16 oktober 2014

Början på slutet för symfoniorkestrar i USA?

Debatten inom den så kallade kulturen här i USA är just nu inne i en fas som handlar om överlevnad och hur man i framtiden skall attrahera tillräckligt med betalande åskådare. Med tanke på att bidragen från stater och federala håll oftast är begränsade och lönerna ofta är relativt höga, har många kulturella institutioner tvingats höja inträdesavgifterna för att få det att gå ihop och därmed helt enkelt fått färre åskådare. Affärsmodellerna har dessutom förändrats kraftigt under de senare åren och en betydligt större del av intäkterna kommer från sponsorer, företag och donationer.

Många museer har längre öppettider, många institutioner som the Metropolitan Opera har festivaler med speciellt populära teman och föreställningar och har förändrat produkterna för att bättre anpassa sig till efterfrågan. Det har också blivit enklare att köpa biljetter via internet och att välja sina egna platser. Om man sedan funderar på en mer populistisk kulturverksamhet under begreppet Broadway, har dessa teatrar lyckats med konststycket att inte bara attrahera fler åskådare, många turister, men också ökat lönsamheten genom högre biljettpriser. Det handlar dels om utbud och efterfrågan, men helt klart har marknadsföringen varit mycket framgångsrik. Den senaste iden är premier seating, med extra bra platser, som istället för att kosta runt $140 ligger närmare $250. Dessa biljetter säljer som smör i solen. De gjorde de tidigare också men teatern tjänar numera betydligt mer genom att sälja samma biljetter för ett betydligt högre pris.

En kategori som verkar har halkat efter vad gäller den allmänna utvecklingen då det gäller smarta och innovativa lösningar för att locka fler åskådare och att få dem att fördjupa relationen är de amerikanska symfoniorkestrarna. Av världens 10 topp orkestrar hamnar normalt mellan två och fyra amerikanska orkestrar på listan varje år. Problemet är att de börjar få svårt att få ihop ekvationen rent finansiellt. Kostnaderna är höga, inte minst då lokalerna är dyra och musikanternas löner är relativt höga, men det framstår vid en närmare titt på situationen att det handlar mer om inkomstsidan än kostsidan. Den existerande modellen för amerikanska symfoniorkestrar är baserad på intäkter från prenumeranter. Dessa har länge och väl varit en trogen skara, som år ut och år in har förnyat sin prenumeration genom att skicka in det nödvändiga pappersarbetet. Många av dem ger också generösa donationer då musiken ofta är deras passion. För en utomstående betraktare kan just modellen med prenumeranter verka förlegad och kanske ligger det något i detta. Om man tittar på symfoniorkestern här i New York, the New York Philharmonic, såldes för 20 år sedan 83% av biljetterna via prenumerationer. För 10 år sedan såldes 70% via prenumerationer och i fjol var siffran 54%.

Visst är det så att många har allt svårare att bestämma sig för en ett helt års program, dels för att mycket kan ses på TV eller via andra typer av medier. Många prenumeranter är äldre och försvinner genom att de helt enkelt inte längre kan gå. Det har också visat sig att av de som går en gång återvänder endast runt 10% till en ny konsert. Det har experimenterats med nya modeller som en kort prenumerationsserie, istället för de vanliga 9 eller 12 konserterna på ett år, kan man köpa ett reducerat antal, säg 4 eller 6 konserter. Andra försök för att locka fler åhörare har försökts med en mer populistisk fokusering, som att spela mest Mozart eller Bach, eller bjuda en känd person som är berömd i de bredare lagen. Det kan vara en skådespelare eller en mer känd popartist som då kombineras med symfoniorkestern. Faktum kvarstår likafullt, färre och färre tar steget att bli prenumerant.

Är det inte så att det känns ganska förleget att prenumerera på någonting numera? Dessutom måste man förnya prenumerationen varje år. I dagens mer dynamiska samhälle handlar det ofta istället om medlemskap, att som medlem kunna få förmåner, att vara medlem i en exklusiv klubb och att kunna få speciella erbjudanen. Dessutom förnyas medlemskap oftast automatiskt varje år för de flesta medlemskapen, dock ej för the New York Philharmonic, utan det krävs en årlig manuell förnyelse. För en serie av 9 konserter kostar det mellan $291 och $912. Det förefaller som relativt billigt om man jämför med andra kulturella aktiviteter, inte minst om man prenumerera på de bästa platserna. Ytterligare ett mörkt moln har kommit upp i New York, nämligen att konserthallen Avery Hall kommer vara stängd under två år för att renoveras. Det är planerat att påbörjas under 2019. Med tanke på hur svårt det är att få tillbaka folk som slutar prenumererar kan man undra om detta kommer bli dödsstöten för symfoniorkestern här i New York.
Debatten är intensiv och något desperat här i staden och det är klart att det behövs en modernare modell för att locka nya prenumeranter, eller snarare medlemmar. Priserna kan också segmenteras mer då de stelhårda fantasterna säkerligen skulle kunna tänka sig att betala betydligt mer. Kanske är det dock så att med det enorma utbudet i dagens samhälle och med ett allt större motstånd att binda upp sig med långgående planer, vill dagens publik kunna gå lite då och då utan att binda upp sig ett helt år. Man kan kanske vända på resonemanget och säga att om målgruppen trots allt är en äldre grupp, är det ju sant att just denna målgrupp växer rejält, dels i antal, dels i antal spenderade dollar. Inom turistbranschen är just gruppen över 80 den gruppen som tenderar spenderar mera och mera. 80 är som bekant det nya 60. I alla fall i New York.

