Barn – finns de?

Publicerat den 6 maj 2012 kl. 23:12

”Det är något jag måste berätta”, säger den unga kvinnan och vrider sig i stolen. ”Något som inte kan göras ogjort”. Jag funderar på att anställa henne men hajar till och hinner tänka både det ena och det andra innan avslöjandet kommer: ”Jag är gravid”.

Det vore komiskt, om det inte var så tragiskt. Att föräldraledighet fortfarande är ett hinder för kvinnors karriär- och löneutveckling är uppenbart. När jag läser den rapport om kompetensutveckling bland småbarnsföräldrar som fackförbundet Unionen presenterade i veckan slås jag ändå av tanken att chefer och organisationer kanske underskattar kvinnors oro.

En majoritet av de kvinnor som varit föräldralediga (men en minoritet av männen) är enligt rapporten osäkra på om de fått samma kompetensutveckling som sina kollegor. Och väldigt få uppger att det finns policys som klargör hur arbetsplatsen ser på föräldraledighet och föräldrars behov. Här finns alltså utrymme för oro.

Och jag kan inte låta bli att undra om det är oron som talar när fler mammor än pappor säger att karriär och kompetensutveckling blivit viktigare sedan de fått barn. Och när fler pappor än mammor uppger att de inte prioriterat eller tyckt sig ha tid för kompetensutveckling. Statistiken visar ju vem som oftast anpassar arbetet till familjen. Är det något kvinnorna måste tona ner? Att barnen finns och kräver tid och energi?

Till kvinnan framför mig säger jag att graviditeten inte är något problem. Kanske tror hon mig inte, för dagen efter backar hon ur; hon vill inte ”känna sig stressad” under första tiden med barnet. Det låter fint, ändå blir jag lite beklämd. Vad hade hon behövt höra för att känna att hon har rätt att vara hemma med barnet utan stress? Kanske är det något rekryterare och chefer borde fundera på. För lagens ord verkar inte räcka.