ad
18 december 2014

En lugn jul?

Kan man få lugn och ro i New York under julen? Av någon anledning verkar det som om åren blir allt mer hektiska, tillvaron mer krävande, och lugnet kommer mer sporadiskt och inte längre så ofta. Kanske är det relaterat till åldern, kanske till fler besvärliga förpliktelser, dålig planering eller är det kanske så att det helt enkelt är svårare att få in en lugn stund?

Det kroniskt intensiva New York i kombination med ett ständigt flöde av emails, information, samtal och åtaganden kan lätt få lugnet att kännas fjärran. Gick till Svenska Kyrkan idag för att äta ett par av deras förträffliga svenska smörgåsar i kyrkans lilla kafé, men jag fick i princip slänga i mig delikatesserna då jag var på väg någonstans, men av någon anledning var försenad.

Hade funderingar på att skriva om Jeb Bush, som faktiskt är en mycket intressant framtida presidentkandidat, i mångt och mycket faktiskt inte lik fadern Bush I eller brodern Bush II, men på något vis kändes det aningen trist att sitta och fundera på Bush veckan innan jul. Tror att Bush tankarna ledde till någon form av ångest, som i sin tur ledde till tankar om utlandssvenskens dilemma, fallet Sverige och förde mig till Svenska Kyrkan. Nordkorea och Sony problematiken om den nya filmen ”The Interview” verkar som ett intressant tema, men dagen kom sedan att överskuggas av Kuba och USA och om det möjligen kan bli normaliserade relationer trots att Castro regimen sitter kvar med allt vad det innebär. Detta är ett omtvistat tema som är väldigt kontroversiellt här i USA och frågan är vad USA får ut av ett potentiellt närmande och dessutom vilka direkta följder detta kan få för befolkningen i Kuba. Detta verkar i läget oklart och känslorna är heta då det gäller normaliserade förhållande till Kuba utan vidare krav på demokratisering. Samtidigt faller rubeln och skapar en atmosfär av kris i Ryssland och med största sannolikhet en hel del oro i Europa också. Markanden i USA hade samtidigt den bästa dagen under 2014 och det verkade hända så mycket på en enda dag att hjärnan inte riktigt hann följa med. Flykten till kyrkan följde, men aktiviteterna lyckades detta till trots inte bromsas.

Jag har under de senaste dagarna varit i Washington DC, Paris, Bryssel, Venedig och givetvis New York, och allting framstår därför som ett töcken och den viktigaste frågan för mig efter allt farande verkar faktiskt vara om det kommer finnas julmust i Svenska Kyrkan nästa vecka på julafton. Jag brukar då ta mig dit för att få en dos svenskhet och dricka så många julmust som möjligt. Som Emil på auktion, fast han drack väl å andra sidan sockerdricka. Brukade under flera år stanna kvar på kyrkan för Kalle Anka och hans vänner som visas senare under julaftonen, men någon gång för runt 10 år sedan började det kännas märkligt att sitta och titta på detta. Kanske var det första dödsstöten för svensken och första steget mot kategorin förvirrad utlandssvensk. Kändes fel med Piff och Puff på något vis, men kanske är det dags att ge Kalle en ny chans. Jag antar att de riktiga svenskarna fortfarande titta på programmet?

Måste dessutom hinna köpa julklappar, även om jag normalt brukar rusa runt desperat i sista minuten och normalt alltid hinner med allting. Så ingen panik på den fronten. Den mentala processen att lägga 2014 på hyllan har sålunda inletts och det anses viktigt att summera det gångna året för att få perspektiv på tillvaron och därmed kunna planera nästa steg i livet och placera ribban lite högre inför nästa år; 2015. Den övergripande frågan är som alltid huruvida tillvaron är bra. Bara den tunga frågan kräver visst lugn och eftertänksamhet. Av den anledningen låter jag lugnet komma smygande successivt och då väl julen är här brukar även en viss ro och frid infinna sig. Summa summarum brukar slutsatsen bli att varje år är bra, att det finns en del att arbeta på och sedan brukar det nya året inledas med nya höga förhoppningar och mål. Varje år finns i princip samma saker på listan. Leva hälsosammare, ha kul, skriva en bok, resa mera, avsluta en relation eller inleda en relation eller en kombination av dessa, ägna mer tid åt viktiga saker, minimera tristess och meningslösa sysslor, men i grund och botten blir ett år sig ganska likt ett annat. Kanske det är dags för radikalisering av processen och målen? Vissa av mina vänner har flyttat, vissa har pensionerat sig, vissa har börjat på nya jobb som är fjärran från tidigare erfarenhetet, men för de flesta rullar väl tillvaron på, på gott och ont.

Helt klart är dock att vare sig man flyter omkring i Venedig, vandrar på Djurgården, äter sniglar i Paris eller spatserar i Washington DC, när jag väl kommer tillbaka till Manhattans hektiska gator känner jag mig äntligen hemma. Lugnet finns någonstans mitt i stressen, bland de oändliga kraven här och det gäller bara att finna det där speciella luftrummet av frid, som faktiskt finns här i storstaden. Staden som aldrig sover, där det alltid finns något intressant och givande att göra, där det i grund och botten handlar om att finna energin och att finna de rätta människorna, som gör att det helt enkelt inte finns någonting som slår att leva i New York City. Med detta i åtanke kommer friden och lugnet och då infinner sig sakteliga en tacksamhet och en ro. Bortom julmustens fröjd på julafton står några dagar i Los Angeles på programmet och därefter insikten att jag har förmånen att kunna åtnjuta ännu ett spännande år i denna livsbejakande stad. Sakta men säkert infinner sig friden och tillförsikten. Det kommer bli ännu ett dramatiskt och givande år. Radikalt annorlunda eller ej, det återstår att se, men New York är och förbliver möjligheternas stad och if you can make it here, you can make it anywhere…

14 december 2014

USA och tortyr

Efter min artikel förra veckan om amerikansk polisbrutalitet har det varit en ny vecka med debatt om våld i USA; denna gång genom den uppmärksammade rapporten om CIAs avancerade förhörstekniker av fångar, av många betecknade som tortyr. Det är förresten 30 år sedan FNs konvention mot tortyr, men tortyr används fortfarande i 141 länder i världen enligt Amnesty International.

Senatens underrättelsekommitté, med en majoritet demokrater, publicerade i tisdags en del av den stora rapporten om CIA:s brott, bland andra tortyr, under George W. Bushs presidenttid. Man skall också notera att samtliga republiker i kommittén avstod från arbetet och drog sig ur och istället publierade sin egna motrapport, som i princip helt hade en annan slutsats vad gäller CIA och deras arbete i kampen mot den globala terrorismen. CIA motsätter sig inte överraskande även starkt rapporten och har under veckan publicerat flertalet artiklar i USA större tidningar där de påpekar att CIA har arbetat metodiskt och enligt regelverket för att spara amerikanska liv globalt.

Arbetet med rapporten inleddes 2009 och originalrapporten uppgår till drygt 6000 sidor, men den har på grund av sekretess redigerats ned till ett sammanfattade dokument på 480 sidor. Den 29 september 2001 undertecknade George W. Bush ett memorandum som gav CIA fria händer att använda ”avancerade förhörstekniker”. I rapporten framgår att CIA regelmässigt ljög och mörkade för Vita huset och den amerikanska kongressen om förhörsmetodernas brutalitet. De anses betydligt brutalare än vad som anses acceptabelt från förhörsperspektiv.

Rapporten är inrikespolitiskt i linje med allt annat som görs i Washington DC. Det är en bitter kamp mellan republikanerna och demokraterna om allting och den här rapporten är skriven av demokrater och kritiskeras nu starkt av republiker. Det hade definitivt vara bättre om en rapport hade kunnat publiceras unisont och gemensamt av de kroniskt bråkande partierna, men de verkar ha gett upp då det gäller samarbete.
Å andra sidan är det väl bättre att rapporten publiceras och att det inleds en debatt om vad som är rätt och fel. Även om tortyr används regelbundet av en majoritet av världens länder är det viktigt att öppet ta ställning i denna fråga. Man kan förstå om det fanns en stark känsla av ilska och revansch i USA efter den 11 september 2001 och att man ville göra allt som kunde göras för att få information från terroristerna i Guantanamo Bay. Samtidigt är det viktigt att sätta regler för vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. Jag är inte förvånad att otillåtna metoder användes och troligtvis används då CIA till stora delar verkar sätta sina egna regler. USA beskriver sig dock som en demokratisk förebild i världen, något som inte är förenligt med informationen i rapporten.

Det handlar fundamentalt för västerländska länder om att vara efterföljansvärda exempel för andra stater, att kunna visa en moralisk modell, att ge människor i andra länder hopp om en bättre värld och framtid, där det är tillåtet att öppet yttra sina synpunkter, att fritt kunna kritisera, att kunna tillhöra vilken religion man önskar, och att känna sig säker. Rapporten om läget i USA går inte ihop med USA:s anspråk på att vara en demokratisk förebild.

Det är viktigt att se bortom den dysfunktionella politiska cirkusen i Washington DC och ifrågasätta vad faktiskt CIA håller på med. Arbetet med sanningen borde gå vidare i USA och även FBI och polisen bör systematiskt kartläggas. Visst är det ett brutalt samhälle med vapen i varje hörn, men då det gäller systemet handlar det om att sätta nya klara reglar och ett realistiskt ramverk för samhälle och de som inte följer regelverket ställs inför rätta.

USA har redan lyckats isolera sig internationellt och blir dessutom allt svagare i diplomatiska kretsar. Rent moralisk har nu USA ytterligare lyckats underminera sin ställning och det kommer krävas krafttag för att återvinna förtroendet från omvärlden. Om rapporten i grund och botten endast handlar om ett inrikespolitiskt utspel av demokraterna kommer det inte leda till någonting förutom en fortsatt partisk debatt. Det hade givetvis varit bättre om kommittén hade kunnat arbeta tillsammans för att gemensamt kunna publicera en rapport, men i dagens negativa klimat i Washington DC är det likafullt bättre att denna rapport publiceras. Vad som än resultatet blir rent konkret är det viktigt att förstå att USA måste försöka få bukt med sina enorma problem som polisstat och tortyrstat för att om möjligt återigen vinna en stark roll som en demokratisk öppen stat, som genom samarbete och en roll som förebild kan hjälpa andra länder i världen att söka en bättre framtid.

Säga vad man vill om den ständigt kontroversielle republikanen John McCain, men han stödde rapporten och är entydigt emot all form av tortyr. Han om någon borde veta efter drygt fem år av tortyr i Vietnam. Fortsättning följer på detta drama, men det verkar numera som om det konstant handlar om negativa rapporter från USA. Landet verkar vara på fel spår och mycket beror onekligen på den förpestade atmosfären inom den politiska eliten.

6 december 2014

Amerikansk polisbrutalitet

Det har varit en period av kontroversiella polisinsatser här i USA under de senaste månaderna. Ett uppmärksammat fall var dödsskjutningen av Michael Brown i Ferguson, en förort till St Loius i Missouri, och ett annat fall var Eric Garners död orsakat av polisens stryptag här i New York, på Staten Island.

I båda fallen dog svarta män, i båda fallen var polismännen som orsakade dödsfallen vita. Fallen gick till så kallade grand jurys, i princip åtalsbeslutjuryn, oftast runt 20 personer som fattar beslut huruvida fallet i fråga skall gå till domstol, i de här fallen om de ansvariga polismännen skall ställas inför rätta anklagade för brott. I Ferguson och i New York blev det inga åtal. Detta har lett till oroligheter och demonstrationer och ifrågasättande vad gäller de lagar som poliser åberopar då de agerar. Dessutom spelar ras som så ofta en roll i ekvationen.

Det är bedrövande att titta på mordet på Eric Garner på You Tube och det förefaller helt orimligt att koppla ett strypgrepp på en person och sedan inte släppa taget förrän personen i fråga faktiskt är död. Brottet var tydligen att Garner försökte sälja cigaretter illegalt på Staten Islands gator. Då han motsatte sig arrestering har polisen en så kallad zero tolerance policy och i fallet med den obeväpnade sexbarnspappan Eric Garner är det just det polisen menar gör polisens agerande acceptabelt.

Under veckan blockerade tusentals demonstranter gator i New York och många demonstrater skrek ”jag kan inte andas”. Det är samma ord som Garner upprepade medan polisen höll ner honom mot marken. I ett land med fler än 300 miljoner vapen i privat ägande har polisen en strategi att agera först, om det så handlar om att skjuta, och fråga sedan, då det i princip är underförstått att den som anses agera kriminellt och arresteras är beväpnad. Minsta motstånd möts därmed med våld. Nu är som bekant en majoritet av de som arresteras minoriteter, många svarta. Av alla svarta män i USA visar statistiken att en tredjedel kommer spendera tid i fängelse under sin livstid. Skrämmande statistik.

Debatten har inletts i Washington DC och det verkar som om det kommer bli en federal undersökning i Garners fall. Amerikansk polis får även kritik av ett FN-organ för våld och dödsskjutningar mot svarta. ”Kommittén är oroad över flera rapporter om polisbrutalitet och användande av överdrivet våld av brottsbekämpande myndigheter, särskild mot personer som tillhör en viss ras eller etnisk grupp”, skriver FN:s kommitté mot tortyr i Genève. Den kritiserade också ”rasprofilering av polisen och migrationskontor och ökande militarisering av polisaktiviteter”.
Nu är det förvisso så att det i grund och botten en fråga om hur det som anses som kriminella aktiviteter skall behandlas av polisen. I Ferguson verkar det som om Michael Brown attackerade polismannen som sköt honom, på Staten Island verkar det som om Eric Garner försökte sälja cigaretter svart och som sagt motsatte sig arrestering. Då tilltar polisen enligt regelverket våld och det är väl därför åtalsjuryn valde att inte åtala poliserna i fråga. Det är ett våldsamt samhälle där polisen agerar som de blivit instruerade och tränade. Det krävs därför nya strategier och metoder för polisen för att hantera de som bryter mot lagen och för de som arresteras.

Istället för att skjuta skarpt kan man använda elchockvapen, istället för att använda övervåld kan man lära polisen att använda begränsat våld. Vad gäller de som befinner sig på andra sidan av det tillåtna återstår utbildning, ekonomiska resurser, bättre möjligheter för samhällets utsatta och minoriteter och att skapa nya positiva möjligheter. Det är en komplicerad ekvation i detta våldsamma samhälle. Man kan tycka att folk borde lära sig, men faktum är att dagens nivå av mord i USA ligger på samma nivå som i slutet av 60-talet. Trenden ligger sålunda på en fortsatt hög nivå, men med en fortsatt debatt kanske det kan inledas en ny lugnare fas med färre mord och mindre polisbrutalitet här i USA. Som så många gånger tidigare leder det mesta till vissa debatter, men ingenting fundamentalt förändras.

Någonting är dock definitivt fel och det är nog dags att börja träna poliserna på ett annorlunda sätt. Situationen behöver inte alltid lösas med en vilda västern mentalitet.

28 november 2014
Stefan Löfven i New York

Stefan Löfven i New York

Jag hade förmånen att vara del av en trevlig och påkostad frukost med den nye svenske statsministern Stefan Löfven i Bloomberg Tower på Lexington Avenue här i New York i slutet av förra veckan. Denna moderna och fräscha 54 våningar höga byggnad är högkvarteret för Michael Bloombergs företag Bloomberg LP och en sann fröjd att spendera tid i. En rad kända ansikten bland New Yorks svenskar skymtades bland frukostbesökarna och det blev en ovanligt givande och intressant tillställning. Löfven intervjuades av Trish Regan på Bloomberg TV programmet Street Smart.

Man kan lugnt säga att det inte skrivs mycket om Sverige här i New York, men det är nog i alla fall allmänt känt att det har blivit regeringsbyte. Huruvida det är bekant att socialdemokraten Stefan Löfven är Sveriges nye statsminister är dock högst tveksamt. Löfven gav ett sympatiskt intryck och berättade inledningsvis att han som litet barn hamnat hos en fosterfamilj, även om det var intressant att notera att han tackade det svenska statssystemet för detta och inte familjen som välkomnade honom. Löfven betonade vikten av det svenska solidariska systemet och att en stark statsapparat är grundläggande för ett väl fungerande jämlikt samhälle. Jag sympatiserar rent emotionellt med Stefan Löfven, som verkligen är en svensk framgångshistoria som de flesta här i USA skulle känna värme inför. Tron på systemet och en stark stat som fundamentala byggnadsblock verkade genomsyra hans tänkande och budskap under frukosten.

Löfven berättade även att han beundrar Obamas politik utan att egentligen berättar vad han beundrar med politiken. Det kan vara skönt för Obama att han i alla fall har en beundrare efter alla motgångar och hans impopularitet här i USA. Utfrågning var framförallt fokuserad på ekonomin och hur den nya svenska regeringen skulle kunna få fart på ekonomin igen. I USA har ekonomin som bekant fortsatt utvecklats positivt under de senaste åren efter den finansiella krisen. Här i USA har budgetunderskottet sedan Obama kom till makten varit mellan 5% och 10% och de senaste siffrorna visar på 4% och med en trend mot 3%, mest beroende på högre statsinkomster. I Europa och inte minst i Sverige är situationen annorlunda då det finns en inbyggd rädsla för skulder och budgetunderskott. Detta har dämpat kapitalinflöde och investeringsbenägenheten i Europa och just i Sverige har rädslan för statsskulder dämpat tillväxttakten. I grund och botten är jag svensk och anser att det är riskabelt att bygga upp skuldberg för att få fart på ekonomin, men man måste också reflektera över att den amerikanska ekonomin faktiskt har börjat få fart genom sedeltryckeri och högre skulder, medan den europiska ekonomin stagnerat och verkar har fler strukturella problem och ekonomiska utmaningar runt hörnet.

Stefan Löfven hör till den svenska majoriteten som anser att en balanserad budget är helig och ingen kan väl klandra honom för det då det i grund och botten är förnuftigt. För en utomstående betraktare verkar dock Europa gå i fel riktning rent ekonomiskt och problemen tycks hopa sig. Det kan vara värt att omvärdera stram monetär politik.

Löfven ekonomiska ideal verkar bygga på solidaritet och distribution. Det är förvånande att lyssna på en svensk statsminister vars ideal och tänkande är så fjärran från dagens debatt här i USA. Det är få här som pratar om högre skatter just nu, snarare lägre företagsbeskattning och en allmänt ny skattemodell. Den rådande amerikanska ekonomiska politiken har inneburit ännu större klyftor mellan de rika och de fattiga, men hur detta skall förändras diskuteras inte så mycket. Den höga amerikanska likviditeten genom QE och låga räntor har drivit markanden till nya höjder, men i grund och botten är det viktigt att komma ihåg anledningen till att dessa åtgärder tagits under de senaste åren. Det handlar om att stimulera ekonomin genom att få igång konsumtionen. Den amerikanska ekonomin bygger på ett konsumtionssamhälle och grunden för tillväxt ligger enligt makthavarna, demokrater och republikaner, i att få fart på konsumtionen. Den aggressiva ekonomiska politiken har återspeglats i arbetslösheten, som sjunkit kraftigt till 5.8% som ett resultat av den lösa monetära politiken och fler jobb inom just konsumtionsindustrin. Lönerna är ofta lägre, men folk har i alla fall jobb och ekonomin känns optimistisk och har funnit en ny bas för tillväxt.

Stefan Löfven pratade också om konsumtion under frukosten, men han betonade att ökning av konsumtionen inte är ett ekonomiskt mål för den nya svenska regeringen.
Frågan från Trish Regan blir då raskt hur Sverige skall få fart på ekonomin igen om det inte handlar om ökad konsumtion. Stefan Löfvens svar är något förvånande. Han anser att basen för tillväxt är produktionsindustrin och fler infrastukturprojekt. Nu är det ju allmänt känt att just den svenska industrin är svårhanterlig, då arbetskraften är dyr och inte konkurrenskraftig på den internationella arenan. Infrastrukturprojekt är oftast betecknade som arbetsmarkandsprojekt, snarare än stimulerande och tillväxtinriktade initiativ. Dessutom kommer regeringen enligt Lövfen satsa mer på högre utbildningsinstitut för mer framtida intellektuellt kapital och vidare expandera research. Detta är en riskabel ekonomisk strategi och verkar till viss del vara baserad på en nostalgisk modell från en svunnen tid då industrin och arbetarna var kärnan i samhället. Att sitta och lyssna på detta under 2014 framstår som lite främmande. Löfven påpekar dessutom, i Bloomberg Tower i kapitalismens New York City, att den finansiella sektorn endast söker vinning för egen skull. De finansiella bolagen behövs dock för en stark ekonomi och som drivkraft med lån och finansiella produkter. Vinning för egen skull är drivkraften för vinstdrivande företag och den grundläggande principen för markandsekonomin.

Stefan Löfven pratade också om hur han hoppades finansiera de nya satsningarna på industrin och infrastruktur, dels via inhemsk distribution, i princip via skatter, och genom European Investment Bank (EIB) och den nya planen European Fund for Strategic Investments. Högre skatter fungerar sällan och jag är i allmänhet högst skeptisk till centrala byråkratiska investeringsinitiativ. Planen skall förvisso först bli godkänd av EU parlamentet och medlemsstaterna, men i grund och botten är planen nog inte tillräckligt aggressiv med fondens 315 miljarder euro. Det hade varit klokare att låna ut pengarna direkt till medlemsstaterna, inte minst med tanke på den låga räntan. Planen är förvisso bättre än ingen investeringsplan alls, men den europiska byråkratin och den allmänna tveksamheten till högre skulder gör att planerna inom EU för satsningar inom infrastruktur, energi och research, känns mer som en desperat arbetsmarknadsplan för att få bukt på deb höga arbetslösheten än en tillväxtplan. Planen kan visa sig vara mer av en fortsatt europeisk stagnationspolitik. För Löfven passar dock planen in i hans modell och förhoppningsvis kan Löfven få de runt 30 miljarder euro han hoppas på från EU.

Detta är onekligen en kontrast att sitta i det moderna Bloomberg Tower och lyssna på en svensk statsminister vars filosofi bygger på distribution, en stark stat, tilltro på systemet, solidaritet, produktionsindustrin och infrastruktursatsningar. Stefan Lövfen är en beundransvärd person som kommit långt här i livet, men vad gäller Sveriges ekonomi och en positiv vision för Sverige, finns det en rad åtgärder som vore mer lämpliga för Sverige än de förslag som Löfven presenterade. Sörplade matt på mitt morgonkaffe efter ett tag och tittade på tidningen på bordet. Jo, datumet visade att det var 2014. Jag trodde faktiskt att jag var på ett frukostmöte under hösten 1982. Jag hoppas givetvis att Sverige kan få ihop alla pusselbitarna. Lämnade omtumlad Bloomberg Tower. Fascinerande, nostalgiskt och samtidigt lite skrämmande. Jo, kanske var det bättre förr, sade mannen och körde iväg i sin SAAB 900 Turbo.

Fler inlägg om:
18 november 2014
Havel

Havel

Det finns verkligen inte mycket politikerna i Washington DC numera kommer överens om, så det kan därför noteras att det faktiskt fortfarande fattas beslut i representanthuset med rösterna 435 mot 0. Det handlar om beslutet att installera en byst av Vaclav Havel i Capitols så kallade Freedom Foyer, där byster av Winston Churchill, Lajos Kossuth, Abraham Lincoln och George Washington redan finns. I samma veva släpps en lysande bok av Michael Zantovsky, Havel – A Life, som jag läste under helgen och starkt rekommenderar.

Vaclav Havel för onekligen tankarna till det kalla krigets dagar och till öststaternas kamp för frihet och demokrati för 25 år sedan. Muren revs, fria val infördes och i Tjeckoslovakien blev dramatikern Havel plötsligt en politiker i sammetsrevolutionen och sedermera Tjeckoslovakiens president 1989-1992 och Tjeckiens president 1993-2003. Havel bejakade involvering och samarbete, vilket inte minst resulterade i att Tjeckoslovakien blev medlem av NATO och EU.

Havels vilja att samarbeta och söka gemensamma lösningar hindrade förvisso inte Slovakien att bli självständigt 1992, men Havel stödde Natos bombningar av Serbien så tidigt som 1994 och arbetade med USA och George W Bush vid invasionen av Irak 2003. Kanske kan man undra vad Havel skulle säga om dagens globala politiska situation, där det framstår som de globala aktörerna har allt svårare att finna vägar till konstruktivt samarbete och där det framstår som allt mer komplicerat att bygga allianser med gemensamma mål där stater agerar unisont utifrån moraliska övertygelser, och utifrån en kristen och humanistisk solidaritet.

Det kan till viss mån låta aningen republikanskt och neokonservativt och går emot de rådande aktionerna från dagens världsmakter. Det har blivit allt svårare att finna en gemensam moralisk linje för att möte totalitära utmaningar, vilket vi ser inte minst då det gäller ISIS. Som en förespråkare för universella värden och en gemensam moral, var Havel övertygad om att en euro-atlantisk gemenskap har en viktig roll i kampen mot extremism och totalitära ideal. För en person som växte upp under totalitära former verkar det rimligt att vara emot dessa krafter och förespråkar en aktiv politik för demokrati och humanism. Det kanske var enklare då motståndaren oftast var de kommunistiska regimerna med Sovjetunionen i spetsen och kanske är mer komplicerat i dagens mer fragmentariska globala politik.
Å andra sidan är det ganska simpelt, antingen finns frihet och demokrati, eller inte. Moralens ifrågasättande låter oss därefter ta ställning till vad som är rätt och fel, och vad man kan göra för att ändra det som är fel. Det är en av anledningarna till att Havel i Washington framstår som en allmän hjälte, men kanske just nu en hjälte för republikanerna. Vet inte om Havel hade hållit med om detta. Helt klart är dock att den amerikanska utrikespolitiken numera inte följer Havels modell. Det finns en brist på en övergripande moralisk politik, det finns inte längre en politik som i grund och botten exporterar moraliska värderingar och demokrati och det finns definitivt inte längre en politik som är byggd på att använda militären för att nå dessa mål.

USA har färre närma allierade och vänner än på bra länge och att nå internationella överenskommelser verkar allt svårare. Visst håller USA och EU med om att Ryssland skall ta sig ur Ukrainas östra delar, men det har blivit mer ett nytt kallt krig mellan USA och Ryssland, där inga egentliga politiska och diplomatiska lösningar verkar närma förestående. Havels kristdemokratiska och liberala ideal skulle nog snarare försöka finna långsiktiga lösningar som bottnar i humanism. Det är förvisso inte helt klart om dagens Ryssland skulle lämpa sig för dylika moraliska lösningar, troligen inte, men detta skulle likafullt kunna betonas. Helt klart är dock att det skulle vara på sin plats för de demokratiska västerländska makterna att återigen börja samarbeta och mer aktivt försöka att vara en samlad stark röst emot totalitära stater och mer aktivt stödja länder som efterstäva dessa ideal.

Därför, i Havels anda, bör de demokratiska länderna arbeta närmare mot stater med antidemokratiska totalitära regimer med slutmålet att besegra dem och befria deras förtryckta medborgare. Detta förblir ett globalt dilemma, men så länge som USA och andra fria länder förbli passiva, är det viktigt att minnas Havels ideal och långa kamp mot förtryck och diktaturer. Jag betvivlar att Havel skulle vara en republikan, men å andra sidan skulle han inte heller vara en demokrat i dagens alltmera passiva USA under Barack Obama.

Fler inlägg om:
12 november 2014
dollarn

Dollarns återkomst

Brukar inte vara så intresserad av den svenska valutakursen förutom då jag är på väg till Sverige. Råkade dock se dagens kurs då jag var inne och läste en del svenska artiklar på nätet och blev högst förvånad då jag såg att en dollar kostar hela 7.39 svenska kronor. Var i Sverige i mars och då kom jag ihåg att kursen var runt 6.30 kronor. En ökning på 17%. Känns som det var ett tag sedan priset var så högt även om jag också minns över 9 kronor och faktiskt till och med över 10 kronor för en dollar. Det var tider det och då var det verkligen ett nöje att åka till Sverige.

Det finns mycket som tyder på att dollarn kommer fortsätta stärkas gentemot kronan. Allt fler tecknen visar att USA ligger före Europa och de stora ekonomierna i Asien i konjunkturvändningen. Det innebär att USA kommer strama åt sin ekonomi före Europa, vilket ger stigande räntor och starkare valuta. Den europeiska centralbanken, ECB, har även annonserat fortsatta låga räntor, vilket fått europeiska valutan att tappa mark mot den amerikanska dollarn. Fortsatt hög global likviditet innebär att pengarna måste allokeras någonstans och desto stabilare den amerikanska ekonomin verkar, desto sannolikare är det att pengarna kommer gå till USA och dollarn.

Den amerikanska sysselsättningen nyligen redovisades och visade sig starkare än vad de flesta hade trott steg de amerikanska räntorna och dollarn fortsatte att stärkas mot både euron och den svenska kronan. Denna utveckling verkar dessutom hålla i sig, vilket sätter press på lönerna och på räntorna, vilket i sin tur ytterligare stärker dollarn. Dessutom har som bekant Federal Reserve slutat med QE, vilket reducerar likviditeten, även om den som sagt är fortsatt hög, men det innebär lite mer långsiktigt en sannolik höjning av räntan, vilket också stärker dollarn.

Helt plötsligt förefaller alla globala ekonomiska pusselbitar leda till en starkare dollar. Oljepriser ser dessutom ut att fortsätta sjunka, vilket också pressar dollarn högre. Situationen i Ryssland medför inte bara ytterligare press på den ryska valutan, utan att kapitalutflödet söker andra säkrare valutor, troligen dollarn, vilket då ytterligare stärker dollarn och försvagar rubeln.

Sverige har dessutom en hög arbetslöshet och en relativt svagt växande ekonomi. Detta gör kronan som valuta mindre intressant och i fallet Sverige tyder vidare inrikespolitiska problem på en svagare krona framöver.
Överlag är det en rad faktorer som spelar in just nu och samtliga pekar i riktningen att dollarn kommer bli betydligt starkare under resten av 2014 och även under 2015. Det förefaller troligt att dollarn kommer nå runt 8 kronor innan året är slut och fortsätta marschen mot 9 kronor för en dollar under 2015. Jag tippar på en kurs på 7.95 vid årets slut och 8.85 i slutet av 2015. Kan vara bra för den svenska exportindustrin de strukturella problemen till trots och även för investerare som planerar köp av amerikanska räntefonder. För den svenska turisten här i New York kommer det dock bli dystra tider. Själv ser jag däremot fram emot en billigare färd till Fosterlandet.

Fler inlägg om:
8 november 2014
Midterms

Republikanerna tar över

Det viktiga valet i mitten av Obamas sista fyra år vid makten, the midterms, ägde rum under veckan. Representanthuset röstade för det 435 platserna och det republikanerna partiet vann 244 platser och utökade därmed sin majoritet. I senaten, där en tredjedel av de 100 platserna valdes, var det mer på spel med tanke på att demokraterna har varit i makten i senaten under Obamas period som president. Den makten förlorade nu demokraterna då republikanerna vann minst 52 plaster och helt enkelt inte bara tog över senaten, utan nu har hela kongressen på sin sida. Tre delstater, Virginia, Louisiana och Alaska, är inte avgjorda i senaten, men det skulle kunna antas att Virginia kommer sluta demokratiskt, medan Louisiana och Alaska kommer bli republikanska. Det skulle i så fall innebära 54 mot 46 till republikanernas fördel i senaten. Obama framstår som en allt mer isolerad president med allt svagare stöd.

Under normala omständigheter skulle en så pass stor valseger skaka om Washington ordentligt. Helt klart är att republikanerna tagit över landet, inte bara i representationshuset och senaten, men de vann också många vinster som guvernörer i stater som anses demokratiska. Det var andra intressanta konstellationer där republikanska minoriteter vann viktiga val, inte minst Susana Martinez som omvaldes till guvernör i New Mexico, men även att den första svarta republikanska kvinnan någonsin valdes in i kongressen, Mia Love. Det är minst sagt häpnadsväckande att detta tagit till 2014. Dessutom valdes den förste svarte senatorn från en sydstat, Tim Scott från South Carolina, sedan Renconstruction, alltså perioden efter inbördeskriget, som slutade 1865. Dessa segrar är betydande för det republikanska partiet och kan vara en början på en mer nyanserad röstning från minoriteter, som oftast röstar mellan 90% och 100% demokratiskt. Det är framför att möjligt att det republikanska partiet kan stärka sina band med den stora latino befolkningen som röstar.

Den överhängande skuggan över det demokratiska partiet under valet var givetvis den impopuläre Barack Obama. Han försökte hålla en låg profil, dels för att få eller ingen ville ha hans stöd, men också för att hålla sig under debatten om kongressen och inta en mer presidentliknande roll, kanske för att framöver arbeta mer på hur historien kommer behandla honom. Han kommer alltid ha en stor roll i historien, då han är och kommer förbli USAs första svarta president. Utöver det är det svårt att se något som speciellt kommer framhävas. Valet visar dessutom hur missnöjt det amerikanska folket verkligen är med Obama, dels genom den republikanska stora vinsten, dels då man analyserar vilka som röstade och inser att många av Obamas tidigare väljare helt enkelt valde att stanna hemma.
Man kan då fråga sig vad som kommer hända under Obamas två sista år vid makten? Med en republikansk kongress, hur kommer situationen förändras i Washington? Med tanke på Obamas reaktion till valresultatet, kommer det troligtvis inte bli några större förändringar. Obama pratade mest om hans planerade immigrationsreform, som republikanerna är emot, och att han skulle använda sig av executive powers, med andra ord fatta beslut utan att inkludera kongressen. Med tanke på att det är precis detta som fört Obama från en stark position i kongress då han först valdes till president, till en mer eller mindre obefintlig relation, kan man ifrågasätta visheten i beslutet att inte vilja arbeta mer med kongressen. I grund och botten visar det Obamas brist på respekt för kongressen som institution och även brist på respekt för den demokratiska processen, en sällan eller aldrig skådad arrogans från en president, som har bidragit till att förstöra samarbetsmöjligheterna i Washington DC. Så om Obama inte kunde arbeta med kongressen då demokraterna var vid makten, i alla fall i senaten, varför skulle han kunna arbeta med en kongress ledd av republikanerna?

Washington DC går sålunda med största sannolikhet mot ytterligare två år av partiska bråk. Förr eller senare kanske Obama kommer börja fundera på hur historieskrivarna kommer behandla honom och kanske försöka nå politiska resultat genom samarbete med kongressen. Jag betvivlar dock detta, då Obama verkar vilja leva i sin egna lilla bubbla och göra vad han vill när han vill göra det. Så förvänta därför fortsatta partiska stökigheter i Washington DC där stämningen fortsätter vara negativ och aggressiv. Man kan ibland undra om man beskådar en lekplats där de små aktörerna i blöjor som ofta framstår som irrationella, aggressiva, samarbetsovilliga och smått tokiga, men det är ingen lekstuga och det handlar inte om barn, det handlar om vuxna, om amerikanska politiker, även om aktörerna även här framstår som irrationella, aggressiva, samarbetsovilliga och smått tokiga.

Fler inlägg om: , ,
30 oktober 2014
QE

QE och slutet på en era

Då är det slutligen slut på QE, quantitative easing, efter ett förväntat beslut från the Federal Reserve bank tidigare idag. Pengatryckeriet är slut och det är dags att återigen försöka leva ett normalt liv utan enorma belopp från the Fed som stimulerar ekonomin. Detta tema har förvisso tagit upp tidigare, men nu har det verkligen är slut är det likafullt värt att spendera några minutrar åt QE och slutet på en era.

Gick förbi Lehman Brothers kontor, numera Barclays, i midtown tidigare idag och tankarna for osökt till den vansinniga veckan under september 2008, som kulminerade i att banken försattes i konkurs. Själv minns jag veckan med fasa och framför allt den ödesdigna helgen, som inte bara resulterade i Lehmans undergång, men för egen del med sidoeffekten att Merrill Lynch, där jag då arbetade, köptes av vad som betraktade som en allmänt medioker jättebank, Bank of America, från Charlotte, North Carolina, som ansågs styras av the cigarr rökande good old boys från södra USA.

Onekligen förändringarnas tidevarv och det är intressant att fundera tillbaka på de stormiga dagarna och månaderna under 2008. Den monetära basen har sedan dess expanderat kraftigt och statens balansräkning har förändrats och innehåller mycket som är förankrat i den finansiella banksektorn då värdepapper köpts av the Fed sedan 2008. The Fed har köpt på den sekundära markanden till marknadsmässiga villkor vilket inneburit att obligationspriserna pressats upp, vilket i sin tur inneburit att räntan sjunkit.

Det handlar numera inte om att sluta köpa, det är visserligen steg ett. Steg två för the Fed handlar om att sälja med det långsiktiga målet att rensa balansräkningen. Det kan dock innebära att the Fed tvingas sälja till ett mycket lägre pris än de köpt för och det är inget bra alternativ. Alternativet är att vänta till obligationerna förfaller.

Det troliga är att landet fortsätter med budgetunderkott under många år till. Det gör att treasury kommer fortsätta att gå ut i marknaden och be om pengar för att täcka detta underskottet. Detta samtidigt som marknaden vet att the Fed inte finns som köpare i andrahandsmarknaden. Bara detta är räntedrivande. Det finansiella systemet bygger i princip på modellen att treasury inte kan misslyckas med att sälja en obligation. Detta system kan dock skakas om då priset, i det har fallet räntan, faktiskt kan komma ligga på en alltför hög nivå. The Fed annonserade därför idag att de kommer se till att räntan även framöver kommer ligga runt noll. Detta för att stilla marknaden och förvissa alla markandskrafterna att the Fed inte kommer försvinna även om slutet på QE nu är här. Det handlar även fortsättningsvis om sagan om staten och kapitalet.

Det krävs i princip mer utlåning för att driva fortsatt konsumtion och inte minst fastighetsköp. Det finns redan planer på att reducera insatsen vid fasighetsköp, ned till 3%, men bankerna är skeptiska, då de redan gått i den fällan och fått betala dyra böter för utlåning till folk som inte kunde betala tillbaka lånen. Tillväxten är dock ett problem och detta problem kan nu växa.

Meningen är att ekonomin nu skall stå på egna ben. Priserna på tillgångar, inte minst fastigheter, har stigit under årens lopp under QE, markanden har gått upp kraftigt och många med tillgångar har blivit betydligt rikare. Många anser att det varit den största ekonomiska uppsvinget för folk med pengar genom tiderna och det är helt klart att klyftorna i samhället vidgats avsevärt under de senaste åren. De rika har blivit mycket rikare. Här i USA kallas det allmänt den största wealth transfer i historien.

Arbetsmarknaden har genom pengaflödet stimulerats och arbetslösheten ligger på runt 6% och förefaller stabil för tillfället. The Fed har numera runt 4.5 trillion på balansräkningen mot under 1 trillion då QE inleddes. Mycket är dessutom MBS. Vad de skall göra med detta återstår att se som sagt. Det kommer onekligen innebära mer press på inflationen och räntan och dessutom skapa en ny osäkerhet på markanden. Vad som gjordes genom QE har gjorts i krisens tecken och nu är det dags att se vart färden tar den amerikanska ekonomin. De flesta verkar positiva. Troligtvis kommer reaktioner i form av starkare dollar, högre ränta förr eller senare och en stagnerande eller sjunkande aktiemarknad. Likviditeten är dock fortfarande stark så det kommer troligtvis inte bli en större reaktion förrän 2015. Ekonomin har stabiliserats och det är nu bara att ta ett djupt andetag och se vart den amerikanska och globala ekonomin kommer färdas. Helt klart är att vi alla kommer minnas QE eran som en frossa i likviditet och nu när festen är slut gäller det att spänna säkerhetsbältet och vara redo för en ny ekonomisk realitet. Håll koll på din portfölj!

Fler inlägg om:
25 oktober 2014

Det nya kalla kriget

Det är inte länge sedan det fanns två världar beroende på om man läste nyheter från väst eller nyheter från öst. Två verkligheter, två realiteter. Det kalla krigets dagar. Samma händelse beskrevs, men i olika versioner. Kanske är det ibland så att om man läser Wall Street Journal och sedan New York Times. Två versioner av sanningen, som ofta beskrivs ganska annorlunda. Men det handlar då om nyanser och det är ju klart att en version är liberal, en är konservativ, och det kan man väl leva med. Det ger i alla fall olika persektiv och det är väl alltid intressant och nyttigt. I grund och botten handlar det dock om sanningen som tolkas på olika sätt, men det är i alla fall inga lögner som publiceras.

Under de senaste åren och framför allt sedan krisen på Krimhalvön och i Ukraina har dock tonen här i USA gentemot Ryssland blivit betydligt mörkare och hårdare. Det kan förvisso inte anses så märkligt, men det är likafullt så att man ibland undrar om det handlar om en ny hård linje inom den amerikanska medierna mot en politisk motståndare och den nygamle ärkefienden Ryssland. Läser ibland några europeiska tidningar för att om möjligt få ett annat mer nyanserat perspektiv eller en annorlunda rapporteringen, framför allt då det gäller viktiga marknadsrelaterade nyheter med potentiella finansiella implikationer. Vem kan man egentligen lita på då det gäller information?

Under veckan dog som bekant styrelseordföranden och VDn för det franska oljebolaget Total SA, Christophe de Margerie, då hans privata plan skulle lämna en flygplats i Moskva, men körde på en snöplog, som kördes av en berusad ryss. Vad som är intressant är inte nödvändigvis att det numera finns olika åsikter om det inträffade, utan att i dagens alltmer polariserade värld faktiskt finns flera så kallade sanningar. Detta förändrar bilden då det givetvis endast finns en sanning. Jag valde i brist på andra sysslor att fördjupa mig just i denna händelse, denna tragedi. Faktum verkar vara att en berusad ryss, inte någonting som skulle överraska någon för den delen, var ute på villovägar precis då planet skulle lyfta. En olycka helt enkelt.

Wall Street Journal rapporterade dock att det fanns trovärdiga misstankar att det handlade om mord, planerat av den ryska regeringen för att om möjligt kunna få större makt och inflytande över den globala oljan. Det fanns även spekulationer om att de Margerie hade motsatt sig vissa ryska villkor relaterat till en stor oljeaffär. Minst sagt kryptisk information och utan saktlig grund. Så varför skulle en amerikansk fristående tidning välja att spekulera om mord av den ryska regeringen? Det är inte helt klart. Det finns ingenting som tyder på att det skulle vara någonting annat än en tragisk olycka.

I ryska media rapporteras samtidigt att det förefaller som om de Margerie, som för övrigt var emot amerikanska och europeiska sanktioner mot Ryssland, mördades av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Anledningen skulle vara att Washington ville tysta de Margerie då han irriterar dem genom sitt motstånd mot de ryska sanktionerna. Även detta framstår som helt orimligt. Det är givetvis möjligt att USA känner irritation, men att de skulle ta steget att mörde en framstånde franska affärsman i Moskva förefaller helt absurt.
Nyheter som inte längre är sanningsenliga nyheter, utan likt de kalla krigets dagar, påhittade verkligheter och helt enkelt lögner, med andra ord propaganda mot fienden.

Konspirationsteorier kan skönjas i rapportering från Ukraina, där det inte längre är helt klart vad som händer, om de ryska rebellerna är besegrade, om en ny stat som framöver kan bli del av Ryssland håller på att skapas, om Ukraina verkligen vill vara del av NATO och om Ukraina kommer försöka delas i två eller flera delar. Man vet inte längre vad man skall tro. Nyhetsflödet framstår som mer och mer opålitlig, tonen här i USA har skärpts gentemot Ryssland och tonen mot USA har helt klart skärpts i Ryssland. Så vem kan man då lite på om man vill ha objektiva nyheter?

Situationen mellan USA och Ryssland har försämrats rejält, vilket stod klart då olyckan i Moskva raskt utvecklades till en mordplott och propaganda. Det framstår som om de kalla krigets dagar faktiskt är tillbaka.

16 oktober 2014

Början på slutet för symfoniorkestrar i USA?

Debatten inom den så kallade kulturen här i USA är just nu inne i en fas som handlar om överlevnad och hur man i framtiden skall attrahera tillräckligt med betalande åskådare. Med tanke på att bidragen från stater och federala håll oftast är begränsade och lönerna ofta är relativt höga, har många kulturella institutioner tvingats höja inträdesavgifterna för att få det att gå ihop och därmed helt enkelt fått färre åskådare. Affärsmodellerna har dessutom förändrats kraftigt under de senare åren och en betydligt större del av intäkterna kommer från sponsorer, företag och donationer.

Många museer har längre öppettider, många institutioner som the Metropolitan Opera har festivaler med speciellt populära teman och föreställningar och har förändrat produkterna för att bättre anpassa sig till efterfrågan. Det har också blivit enklare att köpa biljetter via internet och att välja sina egna platser. Om man sedan funderar på en mer populistisk kulturverksamhet under begreppet Broadway, har dessa teatrar lyckats med konststycket att inte bara attrahera fler åskådare, många turister, men också ökat lönsamheten genom högre biljettpriser. Det handlar dels om utbud och efterfrågan, men helt klart har marknadsföringen varit mycket framgångsrik. Den senaste iden är premier seating, med extra bra platser, som istället för att kosta runt $140 ligger närmare $250. Dessa biljetter säljer som smör i solen. De gjorde de tidigare också men teatern tjänar numera betydligt mer genom att sälja samma biljetter för ett betydligt högre pris.

En kategori som verkar har halkat efter vad gäller den allmänna utvecklingen då det gäller smarta och innovativa lösningar för att locka fler åskådare och att få dem att fördjupa relationen är de amerikanska symfoniorkestrarna. Av världens 10 topp orkestrar hamnar normalt mellan två och fyra amerikanska orkestrar på listan varje år. Problemet är att de börjar få svårt att få ihop ekvationen rent finansiellt. Kostnaderna är höga, inte minst då lokalerna är dyra och musikanternas löner är relativt höga, men det framstår vid en närmare titt på situationen att det handlar mer om inkomstsidan än kostsidan. Den existerande modellen för amerikanska symfoniorkestrar är baserad på intäkter från prenumeranter. Dessa har länge och väl varit en trogen skara, som år ut och år in har förnyat sin prenumeration genom att skicka in det nödvändiga pappersarbetet. Många av dem ger också generösa donationer då musiken ofta är deras passion. För en utomstående betraktare kan just modellen med prenumeranter verka förlegad och kanske ligger det något i detta. Om man tittar på symfoniorkestern här i New York, the New York Philharmonic, såldes för 20 år sedan 83% av biljetterna via prenumerationer. För 10 år sedan såldes 70% via prenumerationer och i fjol var siffran 54%.

Visst är det så att många har allt svårare att bestämma sig för en ett helt års program, dels för att mycket kan ses på TV eller via andra typer av medier. Många prenumeranter är äldre och försvinner genom att de helt enkelt inte längre kan gå. Det har också visat sig att av de som går en gång återvänder endast runt 10% till en ny konsert. Det har experimenterats med nya modeller som en kort prenumerationsserie, istället för de vanliga 9 eller 12 konserterna på ett år, kan man köpa ett reducerat antal, säg 4 eller 6 konserter. Andra försök för att locka fler åhörare har försökts med en mer populistisk fokusering, som att spela mest Mozart eller Bach, eller bjuda en känd person som är berömd i de bredare lagen. Det kan vara en skådespelare eller en mer känd popartist som då kombineras med symfoniorkestern. Faktum kvarstår likafullt, färre och färre tar steget att bli prenumerant.

Är det inte så att det känns ganska förleget att prenumerera på någonting numera? Dessutom måste man förnya prenumerationen varje år. I dagens mer dynamiska samhälle handlar det ofta istället om medlemskap, att som medlem kunna få förmåner, att vara medlem i en exklusiv klubb och att kunna få speciella erbjudanen. Dessutom förnyas medlemskap oftast automatiskt varje år för de flesta medlemskapen, dock ej för the New York Philharmonic, utan det krävs en årlig manuell förnyelse. För en serie av 9 konserter kostar det mellan $291 och $912. Det förefaller som relativt billigt om man jämför med andra kulturella aktiviteter, inte minst om man prenumerera på de bästa platserna. Ytterligare ett mörkt moln har kommit upp i New York, nämligen att konserthallen Avery Hall kommer vara stängd under två år för att renoveras. Det är planerat att påbörjas under 2019. Med tanke på hur svårt det är att få tillbaka folk som slutar prenumererar kan man undra om detta kommer bli dödsstöten för symfoniorkestern här i New York.
Debatten är intensiv och något desperat här i staden och det är klart att det behövs en modernare modell för att locka nya prenumeranter, eller snarare medlemmar. Priserna kan också segmenteras mer då de stelhårda fantasterna säkerligen skulle kunna tänka sig att betala betydligt mer. Kanske är det dock så att med det enorma utbudet i dagens samhälle och med ett allt större motstånd att binda upp sig med långgående planer, vill dagens publik kunna gå lite då och då utan att binda upp sig ett helt år. Man kan kanske vända på resonemanget och säga att om målgruppen trots allt är en äldre grupp, är det ju sant att just denna målgrupp växer rejält, dels i antal, dels i antal spenderade dollar. Inom turistbranschen är just gruppen över 80 den gruppen som tenderar spenderar mera och mera. 80 är som bekant det nya 60. I alla fall i New York.

Det kommer bli högst intressant att följa debatten under de kommande åren och se vad som händer med de amerikanska symfoniorkestrarna. Jag deklarerar nu att jag kommer gå till en konsert under hösten, men jag kommer givetvis också fokusera min energi på the Rangers och en eller två föreställningar på the Metropolitan Opera. The New York Philharmonic måste helt enkelt arbeta lite hårdare på deras erbjudande om de skall få med mig som prenumerant eller som medlem som jag föredra att bli betecknad som. We shall see, bollen är i deras halva just nu…fortsättning följer…