Det kommer bli högst intressant att följa debatten under de kommande åren och se vad som händer med de amerikanska symfoniorkestrarna. Jag deklarerar nu att jag kommer gå till en konsert under hösten, men jag kommer givetvis också fokusera min energi på the Rangers och en eller två föreställningar på the Metropolitan Opera. The New York Philharmonic måste helt enkelt arbeta lite hårdare på deras erbjudande om de skall få med mig som prenumerant eller som medlem som jag föredra att bli betecknad som. We shall see, bollen är i deras halva just nu…fortsättning följer…

ad
9 oktober 2014
Waldorf Astoria

Waldorf Astoria

Nu kommer kineserna till New York. Det var nog flera i New York som satt morgonkaffet i halsen i morse då man i stadens tidningar kunde läsa om kinesernas senaste uppköp här i staden. Det har förvisso ryktats under en längre tid men nu är det klart att Waldorf Astoria är sålt till en grupp kinesiska investerare inom Anbang Insurance Group ledd av Wu Xiaohui. Han lär ha varit gift med Deng Xiaoping barnbarn, även om vissa tidningar meddelar att de fortfarande är gifta. Han lär vara runt 50 år gammal och det verkar vara en hel del spekulationer vad gäller detaljerna. Låter nästan lite skumt. Hur som helst verkar det finnas mycket pengar i fickorna med tanke på att kineserna betalade närma två miljarder dollar för hotellet och planerar att renovera hela byggnaden med dess 1232 rum.

Hotellet byggdes på den nuvarande adressen på Park Avenue 1931 och var då världen största och högsta hotell med sina 47 våningar. Conrad Hilton köpte art deco hotellet 1949 och har sedan dess ägt och skött hotellet. Numera ägs majoriteten av private equity firman The Blackstone Group, som för övrigt ligger endast några kvarter från hotellet. Försäljningen till de kinesiska investerarna innehåller klausulen att hotellen kommer skötas av Hilton under de kommande 100 åren. Vad som händer efter 2114 verkar oklart. Sedan hotellet öppnades har samtliga amerikanska presidenter bott på hotellet, i the Presidential Suite, som kostar $10,000 per natt.

Det finns givetvis hur mycket intressant kuriosa som helt då det gäller hotellet och dess gäster. Det var det första hotellet i världen som erbjud room service. Man har minst sagt svårt att tänka sig ett hotell utan just denna service. En rad kända personer har bott där, presidenterna Hoover och Eisenhower under deras pensioner tills deras respektive död, general MacArthur, Cole Porter, Paris Hilton växte upp där om det kan intressera någon, och listan kan göras lång. Det var för övrigt det första hotellet som erbjöd gästerna permanent boende i lyxsviter som kombinerades till lägenheter.

Det antas att hotellet under de kinesiska ägarna kommer följa andra lyxhotells tranformering till en ny modell men en del lägenheter, en del hotell. Plaza Hotel omgick den förvandlingen och har aldrig blivit sig likt. Det är helt klart med viss oro som amerikanerna ser kinesiska bolag ta över företag och anrika amerikanska byggnader, men det är samtidigt med en tilltagande realitet att fastighetsmarkanden har globaliserats och att markanden i USA och speciellt i New York numera är öppen för utländska ägare och investerare. Det har länge varit svårt för utlänningar att köpa lägenheter i New York, men reglerna har förändrats under de senaste åren för just condos, som kan ses som en god långsiktig investeringsmöjlighet för utlänningar. Priserna är fortfarande rimliga jämfört med London i alla fall, där ryssar och araber har investerat under många år och priserna trissats upp till ofantliga höjder. Nu är väl förvisso steget från lägenheter till klenoden Waldorf Astoria långt, kanske är det som Volvo i Sverige. En nationell klenod som blivit kinesisk. I grund och botten handlar det om en ny global marknad med mer pengar i omlopp och med högre priser och allting, även Waldorf Astoria, har ett pris. Hilton och Blackstone är säkert mycket nöjda med de två miljarderna, medan kineserna antagligen ser köpet som en god långsiktig investering, men också som en markering till omvärlden att Kina är ett land och en maktfaktor i den globala ekonomin som skall tas på allvar. Globalisering på gott och ont skulle man kunna säga.

Fler inlägg om:
1 oktober 2014

Cheerleading

Det finns mycket att skriva om som vanligt här I New York, inte minst vad gäller markanden och en allt starkare dollarn, som sätter sina spår internationellt och även här i USA. Den nya känslan är att den amerikanska ekonomin är på rätt väg och att den går mot ljusare tider. Det återspeglas i den lägre arbetslösheten, ökade investeringar och även en högre kreditkonsumtion, vilket är en indikation att den amerikanska befolkningen återigen tror på framtiden.

Detta trots oron i Europa, men då skall man komma ihåg att det för det mesta är en ganska negativ bild av den europeiska ekonomin här, och inte minst situationen i Hong Kong. Det var väl bara en fråga om tid innan den kinesiska diktaturens käftar skulle ge sig på demokratin i Hong Kong. Brutna löften är väl inget nytt för ledarna i Kina, så det kommer med största sannolikhet bara bli värre. USA har ingen direct reaktion, då den ekonomiska relationen med Kina är alltför viktig för att mana till demokrati, fria val, mänskliga rättigheter och friheter.

Förr eller senare lär det väl komma en reaktion från USA, men med tanke på det rådande beroendeförhållandet på Kina, är detta en känslig fråga. Hösten i New York är den bästa tiden på året, staden kommer till liv, kulturlivet florerar, alla stadens invånare är tillbaka, deals äger rum, solen skiner, det är äntligen det riktiga New York som är vid liv och det är en fröjd att vara del av staden.

Varje arbetsplats är som om the World Cup ägde rum, folk jobbar hårdare och längre, allting är helt enkelt mer intensivt på ett kul och engagerande sätt. Så i the city that never sleeps handlar det om att hänga med i svängarna. Jag har under den senaste tiden engagerat mig i arbetet runt ökad mångfald och bättre balans mellan könen på arbetsplatsen. En utmanade uppgift då kvinnor representarar under 10% av de översta skikten executives och det fortfarande råder svårigheter för personal inom kategorien mångfald att ta sig fram i karriären.

