Anton Lipovac

Engagerad och nyfiken civilekonom med specialisering inom marketing och management. Har haft olika uppdrag och roller inom försäkringsbranschen sedan 2007. Anton Lipovac är marathonlöpare och småbarnspappa. Bloggen har som syfte att inspirera till kreativitet och motivation inom världens roligaste bransch. Enjoy!
Anton Lipovac

Hur påverkar dagens företagsledare digitaliseringen?

Publicerat den 23 februari 2016 kl. 19:58

Hallå där!

Jag läste häromkvällen en intressant artikel ur Harvard Business Review om hur den digitala utvecklingen påverkar sättet vi kommunicerar, interagerar och tar till oss information på arbetsplatsen. Utvecklingen går i ett rasande tempo och kunderna har redan anpassat sig till de nya förutsättningarna med många företag upplever svårigheter att förändra verksamheten på grund av de processer, system och funktioner som företaget byggt upp under en lång tid. Hur ska dagens ledare förändra landskapet och kulturen för att möta de här nya utmaningarna?

Författarna tar upp en del intressanta aspekter som är viktiga för att lyckas i den digitala utvecklingen. En viktig faktor är att det ofta saknas digital kompetens i företagens ledningsgrupper. Det saknas därför ofta en insikt i vad som krävs för att för att förändringsprocessen ska lyckas. När kompetensen sjunker sannolikt även engagemanget att förändra företagskulturen mot det digitala arbetssättet. Vem ska då leda utvecklingen framåt?

De flesta ledare och företagsstyrelser är nog medvetna om hur viktigt det är att lyckas med utveckla digitaliseringen, frågan är bara hur många av dessa har rätt erfarenhet och kompetens? Och kanske en ännu viktigare fråga: vad är egentligen rätt digital kompetens?

Vad tycker du?

/Anton

Change management – vilka ska med?

Publicerat den 20 januari 2016 kl. 22:12

Hallå där!

Så här i början av 2016 är det många av oss som trängs på gymmen. Vi sätter upp nya målsättningar och scheman för att förbättra våra prestationer. Personligen försöker jag lyfta nivån på min löpning, springa lite snabbare, lite längre. Det långsiktiga målet är Stockholm Marathon i början av juni. Får jag bara vara skadefri och fortsätta träna regelbundet kan jag nå nya höjder.

Förbättring och förändring mår vi bra av. Människan måste växa för att må bra, såväl på arbetet som på fritiden. Det här gäller även för organisationer och företag. Om man vill fortsätta vara konkurrenskraftig på en global marknad måste man se till att ständigt utvecklas och ha förändring i sitt DNA.

Förändring och förbättring är verkligen en konstform där det finns oändligt med kunskap att ta del av. Efter att ha studerat Change Management på handelshögskolan och läst en hel del litteratur i ämnet, känner jag dock en gnagande känsla av att det saknas ett kritiskt perspektiv. Jag tänker då främst på våra personliga förändrings- och förbättringsprocesser som tar allt större del i våra liv (framför allt i början av ett nytt år).

I samband med organisationsförändringar vet man vikten av att ta hänsyn till stakeholders. Hur påverkar den här nya processen våra kunder? Kommer våra leverantörer fortsätta leverera samma höga kvalitet när vi ändrar vissa förutsättningar? Vilken kompetensutveckling behöver våra medarbetare för att kunna ge en servicekänsla av världsklass? Om förändringsresan ska lyckas är det kritiskt att få med dessa stakeholders på tåget.

I våra privatliv råder förmodligen samma typ av dynamik, med viktiga stakeholders som: familj och vänner. När vi då kastar oss in personliga förändringsresor i jakten på att uppfylla våra drömmar är det viktigt att komma ihåg hur dessa påverkas. Om vi inte lyckas få med dem på tåget, kommer sannolikt inte resan att lyckas. I värsta fall står vi plötsligt där ensamma på perrongen, utan någon att fira framgången med.

Vilka är dina viktigast stakeholders? Vad är viktigt för dem?

