15 april 2014
Elliott Roosevelt

Hyllning till en gammal död alkoholist

New York är som bekant familjen Roosevelts ursprung, såväl Manhattan, Oyster Bay och Hyde Park. Mest kända är givetvis USAs 26e president, Theodore Roosevelt, och 32e president, Franklin Roosevelt. Del av samma släkt, men inte vidare närma, avlägsna kusiner. Det hör till livet här i New York att känna till dessa presidenterna lite mer än de andra, och själv tycker jag alltid att det är speciellt att besöka Teddy Roosevelts födelsehem nere på 20e gatan, där han föddes under hösten 1858.

Mycket har skrivits och berättats om familjen och jag satt häromdagen och tittade på ett program, som mest handlade om Eleanor Roosevelt, alltså FDRs fru. I den långa presentationen nämdes i förbigående att hon var dotter till en alkoholist. Inget namn nämnt, inga detaljer. Kanske är det fortfarande skamligt att prata om alkholister? I moralistens USA är det känsligt att prata om droger, det sopas under mattan, och kanske är det likadant i Sverige? Nu vet de mer insatta att Eleanor Roosevelts far var Theodore Roosevelts bror, Elliott, två bröder bland de fyra barnen. Teddy föddes under vintern 1858, Elliott under vintern 1860.

Varför föra tankarna till en person, Elliot, som dog 34 år gammal, alltså 1894? Mest för att ännu en gång demonstrera den amerikanska attityden vad gäller personer som inte är som man bör vara, i ett samhälle där det handla om att vinna eller försvinna, och att försöka lyfta fram en person, som enligt alla som kände honom var en fantastiskt och levnadsglad person. Men han var en alkoholist, så därav en fortsatt tystnad, även i dagens upplysta 2014. Det finns då ingen att säga för vem vill prata om en gammal alkoholist? Det måste väl vara fel. Även i dag är alkoholism en sjukdom som inte öppet pratas om här i USA, det är starkt och modigt att öppet prata om cancer eller andra sjukdomar, men alkoholism, drogmissbruk, ja då är det bättre att vara tyst, att lägga på locket eller bara raskt gå vidare.

Visst finns det många hemligheter och pålagda lock i de flesta familjer. Tänk att Elliott var best man då Theodore Roosevelt gifte sig med Alice Hathaway Lee 1883 och att redan följande år blev ett tragiskt år. Födelsen av Theodores och Alice dotter, blev komplicerad, mycket komplicerad. Theodore hastade tillbaka från Albany upstate New York, till hemmet på Manhattan, men det var för sent. Dottern, Alice Lee Roosevelt Longworth, föddes trots komplikationerna, alltså 1884, och dog efter ett liv i rampljuset, under 1980. Jag rekommenderar starkt vidare läsning om denna fascinerande kvinna. Guds vrede verkade dock härska 1884 och såväl Theodores fru Alice och märkligt nog hans mor dog samma dag, i februari 1884. Jag läste nyligen Teddys självbiografi, och hans första fru omnämns inte alls. Tystnad, smärta, tragedi. Livet fick gå vidare.

Elliot var tydligen en social och glad typ, gärna med en drink närma till hands. Han gifte sig med Anna, fick tre barn, varav ett dog ungt, och Eleanor och hennes bror Hall levde vidare i den relativt kaotiska familjen, där Elliotts alkoholism tog över vardagligheten och påverkade dynamiken och lyckan. Alkoholism är en progressiv sjukdom, där sakta men säkert livet tas över av drinkar och livet lika sakta men säkert börja falla ihop för alla inblandade. Utan hjälp och öppenhet finns det sällan hopp, det är en resa mot ruinens brant. Hans unga fru Anna dog 1893 och Elliott alkoholism blev allt värre. Drickandet ledde som för många andra till ekonomisk misär, sjukdom, otrohet och vid 34 års ålder försökte Elliot begå självmord genom att hoppa ut genom ett fönster. Han överlevde några dagar, men dog av sviterna av fallet. En sjuk man, älskad av sin familj, men chanslös, då ingen visste hur situationen kunde hanteras.

Som i många alkoholiserade familjer, sprider sig sjukdomen och eländet som en löpeld. Barnen, nu utan föräldrar, hade svårt att hantera situationen. Hall, Eleanors bror hade dessutom samma sjukdom. Den starka Eleanor gjorde vad hon kunde för sin bror, men kanske hans smärta var för stor, kanske hans gener var alltför lika hans faders, han söp ihjäl sig och dog vid 50 års ålder. Begravningen hölls vid Vita Huset. Många tragedier, som ingen pratar om här i USA. Vad vet jag egentligen vad som kan sägas om den tragiske Elliott Roosevelt, men i grund och botten får de sjuka och utslagna inte sopas under mattan i historieskrivningen.

Av den anledningen går mina tankar till alla de som kämpar med sina missbruk, till alla de som måste få hjälp och som inte kan glömmas bort. Låtom oss tänka på detta när vi tar oss igenom dagens utmaningar och låtom oss lära känna och hylla Elliott Roosevelt istället för att glömma bort honom.

Fler inlägg om:
ad
10 april 2014
Wall Street

Wall Street – lejonet som slutade ryta?

Med Wall Street menas inte markanden i sig, den går sin gilla gång, utan mer strukturen för de traditionella akörerna och den finansiella industrin här i New York, som brukligt betecknas som Wall Street efter gatan downtown.

Förändringarna inom den amerikanska finansiella sektorn går fortare än väntat och de är ganska radikala. Dodd Franks regelverk med sina 398 regler, var och en med sina egna komplexiteter, vissa bekanta med andra namn som Volcker, och en rad andra globala nya regler som Basel vad gäller kapital, likviditet, leverage ratio, produktspecifica regler, och en mängd av andra regler som påverkar hur den finansiella sektorn fungerar, innebär att sektorn är i hastig omvandling. Med detta skapas nya strukturer som i sig utvecklas och växer som ett resultat av detta.

Tidramen är också relativt lång för implementationen av alla reglerna, vilket gör att det är en utdragen och ganska jobbig process för bankerna över de kommande tre till fem åren. Detta kommer förvandla den finansiella industrin, som fortfarande är drivkraften här i New York, vilket också kommer få betydande konsekvenser för den globala finansiella markanden och ekonomin.

Kanske man kan säga att Wall Street är lite i gungning, även om det vore mer korrekt att säga att Wall Street har varit i kris, och numera håller på att finna sig själv igen. Om några år kommer Wall Street återigen vara sig själv, men i en ny tappning. Ett nytt Wall Street, en helt ny man, eller kvinna för den delen, i nya kläder. Redo för att visa upp sig på staden igen, men det kommer med största sannolikhet vara lite annorlunda, lite mindre glamoröst, lite mindre girigt, lite mindre Wall Street helt enkelt.

De nya regelverken kommer skapa ett säkrare finansiellt system, där tanken är är att ingen bank skall kunna gå under likt Lehman, och att alla andra banker och marknadsaktörer skall kunna hantera risk och komplicerade produkter utan den vårdslöshet som kännetecknades av beteenden på markanden tidigare, vilket ledde till krisen för några år sedan.

Om problemet var systemet, vilket verkar korrekt, vilket sedermera skapade den finansiella krisen, så nu är tanken att ett nytt säkert system skall byggas genom nya vattentäta regler för riskhantering. Logiken är försvarbar och stabilitet är bra. Helt klart är att många av de så kallade glada dagarna är över för bankerna. Faktum är att de stora risktagarna, de traditionella investmentbankerna likt Morgan Stanley och Goldman Sachs, faktiskt ta allt mindre risk numera, och att dagarna med enorma riskabla strukturer för handel faktiskt redan är över. Visst tjänar de fortfarande mycket pengar, men inte lika mycket som tidigare, och dessutom har verksamheten blivit tråkigare inom branschen. Det handlar numera oftast istället om att bygga upp en mer övergripande verksamhet med en ny modell, mer som JP Morgan Chase, som en universal bank, där mer eller mindre allt kan hanteras och mycket baseras på styrkan av balansräkningen.

Alternativet till megabanken som kan göra allt skulle en mer specialiserad verksamhet inom en viss niche och bygga upp en stark verksamhet runt just inom området med expertis. Mellanskiktet av marknadsaktörerna kommer därför få det svårare, då markanden konsolideras, och problemet för de i mitten är att de varken har en stark niche, eller tillräckligt med kapital på balansräkningen. Marknaden håller helt enkelt på att bli lite tråkigare. De sanna risktagarna bland de anställa, de riktigt avancerade experterna, har inte längre möjlighet att handla, då regelverket begränsar vad de kan göra, och hur mycket de därmed kan tjäna, och de väljer att lämna de traditionella aktörerna och går till andra ställen än till de alltmer urvattnade bankerna. Alternativen är många, dels privat equity, dels hedgefunds, del som sagt mer specialiserade små butiker, där möjligheterna att ta större risker och tjäna betydligt mer är större. Arbetet där är till mångt och mycket mer stimulerande och spännande jämfört med den traditionella industrin, som raskt urvattnas i och med de strikta reglerna.

Nu är det väl som sagt inget fel i en generell urvattning, inte minst med tanke på att just bristen på ett förståndigt ansvarsfullt system i princip körde den globala ekonimin i botten. Vansinnighet tog över i jakten efter snabba pengar, men i den gamla strukturen vad det fortfarande möjligt och till och med accepterat. I en värld där det handlar om att tjäna pengar kommer strävan att tjäna mer och mer alltid vara drivkraften inom markanden. Vansinnigheten håller dock på att dämpas, en mer förnuftig och medioker realitet håller på att skapas, och i denna nya urvattnade mijö, kommer de finansiella aktörerna också vad det lider att harmoniseras och standardiseras.

Det kommer bli tufft för bankerna framöver. Jag tror att kombinationen av konsolidering och specialisering kommer fortsätta och skapa en ny struktur, där mellanskiktet slås ut under de kommande fem åren. Så länge det finns likvidetet kommer dock nya möjlighet skapas, ny teknologi kommer leda till nya smartare lösningar, och sakta men säkert kommer Wall Street stabiliseras, dock med en något annorlunda och så att säga vänligare struktur. Man kan kanske säga att det handlar om lejonet som slutade ryta… Kanske är det faktiskt så att Wall Street håller på att försvenskas? Ett nytt svenskt Wall Street, där faktiskt lagom är bäst.

Fler inlägg om:
1 april 2014
Location strategy

Vad är ”location strategy”?

Var under dagen hastigt inne på posten på 43e gatan och det kändes som ett dammigt sunkigt gammalt postkontor från en förort under Sveriges 70-tal. Ibland går jag in på posten bara för att bli lite vemodigt nostalgisk, för att minnas den tiden då det inte spelade någon roll hur effektivt saker och ting hanterades, då allting bara existerade, utan krav på förnuftiga lösningar, kostnader och besparingar. Nästan som en gammal italiensk by. Hade bestämt mig för att posta ett litet brev för att få höra postmannen fråga de långa komplicerade obligatoriska frågorna om man har något farligt, explosivt eller flytande i brevet. Lång väntan som vanligt, men jag var tålmodig. Jag svarar frågorna lite för snabbt, innan de långa frågorna är helt ställda, vilket som vanligt irriterar postmannen, men på något vis är hela processen helt fascinerande. Förändringar görs emellertid långsamt även inom posten och ifjol var postens förlust endast fem miljader dollar, den bästa förlusten på många år.

Saknar tiden då det fanns små butiker, man fick gå från butik till butik, oftast familjeägda, för att handla, folk hade tid att prata, det var på den tiden fortfarande accepterat att vara ineffektiv och human. Därför besöket till posten. En fläkt av det förgångna mitt i myllret på Manhattan. I vinstkravens verklighet och bland USAs företag är det numera en krass vinstmentalitet med kniven mot strupen och det är en våg av effektivsering, dels med ny teknologi, dels med nya radikala kostnadsnedskärningar, oftast under täcknamnet ”Location Strategy”. Det innebär helt kort att företagen funderar igenom resursallokering, fastighetsbestånd, geografisk placering av personal, skatteeffekter av denna ekvationen och, inte minst, om det är är mer fördelaktigt att låta ett annat företag göra arbetet, oftast då genom outsourcing i ett betydligt billigare land, likt Indien. Då marginalerna pressas alltmera, mest beroende på ökad global konkurrens och ökade operationella kostnader, måste helt enkelt kostnaderna pressas alltmera om nu inte försäljning ökar med konstanta priser. Så är inte fallet för de flesta bolagen, och definitivt inte inom den finansiella sektorn.

Stressen för de involverade ökar sålunda avsevärt då det handlar om omfattande strukturella förändringar. Jag hjälpte nyligen en bank med en kombination av outsourcing och omlokalisering. Ett par tusen jobb försvann och sögs upp av en indisk firma, medan femhundra jobb flyttades från New York till norra Florida, där lönen är en tredjedel. Dessutom innebär det skattelättnader och betydligt billigare hyror. Jobben som flyttades var övervägande transaktionsjobb, vilket är mer processarbete, och i stort sätt kan genomföras av de flesta med viss fundamental träning. Vissa blev erbjudna förflyttning till Florida, vissa tog chansen, och flyttade söderut. Ett stort steg för dessa individer, och med en betydande risk, då det är en mer begränsad arbetsmarknad om någonting skulle gå fel. I ett annat fall tog ett bolag helt över en stor del av operationen, alla fortsatte sitt vanliga arbete, men man var plötsligt anställd av ett annat företag. Ovisst givetvis, då det normalt är brukligt med neddragningar efter ett tag. Vad som är intressant och samtidigt skrämmande är att det finns ett slags internt fett inom de flesta bolagen, där det rimligtvis går att skära kostnaderna med upp till 25% utan att äventyra verksamheten.

Det här processen runt location strategy har precis påbörjats här i USA och det är troligt att det kommer vara bland de viktigaste initiativen under de kommande åren. Konsolidering av fastigheter och flytt till billigare och mer skattevänliga stater för stora delar av organisationen är ett annat område där mycket kan göras. I grund och botten handlar det om att reducera kostanderna. Just detta är trenden som skär som en kniv i det amerikanska samhället och det finns ingen återvändo.

Då alla inte kan avskedas eller tvångsförflyttas har stressen på arbetsplatserna ökat, framför allt för de tjänster som är så kallade supporttjänster som teknologi, operation, finans, personal, reportering och enklare processinriktade tjänster. Det gäller då att finna sin individuella expertis för att om möjligt kunna hanka sig fram. I kombination med dessa åtgärderna pågår också en standardiseringar av tjänsterna, vilket innebär att lönerna kan pressas ytterligare, då utbudet av de som kan utföra tjänsterna ökar i och med konstanta neddragningar. Det är en allt mer ångestfylld tillvaro för personerna som arbetar inom de här tjänsterna och stressen kommer öka ytterligare under de kommande åren då kostnaderna för att driva affärsverksamheten ökar, framförallt beroende på kostnader som har att göra med förändringar inom regelverket. Darwin har definitivt tagit över här i USA och det är en alltmer komplex realitet för den normale arbetstagaren.

Då dessa åtgärderna börjar genomföras mer aggressivt under de kommande åren kommer samtidigt vinsterna för företagen öka och det är ju i grund och botten det alla vill ha, i alla fall aktieägarna. Det är dock en brutal verklighet för arbetstagarna. Det känns därför skönt att gå till posten innan lönsamhetstankarna lyckats finna sin väg in till de dammiga unka lokalerna där tiden fortfarande står stilla. Jag andas in det förgångna och känner mig hemma. Kanske är jag bara en gammal nostalgiker, men vid närmare eftertanke var nog till och med nostalgin bättre förr.

Fler inlägg om:
25 mars 2014
Henrik Lundqvist

The King of New York

Vintern håller kvar sitt grepp om staden och det skall tydligen snöa igen senare under veckan. Alla verkar otroligt upptagna numera och det lär nog hålla i sig fram tills slutet av maj, då alla som varit så upptagna plötsligt har tid att umgås igen. Hade detta till trots ett kort möte idag, faktiskt en mindre munter kaffe med en investment banker under eftermiddagen. Han var försenad, stressad, missnöjd med sin bonus, överarbetad och han berättade att banken dessutom kommer avskeda ett antal anställda under april månad. Han funderade redan över karriärsalternativ, men hans fru var förbannad med tanke på den lägre än förväntade bonusen, så det var bara att hoppas på det bästa och köra på. Måste vara kvar inom banken. Då allting är relativt här i livet kände jag mig faktiskt mindre stressad efter den stressiga fikan. En slags perspektivfika på sjunde avenyn. Då han var tvungen att rusa tillbaka till kontoret, satt jag kvar ett par minuter och bläddrade i en övergiven kvällstidning.

Kom till sportsidorna, som mest handlar om March Madness, basketbollsturningen med collegelag, men där var också en stor bild av “The King”. Kungen av New York. De flesta vet då att det handlar om Henrik Lundqvist, som kom till New York Rangers redan 2005. Han har haft en mycket speciell vecka, då han slog ett par svårslagna rekord för the Rangers, dels flest antal segrar, fler än Mike Richter, dels flest segrar utan att släppa in ett enda mål, fler än Eddie Giacomin. I statistikens land, där allting räknas och görs till statistik, är det givetvis fantastiskt att just en svensk har dessa rekorden här i New York. Nu vill jag inte vara en Debbie Downer, men faktum är att rekorden egentligen inte helt kan jämföras. Man skall nämligen komma ihåg att sedan Lundqvist landade i New York, så har reglerna faktiskt ändrats. Sedan just säsongen 2005-06 gäller nämligen regeln att om det vid full tid är oavgjort, spelas övertid och följt av straffläggning, om det behövs. Så Richter hade 301 vinster och 73 oavgjorda, och Lundkvist 303 vinster och inga oavgjorda, då ett lag sedan 2005 ju måste vinna, kan man kanske anta att hälften av de 73 oavgjorda för Richter skulle vunnits, säg 36, och därmed borde han haft 337 vinster. Vill bara att det skall vara korrekt och förhoppningsvis läser Lundqvist inte Finanslivs bloggar, men man vet ju aldrig.

Hur som helst är Lundqvist verkligen hela New Yorks King. Han bor här med sin svenska fru och med en dotter, är delägare av en restaurang i Tribeca, bor i midtown på Manhattan, har en hund, går och dricker kaffe på svenska Fika, är med i New Yorks uteliv och modeliv, spelar ibland gitarr med andra kändisar som John McEnroe, är väldigt involverad i välgörenhet, klär sig ofta mer som en modell än en hockeyspelare, och håller på att bli en legend likt i New York like Walt Frazier för basketboll eller fotbollens Joe Namath. Välklädd, elegant, speciell. Har själv träffat Walt Frazier en gång och han gjorde minst sagt ett starkt intryck med sin bruna och svarta kostym. Lundkvist har dock en stor betydande milstolpe kvar, nämligen den största av dem alla, att med New York Rangers vinna Stanley Cup. Då kommer han definitivt bli den största Rangerspelaren genom tiderna. Laget har en ny coach i år, nya spelare och är helt klart hungrigare, bättre och det finns en god chans att det kan guld och evig lycka. Det var ju 1994 senast med Messier och just Richter.

Sport har alltid varit en viktig del av New York och Lundqvist har verkligen lyckats bli ett namn på allas läppar här i New York och lyckats bli en sann storstadsbor, som verkar njuta av att vara kändis, men samtidigt lyckats behålla det svenska lugnet och ett sansat stablit privatliv. Inte enkelt här i New York. Verkligen imponerade och the King är en person att beundra och jag hoppas att han förr eller senare kommer lyfta Stanley Cup pokalen och bli odödlig här i New York. Det förtjänar han. Med de tankarna lämnade jag min lilla stressiga fika på Starbucks. Perspektiv. Det är dags att fokusera resurserna, att göra vad man kan och alltid göra sitt yttersta, precis som the King.

Fler inlägg om: ,
18 mars 2014
Irland och New York

New York och ’Sankt Patriks dag’

Av någon anleding brukar jag se till att bära en grön slips på ’Sankt Patriks dag’ den 17e mars. Det är en viktig dag för många här i New York inte minst tack vare den stora paraden som går upp på 5e avenyn mellan 44e gatan och 79e gatan. Jag undrar egentligen varför jag har en grön slips på mig. Jag är varken irländsk eller katolik. Gustav II Adolf måste vända sig i graven. Kanske är det ogripbar töntighet, grupptryck eller en slags undermedvet samhörighet med Irland. Vid närmare eftertanke har jag inte alls det. Har förvisso varit där, vilket var trevligt och vackert, men samhörighet vore att ljuga. Likafullt blev det en grön slips även idag. Kanske är det snarare så att jag som allmän New Yorkare försöker vara med om allt som staden har att erbjuda och så att säga försöka vara del av allting?

Paraden är definitivt intressant och en kulturbegivenhet som inleddes här i New York redan 1766 och numera har paraden runt 150000 (ett hundra femtio tusen) personer som medverkar i paraden och betydligt fler som beskådar spektaklet. Idag råkade vädret vara kyligt, men det var likafullt våg efter våg av grönt i staden. Man undrar ibland om alla dessa människor har tagit en semesterdag för att rusa runt Manhattan, eller om de är sjukskrivna, skolar eller är arbetslösa. Visst vore det enklare att förlägga paraden på en söndag? Kanske verkar det som om jag inte ha någonting vettigt att göra och fördjupar mig i trivialiteter, omkringvirrandes med min gröna slips. Nu är det faktiskt inte så, utan det är nog snarare så att New York och Irland har en djup relation som intresserar de flesta som bor här, även undertecknad.

Under mitten av 1800-talet drabbades som bekant Irland av svält och runt en och en halv miljon irländare dog, medan av stor del av resten av befolkningen lämnade ön och emigrerade från Irland till USA, där en majoritet stannade i New York. Runt 1850 var en fjärdedel av New Yorks befolkning från Irland. Precis som andra folkgrupper som kom hit, höll de, och håller fortfarande, ihop och det är en viktig del av New Yorks historia och nutid. Kronan på verket för irländsk stolthet här i New York är givetvis St Patricks fantastiskt vackra katedralen i midtown, klar 1879. Även jag går in där då och då, mest för att sluta ögonen och få stillhet mitt i allt oväsen och stress, men normalt går jag sedan vidare i god luthersk anda och hamna på Svenska Kyrkan. Lugnt även där, men onekligen en viss skillnad.

Nu är det inte alls så att ’Sankt Patriks dag’ förflyter lugnt och stillsamt. Det är snarare en folkfest som faktiskt också på ett ganska osmakligt sätt är något av ett fylleslag. Pubarna öppnar tidigt och framåt eftermiddagen verkar tusentals människor ohämmat ragla omkring på stadens gator. I sann irländsk tradition kanske? Det finns i princip en irländsk pub på varje gata I New York, min favorit brukade vara The Parlour som är uptown på västra sidan, men den mest kända är onekligen McSorley’s nere på 7e gatan, som öppnade sina dörrar redan 1854. Kvinnor var inte tillåtna att beträda puben förren 1970. Bara det är ju faktiskt intressant. I år var dessutom paraden lite kontroversiell, då den nye borgmästaren Bill de Blasio inte deltog på grund av att paraden inte tillåter skyltar som är öppet homosexuella. Dinkens avstod från paraden 1993 av samma skäl. I staden där alla skall få vara vem man är på ett öppet sätt, tog de Blasio staden därmed ställning och följdes av officiella sponsorer som Heineken, Sam Adams och till och med Guiness, som drog sig ur som sponsor. Vad det lider kommer säkert även homosexuella få manifestera sin sexualitet i paraden. Allting faller på plats vad det lider, om det så handlar om kvinnor på McSorley’s, eller homosexuella i St Patricks paraden.

New York är verkligen en fascinerande stad, där folk från jordens alla hörn kommer tillsammans och bildar en dynamisk stad. Det är verkligen en smältdegel och det beräknas att runt 800 olika språk talas i New York. Man vill som svensk vara med på alla hörn och då jag nu vandra hemåt med min gröna slips efter ytterligare en lång dag, känns det rätt att vara lite smygirländare och faktiskt till och med lite rätt att vara lite smygkatolik, om så bara för en dag…

Fler inlägg om:
11 mars 2014
Hillary

Hillary, Ukraina och Hitler

“Hillary, Ukraina och Hitler” är i princip en fortsättning på min tidigare artikel om krisen i Ukraina, fast med skillnaden att krisen i Ukraina nu är del av den amerikanska presidentkampanjen inför valet 2016. Listig som en äkta Clinton valde Hillary Clinton att positionera sig till höger om Obama, förvisso inte svårt, där hon politiskt brukade vara innan hon var del av Obamas regering. Hillary Clinton har för att kunna vinna valet 2016 smart nog i god tid lämnat Obama och hans regering åt sitt öde, och har nyligen börjat positionera sig som en tuff centerpolitiker, som samtidigt är mer samarbetsvänlig än Obama, och som framhåller sin utrikespolitiska erfarenhet. Obamas tystnad är talande, även om han har varnat Ryssland för konsekvenser, utan att klargöra vilka konsekvenser som skulle vara aktuella. Att Hillary under veckan dessutom kastade in Adolf Hitler i mixen medförde att hennes kommentarer blev lite mer uppmärksammade här i USA.

I det tragiska fallet Ukraina och vad som försiggår på Krimhalvön, har Putins beteende jämförts med Hitlers då han bestämde sig för att ”rädda” tyskarna i Sudetenland, ungefär 3 miljoner tysktalande, och genom hans avtal med västmakterna i Munchen, då han banade vägen för att Sudetenlandet skulle bli del av Tyskland. Efter det fortsatte Hitler sin marsch mot andra länder och mot andra världskriget. Visst finns det likheter med den nyvarande situationen i Krim, men faktum är att Sudetenland faktiskt inte är Krim, utan det är snarare så att Sudetenland kan sägas vara den sydöstra delen av Ukraina, som utgörs av en betydligt större majoritet ryssar. Vad vill de egentligen? Tillhöra Ryssland like sudetentyskarnas önskan att tillhöra Tyskland?

Krimhalvön verkar redan vara förlorad för Ukraina, dels för att det redan är invaderat, dels på grund av den historiska kopplingen till Ryssland, dels att Ryssland redan under Sovjetunions välde mördat eller landsförvisat krimtatarerna och ersatt dem med ryssar. Krimhalvön brukade vara del av det ottomanska väldet och kom under Ryssland först 1783. Då kommunisterna kom till makten fanns runt 300000 krimtatarer på Krimhalvön, och under 1917-33 halverades antalet genom mord och tvångsförflyttning, för att under Stalins nya våg av mord under 1940-talet helt försvinna från Krimhalvön. 1954 gavs Krimhalvön till Ukraina, fortfarande inom Sovjetunionen, och då Sovjetunionen föll ihop, inledde överlevande krimtatarer inom Sovjetunionen en våg av inflyttning till Ukraina och Krimhalvön och utgör idag runt 270000 av de drygt 2 miljoner invånarna. Så visst är det en knapp rysk majoritet, även om många ukrainare också bor där.

Om det nu skulle visa sig att Ryssland återigen tar över halvön, kommer de då försöka landsförvisa ukrainarna och krimtatarerna? För de vill väl inte vara del av Ryssland. Det är en helt annan komplikation än Sudetenlandet som helt enkelt var tysktalande och var positiva till Hitler. Putin har säkert mer ambitiösa planer och kommer som nästa steg med största sannolikhet försöka knyta den rysktalande delen av Ukraina till Ryssland, och därigenom expandera Ryssland genom gammal realpolitik, som vi inte sett i Europa sedan just Hitlers dagar. Hillary är smart för egen del som positionerar sig väl inför kommande val, även om hennes ord inte innebär någonting konkret, men problemet är att USA inte har många alternativ.

Obama är som vanligt handfallen och vet varken ut eller in. Vad kan egentligen göras? NATOs styrkor samlas i Polen och Rumänien, men vad skall de göra? Anfalla Ryssland? Krimhalvön är i realiteten betydligt mer komplicerat än resten av Ukraina, som mycket möjligt skulle kunna gå i rysk riktning av egen fri vilja i en öppen demokratisk folkomröstning. Om allting sedan skall falla på plats i ryskt tänkande, måste de som inte passar in, förflyttas, förtryckas eller förintas. Starka ord, men det finns endast svart eller vitt i den rådande sitautionen. USA håller på den inslagna vägen att ett ryskt övertagande av Krimhalvön inte kommer accepteras, men samtidigt har faktiskt ingenting konkret gjorts. Västmakterna har stått neutrala eller likgiltiga till Ukrainas problem alltför längre och har precis som västmakterna gjorde under 1938 bidragit till den rådande situationen. Frågan är vad de svaga västmakterna kan göra gentemot en aggressiv politiker som Putin? Utesluta Ryssland från den internationella ekonomin, stödja Ukraina militärt eller ekonomiskt, ansluta Ukraina till NATO? Ingenting verkar rimligt, förutom kanske ekonomiska sanktioner. En diplomatisk lösning är kanske möjlig, men kommer sluta med att Krimhalvön då kommer införlivas i Ryssland. Troligt är också att den ryska delen av Ukraina likt Sudetenland kommer vilja tillhöra Ryssland, i alla fall förr eller senare. Putin har helt klart den strategin och han kan likt Hitler under 1938 konstatera att västmakterna är handfallna och svaga.

I grund och botten verkar inte Ukrainas öde spela en större roll här i USA, även om det för de som vill vara med i leken 2016 helt klart är en chans att distansera sig från den handlingförlamade mannen i Vita Huset. Det ser med andra ord dystert ut för ukrainarna och krimtatarerna, den snabba händelseutvecklingen förefaller säkert overklig för dem, men om de förlitar sig på hjälp från väst, är det nog bättre om de inte ha för höga förväntningar. Fortsättning följer.

Fler inlägg om: ,
7 mars 2014

Lunch med min förste chef i New York

Mina första år här i USA kom tillbaka till mig högst påtagligt idag. Nätverk och att hålla kontakten är som sagt en av nycklarna till en långvarig karriär här i New York och idag hade jag lunch med min förste Wall Street chef. Vi har hållit kontakten sedan jag lämnade firman under våren 2001. Var placerad nere i World Trade Center och minns den sista dagen på firman, som inleddes med att jag fick min bonus, förvissade mig om att pengarna var insatta på mitt konto, och sedan under eftermiddagen lämnade in min avskedsansökan för ett betydligt bättre jobb. The American dream.

Så där satt vi idag, på en restaurang i midtown. Trots att vi hållit kontakten under årens lopp har vi endast träffats en gång sedan 2001 på klassiskt amerikanskt maner. Alltid upptagen. Men idag så satt vi där som sagt. Flyttade till New York i september 1998 och hade ingen större aning om vad jag ville göra, förutom att det borde vara inom sektorn financial services. Fick via kontakter en del intervjuer och hade vad det led ett par erbjudanden, ett inom asset management, ett inom investment banking. Valde banking och just intervjuerna kom upp idag under lunchen. Otroligt komiskt och helt olikt dagens ofta långa processer med10-15 intervjuer för att få ett jobb.

Vi pratade om den högste chefen inom vår högst märkliga grupp på runt 20 personer som sysslade med banking strategy analytics. Jag hade tre intervjuer på en dag, en halvtimme per intervju, och skulle sedan träffa högste chefen för gruppen dagen efter. Mitt lunchsällskap idag rapporterade för övrigt direkt till högste chefen. Minns att jag kom extra tidigt till the World Trade Center och var förväntansfull och laddad inför slutintervjun. Nu gäller det. Steg in på ett stort kontor och mannen, den så kallade högste chefen, bad mig sitta ner. Tystnad följde och han bara stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka. Efter en oändligt lång tystnad började han nicka och lutade sig fram över skrivbordet. Fortfarande tystnad. Han öppnade sedan sakta munnen och frågade långsamt: ”Do you want the job?”. Jag svarde givetvis yes, varpå han flög upp ur stolen och skrek welcome. Sedan gick jag omtumlad därifrån och började följande måndag.

Jag har alltid tyckt det var en underhållande historia och jag berättade den idag igen under lunchen med min chef. Han hade faktiskt en ännu märkligare intervjuerfarenhet med den högste chefen. Han blev av någon anledning försenad till sin intervjun med högste chefen och ringde och förklarade att han haft problem med tåget och skulle bli ungefär 15 minuter försenas. Tystnad följde. Den högste chefen frågade då om han kunde komma följande dag istället och svaret blev självklart. Ny tystnad och den högste chefen sade you are a very flexible man, och slängde sedan på luren. Inte bra, tänkte min blivande chef, men en halvtimme senare ringde en person från personalavdelningen och gratulerade honom till en lysande intervju och till jobbet. Den högste chefen kunde ibland helt plötligt vända sig mot min chef och bara säga Mister Flexible…Nu förstår jag varför…
Man kan väl lugnt säga att det var en intressant samling individer i gruppen som producerade markandsanalyser, interna produktanalyser och djupanalyser av de analyserna vi producerade, som antagligen få eller inga läste. Arbetsbördan var intensiv dock och det var alltid nya komplexa projekt i en väldigt isolerad värld av överbetalda så kallade strateger. Debatterna var ofta intensiva, analyserna långa och krångliga, och det var ideliga krismöten.

Högste chefen for ofta till London eller Schweiz och lugnet blev genast påtagligt på kontoret, då vi egentligen inte hade något ordentligt arbete att utföra och ingen annan än högste chefen att rapportera till. Då han kom tillbaka följde långa krismöten, kalabalik och långa arbetsdagar. I grund och botten var det mesta som en lek faktiskt. Vi lekte kontor. Jag lärde mig förvisso en hel del, men jag lärde mig också att det produceras mycket som är helt orelevant. I dagens bankorganisationer finns helt enkelt inte längre dylika dyra strategigrupper som isolerat analyserar och producerar rapporter som ingen läser. De 20 som en gång var där är numera utspridda på en rad andra banker eller andra institutioner, men det finns helt klart många oförglömliga minnen.

Lunchen idag förlöpte under skratt och tog mig verkligen tillbaka till mina första stapplande steg här i New York. Allting var nytt, spännande, och intensivt. Först senare insåg jag hur märkligt det första jobbet faktiskt var, men det kändes på den tiden stort att jobba inom banking, att jobba i the World Trade Center och att vara en aktiv del av staden som aldrig sover. Åren rullar på och då vi skiljdes åt idag konstaterade vi att vi fortfarande såg unga och energiska ut. You look great, sa min förste chef. You too, sade jag. Vandrade sedan vidare på femte avenyn och undrade vart alla åren tog vägen.

27 februari 2014
Anpassning

Anpassning till nya omständigheter i New York – att vinna eller försvinna

Håller på med ett antal projekt för närvarande, men framför allt med ett, som känns aningen överväldigande. Nya människor, ny kultur då de flesta är japaner, och en rad andra faktorer som jag inte helt har koll på. Har faktiskt förlorat kontrollen och tankarna går mest i riktningen att det är endast är ytterligare några veckor innan projektet är slut. Då klockan ringer varje morgon är i princip den första tanken att även den här dagen kommer ha ett slut. Låter nästan lite deprimerande, men då gäller det om möjligt att finna det positiva, jag kan lära mig, det är snart slut, du måste göra ditt bästa, det är spännande och utvecklande. I realiteten är jag dock helt slut, jag vill inte längre brottas med nya utmaningar, jag vill helst bara fortsätta med det jag kan, vara bekväm och inte behöva anpassa mig till de nya verkligheterna inom den amerikanska finansiella sektorn.

Då gäller det att ta ett djupt andetag och inse att om man vill vara med i leken, gäller det att snabbt anpassa sig till efterfrågan. Det är dock inte helt enkelt att lära en gammal hund sitta och jag är helt slut hela tiden. Det är en tid av stora förändringar här i New York. Jag har under mina drygt 15 år i New York aldrig fått så många frågor från folk som letar efter nya möjligheter, nya jobb, nya karriärer. Fick under kvällen ett email från en person som fått ett toppjobb på JP Morgan Chase, samtidigt som jag pratade med en yngre kille som precis fått lämna Google. Lyckan kommer, lyckan går. Det är nästa lite kalabalik på markanden, med en stor våg av avskedanden och med en ny slags desperation bland de arbetssökande. Det gäller att bli expert inom ett väl valt område och det har blivit allt tydligare att det är bra att vara på sidan som sitter på pengarna, the buy-side, betydligt bättre än att vara på den andra sidan, the sell-side. Kanske ingen nyhet, men det är tydligare än tidigare.

Spenderade nyligen en halv dag med en leasingfinanseringsexpert, som berättade att han varit intresserad av leasing sedan han var ett barn. Jag blev ovanligt trött under halvdagen med leasingmannen. Ofantligt trist. Jag drömde mig bort till Sverige och undrade hur det kom sig att att jag hamnat här med leasingmannen. Borde nog ha blivit svensk poet. Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som igår. I grund och botten handlar det om att utnyttja sina kunskaper och bygga på sin passion, om det så handlar om leasing. Inte minst då marknaden fundamentalt skakas om med nya krav, då även nya möjligheter skapas. Det går inte längre att arbeta med strategiska frågor om man inte känner till det ofantligt komplicerade nya regelverken, vad som påverkas och vilken effekt det har på intäkterna och vinsterna. Det krävs helt enkelt betydligt mer möda för att kunna förstå vad som egentligen händer, de gamla enkla tiderna är förbi, och det krävs betydligt mer för att man överhuvudtaget skall vara relevant.

Jag började förra veckan att läsa en ny viktig regel, drygt 400 sidor lång, som berörde utändska bankers nya regler för verksamhet här i USA. Det gick helt enkelt inte. Orkade inte ta mig igenom det hela, så frågan är då hur jag utan den kunskapen skall kunna veta hur framtiden för de utländska aktörerna skall se ut, vilka produkter som bör prioriteras, hur framtida marginaler kommer se ut, hur man bäst skall kunna genomföra en omorganisation och vilka nya möjligheter som finns. Bläddrade förstrött igenom dokumentet, tog en promenad istället och njöt av den friska luften i central park, funderade på om jag skulle kunna åka på semester under våren och undrade om jag skulle köpa nya tennisskor eller ej. Önskade jag vore en hund eller fågel. Tog några djupa andatag och insåg att jag egentligen inte skulle orka sitta och läsa igenom eländet. Gav upp helt sonika. Kanske dags att bli en så kallad motivational speaker som alla andra som inte längre vet vad de skall göra. Finn dig själv eller Gud, överkom svårigheter, bli fri, bli lycklig. Nu visade det sig att några andra faktiskt orkat läsa igenom materialet och jag fick ett dokument på tre sidor som summerade allting på ett klart sätt. Därmed fortfarande anställd, fortfarande efterfrågad och jag lät osedvanligt intelligent då jag förklarade vad regeln innebär. Tänk vad jag kan, tänkte nog de andra som satt och bläddrade i det svårbegripliga 400-sidorsdokumentet.

Det här är helt enkelt den nya realiteten. Nu vore det egentligen inte helt omöjligt att faktiskt ta sig igenom sidorna, men orken tynade. Åldertecken kanske? Det är klart att om man nu skaffar sig en specifik kunskap inom ett område, vad det nu än må vara, en kunskap som inte är helt enkel, men begärlig, så kommer man ha en fördel och helt enkelt vara efterfrågad. Så det gäller att finna sin lilla nisch. Mars månad kommer bli min nischmånad, målet är att identifiera en sektor eller kunskap som man kan föra fram till markanden, något som är eftertrakat och som kan skapa en bas för de kommande åren. Investeringar, integrationer, derivata produkter, förtagsfinansiering, uppköp och restructuring. Listan kan göras lång och det finns i alla dessa områden stora möjligheter här i New York. Allt som behövs är energi och passion.

Det är en tid för omgruppering och anpassning och det ger även möjligheter, i alla fall i den förändrade markanden här i New York. Det går inte längre att vara plain vanilla, det gäller att finna sitt område och göra sig till en expert inom det gebitet. Inte helt enkelt, men i grund och botten finns det inget val längre. Det handlar om att vinna eller försvinna, svårt är det, men det finns också stora möjligheter i det amerikanska myllret. Som sagt, mars är en månad för eftertänksamhet, för att om möjligt försöka finna en ny väg framåt mot nya mål och nya möjlighet.

Känner redan viss ångest över morgondagen, men skall försöka anpassa mig till den japanska miljön, vara positiv och göra vad jag kan. En dag i taget. Att hjälpa en utländsk bank omstrukturera verksamheten här i USA är givetvis någonting värdefullt som kan generera stora möjligheter då det finns många andra utländska banker här. Vem hade kunnat ana att det var så pass jobbigt att jobba? Borde nog öppnat en blomsterbutik i södra Sverige eller satsat på svensk poesi, men å andra sidan, det är nog inte så enkelt det heller. Sökandet går vidare, carpe diem.

Fler inlägg om: , ,
22 februari 2014
Obama

USA och fallet Ukraina

Ukrainas utveckling följs med visst intresse här i USA, men i ärlighetens namn är det väl ingen som numera tar Obama på allvar då han hotar med amerikanska konsekvenser. Ukraina är ett land med i princip två delar, en ryskvänlig med djupa rötter österut, och en västvänlig del, som en gång i tiden hörde till Polen. Ukraina var dessutom del av Sovjetunionen fram tills självständighetsförklaringen under sommaren 1991. Den geopolitiska realiteten innebär att Ukraina ligger där det ligger och i det eviga globala maktspelet har Ukraina blivit lite av ett nytt kallt krig mellan öst och väst, fast med ett svalt deltagande från väst. EU har förvisso förhandlat om närmare handelsrelationer under en längre tid, men Ryssland under Putin är numera inte en stillasittande aktör, utan är alltmer verksam och aggressiv då det gäller att försöka expandera sin maktbas.

Det finns i det sammanhanget för Ryssland inget land som är viktigare än just Ukraina. Man kan väl också konstatera att väst har haft chansen att uttrycka missnöje och vidta krafttag eller saktioner under flera år. Istället valde västmakterna att glatt och naivt spela fotboll i Ukraina under 2012, då faktiskt politikern Julia Tymoshenko satt inspärrad i fängelse och regimens motståndare terroriserades. Ryggradslöst kan man tycka.

Samtidigt utlovade Ryssland 15 miljarder dollar nyligen i ekonomiskt stöd. Fredliga demonstranter har dödats i många andra länder genom årens lopp och livet går vidare, men västvärlden verkar ändå överraskade och handfallna vad gäller situationen i Ukraina. Ukraina har dock fått smak av demokrati och den västra delen av landet har alltmer börjat vänja sig vid demokratiska normer och känner en allt starkare koppling till väst och EU. Landet är mer eller mindre mentalt delat i väst och öst och hur detta dilemma skall kunna lösas återstår att se. Helt klart är dock att Obama och USA har begränsade möjligheter att spela en avgörande roll i detta drama.

Passiviteten från väst är påfallade och det känns som om amerikanska och västeuropeiska uttalanden inte längre kan tas på allvar. Visst känns det för en amerikan eller svensk naturligt att vilja ha demokrati, fred, och en chans att bygga upp ett positivt samhälle baserat på demokrati. Det är dock inte allas uppfattning och många länder, däribland Ryssland, ser demokratiska värderingar som ett hot. I fallet Ukraina spelar dessutom Ryssland en betydande roll och Putin är intresserad av att åter knyta landet närmare till den ryska maktsfären. Det är en realitet som i kombination med Ukrainas geografiska läge försvårar situationen för de som förespråka demokrati och ett närmande till väst. Dessutom styrs mycket av landet av korrupta oligarker som ser demokrati och öppenhet som hot. Man skall också komma ihåg att Ukraina är relativt fattigt, ett BNP per capita på runt 9000 dollar jämför med runt 50000 i USA.

Vad gäller Obama och vad han egentligen kan göra är det nog inte så mycket. Sanktioner är möjliga och restriktioner mot individer, men det vore helt orimligt att USA skulle involvera sig i Ukraina militärt. Det förefaller lika orimligt att EU skulle vidtaga ytterligare åtgärder och om det skulle ske, skulle det endast göra Ukraina alltmer beroende av Ryssland.

Det verkar som om Putin kan gå segrande ur den här striden också. Från ett amerikanskt perspektiv har dessutom Ukraina ringa betydelse. Jag satt häromdagen och pratade med en ny bekantskap, en krimtatarisk studentska från Krim, en autonomisk provins inom Ukraina, med djupa rötter i den ryska historien. Hon berättade att hon egentligen inte vet vart hon hör hemma och kanske är det även så om man ser Ukraina i sin helhet. Närmande till Ryssland, till väst eller ensamhet med sina drygt 45 miljoner invånare. Det finns just nu inget klart svar, men förhoppningen är en fredlig lösning på konflikten. Om det i det långa loppet blir en delning av landet, så kanske det är ett bättre alternativ än en långvarig och blodig konflikt mellan de olika delarna av landet.

Helt klart är dock att USA varken kan eller vill göra någonting konkret och i grund och botten är det upp till folket i Ukraina att om möjligt lösa konflikten intern. Det är dock en komplicerad situation och Putin kommer definitivt inte ge upp möjligheten att knyta Ukraina närmare till Ryssland. För USA gäller det att hålla alla diplomatiska kanalerna öppna, tänka långsiktigt, och att försöka öka samarbetet med inte bara Ukraina, utan också med Ryssland.

Fler inlägg om: , ,
11 februari 2014
USA och Ryssland

USA och Ryssland – kan OS vara inledningen på en ny positiv era?

Vinterolympiaden är äntligen igång och det är spännande att följa tävlingarna även om det är lite svårt att hänga med på grund av tidsskillanden på nio timmar och att de amerikanska TV kanalerna oftast visa delar av vad de finner intressant, men då endast i sammansfattningsformat. Skall i alla fall försöka följa vad jag kan och hoppas att det återigen kan bli ett bra OS för Sverige. Ser speciellt fram emot att följa hockeyn, där såväl Hagelin som The King from New York Rangers medverkar. Tittade även på invigningen, som verkligen var spektakulär. En sådan påfallande kontrast mot de större evenemangen som jag bevittnat från amerikanska sportevenemang. Stiligt, klassiskt, elegant, historiskt och helt utan vulgaritet.

Om man läser de amerikanska tidningarna skulle man faktiskt kunna tro att det just nu är ett nytt Kallt Krig. Det skrivs inte mycket positivt om Ryssland och inte heller om OS. Relationen mellan de två stormakterna har varit kyliga länge, definitivt sedan Ryssland invaderade Georgien under sommaren 2008. Då sedan den amerikanska utrikespolitiken förändrades från neokonservativ med fokus på involvering och demokratisering under Bush till en mer tillbakadragande och budskapslöshet politik under Obama, har en allt aggressivare och beräknelig Putin fokuserat energin på realpolitiska åtgärder för ökat inflytande, vilket inte gynnat relationen. Putin vill med OS visat ett nytt starkt Ryssland och har som bekant varit väldigt involverad i olympiaden, där runt 50 miljarder dollar investerats.

Av någon anledning valde Obama en helt oerfaren ambassadör till Ryssland, Michael McFaul. Han tillträdde posten i januari 2012 och det har varit en minst sagt stormig period. McFaul är en akademier från Stanford och god vän med Obama, en kombination som gav honom jobbet i Moskva. Diplomat må han vara, dock inte vidare diplomatisk, och hans period i Moskva har definitivt inte hjälp relationen. Det sägs att hans tid i Moskva påminner om George Kennans stormiga fem månader i Moskva, som slutade med att Stalin utvisade Kennan 1952. McFaul kommer lyckligvis lämna posten efter OS. Obamas val verkar inte vidare förnuftigt, men kanske är det så att många av valen i USA gentemot Ryssland inte har varit vidare eftertänksamma. Det krävs ömsesidiga ansträngningar för en lyckad relation och det vore bra att börja hantera Ryssland mer positivt, med mer respekt och med större ansträngingar till samarbete.

USA har problem med den ryska demokratin, men man bör komma ihåg att Ryssland inte ha en lång tradition av demokrati och att det sedan Jeltin faktiskt existerar en demokratisk rysk konstitution. Demokratier utvecklas vanligtvis under en längre tid och kräver tålamod och det nya Ryssland är en fantastiskt förbättring jämfört mot Sovjetunionens dagar. Det finns givetvis fortfarande mycket att göra, men det verkar gå i rätt riktning, vilket man kan se under de pågående olympiska spelen. Det finns en positiv anda och en ny öppenhet, som speglar det nya Ryssland. USA borde omfamna utvecklingen och ta en långsiktig linje i relationen med Ryssland. Det finns enorm potential för samarbete, men det krävs ömsesidig respekt och konkreta krafttag för att en positiv dialog skall kunna inledas.

Förhoppningsvis kan OS ge nytt liv i relationen mellan USA och Ryssland och jag tror att det långsiktigt kommer finnas rum för en ny positiv väg med ökat samarbete, men det krävs en ny attityd för att få en ny start, och det vore en god ide om USA kan ta det första steget och därmed visa vägen. Kanske dags för en ny fas av lite neokonservatism?

Fler inlägg om: