Face time och Facebook

Publicerat den 17 maj 2012 kl. 16:15

På en konferens hör jag om hur det kan gå när den nordiska modellen exporteras. Arkitektföretaget Snøhetta ska, efter att ha vunnit tävlan om Ground Zero-monumentet, öppna en filial i New York och för att få den bästa arbetskraften lockar man med nordiska arbetsvillkor. Kollektivavtal, fem veckors semester, generös föräldraledighet och 40-timmarsvecka. Rena drömmen för ett folk som gör 200-plus årstimmar mer än svenskarna och som saknar lagstadgad rätt till semester och betald föräldraledighet.

Fast så ser man det inte på New York-kontoret. Man vill inte ha kollektivavtal, man vill byta semester mot lön och man vill inte gå hem från jobbet. Man är van att sitta kvar länge, oavsett om man har något att göra; att gå hem före chefen är otänkbart. Det kallas face time.

De nordiska forskarna i publiken fnissar åt historien om hur kontorschefen tvingas stänga ner och sjasa hem folk som muttrar om ”goddamned quality of life”. Sedan åker vi hem till vårt fria, familjevänliga arbetsliv. Jobbar via ipad på flyget och med mobilen i taxin. Kör järnet i kontorsmodulen, skippar lunchen för att hinna till dagis och besvarar mejlen under barnens fotbollsträning.

Vårt arbetsliv är unikt i sin flexibilitet – men allt mer intensivt.  Varannan svensk uppger att de har alldeles för mycket att göra på jobbet, att de har svårt att koppla bort jobbet på fritiden och att de gått dit fast de var sjuka. ”När jag kommer till jobbet på morgonen ligger jag redan två timmar efter”, säger en manlig läkare som jag intervjuar om livspusslet.

Inte konstigt kanske. Målet med flexibla organisationer är att pressa ut alla luftfickor, all dödtid, ur verksamheten. Med flexibiliteten försvann face time och lite till. Och vi tycks köra samma princip i vårt livspussel. I det läget är Facebook knappast ett hot mot produktiviteten. Snarare vår chans att andas.