ad
20 augusti 2014
Ferguson

Ferguson

Det är nog inte många som förrän den här veckan hade hört talas om Ferguson, en liten förort till St Louis i delstaten Missouri med 20000 invånare med runt 70% svarta, 30% vita. För 10 dagar sedan sköts en obeväpnad svart tonåring, den 18-årige Michael Brown, till döds av en vit polisman. Darren Wilson.

Incidenten ledde till våldsamma upplopp och vandalism, inte helt olikt tidigare rasbaserade upplopp i Newark och Los Angeles. Protesterna och väldsamheterna har intensifieras under de senaste dagarna och det är nu frågan om Wilson kommer åklagas för mord eller vållande till annans död. Justitieminister Holder kommer till Ferguson i dagarna, nationalgardet är inkallat för att upprätthålla ordningen och se till att rådande utegångsförbud under nätterna följs. Dessutom har staden har invaderats av massmedia.

Efter den uppmärksammade dödsskjutningen av Troyvon Martin i Florida ifjol, även där en obemannad svart man som sköts till döds, där sedermera mannen som sköt honom frikändes av en jury, har dramat i Ferguson tagit formen av en sällan skådad rasilska som legat och pyrt under en längre tid. Michael Brown har nu anklagats för rån, men i realiteten verkar det som om han var stoppad av polisen för att han korsade en gata illegalt, vilket ledde till en konfrontration med polisen, som i sin tur ledde till dödsskjutningen.

Man kan givetvis inte försvara en dödsskjutning av en obemannad person och det kommer med största sannolikhet leda till någon form av rättegång. Vad som i grund och botten är skrämmande att observera är det grundläggande våldet i samhället. Det är förvisso inte undra på att folk mördas och skjuts till döds dagligen då det finns fler än 300 miljoner vapen i privat ägo i USA. Polisens antar helt enkelt att personen som bemöts i en konfrontration är beväpnad och de tar därmed inga chanser, det skjuts först, och frågorna ställs därefter. Dessutom är situationen givetvis speciellt komplicerad, då det återigen handlar om en dödsskjutning av en ung svart man, dessutom av en vit polis.

Våldssamhället har fortsatt sin frammarsch i USA. Fängelserna är fulla och sedan 1980 då antalet fänglade var en halv miljon, är antalet fångar numera runt 2.3 miljoner. Av dessa är ungefär hälften svarta. Kostnaden ligger på runt 70 miljarder dollar årligen för fängelserna. Det finns hur många skrämmande exempel och vansinnig statistik som helst. Problemet är att problemen börjar redan i unga år, i familjen och i skolan. Runt 35% av svarta barn i skolans 7 till 12 årskurser har antingen varit avstängd från skolan eller helt enkelt fått lämna skolan. Då är det ju inte undra på att det är svårt att få en vettig utbildning och inte minst få ett bra jobb.

Jämfört med vita är arbetslösheten för svarta betydligt högre, skiljsmässorna vanligare, drogmissbruk vanligare och problemen försätter i en lång rad. Det verkar som om alla kanske inte ha samma chans i USA trots allt, som om ras fortfarande spelar en avgörande roll mellan de som har och de som inte har. Det är dock möjligt, faktiskt troligt, att incidenten i Ferguson inte kommer leda till några förändringar och inte heller några djupa tankar på att det faktiskt är någonting grundläggande fel i det amerikanska samhället.

Det spelar ingen roll vad som händer verkar det som, om det så är barn som skjuts till döds, dagliga mord i städer som Chicago, ökat drogmissbruk, fler hemlösa, då egentigen ingenting ställs på sin spets och leder till dramatiska förändringar. Att det inte blivit förändringar till vapenlagar efter morden på barnen i Sandy Hook är helt obegripligt.
Istället blir resultatet ofta en media cirkus med hjältar och drama på klassiskt amerikanskt Hollywood manér. Förhoppningsvis kan tragedin i Ferguson för en gångs skull leda till konkreta åtgärder och frågor om vart det här samhället är på väg. Det är dags att vända på våldsvägen och dessutom försöka få bukt på den inflammerade rasfrågan, som återigen river upp USA. Låtom oss hoppas att Ferguson kan bli starten på en ny era.

Fler inlägg om: ,
16 augusti 2014
QE3

QE eran är nästan över och festen är slut

Allt tyder på att QE3 går mot sitt slut och det verkar som om oktober eller november kan bli den sista månaden med pengainflöde från the Federal Central Bank. Då perioden av extrem lös monetär politik lider mot sitt slut, en period av så kallad quantitative easing, kan man fråga sig vilka konsekvenser slutet på QE3 kommer få. I teorin avbryts policyn då det anses att den amerikanska ekonomin kan stå på egna ben och att staten inte längre behöver stödja den. Det återstår att se, men ekonomin verkar fått fart under de senaste åren, arbetslösheten har sjunkit under en längre tid, marknaden har länge haft en positive utveckling, räntan är historiskt låg, inflationen låg och konsumtionsnivån är relativt hög. Därutöver redovisar många amerikanska företag, inte minst banker, hedgefonder och private equity bolag, rekordvinster och det har dessutom varit en god stabil period för många teknologiföretag och produktionsbolag. Så i princip verkar allting vara under kontroll och det är dags att lägga ned QE3.

Det kommer med andra ord bli en reduktion av likviditet på marknaden. Priserna har drivits upp under de senaste åren då det helt enkelt funnits mer pengar i omlopp, vilket har varit basen för markant förmögenhettillväxt för folk med tillgångar. Detta i kombination med en låg ränta har gjort att många finansiella institutioner och privatpersoner har haft och fortfarande har en strålande tid. Ökat pengautbud har dessutom devalverat den amerikanska dollar genom räntemekanismen. Lägre ränta minska efterfrågan på dollarn, vilket försvagar valutan. Detta har i in tur gynnat den amerikanska exportindustrin.

Då QE eran går mot sitt slut, kan man framför allt framhäva två effekter av den extremt lösa pengapolitiken:

1) De som framför allt gynnats har varit de med tillgångar. Det har skapat ännu större klyftor mellan de som har och de som inte har i USA, fast i mer extrem form. QE likviditeten i kombination med den låga räntan har skapat enorma förmögenheter och vinster för många och de rika har verkligen blivit rikare. Vissa kallar QE en regressiv finansiell omdistribution av hela den amerikanska ekonomin. Om man skulle använda resonemanget i skattetermer är alltså en regressiv skatt ett scenario där skatten minskar ju högre inkomsten är.

2) QE programmet har också i princip varit ett instrument för amerikansk protektionism och ökad amerikansk konkurrens genom devalvering. Det har givit amerikanska bolag en stor fördel på den globala markanden genom den lågt värderade dollarn.

Om the Fed fortsätter med fortsatta neddragningar av QE3, kommer obligationköpet vara nere till $15 billion per månad då the Fed har sitt möte i oktober och det lär vara slutet på QE eran. Kanske fortsätter det året ut, kanske inte? Den amerikanska ekonomin är i bättre skick än tidigare och borde klara sig utan statens stöd framöver. Då likviditeten reduceras kommer troligtvis ekonomin bromsas något, markanden stagnera och räntan gå upp. Det är också möjligt att arbetslösheten går upp något då konsumtionen lär reduceras då det är mindre pengar i omlopp. Det är också troligt att debatten kommer vara mer fokuserad på andra grundläggande bitar av ekonomin, som det enorma budgetunderskottet och hur man på sikt skall få bukt på skuldberget. Det har varit en minst sagt lukrativ period för många amerikaner, en pengafest utan like, men det är dags att inleda en mer balanserad och nyanserad period utan cheap money. Det är dags att ta ansvar igen, dags för den amerikanska ekonomin att leva utan tillväxthormoner och återigen finna sin plats under normala finansiella förhållanden. Det kommer onekligen bli väldigt intressant att följa den amerikanska ekonomin ta sina första stapplande post QE steg i slutet av 2014 eller i början av 2015.

Fler inlägg om:
8 augusti 2014
Midterm valet

Valet i november – spiken i kistan för Obama?

Sommaren lider hastigt och lustigt mot sitt slut med samma fråga även i år. Vart tog sommaren vägen? Vem vet, men det är onekligen så att det amerikanska sommaren tenderar att försvinna i tomma intet. Nästa sommar kommer jag äntligen ta en ordentlig semester, kanske till och med ta tjänstledigt, kanske spendera en hel sommar i Sverige. Normala augustitankar, men de går ganska omgående tillbaka till mer praktiska spörsmål.

Vad som numera är extra intressant och på den amerikanska politiska tapeten är huruvida republikanerna kommer ta över kongressen i de så kallade midterm valen den 4 november. Valet till de 435 sätena i representanthuset kommer med största sannolikhet gå republikanernas väg den här gången också. Just nu har de majoriteten med 234 säten och det finns inte en enda opinionsmätning som visar att det kommer gå demokratiskt i november.

Vad som är betydligt intressantare är konstellationen i senaten. Av de 100 senatorerna är numera 53 demokrater, 2 oberoende, även om de i princip alltid röstar demokratiskt, och 45 republikaner. Av de 100 platserna i senaten är 33 säten på spel i valet den 4 november. Av dessa är runt 26 relativt säkra att gå åt ena eller andra hållet, som exempelvis att Alabama kommer rösta republikanskt och att Massachusetts kommer rösta demokratiskt. Så egentligen återstår endast 7 platser som kommer gå endera väg och avgöra den nya balansen av senaten under de kommande åren. Staterna är Michigan, Colorado, Iowa, Alaska, North Carolina, Louisiana och Arkansas. Det kan givetvis också bli en överraskning här eller där i andra stater, och just senatvalen brukar bli ganska fula, stormiga och jämna, där knytnävarna används och där allt som ligger gömt i de mörkaste källarvalven uppdagas i sann amerikansk anda.

Om jag skulle komma med en vild gissning skulle jag tro på en ny senat med 50-50, vilket i princip skulle innebära att det kommer vara demokratiskt styre där även fortsättningsvis, då vice presidenten Joe Biden fäller utgörandet om det är 50-50 vid omröstningar. Det spenderas redan oändligt mycket energi från media på detta val, men man kan verkligen fråga sig hur viktigt det egentligen är? Om så republikanerna skulle få majoritet i kongressen, alltså såväl i representationshuset som i senaten, vad kan de egentligen göra? Det har blivit en så pass dysfunktionell politisk process i Washington DC att det vid det här laget, med ytterligare två år med Obama, med största sannolikhet inte spelar någon större roll hur kongressen ser ut. Den hetaste politiska frågan just nu är nog immigrationsfrågan, men det finns ingen enighet bland partierna. Obama styr ofta med executive power, vilket innebär att presidenten fattar beslut utan kongressen, men det har också lett till en ökad misstro och givetvis en allt svårare samarbetsmiljö mellan kongressen och Vita Huset.

Luften har gått ur Washington DC, men jag tror också att en republikansk seger skulle få demokraterna att vakna upp inför det viktigare valet i november 2016. Ny president, nytt representationshus och då är 34 senatorer på spel. Lite extra intressant dock, om man spekulerar, då det är hela 24 republikanska senatorer som går till omval under 2016 mot 10 demokratiska. Man kan konstatera att om demokraterna får ordning på kampanjen kan de trots den impopuläre Obama med största sannolikhet göra hyfsat ifrån sig i 2014, och betydligt bättre i det viktigare valet 2016.

Demografiska förändringar och ett allmän mer öppet samhälle, där fler värderar ett mjukare samhälle med fokusering på sociala reformer, ligger i tiden. Det ligger även närmare de långsiktiga demokratiska värderingarna. Republikanerna kanske gör väl ifrån sig under hösten, men de behöver se om sitt program, så de inte hamnar i ett politiskt hörn och endast inkluderar äldre vita gubbar. De kommer dessutom inte få mer hjälp av Obama då han är ute i bilden om ett par år, utan det är dags att reformera partiet och försöka skapa ett mer modernt parti. Den politiska realiteten förändras radikalt och raskt, men de politiska amerikanska alternativen förblir desamma, antingen demokraterna eller republikanerna. Intressant är ju att minoriteter i USA, alltså färgade, latinos och asiater, om man skulle se dem som en grupp, röstade som grupp lite över 80% på Obama både 2008 och 2012. Denna minoritetsgrupp kommer år 2050 vara i majoritet i USA. Man kan fråga sig hur det republikanska partiet framöver skall kunna vinna val om partiet inte förändras? Kanske finns det en likanande tendens i Sverige? Hur påverkar demografin Sverige och det politiska landskapet och partierna? Kanske det kan vara en lämplig diskussion under en sommarkväll i det svenska lugnet?

Fler inlägg om:
29 juli 2014
Argentina

USA och Argentina

Argentina med presidenten Cristina Fernández de Kirchner i spetsen fortsätter den farliga och ofta destruktiva ekonomiska politiken som vi ofta sett bland andra argentinska politiker. Det senaste dramat är relaterat till den ekonomiska krisen i Argentina 2001-2005, då landet inte lyckade omstrukturera skatsskulderna till alla deras långivarana och landet i princip gick i konkurs. Det uppstod då två läger, de som trots allt accepterade omstruktureringen av lånen och fick runt 30 cent på en dollar av Argentina, och de som inte accepterade Argantinas 30% erbjudande, de så kallade holdouts, som ville ha hela beloppet.

Man kan säga att sedan dess har Argentina mer eller mindre varit utesluten från den internationella globala ekonomin och detta avspeglas inte minst i landets valutareserv, vilken används för att betala utländska långivare. Just nu är beloppet runt $29 miljarder, runt hälften jämfört med 2011. Fallet om Argentinas skuld till the holdouts har drivits vidare i domstolssystemet här i USA av av Argentina och hedgefunden NML Capital, som ägs av Paul Singers Elliott Capital Management. Varje domstol har beslutat att Argentina måste betala. US District Judge Thomas Griesa i Manhattan beslutade nyligen att Argentina inte kan betala de som accepterat betalningarna utan att också betala de så kallade holdouts. Detta skapar en helt ny situation, då Argentina enligt Griesa inte kan fortsätta betala de som accepterat utan att betala de som inte accepterat. Så om inte alla betalas blir det statskonkurs. Griesa har också satt en deadline på den 30 juli så det är nu med kniven mot strupen som Argentina måste besluta sig om de skall betala eller ej.

Även om skulden till NML Capital ligger på relativt låga runt $2 miljarder är domen i USA vägledande för en annan grupp långivare, med krav på totalt 15 miljarder dollar, som också motsatt sig skuldnedskrivningen. Detta är hälften av valutareserven och en utmaning för Argentina. Å andra sidan kommer situationen bli ännu mer komplicerad om det blir en total konkurs för Argentina. Domen fastslå som sagt att Argentina inte kan fortsätta betala de som numera betalas, utan måste betala the holdouts också, annars kan INGEN betalas. Lite extremt.

Man kan tycka det är märkligt att USA numera är involverad i Argentinas affärer, men det är ju så att vad gäller de skulderna till en amerikansk hedge fund avgörs jurisdiska tvister här. Man kan ju på något vis förstå om den populistiska presidenten i Argentina har problem med en amerikansk hedgefund och det amerikanska rättsväsenet. Imperialism… Å andra sidan är realiteten att hedgefunder är involverade i en betydande del av den globala ekonomin och det är förvånande att det inte detta lösts under årens lopp, då det har en betydande negativ inverkan på Argentinas ekonomi. Då det mesta i livet är beroende på förväntan, kan man väl utgå från att Argentina trodde att långivarna skulle gå med på en finansiell överenskommelse eller att tvisten skulle avgöras till deras fördel i domstol.

Hedgefunden och andra långivare gick dock inte med på reducerade betalningar och domarna i USA gav långivarna rätt. Landets president Cristina Fernández de Kirchner har lovat att pengarna ska betalas, men har samtidigt i hätska utfall angripit långivarna och USA. Bland bedömare är man dock tveksam till landets förmåga att göra rätt för sig och ungefär hälften av landets valutareserv skulle försvinna om beloppet betalas. Ett nytt obligationslån ska betalas den 30 juli men i och med att inga kan betalas om inte alla betalas enligt den amerikanska domaren i New York, är risken nu överhängande för att landet ställer in betalningarna. Det kommer i så fall leda till nya förhandlaring om Argentinas skuld och det kommer komplicera tillvaron för landet framöver, men å andra sidan kan det likafullt vara den enda vägen att få ett långsiktigt slut på de juridiska turerna.
Börsen i Buenos Aires har gått ner efter domstolsbeskedet, ligger runt nu på runt 7844 mot 8800 för en månad sedan, men då skall man komma ihåg att nivån var runt 3400 för ett år sedan. Kursen kommer nog fortsätta neråt om ingen lösning nås inom den närmaste dagen, men å andra sidan är förväntningen nog statskonkurs, att internationella aktörer som IMF då skall rensa upp röran. Kanske är det lika bra att gå den vägen, tärningen kan anses vara kastad.

Kanske är det så att Argentinas president inte vill att USA skall styra och ställa i Argentina och hellre dra ner landet i fördärvet än att hitta en rimlig lösning med betalningsöverenskommelser. Kanske lösningen kan vara att utfärda nya skuldebrev till långivarna och helt enkelt skiva om lånen istället för att betala av hela beloppet? Det är möjligt att det kan vara en lösning för Argentina. Det vore i så fall en sista minuten lösning på en finansiell konflikt som pågått under många år och nu har ställts på sin spets av USAs domstolar. Egentligen märkligt, men då det gäller finanser gäller det att hålla sig på god fot med amerikanska aktörer.

Det är säkert en nyttig läxa för en rad globala aktörer och den trenden kommer fortsätta genom striktare bankregler, nya regler för energi och kanske även mer komplexa skatteregler för globala bolag involverade i USA. USA kan tyckas vara frånvarande i världen rent politiskt, men faktum är att då det gäller finansiella spörsmål och inflytande, är USA starkare och mäktigare än någonsin beroende på den alltmer integrerade och snåriga globala ekonomin.

Fler inlägg om:
26 juli 2014

Pensionstankar

Hörde att den mexikanske multimiljardären Slim föreslog en arbetsvecka på tre dagar. Det förefaller orimligt kort, men kanske det verkade lika osannolikt med fem arbetsdagar en gång i tiden? Det förefaller som om folk numera är på väg mot tre dagar, oftast med alla möjliga uppfinningsrika arrangemang där arbete hemifrån eller från något kafé är de mest populära flyktförsöken. Så på sätt och vis är vi nog på väg mot tre dagar med tanke på att vi definitivt är på väg mot fyra dagar. Fredagen är med andra ord dagen då man kan ta ut svängarna lite och vara lite mer social, uträtta administrativa sysslor eller helt enkelt bara planera. Det finns alltid något att planera. Själv brukar jag kalla det strategiskt planerande och det finns faktiskt ingen som vet vad jag håller på med under dessa sejourer och det är ingen som frågar heller för den delen. Så länge man har en paperslapp i handen och ser fundersam ut, verkar alla belåtna.

Under många år var jag också verksam hos en firma som hade två kontor, ett uptown (vilket är i midtown) och ett downtown, så då var det givetvis betydligt enklare att vara försvunnen, antingen var man där nere eller där uppe, och om ingen lyckades få tag på mig, drog de helt enkelt slutsatsen att jag var på väg, förvisso utan att veta om jag var på väg upp eller ner. Man har verkligen lärt sig en hel del under åren i New York.

Idag noterade jag att en kvinna på kontoret var ståendes under hela förmiddagen med datorn i höjd position. Jag frågade om hon hade ont i ryggen eller varför hon valde att stå. Svaret blev att “sitting is the new smoking’. Man skall stå istället för att sitta, förklarade hon, men jag argumenterade att det måste vara fel. Människan skapades inte för att stå i givakt under hela dagen, förvisso inte att sitta heller, men om hon vill leva som en urinvånare borde hon i så fall vara i rörelse under hela dagen. Kanske också börja jaga för att få ihop en lunch. Hon började bli märkbart irriterad så jag gick försiktigt vidare. Smygtittade lite senare under dagen och då satt hon. Antar att hon blev trött.

Jag hamnade istället på lunch med en annan av de få som inte arbetar vartsomhelst förutom på kontoret och med tanke på att det var fredag, smyghelgdag nummer tre, gick vi på en lång dekadent lunch. Han verkade av någon anledning tro att det var en terapisession då han pratade om sin annalkande pension. 67 och vad skall han göra med sitt liv. Det var nästan så att jag fick ångest bara av att lyssna, men visst måste det vara så att då den dagen är förestående, undrar man antagligen hur dagarna kommer gestalta sig. Han funderade på att starta ett litet företag så han kan arbeta vidare, vilket lät så amerikanskt tråkigt att jag beställde en chokladtårtbit mitt under huvudrätten för att jag skulle vara helt upptagen av ätandet. När jag började lyssna igen var han inne på ökat bokskrivande och mer tid allokerad till att skapa serietidningar. Det nuvarande jobbet framstod i princip som rena rama semestern jämför med allt han planerade att göra nu när den långa arbetsepoken snart var till ända.

Apropå sitting is the new smoking, kan man väl också hävda att 80 is the new 60. En kraftig uppgång i resande och konsumtion bland gruppen över 80 är resultatet av länge och hälsosammare liv kombinerat med mer pengar på fickan. Det planerade pensionslivet lät så pass intensivt att jag blev helt matt och jag var på min tredje kaffe då tystnaden föll och han tittade frågandes på mig. What do you think?

Förklarade att med alla de planerna och energin, vore det kanske lämpligt med något mer äventyrligt som att tågluffa eller helt enkelt resa jorden runt som en så kallad bucket list. Han tyckte det var förslag som låg närmare döden. Måste man planera allting då? Om man nu jobbat i mer än 40 år, kan man inte få ta det lite piano och slå dank? Kanske sova ut under en helt vanlig tisdag eller gå på bio klockan 11 på morgonen. Eller helt enkelt bara göra ingenting. Det är säkert en tid med orosmoln då pensionen faktiskt står för dörren, kanske känns det som om liemannen knackar på dörren? Att hitta nya rutiner, att inte få in den normala lönen på kontot varje månad, utan leva på tillgångar och social security och få ihop allting på det viset fram tills dagen då pengarna är slut eller kroppen lägger av. Lite kusligt är det onekligen, på något vis är det slutet på en lång era, men den optimistiske säger kanske att det också är början på en ny spännande era, medan den pessimistiske kanske säger att det också är början på slutet. I realitet kan man väl dock hävda att slutet faktiskt inleddes i början. Därmed är pensionen bara en del av färden. Det gäller därför att se till att ha så kul man nu kan ha vare sig man jobbar eller inte jobba, för i grund och botten handlar det inte om jobbet, utan snarare livet.

Det handlar nog mer om ovissheten att ändra rutinerna och strukturen. Dessutom kanske det känns oroväckande att tänka på framtida fredagar, dagarna som ofta får en att känna sig som en ung rebell igen. Att jobba utan att egentligen jobba. Men hur skall man då som pensionär hitta en motsvarande stund för rebelliska handlingar. Kanske kan man försöka ta sig in på kontoret, även om man inte längre är anställd. Det vore väl lite rebelliskt. Annars kan man ju alltid gå till Starbucks och låtsasjobba som de flesta andra som sitter där och hänger på fredagarna.

Själv föreslog jag att han skulle fördjupa sig i första världskriget och komma på någon speciell infallsvinkel som inte analyserats tidigare. Han tittade förvirrat på mig och vi började istället diskutera hur, var och varför vi skall träffas då han beger sig in i den ovissa pensionen. Vi kunde inte komma på något rimligt svar och jag var tvungen att hasta tillbaka till kontoret då jag hade en träff för att gå för en promenad med en kollega. Pension verkar helt utmattande. Föreslog att han skulle börja röka cigarrer för det tar lång tid och är ganska socialt om man går till en bättre lounge där andra män sitter och diskutera livet och allt det andra mellan början och slutet. Han lovade fundera på det och vi bestämde en ny lunchträff i slutet av september för att om möjligt få ordning och reda på det ovissa. Carpe diem.

18 juli 2014
Vem är svensk

Vem är svensk?

Det är ganska svårt att koncertera sig i hettan i New York, men jag tar mig igenom dagarna med mycket vatten, smoothies och genom att försöka hålla mig inomhus. Svårt att koncentrera sig på någonting meningsfullt att skriva om dessutom, då tankarna är på den snåriga situationen i Ukraina. Känns som vissa inslag liknar krisen i det forna Jugoslavien, där det fanns en ofantlig brutalitet kombinerat med idioti, som man i mångt och mycket trodde hade lämnat Europa. På samma vis ser man nu män, oftast tuffa, outbildade och just brutala, som vill mörda och vinna striden mot terroristerna, vilka de nu egentligen är. Man undrar allt vad dessa män kommer ifrån, vad de gjorde innan de bestämde sig för att vilja mörda. Radovan Karadžić var så vitt jag kom ihåg såväl psykiater och poet. Kanske har vi alla en liten terrorist inom oss då omständigheterna förändras? Man kan i alla fall konstatera att östra Ukraina verkar vara en tillvaro från en svunnen epok, som nu visar upp sitt rätta ansikte.

Tankarna går givetvis också till markanden som försätter sin framfart och det är väl frågan om det går att hindra Dow från att nå 18000 under 2014. Så länge räntan ligger runt noll kommer det vara attraktivt att investera i aktier, och det finns faktiskt en hel del aktier som har positiva möjligheter. The Fed är livrädda att höga räntan innan ekonomin kan stå på egna ben och kan växa med en så kallad normal ränta, så en höjning kommer nog dröja lite till. Det är helt klart att den vinnanade kategorin amerikaner har varit och är de som har tillgångar, vad det nu än är. Det gäller med andra ord att spara, bygga upp portföljen och sedan fokusera energin på tillgångar som fastighet, land, konst, i princip vad som helst som kan stiga i värde eller som är värt att sitta på om man nu inte desperat behöver likvida medel.

Nu är det inte så enkelt att koncentrera sig som sagt, så själv kommer jag spendera helgen med galopp i Saratoga Springs. Hästar borde väl få mig att sluta fundera på Ukraina, markanden och hettan i New York? Vi får se. Intressant är ju också att börja fundera det svenska valet. Måste erkänna att jag inte följt med så noga, men det är dags att ändra på det. Jag faller i kategorin utlandssvenskar, vilket i grund och botten gör att jag fortfarande är svensk och får rösta. Det uppskattas att runt en halv miljon svenskar bor i utlandet och kan rösta, men jag är inte helt klar hur många som verkligen gör det. Man har ju blivit ignorerad av hemlandet länge och väl, utfrysen i det närmaste, men jag tänker likafullt rösta, även om jag anser utlandssvensk ett högst märkligt ord och kränkande kategorisering. Det skapar en känsla av utanförskap, vi är utestängda från en gemenskap, ett folk, ett land. Kanske är det som invandrare, även om man är svensk, så förblir man en invandrare. Om man är svensk medborgare borde man sålunda vara svensk varhelst man än bor. Om man inte är svensk när man är svensk medborgare, vem är då svensk?

Jag känner att tankarna snurrar vid dessa funderingar och jag tror att det är dags att ta mig vidare från New Yorks hetta och sätta fart upstate, längst Hudson floden, mot naturen och mot hästarna i Saratoga. Det är nog bäst så. Kanske stöter jag på andra inflyttade utlänningar, men jag tvivlar på att de kommer beteckna sig som utlandstyskar, utlandsmexikaner eller utlandsengelskmän. Vi får väl se…jag är i alla fall svensk…

Färden inleds sålunda och jag nynnar tyst på den följande klassikern:
På fyra ben går den som jag gillar allra bäst.
Gillar, gillar, gillar allra bäst.
Jag sitter på hans rygg för det är min lilla häst.
Är min lilla häst.
Vad du är söt min kära lilla ponny.
Vad du är snäll min kära lilla häst.
Du säger ingenting min kära lilla ponny,
men du är den jag gillar bäst.

Fler inlägg om:
12 juli 2014
Cleveland

There is no place like home

I grund och botten var väl budskapet i filmen The Wizard from Oz just att hemma är bäst och man skall vara nöjd och belåten med det man har. Judy Garland som Dorothy och hennes hund Toto kom äntligen hem efter alla de snurriga turerna med munchkins, den onda gröna häxan och inte minst hennes nya vänner i Oz. Filmen från 1939 känns likefullt aktuellt, så även sången Somewhere over the rainbow från början av filmen. Drömmar, önskningar, men i slutet av filmen är Dorothys äventyr till ända och slutsatsen är som sagt att ”There is no place like home”.

Dagens nyhet som skakade om New York och resten av USA var lite Dorothy liknande. Nyhetsbomben var att LeBron James lämnar Miami Heat och återvänder till Cleveland Cavaliers. Nyheten diskuterades i Vita Huset, Twitter exploderade av tweets, och folk på kontoret var allmänt förvirrade över detta beslut. LeBron är USAs basketbollstjärna nummer och har under de senaste fyra säsongerna spelat för Miami och vunnit NBA titeln två gånger. Dags att signera nytt kontrakt i år, men plötsligt inleddes spekulationer att LeBron funderade på ett annat lag. De flesta ansåg att det var ett försök att få ännu mer publicitet och tjäna ännu mer pengar, men med en förmögenhet på runt $200 miljoner, spelar det kanske inte så stor roll. Trots att han inte ens är 30 fyllda, har LeBron etablerat sig som en av de mest kända sportsprofilerna i världen.

Hur kommer det sig då att LeBron väljer att lämna det glamorösa levernet på South Beach med ett mästerlag för att återvända till Cleveland i Ohio? Själv har jag varit i Cleveland två gånger och det kändes som USAs Eslöv, även om det ligger vackert vid sjön Erie och är staden där Rock and Roll Hall of Fame ligger. Man kan verkligen undra varför tillbaka till Ohio, då Miami verkar kunna erbjuda fler titlar, mer pengar och ett allmänt mer dynamiskt liv.

Det krävs lite mer bakgrund och förståelse av mannen i fråga. LeBron växte upp under svåra förhållanden i Akron i Ohio, inte långt från Ohio. Han växte upp med en ensamstående 16-årig mamma och hade vad det led turen att som väldigt ung bli involverad i såväl fotboll som basketboll och kom att bo hos en coachs familj för att få en mer stabil uppväxt.

Som man säger här i USA, the rest is history. LeBron blev en stjärna som ung och spelade vad det led för det professionella laget i Ohio, Cleveland Cavaliers. Det blev trots en final ingen titel och på den vägen hamnade han i Miami, där drömmen att vinna förverkligades. Det blev inget vänligt avsked då han flyttade till Florida under 2010, fans brände hans foto och ägaren publicerade ett argt offentligt brev. Nu är förvåningen stort att han trots den behandlingen kommer tillbaka. Vad som är intressant med beslutet att lämna Miami och flytta tillbaka till Cleveland, är just frågan om hem och om det är grönare på andra sidan staketet eller ej?

LeBron flyttar helt enkelt hem. Han bodde och levde i Miami, men nu flyttar han hem. Han berättade idag att han lämnade Cleveland för att han var på en mission för att vinna en titel, men säger att det nu är dags att försöka vinna en titel för Ohio och hans stad. Ohio är hans hem, hans fru är hans flickvän från high school ,han vill att hans barn skall växa upp där och helt plötsligt är mannen som i princip jagades ut från Ohio för fyra år sedan, välkommen tillbaka som en hjälte, en som trots allt i hjärtat är en sann Ohio man och som nu vill ge tillbaka till staden och staten som gav honom chansen att lyckas. Det har minst sagt gått bra för sonen från Ohio, i fjol tjänade han nästan $60 miljoner, och nu är det äntligen dags att likt Dorothy komma hem, tillbaka till Cleveland. Svenskens tankar i mig vaknar till liv, eller utlandssvensken, som man numera kallas i Sverige, men det är en annan historia…There is no place like home…

Fler inlägg om:
4 juli 2014
Det historielösa samhället

July 4th och det historielösa samhället

Idag är det en ovanligt intensiv dag här i New York då det faktiskt är 4th of July, nationaldagen, alltså USAs självständighetsdag, som ägde rum 1776 då de 13 brittiska kolonierna förklarade sig självständiga från kung George III och Storbritannien. Kolonierna hade utvecklats under den brittiska tronen sedan 1607. Det fanns ytterligare 22 mindre kolonier som indirekt styrdes av en guvernör tillsatt av den brittiske kungen.

Den amerikanska revolutionen kan sägas vara ett frihetskrig mot kungligt styre i en allmänt republikansk era baserat på upplysningens principer, som satte sin prägel på många länder under 1700-talet. Inte minst i Sverige för den delen efter Karl XII död 1718, då den så kallade Frihetstiden inleddes. Vad gäller de 13 kolonierna och självständighetsförklaringen den 4 juli 1776 var dokumentet signerat av många för oss kända män som Benjamin Franklin, Thomas Jefferson och John Adams för att nämna några. Självständigheten erkändes omedelbart av Storbritanniens ärkefiende Frankrike, samt av Spanien och Holland.

Krig följde efter självständighetsförklaringen. Kungen skickade militära styrkor till kolonierna för att försöka krossa de amerikanska rebellerna. Kolonisternas armé, ledd av George Washington, försökte undvika öppen strid och förde istället gerillakrig. Civilbefolkningen var kluven, en del stödde rebellerna, andra stödde britterna. Den brittiska armén var så överlägsen att rebellerna var nära att förlora flera gånger. Även om det inte är populärt att hävda detta i dagens USA, kan man hävda att det som avgjorde kriget till rebellernas fördel var att Frankrike gick med i kriget redan 1778, senare följde även Spanien och Nederländerna. Med fransk militärstyrka på sin sida kunde rebellerna nu besegra britterna i regelrätta fältslag. Detta krig kom sedermera att få förödande konsekvenser för den franska ekonomin, vilket var en bidragande anledning till den franska revolutionen.

Den brittiska armén besegrades i flera avgörande slag och 1783 erkände Storbritannien slutligen koloniernas självständighet. Sex år senare, 1789, bildades den nya staten USA. Konstitutionen var baserad på Montesquieus maktdelningslära, där kongressen hade lagstiftande makt, domstolen dömde och presidenten hade den exekutiva verkställande makten. Rent internationellt kan man väl säga att de senare revolutionerna i Polen, Nederländerna och Frankrike var alla delvis inspirerade av USA. Man kan nog också hävda att de spanska kolonierna i Amerika började sträva efter självständighet från Spanien som ett resultat, något som lyckades efter 1810. Den har också påverkat andra revolutioner och anti-kolonialism fram till våra dagar. Vi har numera en president som har en direkt uttalad politik vad gäller kolonialism och ofta är på rebellernas sida mot de förtryckande kolonialmakterna eller de styrande. Har vi en revolutionär som president? Obama far var från Kenya, som var en brittisk koloni fram till 1963. Detta är dock en helt annan historia.

Vad som kan anses vara självklar historiekunskap är för många amerikaner en gåta. Det visar sig att många yngre amerikaner inte har en susning om varför 4th of July firas. Det är en farlig värld och det är med oro jag bevittnar det amerikanska historielösa samhället. De flesta har väldigt lite kunskap om det mesta, om det handlar om historia, geografi, kultur, litteratur och listan kan försätta. Jag gör vad jag kan för att utbilda, hjälpa och förklara för de som jag träffar och umgås med, men ibland känns det som en droppe i det amerikanska havet. Kusligt. Happy 4th!!!

28 juni 2014
Hundar i New York

Att vara hund på Manhattan

Varje morgon går jag tidigt på morgonskvisten till en liten så kallad deli, efter ordet delikatess, för att köpa dagens tidningar. Journal, Times, Post. Delin är så pass smal och trång att man i princip måste gå på tvären för att ta sig fram och om det är fler än tre personer därinne, är det mer eller mindre kalabalik. Då jag lärt mig knepen här på Manhattan under årens lopp brukar jag ta tidningarna och helt enkelt kasta sedlarna genom delin så att de hamnar vid den indiske ägarens lilla trånga område. Thanks Mister Boss skriker han varje morgon och dagen kan således inledas.

Ibland går jag dit på kvällarna också om jag behöver ytterligare en tidning eller ett magasin eller någonting i godisvägen. Om det under morgonen kan sägas vara kalabalik artat, är det under kvällen helt kaos. Det är ibland 15-20 personer i det garderobsliknande utrymmet och det känns som en scen från Calcutta och man får i princip slå sig fram. Det värsta är dock inte människorna utan vad som gör det stressigt och farligt är djuren. Ägarens katter håller sig i bakgrunden och reagerar endast om de råkar se en mus, vilket händer då och då. Själv har jag förvisso endast sett en enda mus därinne under årens lopp. Vad som är mer utmanande är hundarna. Stora och små hundar trängs med människorna i en salig röra.

För ett par veckor sedan blev jag utjagad från delin av en ursinnig äldre kvinna utan tänder, som skrek att jag hade trampat en av hennes fyra hundar på svansen. Lite drama sätter onekligen fart på tillvaron ibland, men det kändes lite absurt att jagas av en tandlös gumma och fyra hundar genom Manhattans gator. Jag är ganska snabb och lyckades fly. Ett par dagar senare kom jag på morgonen för att köpa dagens tidningar och till min förvåning såg jag ett stort anslag på dörren. No doggs. Insåg att det måste betyda No dogs. Undrade om det hade med händelsen med mig att göra, men som vanligt var delin full och jag kasta sedlarna genom luften, hörde ett glatt Thanks Mister Boss och lät dagen rulla på.

Den svenska skuldkänslan började dock göra sig gällande under dagens lopp och jag undrade om det var mitt fel att Manhattans hundar nu blivit portade från delin. Jag hade kanske trampat på hundens svans trots allt. Om delin hade varit lite större, om kvinnan varit lite lugnare, om hunden varit lite mindre, om hunden inte hade haft en svans. Alla hundar har väl svans, eller? Började gå omkring och stirra på hundar och under eftermiddagen satt jag och läste om hundar på jobbet och efter ett tag gav jag upp och lämnade kontoret. Lika bra. Tog mig till central park för att kontrollera om hundar har svansar eller ej. Spenderade timmar med att stirra på svansar och efter ett tag insåg jag att hundsvansar är ett fascinerade område mest med tanke på att varje svans är unik, vissa är korta, viss långa, vissa hänger, vissa sticker upp i luften, vissa rör på sig, vissa är stilla. Dessutom kommunicerar hundarna med svansarna och under kvällen försökte jag lista ut vad de egentligen försökte säga. Inte helt enkelt. Blev vad det led helt yr och insåg att jag inte ätit på hela dagen. Kunde dock inte sluta tänka på hundar och googlade matställen där även hundar är välkomna. Hittade ett ställe på östra sidan som passande nog hette The Barking Dog. Tog mig dit och spenderade kvällen där. Somnade vad det led efter att ha sett filmen Marley and me och fascinerades över att de inte kunde få bukt med hundens beteende. Sällan skådad rebellisk hund.

Det finns tydligen runt 300000 hundar på Manhattan och de sätter verkligen sin prägel på staden. Hade faktiskt inte funderat på det innan jag blev jagad av den tandlösa hundtanten och delins hundförbud, men det finns hundar vart man än tittar. Kanske borde jag köpa en hund? Växte upp med en hund, en west highland white terrier som hette Milou och var en självklar och ofta dominerande medlem av familjen, med säregna vanor som leverpastej smörgås till frukost, upp och ner vänt sovande, enorm lathet och på många sätt och vis en diva med lyxbehov. Han skulle nog passat in här på Manhattan faktiskt. Hundar har det nog bra här. Det finns parker överallt, inte bara central park och riverside park, men även en rad andra parker runt hela Manhattan. Dessutom finns otaliga så kallade dog walkers, vilket innebär att någon kommer och gå ut med hunden, oftast med 5-6 andra hundar i släptåg. Det finns dessutom hur många dagisplatser som helst för hundar, vilket innebär att man kan lämna hunden där och hämta hunden när man vill. Så man behöver inte göra så mycket och kan fortfarande resa omkring. Man kan tydligen checka in hunden som bagage på flyg och om den är tillräckligt liten kan man enkelt ta med sig hunden på planet som handbagage. Undra om man behöver två säten? Serverar de hundmat? Om hunden slingrar sig lös på planet och springer runt, får man jaga hunden även om lamporna indikerar att man måste vara sittande? Kan man ta hunden till toaletten om det nu skulle vara nödvändigt eller är det bara för människor? Frågorna är så pass många att det blir helt överväldigande.

Då jag spenderar minst 50 nätter om året på hotell, kan man ta hunden med sig? Har inte sett så många hundar på de hotellen jag brukar bo på. Det bästa vore nog att lämna hunden i New York. Helt klart är det mycket att fundera på när det gäller hundar, det känns mer komplicerat än att planera inför ett barns födelse. New York har helt klart fått en ny dimension för mig och jag känner en ny respekt för de fyrbenta Manhattanborna.

Mitt liv har helt enkelt förändrats sedan jakten från delin. Häromdagen tog jag tag i situationen. Time to man up. Gick till delin extra tidigt, redan vid 5am och det var då bara en annan typ därinne plus ägaren så klart. Why so early, skrek ägaren. Han skriker av någon anledning alltid. Jag ville inte gå in på några detaljer, men jag lutade mig fram och skrek tillbaka att jag kommer ta bort No doggs skylten. Han såg frågande på mig då jag gick ut från delin, tog bort No doggs anslaget från dörren och kom tillbaka. Is OK? skrek jag och den lille ägaren skrek No problem Mister Boss. Jag köpte mina tidningar, slängde No doggs skylten i soporna och det kändes som en sten lyft från mitt hjärta. Ingen vet någonting, men jag är en hjälte. Kände mig som en ny människa. Tog en lång promenad och nickade tyst till varje hund jag mötte som om jag ville meddela att jag är på din sida. Gick till delin igen på kvällen och det var totalt kaotiskt med folk och hundar. Det kändes tryggt. Middag väldigt sent på mitt nya stamställe The Barking Dog. Jag kände mig starkare, längre, manligare. En hjälte för Manhattans hundar. Kunde inte sova och vandrade istället genom Manhattans gator. Jo, det finns faktiskt nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man…

Fler inlägg om:
20 juni 2014
Hans Backe

Fotboll och USA

Det har väl sagts tillräckligt om relationen mellan fotboll och USA och hur det är en komplicerad ekvation i många fall, men det finns nog utrymme att säga lite till. Det är ju en relativt ny sport här, men en sport som har vuxit mycket under de senaste 25 åren. Här i New York pratar en del gamlingar fortfarande om de gamla goda dagarna med New York Cosmos med superstars som Pelé och Beckenbauer, men klubben varade endast från början av 70-talet fram tills 1985. Ligan lades helt enkelt ned då. Det var nog i själva verket mer show på amerikanskt manér än en riktig liga.

Då USA inte långt därefter faktiskt skulle arrangera VM under sommaren 1994, krävde Fifa att USA skulle ha en liga och MLS, Major League Soccer, grundades. Första säsongen följde under 1996 med 10 klubbar och nästa år kommer ligan ha 20 klubbar, däribland givetvis New York Red Bulls. Därtill kommer den nya klubben New York City FC, som ägs av the Yankees och Manchester City. Kan tyckas var en högst märkligt kombination, men de skall tydligen spela på Yankee stadium fram tills de kan skaffa sig en egen arena like den som the Red Bulls ha ute i New Jersey. Det kommer med andra ord finnas utrymme för klassiska derbyn här i New York. Vet inte riktigt vilket lag jag nu skall hålla på, det var ju enklare då det bara fanns ett lag, som dessutom under tre år relativt nyligen tränades av den lysande svenske coachen Hans Backe. Det gick bra för the Red Bulls, men de lyckades aldrig vinna ligan, så efter tre år som coach förnyades inte kontraktet för Backe.

Det finns numera ett stort intresse för fotboll i USA och det är viktigt att fortsätta bygga ut ligan. Miami håller på att sondera terrängen för ett nytt lag och David Beckham är involverad, vilket hjälper får ligan att få mer uppmärksamhet. För att vara ett land med kapitalism som bas har dock fotboll en märklig lönepolitik. Man har nämligen ett väldigt lågt lönetak för alla i laget, 20 spelare räknas mot the cap, vilket i princip gör att den högsta lönen för en spelare är $387,500. Detta blev givetvis ett problem då just Beckham skulle skriva på för LA Galaxy under 2007. Nu tjänade han förvisso mest pengar genom sponsorer och produkter och helt plötsligt kom en publik på runt 60000 mot de normalt några tusen. Reglerna fick skrivas om. Beckham fick en lön på 6.5 miljoner dollar per år och sedan dess är lagen tillåtna att ha en spelare som inte räknas in i the cap och kan tjäna vad som helst. Red Bulls Henry tjänar tydligen 5 miljoner dollar.

Lönen är dock ett problem för att bygga ut en liga i ett land där det mesta handlar om just pengar. Den genomsnittliga lönen i baseboll, som dessutom har fler spelare, som oftast står och stirrar eller knappast rör på sig likt brännboll, är hela 3.4 miljoner dollar. De är minst sagt överbetalade. Detta kommer förr eller senare ändras inom fotbollsligan tror jag, och det är en dessutom förutsättning för att få hit bra internationella spelare.

På gräsrotsnivå är det en enorm sport här i USA, såväl för flickor och pojkar. Det finns hur många ligor som helst, själv var jag verksam inom Manhattan Soccer Club under några år, och håller numera på som coach för de lite mindre krävande Westside Soccer League. Jag måste säga att det är väldigt välorganiserat och intresset bland ungdomarna är stort. De flesta ha sina europeiska favoritlag och hänger med i vad som händer inom fotboll rent internationellt och är givetvis intresserade av VM. Bland de lite äldre amerikanerna, som saknar den sanna fotbollskulturen är dock intresset ganska svalt. Var under veckan i Boston och försökte diskutera VM under arbetsdagarna, men det gick inte så bra. Antingen var de helt ovetande och förvirrade, eller var de alltför stressade att hinna fundera på fotboll. Sommaren här är verkligen ingen sommar i god svensk tradition. Jag känner inte en enda så kallad riktig amerikan som tar en vettig lång avkopplande semester. På sätt och vis är det absurt och jag blir helt enkelt förbannad. Själv siktar jag in mig på en veckas ledighet i augusti, men faktum är att inte ens en vecka är helt enkelt att få klart. Kanske är jag bara i fel bransch, jag vet inte, men helt klart är att det känns som om någonting är fel, men det är väl svensken i mig som vaknar till liv under juni månad.

USA har inlett VM på ett lysande sätt och det skall bli väldigt spännande att följa utvecklingen under de kommande veckorna. Faktum är att de har ett starkt lag, en bra coach och definitivt ha en god chans att komma till antingen kvartsfinalen eller semifinalen. I det långa loppet kan laget säkert bli ännu bättre och så småningom även vara med i gulddiskussionerna. Demografin har dessutom förändrats här i USA, allt fler kommer från länder där fotboll är sporten nummer ett, alla länderna söder om USA i princip, och sporten har dessutom kommersialiserats mer under de gångna åren. Nästa steg vore möjligheter till betydligt högre löner för spelarna och fler spelare helt utan lönetak. Vad som är mest intressant är dock entusiasmen bland de unga i USA. VM är verkligen en stor grej och det verkar vara allt de pratar om. Det bådar såtillvida gott för fotboll här i USA då sporten sakta men säkert byggs upp med nya unga spelare och en ny hängiven publik.

Själv ser jag fram emot de sista veckorna av VM och att från ett amerikanskt perspektiv njuta av detta fantastiska evenemang. Kanske USA till och med kan vinna? Nu tror ju förvisso inte ens deras coach det, men som någon sade under OS 1980…do you believe in miracles?

Fler inlägg om: , ,