Mitt i detta viktiga arbete är det faktiskt inte helt enkelt att få ordning och reda på alla ekvationerna, framför allt inte vad gäller frågan om fler kvinnliga executives. Kandidaterna är få, kanske det beror på färre kvinnor och därmed möjligheter, att många redan sållats ut, att de föredrar att ha mindre ansvar och därmed, i det här fallet, mindre resande. Hur som helst är målet att öka antalet och andelen kvinnor. USA är förvisso ett samhälle som inte direkt har en fullt artikulerad strategi för kombination av kvinnor och karriär, utan det känns som om många företag precis har inlett processen att försöka skapa en mer jämlik arbetsplats.

Det finns en helt del problem med detta, inte minst ledighet, semestrar, barnrelaterad ledighet och brist på flxibilitet. Det är inte enkelt att få ihop en vettig karriär med familjeliv och det är helt enkelt så att just kvinnorna har kommit i en svår sits då det gäller att få ihop den ekavationen. Oftast tjänar mannen mer och någon måste ta huvudansvaret för det finansiella, den andre huvudansvaret för familjen. I grund och botten är det amerikanska samhället dessutom fortfarande ett machosamhälle och det kan sägas vara work in progress för att få detta förändrat. Kanske en kvinnlig president skulle ändra på bilden? Kanske just fler kvinnor i högre positioner inom de större företagen skulle ändra på det?

Häromdagen då jag en sen kväll satt och arbetade på just ideer för att kunna ta några konkreta åtgärder på arbetsplatsen för att främja karriären för fler kvinnor, satt jag samtidigt och tittade på amerikansk fotboll. En sport med stora våldsamma män som tacklar varandra med målet att få en oval boll över en linje. Touchdown. Bland denna våldssport finns det inom varje lag en stor grupp unga halvnakna kvinnor som gör dansnummer och akrobatiska rörelser längst sidolinjerna, ofta snudd på pornografiskt. Det vore nog varje mans mardröm att hans dotter skulle bli en cheerleader. Det finns förvisso runt 400000 i USA och det anses dessutom en sport.

Om man är en cheerleader i college, får man ofta gratis studier om man är med inom fotbollsorganisationen. Det kan givetvis vara trevligt att titta på lättklädda kvinnor som ett avbrott under forbollsmatcherna, men på något vis är just den uttalade sexismen och machosismen i det hela bestörtande. Det ger dock en bild av det amerikanska samhället och synen på kvinnans roll. Nu har det inletts en debatt även inom detta området och faktum är att numera finns det 6 fotbollslag som inte har några cheerleaders, däribland the New York Giants.

Helt klart är att det ger en i princip förnedrande kvinnosyn, som inleds redan i highschool, där de snygga sexiga flickorna får vara med som cheerleaders och sedan följer detta upp genom systemet via college till professionella sporter. Bilden skapas hos barn och lever vidare därefter. En god start på färden mot ett mer jämställt samhälle skulle vara att förbjuda cheerleading. De kan dansa om de vill, men vore det inte bättre om det istället spelar någonting själva utan att i princip vika ut för de amerikanska männen.

Företagen kan göra sin andel och påverka genom att inte länge sponsra cheerleading lagen och då allting här handlar om pengar, skulle det med största sannolikhet inte finnas kvar vid sidolinjerna så länge till. Ett steg i taget, det är en lång vandring i det amerikanska jämlikhetssnåret, men det vore likafullt ett positivt steg i rätt riktning.

28 september 2014
EU

USA och Ryssland

I New York har det varit en rörig vecka med tanke på FN årliga statschefsmöten. Det är inte klart vad som kommer resultera från möten och tal, men dialog och kommunikation är alltid nyttigt. Det har för den delen egentligen inte varit speciellt uppmärksammat här i New York, förutom Emma Watsons tal om kvinnorättsfrågor, och just trafikkaoset på östra sidan Manhattan. Veckans favorittema har annars varit den sista matchen för Derek Jeter, som lämnar the Yankees efter 20 år som deras mest populäre spelare.

USA har inlett bombningar i Irak och Syrien och det får givetvis viss uppmärksamhet, men det verkar som om hösten har inletts med fokusering på arbete efter en lång sommar och därmed en återgång till lite mer seriös verksamhet.
Inom den utrikespolitiska komplicerade realiteten lär problemen i mellanöstern fortsätta och det kommer bli komplicerat att finna en diplomatisk lösning, så det är rimligt att förutspå att ökade militära insatser kommer bli nödvändiga framöver. Dessa har förvisso inletts, men de kommer med största sannolikhet eskalera framöver.

Ett annat överhängande dimlemma är den ryska frågan. Vad skall göras med Ryssland? Här i USA har helt klart retoriken blivit mer anti-rysk, dels hos politiker, dels i pressen. Utveckligen har gått via Krimhalvön, som med största sannolikhet kommer förbli rysk, till östra Ukraina och vidare till ett globalt komplicerat politiskt spel, som sakta men säkert blivit ett nytt slags kallt krig, i stunden framför allt ett ekonomiskt krig.

De sanktioner som USA har inlett mot Ryssland kommer inte direkt få större effekter på den amerikanska ekonomin, då handel mellan länderna är förhållandevis liten. Däremot har USA fått med sig EU i detta farliga politiska spel och de flesta EU länderna har djupa ekonomiska band med Ryssland. Det gäller givetvis inom energisektorn, men även rent generellt vad gäller handel och investeringar. Det kom i dagarna ut nya dystra siffror om den ryska ekonomin, som stagnerat, och rubeln har fallit till en rekordlåg nivå. Ryssland å sin sida försöker komma på nya återgärder för att om möjligt motverkar sanktionerna och dessutom sikta in sig på amerikanska företag som är verksamma i Ryssland. Den senaste idén i kalla krigets tecken har fokuserats på media och teknologiföretag. Utländskt ägande i Ryssland begränsas och teknologiföretags aktiviteter i Ryssland skall underordnas de ryska myndigheterna då de anses utgöra en säkerhetspolitisk risk. Summa summarum har det ekonomiska kriget intensifieras och det kan endast leda till ökade spänningar mellan väst och öst och dessutom till ekonomiska problem i Ryssland och även inom EU.

Det är ett farligt spel, inte minst med tanke på att USA driver en hård och aggressiv linje, utan att egentligen själva ha mycket på spel, då den amerikanska ekonomin inte direkt påverkas. Däremot har EU mycket att förlora. Man kan fråga sig hur detta skall sluta egentligen? Vad gäller östra Ukraina verkar det som om ledarna i Kiev är villiga att gå med på större autonomi och att ge den rysktalande delen av Ukraina en chans att ha närmare förbindelser med Ryssland. USA har funderingar på att knyta Ukraina närmare till NATO, ett förslag som verkar smått vansinnigt med tanke på det labila politiska läget. Ett närmande mellan EU och Ukraina kommer med största sannoliket resultera i att Ukraina splittras i två delar. EU har dessutom stora problem att arbeta med det enorm korrumperade Ukraina och kommer med närmare samarbete ha nya stora problem att lösa.

Finns det då någon lämplig lösning på detta dilemma, som äventyrar Europas säkerhetspolitiska situation och som har allvarliga ekonomiska konsekvenser för såväl Ryssland som Europa? USA har inte hanterat politiken gentemot Ryssland på ett vidare smidigt sätt under de gångna åren. Putin är förvisso inte helt enkelt att ha att göra med, men realiteten är att samarbetet mellan de två stormakterna totalt brutit samman och det krävs närmare samarbete för att försöka reda ut situationen. Vidare sanktioner och aggressivitet kommer troligen inte ha positiva konsekvenser och det krävs nya positiva diplomatiska försök för att undvika mer komplicerade och potentiellt ödesdigna resultat. USA borde därför inbjuda Ryssland till dialog för att om möjligt komma närmare lösningar på problemen i Ukraina. EU har blivit en bricka i spelet mellan USA och Ryssland. EU kommer endast förlora mer och mer ju längre konflikten fortgår. Problemen är stora, Putin envis och aggressiv, men USA har länge ignorerat Ryssland och har nu inlett en mycket riskabel väg, som är alltför antagonistisk och som snarare är en återvändsgränd med möjliga nya konflikter, såväl ekonomiska som politiska.

Det är dags att istället försöka finna en diplomatisk lösning på krisen och försöka finna en väg med politiska lösningar. USA bör därför tona ner den aggressiva tonen och istället försöka lösa situationen genom dialog med Ryssland, vilket skulle gynna EU, Ukraina och Ryssland och skapa ett stabilare Europa.

Fler inlägg om: , ,
19 september 2014

Debatt om hustru- och barnmisshandel i USA

Hela världen kan stå i lågor, men detta kan inte få den amerikanska fotbollssäsongen ur balans. Återigen är den amerikanska favoritsporten nummer ett på allas läppar och säsongen har inletts med hög energi. Själv har jag noterat att lagen har spelat två av de 16 omgångarna, men faktiskt inte så mycket mer än det. Vet förvisso att Giants har förlorat sina inledningsmatcher och att Jets ligger på 1-1, men det är bara för att kunna visa att även jag vet vad som händer och sker här i New York.

Fotboll är en våldsam sport med våldsamma män och det framstår ibland som en sport med blodtörstiga gladiatorer. Det har vid sidan av fotbollen visat sig att spelare från NFL blivit arresterade runt 700 gånger sedan år 2000. Våldsamma män som sagt, från rån, slagsmål, misshandel till mord. Pengarna i sporten är dessutom groteska, de flesta tjänar miljoner, ägarna och TV bolagen tjänar miljarder. Vad som dock verkligen skakat om sporten under de senaste veckorna är en otäck video från i februari i år. Video visar NFL-stjärnan Ray Rice misshandla sin dåvarande fästmö i en hiss på ett hotell i Atlantic City. Han slår helt enkelt ned henne så hon tappar medvetandet. Rice slapp en formell rättegång och NFL:s disciplinära kommitté nöjde sig med att stänga av Rice i två matcher för misshandeln. Rice förhördes av NFL-kommissionären Roger Goodell, som troligtvis gärna vill ha kvar sitt jobb med tanke på att han tjänade dryga $44 miljoner i fjol. Rice tjänar runt $15 miljoner per år.

Den enda anledningen till att den här incidenten från en hotellhiss i februari nu blossat upp är att sajten TMZ Sports publicerat övervakningsvideon från misshandeln. Man ser paret gå in i en hiss och hur Ray Rice slår sin fästmö mer eller mindre medvetslös innan han släpar en livlös kropp ut ur hissen. En bild säger mer än tusen ord. Det är helt sanslöst hur överfallet kunde resultera i en avstängning på två matcher och inget mer. Efter ett par dagar med filmen på alla TV stationer och på internet meddelar fotbollslaget Baltimore Ravens att man sparkar Ray Rice med omedelbar verkan samtidigt som NFL stänger av honom på obestämd framtid.

I samma veva arresteras fotbollsspelaren Adrian Peterson för barnmisshandel då han slagit sin 4-årige son blodig. Laget har stängt av Peterson tills vidare.

De senaste veckornas misshandelsfall har öppnat dörrarna för en diskussion man sällan skådar här i USA. Det handlar om misshandel av kvinnor och barn, de som inte kan försvara sig, de oskyldiga, som tvingas leva i skräck för sina våldsamma män. Det handlar givetvis inte bara om brutala fotbollsspelare, men även om misshandel, eller snarare domestic violence i största sannolikhet. Det är ofta en komplicerad ekvation. I fallet med Rice gifte sig Rice och hans nedslagna fästmö en dryg månad efter hissincidenten. Vad tänkte hon? Då det handlar om barn går beteendet ofta från en generation till en annan. Som en ond cirkel. Det finns så många exempel som är skrämmande att det inte ens är värt att skriva om dem. Det krävs konkreta krafttag, det borde vara helt klart att Rice beteende är kriminellt, bevis finns på kamera, han slog helt enkelt en annan person medvetslös.

Hans fästmö som en månad senare bestämde sig för att gifta sig med honom. Vad tänkte hon? Trodde hon att han kommer förbättra sig, är det pengarna som förblindar, man undrar om han slår henne ofta, kanske lever hon i konstant skräck, varför stannar hon kvar hos honom? Frågorna är många, men hur kommer det sig att en sådan situation accepteras av samhället? Själv blev jag förvånad och bestört av hur många som kom till fotbollsmatcherna efter det inträffade klädda i Rices och Petersons tröjor, jerseys, för att därigenom visa sitt stöd. Är de därmed för hustrumisshandel och barnmisshandel? Tycker de att det är accepterat beteende? Eller vad vill de visa? Kanske de tycker att misshandel är en sjukdom och att man skall tycka synd om dem. Jag tror förvisso att dessa kriminella förövare behöver hjälp, men det är väl också så att de faktiskt är kriminella element i samhället, vars agerande är brottliga handlingar och att de skall stå till svars i en domstol. Det hjälper inte att stänga av dem en match eller två, de kan helt enkelt inte spela i NHL längre. Det måste bli klart att spelare inte kan bryta mot de lagar som gäller för andra bara för att de är högt betalda fotbollsspelare. I en sport där allting handlar om pengar har nu till och med sponsorerna klagat på reglerna, spelarna och ligan. Det kan väl inte vara tillåtit att slå sina familjemedlemmar, sin fru, sina barn? Att leva med en sådan man måste vara helvetet på jorden.

Det är positivt att det börjat diskuteras här i USA, bättre sent än aldrig, men det är också viktigt att sätta klara regler och inte tillåta spelare som misshandlar kvinnor och barn att spela vidare i NFL. Punkt slut. Det är dags att städa upp ligan från slöddret och att ta krafttag genom att ställa dessa personer inför rätta i civila domstolar. Någon måste slutligen stå på de svagas och utsattas sida. Titta på hissvideon igen och fundera på hur det kommer sig att mannen blev avstängd ett par matcher, kvinnan tog beslutet att gifta sig med mannen i fråga. Ett försvarslöst barn skriker i bakgrunden och skriker för alla de oskyldiga som inte förstår varför mannen eller pappan inte kan sluta slå. Fotbollssäsongen har helt klart överskuggats av denna fråga, som i grund och botten är betydligt viktigare än att vinna Super Bowl. Förhoppningsvis kommer debatten fortsätta även framöver och fler och fler av de utsatta vågar öppna upp och prata om deras lidande och hur det känns att ständigt leva i skräck. Dags att vakna upp!

11 september 2014
9/11

9/11 igen

Som det sig bör är det en bra ide att ta en tyst minut av eftertänksamhet idag och fundera på den där septemberdagen för 13 år sedan. Dagen har etsat sig fast in i minnet för många då det i princip handlande om live terrorism, som ju kunde följas på TV då det skedde. För de som var på plats och kunde följa dramat är det fortfarande svårt att få grepp om vad som egentligen skedde, att plan körde in i de magnifika Twin Towers, folk som hoppade ut från de brinnande tornen, som sedermera överraskande nog kollapsade, utan att lämna några kroppar eller spår av de runt 3000 döda.

Jag tänker ibland på en brandmans ansiktsuttryck då han stack ut huvudet genom brandbilens nedrullade fönster, blickandes upp mot de brinnande tornen. Han verkade inse vidden av den fasa som skulle möta honom inom kort. Folk flydde från scenen, men inte polismän, brandmän och många andra för den delen. De tog istället trapporna upp för att om möjligt försöka rädda någon. Då ingen trodde att tornen helt enkelt bara skulle falla ihop som korthus, hade räddningsledningen dessutom satt upp sitt högkvarter i lobbyn i ett av tornen. Många gjorde sitt bästa, många dog som en följd.

De flesta som dog gick till jobbet denna vanliga tisdagsmorgon, vissa hade frukostmöte i den populära resturangen Windows on the World på 106 eller 107 våningen. Själv hade jag en lunch på ett av mina favoritställen Tall Ships Bar & Grill i WTC den 10 september, första arbetsdagen efter en bra semester i Cape Cod. Vandrade tillbaka till mitt kontor några kvarter norr om tornen, där jag för övrigt hade jobbat fram tills mars 2001, och blickade upp. Det var en sådan klarblå dag som bara finns ibland i september här i New York. Det blev en sista blick på två unika fantastiska byggnader.

Tyvärr har den globala terrorismen inte försvunnit trots ansträngningar från många civiliserade nationer. I år sammanfaller 9/11 med Obamas tal igår kväll om USAs strategi för att om möjligt besegra det senaste globala hotet från terroristorganisationen ISIS genom militära insatser i Syrien och Irak. Talet är ett resultat av att runt 70% av de amerikanska väljare är för militära amerikanska åtgärder och ökat tryck på den amerikanska presidenten efter två amerikanska journalister halshuggits av ISIS under de senaste veckorna. De amerikanska insatserna kan verka bättre sent än aldrig, men i grund och botten är det väldigt sent att återigen ge sig in i leken. Den amerikanska reträtten under Obama från Irak och från the War on Terror har helt enkelt resulterat att USA nu måste ge sig in i kampen mot terror igen.

Obamas oförmåga att bygga allianser och få andra med sig, såväl i USA och internationellt, kan bli ett potentiellt problem i kampen, då det kommer krävas internationella insatser, helst med andra muslimiska länder involverade. Tänker då närmast på Saudi Arabien, Egypten, Jordanien och UAE. Det är en röra just nu som kommer kräva mycket från de inblandade och det dessutom kommer kräva amerikanskt ledarskap och inte minst resurser. Att ha en ledare som Obama under rådande omständighet är skrämmande för många. Hans brist på väl genomtänka planer och svaga ledarskap gör att det kommer krävas stora insatser från alla involverade, dels för att försöka stödja presideten, dels för att få andra länder involverade för att gemensamt leda kampen mot ISIS och mot den globala terrorismen. Det är helt enkelt dags att omgruppera och inleda en andra fas av the War on Terror.

Mitt i detta planerande om hur man skall bemöta organsationer vars mål är att mörda och förstöra, är det samtidigt viktigt att finna tid och utrymme att fundera på 9/11, att komma ihåg att det finns godhet och ondska och att det är en kamp mellan dessa. Det verkar väldigt svart och vitt, men då man ser ett flygplan flyga in i en byggnad eller en person halshuggas, är det väl helt enkelt så att det är onda gärningar av onda människor, som måste besegras.

Tankarna går idag ut till speciellt till alla barn som aldrig fick en chans att lära känna sina föräldrar. Här i New York kallas de The Children of 9/11. Många band har skapats mellan dessa barn. Jag känner ett par och är imponerad av deras styrka och deras öppenhet att diskutera saknaden. Kampen mot förespråkarna och utövarna av ondska och terror måste fortsätta. Det handlar fundamentalt om ett val mellan rätt och fel, mellan godhet och ondska. Som många säger i dag här i New York ”We will never forget”…

Fler inlägg om:
4 september 2014
Nick Bollettieri

Samtal med tennislegenden Nick Bollettieri

Ibland har det sina fördelar att bo i New York, inte minst då det gäller arbetsmöjligheter, men även då det handlar om att träffa intressanta och spännande människor. Efter alla åren här kan listan av intressant människor göras ganska lång vid det här laget.
Förra veckan hade jag ett samtal som för mig personligen hamnar mycket högt på min lista av möten. Nummer ett lär väl fortfarande vara Gorbatjov. Tennis har alltid varit min favoritsport och jag har i princip spelat hela mitt liv och till och med varit coach under vissa tider. Nu är jag absolut ingen toppspelare och då jag spelade en match förra veckan mot en 12-åring förlorade jag det första setet 6-4. Kanske det var hettan, kanske det är åldern, kanske gick jag upp för tidigt den dagen, kanske gick jag och lade mig för sent, kanske jag inte borde sprungit dagen före matchen, kanske åt jag något olämpligt? Eller var det bara så att han var bättre. Frågorna fortsätter komma, men det är helt enkelt nödvändigt att få revansch så fort som möjligt.

Fördelen med New York är att det väldigt enkelt att spela tennis. Under vintrarna kan man boka en fast tid på flertalet platser även om det svider i plånboken. På sommaren är det dock såväl enkelt och billigt. I Central Park ligger 26 välskötta grusbanor runt 96 gatan, mitt i parken, och man kan antingen reservera en bana för $15 eller bara sitta där och vänta tills man få en bana. Man måste vara medlem och det kostar $200 för säsongen för vuxna och $10 för barn.

Då jag nyligen var där hade tennislegenden Nick Bollettieri en tennisklinik för ungdomar och han stannade kvar inom anläggningen efteråt. Detta sammanföll med att jag spelade klart på min bana. Hur det än blev hamnade Nick B. och jag bredvid varandra på den lilla läktaren i huset som blickar ut över tennisbanorna. En liten väderbiten man, extremt solbränd, och med ett stort varmt leende. Pratade lite tennis, lite Sverige, Borg så klart och om hans projekt att försöka få tennis till en större mängd ungdomar i städer som New York. Han gav mig det allmänna rådet (jag brukar fråga om råd) att ”Take your time and always be positive”.

Vandrade hemåt fundersam. Är normalt sett otroligt otålig och dessutom inte alltid helt positiv om det inte går min väg. Gick till Barnes & Noble och fick där tag i en nyligen utgiven bok av Nick. Läste den och blev inte bara imponerad av hans arbete med tennisspelare som Andre Agassi, Jim Courier, Monica Seles, Serena och Venus Williams och Maria Sharapova och en väldigt lång rad av andra tennisspelare, som tränat med Nick på hans Tennis Academy nere i Florida. Många kom dit som barn och växte upp med Nick en extra fadernsgestalt. Faktiskt en helt otrolig karriär och ett fantastiskt liv, som ledde till att han blev del av invald till the International Tennis Hall of Fame under sommaren 2014. Om ni någonsin har vägarna förbi Newport, Rhode Island, denna spännande och vackra stad med alla de berömda palatsen, då måste ni också passa på att besöka deras tennismuseum. Man kan dessutom spela tennis på deras berömda gräsbanor.

Nicks bok, som förresten heter “Bollettieri: Changing the Game”, är högst intressant läsning med en rad detaljer om hans livsöden, som inleddes precis utanför New York City i Pelham med en större skara familjemedlemmar ursprungligen från Italien. Man kan väl säga att hans livs varit minst sagt färgstarkt, inte minst återspeglat i hans åtta fruar och sju barn. Tennis har dock varit den största kärleken verkar det som och hans passion för tennis genomsyrar boken och även vårt samtal.

Känner mig inspirerad av denna 83-årige man som pratar ödmjukt och lite långsammare än man skulle kunna tro, men som pratar med klarhet och passion. Läser Tennis Hall of Fame förklaring till hans inval till denna exklusiva klubb och finner dessa ord väl valda: “A soaring optimist with the clearest of convictions and an unwaveringly sunny disposition”…

Som ofta när man träffar berömda och framgångsrika personer blir frågan: ”Men vad f-n gör jag med mitt liv?”, men det är dags att lägga ångestfyllda tankar åt sidan och fundera på det mycket praktiska rådet som faktiskt kom från den livs levande Nick Bollettieri då vi satt där och småpratade om tennis och livet: ”Take your time and always be positive”.

Fler inlägg om: ,
30 augusti 2014
US banker

Det stora bankrånet

Man finner alltid banker på de flottaste adresserna, med de största pampigaste lokalerna och det är ju allmänt känt att om man vill tjäna ordentlig med pengar, är en bank en passande arbetsplats, vare sig det är inom trading eller investment banking. Dessutom allt mer inom kapitalförvaltning, eller wealth management som det kallas här. Den finansiella krisen orsakades enligt de flesta genom bankernas bristande omdöme, girighet och utsugning av kunderna. Det kan diskuteras då bankernas mål är tjäna så mycket pengar som möjligt inom rådande regelverk och finansiella system, men det är väl i princip alla vinstdrivande företags mål.

Med Lehmans dramatiska undergång skakades markanden och bankerna om ordentligt och det har tagit många år och många statliga miljarder att få systemet på fötter igen. Därutöver har systemets regelverk och riskhantering förändrats med målet att skapa en mer stabil finansmarknad så att det som hände med Lehman och de andra bankerna inte kan hända igen. Bankerna har i den här processen sakta men säkert kommit på rätt köl igen och från ett vinstperspektiv tjänar de nu återigen otroligt mycket pengar.
Den amerikanska staten med justitieminister Holder i spetsen har varit väldigt aggressiva då det gäller att stämma bankerna för kriminella finansiella aktiviteter som enligt staten skapade krisen. Justitiedepartementet har i princip gått efter alla bankerna, de flesta anklagade för oegentligheter runt fastighetslån och produkter som MBS (mortgage backed securities), som paketerades och såldes som smör av bankerna. I grund och botten låg de mycket lösa reglerna runt lån, där i princip vem som helst kunde få ett banklån och finansiering med liten eller ingen hänsyn till om personen i fråga kunde betala tillbaka lånet. För detta belastas numera bankerna, men det var till mycket ett resultat av en radikal förändring och liberalisering av lånesystemet under Clinton, som uppmuntrade dessa typer av lån till många som egentligen inte alls borde beviljas lån.

Antagandet att fastighetspriserna skulle stiga i all oändlighet visade sig dessutom orimligt, och under krisen blev allt fler oförmögna att betala lånet och det hela slutade med att ett stort antal helt enkelt fick överge sina hem. Staten tillförde under krisen kapital till bankerna och det finansiella systemet med förhoppning om att därigenom få igång ekonomin igen. Strategin verkar ha lyckats och likviditeten på markanden har fått fart på ekonomin och även fått ordentlig fart på bankerna.
Under de senaste åren har staten stämt och hotat bankerna med påföljder då de anses skyliga till ohederligt förvarande och att lurat kunderna in i de finansiella situationerna. I och med att bankerna i princip skulle gå under om det belastades med kriminella domar, har samtliga fall i USA resulterat i förlikning mellan staten och bankerna, det vill säga att bankerna har betalt böter. Antalet förlikningar relaterade till den finansiella krisen har drabbat framför allt Bank of America med 19 förlikningar, 8 för JP Morgan Chase, 8 för Citigroup, 9 för Wells Fargo, 4 för Morgan Stanley och 2 för Goldman Sachs. Totalt har bankerna betalat den amerikanska staten runt 127 miljarder dollar i förlikning, högst bötersbelopp betalt av Bank of America med runt 75 miljarder dollar.

I grund och botten var systemet vansinnigt, då kunder uppmuntrades att ta höga lån, oftast så kallade subprime, vilket innebär att låntagarens kredit egentligen inte var kreditvärdigt för lånet, därav anses lånet sub. I samma fålla som junk. Då dessa lån sedan lades ihop och såldes av bankerna med AAA ratings skapades i princip en helt orimlig marknad som handlades som solida produkter, men som i realiteten var allt annat än stabila. De visade sig också vad det led vara värdelösa. Nu var ju alla medvetna om detta, credit rating agencies, bankerna, de statliga institutionerna, så det är lite märkligt att detta fortfarande diskuteras och att bankerna har gjort till syndabockar. Någon måste betala kalaset och det är bankerna och aktieägarna som nu får stå för notan. Som någon sa, ”banking in a time of cholera”. Nu drabbar det förvisso ingen fattig, med likafullt, och då detta kapitel är över, kan bankerna återigen få lite mer andrum. Precis som tidigare opererar de i det finansiella systemet som skapats. Kanske begås det misstag även nu? Vem vet? Det har definitivt blivit ett stabilare system genom striktare kapitalregler och även staten har insett att det måste finnas striktare regler för belåning och med associerade produkter. Bättre sent än aldrig. Under tiden får bankerna betala för de svunna tidernas slappa kreditregler. Vi måste kanske alla ha en syndabock, men i praktiken handlar det om det största bankrånet genom tiderna…

Fler inlägg om:
20 augusti 2014
Ferguson

Ferguson

Det är nog inte många som förrän den här veckan hade hört talas om Ferguson, en liten förort till St Louis i delstaten Missouri med 20000 invånare med runt 70% svarta, 30% vita. För 10 dagar sedan sköts en obeväpnad svart tonåring, den 18-årige Michael Brown, till döds av en vit polisman. Darren Wilson.

Incidenten ledde till våldsamma upplopp och vandalism, inte helt olikt tidigare rasbaserade upplopp i Newark och Los Angeles. Protesterna och väldsamheterna har intensifieras under de senaste dagarna och det är nu frågan om Wilson kommer åklagas för mord eller vållande till annans död. Justitieminister Holder kommer till Ferguson i dagarna, nationalgardet är inkallat för att upprätthålla ordningen och se till att rådande utegångsförbud under nätterna följs. Dessutom har staden har invaderats av massmedia.

Efter den uppmärksammade dödsskjutningen av Troyvon Martin i Florida ifjol, även där en obemannad svart man som sköts till döds, där sedermera mannen som sköt honom frikändes av en jury, har dramat i Ferguson tagit formen av en sällan skådad rasilska som legat och pyrt under en längre tid. Michael Brown har nu anklagats för rån, men i realiteten verkar det som om han var stoppad av polisen för att han korsade en gata illegalt, vilket ledde till en konfrontration med polisen, som i sin tur ledde till dödsskjutningen.

Man kan givetvis inte försvara en dödsskjutning av en obemannad person och det kommer med största sannolikhet leda till någon form av rättegång. Vad som i grund och botten är skrämmande att observera är det grundläggande våldet i samhället. Det är förvisso inte undra på att folk mördas och skjuts till döds dagligen då det finns fler än 300 miljoner vapen i privat ägo i USA. Polisens antar helt enkelt att personen som bemöts i en konfrontration är beväpnad och de tar därmed inga chanser, det skjuts först, och frågorna ställs därefter. Dessutom är situationen givetvis speciellt komplicerad, då det återigen handlar om en dödsskjutning av en ung svart man, dessutom av en vit polis.

Våldssamhället har fortsatt sin frammarsch i USA. Fängelserna är fulla och sedan 1980 då antalet fänglade var en halv miljon, är antalet fångar numera runt 2.3 miljoner. Av dessa är ungefär hälften svarta. Kostnaden ligger på runt 70 miljarder dollar årligen för fängelserna. Det finns hur många skrämmande exempel och vansinnig statistik som helst. Problemet är att problemen börjar redan i unga år, i familjen och i skolan. Runt 35% av svarta barn i skolans 7 till 12 årskurser har antingen varit avstängd från skolan eller helt enkelt fått lämna skolan. Då är det ju inte undra på att det är svårt att få en vettig utbildning och inte minst få ett bra jobb.

Jämfört med vita är arbetslösheten för svarta betydligt högre, skiljsmässorna vanligare, drogmissbruk vanligare och problemen försätter i en lång rad. Det verkar som om alla kanske inte ha samma chans i USA trots allt, som om ras fortfarande spelar en avgörande roll mellan de som har och de som inte har. Det är dock möjligt, faktiskt troligt, att incidenten i Ferguson inte kommer leda till några förändringar och inte heller några djupa tankar på att det faktiskt är någonting grundläggande fel i det amerikanska samhället.

Det spelar ingen roll vad som händer verkar det som, om det så är barn som skjuts till döds, dagliga mord i städer som Chicago, ökat drogmissbruk, fler hemlösa, då egentigen ingenting ställs på sin spets och leder till dramatiska förändringar. Att det inte blivit förändringar till vapenlagar efter morden på barnen i Sandy Hook är helt obegripligt.
Istället blir resultatet ofta en media cirkus med hjältar och drama på klassiskt amerikanskt Hollywood manér. Förhoppningsvis kan tragedin i Ferguson för en gångs skull leda till konkreta åtgärder och frågor om vart det här samhället är på väg. Det är dags att vända på våldsvägen och dessutom försöka få bukt på den inflammerade rasfrågan, som återigen river upp USA. Låtom oss hoppas att Ferguson kan bli starten på en ny era.

Fler inlägg om: ,
16 augusti 2014
QE3

QE eran är nästan över och festen är slut

Allt tyder på att QE3 går mot sitt slut och det verkar som om oktober eller november kan bli den sista månaden med pengainflöde från the Federal Central Bank. Då perioden av extrem lös monetär politik lider mot sitt slut, en period av så kallad quantitative easing, kan man fråga sig vilka konsekvenser slutet på QE3 kommer få. I teorin avbryts policyn då det anses att den amerikanska ekonomin kan stå på egna ben och att staten inte längre behöver stödja den. Det återstår att se, men ekonomin verkar fått fart under de senaste åren, arbetslösheten har sjunkit under en längre tid, marknaden har länge haft en positive utveckling, räntan är historiskt låg, inflationen låg och konsumtionsnivån är relativt hög. Därutöver redovisar många amerikanska företag, inte minst banker, hedgefonder och private equity bolag, rekordvinster och det har dessutom varit en god stabil period för många teknologiföretag och produktionsbolag. Så i princip verkar allting vara under kontroll och det är dags att lägga ned QE3.

Det kommer med andra ord bli en reduktion av likviditet på marknaden. Priserna har drivits upp under de senaste åren då det helt enkelt funnits mer pengar i omlopp, vilket har varit basen för markant förmögenhettillväxt för folk med tillgångar. Detta i kombination med en låg ränta har gjort att många finansiella institutioner och privatpersoner har haft och fortfarande har en strålande tid. Ökat pengautbud har dessutom devalverat den amerikanska dollar genom räntemekanismen. Lägre ränta minska efterfrågan på dollarn, vilket försvagar valutan. Detta har i in tur gynnat den amerikanska exportindustrin.

Då QE eran går mot sitt slut, kan man framför allt framhäva två effekter av den extremt lösa pengapolitiken:

1) De som framför allt gynnats har varit de med tillgångar. Det har skapat ännu större klyftor mellan de som har och de som inte har i USA, fast i mer extrem form. QE likviditeten i kombination med den låga räntan har skapat enorma förmögenheter och vinster för många och de rika har verkligen blivit rikare. Vissa kallar QE en regressiv finansiell omdistribution av hela den amerikanska ekonomin. Om man skulle använda resonemanget i skattetermer är alltså en regressiv skatt ett scenario där skatten minskar ju högre inkomsten är.

2) QE programmet har också i princip varit ett instrument för amerikansk protektionism och ökad amerikansk konkurrens genom devalvering. Det har givit amerikanska bolag en stor fördel på den globala markanden genom den lågt värderade dollarn.

Om the Fed fortsätter med fortsatta neddragningar av QE3, kommer obligationköpet vara nere till $15 billion per månad då the Fed har sitt möte i oktober och det lär vara slutet på QE eran. Kanske fortsätter det året ut, kanske inte? Den amerikanska ekonomin är i bättre skick än tidigare och borde klara sig utan statens stöd framöver. Då likviditeten reduceras kommer troligtvis ekonomin bromsas något, markanden stagnera och räntan gå upp. Det är också möjligt att arbetslösheten går upp något då konsumtionen lär reduceras då det är mindre pengar i omlopp. Det är också troligt att debatten kommer vara mer fokuserad på andra grundläggande bitar av ekonomin, som det enorma budgetunderskottet och hur man på sikt skall få bukt på skuldberget. Det har varit en minst sagt lukrativ period för många amerikaner, en pengafest utan like, men det är dags att inleda en mer balanserad och nyanserad period utan cheap money. Det är dags att ta ansvar igen, dags för den amerikanska ekonomin att leva utan tillväxthormoner och återigen finna sin plats under normala finansiella förhållanden. Det kommer onekligen bli väldigt intressant att följa den amerikanska ekonomin ta sina första stapplande post QE steg i slutet av 2014 eller i början av 2015.

Fler inlägg om: