11 oktober 2011
Finansmarknaden

Varför får vissa chefer göra mer fel än andra?

Har just läst ännu en artikel som jämför Håkan Juholts hyressvindel med Mona Sahlins, inte på något sätt brottsliga, kontokortsanvändning. Förstår inte riktigt varför. Den ena fyller i en blankett så fel att han tjänar över 100 000 kronor, medan den andra använder jobbkontokortet på ett då helt tillåtet sätt och inte tjänar ett öre på kuppen. Och visst var det slarvigt av Mona Sahlin att inte betala räkningar i tid och att få parkeringsböter. Men det är faktiskt inte ett brott. Så hur kan Juholts och Sahlins agerande bli nästan samma sak i både massmedia och fikarumsdiskussioner?

Jag tror att det beror på våra föreställningar om män och chefer. De flesta chefer är män. När det gäller riktigt höga chefer, typ partiledare eller börsbolags VD, är nästan alla män. Så ser det ut överallt i hela världen och så har det alltid sett ut. Det är det som är det normala för oss.

En socialdemokratisk partiledare som är man och dessutom vit, heterosexuell, med viss arbetarbakgrund och mustasch gör oss trygga. Han ser ut precis så som vi förväntar oss att en socialdemokratisk partiledare ska se ut.

Om partiledaren istället är en kvinna, en homosexuell man eller en man med utomeuropeisk bakgrund blir vi mer osäkra. Det stämmer inte med våra föreställningar.
Forskning visar att den där osäkerheten innebär att vi dömer hårdare. Vi letar efter fel eftersom vi förväntar oss att vi ska hitta dem. Även ett väldigt litet fel bekräftar det vi hela tiden trodde: hon eller han var inte tillräckligt kompetent. Det är inte heller bara den enskilda chef som gjort fel som döms. Är det en kvinna som gjort fel tänker vi att kvinnor nog inte klarar av att vara partiledare. Är det en homosexuell man tror vi istället att homosexuella män inte är tillräckligt kompetenta. Vi tar felet som intäkt för att hela den grupp chefen representerar inte duger.

De chefer som ser ut som vi förväntar oss kan vi istället förlåta väldigt mycket, visar samma forskningsstudier. Vi utgår ifrån att de är kompetenta och gör rätt så vi letar inte efter fel. Och om de trots allt gör fel tolkar vi det som undantag. De chefer som ser ut som vi förväntar oss ser vi inte som representanter för en grupp utan som individer och individer både kan och får göra fel. Inte hur mycket fel som helst men betydligt fler än de som ser ”fel” ut.

Så Håkan Juholt ska nog vara glad för att han är en vit, heterosexuell man med mustasch – annars hade han nog inte varit partiledare längre.

16 augusti 2011
Barack Obama

Fyra Camilla Läckberg?

Fredrik Reinfeldt säger att han läst fyra Camilla Läckberg på semestern. Det är helt ok att även en statsminister kan koppla av, ta ledigt från finanskriser och annat och läsa deckare i hängmattan.  Jag har också gjort det – både hängmatta och deckare.  Men fyra Camilla Läckberg är inte det att ta i lite? Kunde han inte ha gjort som Obama och slängt in Jonathan Franzens Freedom i bokhögen?

Att se en linje från från Läckbergsläsandet till Moderaternas kulturpolitik är kanske att ta i. Men lite bekymrar det mig. Är det kanske så att Fredrik Reinfeldt aldrig har fått den där kicken som en riktigt bra bok – eller för den delen en bra pjäs, film, konsert eller konstutställning – kan ge? När man plötsligt förstår något man inte förstått förut – något om hur andra människor lever sina liv. Vad de upplever, är rädda för, vill och önskar. Är det kanske därför kulturanslagen skärs ner och t ex Fria Teatern i Stockholm föreslås  finansiera sin verksamhet med sponsring?

Läckberg – och de musikaler vår statsminister också sagt att han uppskattar – är bra på att roa för stunden. Däremot är de inte så bra på att öka vår förståelse av vår omvärld. Jag tror att vi behöver båda delarna – en stunds verklighetsflykt med Läckberg och en fördjupad förståelse av det samhälle vi lever i med Franzen. Så Fredrik – det räcker nu. Läs Freedom istället för en femte Läckberg.

5 augusti 2011
Finansmarknaden

Behöver SJ en regelbok där det står att barn inte får kastas av tåget?

Behöver SJ:s konduktörer en regelbok för att sköta sitt arbete? En bok där det till exempel står att de inte får slänga av barn från tåget – även om de misstänker att barnen inte har biljett? Debatten om konduktören som tvingade en 11-årig flicka att gå av i Kumla verkar nästan landa i det. På TV-nyheterna igår frågade man till exempel om det var regelverket eller den enskilda konduktörens fel.

Regelverk kan vara felaktiga – men det får vi väl nästan utgå ifrån att SJ:s inte är. Eller är det någon som tror att det står i reglerna att 11-åriga flickor ska slängas av tåget om de inte kan uppvisa biljett? Det besvärliga med regelverk är istället att de aldrig kan vara fullständiga. Det går inte att skriva en instruktion som tar upp exakt alla fall som kan tänkas inträffa på ett tåg och hur konduktören ska agera då. Det finns till exempel tillfällen när 11-åriga flickor ska slängas av tåg. Om deras föräldrar inte har biljett och därför måste gå av vore det ju väldigt dumt att hålla kvar barnen på tåget. Eller om tåget är bombhotat och ska evakueras.

Jag vet att det är väldigt knäppa exempel – men de kan ju inträffa eller hur? Och om vi ska kunna skylla de fel som görs på regelverket måste det ju täcka alla situationer som kan tänkas uppkomma.

Men jag tror inte heller att det är så enkelt att vi kan säga att det är konduktörens fel. Att han eller hon gjorde fel. Jag tror att vi ska skylla på organisationskulturen. Regelverk är bra – men de måste alltid tolkas av människor. Anpassas till en konkret situation och tolkas. I SJ:s regelverk står det att passagerare utan biljett ska avvisas från tåget. Den regeln måste tolkas av konduktören. En konduktör med omdöme kommer att komma fram till att det nog bör göras undantag för barn och i vårt konkreta fall istället för avvisning i Kumla hjälpa 11-åringen att hitta sin storasyster.

Jag är säker på att SJ vill ha konduktörer som använder sitt omdöme, men då måste de också bygga en företagskultur som främjar det. En företagskultur där medarbetarna känner sig trygga och värdefulla för företaget. En företagskultur som låter medarbetarna ta ansvar och använda sin kompetens. Så får man stolta medarbetare som använder sitt omdöme.

Det är inte bara SJ som behöver medarbetare som använder sitt omdöme – samma sak gäller i vår bransch. Hur ser våra företagskulturer ut?

Fler inlägg om: , , ,
2 februari 2011
Finansmarknaden

Stolta medarbetare är kompetenta medarbetare

”Det är i stoltheten över att ha det yrke jag har, den yrkesroll jag valt, som den egna tryggheten bottnar. Vad kan jag göra för att mina medarbetare ska känna denna trygghet? Och kan man lära sig stolthet? För stolta medarbetare är kompetenta medarbetare.”, säger en bankchef på ett seminarium om kompetens.

Hans replik hängde kvar i huvudet på mig när jag för några dagar sedan, tillsammans med två vänner, gick till resebyrån på Sveavägen i Stockholm som har en Hollywoodfru i sin reklam. Vi kom in på resebyrån tio minuter över sex, det var kö så vi tog en nummerlapp och satte oss ner och väntade. Kön gick sakta framåt men till slut var det bara ett nummer kvar tills vår tur. Då kommer en av resesäljarna fram till oss och säger att vi måste gå. Klockan är halv sju, de stänger nu, och måste hem till sina familjer. När vi säger att vi ju kom långt innan stängningsdags och har väntat i 20 minuter blir vi tillsagda att inte vara oförskämda. Slokörade kliver vi ut från resebyrån utan att ha fått köpa någon resa.

Tänk er att göra samma sak på bankkontoret. ”Nu är klockan sex, vi stänger och ska hem till våra familjer så ni får gå ut härifrån”. Eller kanske på systemet en fredag. ”Klockan är sju, de kunder som inte har betalat sina varor ombeds ställa tillbaka dem i hyllorna för nu ska vi som jobbar här gå hem och laga middag”. Nej man gör inte så. Det finns inget sätt att förklara det. Det är motsatsen till ett kompetent kundbemötande.

Men hur kan det ändå bli så? Har det att göra med yrkesstolthet? Och hur har i sådana fall resebyråföretaget så kapitalt kunnat misslyckas med att ge sina medarbetare den trygghet de behöver för att bli stolta och kompetenta resesäljare?

Riskerar vi att hamna i samma situation på våra företag? Ska vi kanske som bankchefen på seminariet fundera på vad vi kan göra för att våra medarbetare ska känna den trygghet de behöver för att vara stolta och kompetenta?

13 december 2010
Finansmarknaden

……och det enda jag tänker på är kaffeflickorna

Jag har sett kungen på TV flera dagar i rad nu. Han har lyssnat på nobelföreläsningar, lämnat över nobelpriser och ätit nobelmiddag. I alla sammanhang så kunglig som han kan bli – strikt och stram med bröstet fullt av band och ordnar. Men trots klädseln och nobelsammanhanget är det enda jag har kunnat tänka på kaffeflickorna.
Jag bryr mig inte om ifall kungen är otrogen mot sin fru eller inte. Det är deras privatsak. Men hans kvinnosyn är inte en privatsak. Kungens (enda!) uppgift är att representera Sverige. Vore det inte bra om han då representerade hela befolkningen – både kvinnor och män – istället för halva?
Av precis samma anledning är det inte chefers eller styrelseledamöters privatsak om de festar med kaffeflickor (eller går på porrklubb, eller köper prostituerade eller….) De representerar sitt företag och ett sådant beteende visar tydligt hur de ser på såväl kvinnliga kunder som medarbetare. För hur ska någon som ser kvinnor som dekorativa sexleksaker någonsin kunna ha en professionell relation med en kvinna? Och vem vill jobba på ett företag med en sådan kvinnosyn? Eller vara kund där?
Någon som vet hur jag gör för att bli medlem i republikanska föreningen?

13 oktober 2010
Finansmarknaden

Kommer HQ banks nya VD att vara en kvinnlig VD eller en vanlig VD?

- Du måste lyssna på det här, säger dottern som sitter och pluggar historia. Det står ”skriver en nutida kvinnlig historiker”. Är det inte konstigt att de påpekar att hon är kvinna? Menar de att det på något sätt påverkar hennes forskning? Att den är sämre eller bättre eller kanske bara annorlunda än de manliga historikernas? Ska jag läsa det här stycket extra noga för att det är skrivet av en kvinna eller är det kanske tänkt att jag ska hoppa över det?
Språket avslöjar oss ofta. I dagstidningar kan vi läsa om fotbollsspelare och kvinnliga fotbollsspelare, om rockstjärnor och kvinnliga rockstjärnor och om chefer och kvinnliga chefer. Jag är helt säker på att rubrikerna om HQ-banks nya VD är en kvinna kommer att vara ”Kvinna tar över i HQ bank” eller ”De valde en kvinna till VD i HQ bank”. Om det är en man kommer det istället att stå ”Anders Persson ny VD i HQ” eller ”Erfarenhet var viktigt när HQ:s nya VD valdes”.
Eftersom män fortfarande är norm på chefspositioner behöver vi inte påpeka könet när det är en man som utses. Men utses en kvinna bryts den normen. Det är det vi ger uttryck för när vi pratar om chefer och kvinnliga chefer.

Fler inlägg om:
30 september 2010
Finansmarknaden

Stolt för att jag är lik

Jag såg Margot Wallström på TV i går. Hon talade inför FN. Det är absolut inte något konstigt med det. Hon har sedan i januari i år en FN-tjänst med uppgift att genomföra FN:s resolution 1820 om sexuellt våld i krigsdrabbade länder. I går pratade hon om massvåldtäkterna i Kongo och vikten av att inte bara de enskilda förövarna ställs till svars. För att stoppa det sexuella våldet måste man högre upp i makthierarkierna än så, till militära befäl, politiker, poliser – alla de som idag använder sin makt till att stödja och bygga en våldtäktskultur.

Så nej – det var inget konstigt med att Margot Wallström var med i TV:s nyheter eller att hon pratade i FN. Det som var konstigt var min reaktion. Jag blev stolt. Jag satt där nedsjunken i TV-soffan och kände hur hela jag började pirra av stolthet. Där står hon, tänkte jag. Oj vad hon är duktig. Så säker hon låter och vilket viktigt uppdrag hon har. Hon kan verkligen påverka utvecklingen i världen.

Hur kommer det sig att jag blev stolt? Jag är inte kompis med Margot Wallström, vi är inte släkt och jag är inte en av hennes medarbetare. Jag har absolut ingen som helst del i hennes duktighet, men ändå sitter jag där pirrig av stolthet.

Insikten slår ner som en blixt. Stoltheten beror på att jag känner igen mig. Jag är stolt eftersom jag känner mig delaktig i hennes duktighet och det gör jag eftersom vi är lika. Trots att likheten bara grundar sig på att vi båda är kvinnor, att vi kommer från pyttelandet Sverige, att vi har ungefär likadan uppväxt och att vi är ungefär lika gamla. Att vi är lika när det gäller kön, etnicitet, social bakgrund och ålder räcker tydligen för att jag ska känna mig delaktig och stolt. Dessutom har vi faktiskt båda jobbat på bank.

Charlotte Holgersson, forskare på KTH, beskriver i sin avhandling “Rekytering av företagsledare – en studie i homosocialiet” precis samma sorts stolthet men bland män i näringslivet. Så här skriver hon:

“Rekrytering av företagsledare verkar vara präglat av kooptation, det vill säga, ett inväljande, baserat på båda formella och informella krav, av en medlem i en överordnad grupp. Medan det slutgiltiga valet framställs som baserat på kompetens och meriter tycks det snarare präglas av homosocial kooptation. Denna kooptation förefaller utgå från principen om att det är de överordnades privilegium att välja in någon i gruppen och att den som väljs skall tillföra något värdefullt nytt eller på annat sätt förstärka gruppens status.” (Holgersson 2003 s 213)

När styrelser och företagsledningar väljer chefer vill de ha någon de kan vara stolta över. Någon som kan tillföra lite extra glans till den egna gruppen. Och då måste det vara någon som är lik. Lik när det gäller kön, etnicitet, sociala bakgrund och ålder. Inte undra på att det finns så få kvinnor i näringslivstoppen.

Fler inlägg om:
23 september 2010
Finansmarknaden

Är jag knäpp?

Hela augusti satt jag ensam på mitt rum och skrev på min forskningsrapport. Det kändes obekvämt och konstigt. Trodde först att jag hade en ”semestern är över och det är ett helt år till nästa – depression” men insåg sedan att det var något annat. Det var alldeles för tyst och folktomt i korridorerna. Mina kolleger jobbade på för fullt i sina rum men inga studenter stod och köade utanför expeditionen eller drev omkring på jakt efter lektionssalar. Inte en enda student satt i min soffa för att få hjälp med examensarbetet eller fråga om hemtentan. Jag hade inga hemuppgifter som måste rättas, inga mail som måste besvaras, inga föreläsningar som måste förberedas. Terminen hade inte börjat och det var helt studenttomt. Tomt, tyst och tråkigt.

Kom på att jag reagerar precis likadant varje år. Jag längtar efter att terminen ska ta slut så att lugnet kan sänka sig både i korridorerna och i min almanacka. För då ska jag ta itu med alla de där sakerna som blivit liggande eftersom de inte är superakuta. Jag ska rensa ut alla mina gamla dåliga samveten ur högarna på skrivbordet, jag ska läsa allt jag inte hunnit och jag ska skriva alla de där smarta artiklarna som jag inte heller hunnit med. Sedan när det händer är det inte alls så där lugnt, skönt som jag föreställde mig utan bara tråkigt.

Det var precis likadant när jag jobbade på banken. Varje år såg jag fram emot de där lite lugnare perioderna när jag äntligen skulle kunna ta tag i allt som jag inte hann ta tag i för att det hände en massa akuta saker hela tiden. Men sedan om det någon gång blev lite lugnare var det så tråkigt att jag bara ville att allt skulle dra igång igen.

Är jag knäpp? Eller jobbar jag bara bättre när det är tempo runt omkring mig? När jag har massor av deadlines som jag hela tiden nästan missar? När jag aldrig hinner ända ner till botten i högarna och alltid är lite stressad över allt jag också borde hunnit?

Det låter helt klart som om jag är knäpp.

Fler inlägg om:
7 september 2010
Bankbranschen

Är Mats Qviberg och Sven Hagströmer kompetenta?

När Mats Qviberg i en intervju i SvD den 31/8 får frågan om orsaken till krashen i HQ bank svarar han att det beror på inkompetens. Ingen – inte han själv, inte de andra styrelsemedlemmarna, inte bankens VD eller medarbetare – förstod hur tradingverksamheten fungerade. Och så kan det givetvis vara. HQ bank kan ha haft en inkompetent styrelse, en inkompetent VD och inkompetenta medarbetare. Även Sven Hagströmer är inne på samma linje. I en intervju i di.se 28/8 säger han: ”Handelshögskolans elever kommer i framtiden att få detta som exempel på hur man inte ska driva ett företag.”
Det som gör dessa uttalanden så intressanta är alla andra gånger Mats Qviberg och Sven Hagströmer har pratat om kompetens. I februari i år säger till exempel Mats Qviberg att styrelsearbete är svårt och därför inget för kvinnor – i alla fall inte för kvinnor med småbarn. Sven Hagströmer träffade jag den 8 mars. Då tyckte han att kvinnor skulle starta egna företag för att bevisa sin kompetens. När de gjort det – bevisat sin kompetens – skulle han och andra med glädje välja in dem i styrelser och anställa dem som VD:ar.
Just det här kompetensargumentet är så otroligt vanligt när ojämställdheten i näringslivet diskuteras. Att det finns så få kvinnor i styrelser eller på höga chefspositioner beror på att det inte finns några kompetenta kvinnor hävdar gång på gång de män som sitter i styrelserna och på chefsstolarna. HQ krashen visar hur ihåligt det argumentet är. De som väljs in i styrelser är – tyvärr – inte de mest kompetenta eller de allra smartaste. Det är till exempel lite svårt att hävda att den f d styrelseledamoten Catharina Lagerstam var inkompetent. I alla fall så här i efterhand. Hon var tydligen istället den enda som kunde något om trading och därför ville omvärdera portföljen. Men när hon avgick ur den inkompetenta styrelsen spred Mats Qviberg ut att det var hon som var inkompetent. ”Hon hade inte nerver nog för att vara med. Kanske blev det för mycket med först Carnegie, och sedan det här.” sa han. Han gick på henne som person och fick henne att framstå som en vek kvinna med nerver. Ingen lämplig styrelseledamot alltså.
Så kom igen nu. Inte bara Mats Qviberg och Sven Hagströmer utan alla andra som också använder kompetensargumentet. Ni kan inte göra det längre. Det dog tillsammans med HQ bank. Kompetens har inget med kön att göra. Det finns massor av kompetenta kvinnor, fix och färdiga för styrelseuppdrag. Och givetvis en hel hop som inte har rätt kompetens för just det arbetet. Frågan är om det finns några kompetenta män i styrelserna idag – eller om alla är lika inkompetenta som Mats Qviberg själv säger att han är.

PS. Jag vet att Sven Hagströmer har sagt att han är för kvotering. Men jag tror inte på det förrän han har genomfört det i sina egna styrelser.

Fler inlägg om: , ,
19 augusti 2010
Bankbranschen

Finns det kortalkoholister?

”Har ni inga pengar? Men ett bankkontor utan pengar det är ju som en mataffär utan mat eller en bensinmack utan bensin. Varför ska man då gå till banken?” Mannen framför mig i kön på bankkontoret är både arg och förvånad. Han kan inte riktigt fatta att det inte går att växla in semestereurona. ”Men om jag sätter in dem direkt på kontot, försöker han. Då kan du väl ta emot dem?”

Samma dag träffar jag en granne som också har svårt att hänga med i det kontantlösa samhällets utveckling. Det har satts upp nya parkeringsautomater utanför hans arbetsplats. Automater som bara tar kort. ”Får man göra så, undrar han. Är det inte min rättighet som svensk medborgare att kunna betala med svenska kontanter om jag vill?”

Jag tycker oftast precis tvärt emot. Att använda kort istället för pengar är extremt mycket enklare. Du behöver inte planera dina inköp genom att i förväg ta ut pengar. Det är bara att ta fram kortet och betala. Men kan det möjligen vara så att det är lite för enkelt? Att det inte alls är samma känsla att dra sitt kort genom kortläsaren och slå en kod som att ta fram sedlar och räcka över dem? Att det därför är lite svårare att fatta att det riktiga pengar vi betalar med även när vi drar kortet? Efter att ha tittat på repriser av TV-programmet Lyxfällan i sommar tycker jag i alla fall att det är en rimlig slutsats för de som medverkar där. Betalkort, kreditkort och SMS-lån – ingen av de medverkande verkar förstå att det är riktiga pengar de gör av med.

Tänker på debatten om Systembolagets monopol på försäljning av alkohol. Även de som vill avskaffa monopolet håller med om att det finns ett tydligt samband mellan tillgänglighet och förbrukning. Ju lättare det är att köpa alkohol desto mer dricker vi. Ja inte varje enskild individ, men konsumtionen totalt går upp. Med ökad tillgänglighet kommer ytterligare några att trilla dit och bli alkoholister.

Är det kanske samma sak med tillgängligheten på pengar. Betal- och kreditkort tillsammans med telefon- och internetbank har gjort att vi har tillgång till både alla pengar vi har och en hel del som vi inte har, dygnet runt alla dagar i veckan. Är deltagarna i Lyxfällan kanske kortalkoholister? De som inte kan stå emot när tillgängligheten på pengar blir för hög?