Under mitt arbete i banker i olika länder har jag av en händelse kommit att följa Karl XII i spåren.

När jag år 2000 arbetade i Estland firades att det var 300 år sedan slaget vid Narva. Vår bank var lite involverad genom att sponsra en bronsstaty av ett lejon som placerades där slaget stod i Narva. Själva firandet var lite avslaget eftersom att i Narva med omnejd bor nästan uteslutande Ryssar idag och de var lite tveksamma till att fira att de fick stryk av Svenskarna för 300 år sedan. Men det hela avlöpte väl.

När jag bodde i Ukraina år 2009 var det dags igen. Då var det dags att fira att det var 300 år sedan Karl XII fick stryk av den ryska armén i Poltava. Detta var en jättetillställning med en mängd arrangemang. Folk från hela Ukraina hade vallfärdat till Poltava för att delta i firandet. Och en hel del svenskar hade faktiskt rest ner till Ukraina och vi var en liten grupp som åkt buss från Kiev för att vara med. Den här gången var det lite mer komplicerat eftersom en del av befolkningen i Ukraina är Ryssar och för Ryssarna är Peter den Store, som vann slaget, den store hjälten. Och Ukrainarna ansåg att Karl XII var den store hjälten som skulle befria dem.

Detta ledde till en del mindre slagsmål mellan Ryssar och Ukrainare under själva firandet. Men detta var helt i sin ordning. Man visar sina känslor och slåss lite och sedan är man vänner igen.

Under åren när jag arbetade i banken i Ukraina fick jag vid olika tillfällen anledning att besöka våra kontor i olika delar av landet. Vid ett tillfälle tog jag tåget från Kiev ner till Sevastopol på Krimhalvön. Och en dag gjorde jag en utflykt till en mycket intressant plats, nämligen Balaklava som ligger vid kusten ca en mil från Sevastopol. Detta är en mycket vacker liten stad som ser ut precis som en liten by vid Medelhavet i Frankrike med små restauranger och båtar förtöjda i hamnen.

Det var svårt att förstå att fram Sovjetunionens fall 1991 var detta en av de hemligaste städerna i Sovjet. Den lilla staden var då helt avstängd från omvärlden. Här fanns nämligen en underjordisk bas för atomubåtar. Under berget hade man byggt en atombombssäker bas i en tunnel från Svarta Havet som mynnade ut i den lilla hamnen. Inuti berget fanns plats för 10 atomubåtar, komplett med torrdocka och kärnvapenförråd och personal. Metertjocka ståldörrar och ett sinnrikt tunnelsystem gjorde att basen skulle klara av en fullträff från ett kärnvapen.

Så gott som alla invånare i Balaklava arbetade på basen vid den tiden. Det var omöjligt för utomstående att få tillstånd att besöka staden. Även familjemedlemmar och släktingar var förbjudna att besöka staden utan mycket goda skäl och noggrann identifiering.

Basen var i drift efter Sovjetunionens fall fram till 1993 då den avvecklades. Och numera kan man följa med på guidade turer genom hela basen och se kanalsystemet och vapenförråden och ett litet museum.

Det kändes som att vara med i en James Bond film.

När jag började arbeta i bankerna i Estland just efter Sovjetunionens fall i början av 1990-talet fick jag se många prov på den uppfinningsrikedom och snabba omställning man visade prov på i de baltiska länderna.

Bankerna var vid den tiden i Estland i ett tidigt utvecklingsstadium. En del banker hade just startat som valutaväxlingskontor och några banker hade funnits under Sovjettiden med hade inte bedrivit utlåning till allmänheten som vi var vana vid.

Ett problem efter frigörelsen var att i de ”nya” länderna hade man inga egna juridiska system så man fick snabbt börja tillverka nya juridiksystem oftast efter andra västländers modeller. Detta innebar att det saknades en hel del självklarheter som vi var vana vid. Till exempel fanns inte möjlighet till avbetalningsköp med äganderättsförbehåll.

Därför blev jag mycket förvånad när jag tidigt träffade ägaren till en bank och han berättade att de hade bilfinansiering som en produkt. Jag frågade hur detta var möjligt när banken inte kunde använda bilar som säkerhet. Då förklarade han ”Enkelt. Vi lånar ut pengarna och köper bilen åt kunden. Sedan låser vi in bilen i bankens garage tills lånet är slutbetalt och då får kunden ut bilen”. Genialt!

Ett annat exempel var att det inte gick att pantsätta bostadsrätter på det sätt som vi kan i Sverige. Då löste en bank detta genom att finansiera lägenheter genom leasing av lägenheter. Banken köpte lägenheten och ägde den tills lånet var betalt.

Dom är finurliga där borta i Baltikum.

Rykten i bankvälden färdas oerhört snabbt. Ett exempel hade vi i Lettland där i december förra året ett felaktigt rykte spreds att Swedbank var nära konkurs. Omedelbart började kunder ta ut sina pengar och många bankomater tömdes omgående. Det intressanta den här gången var att det hela började med att någon skickade SMS meddelanden som snabbt spreds över hela landet. Och detta var inte första gången något liknande hände i Lettland. SMS kedjor har tidigare använts i andra sammanhang när någon velat få igång ett massdrev mot någon eller något. Kampanjen mot Swedbank lugnade ner sig och gick över ganska snabbt eftersom banken såg till att fylla på Bankomaterna och låta folk ta ut alla pengar de ville. Förtroendet är nu återställt.

En vän till mig råkade ut för ett annat drev mot en bank en gång i Afrika. Min amerikanske vän var chef för en affärsbank i Malawi. Vid ett tillfälle hade ett rykte spridits att banken var på väg att gå i konkurs och omgående fylldes bankens kontor med folk som ville ta ut sina pengar. Min vän såg hur kontanterna flödade ut ur banken och visste inte hur man skulle hantera detta. Han ringde till bankens styrelseordförande som var en klok afrikansk man. Ordföranden sade att man måste visa kunderna att det finns gott om pengar i banken. ”Ta fram alla kontanter ni har och lägg så att kunderna ser pengarna”. Man gjorde detta. Man tog ut alla kontanter från bankvalven och lade på skrivbord och hyllor och diskar så att kunderna kunde se att banklokalerna var fyllda med kontanter. Och detta fungerade. Efter ett tag avtog drevet och kunderna kände sig trygga och lät sina pengar stå kvar i banken.

Detta är bara två exempel på hur skör tråd förtroendet för banker hänger och hur svårt det är att hantera dessa situationer.

När jag arbetade i ett bankprojekt i Afrika brukade vi i familjen ibland ta bilen och åka på utflykt till olika platser i grannländerna. Vid ett tillfälle bestämde vi oss för att åka till en plats som heter Monkey Bay i Malawi. Detta är en otroligt vacker strand med palmer och ett litet hotell vid Malawisjön.

Vi bodde då i Zambia nära gränsen till Malawi och gav oss iväg en lördag mot Monkey Bay. Efter några timmar befann vi oss mitt ute i bushen i Malawi och visste inte riktigt var vi var. Det är nämligen brist på vägskyltar ute i den afrikanska bushen. Efter ett tag kom vi fram till en by och jag stannade och gick fram till en herre som satt utanför sin hydda och jag frågade om vägen till Monkey Bay. Han pekade tydligt exakt hur jag skulle köra för att komma ut ur byn och vidare till Monkey Bay.

Jag tackade, hoppade in i bilen och körde iväg. Efter 10 meter sjönk bilens alla fyra hjul rakt ner i sanden. Där stod vi och bilen låg på sitt underrede och vi kom ingenstans. Jag gick ut för att fråga vår ”vägvisare” vad han menade om detta men han hade då hunnit försvinna. Däremot fann jag snabbt att byns alla invånare plötsligt hade samlats runt vår bil och jag kunde höra att alla ropade något i kör. Efter ett tag hörde jag vad de ropade, nämligen mo-ney, mo-ney, mo-ney. Jag började då förstå att jag var nog inte den första turisten som skickats med sin bil ut i kvicksanden. Detta var en utmärkt inkomstkälla för den lilla byn.

Efter att jag delat ut ett antal sedlar tog byns invånare tag i bilen och lyfte oss vant ur sandhålet och vi kunde fortsätta vår resa. Detta var en intressant affärsidé som jag kanske inte uppskattade just då.

Tänk vad många underbara ting det finns. I helgen fick jag stifta bekantskap med ännu ett teknikens under. Jag fick nämligen en iPod av min son. Och har nu lyckats ladda ner ett antal radioprogram som jag inte har haft ro att lyssna på tidigare, och även lyckats med att synkronisera filer och sådant.

Detta är ju helt suveränt. Jag tar min dagliga promenad på åtta kilometer som tar ca två timmar och under tiden lyssnar jag på mina favoritprogram. Plötsligt glömmer jag omvärlden. Kilometerna försvinner bakom mig utan att jag märker det. Och idag ösregnade det hela tiden men det gör inget. Förmodligen ser jag lite konstig ut när jag går där och inte har samma kontakt med omvälden som tidigare och ibland skrattar jag och ibland ser jag allvarlig ut. Och musiken gör ju att man studsar fram.

Just nu har jag laddat min iPod med alla Sommarpratare från P1 förra sommaren, som jag inte hann lyssna på när de sändes. Fantastiskt roligt att lyssna på dessa människor som har så mycket att berätta. Äntligen kan jag lyssna till allt detta utan att behöva sitta låst framför en radio. Leve mp3!

Det sägs att världen är full av tappade sugar. Och just nu har jag tappat min. Jag har letat och letat men inte lyckats hitta den. Hur jag än försöker så kan jag inte komma på något att skriva på bloggen.

För ett par veckor sedan hann verkligheten upp mig. Nämligen verkligheten av att inte ha ett jobb att gå till längre. Och att inte träffa kollegerna längre.

Efter att ha arbetat heltid under 45 år i banken valde jag förra sommaren att ta avtalspension. Det var väldigt frestande och det var härligt att ha ett långt sommarlov framför sig. Och därefter väntade ett konsultjobb på Balkan som sträckte sig över hela vintern. Men för ett par veckor sedan var också konsultuppdraget avslutat.

Och nu sitter jag här och ingen behöver mina tjänster längre. Läser tidningen och promenerar ett par timmar varje dag i vårt lilla samhälle som enbart tycks vara befolkat av pensionärer.

Paniken infinner sig. Ska det vara så här? Jag som har så mycket energi och kan göra så mycket nytta fortfarande. Var det kanske ett felaktigt beslut av mig att sluta vid 62 års ålder?

Finns det någon där ute som har några goda råd?

Befinner mig i Kosovo där jag för tillfället arbetar som rådgivare i en liten bank. Den här veckan har jag hållit ett par seminarier för bankens medarbetare på olika platser ute i landet. Ämnen på agendan har varit ”spännande” ämnen som Intern Kontroll, Etik, Intressekonflikter, Banksekretess, Mutor, Dualitet, etc. Knappast ämnen som skulle attrahera många deltagare hemma i Sverige.

Men i Kosovo är situationen annorlunda. Här vill man lära sig allt, oavsett vad ämnet är. Man suger in all information man kan få. Så när vi kallar till seminarier så kommer alla direkt.

En kvinna som har en hög position i banken hade rest långt för att vara med på ett av seminarierna och tyckte att det var intressant och så berättade hon att hon hade aldrig gått i skolan. Hon hade fått lite undervisning hemma i köket hos en granne när hon var barn. Så hon var lycklig över vad helst hon fick lära sig. Och många av våra anställda har faktiskt inte gått i skolan alls. Det fick man inte ”på den tiden”.

Så idag tar man alla tillfällen att få lära sig något. Skolorna i Pristina undervisar i tre-skift idag för att ge alla tillfälle att gå i skolan. Och eleverna är lyckliga över lyxen att få gå i skolan.

Jag hade lite dåligt samvete när jag arbetade i banken för att jag surfade en del på internet under arbetstid. Jag vet inte om jag surfade mer eller mindre än andra i banken. Eller så berodde det kanske på att jag som en god svensk alltid hade dåligt samvete för någonting. Men nu kan jag i alla fall erkänna att jag surfade en hel del. Det var ju en del tidningar som skulle läsas, en del konton som skulle kollas, en del vädersajter som skulle läsas, några privata e-mail lådor som skulle kollas, en titt på Facebook och på LinkedIn, di.se och börsnoteringarna, Tv-programmen, kanske en titt på Blocket, och lite länkar hit och dit, etc. etc. Och sedan kolla allt som hänt på bankens Intranät, händelser i banken, nya besparingar, nya produkter, lediga tjänster, tillsatta tjänster, VD’s blogg, etc. etc.

Nu hävdas det ju att Internet och Facebook är verktyg som ökar produktiviteten snarare än sänker den. Men frågan är ju var går gränsen? Om till exempel 10.000 anställda i företaget surfar 30 minuter om dagen vardera så motsvarar det ju 5.000 arbetstimmar per dag. Svindlande siffror, fast jag tror faktiskt fortfarande att det är ganska väl använd tid och på något sätt är till nytta för produktiviteten.

En annan intressant siffra jag hört var följande: När man sitter vid sin dator och arbetar och det plingar till att ett e-mail har kommit och man då avbryter sitt arbete och läser e-mailet och sedan återgår till sitt pågående arbete så kostar detta avbrott i snitt 5 minuter innan man är koncentrerad och fullt tillbaka i arbetet. Läser man då till exempel 10 e-mail på detta sätt per dag så har man tappat 50 minuter per dag. Och till detta skal läggas att väldigt många personer får mer än 10 e-mail per dag och antalet e-mail tycks ju inte minska.

Har just återvänt hem till Sverige efter några veckor I USA. Det är alltid lika uppfriskande att åka runt med bil i the ”Land of Opportunities” och att möta alla trevliga människor där borta.

Något som jag fann intressant var att längs motorvägarna möts man av en mängd jätteskyltar med reklam för ”Personal Injury Attorneys”, alltså advokater som ägnar sig åt att klämma ut skadestånd för alla tänkbara skador. Har man halkat på ett bananskal så ska man omgående ringa en ”Slip & Fall Attorney”. På deras hemsida kan man till exempel läsa vilka omständigheter för bananskalshalkande som är mest förmånliga, etc. Det finns specialister för alla tänkbara och otänkbara skador. Detta är stor business och det kan röra sig om astronomiska skadestånd om man har ”tur” att bli skadad på rätt sätt (och hittar rätt advokat).

I Sverige är situationen annorlunda. Här får man inte skadestånd ens i närheten av den storlek som man kan få i USA.

Däremot såg jag på TV igår att det numera finns företag i Sverige som specialiserat sig på att företräda personskadade privatpersoner i deras försäkringsärenden. Företaget skriver på sin hemsida att ”Vi är lösningen på ett stort problem som länge drabbat hundratusentals personskadade människor i Sverige. Till oss vänder sig människor som drabbats av personskada och som kan ha rätt till ersättning, etc.”.

Man kan konstatera att det just nu sker en amerikanisering av branschen i Sverige.