När jag läser redaktionens resebrev från Malawi känner jag igen mycket sedan jag arbetade i ett bankprojekt i samma område. Något som var ovanligt för mig var att vi drack så mycket läskedrycker. Vid sammanträden och i alla tänkbara sammanhang dracks det mängder av läsk. I Sverige dricker vi ju mineralvatten. Men smaken är ju olika och det viktiga i den afrikanska värmen är ju att se till att man får vätska i kroppen och då får det bli vad som fanns till hands.

Mitt arbete bestod i att besöka våra kunder ute i byarna regelbundet så jag befann mig nästan ständigt på resa. En del byar låg långt ute i bushen och det kunde ta ett par dagar att ta sig fram dit. Det fanns inga vägar men våra terränggående bilar tog sig fram genom floder och genom bushen. Vid en resa hade vi missbedömt lagret med dricka när vi gav oss iväg så på eftermiddagen drabbades jag av uttorkning och började falla ihop. Mina kollegor noterade att jag började se konstig ut och något måste göras. Efter någon timme fann vi en by och jag kunde få en flaska Coca-Cola och sedan återhämtade jag mig snabbt.

Med detta vill jag ha sagt att det är helt fantastiskt att hur långt ut i bushen man kommer i Afrika så finns där i allmänhet absolut ingenting att köpa men där finns alltid en Coca-Cola att köpa. Detta är mycket viktiga produkter för befolkningen och man har ett fantastiskt distributionsnät som gör att man når ut till de mest avlägsna platserna.

Det ska tilläggas att Coca-Cola är den största privata arbetsgivaren i Afrika och sysselsätter cirka en miljon människor. Man använder även Coca-Cola-försäljningen som en indikator på olika afrikanska länders ekonomi och stabilitet.

När jag arbetade i en bank i Lettland för ett antal år sedan så hyrde jag en lägenhet i gamla stan i Riga. Varje vinter fick jag uppleva ett märkligt fenomen. I Riga liksom i resten av gamla Sovjet så var de flesta bostäder uppvärmda med fjärrvärme från gigantiska värmeverk. Varje höst startade man värmedistributionen när det hade varit tillräckligt kallt under ett visst antal dagar i följd vilket innebar att vi frös ordentligt både på kontoret och hemma innan man slutligen satte på värmen. Det var kalla vintrar i Riga.

Men när sedan värmen väl skickades ut så blev det ofta alltför varmt i många bostäder eftersom det fanns inga termostater att reglera värmen med. Så man reglerade värmen genom att öppna fönstren. Vintertid såg man många fönster som stod öppna i staden. Det var också så att rörledningarna som distribuerade värmen var dåligt isolerade och läckte lite här och där, något man kunde se på gatorna där snön smälte där rören gick fram.

I mitt fall inträffade det märkliga att varje vinter fylldes min lägenhet med blodtörstiga mygg. Detta är ju mycket irriterande, i synnerhet när de anföll på nätterna och jag måste upp och slå ihjäl dem. Jag talade med min hyresvärd som var oförstående men lovade att undersöka detta. Han återkom efter några dagar och talade om att husets källare bestod av meterdjup gyttja och när fjärrvärmen släpptes på i oisolerade rör uppstod ett tropiskt klimat i källaren. Något som väckte myggen till liv och därefter förflyttade dessa sig uppåt i huset – till min lägenhet.

Jag frågade vad jag skulle göra för jag kunde inte sova om nätterna. Värden sade då ”Åk till IKEA i Sverige och köp myggnät”. Så nästa gång jag var hemma i Sverige besökte jag IKEA och därefter sov jag de följande två åren varje vinternatt under mitt myggnät i Riga.

Vid ett tillfälle när jag arbetade i en bank i ett land långt borta hade jag en medarbetare som jag arbetade tillsammans med varje dag. Vi hade en mycket bra relation och vi arbetade väldigt bra tillsammans och vi blev mycket goda vänner.

Min gode vän kom till kontoret varje dag perfekt klädd i mörk kostym, nystruken vit skjorta, slips och nyputsade skor. Och jag imponeras av hur folk som lever i ett mycket varmt klimat kan komma till kontoret perfekt klädda varje dag. Men detta är viktigt i många länder och ett sätt att skaffa sig respekt från omvärlden.

Vid ett tillfälle kom min gode medarbetare inte till kontoret några dagar. Sannolikt hade han blivit sjuk. Vi försökte få kontakt med honom för att höra om han behövde hjälp med något men han hade ingen telefon. Till slut bestämde vi oss för att leta upp hans bostad för att se hur det stod till med honom.

Och till slut fann vi honom i hans bostad. Han var på bättringsvägen så det var inget problem. Däremot var det ett stort problem att vi hade sett hans bostad. Han bodde i ett slumområde och hans bostad bestod av några hopsurrade plåtar och papplådor. Och detta var något han skämdes väldigt för.
Veckan därpå var han tillbaka på kontoret som vanligt men han kunde aldrig förlåta att vi hade sett hans verklighet. Efter detta blev vår relation aldrig riktigt bra.

Av detta har jag lärt mig att man ska vara väldigt försiktig med att göra ”surprise visits”.

Det är med glädje jag läser att BrittMari Lantto och Johan Marklund från Finanslivs redaktion ska resa till Malawi. Ni kommer att få en fantastisk resa!

Jag bodde i Zambia nära gränsen till Malawi i mitten av 80-talet. I Zambia fanns ingenting att köpa i butikerna men i Malawi var butikshyllorna fulla med alla tänkbara produkter. Detta kan tyckas konstigt eftersom båda länderna var lika fattiga. Men anledningen var att den märklige presidenten in Malawi upprätthöll goda relationer med Sydafrika och kunde därifrån importera alla tänkbara lyxartiklar. I Zambia bojkottade man Sydafrika vid den tiden. Så vi åkte lite då och då över till Malawi och köpte lyxartiklar som ost och grädde och sådant.

Det speciella med den gode President Banda i Malawi var bland annat att han var utsedd till ”Life President”, alltså president på livstid. Detta höll nästan hela vägen, och han var faktiskt president under 33 år. Ända fram tills man höll demokratiska val i landet 1993.

Life President Banda var alltså en kontroversiell man och han utfärdade många regler. Något som vi fann lite lustigt var hans regler beträffande klädsel. Bandas regering övervakade människornas liv mycket noga. Bland annat instiftade han en konservativ klädkod.

Till exempel fick kvinnor inte lov att visa sina ben eller bära byxor. Banda hävdade att klädkoden inte instiftades för att förtrycka kvinnor utan för att uppmuntra respekt för dem.

För män var långt hår och skägg förbjudna. Män kunde gripas och tvingas till hårklippning vid gränsen av tulltjänstemän eller polis.

Att kyssas offentligt var inte tillåtet, inte heller filmer som innehöll kyssar. Alla filmer var censurerade.

Vi utlänningar som besökte Malawi var tvungna att följa för President Bandas klädkod. Vi informerades före inresa i landet om följande regler: ”Kvinnliga resenärer kommer inte att tillåtas att komma in i landet om de bär kort klänning eller byxdress. Kjolar och klänningar måste täcka knäna i enlighet med regeringens föreskrifter”. ”Hippies” och män med långt hår och utsvängda byxor tillåts ej komma in i landet”.

Visst blir man imponerad när man ser vilken kapacitet många av våra styrelseproffs har. I Dagens Industri kunde vi läsa en artikel om att ”Styrelseproffs sitter på för många stolar”. Det finns exempel på proffs som sitter i upp till 12 tunga styrelser och är dessutom ordförande i ett antal av dessa styrelser.

Man blir imponerad när man ser att t.ex. Annika Falkengren förutom att vara VD i SEB (vilket borde vara ett heltidsjobb) dessutom sitter i tre tunga bolagsstyrelser. Tänk vilken kapacitet dessa personer har. Det är faktiskt ganska många arbetsdagar som går åt om man ska sköta styrelseuppdrag av denna kaliber.

Inför ett sådant styrelsesammanträde krävs en hel del förberedelsearbete. Det är inte ovanligt att man får utskickat material på ibland 500 sidor som ska läsas in före sammanträdet för att man ska kunna ta kvalificerade beslut. Ofta sitter styrelseledamöterna även i olika utskott och kommittéer och då kan ytterligare några hundra sidor material dimpa ner för inläsning.

Men som tur är så får dessa proffs i alla fall en skälig ersättning för sitt hårda arbete. Att vara styrelseledamot i ett bolag av denna storlek brukar inbringa årsarvoden på 6-siffriga belopp. Om man dessutom är ordförande kan det röra sig om 7-siffriga belopp. Och att ”sitta” i vissa kommittéer kan inbringa ytterligare en hyfsad slant…

Läser i dagens tidning att det är strålande tider för inkassobolagen. Och att svenskarna har större skulder hos Kronofogden än nånsin – 66,5 miljarder kronor fördelade på 371.000 personer. Svindlande siffror, och vinnarna alltså är inkassobolagen.

När jag läser detta tänker jag på en upplevelse jag hade en gång. Första gången jag arbetade i Baltikum var finansmarknaden ganska vild där borta och det fanns beväpnade vakter i alla bankkontor. En bankdirektör som jag besökte ibland hade alltid en revolver i bältet. En annan bank hade en skylt i entrén där kunderna ombads att inte ta med sina vapen in i banken.

Trots vakter och allt så lyckades kontorschefen vid ett bankkontor att stjäla hela kontantkassan (som var ganska stor) för att sedan snabbt fly ur landet. Rykten hävdade att han hade flytt till Ryssland. Efter ett tag blev banken kontaktad av en något ljusskygg organisation som erbjöd sig att skaffa tillbaka den försvunne kontorschefen mot viss ersättning. Banken fick också möjlighet att välja i vilket skick man ville ha tillbaka kontorschefen……………..

Banken utnyttjade inte erbjudandet!

Konstaterar att i år har meteorologerna i Sverige inte haft någon större träffsäkerhet i sina prognoser. Och vädret är ju ett av våra favoritämnen att diskutera när vi träffas här uppe på våra breddgrader. När jag bodde i Afrika tyckte folk att vi nordbor var lite konstiga som alltid pratade om vädret eftersom man där nere inte pratar om vädret – det blir ju soligt imorgon också.

Trots detta så visades på Zambisk TV varje kväll en väderprognos för den kommande dagen. Och man hade två varianter av väder att rapportera. Antingen skulle det nästa dag bli VARMT eller HETT (”warm or hot”). Det var inte särskilt svårt att vara meteorolog i Zambia.

Ett annat intressant fenomen när det gäller väderleksrapporter på TV upplevde jag när jag bodde i Litauen på andra sida Östersjön. Som i de flesta andra länder så skojar man ibland lite med sina grannländer. Detta innebär bland annat att man i Litauen (och Estland) kallar sina grannar i Lettland för ”Hästhuvuden”. Och det var intressant att se när man visade väderlekskartan på TV i Litauen så bestod gränsen mot Lettland av en rad hoppande ”hästhuvuden”………

Under åren när jag arbetade i banken i Ukraina fick jag tillfälle att göra många resor i landet och fick uppleva många märkliga ting. Vid ett par tillfällen besökte jag Gammalsvenskby – en liten by mitt i Ukraina där man fortfarande talar svenska. För 230 år sedan grundades denna svenska koloni i Ukraina och än idag finns ett antal människor kvar i byn som talar svenska. Byn har en mycket dramatisk historia och människorna här har verkligen fått sin beskärda del av krig och förödelse.

En förmiddag satt jag och pratade med en äldre kvinna i byn och hon berättade på svenska om hur hennes liv hade varit. Hon var ung flicka under Stalintiden när terrorn och utrensningarna drabbade även den här byn. Men de flesta av oss överlevde detta sade hon. Sedan när hon var tonåring kom andra världskriget och byn erövrades av tyskarna – och då skickades hon till Tyskland som tvångsarbetare men det var inte så farligt tyckte hon och därefter skickades hon till Polen för att gräva skyttegravar för tyskarna och det var också OK.

När andra världskriget tog slut återvände vi till Ukraina men då anklagades vi för samarbete med tyskarna och skickades till Sibirien på tvångsarbete där vi fick arbeta i 50 graders kyla och bo i jordkulor. Det där var besvärligt sade hon. Många dog. Vi som överlevde kunde med tiden ta oss hem till byn igen men då hade andra människor flyttat in i våra hus och vi fick börja leta efter någonstans att bo igen.

VI ska nog inte klaga.

Har just återvänt hem till Sverige efter en semesterresa till södra Europa. Vi (hustrun och jag) åkte bil och besökte många intressanta platser. För mig betyder intressanta platser i synnerhet god mat. Vi fick härlig bouillabaisse i Marseille. Thuringer i Moseldalen, Rösti i Alsace, Wienerschnitzel i Bad Hersfeld och Hamburgare i Hamburg, etc. så det var en lyckad resa.

Vi brukar göra en sådan resa en gång varje år. Förr var det jag som körde bilen men numera är det min hustru som kör. Och detta beror på att för ett antal år sedan fick jag plötsligt höjdskräck. Detta var mycket märkligt. Inträffade ungefär när jag fyllde 40 år. Innan dess hade jag lätt kört på de värsta alpvägar och på de högsta broarna. Och numera får jag allvarliga problem när vi åker på broar och vägar vid stup.

Så därför kan jag inte köra bil på okända vägar för plötsligt kan jag befinna mig ute på en bro högt upp i luften och då blir det tvärstopp. Så därför får hustrun köra om vi ska komma någonstans.

Nu är detta inte ett stort problem i vardagslag och det är en viss tröst att när jag träffar folk och berättar om detta så visar det sig att det är många andra som har samma problem.

Så därför önskar jag att någon skulle tillverka en reseguide för oss höjdrädda där man kunde hitta resvägar utan hemska broar och stup, etc.

Jag sitter på bussen och det är ledigt på sätet intill och jag tänker: ”måtte ingen sätta sig bredvid mig” och tar till olika knep för att sätet ska förbli tomt. Själviskt kan tyckas, men beteendet är fullt normalt enligt en ny studie som jag läser om i dagens tidning.

Esther Kim vid Yaleuniversitetet har gått grundligt till väga. Hon reste under tre år kors och tvärs genom USA med greyhoundbuss och studerade vad som hände när nya resenärer klev på.

Den oskrivna regeln var att nypåstigna inte satte sig bredvid någon om det finns andra lediga säten. Och när bussen börjar fyllas på tog passagerarna till en rad olika strategier för att slippa få någon okänd person bredvid sig. Och vi tillgriper ju liknande tricks på restauranger och andra platser.

Men det förhåller sig olika i olika kulturer. Vid ett tillfälle när jag arbetade i Afrika gick jag en dag för att äta en sen lunch på en restaurang i Lusaka. Detta var en stor restaurang med många bord och jag var den enda gästen så jag satte mig ner vid ett bord. Efter en stund kom ytterligare en gäst in i restaurangen – en afrikansk man som tittade sig omkring i restaurangen. Och sedan gick han fram och satte sig på stolen intill mig vid mitt bord – trots att det fanns massor med lediga bord. Vi kunde inte prata med varandra för vi talade inte varandras språk men vi satt där och åt tillsammans. För mig var det ganska märkligt men för honom var det helt naturligt och för honom hade det varit mycket oartigt att låta någon annan person sitta och äta ensam………………