/Anton

 

 

Öppna ögonen för det första intrycket

Publicerat den 18 november 2015 kl. 23:28

En 25 årig man sitter och tittar ut från sin kupé medan tåget dundrar fram genom det kuperade landskapet. Hans pappa reser i sällskap med honom och sitter i sätet mitt emot. I samma vagn finns även ett yngre par som är på semester och på väg mot nya äventyr.

Plötsligt skriker 25 åringen: ”Pappa, titta på träden de åker baklänges!” Pappan ler mot sin son medan det unga paret utbyter blickar med varandra. En stunds tystnad och sedan kommenterar 25 åringen sin nästa observation: ”Pappa, molnen följer efter oss!”

Nu blir det unga paret oroliga och frågar pappan: ”Ska du inte ta din son till en läkare, han verkar inte må bra?”

Pappan ler på nytt och säger: ”Vi kommer just från sjukhuset. Vi har vistats där en längre tid och han har genomgått flera operationer. Ni förstår, min son har varit blind sedan han föddes och har inte kunnat se förrän idag.”

Den här berättelsen visar oss betydelsen av att inte döma de människor och situationer vi möter alltför snabbt. Visst är det otroligt hur fel vi kan ha ibland? Bakom varje människa finns en berättelse som kan ta tid att förstå. Så låt det första intrycket ta lite tid, öppna ögonen och ha tålamod.

/Anton

 

 

Pojken som ville nå stjärnorna

Publicerat den 12 november 2015 kl. 23:20

Jag lyfte upp min son Julian i famnen efter jag hämtat honom på dagis igår. Ville bara krama honom en stund. Vi tittade upp mot stjärnorna tillsammans och det var en riktigt härlig känsla. Efter en stund tittade han upp mot mig och frågade: -Pappa kan du kasta upp mig till stjärnorna? Han nådde inte riktigt ända upp till dem, men jag gjorde ett försök i alla fall. För ett kort ögonblick svävade han upp mot den klara stjärnhimlen, för att sedan landa i min famn. Hoppas han kan nå stjärnorna själv en vacker dag.

Tiden går så snabbt, det är extra tydligt när man ser sitt lilla barn växa upp och det slog mig i efterhand att jag en gång kommer att lyfta upp och hålla honom i min famn för sista gången. Man vet aldrig när det blir, men sannolikt kommer jag inte göra det när han fyllt 15 år. Vår närhet och relation kommer ta sig andra uttryck då.

Våra liv består av sådana här tillfällen, som inte kommer tillbaka. Magin finns ofta där i de små handlingarna som vi gör för varandra och för oss sig själva. Så öppna dörrarna, möjligheterna och era hjärtan för de människor ni möter varje dag. För inuti oss bor det små barn som har olika drömmar och gärna vill nå stjärnorna, även om vi kanske glömmer det ibland. Det är inte säkert att tillfället kommer igen.

ps. det finns stjärnor så det räcker till alla människor.

/Anton

Livet från den ljusa sidan

Publicerat den 5 oktober 2015 kl. 21:34

Hallå där!

Visst är det underligt hur vi människor fungerar och tänker? Med er tillåtelse tänkte jag bli lite filosofisk och dela med mig av några av mina tankar: En gissning jag har är att du precis som jag antar att vi själva är centrum av universum större delen av tiden. I våra tankar utgår vi ifrån oss själva. Det är minsann vi som har huvudrollen i den här filmen vi kallar livet. Forskning inom neuro science har visat att det här fenomenet har en inverkan på våra hjärnor på så vis att vår hjärnaktivitet går på full fart även trots att vi inte är särskilt aktiva. Anledningen är att vi ständigt bär med oss en inre röst som berättar berättelsen om oss själva i relation till vår omvärld.

Vidare går vi runt och oroar oss: hur kommer det där mötet att gå? Är jag uppskattad av mina kollegor, älskad av min partner? Hur är det med min hälsa egentligen? Frågan är bara om vi gör de här områdena rättvisa genom vår konstanta oro?

Mark Twain lär en gång ha uttryckt en passande tanke i sammanhanget:

”En massa tragedier har drabbat mig i mitt liv – vissa har faktiskt inträffat.”

Visst hade det varit bättre om vi hade en mer positiv syn på framtiden och våra liv? Vad kan vi göra för att skapa en bättre framtid för oss själva? Det enda vi kan påverka är hur vi ser på nuet, det är bara här vi egentligen är. Oavsett var vi befinner oss på livets stig, är det faktiskt så här våra liv ser ut. Tänk om Jack Nicholson hade rätt när han sa ”what if this is as good as it gets?” i filmen ”Livet från den ljusa sidan”.

Och är det inte oro så brottas vi med stress istället. På jobbet såväl som i hemmet gäller multitasking, ex prata i telefon samtidigt som vi besvarar ett mail. Orsaken: vi måste leverera under tidspress. Studier har visat att göra två saker samtidigt innebär sämre kvalitet i båda aktiviteterna. Vore det inte bättre att vara mindful med en sak i taget? Nästa  intressanta frågeställning är om vi kan stanna kvar i nuet när livet verkligen utmanar oss, eller flyr vi till en annan framtida vision av hur vi skulle vilja ha det?

 

Jon Kabat-Zinn menar att lösning på många av våra problem går att hitta i Mindfulness. Hans definition av begreppet av Mindfulness är:

”Paying attention. On purpose. In the present moment. Non judgmentally”

Det innebär att vi kan förhålla oss till situationer, ny kunskap och intryck utan att egentligen lägga någon värdering. På så vis kan vi befria oss själv från att döma varje situation och istället försöka se och uppleva. Få distans till pressen som det innebär att vara huvudrollsinnehavaren i ens eget liv och istället verkligen vara där och medvetet ta till sig livet med klarhet.

/Anton

Förväntningar om guld

Publicerat den 1 september 2015 kl. 21:46

Hallå där! En ny säsong har inletts och nya mål ritas upp i samband med att vi går in i hösten. Landslaget är samlat igen och på lördag väntar en spännande match mot Ryssland i det tuffa EM-kvalet. Hamrén viftar med sina armar i yviga gester. Något stort är på gång. Vibrationerna i luften går att ta på. Zlatan putsar säkert sina skor. Undrar vad han tänker på just nu? Jag hoppas att han och resten av laget förväntar sig en vinst. Att de ser sig själva som vinnare och värdiga en plats i EM.  Jag pratar givetvis om fotboll nu, men också om att nå sina drömmar och mål. Oavsett vad det gäller här i livet.

Jag tror att allting börjar med vad vi förväntar oss av oss själva. Allting börjar med en tanke, en vision. För mig är löpningen en bra plattformar utgå ifrån när det gäller vikten av att tro på sig själv och sin egen prestation. Om vi backar bandet till den 30 maj och ett regnigt Stockholm Stadion. Herr Lipovac har kramp i benen och staplar i mål på sluttiden 5:21 i Stockholm Marathon. Så här i efterhand var det helt galet av mig att fullfölja loppet eftersom jag egentligen var för dåligt tränad och hade legat sjuk veckan innan loppet. Men jag hade viljan att kriga vidare, mot alla odds och lyckades till slut ta mig i mål.

Efter triumfen har jag kunnat träna bra under hela sommaren och sprungit så ofta jag kunnat. Springer gärna innan jobbet vilket är ett perfekt sätt att starta dagen på. Det har blivit en rutin som jag gör varje morgon. Om man ska bli bra på något och nå sina mål, måste man se till att det blir en vana att träna och ständigt utvecklas. Den 15 augusti var det dags att anta nästa utmaning, Tavelsjö Halvmarathon.

Vid anmälan till loppet fick man gissa sin sluttid och jag valde att skriva 1:45. Realistiskt med tanke på mitt tidigare resultat? Inte alls, men målet inspirerade mig att försöka höja min egen nivå på löpningen. Om jag inte tror på min förmåga, hur ska jag då nå min fulla potential? Målsättningen gjorde att jag fick starta i första startgruppen. Här kommer mitt nästa tips på framgång: se till att springa med de som är bättre än dig. Ta rygg på en löpare/kollega/världsartist och dra lärdomar och inspiration från dem. Vi tenderar att bli som dem vi omger oss av.

Loppet slutade i en ny triumf med ett personligt rekord på 1:52:30!

Vem tar du rygg på? Och vad förväntar du dig av dig själv?

/Anton

Det gåtfulla folket

Publicerat den 14 juni 2015 kl. 00:04

En solig och vacker vårdag 2011 föddes en liten pojke. Ett geni. Precis som alla barn ser han världen utan något filter. Han ifrågasätter och utforskar omgivningen med stora ögon. Jag har äran att vara pappa till den här pojken. Får följa med honom på hans äventyr och få en glimt av hur världen kan se ut och hur den kanske borde se ut.

Häromveckan var vi ute på en promenad tillsammans och stannade till vid en fontän. Det lilla geniet ville förstås bada i fontänen som han gjorde förra sommaren (då 27 grader varmt och strålande sol, nu 12 grader och mulet). Jag fick förklara för sonen att det är lite för kallt för att bada idag, kanske en annan dag min son? Han stod tyst en stund och tittade på fontänen, fascinerad över hur vattnet sköts upp i luften för att sedan dyka ned igen.

”Pappa är det bara vattnet som får bada idag?”

Minns inte riktigt vad jag svarade på den frågan, den är ju fantastisk och en helt korrekt analys av läget. Vattnet badar ju faktiskt! Vi gick vidare på vår promenad, mot nya upptäckter och jag började nynna på låten ”Det gåtfulla folket” och kände att jag verkligen började förstå innebörden av låttexten ”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land”.

Samma år som det lilla geniet föddes, 2011 lanserades Spotify i USA. Musiktjänsten utvecklades av de två svenska genierna Daniel Ek och Martin Lorentzon. Idag känns deras uppfinning som en självklarhet, något som vi tar för givet. Innovation och kreativitet kräver dock mod och förmågan att se möjligheter där andra ser hinder. Alla barn har den här förmågan intakt.

Man kan då fråga sig hur vårt skolsystem tar till vara på våra små genier? Tar vi vara på deras förmågor på rätt sätt? Eller ska vi fortsätta premiera förmågan att sitta still, lyda och hålla käften? Kanske bör vi sätta ännu mer press på våra barn genom fler mätningar och betyg? Som skolsystemet ser ut nu är det många genier som välkomnas och sedan formas (krymper) längs resans gång. Om man sedan lyckats bli som alla andra när man uppnått myndig ålder, ja då har man lyckats!

Jag har ingen bra lösning på ovanstående utmaning. Det är dock många barn som far illa i dagens samhälle och skolan borde verkligen vara en plats där de får möjlighet att blomma ut till de genier de föddes till att vara. Lyssnade nyss på en inspirerande TED föreläsning som handlar om just den här utmaningen och kan varmt rekommendera att du också lyssnar här.

”Kreativitet är lika viktigt som läskunnighet – och vi borde ge den samma status”.

-Sir Ken Robinson

Håller du med?fontän

/Anton

Inspiration från de stora scenerna – från ett oväntat håll

Publicerat den 10 juni 2015 kl. 23:11

Jag läste nyligen om en fantastisk händelse som inträffade på en stor operakonsert i Paris. En berömd operasångare skulle uppträda den här kvällen och det var slutsålt med enorma förväntningar hos publiken. Man kunde känna förväntningarna stiga i salongen när kvällens manager gick upp på scenen för att presentera kvällens höjdpunkt: ” Mina damer och herrar, tack för ert stöd men jag måste tyvärr meddela att mannen ni skulle lyssna till ikväll tyvärr har blivit sjuk och kommer inte kunna uppträda. Vi har istället tagit in en annan artist i hans ställe som vi hoppas ska kommer kunna hålla minst lika hög nivå”

Publiken var givetvis besvikna och i det efterföljande sorlet gick det inte att uppfatta namnet på artisten som skulle fylla den store mannens kavaj den här kvällen. Hans namn är fortfarande ett mysterium. Han gjorde dock sitt absolut bästa och genomförde hela konserten efter bästa förmåga.

När sången och musiken tystnade kunde man ta på den pinsamma tystnaden i lokalen. Ingen i publiken applåderade. Till slut bröts tystnaden när en liten pojke ställdes sig upp från balkongen och skrek ” Pappa, jag tycker att du är fantastisk!”. Publiken vaknade plötsligt till liv och bröt ut i jubelrop och applåderna ville sedan inte ta slut.

Alla vi behöver någon som är villig att ställa sig upp och säga ”jag tycker du är fantastisk”.

/Anton

Effektiva medarbetare?

Publicerat den 5 juni 2015 kl. 21:34

Henry Ford anlitade en organisationskonsult för att effektivisera processerna i hans verksamhet. Uppdraget i korthet löd så här: ”Din uppgift är att hitta de mest ineffektiva medarbetarna. Kom sedan till mig så ska jag visa dem dörren!”

Konsulten satte igång med sitt detektivarbete på en gång. Likt en hemlig agent gick han runt på kontoret och observerade, noterade och analyserade det dagliga arbetet. Efter en stund återvände han till Henry Fords rum och rapporterade sina fynd. ” Jag har identifierat ett problem med en av dina anställda som jobbar på administrationsavdelningen. Varje gång jag passerade hans skrivbord satt han med fötterna uppe på skrivbordet. Den här mannen verkar inte göra någonting, jag tycker absolut du borde göra idag av med honom!”

När Henry fick veta vilken medarbetare det rörde sig om, skakade han på huvudet och sa: ”Jag kan inte avskeda honom. Jag betalar den här mannen för att tänka och inget annat – och det är precis vad han gör”

Vad är effektivitet för dig? Och när är du som mest effektiv (tänker bäst)?images-3

Trevlig helg!

/Anton

Den lille prinsen och drottningen väntar vid slottet

Publicerat den 1 juni 2015 kl. 22:36

Ciao kära läsare! Har du någon gång känt dig så svag och nere att du bara vill ge upp? Motgångarna och hindren känns oändliga och i värsta fall inträffar de här motgångarna samtidigt som vi befinner oss i svagt läge redan som det är. Små marginaler. Tunnelseende och nattsvarta rubriker fladdrar förbi när man stänger ögonlocken. Det spelar ingen roll vem du är, förr eller senare sugs vi alla in av oförutsedda svarta hål som i värsta fall slukar oss hela.

Lite av den här känslan upplevde jag i lördags när jag sprang Stockholm Marathon. 20 km in i loppet kände jag att krafterna började ta slut. Regnet öste ned över oss löpare och jag började tappa känseln i händerna. Det kalla regnet piskade mot våra kroppar. Jag var dåligt tränad inför loppet och hade som längst sprungit 12 km två veckor innan loppet, därefter drog jag på mig en förkylning som omöjliggjorde förbättring av formen. Ursäkter? Visst jag erkänner, jag borde ha varit mycket bättre förberedd och fick surt lära mig den läxan.

Vid 30 km gjorde det ont i hela kroppen och benen började krampa. Hur ska jag klara det här? Jag hade ju lovat min son att han skulle få sitta på mina axlar när jag sprang in på Stockholm Stadion. Den lille prinsen och drottningen stod där i regnet och väntade på mitt storslagna intåg. Med den bilden i huvudet krigade jag mig framåt och de sista 12 kilometrarna ville jag bara gråta men hade ingen energi kvar att slösa på det.

När jag äntligen passerade portarna till stadion såg jag den lille prinsen stå där borta vid löparbanan. Han hoppade av glädje när han fick syn på mig, slet sig ifrån drottningen och sprang med öppna armar mot mig. Då kom äntligen tårarna och vi omfamnade varandra. Han trodde på mig hela vägen och det fanns ingen tvekan att hans pappa skulle klara av loppet. Tack Julian! Du får mig alltid att vilja bli en bättre människa, jag älskar dig. /Antonprinsen