ad
18 juli 2014
Vem är svensk

Vem är svensk?

Det är ganska svårt att koncertera sig i hettan i New York, men jag tar mig igenom dagarna med mycket vatten, smoothies och genom att försöka hålla mig inomhus. Svårt att koncentrera sig på någonting meningsfullt att skriva om dessutom, då tankarna är på den snåriga situationen i Ukraina. Känns som vissa inslag liknar krisen i det forna Jugoslavien, där det fanns en ofantlig brutalitet kombinerat med idioti, som man i mångt och mycket trodde hade lämnat Europa. På samma vis ser man nu män, oftast tuffa, outbildade och just brutala, som vill mörda och vinna striden mot terroristerna, vilka de nu egentligen är. Man undrar allt vad dessa män kommer ifrån, vad de gjorde innan de bestämde sig för att vilja mörda. Radovan Karadžić var så vitt jag kom ihåg såväl psykiater och poet. Kanske har vi alla en liten terrorist inom oss då omständigheterna förändras? Man kan i alla fall konstatera att östra Ukraina verkar vara en tillvaro från en svunnen epok, som nu visar upp sitt rätta ansikte.

Tankarna går givetvis också till markanden som försätter sin framfart och det är väl frågan om det går att hindra Dow från att nå 18000 under 2014. Så länge räntan ligger runt noll kommer det vara attraktivt att investera i aktier, och det finns faktiskt en hel del aktier som har positiva möjligheter. The Fed är livrädda att höga räntan innan ekonomin kan stå på egna ben och kan växa med en så kallad normal ränta, så en höjning kommer nog dröja lite till. Det är helt klart att den vinnanade kategorin amerikaner har varit och är de som har tillgångar, vad det nu än är. Det gäller med andra ord att spara, bygga upp portföljen och sedan fokusera energin på tillgångar som fastighet, land, konst, i princip vad som helst som kan stiga i värde eller som är värt att sitta på om man nu inte desperat behöver likvida medel.

Nu är det inte så enkelt att koncentrera sig som sagt, så själv kommer jag spendera helgen med galopp i Saratoga Springs. Hästar borde väl få mig att sluta fundera på Ukraina, markanden och hettan i New York? Vi får se. Intressant är ju också att börja fundera det svenska valet. Måste erkänna att jag inte följt med så noga, men det är dags att ändra på det. Jag faller i kategorin utlandssvenskar, vilket i grund och botten gör att jag fortfarande är svensk och får rösta. Det uppskattas att runt en halv miljon svenskar bor i utlandet och kan rösta, men jag är inte helt klar hur många som verkligen gör det. Man har ju blivit ignorerad av hemlandet länge och väl, utfrysen i det närmaste, men jag tänker likafullt rösta, även om jag anser utlandssvensk ett högst märkligt ord och kränkande kategorisering. Det skapar en känsla av utanförskap, vi är utestängda från en gemenskap, ett folk, ett land. Kanske är det som invandrare, även om man är svensk, så förblir man en invandrare. Om man är svensk medborgare borde man sålunda vara svensk varhelst man än bor. Om man inte är svensk när man är svensk medborgare, vem är då svensk?

Jag känner att tankarna snurrar vid dessa funderingar och jag tror att det är dags att ta mig vidare från New Yorks hetta och sätta fart upstate, längst Hudson floden, mot naturen och mot hästarna i Saratoga. Det är nog bäst så. Kanske stöter jag på andra inflyttade utlänningar, men jag tvivlar på att de kommer beteckna sig som utlandstyskar, utlandsmexikaner eller utlandsengelskmän. Vi får väl se…jag är i alla fall svensk…

Färden inleds sålunda och jag nynnar tyst på den följande klassikern:
På fyra ben går den som jag gillar allra bäst.
Gillar, gillar, gillar allra bäst.
Jag sitter på hans rygg för det är min lilla häst.
Är min lilla häst.
Vad du är söt min kära lilla ponny.
Vad du är snäll min kära lilla häst.
Du säger ingenting min kära lilla ponny,
men du är den jag gillar bäst.

Fler inlägg om:
ad
12 juli 2014
Cleveland

There is no place like home

I grund och botten var väl budskapet i filmen The Wizard from Oz just att hemma är bäst och man skall vara nöjd och belåten med det man har. Judy Garland som Dorothy och hennes hund Toto kom äntligen hem efter alla de snurriga turerna med munchkins, den onda gröna häxan och inte minst hennes nya vänner i Oz. Filmen från 1939 känns likefullt aktuellt, så även sången Somewhere over the rainbow från början av filmen. Drömmar, önskningar, men i slutet av filmen är Dorothys äventyr till ända och slutsatsen är som sagt att ”There is no place like home”.

Dagens nyhet som skakade om New York och resten av USA var lite Dorothy liknande. Nyhetsbomben var att LeBron James lämnar Miami Heat och återvänder till Cleveland Cavaliers. Nyheten diskuterades i Vita Huset, Twitter exploderade av tweets, och folk på kontoret var allmänt förvirrade över detta beslut. LeBron är USAs basketbollstjärna nummer och har under de senaste fyra säsongerna spelat för Miami och vunnit NBA titeln två gånger. Dags att signera nytt kontrakt i år, men plötsligt inleddes spekulationer att LeBron funderade på ett annat lag. De flesta ansåg att det var ett försök att få ännu mer publicitet och tjäna ännu mer pengar, men med en förmögenhet på runt $200 miljoner, spelar det kanske inte så stor roll. Trots att han inte ens är 30 fyllda, har LeBron etablerat sig som en av de mest kända sportsprofilerna i världen.

Hur kommer det sig då att LeBron väljer att lämna det glamorösa levernet på South Beach med ett mästerlag för att återvända till Cleveland i Ohio? Själv har jag varit i Cleveland två gånger och det kändes som USAs Eslöv, även om det ligger vackert vid sjön Erie och är staden där Rock and Roll Hall of Fame ligger. Man kan verkligen undra varför tillbaka till Ohio, då Miami verkar kunna erbjuda fler titlar, mer pengar och ett allmänt mer dynamiskt liv.

Det krävs lite mer bakgrund och förståelse av mannen i fråga. LeBron växte upp under svåra förhållanden i Akron i Ohio, inte långt från Ohio. Han växte upp med en ensamstående 16-årig mamma och hade vad det led turen att som väldigt ung bli involverad i såväl fotboll som basketboll och kom att bo hos en coachs familj för att få en mer stabil uppväxt.

Som man säger här i USA, the rest is history. LeBron blev en stjärna som ung och spelade vad det led för det professionella laget i Ohio, Cleveland Cavaliers. Det blev trots en final ingen titel och på den vägen hamnade han i Miami, där drömmen att vinna förverkligades. Det blev inget vänligt avsked då han flyttade till Florida under 2010, fans brände hans foto och ägaren publicerade ett argt offentligt brev. Nu är förvåningen stort att han trots den behandlingen kommer tillbaka. Vad som är intressant med beslutet att lämna Miami och flytta tillbaka till Cleveland, är just frågan om hem och om det är grönare på andra sidan staketet eller ej?

LeBron flyttar helt enkelt hem. Han bodde och levde i Miami, men nu flyttar han hem. Han berättade idag att han lämnade Cleveland för att han var på en mission för att vinna en titel, men säger att det nu är dags att försöka vinna en titel för Ohio och hans stad. Ohio är hans hem, hans fru är hans flickvän från high school ,han vill att hans barn skall växa upp där och helt plötsligt är mannen som i princip jagades ut från Ohio för fyra år sedan, välkommen tillbaka som en hjälte, en som trots allt i hjärtat är en sann Ohio man och som nu vill ge tillbaka till staden och staten som gav honom chansen att lyckas. Det har minst sagt gått bra för sonen från Ohio, i fjol tjänade han nästan $60 miljoner, och nu är det äntligen dags att likt Dorothy komma hem, tillbaka till Cleveland. Svenskens tankar i mig vaknar till liv, eller utlandssvensken, som man numera kallas i Sverige, men det är en annan historia…There is no place like home…

Fler inlägg om:
4 juli 2014
Det historielösa samhället

July 4th och det historielösa samhället

Idag är det en ovanligt intensiv dag här i New York då det faktiskt är 4th of July, nationaldagen, alltså USAs självständighetsdag, som ägde rum 1776 då de 13 brittiska kolonierna förklarade sig självständiga från kung George III och Storbritannien. Kolonierna hade utvecklats under den brittiska tronen sedan 1607. Det fanns ytterligare 22 mindre kolonier som indirekt styrdes av en guvernör tillsatt av den brittiske kungen.

Den amerikanska revolutionen kan sägas vara ett frihetskrig mot kungligt styre i en allmänt republikansk era baserat på upplysningens principer, som satte sin prägel på många länder under 1700-talet. Inte minst i Sverige för den delen efter Karl XII död 1718, då den så kallade Frihetstiden inleddes. Vad gäller de 13 kolonierna och självständighetsförklaringen den 4 juli 1776 var dokumentet signerat av många för oss kända män som Benjamin Franklin, Thomas Jefferson och John Adams för att nämna några. Självständigheten erkändes omedelbart av Storbritanniens ärkefiende Frankrike, samt av Spanien och Holland.

Krig följde efter självständighetsförklaringen. Kungen skickade militära styrkor till kolonierna för att försöka krossa de amerikanska rebellerna. Kolonisternas armé, ledd av George Washington, försökte undvika öppen strid och förde istället gerillakrig. Civilbefolkningen var kluven, en del stödde rebellerna, andra stödde britterna. Den brittiska armén var så överlägsen att rebellerna var nära att förlora flera gånger. Även om det inte är populärt att hävda detta i dagens USA, kan man hävda att det som avgjorde kriget till rebellernas fördel var att Frankrike gick med i kriget redan 1778, senare följde även Spanien och Nederländerna. Med fransk militärstyrka på sin sida kunde rebellerna nu besegra britterna i regelrätta fältslag. Detta krig kom sedermera att få förödande konsekvenser för den franska ekonomin, vilket var en bidragande anledning till den franska revolutionen.

Den brittiska armén besegrades i flera avgörande slag och 1783 erkände Storbritannien slutligen koloniernas självständighet. Sex år senare, 1789, bildades den nya staten USA. Konstitutionen var baserad på Montesquieus maktdelningslära, där kongressen hade lagstiftande makt, domstolen dömde och presidenten hade den exekutiva verkställande makten. Rent internationellt kan man väl säga att de senare revolutionerna i Polen, Nederländerna och Frankrike var alla delvis inspirerade av USA. Man kan nog också hävda att de spanska kolonierna i Amerika började sträva efter självständighet från Spanien som ett resultat, något som lyckades efter 1810. Den har också påverkat andra revolutioner och anti-kolonialism fram till våra dagar. Vi har numera en president som har en direkt uttalad politik vad gäller kolonialism och ofta är på rebellernas sida mot de förtryckande kolonialmakterna eller de styrande. Har vi en revolutionär som president? Obama far var från Kenya, som var en brittisk koloni fram till 1963. Detta är dock en helt annan historia.

Vad som kan anses vara självklar historiekunskap är för många amerikaner en gåta. Det visar sig att många yngre amerikaner inte har en susning om varför 4th of July firas. Det är en farlig värld och det är med oro jag bevittnar det amerikanska historielösa samhället. De flesta har väldigt lite kunskap om det mesta, om det handlar om historia, geografi, kultur, litteratur och listan kan försätta. Jag gör vad jag kan för att utbilda, hjälpa och förklara för de som jag träffar och umgås med, men ibland känns det som en droppe i det amerikanska havet. Kusligt. Happy 4th!!!

28 juni 2014
Hundar i New York

Att vara hund på Manhattan

Varje morgon går jag tidigt på morgonskvisten till en liten så kallad deli, efter ordet delikatess, för att köpa dagens tidningar. Journal, Times, Post. Delin är så pass smal och trång att man i princip måste gå på tvären för att ta sig fram och om det är fler än tre personer därinne, är det mer eller mindre kalabalik. Då jag lärt mig knepen här på Manhattan under årens lopp brukar jag ta tidningarna och helt enkelt kasta sedlarna genom delin så att de hamnar vid den indiske ägarens lilla trånga område. Thanks Mister Boss skriker han varje morgon och dagen kan således inledas.

Ibland går jag dit på kvällarna också om jag behöver ytterligare en tidning eller ett magasin eller någonting i godisvägen. Om det under morgonen kan sägas vara kalabalik artat, är det under kvällen helt kaos. Det är ibland 15-20 personer i det garderobsliknande utrymmet och det känns som en scen från Calcutta och man får i princip slå sig fram. Det värsta är dock inte människorna utan vad som gör det stressigt och farligt är djuren. Ägarens katter håller sig i bakgrunden och reagerar endast om de råkar se en mus, vilket händer då och då. Själv har jag förvisso endast sett en enda mus därinne under årens lopp. Vad som är mer utmanande är hundarna. Stora och små hundar trängs med människorna i en salig röra.

För ett par veckor sedan blev jag utjagad från delin av en ursinnig äldre kvinna utan tänder, som skrek att jag hade trampat en av hennes fyra hundar på svansen. Lite drama sätter onekligen fart på tillvaron ibland, men det kändes lite absurt att jagas av en tandlös gumma och fyra hundar genom Manhattans gator. Jag är ganska snabb och lyckades fly. Ett par dagar senare kom jag på morgonen för att köpa dagens tidningar och till min förvåning såg jag ett stort anslag på dörren. No doggs. Insåg att det måste betyda No dogs. Undrade om det hade med händelsen med mig att göra, men som vanligt var delin full och jag kasta sedlarna genom luften, hörde ett glatt Thanks Mister Boss och lät dagen rulla på.

Den svenska skuldkänslan började dock göra sig gällande under dagens lopp och jag undrade om det var mitt fel att Manhattans hundar nu blivit portade från delin. Jag hade kanske trampat på hundens svans trots allt. Om delin hade varit lite större, om kvinnan varit lite lugnare, om hunden varit lite mindre, om hunden inte hade haft en svans. Alla hundar har väl svans, eller? Började gå omkring och stirra på hundar och under eftermiddagen satt jag och läste om hundar på jobbet och efter ett tag gav jag upp och lämnade kontoret. Lika bra. Tog mig till central park för att kontrollera om hundar har svansar eller ej. Spenderade timmar med att stirra på svansar och efter ett tag insåg jag att hundsvansar är ett fascinerade område mest med tanke på att varje svans är unik, vissa är korta, viss långa, vissa hänger, vissa sticker upp i luften, vissa rör på sig, vissa är stilla. Dessutom kommunicerar hundarna med svansarna och under kvällen försökte jag lista ut vad de egentligen försökte säga. Inte helt enkelt. Blev vad det led helt yr och insåg att jag inte ätit på hela dagen. Kunde dock inte sluta tänka på hundar och googlade matställen där även hundar är välkomna. Hittade ett ställe på östra sidan som passande nog hette The Barking Dog. Tog mig dit och spenderade kvällen där. Somnade vad det led efter att ha sett filmen Marley and me och fascinerades över att de inte kunde få bukt med hundens beteende. Sällan skådad rebellisk hund.

Det finns tydligen runt 300000 hundar på Manhattan och de sätter verkligen sin prägel på staden. Hade faktiskt inte funderat på det innan jag blev jagad av den tandlösa hundtanten och delins hundförbud, men det finns hundar vart man än tittar. Kanske borde jag köpa en hund? Växte upp med en hund, en west highland white terrier som hette Milou och var en självklar och ofta dominerande medlem av familjen, med säregna vanor som leverpastej smörgås till frukost, upp och ner vänt sovande, enorm lathet och på många sätt och vis en diva med lyxbehov. Han skulle nog passat in här på Manhattan faktiskt. Hundar har det nog bra här. Det finns parker överallt, inte bara central park och riverside park, men även en rad andra parker runt hela Manhattan. Dessutom finns otaliga så kallade dog walkers, vilket innebär att någon kommer och gå ut med hunden, oftast med 5-6 andra hundar i släptåg. Det finns dessutom hur många dagisplatser som helst för hundar, vilket innebär att man kan lämna hunden där och hämta hunden när man vill. Så man behöver inte göra så mycket och kan fortfarande resa omkring. Man kan tydligen checka in hunden som bagage på flyg och om den är tillräckligt liten kan man enkelt ta med sig hunden på planet som handbagage. Undra om man behöver två säten? Serverar de hundmat? Om hunden slingrar sig lös på planet och springer runt, får man jaga hunden även om lamporna indikerar att man måste vara sittande? Kan man ta hunden till toaletten om det nu skulle vara nödvändigt eller är det bara för människor? Frågorna är så pass många att det blir helt överväldigande.

Då jag spenderar minst 50 nätter om året på hotell, kan man ta hunden med sig? Har inte sett så många hundar på de hotellen jag brukar bo på. Det bästa vore nog att lämna hunden i New York. Helt klart är det mycket att fundera på när det gäller hundar, det känns mer komplicerat än att planera inför ett barns födelse. New York har helt klart fått en ny dimension för mig och jag känner en ny respekt för de fyrbenta Manhattanborna.

Mitt liv har helt enkelt förändrats sedan jakten från delin. Häromdagen tog jag tag i situationen. Time to man up. Gick till delin extra tidigt, redan vid 5am och det var då bara en annan typ därinne plus ägaren så klart. Why so early, skrek ägaren. Han skriker av någon anledning alltid. Jag ville inte gå in på några detaljer, men jag lutade mig fram och skrek tillbaka att jag kommer ta bort No doggs skylten. Han såg frågande på mig då jag gick ut från delin, tog bort No doggs anslaget från dörren och kom tillbaka. Is OK? skrek jag och den lille ägaren skrek No problem Mister Boss. Jag köpte mina tidningar, slängde No doggs skylten i soporna och det kändes som en sten lyft från mitt hjärta. Ingen vet någonting, men jag är en hjälte. Kände mig som en ny människa. Tog en lång promenad och nickade tyst till varje hund jag mötte som om jag ville meddela att jag är på din sida. Gick till delin igen på kvällen och det var totalt kaotiskt med folk och hundar. Det kändes tryggt. Middag väldigt sent på mitt nya stamställe The Barking Dog. Jag kände mig starkare, längre, manligare. En hjälte för Manhattans hundar. Kunde inte sova och vandrade istället genom Manhattans gator. Jo, det finns faktiskt nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man…

Fler inlägg om:
20 juni 2014
Hans Backe

Fotboll och USA

Det har väl sagts tillräckligt om relationen mellan fotboll och USA och hur det är en komplicerad ekvation i många fall, men det finns nog utrymme att säga lite till. Det är ju en relativt ny sport här, men en sport som har vuxit mycket under de senaste 25 åren. Här i New York pratar en del gamlingar fortfarande om de gamla goda dagarna med New York Cosmos med superstars som Pelé och Beckenbauer, men klubben varade endast från början av 70-talet fram tills 1985. Ligan lades helt enkelt ned då. Det var nog i själva verket mer show på amerikanskt manér än en riktig liga.

Då USA inte långt därefter faktiskt skulle arrangera VM under sommaren 1994, krävde Fifa att USA skulle ha en liga och MLS, Major League Soccer, grundades. Första säsongen följde under 1996 med 10 klubbar och nästa år kommer ligan ha 20 klubbar, däribland givetvis New York Red Bulls. Därtill kommer den nya klubben New York City FC, som ägs av the Yankees och Manchester City. Kan tyckas var en högst märkligt kombination, men de skall tydligen spela på Yankee stadium fram tills de kan skaffa sig en egen arena like den som the Red Bulls ha ute i New Jersey. Det kommer med andra ord finnas utrymme för klassiska derbyn här i New York. Vet inte riktigt vilket lag jag nu skall hålla på, det var ju enklare då det bara fanns ett lag, som dessutom under tre år relativt nyligen tränades av den lysande svenske coachen Hans Backe. Det gick bra för the Red Bulls, men de lyckades aldrig vinna ligan, så efter tre år som coach förnyades inte kontraktet för Backe.

Det finns numera ett stort intresse för fotboll i USA och det är viktigt att fortsätta bygga ut ligan. Miami håller på att sondera terrängen för ett nytt lag och David Beckham är involverad, vilket hjälper får ligan att få mer uppmärksamhet. För att vara ett land med kapitalism som bas har dock fotboll en märklig lönepolitik. Man har nämligen ett väldigt lågt lönetak för alla i laget, 20 spelare räknas mot the cap, vilket i princip gör att den högsta lönen för en spelare är $387,500. Detta blev givetvis ett problem då just Beckham skulle skriva på för LA Galaxy under 2007. Nu tjänade han förvisso mest pengar genom sponsorer och produkter och helt plötsligt kom en publik på runt 60000 mot de normalt några tusen. Reglerna fick skrivas om. Beckham fick en lön på 6.5 miljoner dollar per år och sedan dess är lagen tillåtna att ha en spelare som inte räknas in i the cap och kan tjäna vad som helst. Red Bulls Henry tjänar tydligen 5 miljoner dollar.

Lönen är dock ett problem för att bygga ut en liga i ett land där det mesta handlar om just pengar. Den genomsnittliga lönen i baseboll, som dessutom har fler spelare, som oftast står och stirrar eller knappast rör på sig likt brännboll, är hela 3.4 miljoner dollar. De är minst sagt överbetalade. Detta kommer förr eller senare ändras inom fotbollsligan tror jag, och det är en dessutom förutsättning för att få hit bra internationella spelare.

På gräsrotsnivå är det en enorm sport här i USA, såväl för flickor och pojkar. Det finns hur många ligor som helst, själv var jag verksam inom Manhattan Soccer Club under några år, och håller numera på som coach för de lite mindre krävande Westside Soccer League. Jag måste säga att det är väldigt välorganiserat och intresset bland ungdomarna är stort. De flesta ha sina europeiska favoritlag och hänger med i vad som händer inom fotboll rent internationellt och är givetvis intresserade av VM. Bland de lite äldre amerikanerna, som saknar den sanna fotbollskulturen är dock intresset ganska svalt. Var under veckan i Boston och försökte diskutera VM under arbetsdagarna, men det gick inte så bra. Antingen var de helt ovetande och förvirrade, eller var de alltför stressade att hinna fundera på fotboll. Sommaren här är verkligen ingen sommar i god svensk tradition. Jag känner inte en enda så kallad riktig amerikan som tar en vettig lång avkopplande semester. På sätt och vis är det absurt och jag blir helt enkelt förbannad. Själv siktar jag in mig på en veckas ledighet i augusti, men faktum är att inte ens en vecka är helt enkelt att få klart. Kanske är jag bara i fel bransch, jag vet inte, men helt klart är att det känns som om någonting är fel, men det är väl svensken i mig som vaknar till liv under juni månad.

USA har inlett VM på ett lysande sätt och det skall bli väldigt spännande att följa utvecklingen under de kommande veckorna. Faktum är att de har ett starkt lag, en bra coach och definitivt ha en god chans att komma till antingen kvartsfinalen eller semifinalen. I det långa loppet kan laget säkert bli ännu bättre och så småningom även vara med i gulddiskussionerna. Demografin har dessutom förändrats här i USA, allt fler kommer från länder där fotboll är sporten nummer ett, alla länderna söder om USA i princip, och sporten har dessutom kommersialiserats mer under de gångna åren. Nästa steg vore möjligheter till betydligt högre löner för spelarna och fler spelare helt utan lönetak. Vad som är mest intressant är dock entusiasmen bland de unga i USA. VM är verkligen en stor grej och det verkar vara allt de pratar om. Det bådar såtillvida gott för fotboll här i USA då sporten sakta men säkert byggs upp med nya unga spelare och en ny hängiven publik.

Själv ser jag fram emot de sista veckorna av VM och att från ett amerikanskt perspektiv njuta av detta fantastiska evenemang. Kanske USA till och med kan vinna? Nu tror ju förvisso inte ens deras coach det, men som någon sade under OS 1980…do you believe in miracles?

Fler inlägg om: , ,
12 juni 2014
O.J.

O.J. då och nu

De flesta lite äldre i USA vet nog var de var någonstans den 22 november 1963 och de flesta i Sverige vet nog var de var då Palme sköts. Ett annat datum som har etsat sig fast i amerikanernas minne är den 17 juni 1994. Det var början på en ny era. Det var dagen då O.J. Simpson långsamma biljakt genom Los Angeles gator följdes i direktsändning av miljoner amerikaner, och som sedermera ledde till århundradets rättegång med O.J. som anklagad för knivmorden på hans fru Nicole Brown Simpson and hennes vän Ronald Goldman. Den långt utdragna rättegången ledde till frikännandet i oktober 1995, en dag då USA stod stilla. Numera är just förvisso O.J. i fängelse för kidnappning och rån mellan 9 och 33 år, men det är onekligen en annan historia.

Nu är kanske inte O.J. vidare känd i Sverige, men det är samtidigt troligt att de flesta vet vem den amerikanske fotbollsstjärnan är, även om de inte direkt kan placera datumet för biljakten. Det är med andra ord 20 år om några dagar sedan den dagen och den sammanfaller märkligt nog med min personliga bana och relation med USA. Inget direkt med O.J. att göra, men likafullt intressant att reflektera då det nu faktiskt handlar om 20 år sedan jag introducerades till O.J. och till USA.

Väldigt sent på kvällen den 16 juni 1994 anlände jag för första gången på amerikansk mark, nere i Atlanta, och jag färdades sedan i regn och mörker genom söderns vägar, somnade vad det led efter en lång och mödosam resa, och vaknade upp följande dag, den 17 juni, i södra Alabama. Min första dag i USA, början på en ny start, och där stod jag i hettan och konstaterade krasst att det här är då äntligen USA. Numera är jag lite mer ärrad vad gäller bilden av USA och man kan lugnt konstatera att södra Alabama definitivt inte representerar USA. Dagen minns just för att det är Dag 1 här i landet för mig. Jag var inbjuden till en så kallad country club för lunch, som för övrigt verkade som hämtad ur en film från inbördeskrigets dagar, eller i alla fall en herrklubb där tiden stått stilla. Kvinnor kunde inte bli medlemmar och det var klart att det handlade om södra USA och the good old boys.

Senare under dagen följde jag jakten på O.J. på TV utan vare sig förståelse eller intresse. Efter en högst udda bilsemester i sydstaterna under en månad hamnade jag vad det led i Washington DC och sedan på diverse andra udda platser och så småningom här i New York. Folk hade lite svårt att få ordning på Ö:et i mitt namn, så många provade varianter som O.J. baserat på för och efternamn, men det gick ju inte. Man kunde ju inte kallas för O.J. med tanke på O.J. Så det blev ofta bara O, men det blev lite kort och förlängdes av någon anledning till Doctor O, vilket förkortades till Dr. O.
Tankarna från den något stapplande början här i USA går likafullt till O.J., biljakten och hur rättegången polariserade USA baserat på ras, där en stor majoritet vita ansåg att han var skyldig, medan en ännu större majoritet svarta ansåg han var oskyldig. Ras är ofta en viktig del i ekvationen i det amerikanska samhället, men det har sällan varit tydligare än i O.J. rättegången. En annan intressant del av rättegången som till mångt och mycket förändrat mycket här i USA var mediabevakningen.

Rättegången var direktsänd och det kändes i princip som om man satt i rättsalen, som om man var del av rättegången. Detta var ett nytt fenomen här i USA och miljoner följde den utdragna rättegången dagligen och många kände sig personligt involverade och att de i princip lärde känna alla inblandade. Man kan faktiskt säga att det var början på reality TV med allt vad det innebär.

Nästan lite komiskt att O.J.s gode vän och en av hans advokater under rättegången, Robert Kardashian, var del av början av reality TV, där hans barn numera har stora framgångar. Han gick själv en tragisk cancerdöd till mötes i relativt unga år. Visst är det märkligt hur det kan vara intressant att sitta och titta på någonting där dagens händelser bara rullar på, men faktum är att det sedan rättegången har visat sig en vinnande modell för TV.

Visst känns det som om åren gått fort sedan de dagarna, då Clinton var i Vita Huset, då Sverige vann brons i VM i fotboll just här i USA, och mycket känns verkligen som en svunnen epok. Det är hur som helst en tid för reflektion, dels personligen med tankar på den krokiga vägen som har inneburit att jag fortfarande inte bara befinner mig här i USA, utan dessutom är amerikansk medborgare, på gott och ont, utan också på alla de speciella händelserna och omständigheterna som format samhället och oss alla under de senaste 20 åren. Jakten på O.J. var definitivt en sådan händelse. Minnena går till södra Alabama och till alla åren som följde, nu när jag sitter här och funderar och hoppas och tror att det fortfarande kan gå vägen för the Rangers. Sätter på TV:n och tittar lite på “Keeping Up with the Kardashians” och undrar allt hur O.J. har det i sin fängelsecell i Las Vegas. Åren går…

Fler inlägg om:
7 juni 2014
POW Bergdahl

POW Bergdahl

Inte för att Bowe är ett svenskt namn, men Bergdahl låter ju svenskt. Det har varit en dramatisk vecka för POW, Prisoner of War, soldaten Bowe Bergdahl, den ende tillfångatagne amerikanen i Afghanistan fram tills den här veckan. Han växlades ut mot fem anhängare av taliban, som suttit inspärrade på Gitmo sedan en längre tid, relaterat till 9/11 och andra terroristdåd. Gitmo som i den amerikanska basen Guantanamo Bay Naval Base på Kuba.

Även om den här så kallade affären varit i en lång utdragen förhandlingsprocess mellan talibanledare och USA under flera år, har den skett i största hemlighet genom kontakter i Qatar, så beskedet slog ned som en blixt från klar himmel här i USA. Inledningsvis verkade det mest handla om positiva reaktioner, även en hel del republikaner och vissa demokrater i Washington DC var upprörda över att Obama ännu en gång inte kommunicerat med kongressen, som stipuleras i dylika fall. Han kom ännu en gång med en bortförklaring som byggde på executive power, men å andra sidan är det inte överraskande att Obama återigen ignorerade kongressen. Det är inte mycket av en relation numera och dessutom är kongressen varken helt funktionell eller pålitlig. Bäst att exkludera dem tyckte Obama och jag instämmer.

Familjen Bergdahl hemma i Idaho är givetvis överförtjusta och Bowes föräldrar stod bredvid president Obama då han annonserade nyheten. Fadern för den delen klädd som en afghansk man, med lång skägg dessutom, för att öppet visa sin knytning till Afghanistan och hans son. Det var en något udda syn faktiskt.

Under veckan har dock sakta men säkert en slags ilska börjat växa sig allt starkare här i USA. Dels gäller det de befria de fem terroristerna, som numera vandrar omkring i frihet i Qatar och i princip kan återvända till krigföring och terrorism då de efter ett år i Qatar är fria att lämna landet. Det är en risk som Obama tydligen var benägen att ta. Vad som de flesta verkar ha ett ännu större problem med är dock mannen Bergdahl själv. Då han försvann i juni 2009 var det flera andra soldater som påpekade att han hade uppfört sig udda och frånvarande och ifrågasatte om han i själva verket faktiskt inte deserterade. Det har framkommit att Bergdahl skrev email till sina föräldrar tre dagar innan han försvann som lyder som följer: ”I am ashamed to be an American” och ”The horror that is America is disgusting”. Ord och inga visor. Man kan väl lugnt säga att dessa orden inte direkt bidragit till ett positivt mottagande här i USA. Det är till och med så att välkomstparaden i hans hemby i Idaho ha ställts in. Kanske tankarna hos några förs till TV serien Homeland? Verkar lite extremt, men likafullt är det så att det här är en känslig fråga och då Bergdahl väl återhämtat sig, kommer det inledas förhör och en ingående undersökning om vad som egentligen hände då han försvann och även vad som har skett under de gångna åren.

Rent emotionellt för USA är det i alla fall så att det nu inte finns en amerikansk soldat som sitter inlåst som krigsfånge i Afghanistan, så då det är dags för de amerikanska trupperna att lämna landet under de kommande åren, är det ett lämnande utan några som helst band. Detta är en viktig del i Obamas plan att lämna Afghanistan åt sitt öde. Vad som däremot kan tyckas oroväckande är att fem beryktade terroristen numera är fria. Det måste ha varit en ganska dålig förhandlare här i USA. Man borde kanske väntat sig en mot en som på de gamla dagarna under det kalla kriget, kanske två mot Bergdahl, tre verkar generöst, men hur antalet blev fem kan man verkligen undra. Verkar vara en riktigt dålig deal för USA. Man skulle inte direkt vilja ha den förhandlaren på sitt team om det skulle bli problem. Man kan ju också hoppas att det inte är samma förhandlare som sköter förhandlingarna om kärnvapen med Iran och Nordkorea.

Det är ju också tydligen en god ide att kidnappa och hålla amerikaner inspärrade som gisslan för att om möjligt kunna tömma Gitmo, om så sakta men säkert. Det har i alla fall öppnat vägen för fler kidnappningar, så det gäller att resa med ett svensk pass framöver. Om det här dramat vore en fotbollsmatch så är det just nu Taliban 1, USA 0. Man får helt enkelt instämma med Mullah Mohammed Omars ”heartfelt congratulations to all the mujahedeen”. Förutom taliban tror jag även Obama är nöjd då det här faktiskt var en viktig del i hans reträtt från Afghanistan.

I grund och botten var det nog ett väl menat beslut, även om jag som sagt måste säga att det amerikanska förhandlingsteamet får underkänt och borde avskedas. Fem mot en. Verkligen hårresande.

Fler inlägg om:
28 maj 2014
Obama

Obamas globala reträtt

Nu är officiellt sommaren här i New York. Memorial Day var igår och därmed är sommaren äntligen här fram tills Labor Day, som äger rum redan den 1 september i går. Memorial Day är en helgdag och firas för alla de som stupat inom den amerikanska militären. En dag med parader och blommor för de stupade. Obama har haft hektiska dagar med en tur till Afghanistan och tal på militärskolan West Point inte långt från New York city. USA har numera en plan vad gäller Afghanistan efter många turer och velighet. Den nya planen är en reduktion amerikanska soldater från nuvarande 32000 till 9800 under 2015 förutsatt en överenskommelse med Afghanistan, sedan ytterligare neddragningar och mot slutet av 2016, med andra ord då det är dags för Obama att lämna Vita Huset, inga trupper kvar i landet.

Kostnaden för den extra tiden med trupper efter 2014 kostar USA runt 20 miljarder dollar. Obama hade utlovat att dra tillbaka trupperna och att få ett slut på kriget då han valdes till president. Dra tillbaka trupperna är en sak, men frågan är om det kommer bli ett slut på stridigheterna i landet eller om taliban kommer intensifiera kampen mot regimen. Många här i USA är trötta på kostnaderna och kriget, men i det snåriga fallet Afghanistan kanske det helt enkelt inte kan finnas en varaktig fred, men kanske det inte är USAs problem.

Det finns helt klart en tilltagande frustration vad gäller brist på utrikespolitiska aktioner och ingrepp från USA bland allierade och bland ett stort antal republikaner. Visst är USA medvetet passivt, men det är avsiktligt och till stor del en reaktion på åren med Bush. Vi ser det i Syrien, Iran, Ukraina och Nigeria, en tvekan och passivitet som på något vis ligger i tiden efter perioden med Bush och ”The War on Terror”. Numera är flest amerikanska trupper stationerade i Tyskland och Japan och det ser ut som om det kommer förbli så även framöver.

Vad skall USA göra och vilken roll skall den amerikanska militären ha? Just fallet med de 276 bortrövade flickorna från en skola i norra Nigeria har fått mycket uppmärksamhet här och många som är involverade i den numera internationella kampanjen #bringbackourgirls menar att i det här fallet bör Special Operations trupper involveras i kampen mot den muslimska terrororganisationen Boko Haram. Det är många aspekter som finner gehör hos den amerikanska allmänheten, dels att det handlar om oskyldiga flickor, dels att de är svarta, dels att de är kristna. Det vore nog relativt enkelt för amerikanska trupper att finna flickorna och angripa Boka Haram trupperna. Men USA tvekar, precis som det tvekats inom de flesta andra utrikespolitiska områdena under de gångna åren. Vad är rätt, vad är fel?

Helt klart har en mer skeptisk eller isolerad amerikansk utrikespolitik varit fallet under flera olika presidenter, till och med under andra världskriget dröjde det tills Japan anföll Pearl Harbor innan USA blev aktivt involverad med trupper. Efter den finansiella krisen har det också varit mer aktuellt att fokusera energin och resurserna mer på inrikespolitiska problem och ekonomin. Rent filosofiskt är dessutom Obama mindre angelägen att använda trupper och han ser världen som en arena för diplomati och samarbete, vilket förvisso låter positivt, men som också ger utrymme för stater som inte nödvändigtvis har rent mjöl i påsarna. Vi har sett det i fall efter fall, mest tydligt i Syrien, men även där mer aggressiva länder som Kina och Ryssland försöker vinna geopolitiska fördelar till följd av den globala amerikanska reträtten.

Vi har sett det nyligen på Krimhalvön, som numera är ryskt och lär så förbli, och med ett mer aggressivt Kina. Den amerikanska retoriken är likafullt positiv och fokuserad på diplomatiska lösningar, men det verkar ofta naivt. I realiteten finns det nog egentligen inte längre ett större amerikanskt intresse av en mer aggressiv och militärbaserad utrikespolitik under Obama. Med svenska ögon kanske det förefaller som en mer nykter och modern politik, i princip baserad på hopp, men frågan är vart den passiva politiken kommer leda i det långa loppet. Många i USA är oroliga, många allierade har sedan länge gett upp hoppet om en mer aktiv amerikansk roll. I precis är det nog dock så att stridslustan också har lämnat den amerikanska allmänheten och de flesta verkar genuint mer fokuserade på ekonomin och att se om sina egna hem.

Grundtanken vad gäller involvering kan vara baserad på realpolitiska mål, att sprida demokrati, eller att hjälpa länder som angrips av andra länder eller terrorister. Det innebär dock en vilja att offra soldater och pengar, och den viljan har sakta men säkert minimerats under Obamas era. Luften har på något vis gått ur den utrikespolitiska ballongen och ett fullt amerikanskt tillbakadragande från Afghanistan kommer med andra ord vara pricken över i:et för den nuvarande amerikanska presidenten.

Fler inlägg om:
20 maj 2014
AstraZeneca

Pfizer vs. AstraZeneca

Pfizers företagsledning verkar desperata och har höjt erbjudandet för AstraZeneca till runt $120 miljarder och har låtit meddela att erbjudandet står kvar fram tills den 26 maj. Budet motsvarar $92.48 per aktie, vilket är en premium på runt 45%. Det verkar minst sagt ett överpris och man kan undra sig varför ett företag skulle vara villigt att betala så pass. Å andra sidan har ju som bekant allting ett pris, och det ryktas att AstraZeneca siktar på 60% premium. Beloppen och tänkandet verkar nästan absurt, men båda företagen har haft det tufft under de senaste åren, och de tappade 6% var i försäljning under 2013, Pfizer till $51.6 miljarder, AstraZeneca till $25.7 miljarder.
I den allmänna global konsolideringsvågen ligger en kombination av bolagen i tiden och det skulle skapa världens största läkemedelsföretag, större än Johnson & Johnson, på $71.3 miljarder i intäkter under 2013. Utveckling av intäkter och vinster är knuten till patent och försäljning är medicin och läkemedel på den globala marknaden. På så vis är drivkraften för ett modern framgångrikt läkemedelsföretag konstant framgång inom R&D. Företagens research centers är som motorn i bolagen och där avgörs bolagens framtid.
Pfizers research centers anställer 11000 och ligger på nio olika platser, sju i USA, två i England. AstraZencas R&D anställer 9000 och ligger på tre platser, ett i USA, ett i England, ett i Sverige. Av dessa 9000 är 2200 i Sverige. Utöver dessa anställs runt 3700 annan personal i Sverige. Man kan förstå oron i England och i Sverige, det är nog inte många som skulle vilja bli uppköpta av ett amerikanskt bolag i dagens snåriga och brutala företagsekonomiska realitet. Visst skulle rejäla kostnadsbesparingar och effektiviseringar kunna genomföras och med största sannolikhet skulle också ett bättre och mer konsoliderat team inom R&D också kunna skapas.
Här i USA har budet från Pfizer mött visst politiskt motstånd beroende på att Pfizer i princip planera att ha kvar högkvarteret här i USA, men samtidigt sätta upp det nya bolaget som ett brittiskt bolag, juridiskt registerat i London. Fördelen är att i Storbritannien är bolagsbeskattningen 20% mot 35% här i USA. Skatteplanering av den naturen är känsligt här i USA, medan få bekymrar sig vad gäller effekter på arbetstillfällen. Man ser snarare företagssammanslagningar som en oundviklig verklighet i dagens tuffa globala värld. Upplägget kan med andra ord komma att ändras och det skulle inte förvåna mig om Pfizer förblir amerikanskt med säte här, även om det då innebär 35% skatt.
Pfizer har också utlovat att 20% av R&D skall förläggas i England. Just nu ligger R&D i England på 2600 för AstraZeneca och 850 för Pfizer, alltså 3450, vilket utgör 17.25% totalt av den kombinerade 20000 R&D styrkan. Med tanke på att AstraZenca planerar att reducera arbetsstyrkan inom R&D med 400 fram till 2016, alltså till 2200, innebär det rent matematiskt att om 20% av R&D måste ligga i England i ett kombinerat bolag, måste en större del R&D anställda reduceras i just USA och Sverige. 2200 och 850 av det nya totala R&D gruppen på 19600 utgör endast 15.25%. Det innebär att den totala siffran måste reduceras, således skulle det innebära neddragningar på runt 4600 av R&D från USA och Sverige för att 3050 R&D anställda i England skulle motsvara 20%. Då löftet från Pfizer inte bygger på absoluta tal utan procent är det givetvis så att effekten i Sverige skulle bli förödande.

Sverige här byggt upp en mycket farlig modell för företag som vill vara del av den globala ekonomin. Det är dyrt att driva någon som helst verksamhet i Sverige, geografin är i periferin och den svenska mjuka företagsmodellen passar sällan in i den ganska brutala amerikansk modellen. Med tanke på Pfizers mer eller mindre vansinniga erbjudande, kan man utgå från att de inte kommer ge upp kampen helt enkelt. Då det är valår i Sverige, kommer med största sannolikhet de svenska politikerna göra vad de kan för att motarbeta ett uppköp. Det kan man verkligen förstå. Denna saga bör också vara en tankeställare för den svenska dyra modellen. Frågan är faktiskt om svenska företag överhuvudtaget kan vara en relevant del av en större global verksamhet. Som svensk faller en tår, men samtidigt förefaller tyvärr den dyra svenska modellen förlegad och ödesdigen.

Fler inlägg om: ,
16 maj 2014
Feminism i New York

Manlig feminist i New York?

I en stad där det mesta handlar om pengar, New York, kapitalismens Mecka, if you can make it here you can make it anywhere, är det viktigt att komma ihåg att i New York handlar det faktiskt om just pengar.

Kom precis från ett relationship development seminarium, där det i grund och botten handlade om hur man skall kunna sälja fler projekt till företagskunder. En relation utan intäkt är bortkastad tid var budskapet. Samtalade under eftermiddagens break med en höggravid kvinna, som endast pratade om jobb och hennes nästa projekt och vikten av att vara fokuserad på kundkontakten och att dra in pengar till firman. Jag kunde dock inte sluta stirra på magen. Hon såg förvånad ut då jag undrade när barnet skulle komma. Kanske det inte hade med jobbet att göra. Det var nog snarare så att kvinnan i fråga inte visste vart hon skulle placera mig, och att det då gällde att vara så professionell som möjligt. Tänk om jag hade frågat om hon planerade att vara hemma när barnet väl föddes. Kanske hon hade då svarat: ”Vilket barn?”.

Vandrar efter seminariet från midtown mot uptown via Madison Avenue, världen dyraste affärsgata, och känner mig plötsligt matt. Drömmen om att gå omkring bland affärerna och handla en väska, en slips, en penna, eller någonting annat, så länge inköpet är dyrt och en märkesvara. Är det drömmen? Jag tror faktiskt att det är det för många. Även jag rusar in på en av affärerna då och då, mest beroende på impulsiva desperationsinköp, så egentligen är jag nog bara en produkt av staden och en pusselbit i dagens penningstinna New York.

Tankarna i den här till viss mån ångestfyllda riktningen brukar komma under senare delen av våren, mest beroende på att det amerikanska ekorrhjulet aldrig riktigt stannar. Då är det lätt att sakna Sverige och samtidigt förbanna sig över de utmattande omständigheterna på den amerikanska marknaden. Vandrar vidare på Madison och känner att alla tankarna sakta men säkert börjar lugna ner sig, men visst är det så att det som vanligt blir en minimalt planerad semester, som i bästa fall sträcker sig över två veckor. Då gäller det att meddela att man kommer vara på en undervattenssemester utan radiosignaler, så man blir lämnad ifred.

Kanske låter det som om jag klagar på New York och inte uppskattar allt som händer och sker och som jag faktiskt få uppleva i denna fantastiska stad. Eller så kanske jag inte ta vara på stadens kultur, utbud, människor på ett positivt sätt? Försommarsvensken i mig tar dock ibland över i den konstanta Dr Jekyll och Mr Hyde tillvaron, som formats under alla åren som utlandssvensk. Vem är jag? Själv föredrar jag till och med Dr Jankell och Herr Hanson för den delen, vilket bara bevisar kluvenheten. Svenskar älskar normalt sätt New York och det är mycket riktigt en unik stad med oändliga möjligheter och energi. Trots den krassa tonen på dagens seminarium tror jag likafullt på långsiktiga relationer som förvisso innefattar positiva affärsrelationer, men jag är också intresserad av människan bakom pengarna.

Mina tankar kanske verkar förvirrande, men jag ser det som ett tecken på att sommaren nästan är här, att svensken i mig vill revoltera mot mitt inrutade amerikanska liv, och att svensken i mig vill hem och vill gå omkring i de svenska sommarhagarna och slå dank. Börjar lyssna på Jazz på svenska med Jan Johansson, men det blir för mycket av svensk vemod.

Juni står för dörren, dags att börja fundera igenom sommaren mer konkret. Dags att försöka minimera utlandssvenskens ångest, glömma barfotabarnens enkelhet och Sveriges hagar. Dags att finna en djupare mening i verkligheten här i New York. Om jag vore kvinna skulle jag bli feminist och spela ”Vi måste höja våra röster för att höras” eller ”Tusen röster kan ställa krav” nere i Bryant Park. Som vit man kanske jag får svårare att hitta min revolutionära roll, men kanske kan jag fokusera mig på teman som New York och en fridfull human harmoni, kundrelationer med djupare mening, relationen mellan utlandssvensken och Sverige, eller helt enkelt bara relationen mellan Sverige och New York.

För övrigt har det varit en intensiv vecka här i New York, the Rangers tågar på mot Stanley Cup, september 11 museumet invigdes av Obama, den nye borgmästaren vill ha fri skollunch för alla, Alec Baldwin blev arresterad igen, och en ny storm är på väg mot staden. New York är definitivt städernas stad och även om jag har smått förvirrade fredagsfunderingar på hur jag skulle kunna bli involverad inom feministrörelsen, är det nog bäst att ta ett djupt andetag och ett djärvt steg framåt och försöka hitta min egna djupare mening här i denna intensiva monetära högborg.

Fler inlägg om: