ad
24 maj 2013
Rangers

The New York Rangers, VM och glädje i den svenska bubblan

Hockeysäsongen lider mot sitt slut och här i USA och det är slutspel inom NHL, National Hockey League, som leder fram till finalen och en segrare av Stanley Cup under juni månad. Här i New York finns det ingen tvekan om vilket lag som är stadens lag, då det bara finns ett lag som spelar i New York City, nämligen New York Rangers. Inga problem som med andra sporter som Mets, Yankees, Jets, Giants. Ärkerivalerna New Jersey Devils finns förvisso närma, bara över Hudsonfloden, medan New York Islanders befinner sig på betryggande avstånd ute på Long Island. I alla fall fram tills nu. De kommer tydligen flytta till Brooklyn av alla ställen nästa säsong, för att dela Barclay Arena med Brooklyn Nets, precis som Rangers delar Madison Square Garden med the New York Knicks.

The Rangers har haft en knagglig säsong och i kväll kan det vara slutspelat för i år. De ligger under med 3-0 i matcher i bäst av sju mot de i New York illa omtyckta Boston Bruins. Det ser verkligen inte vidare ljust ut. Båda lagen var med då NHL moderna form grundlades 1927 med de så kallade Original Six, dit också Chicago Black Hawks, Montreal Canadiens, Toronto Maple Leafs och Detroit Red Wings tillhör. Nu har det väl egentligen inte gått så vidare bra för the Rangers genom årens lopp och de har bara vunnit Stanley Cup fyra gånger, 1927, 1933, 1940 och senast 1994. Det pratas ideligen om den senaste segern för den delen. Intressant är att the Rangers faktiskt är den NHL klubben som genom årens lopp har haft flest antal svenskar. Ulf Sterner var inte bara den förste svensken i New York Rangers, har var också den förste europeen i NHL och spelade sin först match mot just the Bruins i januari 1965. Sterner spelade förvisso endast fyra matcher, så man kan väl säga att det inte gick så bra, men det var likafullt en början av en internationell liga. Sedan dess kan man ju minst sagt säga att NHL har globaliserats.

Mest kända av Rangers svenskar är väl Anders Hedberg, Ulf “Lillpröjsarn” Nilsson och dagens Henrik Lundkvist, eller som han kallas här i New York, ”The King”. Lundkvist är helt klart lagets bästa spelare, och troligtvis NHLs bäste målvakt, så det måste vara aningen frustrerande för honom att inte få lyfta den eftertraktade Stanley Cup bucklan. Det kanske blir nästa år? Laget är helt enkelt inte vidare vasst i år, men så länge det finns hopp vet man ju aldrig vad som kan hände. Kanske kommer de tillbaka, vinner över the Bruins och sedan går vidare mot vinst av cupen. Betvivlar detta dock. Det resoneras att Rangers måste bli tuffare och har fler busar som kan ha fler fighter och take off the gloves. Slagsmål är fortfarande en grundläggande del av spelet inom NHL, men det har blivit betydligt farligare då spelarna blir allt större och starkare. Vissa slagsmål är livfarliga med tanke på att de slåss med bara nävar, men det ger definitivt hockeyn lite extra krydda, hur farligt och idiotiskt det än må vara.

Det kommer alltid finnas en viss svenskhet kvar för the Rangers och i Madison Square Garden. I varje hemma match skriker fansen ”Potvin Sucks” och det är frågan om de flesta av gaphalsarna egentligen vet vad det innebär. Det refererar till en tackling av Denis Potvin, från New York Islanders, på Ulf “Lillpröjsarn” Nilsson i februari 1979, som ledde till benbrott för “Lillpröjsarn”. Sedan den tacklingen 1979 sjunger fortfarande fansen en ramsa om Potvin i alla matcherna. Bara så ni vet om ni nu tar er till New York för nästa säsong.

Apropå den tidigare kommentaren om NHLs globalisering, noterade jag att det nyligen var VM i hockey i Sverige och att Sverige vann guld över Schweiz i finalen. Det var faktiskt ingen media som skrev om turneringen här i USA, men det beror väl på att NHL slutspelet pågår mitt under VM. Eller snarare tvärtom. Högst märkligt att spela VM mitt under slutspelet, det vore ju som att spela fotbolls VM i februari utan de bästa spelarna. Vet egentligen inte varför VM spelas just i maj. Det var kul att Sverige vann givetvis!

Minns ungdomens glädjeyra då Sverige vann VM och jag förstod aldrig VM dilemmat. Kanske det inte är ett dilemma egentligen, vem bryr sig egentligen vilka som spelar? Det man inte vet har man inte ont av. Det var en lycklig tid och jag är glad att se att svenskarna firar GULD likt jag brukade fira. Livet i en VM bubbla. Hur som helst, guld är guld, så hipp hipp hurra. Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som i går, då oskulden och friden, tätt följde mina spår…Hoppas det går vägen i kväll, Go Rangers!!!

Skrivet av
Fler inlägg om: ,
ad
17 maj 2013
Churchill

Amerikansk utrikespolitik

Det finns som vanligt mycket på den amerikanska tapeten här i New York och mycket att skriva om. Landet och politikerna i Washington DC rasar efter skandalen inom skattemyndigheten, som faktiskt inte helt överraskande har politiserats, polarariserats och börjat gå efter Obamas politiska motståndare. Ganska mycket hemlighetsmakeri och mygel och nu är tydligen FBI involverat. Skall bli interessant att följa vad som händer med detta, men den i det närmaste hatiska miljön inom den amerikanska politiken har helt enkelt bara blivit ännu värre. Det har varit en linjär trend ganska länge och definitivt förvärrats under Obamas era.

Dessutom står äntligen Memorial Day weekend för dörren och det har blivit dags för ledighet för amerikanerna, även om det bara är en enda dag. Tänk så mycket det pratas och diskuteras om den här dagen. Det är också den officiella inledningen på sommaren, så alla de som hyrt hus i the Hamptons eller på andra ställen i närheten av New York kommer då äntligen få tillträde till sina hyrda sommarställen. Då har man normalt huset till och med helgen Labor Day weekend, som är den första helgen i september. Det finns tydligen fortfarande hus att hyra i the Hamptons för den här säsongen. Prisnivån indelas i tre kategorier, låg, mellan och hög. Siffrorna kan tyckas väldigt höga för svenska läsare, men det här är faktiskt nivån enligt dagens information, lågt under 75000 dollar, mellannivå är mellan 75000 och 350000 dollar och högt är däröver. Det finns som sagt fortfarande pengar i New York. Mer om detta vad det lider, men idag går tankarna till den allt intensivare debatten om USAs utrikespolitiska roll.

Det är ett klassiskt tema och dilemma, som har debatterats sedan USA grundades. I grund och botten finns en djupt rotad amerikansk isolationism, som då och då blir mer eller mindre nydefinierad med en alternativ interventionistisk politik, senaste framförallt under den republikanska neokonservativsmens internationella expansionsförsök. I grund och botten föreligger dock en kronisk skeptisism i den amerikanska folksjälen då det gäller att bli alltför involverad någonstans globalt. Det finns till och med en Kissinger bok som heter något likt ”Behövs en amerikansk utrikespolitk? ” Frågan är väl berättigad såtillvida att man kan fråga sig varför man behöver använda skattebetalarnas pengar till krig eller till att försöka göra andra nationaliteter till amerikanska kopior. I många fall kan konservativa och liberala för en gång enas om att USA skall hålla sig hemma. Det hela är väl dock inte så enkelt?

Efter den 11 september 2001 var det väl självklart att USA måste reagera, likt en reaktion efter den 7 december 1941 var självklar. Då en viss gräns krossas, följer en naturlig reaktion. Vad gäller en mer djuptgående utrikespolitisk policy, alltså riktlinjer för agerande och reaktioner, är det lite mer komplicerat att definiera. I det amerikanska fallet, baserat på att USA anses vara världens Super Power, handlar ofta omvärldens aktörer baserat på förväntad amerikansk policy, som i princip ger dem riktlinjer vad gäller agerande, alltså vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. Det är tyvärr en våldsam värld, där det faktiskt finns Good Guys och Bad Guys, baserat på vad de flesta av oss anser vara rätt eller fel. Skall ekonomin och monetära transaktioner inkluderas i utformandet av utrikespolitiken. Oftast blir det hela vagt, då alla vill ha pengar och alla vill vara rika och då spelar det inte någon störra roll om det föreligger statskriminalitet. I valet mellan demokrati och mer pengar i kassakistan, är valet oftast enkelt verkar det som. Money makes the world go around…

Obama har tagit utrikespolitisk vaghet till en ny nivå och det är faktiskt inte helt klart om det finns en klart formulerad utrikespolitik. Hillary Clinton var involverad och reste konstant runt jorden, men det verkar vara av egna politiska skäl, med andra ord att hålla sig borta från Obama och sedan avgå för att kunna bli det demokratiska valet för presidentvalet 2016. Kerry är också på turne mest hela tiden, tydligen nu även i Sverige, vilket verkar högst udda, och det är väl ingen som tror att han kommer formulera en klar linje från USA. Jag tror dock att just det är Obamas policy då det gäller utrikespolitiken. Att vara vag, svår att tyda, sakta men säkert allt mer frånvarande från den internationella scenen och helt enkelt låta världen vara i fred. Det låter kanske harmoniskt att leva i den amerikanska bubblan och det sparar definitivt pengar för den amerikanska ekonomin, men det är nog också klart att det är en politik som leder till ökad global spänning och ovisshet. Omvärlden vet inte längre vad USA står för, det är omöjligt att förstå vad som är rätt, vad som är fel. Oroshärdar finns överallt, men huruvida USA kommer finnas med på ett hörn eller ej, är faktiskt oklart. Kongo, Korea, Japan, Kina, Syria, Egypten, Somalia, Sudan, Mali, Burma, Pakistan, Nigeria, Afganisthan, Nigeria och så vidare.

Listan kan fortsätta, men helt klart är att det är svårt att förstå och förutse amerikanska åtgärder och aktioner. Frågan i slutänden kan vara, vad bidde det då, och svaret kan då vara det bidde ingenting. Men det vet vi inte. Och så gick den lille mannen och kom aldrig mer igen. Jag vet faktiskt inte hur Obamas utrikespolitiska policy skulle kunna beskrivas, men i grund och botten baseras den nog på att det egentligen inte finns en klart definierad policy. Tillbakadragande, försiktighet, vaghet, tilltagande isolationism, mönstret följer en lång amerikansk tradition. Maktvacuum kan då uppstå ganska raskt och i vassen lurar de farliga fiskarna. Det är värt att notera att det råder allt mer spänning i regioner där USA har reducerat sin roll, Mellanöstern, Asien, Afrika, helt enklet globalt, helt enkelt överallt. Själv vet jag inte vad som är rätt eller fel, men det är dock viktigt att formulera en policy och det är dags för Obama att göra det vad gäller den minst sagt förvirrade och obegripliga amerikanska utrikespolitiken och policyn bakom politiken. Det är väl bara att vänta och se.

Det fanns en tid då de flesta hade gett upp, tyskarna avancerade i Europa och tyskarna segrade överallt, USA höll sig likafullt borta från kriget. Framtiden tycktes mörk, men den amerikanska isolationismen var starkare än någonsin. Man skall då påminnas om att det fanns en en man som valde en väg, en enligt många väldigt farlig väg, men valet baserades på en djup filosofi att det är ett val mellan det goda och det onda, det som var rätt eller fel. Churchill inspirerade och det var första steget mot Victory. USA valde dock länge att stå där och vänta och det var nog tur att japanernas hybris ledde till Pearl Harbor och ett amerikanskt uppvaknande. Churchills ord är väl värda att läsa och då ta sig en funderare vad gäller utrikespolitisk involvering eller icke. Dagens konflikter är annorlunda, men i grund och botten bör det väl finnas en politik baserad på ett val mellan rätt och fel. Eller?

”We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender, and even if, which I do not for a moment believe, this island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British Fleet, would carry on the struggle, until, in Gods good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old.”

Skrivet av
Fler inlägg om: , ,
10 maj 2013
Motivation

Är du motiverad till motivationsfunderingar?

Dagarna blir till veckor, veckorna blir till månader, månader blir till år och så småningom, förr eller senare, kommer nog en ångestfylld tanke eller flera smygande. Vad är nästa steg? Det kan förvisso finnas en rad mer eller mindre allvarliga frågor just runt detta dilemma, men för enkelhetens sak kan vi försöka fokusera frågeställningen till just dilemmat kring vad som faktiskt är nästa steg.

Det kan handla om karriär, privatliv, fritidssysselsättningar, sport, resmål eller egentligen vad som helst. Nästa steg kan vara minst sagt överväldigande. Poängen är dock att i bakhuvudet finns en lust till en strävan framåt, det är i alla fall antaget, en strävan mot någonting som man inte har eller inte har erfarit, men som man egentligen skulle vilja och som antagligen ligger i framtiden, eller inte. Sannolikheten är med andra ord oviss. Antagligen kan antyda ödets nyckfullhet, maktlöshet och att det bara är att vänta och se. Av den anledningen är det dags att försöka minimera eller helt sonika eliminera antaganden och och slumpartade händelser och försöka bli motiverad till tankar på vad man vill och hur man skall lyckas nå dit, så att man hela tiden ligger ett steg före sin egna framtid.

Det kan måhända låta högst motsägelsefullt och förvirrande, men i grund och botten är givetvis framtiden högst förvirrande, oviss och oförutsägbar, så visst borde det gå reducera potentiella överraskande händelser och reaktioner vad gäller framtiden. Jag har börjat utveckla tankar runt The Elimination of Randomness och The Elimination of (Future) Unpredicability, men efter ett tags funderande och skrivande blir jag vanligtvis ganska förvirrad. Helt klart är dock att det krävs energi och motivation för att på ett mer praktiskt plan komma fram till en framtidsplan som verkligen känns rätt och som man vill följa för att komma vidare på den så kallade färden.

Har på sista tiden spenderat ovanligt mycket tid med yngre personer, som i många fall är i vägskälssituationer. De flesta kallar det Pressure. I grund och botten handlar det dock om beslut, men de flesta har inte funderat igenom vad som är drivkrafterna i tillvaron och det hela blir då skrämmande och, inte minst, ångestframkallande. Pär Lagerkvist kommer till New York. Det kan vara en rad olika anledningar. Här är några vanliga exempel. Flickvännen vill gifta sig, den biologiska klockan tickar, flickvännen eller frun vill flytta till förorten och köpa hus, karriären känns fel och går inte i rätt riktning, önskan om en sportbil känns fjärran, drömmen om att bo utomlands verkar inte förverkligas, det mesta känns slentrianmässigt och saker och ting verkar inte helt gå enligt planerna. Troligtvis finns där inga planer. Däri ligger problemet troligen. Om de mot förmodan finns, är planerna är diffusa, dåligt formulerade, och troligtvis inte kommunicerade. Lever du i din egna isolerade värld?

Vet du vad du vill, medan omvärlden inte ha minsta aning? Det handlar om mer än perception. Det handlar egentligen om ärlig öppen kommunikation, men för att vara helt klar över det som skall kommuniceras, måste du först finna motivationen att finslipa det som du vill kommunicera. Motivera dig till att skriva en lista på vad som motivera dig.

I grund och botten söker vi efter passionen, då det är just passionen som kommer göra dig framgångsrik, lycklig och kroniskt motiverad, men motivationen och passionen måste inledningsvis artikuleras, sedan dokumenteras och slutligen kommuniceras…ADK…så enkelt, men så svårt.

Kanske är det få förunnat, men att så att säga vara steget före framtiden, är nog trots allt möjligt. Allting är möjligt; ingenting är omöjligt. This is America. Det kräver dock en hel del arbete, men ta fram pennan och börjar fundera igenom vilka beslut och framför allt aktioner som krävs för att kunna få skutan på rätt köl och på rätt kurs. Själv vet jag egentligen inte om jag är tillräckligt motiverad just nu, men jag kommer likafullt tvinga mig till en high-level lista under helgen. Måste skrivas, kommer skrivas. Min tidigare chef, som för övrigt tjänade tolv miljoner dollar på år, vilket bör ge honom mer trovärdighet, brukade alltid säga att en strategi inte skall vara mer än ”7 bullets”, så jag anammar hans tänkande.

Måste finna motivationen att ta tag i dessa tankar och sedan prioritera dem. Sedan sätta deadlines. Listan kan nu börja ta form. Karriär känns rätt och då handla det om vägval. Att våga tänka på alternativ. Action step nummer ett är helt enkelt en uppdaterad resume och därefter distribution till relevanta personer för feedback. Kategorin Hem faller sedan på plats och jag inser att jag behöver fixa ett par saker och skriver raskt ner detta. Borde vara ganska enkelt, men av någon anledning har jag inte gjort någoting åt det här på ett bra tag. Motivation, fokusering. Eller som jag föredra, ADK…Privatliv. Jo, men det kan bli lite känsligt att skriva om detta, så jag låter det helt enkelt bara vara ett stort P och sedan skriver jag ett par väldefinerade stolpar, som kan komma att förändra mycket i mitt liv om de förverkligas. Blir plötsligt smått överväldigad, men återvänder till en slags bubbla av motivation. Mer motivation, mer struktur, mer actionable detaljer.

Mina kategorier börjar ta form. De kan givetvis vara högst varierande beroende på vem som skriver dem. Sverige står plötsligt som en kategori. “Fallet Sverige”, som det i princip handlar om för många utlandssvenskar. Vad skall man ta sig till med Sverige? Skriver hastigt att jag skall åka dit under sommaren och går vidare. Sub bullets blir Köp Plopp, Köp Lypsyl, Ät Kålpudding. Inte vidare starkt, men går vidare och känner mig plötsligt lättad över att jag faktiskt kommer åka till Sverige under sommaren. Känner mig faktiskt lite gladare….markerar detta i min ADK dokumentation. Sverigetankar verkar göra mig glad. Noterat. Lite Pavlovs hundar analys som hastigt och lustigt kopplas till “Fallet Sverige”. Funderar på att försöka spela in en film baserad på pilsnerfilmen Pensionat Paradiset från 1937 med Thor Modéen. En ny version i dagens miljö, men som skulle kunna vara ett projekt som kanske skulle kännas rätt. Kreativiteten börjar komma nu. Arbetar vidare på listan och kommer nu börja ta konkreta steg inför förverkligandet av dessa 7 viktiga och livsavgörande så kallade action items. Det har tagit mig månader att finna motivationen att överhuvudtaget bli motiverad att arbeta på detta. Det känns plötsligt som om jag är på väg, på väg mot nya oanade höjder, positiv, motiverad, och att jag är så pass snabb att inte ens framtiden hinner med. Jag verkar helt enkelt redan ligga ett steg före min egna framtid…imponerande…

Skrivet av
Fler inlägg om:
3 maj 2013
Bloomberg

Citi Bike New York

Sakta men säkert har New York sedan Kochs och framför allt Giulianis dagar förvandlat New York från en fragmenterad och nerkörd stad till en stad dit turister kommer, där familjer vill bo, och där det återigen går att gå omkring och känna sig säker och trygg. Bloomberg har ytterligare arbetat på att förfina New York, att ta staden till nästa nivå då det gäller barnens skolgång, förbud mot rökning i stadens parker och stränder, och genom att satsa stora pengar på projekt för att förbättra lekplatser, idrottsanläggningar, bygga ut tunnelbanesystemet och införskaffa nya och renare bussar. Listan kan fortsätta i långa banor.

Vad som är iögonfallande för många är att det numera finns cyklister på stadens gator och i parkerna. Cykelbanor har byggts och det skall snart vara möjligt att cyklar runt hela Manhattan, längst vattnet. Även inne på Manhattan har många avenyer delats av så en stor del numera är för cyklar. Det kanske driver många bilister till vansinnet, då antalet väggrenar då givetvis reducerats, vilket har inneburit att den redan trånga trafiken har blivit ännu trängre. Det finns alltid klagoandar, vissar rasar mot rökbudet och många menar Times Square har blivit New Yorks egna Disney World och att det var bättre förr. Själv känns det som om saker och ting går i rätt riktning och det är faktiskt imponerande hur staden har förändrats och förbättrats.

Vad gäller cyklar och cykling i New York har nu ett helt nytt initiativ tagit form, som kan förändra och öka cykeltrafiken ordentligt. Liknande initiativ har redan införts i andra städer här i USA, som i Boston och Washington DC. Initativet här i New York kallas Citi Bike, vilket är ett fyndigt namn med tanke på att Citigroup sponsrar och är i linje med Citifield och andra Citigroup program. Citifield är Mets hemma arena, alltså baseboll laget från Queens i New York. Citi Bike programmet bygger på många väl placerade dockingstationer över hela Manhattan och Brooklyn. Man kan ta en cykel och sedan återlämna den vart som helt i en annan dockingstation. Jag gav mig faktiskt på det här nya experimentet nyligen i Washington DC, där det dock blev lite komplicerat. Dels cyklar man inte varje dag, så det blev lite vingligt, dels fanns det inga kartor så man visste inte var stationerna var lokaliserade. Problemet var dessutom hela prisstrukteren. Man kunde köpa ett 24 timmarspass för endast $7 eller 7 dagarspass för $25 och om man inom 30 minuter satte cykeln i en station, kunde man inleda en ny 30 minuters tur. Om man inte satte den i stationen kostade det ytterligare $2.50 för nästa halvtimme, sedan $9 för varje halvtimme. Så det gällde att hitta en ny station inom 30 minuter. Det gick inte så bra, kunde inte hitta en station nere i DC, utan jag drog på mig lite extra avgifter, men det var värt cykelturen. Därtill dras en depositionsavgift på $101 för cykeln. Här i New York kommer ett liknande system införas, lite dyrare, avgiften är $10, följt av $4 för extra halftimmar, sedan $9 för följande halvtimme och $12 för varje halvtimme efter det.

Så det gäller helt enkelt att lämna tillbaka cykeln till en dockningsstation, annars kan det bli ett väldigt dyrt nöje. Allting sker på sant amerikanskt maner via kreditkort. Man kan också köpa ett årskort för $95 och då har man 45 minutersintervall istället för 30 minuter, vilket verkar mer rimligt. Det kan låta ganska rörigt, men som turist är det nog en ganska bra ide att köpa ett 7 dagarskort och därmed kunna ta sig fram genom staden medelst cykel under besöket här. Det gäller förvisso att vara försiktig, då trafiken är ganska intensiv och många kör som biltjuvar. Det gäller dessutom att ta med sig en hjälm, se till att packa det om ni skall hit. Om man nu mot förmodan helt skulle glömma att lämna tillbaka cykeln, gäller det nog se till att spärra kreditkortet, då ett dygn skulle kosta $10 + $4 + $9 och sedan $12 per halv timmer för de kommande 23 timmarna, alltså 46 halvtimmar gånger $12, så $552. Därtill förlora men depositionen på $101. Total kostnad för 24 timmar med bortglömd cykel blir då $676, så det gäller som sagt att göra detta med viss organisation och att vara klar i knoppen.

Därtill finns en regel att man måste vara 16 år gammal och ytterligare en regel att man kan inte väga mer än 260 pounds, alltså inte mer än 118 kilon. Många amerikaner är vansinniga över detta, då det anses som en privat angelägenhet och rättighet att vara tjock och detta med andra ord är diskriminering mot en minoritet. Då mer än 65% av amerikanerna anses överviktiga, är detta en känslig regel, men Bloombergs svar har varit att de som är över 260 pounds helt enkelt för gå ner i vikt. Sista ordet har nog inte sagt vad gäller vikten, men cykelinitiativet Citi Bike är välkommet och det skall bli intressant att prova på det då programmet förverkligas nu i maj månad med runt 10000 cyklar på plats här i New York. Spännande!

Skrivet av
Fler inlägg om: , ,
26 april 2013
ekonomi

Japansk hybris?

Det är med förvåning och bestörtning som jag läste att över sex miljoner spanjorer numera är utan jobb, mer än 27% arbetslösa. Den främsta anledningen till denna tragiska siffra sägs vara de av EU mer eller mindre påtvingade besparingsåtgärderna. Det går inte att spara sig ut ur krisen, menar många i Spanien. Politikerna i Madrid har börjat lyssna på klagomålen och kommer nu med största sannolikhet ändra kurs mot en alltmer flexibel monetär politik, i princip öka statsskulden. Är det så illa med skuld?

Vad hände med den ekonomiska modellen med balanserade böcker, det vill säga man skall inte spendera mer än man tjänar. Hela det spanska systemet har mer eller mindre brutit ihop, skuldberget är enormt, fastighetsmarknaden har stora problem och bankerna har inte lyckats kommer på trovärdiga lösningar för att få fart på affärerna igen. Statsskulden till BNP är hög, moralen är låg, landet kan komma att delas och det verkar råda en slags paralyserande desperation. Vad skall vi göra? Är lösningen på problemen att spendera mera, att lätta på svångremmen?

Nu bor jag som bekant i USA, där lösningen på 2008 års finansiella kris var att pumpa in enorma belopp i den amerikanska ekonomin, att i princip överösa ekonomin och aktörerna med pengar och mer eller mindre låta dem spendera fritt, allt i ett desperat försök att få fart på ekonomin. Detta följdes av flera liknande åtgärder. Det har som bekant verkligen fått fart på ekonomin, förvisso med problem med hög arbetslöshet, hög statsskuld och en betydande ökning i gapet mellan de rika och de fattiga. Likviditetsflöde gynnar de som har pengar helt klart. Statens skuldsättning i procent till BNP har som följd stigit avsevärt och USA har numera en skuldratio på runt 100 jämfört med en del andra länder som exempelvis Kina 10, Sverige 30, Spanien 70, Grekland 145 och Japan 240. Om större delen av skulderna är inhemska så är det generellt lättare att finansiera dem, vilket Italien är ett exempel på. En annan skuld¬struktur med stora skulder gentemot utlandet, som varit fallet med exempelvis Grekland, innebär att finans¬ieringen kan försvåras samt att finans¬ierings¬problem riskerar att dra med andra länder i fallet. Man skall komma ihåg att ungefär en tredjedel av den höga amerikanska statsskulden består av utländsk finansiering, vilket är väldigt högt och riskabelt jämfört med framför allt Japan och Kina. Japan har mindre än 5% utländsk finansiering av skulden.

Spaniens arbetslöshet må vara uppseendeväckande och störande och det verkar finnas en matt uppgivenhet bland spanjorerna. Motsatsen och en enorm positivism finns sedan i december på andra sidan jordklotet, i Japan. Det är intressant att följa hur den amerikanska massmedian har börjat skriva mer om Japan och verkar fascineras. Anledningen är att den nye premiärministern Shinzo Abe sedan han fick makten i december 2012 har pumpat in så pass mycket pengar i den japanska ekonomin att de amerikanska åtgärderna under Obama framstår som små, nästan futtiga. Den japanska centralbanken kommer stimulera ekonomin med runt $1.4 trillion under de kommande två åren. Den amerikanska ekonomin är givetvis betydligt större och med andra ord är den japanska åtgärden relativt sätt ännu större. Amerikanerna har fascinerats av beloppet och hela den japanska ekvationen och verkar tycka att USA borde väl kunna trycka ännu mer sedlar.

Vansinnesmentaliteten kan tyckas vara på framfart, men å andra sidan är det väl bättre än att ha pengar i fickan och känna sig stark, jämfört med att gå omkring i trasor och inte kunna unna sig någonting. Vill du idag vara spanjor eller japan? Fråga dig själv om du skulle vilja ha ett kreditkort med ett tak på 1000 dollar eller 100000 dollar. Helt klart är att jag skulle känna mindre stress med ett högre belopp, framförallt om det inte fanns några som helst krav på återbetalning. Istället skulle avtalet vara att om jag mot förmodan skulle nå taket på 100000, går det bra att höga det till 200000. Det är med andra ord lördag hela veckan.

De omedelbara effekterna inom den japanska ekonomin har varit en kraftigt försvagad yen, 25% nedgång mot dollarna sedan i slutet på 2012, vilket gynnar den exportbaserade japanska ekonomin, och en kraftig uppgång inom den inhemska konsumtionen. Allting är med andra ord positivt och det är just det budskapet som presenteras här i USA. Företagens vinster har gått upp, Nissan med 91%, Toyotas aktier upp med 75%, Sony upp 80%, Honda upp 60% sedan valet i fjol och mer klarhet vad gäller Toyota kommer då deras resultat redovisas den 8 maj. Helt klart är dock att spending is in. Skulden är förvisso skyhög.

Om jag sätter på mig min spanska hatt, kan man börja undra varför vi överhuvudtaget behöver bry oss om en balanserad budget och besparingar. Spanien måste undra varför den japanska modellen inte kan implementeras där. Kan vara svårt dock, först och främst krävs en inhemskt stark ekonomi, en exportindustri och en slags, vad jag skulle vilja betäckna som hybris, eller till och med snudd på vårdslöshet. Spanien skulle dessutom få godkännande av EU om de nu vill öka spenderandet. Om jag inte vore så pass politskt känslig, skulle jag kunna beteckna de japanska aktionerna som kamikaze ekonomi. Nu är jag dock så pass diplomatisk att jag avstår från detta. Helt klart är att den japanska ekonomin har fått fart igen och många amerikaner undrar om det borde sättas mer pengar i omlopp här.

Nu bör man dock med samma finkänslighet påpeka att det finns en viss tendens till japansk hybris och vi tycks se det även i deras politik. En tuffare ton har tagits i utrikespolitiska uttalanden av Abe vad gäller omdiskuterade öar, som krävs av såväl Kina som Japan. Vad som är mer oroväckande är att Abe har börjat prata om förändringar till konstitutionen, som skrevs av amerikanerna 1946. Det är helt klart väl värt att notera en genomgående ny känsla av makt i Japan, vare sig det gäller ekonomin, utrikespolitik eller inrikespolitik. Det verkar som om den nya kreditkortsgränsen måhända har gått åt huvudet på Abe och Japan.

Lider Japan av storhetsvansinne? Kanske är det faktiskt så. Tycks se en bild framför mig. En vag bild, men dock. Såsom i en svart och vit film vandrar en bredbent och tuff japan nedför gatan med cash i fickan, mycket cash, en cigarett arrogant hängandes från mungipan, och med en obeskrivlig stolthet, som endast kan komma från idioti eller alltför mycket pengar, eller en kombination av dessa, skrattar han högt och sedan försvinner han plötsligt. Funderar stillsamt på denna bild, på sommaren, på stackars Spanien och på att Japans hybris faktiskt är någonting att varsamt notera.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , ,
19 april 2013
Boston Marathon

”No more hurting people. Peace.”

Hade tänkt skriva om någonting positivt, men måste erkänna att det känns svårt att få ordning på tankarna och inte tänka på tragedin i Boston. Här i USA har man mer eller mindre börjat vänja sig vid att någon stormar in på kontoret med nyheter om någonting fruktansvärt. Tiden stannar för ett ögonblick, TV eller datorn används för att följa vad som händer och efter ett tag blir det nästan svårt att veta om det är verklighet eller inte. Medveten om att inget kan göras, förutom att absorbera informationen, består tystnaden tills alla vad det lider återgår till sina sysslor. Det är dock inte helt enkelt att släppa tankarna. Det är väl tur det. Det finns fortfarande reaktioner och medmänsklighet.

Tankarna går ut till Martin, 8 år gammal, Lu i 20-års åldern, och Krystle, 29, och till deras familjer och vänner. Bilden av den unge Martin där han står med en skylt som säger ”No more hurting people. Peace.” har etsats sig fast i många amerikanska hem. Hur kan detta hända igen? Unga oskyldiga människor med hela livet framför sig. Det var inte länge sedan vi pratade om Newtown och barnen som mördades den dagen. Det ledde till en debatt om vapen och våld i samhället, som för en gång skull faktiskt ledde till konkreta politiska åtgärder.

I princip handlar ett av Obama presenterat förslag om striktare bakgrundskontroll för privatpersoner som vill köpa vapen, samt förbud för vissa halvautomatiska vapen, så kallade assault weapons, och därtill en begränsning av högkapacitetsmagasin. Just denna typen av vapen har använts i flertalet av de våldsdåd som utförts under de senaste åren. Nu lyckades dock inte demokraterna och Obama få tillräckligt med röster för endera förslag, så det är bara att börja om från början. Ingenting i Washington DC görs numera med enkelhet och genom samförstånd, så röstandets resultat handlar om en kombination av republikanernas starka koppling till den starka vapenlobbyn och Obamas oförmåga att bygga broar till republikanerna och arbetar tillsammans. Faktum är att samtidliga republikanerna röstade emot båda förslagen. Mer kontroll och fler statliga regler är principiellt emot republikanska traditioner. I det här fallet är dessutom många republikaner oroliga för att förlora i valet nästa år om de röstar med demokraterna och med Obama. Det är faktiskt lite tragiskt att vapenlagarna blivit pur partipolitik, men i det extremt polariserade och partiska Washington DC, har just partipolitik tyvärr blivit normen för allt som utspelar sig i kongressen. Jag skulle finna det överraskande om en enda republikan skulle rösta med Obama i en enda fråga under 2013 och 2014.

Vad gäller vapenkontroll följer en ny runda av förslag och debatter, medan man faktiskt kan börja fråga sig varför folk handlar dessa automatvapen. Satt under veckan med en grupp män, runt 10-12, på ett kontor nere i Washington DC och tog upp just den här frågan. Till min förvåning var en majoritet definitivt för rätten till att bära vapen, och dessutom berättade flertalet att de har flera vapen hemma. Blev faktiskt riktigt överraskad, men kanske är det svensken inom mig som har svårt att förstå. Det är för mig helt orimligt att jag skulle gå igenom tanke- och beslutsprocessen att köpa ett vapen. Blotta tanken framstår som absurd. För de amerikaner jag känner är det dock inte alls en främmande eller absurd bild. Tvärtom är det en mycket rimlig bild för de flesta amerikanerna. Minns unga blonda Amy, från Alabama, som jag kände och ungicks med en gång då det begav sig. Hon fick en pistol i födelsedagspresent av sin pappa då hon fyllde 20. Thanks daddy, you are the best. Det tog inte många månader förran hon råkade gå igenom en säkerhetskontroll på en flygplats med ett laddat vapen i handväskan. Wops…Helt normalt här, men troligtvis ger svenska pappor inte sina döttrar vapen i födelsedagspresenter.

Det beräknas att den amerikanska militären har runt 3 miljoner vapen, den amerikanska polisen runt en miljon och privatpersoner mellan 270 och 300 miljoner vapen. Det är helt klart någonting skrämmande och samtidigt obegripligt med den statistiken. Debatten vad gäller vapenkontroll kommer definitivt fortsätta och kommer nog som så mycket annat i politiken troligtvis gynna demokraterna. Det republikanska partiet framstår mer och mer som extremt och verklighetsfrämmande. Likt så mycket annat här i USA handlar det om en process, oftast en ganska mödosam resa, och i slutet blir det resultatet en kombination av kompromisser. Jag tror dock att gemene man har ganska starka känslor vad gäller vapenkontroll och att en majoritet faktiskt vill att det skall bli skärpta regler. Det kan ta ett tag och kanske till och med ett par val, men förr eller senare tror jag att förhoppningar och drömmar om nya mer rimliga vapenregler kommer förverkligas.

Tåget far fram, tror att jag är någonstans i Delaware, på väg hem till New York och mina tankar går till Martin. Där stod han, förväntasfull, väntandes på sin pappa. Troligtvis undrandes om hans pappa snart skulle komma. Martin Richard, en ung modig man, en fredens budbärare med ett mäktigt och tydligt budskap till oss alla: ”No more hurting people. Peace.”

Skrivet av
Fler inlägg om: , ,
12 april 2013
EU

Amerikanernas Europa

En kollega kom för ett par veckor sedan in till mitt kontor och kastade basebollkepsen på bordet (jo, han bar den även på kontoret) och berättade argt att hans fru hade bokat en resa till Turkiet. Han hade förvisso låtit henne bestämma resmål, vilket han nu ångrade, men han var likafullt väldigt besviken då det är deras första semester till Europa. Han var upprörd över att de skulle till Turkiet av alla ställen, då han hela sitt liv hade velat åka till Medelhavet.

Tystnad följde och jag föreslog finurligt att vi skulle titta på en karta av Turkiet då jag varit där några gånger. Syftet var att stillsamt belysa Turkiets geografiska läge. Jaså, det var som….Det förekommer förvånande ofta att bilden eller kunskapen om Europa här i USA är knapp, vag och ofta fel. Förenklingar, generaliseringar och stereotyper, men kanske är det ömsesidigt då den europeiska bilden av USA också är simpel och ofta alltför negativ. Rent generellt tycks bilden av Europa vara ganska förvirrad och kunskapslös här i USA och det gäller inte minst då det handlar om den europeiska ekonomiska politiken.

Modellen med EU som ett slags europeiskt USA verkar nästan anses komiskt av många amerikaner, allt fler, med europeiska arbetslöshetssiffror runt 25% och med en rad ganska udda exempel, som helt enkelt är svårt att förstå om man bor här. Skattenivå på 75% i Frankrike, det faktum att Cypern, den grekiska delen, faktiskt i princip rent ekonomiskt borde vara del av Ryssland, vilka länder som har euron. Rent allmänt anses det att ekonomin inom EU har börjar urholkas, mycket beroende på det inte länge finns en konkurrenskraftig arbetskraft . Nyckeln till relevans är export och efterfrågan, såväl för EU och andra europeiska länder. De starka exportländerna, som har produkter som har en stigande eller i alla fall stabil efterfrågan, även fortsättningsvis kommer kunna vara relevanta.

Amerikanerna anser korrekt att Tyskland är den verkliga motorn i Europa och att EU är ett stort Tyskland. Den tyska ekonomin fortsätter växa och relativt till andra EU länder har Tysklands ekonomi avancerat och förbättrats under årens lopp mycket tack vara valutan euron. Det verkar ofta förekomma en förhållandevis förvirrad bild av relationen mellan Tysklands ekonomi och euron, men det är helt klart att om tyskarna hade behållit D-marken skulle den valutan i motsats till euron apprecierat avsevärt under årens lopp, vilket skulle påverkat den tyska exporten och ekonomin negativt.

Den innebär att Tysklands ekonomi och tyskarna nu genom euron i princip är subventionerade av de övriga EU medlemsstaterna då euron ger tyskarna mer fördelar än om D-marken varit kvar. Exporten blommar. Man kan fråga sig vem som egentligen subventionera vem? De andra länderna har betydligt svårare att vara konkurrenskraftiga med euron då de helt enkelt inte har många efterfrågade exportprodukter och valutan ligger fast. För länder utanför EU eller euron har ekonomin kunnat vara bra eller till och med mycket bra under några år så länge den globala efterfrågan för deras varor, tjänster och produkter varit hög, men faran är valutapress om valutan blir alltför dyr och dessutom lägre efterfrågan. Därutöver ligger arbetslösheten på en nivå som troligen kommer fortsätta vara hög i Europa även framöver, då produktionsbaserade ekonomier kommer ha fortsatta svårigheter. Produkterna är för dyra och lönerna är helt enkelt för höga och då efterfrågan börja falla kommer det leda till ytterligare svårigheter för EU-ekonomin med ännu högre arbetslöshet.

Här i USA anses EU ofta som en Robin Hood stat där de rika länderna ger stöd och pengar till de fattiga länderna. Det är förvisso sant att länder som Grekland, Irland, Portugal med flera får mycket kapital varje år av EU, men det är också sant för de kraftigt subventionerade franska bönderna. Kapitalinflödet till de fattigare länderna inom EU skapar också enorma risker i och med en och samma ränta och kreditmarkand och dessutom en och samma valuta. Man kan fråga sig om strukturen för kapitalinfödet finns i dessa länderna? I och med att flexibiliteten genom individuella nationella valutor försvunnit, har detta ytterligare komplicerat situationen för de svagare länderna inom EU. Varorna och produkterna kan helt enkelt inte bli billigare, utan EU och euron har inneburit att de svaga har artificiellt höga valutor, meden de starka, det vill säga Tyskland, har en artificiellt svag valuta. Det har verkligen blivit Tysklands Europa.

Problemen inom EU kommer definitivt fortsätta. Amerikanerna skrattar åt de höga skatterna, de långa semestrarna, demostranter som bränner flaggor och skriker, de vansinnigt långsamma och trista sporterna cricket, fotboll, handboll för att nämna några. Jag visade en amerikan ett klipp från en bandymatch och han vek sig av skratt. Han trodde först det var ett skämt. Det är verkligen två skiljda världar, på gott och ont.

Basebollkepsen kastas måhända inledningsvis beroende på turkietfrustration, men faktum är att han och frun nu faktiskt är på väg dit. Alltfler från Europa kommer hit och förståelsen håller sakta men säkert på att växa mellan kontinenterna. Det ekonomiska modellen i Europa är dock svår att förstå för amerikaner, inklusive undertecknad. Det var länge sedan jag bodde där och ju mer man läser och diskutera, desto mer framstår det som en modell som bygger på att främja stark tysk export. Dessutom finns det väl ett element av fred för alltid, vilket ju har fungerat väl.

Vet inte om det här blev så mycket om amerikanska perspektiv, men det blev i alla fall en del att fundera över. Helt klart är att EU ses som svagt, förvirrat, opålitligt och att det med största sannolikhet endast kommer bli värre och värre. Så håll i hatten.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , ,
4 april 2013
Ekonomin

Washington DC, staten och kapitalet

Ekonomin har definitivt börjat gå bättre här i USA, vilket märks på börsen, på arbetsmarknaden, och nu även inom fastighetsmarknaden. Till och med det numera statliga Fannie Mae gick med vinst under 2012 och anses nu kunna positionera sig på ett positivt sätt framöver och eventuellt privatiseras framöver. Ägandet tycks ha blivit mindre viktigt, eller i alla fall mindre kontroversiellt, inte bara då det gäller fastighetsbranschen, utan även inom sektorer som energi, fordon, media, finansiella tjänster och transport för att nämna några. Staten är dessutom den största arbetsgivaren i USA och det finns inte mycket som tyder på att det kommer förändras framöver, snarare tvärtom. Vem bryr sig egentligen om ett privat företag eller staten driver bolaget, så länge man har ett jobb, verkar vara resonemanget från många.

Det verkar som om en mer korporativistisk politik håller på att växa fram här i USA, i kapitalismens vagga, precis som det har varit en modell under en längre tid i Europa. Det är onekligen så att då det gäller beslut, regelverk och samförstånd genom ömsesidigt beroende element, har staten och de så kallade marknadsaktörerna i USA ett alltmer ömsesidigt beroendeförhållande och allt större intresse av samarbete. Om summan av ekvationen av alla aktörernas makt antas vara konstant, skulle jag våga sticka ut hakspetsen ganska långt och våga påstå att de statliga institutionerna och staten som aktör i det amerikanska samhället avsevärt har ökat sin del av kakan under sedan 2001. Ganska mycket till och med.

Attacken på USA den 11 september känns som en vändpunkt för statens makt och framför allt legitimitet som aktör drygt 20 år efter Reagans val till president, som inledde en fas då staten sågs som negativ, korrumperad, ineffektiv och helt enkelt onödig. Vissa anser fortfarande det, inte minst med ett underskott på runt en biljon (alltså a trillion) dollar, vilket relativt till statsbudgeten på runt 3.8 biljoner är helt absurt hög. Det kommer krävas enorma insatser och förändringar för att kunna uppnå en balanserad budget. Egentligen förstår jag inte varför det anses vara acceptabelt att ha högre kostnader än intäkter. Reagans filosofi om en krympt stat har sakta men säkert urvattnats betänkligt och istället har det vuxit fram en större statsapparat, såväl inom säkerhetsområdet, men även inom de mer traditionella statliga områdena som tjänster, administration, förvaltning och statligt ägda företag. Staten har vuxit och den har dessutom fått en slags post Reagan självsäkerhet och känsla av makt.

Just den statliga maktkänslan slog mig under de senaste veckorna då jag har spenderat en hel del tid med ett nytt projekt nere i Washington DC. Det var ett tag sedan jag var där, kanske 10 år, med tanke på att jag inte gärna lämna Manhattans trygghet, och det tog mig några turer tills jag kunde kategorisera och förstå känslan som jag fick då jag vandrade omkring i dagens Washington DC. En boomtown med nya vackra byggnader och dessutom nya byggnationer överallt, fulla flotta restauranger och känslan av att det finns pengar här, mycket pengar. Faktiskt samma känsla som i New York, men skillnaden är ju att i Washington DC finns det egentligen ingen betydande verksamhet förutom just statliga institutioner. Kanske det är budgetunderskottet som är ute på de flotta restaurangerna? Skulle betäckna fenomenet som Statens Återkomst…

I grund och botten är det nog inte svart eller vitt, staten eller kapitalet, utan det handlar nog om en mer nyanserad samhällsbild, dock en ny amerikanska smhällsbild och konstellation vad gäller samarbete mellan staten och kapitalet, där de mer och mer integreras. En ny statsbild, en korporativistisk modell, håller på att bli en verklighet även här i USA. Vem hade kunnat tro det? Jag antar att Reagan skulle vända sig i sin grav om han nu mot förmodan skulle läsa det här.

Sida vid sida, tillsammans stryker de fram
staten och kapitalet, två vargar fromma som lamm
fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar…

Skrivet av
Fler inlägg om: , ,
30 mars 2013
2016

Bush, Bush, Bush?

Det republikanska partiet lider fortfarande av kraftig baksmälla efter valet i november, som de troligen borde vunnit om de haft en populär ledare och en mer genomtänkt valstrategi. Luften har på något vis gått ur den republikanska ballongen och även om det är ett bra tag tills nästa presidentval, är det helt klart att partiet inte lyckats få ordning och reda på någonting sedan november. Partiet har slutligen insett att landets demografi faktiskt har förändrats radikalt under de senaste åren och försöker nu tafatt bli mer fokuserat på minoriteter och på kvinnor, men det hela känns lite för sent och faktiskt lite falskt. Reaktioner av en något desperat och dålig förlorare. Det känns helt enkelt inte ärligt, så partiet har en lång väg att vandra för att återvinna väljarnas förtroende, framför allt de icke vita väljarna.

Faktum är att de vita numera blir relativt allt färre, då framför allt latinos andel av väljarkåren ökar konstant varje år och numera är runt 17%. Det kommer inte ta långt tid förrän de nått 25% av väljarna. Detta gyllar demokraterna, som i valet 2012 fick 75% av latinorösterna. Det är faktiskt lite märkligt att det republikanska partiet inte insett den demografiska förändringen av den amerikanska väljarkåren förrän efter valet. Alla minoriteterna röstade med stor majoritet för Obama för den delen, bland de svarta runt 93%, bland amerikaner från Asien runt 70%, och latinos som sagt 75%. Det är hög tid att republikanerna förstå att de kommer faktiskt inte vinna presidentval framöver om de inte ändrar kurs. Framför allt behöver partiet en ledare som kan få partiet på rätt köl och kurs igen. Det letas med ljus och lykta just nu. Paul Ryan, som kändes som en mini Romney under kampanjen, fast ännu tråkigare, verkar ha begått en i alla fall temporär blunder genom associationen med Romney, men han kommer nog finnas kvar i bilden även framöver, men Ryan är verkligen ingen ledartyp. Paul Rand? För ung. Rubio är också för ung, även om han är en naturlig del av det nya lederskapet och dessutom faktiskt skulle kunna bli den förste latino presidenten någon gång i framtiden.

Ett namn som ofta kommer upp i debatten om nästa republikanska presidentkandidat är Jeb Bush, republikan från Texas precis som sin äldre bror George. Den yngre Bush var guvernör i Florida från 1999 tills 2007 och verkar sakta men säkert positionera sig som en tidig kandidat för valet 2016. Jeb Bush var en framgångrik och populär guvenör i den politiskt komplicerade staten Florida. Som bekant är Florida en nyckelstat i varje presidentval numera och Bush skulle med största sannolikhet vinna den staten. Jeb Bush har dessutom en mexikansk fru, gift redan 1974, och han pratar spanska ganska bra. Han är dessutom katolik sedan 2005, även om det antagligen kan vara såväl för och nackdelar. Troligtvis har religionen mindre betydelse i dagens politik, även om jag tror att det är viktigt för latino väljare.

Jeb Bush kommer givetvis från en anrik politiskt mäktig familj, där såväl pappan, George H.W. Bush, som brodern, George W. Bush, varit presidenter, men man kan väl fråga sig hur många Bushmän USA kan hantera. Två känns nog tillräckligt för de flesta, och det kommer inte direkt vara en tillgång i valet 2016 att heta Bush. Jeb är dock en annorlunda kandidat än sin bror, som givetvis mest kom att brottas med efterdyningarna av 9/11 och beslutet av gå in i Irak, men som byggde mycket av politiken på en neokonservativ utrikespolitik och mer värdeladdad politik, ofta byggd på konfrontration. Jeb Bush är faktiskt ganska annorlunda. Han är mer lik sin far som skulle kunna sägas vara en mer moderat republikan av den gamla skolan. Frågan är om det passar i dagens republikanska parti, som blivit ett allt mer argt och aggressivt parti under de gångna åren och om en kandidat som Jeb Bush helt enkelt skulle passa in. Det finns givetvis en möjlighet att han skulle kunna forma partiet mot partiets egna vilja om det nu är möjligt. Faktum är att det republikanska partiet är betydligt mer konservativt, aggressivt och negativt än Jeb Bush. Det är många svåra frågor att brottas med som immigration, gay rights, vapenkontroll, abort, skatter och USAs roll i världen. Det är komplexa frågor, men för många republikanska väljare är det inte komplexa frågor. Svaren är enkla, no immigration, no gay right, no vapenkontroll, no abort, no skatter…no no no no……Hur Jeb Bush skall kunna passa in i den miljön kommer helt enkelt bli svårt. Det visar också på de svårigheterna som det republikanska partiet brottas med, där partiets bas har blivit mycket konservativare än det amerikanska folket i allmänhet.

Det republikanska partiet är van vid inre strider mellan mer eller mindre konservativa krafter och falanger, Goldwater mot Rockefeller, Reagan mot Ford, men det var likafullt inom en ram som gemene man kunde relatera till. Jag tror inte folk här i USA, och definitivt inte minoriteter, är emot immigration, emot vapenkontroll, emot gay rights, emot det mesta. Jag tror landet verkligen har förändrats och det därför är nödvändigt för det republikanska partiet att finna en ny medelväg, en mer tolerant och human väg, en mer positiv image. GOP är just nu ett nej parti som är förvirrat, svagt och extremt, och jag tror att en väg tillbaka skulle kunna vara att välja en mer moderat och human väg. Jeb Bush är förvisso ännu en Bush, men han skulle likafullt kunna föra tillbaka partiet tillbaka en ny mer realistisk kurs, säkert mot viljan av många extrema socialt konservativa repulikaner, men Jeb Bush kan faktiskt vara svaret på ledarskapsfrågan för det republikanska partiet. Jag tror det vore ett mycket bra val och ett steg i rätt riktning.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , ,
22 mars 2013
Ångest

Pensionsparandes dilemma, Spara och Slösa American style

Money makes the world go around heter det ju och faktum är att det känns bättre att ha ett par kronor, eller som i mitt fall, ett par dollar, i fickan än att gå omkring penninglös. Därefter kan diskussionen bli mer filosofisk om korrelationen mellan pengar och lycka. Vet fortfarande inte hur hela ekvationen fungerar, men i grund och botten är det nog bra att ha en del pengar. Inte minst när man inte längre har en inkomst, när man pensionerat sig. Pension. Ångesten kommer omedelbart. Tankarna går till Forever Young med Alphaville och jag känner oron komma smygande på jag skriver ordet pensionerat..P ordet…Åldersdilemmat eller de sista ljuva åren och så vidare, det finns helt klart komplikationer att mentalt hantera detta. Det är kanske inte lätt att bli gammal, vad vet jag. Svåra situationer kommer med största sannolikhet endast bli mer komplicerade då åren går. Hade middag med en äldre bekant på en trevlig italiensk restaurant i New York förra veckan. Lite speciellt då mannen i fråga inte hade varit där på fyra-fem år och det brukade vara hans stamställe. Han blev minst sagt förtjust då personalen genast kände igen honom, kom ihåg hans namn och välkomnade honom tillbaka.

Mannen i fråga är 74 år gammal och har nyligen börjat jobba igen. Livet går upp och ner, förklarade han mellan pastatuggorna, och efter några vidlyftiga och misslyckade affärer fann han helt enkelt inget val än att starta upp karriären igen. Själv blev jag helt matt av blotta tanken, men å andra sidan kanske det är lika bra att sikta in sig på en lång karriär, kanske 80 är en bra pensionsålder. Nu tycker min bekant att det är väldigt kul att jobba, men han erkände samtidigt att det finns ett element av stress som inte fanns tidigare. Måste dra in pengar, borde ha agerat annorlunda, borde pensionssparat mer, borde inte satsat på de nya affärsmöjligheterna och så vidare. I hans fall är det bara att jobba vidare, men själv försöker jag alltid lära mig av andras framgångar och misslyckaden. Det finns alltid ett element av risk som lockar, inte så att jag är spelare, men risk är alltid en del av vad som gör saker och ting intressant. Då det handlar om privatekonomin och inte minst pensionen, närhelst den än kommer, är det dock viktigt att försöka reducera risken så mycket som möjligt. Jag menar då framförallt risken att det då man slutar arbeta helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar för att leva ett drägligt liv som pensionär.

Här i USA är dilemmat i vissa fall lite annorlunda än i Sverige, då barnens universitetsstudier oftast kommer då föräldrarna är runt 45-50, vilket radikalt förvärrar möjligheterna att spara en större summa pengar till pensionen. Man får kanske istället börja med frågan hur mycket man egentligen behöver för att ha en bra pension. Det kräver vissa antaganden. Först och främst säger vi att vid 65 års ålder får det vara nog. Det låter faktiskt ganska orimligt, då vi lever längre och längre, men svenskheten i mig kommer väl fram och då får det helt enkelt bli 65. Kom precis ihåg vad min mormor brukade säga. Det är lite hemskt att skriva, men gör det ända. Mormor sa ofta, men bara som en hemlighet oss emellan, att de värsta åren i hennes liv var åren från morfars pension vid 65 fram tills hans död vid 80. En 15-årig mardröm, men hon hade tur för hon levde många lyckliga år därefter. Män borde aldrig få pension, var mormors åsikt. Vad vet jag?

I grund och botten handlar det om att vara smart då man är ung. Grunden till en pension med tillräckligt med pengar på banken bör definitivt inledas tidigt. Låtom oss säga att gemene man och kvinna inleder karriären vid 25 års ålder. Låtom oss dessutom förenkla situationen med att säga att det endast finns två alternativ, antingen börjar man spara vid 25 års ålder, eller vid 45 års ålder. Tankarna för många av oss går kanske till Spara eller Slösa. Slösa hade förvisso kul och det var lördag hela veckan med nöjen och konsumtion, medan Spara istället sparar sina pengar. Spara kan därmed unna sig något fint som hon vill ha i slutändan, vilket inte Slösa kan. Nu kan någon påpeka att Spara hade ett trist liv och inte gjorde någonting kul alls, men det är faktiskt inte sant och det är just det som är poängen. Om man börja spara tidigt kan man faktiskt ha kul och ha pengar på banken inte bara under pensionen, utan faktiskt hela livet.

Nyckeln är som sagt att inleda sparandet tidigt. Personen som inleder sparandet vid 25 års ålder och sparar 5000 dollar per år (enklast att hålla resonemanget till dollar, anser kronor numera ytterst förvirrande) under 20 år, fram till 45 år, då utgifterna har blivit enorma och personen helt enkelt slutar spara, men låter besparingarna fortsätta förvaltas och växa med 7% per år. 20 års sparande mellan 25 och 45 med en genomsnittlig årlig ränta på 7%. Då pensionsdagen kommer på 65-årsdagen, finns hela 875000 dollar på kontot. 5000 dollar per år under 20 år har vuxit till detta. Dessutom har det inte sparats ett öre (cent) under åren från 45 års ålder. För att få samma summa pension måste personen som lever i sus och dus under de unga åren och inleder sparandet vid 45 år ålder spara betydligt mer under en period i livet där det är mer komplicerat att spara. Lönen kan förvisso har gått upp mycket, men det finns givetvis inga garantier. Personen som inleder sparandet måste spara hela fyra gånger mer, alltså 20000 dollar per år, mellan 45 och 65 för att nå samma belopp, 875000 dollar, vid 65 års ålder.

Tänk bara vilken enorm skillnad ett tidigt sparande innebär vad gäller stress och pension. Det finns ingen som helst garanti att man kommer kunna spara så pass mycket mer under åren då det behövs. Man vet aldrig vad som händer och konsumtionsmönstret är svårt att ändra. Tänk att pensionera sig och inte ha någonting. Hur kul kan det vara? En del hävdar kanske att det verkar meningslöst att spara med tanke på att det i slutet av livet ändå inte så spelar egentligen någon större roll. Själv vet jag egentligen inte, men jag kände hur stressen kom smygande och blev ovanligt intensiv då jag sent på kvällen satt och åt tiramisu och funderade på livet och, faktiskt, döden. Man kan som sagt vrida och vända på Spara och Slösa problematiken, men i grund och botten måste det väl vara positivt att ha tillräckligt med pengar så man helt enkelt inte behöver jobba då man är gammal. Hela resonemanget vad gäller åldrande te sig skrämmande då jag ser mig sjäv som evigt ung, men jag vet också att det faktiskt finns sanningar som inte kan förnekas, endast temporärt ignoreras. Rådet till alla unga är således att börja pensionspara idag. Du kommer känna dig trygg, tillfreds, smart, stolt och vad det lider relativt förmögen.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , ,