31 mars 2012
Jämställdhet

Smarta killar pluggar inte?

Arbetstidslagen gäller inte för min dotter, som går sista terminen på gymnasiet. Elva på kvällen dyker hon upp med frågor om tyska adjektiv och på helgen går hon direkt från efterfesten till filosofin. Jag försöker bromsa och förklara att det inte är någon vits med full MVG-pott. Att betyg inte är allt. Hon verkar inte tro mig. Tokplugg är normen i hennes tjejdominerade klass.

Kontrasten blir total när jag läser om  antipluggkulturen bland killar (DN 26 mars). Och forskaren talar inte om grabbar som gett upp, utan om självsäkra naturvetare. De har siktet ställt på karriär, de tror bara inte att pluggande leder dit. De satsar på att bygga nätverk och att framstå som ”smarta”. Och den som är smart behöver inte plugga.

Tjejerna har större tilltro till den formella vägen in i arbetslivet, konstaterar forskaren, och jag blir fundersam. Vad händer sedan? Blir de ”smarta” killarna omsprungna av pålästa kvinnor? Eller kommer tjejerna att upptäcka att betyg och examina inte räcker hela vägen? Klart är att kvinnor idag satsar hårt på utbildning, men får mindre avkastning på sina investeringar än män i form av löneutveckling och karriär.

Det är svårt att satsa rätt om man inte vet vilken kompetens som räknas. I bloggen från Finanslivs frukostseminarium ger två chefer uttryck för rätt olika syn. En talar om värdet av formell utbildning, den andra om det informella dagliga lärandet, om nätverk och ”glöd”.

Så vilka råd ska man ge sin dotter? Kanske handlar det om att hitta sin ”glöd”? Frågan är om den finns bland de tyska adjektiven.

Fler inlägg om:
  • Pingback: water ionizer

  • Pingback: alkaline water machines

  • Pingback: drugrehabcentershotline.com rehab centers

  • Pingback: direct payday loan oshawa lender

  • Pingback: payday loans canada no credit check

  • Anne Grönlund

    Självklart är det viktigt att plugga – min poäng var väl mer att tjejer och killar tycks se olika på vikten av detta. Det är väl (generellt sett) mer killarna som behöver pushas, tänker jag, tjejerna satsar ju redan stenhårt. Men kanske har de också lite övertro på betygen, det är ju mycket annat som spelar roll i arbetslivet.

  • Mathias Wennberg

    Jag håller inte med dig om att det inte finns någon poäng med att ha alla MVG:n speciellt inte eftersom din dotter verkar målmedveten och vill satsa på det själv. Att satsa på sina akademiska studier är något man alltid bör uppmuntra, och där finns många fall där 20.0,22.5 eller 2.0 är ett obligatorium för att få läsa.

ad
17 januari 2013
Jämställdhet

Maktbalans på höga klackar

Jag blir ombedd att tala för regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet. Spännande, är min första tanke. Nästa är: Vad ska jag ha på mig?

Det kan kallas kvinnlig fåfänga. Eller kvinnlig karriärplanering. Varje kvinna vet att hon bedöms utifrån dubbla skalor som lätt förväxlas. ”Mycket kvinnlig” kan avläsas som ”mindre kompetent”, medan kombinationen ”mycket kompetent-mindre kvinnlig” signalerar IQ utan EQ. Att pricka rätt kräver sin tid framför spegeln. En urringning betyder så mycket.

Inför min första forskarkonferens frågade jag en kvinnlig professor hur jag skulle klä mig. Absolut inte kjol, var hennes bestämda råd. Det rådet följer jag inte längre och yngre kvinnliga kollegor syns trippa runt i högklackat och böljande blommighet.

En ny frihet? En fin balans, säger min kollega iklädd mörk kavaj, knälång kjol – och illröda skor med tiocentimetersklack. Hon vill bli sedd som ”professionell” men samtidigt inte som ”könsneutral”.

Och vem vill det? Kroppen är också jag och det finns få hjärnor utan kropp, men – vänta nu? Betyder det att jag måste vara sexig och snygg även på jobbet? Jag tänker med viss avund på mina manliga kollegor. De flesta tycks låta klädvalet styras av den militära termen GrBrGr (grå-brun-grön). Utan att oroa sig för vare sig kompetens eller manlighet.

Förvirrad återgår jag till mitt dilemma – full garderob och inget att ta på mig – samtidigt som jag pillar med min powerpoint till föreläsningen. Den om jämställdhet.

Fler inlägg om:
15 december 2012
Jämställdhet

Kvinnor och julgrisar

Det börjar bli en jultradition lika självklar som adventskalendern. Reportagen om hur vi ska dra ner på kraven och få en lugn, stressfri jul. Har du inte läst dem? Då är du med all sannolikhet en man.

För julstress är en kvinnofråga. Det krävs ingen genusforskare för att inse att det mesta som hör julen till bär stämpeln kvinnligt – barnen, släkten, baket, pyntet, köttbullarna, julkorten. Ändå ringer en reporter och frågar om jag kan säga något om jämställdhet. Om varför vi så här i juletid tycks gå tillbaka till grottstadiet.

Jag tackar nej. För att jag är kvinna, alltså stressad. För att svaret är så självklart: tradition och jämställdhet hör inte ihop. Och för artiklar om att sänka kraven ofta verkar skapar nya krav. Som att öva yoga och mindfulness medan julgröten puttrar. Kanske blir jämställdheten ett krav för mycket? Ansvaret för den faller ju också på den kvinnliga projektledaren, som uppmanas delegera och skriva arbetsscheman.

Och varifrån kommer egentligen kraven? Är det männen som förvandlas till julgrisar? Eller är det mammas recept på rullrån som ger panik? Forskning visar att vi jämför oss med våra föräldrar och vid jul slår det snett. Hon ser allt mamma gjorde som hon själv inte gör. Han kan lugnt konstatera att han gör mer än pappa, om han så bara steker Felix köttbullar.

Själv minns jag att hemmet var skinande rent till jul. Att det doftade nybakt och hyacint. Och att mamma alltid var snäsig och irriterad.

Ändå står jag där, en trött kväll i december, och gör smällkarameller. Fransarna trasslar kring klistriga fingrar och jag muttrar irriterat över mina sneda alster. ”Men mammaaa!”, avbryter sonen med ett tandglest åttaårsgrin. ”De behöver inte vara snygga. Perfekt är tråkigt!” Vi slänger oss i soffan och mumsar lätt brända pepparkaksgrisar dränkta i glasyr. Och skapar nya traditioner.

 

Fler inlägg om:
3 oktober 2012
Jämställdhet

Forskare i kulregnet

Fyllde år häromdagen och blev intervjuad i lokaltidningen. ”Hon forskar om arbete och jämställdhet” löd rubriken. Det låter harmlöst och ofarligt. Men jag undrar hur länge man kan presenteras så utan att bli skjuten eller kidnappad av någon revolutionär cell.

För ute i bloggbushen pågår fullt gerillakrig om jämställdheten. En ”debatt” är det knappast när man titulerar varandra tokfeminister och feministhatare och när argument ersatts av konspirationsteorier, psykiatriska diagnoser och mordhot. Risken är att det i detta klimat blir än svårare att få seriösa forskare att uttala sig i media – och tro mig, det svårt nog idag. Själv kom jag nära kulregnet när jag och andra forskare gav ut boken Jämställdhetens pris. Titeln syftade på svårigheten att leva jämställt, men inspirerade till kommentarer som man inte vill se i närheten av sitt namn.

Jag inser att genusfrågor kan vara känsliga – det handlar ju om makten över både börsbolagen och barnen. Men en överväldigande majoritet av svenskarna är för jämställdhet och många av de manliga studenter jag möter blir upprörda över att läsa om kvarstående orättvisor. Problemen är förstås mindre uppenbara i Sverige än i Saudiarabien. Just därför behövs en reflekterande debatt.

Kan regeringens nya utredning om män och jämställdhet bidra till en sådan? Utredaren, journalisten PM Nilsson, ska samla kunskap men också sprida den och ”uppmuntra till dialog”. Att döma av den ”dialog” som redan uppstått mellan forskare och kommentatorer (SvD 2/10) får han ett tufft jobb.

Fler inlägg om:
17 maj 2012
Finanslivet

Face time och Facebook

På en konferens hör jag om hur det kan gå när den nordiska modellen exporteras. Arkitektföretaget Snøhetta ska, efter att ha vunnit tävlan om Ground Zero-monumentet, öppna en filial i New York och för att få den bästa arbetskraften lockar man med nordiska arbetsvillkor. Kollektivavtal, fem veckors semester, generös föräldraledighet och 40-timmarsvecka. Rena drömmen för ett folk som gör 200-plus årstimmar mer än svenskarna och som saknar lagstadgad rätt till semester och betald föräldraledighet.

Fast så ser man det inte på New York-kontoret. Man vill inte ha kollektivavtal, man vill byta semester mot lön och man vill inte gå hem från jobbet. Man är van att sitta kvar länge, oavsett om man har något att göra; att gå hem före chefen är otänkbart. Det kallas face time.

De nordiska forskarna i publiken fnissar åt historien om hur kontorschefen tvingas stänga ner och sjasa hem folk som muttrar om ”goddamned quality of life”. Sedan åker vi hem till vårt fria, familjevänliga arbetsliv. Jobbar via ipad på flyget och med mobilen i taxin. Kör järnet i kontorsmodulen, skippar lunchen för att hinna till dagis och besvarar mejlen under barnens fotbollsträning.

Vårt arbetsliv är unikt i sin flexibilitet – men allt mer intensivt.  Varannan svensk uppger att de har alldeles för mycket att göra på jobbet, att de har svårt att koppla bort jobbet på fritiden och att de gått dit fast de var sjuka. ”När jag kommer till jobbet på morgonen ligger jag redan två timmar efter”, säger en manlig läkare som jag intervjuar om livspusslet.

Inte konstigt kanske. Målet med flexibla organisationer är att pressa ut alla luftfickor, all dödtid, ur verksamheten. Med flexibiliteten försvann face time och lite till. Och vi tycks köra samma princip i vårt livspussel. I det läget är Facebook knappast ett hot mot produktiviteten. Snarare vår chans att andas.

Fler inlägg om:
6 maj 2012
Jämställdhet

Barn – finns de?

”Det är något jag måste berätta”, säger den unga kvinnan och vrider sig i stolen. ”Något som inte kan göras ogjort”. Jag funderar på att anställa henne men hajar till och hinner tänka både det ena och det andra innan avslöjandet kommer: ”Jag är gravid”.

Det vore komiskt, om det inte var så tragiskt. Att föräldraledighet fortfarande är ett hinder för kvinnors karriär- och löneutveckling är uppenbart. När jag läser den rapport om kompetensutveckling bland småbarnsföräldrar som fackförbundet Unionen presenterade i veckan slås jag ändå av tanken att chefer och organisationer kanske underskattar kvinnors oro.

En majoritet av de kvinnor som varit föräldralediga (men en minoritet av männen) är enligt rapporten osäkra på om de fått samma kompetensutveckling som sina kollegor. Och väldigt få uppger att det finns policys som klargör hur arbetsplatsen ser på föräldraledighet och föräldrars behov. Här finns alltså utrymme för oro.

Och jag kan inte låta bli att undra om det är oron som talar när fler mammor än pappor säger att karriär och kompetensutveckling blivit viktigare sedan de fått barn. Och när fler pappor än mammor uppger att de inte prioriterat eller tyckt sig ha tid för kompetensutveckling. Statistiken visar ju vem som oftast anpassar arbetet till familjen. Är det något kvinnorna måste tona ner? Att barnen finns och kräver tid och energi?

Till kvinnan framför mig säger jag att graviditeten inte är något problem. Kanske tror hon mig inte, för dagen efter backar hon ur; hon vill inte ”känna sig stressad” under första tiden med barnet. Det låter fint, ändå blir jag lite beklämd. Vad hade hon behövt höra för att känna att hon har rätt att vara hemma med barnet utan stress? Kanske är det något rekryterare och chefer borde fundera på. För lagens ord verkar inte räcka.

Fler inlägg om: