ad
18 november 2014
Havel

Havel

Det finns verkligen inte mycket politikerna i Washington DC numera kommer överens om, så det kan därför noteras att det faktiskt fortfarande fattas beslut i representanthuset med rösterna 435 mot 0. Det handlar om beslutet att installera en byst av Vaclav Havel i Capitols så kallade Freedom Foyer, där byster av Winston Churchill, Lajos Kossuth, Abraham Lincoln och George Washington redan finns. I samma veva släpps en lysande bok av Michael Zantovsky, Havel – A Life, som jag läste under helgen och starkt rekommenderar.

Vaclav Havel för onekligen tankarna till det kalla krigets dagar och till öststaternas kamp för frihet och demokrati för 25 år sedan. Muren revs, fria val infördes och i Tjeckoslovakien blev dramatikern Havel plötsligt en politiker i sammetsrevolutionen och sedermera Tjeckoslovakiens president 1989-1992 och Tjeckiens president 1993-2003. Havel bejakade involvering och samarbete, vilket inte minst resulterade i att Tjeckoslovakien blev medlem av NATO och EU.

Havels vilja att samarbeta och söka gemensamma lösningar hindrade förvisso inte Slovakien att bli självständigt 1992, men Havel stödde Natos bombningar av Serbien så tidigt som 1994 och arbetade med USA och George W Bush vid invasionen av Irak 2003. Kanske kan man undra vad Havel skulle säga om dagens globala politiska situation, där det framstår som de globala aktörerna har allt svårare att finna vägar till konstruktivt samarbete och där det framstår som allt mer komplicerat att bygga allianser med gemensamma mål där stater agerar unisont utifrån moraliska övertygelser, och utifrån en kristen och humanistisk solidaritet.

Det kan till viss mån låta aningen republikanskt och neokonservativt och går emot de rådande aktionerna från dagens världsmakter. Det har blivit allt svårare att finna en gemensam moralisk linje för att möte totalitära utmaningar, vilket vi ser inte minst då det gäller ISIS. Som en förespråkare för universella värden och en gemensam moral, var Havel övertygad om att en euro-atlantisk gemenskap har en viktig roll i kampen mot extremism och totalitära ideal. För en person som växte upp under totalitära former verkar det rimligt att vara emot dessa krafter och förespråkar en aktiv politik för demokrati och humanism. Det kanske var enklare då motståndaren oftast var de kommunistiska regimerna med Sovjetunionen i spetsen och kanske är mer komplicerat i dagens mer fragmentariska globala politik.
Å andra sidan är det ganska simpelt, antingen finns frihet och demokrati, eller inte. Moralens ifrågasättande låter oss därefter ta ställning till vad som är rätt och fel, och vad man kan göra för att ändra det som är fel. Det är en av anledningarna till att Havel i Washington framstår som en allmän hjälte, men kanske just nu en hjälte för republikanerna. Vet inte om Havel hade hållit med om detta. Helt klart är dock att den amerikanska utrikespolitiken numera inte följer Havels modell. Det finns en brist på en övergripande moralisk politik, det finns inte längre en politik som i grund och botten exporterar moraliska värderingar och demokrati och det finns definitivt inte längre en politik som är byggd på att använda militären för att nå dessa mål.

USA har färre närma allierade och vänner än på bra länge och att nå internationella överenskommelser verkar allt svårare. Visst håller USA och EU med om att Ryssland skall ta sig ur Ukrainas östra delar, men det har blivit mer ett nytt kallt krig mellan USA och Ryssland, där inga egentliga politiska och diplomatiska lösningar verkar närma förestående. Havels kristdemokratiska och liberala ideal skulle nog snarare försöka finna långsiktiga lösningar som bottnar i humanism. Det är förvisso inte helt klart om dagens Ryssland skulle lämpa sig för dylika moraliska lösningar, troligen inte, men detta skulle likafullt kunna betonas. Helt klart är dock att det skulle vara på sin plats för de demokratiska västerländska makterna att återigen börja samarbeta och mer aktivt försöka att vara en samlad stark röst emot totalitära stater och mer aktivt stödja länder som efterstäva dessa ideal.

Därför, i Havels anda, bör de demokratiska länderna arbeta närmare mot stater med antidemokratiska totalitära regimer med slutmålet att besegra dem och befria deras förtryckta medborgare. Detta förblir ett globalt dilemma, men så länge som USA och andra fria länder förbli passiva, är det viktigt att minnas Havels ideal och långa kamp mot förtryck och diktaturer. Jag betvivlar att Havel skulle vara en republikan, men å andra sidan skulle han inte heller vara en demokrat i dagens alltmera passiva USA under Barack Obama.

Fler inlägg om:
12 november 2014
dollarn

Dollarns återkomst

Brukar inte vara så intresserad av den svenska valutakursen förutom då jag är på väg till Sverige. Råkade dock se dagens kurs då jag var inne och läste en del svenska artiklar på nätet och blev högst förvånad då jag såg att en dollar kostar hela 7.39 svenska kronor. Var i Sverige i mars och då kom jag ihåg att kursen var runt 6.30 kronor. En ökning på 17%. Känns som det var ett tag sedan priset var så högt även om jag också minns över 9 kronor och faktiskt till och med över 10 kronor för en dollar. Det var tider det och då var det verkligen ett nöje att åka till Sverige.

Det finns mycket som tyder på att dollarn kommer fortsätta stärkas gentemot kronan. Allt fler tecknen visar att USA ligger före Europa och de stora ekonomierna i Asien i konjunkturvändningen. Det innebär att USA kommer strama åt sin ekonomi före Europa, vilket ger stigande räntor och starkare valuta. Den europeiska centralbanken, ECB, har även annonserat fortsatta låga räntor, vilket fått europeiska valutan att tappa mark mot den amerikanska dollarn. Fortsatt hög global likviditet innebär att pengarna måste allokeras någonstans och desto stabilare den amerikanska ekonomin verkar, desto sannolikare är det att pengarna kommer gå till USA och dollarn.

Den amerikanska sysselsättningen nyligen redovisades och visade sig starkare än vad de flesta hade trott steg de amerikanska räntorna och dollarn fortsatte att stärkas mot både euron och den svenska kronan. Denna utveckling verkar dessutom hålla i sig, vilket sätter press på lönerna och på räntorna, vilket i sin tur ytterligare stärker dollarn. Dessutom har som bekant Federal Reserve slutat med QE, vilket reducerar likviditeten, även om den som sagt är fortsatt hög, men det innebär lite mer långsiktigt en sannolik höjning av räntan, vilket också stärker dollarn.

Helt plötsligt förefaller alla globala ekonomiska pusselbitar leda till en starkare dollar. Oljepriser ser dessutom ut att fortsätta sjunka, vilket också pressar dollarn högre. Situationen i Ryssland medför inte bara ytterligare press på den ryska valutan, utan att kapitalutflödet söker andra säkrare valutor, troligen dollarn, vilket då ytterligare stärker dollarn och försvagar rubeln.

Sverige har dessutom en hög arbetslöshet och en relativt svagt växande ekonomi. Detta gör kronan som valuta mindre intressant och i fallet Sverige tyder vidare inrikespolitiska problem på en svagare krona framöver.
Överlag är det en rad faktorer som spelar in just nu och samtliga pekar i riktningen att dollarn kommer bli betydligt starkare under resten av 2014 och även under 2015. Det förefaller troligt att dollarn kommer nå runt 8 kronor innan året är slut och fortsätta marschen mot 9 kronor för en dollar under 2015. Jag tippar på en kurs på 7.95 vid årets slut och 8.85 i slutet av 2015. Kan vara bra för den svenska exportindustrin de strukturella problemen till trots och även för investerare som planerar köp av amerikanska räntefonder. För den svenska turisten här i New York kommer det dock bli dystra tider. Själv ser jag däremot fram emot en billigare färd till Fosterlandet.

Fler inlägg om:
8 november 2014
Midterms

Republikanerna tar över

Det viktiga valet i mitten av Obamas sista fyra år vid makten, the midterms, ägde rum under veckan. Representanthuset röstade för det 435 platserna och det republikanerna partiet vann 244 platser och utökade därmed sin majoritet. I senaten, där en tredjedel av de 100 platserna valdes, var det mer på spel med tanke på att demokraterna har varit i makten i senaten under Obamas period som president. Den makten förlorade nu demokraterna då republikanerna vann minst 52 plaster och helt enkelt inte bara tog över senaten, utan nu har hela kongressen på sin sida. Tre delstater, Virginia, Louisiana och Alaska, är inte avgjorda i senaten, men det skulle kunna antas att Virginia kommer sluta demokratiskt, medan Louisiana och Alaska kommer bli republikanska. Det skulle i så fall innebära 54 mot 46 till republikanernas fördel i senaten. Obama framstår som en allt mer isolerad president med allt svagare stöd.

Under normala omständigheter skulle en så pass stor valseger skaka om Washington ordentligt. Helt klart är att republikanerna tagit över landet, inte bara i representationshuset och senaten, men de vann också många vinster som guvernörer i stater som anses demokratiska. Det var andra intressanta konstellationer där republikanska minoriteter vann viktiga val, inte minst Susana Martinez som omvaldes till guvernör i New Mexico, men även att den första svarta republikanska kvinnan någonsin valdes in i kongressen, Mia Love. Det är minst sagt häpnadsväckande att detta tagit till 2014. Dessutom valdes den förste svarte senatorn från en sydstat, Tim Scott från South Carolina, sedan Renconstruction, alltså perioden efter inbördeskriget, som slutade 1865. Dessa segrar är betydande för det republikanska partiet och kan vara en början på en mer nyanserad röstning från minoriteter, som oftast röstar mellan 90% och 100% demokratiskt. Det är framför att möjligt att det republikanska partiet kan stärka sina band med den stora latino befolkningen som röstar.

Den överhängande skuggan över det demokratiska partiet under valet var givetvis den impopuläre Barack Obama. Han försökte hålla en låg profil, dels för att få eller ingen ville ha hans stöd, men också för att hålla sig under debatten om kongressen och inta en mer presidentliknande roll, kanske för att framöver arbeta mer på hur historien kommer behandla honom. Han kommer alltid ha en stor roll i historien, då han är och kommer förbli USAs första svarta president. Utöver det är det svårt att se något som speciellt kommer framhävas. Valet visar dessutom hur missnöjt det amerikanska folket verkligen är med Obama, dels genom den republikanska stora vinsten, dels då man analyserar vilka som röstade och inser att många av Obamas tidigare väljare helt enkelt valde att stanna hemma.
Man kan då fråga sig vad som kommer hända under Obamas två sista år vid makten? Med en republikansk kongress, hur kommer situationen förändras i Washington? Med tanke på Obamas reaktion till valresultatet, kommer det troligtvis inte bli några större förändringar. Obama pratade mest om hans planerade immigrationsreform, som republikanerna är emot, och att han skulle använda sig av executive powers, med andra ord fatta beslut utan att inkludera kongressen. Med tanke på att det är precis detta som fört Obama från en stark position i kongress då han först valdes till president, till en mer eller mindre obefintlig relation, kan man ifrågasätta visheten i beslutet att inte vilja arbeta mer med kongressen. I grund och botten visar det Obamas brist på respekt för kongressen som institution och även brist på respekt för den demokratiska processen, en sällan eller aldrig skådad arrogans från en president, som har bidragit till att förstöra samarbetsmöjligheterna i Washington DC. Så om Obama inte kunde arbeta med kongressen då demokraterna var vid makten, i alla fall i senaten, varför skulle han kunna arbeta med en kongress ledd av republikanerna?

Washington DC går sålunda med största sannolikhet mot ytterligare två år av partiska bråk. Förr eller senare kanske Obama kommer börja fundera på hur historieskrivarna kommer behandla honom och kanske försöka nå politiska resultat genom samarbete med kongressen. Jag betvivlar dock detta, då Obama verkar vilja leva i sin egna lilla bubbla och göra vad han vill när han vill göra det. Så förvänta därför fortsatta partiska stökigheter i Washington DC där stämningen fortsätter vara negativ och aggressiv. Man kan ibland undra om man beskådar en lekplats där de små aktörerna i blöjor som ofta framstår som irrationella, aggressiva, samarbetsovilliga och smått tokiga, men det är ingen lekstuga och det handlar inte om barn, det handlar om vuxna, om amerikanska politiker, även om aktörerna även här framstår som irrationella, aggressiva, samarbetsovilliga och smått tokiga.

Fler inlägg om: , ,
30 oktober 2014
QE

QE och slutet på en era

Då är det slutligen slut på QE, quantitative easing, efter ett förväntat beslut från the Federal Reserve bank tidigare idag. Pengatryckeriet är slut och det är dags att återigen försöka leva ett normalt liv utan enorma belopp från the Fed som stimulerar ekonomin. Detta tema har förvisso tagit upp tidigare, men nu har det verkligen är slut är det likafullt värt att spendera några minutrar åt QE och slutet på en era.

Gick förbi Lehman Brothers kontor, numera Barclays, i midtown tidigare idag och tankarna for osökt till den vansinniga veckan under september 2008, som kulminerade i att banken försattes i konkurs. Själv minns jag veckan med fasa och framför allt den ödesdigna helgen, som inte bara resulterade i Lehmans undergång, men för egen del med sidoeffekten att Merrill Lynch, där jag då arbetade, köptes av vad som betraktade som en allmänt medioker jättebank, Bank of America, från Charlotte, North Carolina, som ansågs styras av the cigarr rökande good old boys från södra USA.

Onekligen förändringarnas tidevarv och det är intressant att fundera tillbaka på de stormiga dagarna och månaderna under 2008. Den monetära basen har sedan dess expanderat kraftigt och statens balansräkning har förändrats och innehåller mycket som är förankrat i den finansiella banksektorn då värdepapper köpts av the Fed sedan 2008. The Fed har köpt på den sekundära markanden till marknadsmässiga villkor vilket inneburit att obligationspriserna pressats upp, vilket i sin tur inneburit att räntan sjunkit.

Det handlar numera inte om att sluta köpa, det är visserligen steg ett. Steg två för the Fed handlar om att sälja med det långsiktiga målet att rensa balansräkningen. Det kan dock innebära att the Fed tvingas sälja till ett mycket lägre pris än de köpt för och det är inget bra alternativ. Alternativet är att vänta till obligationerna förfaller.

Det troliga är att landet fortsätter med budgetunderkott under många år till. Det gör att treasury kommer fortsätta att gå ut i marknaden och be om pengar för att täcka detta underskottet. Detta samtidigt som marknaden vet att the Fed inte finns som köpare i andrahandsmarknaden. Bara detta är räntedrivande. Det finansiella systemet bygger i princip på modellen att treasury inte kan misslyckas med att sälja en obligation. Detta system kan dock skakas om då priset, i det har fallet räntan, faktiskt kan komma ligga på en alltför hög nivå. The Fed annonserade därför idag att de kommer se till att räntan även framöver kommer ligga runt noll. Detta för att stilla marknaden och förvissa alla markandskrafterna att the Fed inte kommer försvinna även om slutet på QE nu är här. Det handlar även fortsättningsvis om sagan om staten och kapitalet.

Det krävs i princip mer utlåning för att driva fortsatt konsumtion och inte minst fastighetsköp. Det finns redan planer på att reducera insatsen vid fasighetsköp, ned till 3%, men bankerna är skeptiska, då de redan gått i den fällan och fått betala dyra böter för utlåning till folk som inte kunde betala tillbaka lånen. Tillväxten är dock ett problem och detta problem kan nu växa.

Meningen är att ekonomin nu skall stå på egna ben. Priserna på tillgångar, inte minst fastigheter, har stigit under årens lopp under QE, markanden har gått upp kraftigt och många med tillgångar har blivit betydligt rikare. Många anser att det varit den största ekonomiska uppsvinget för folk med pengar genom tiderna och det är helt klart att klyftorna i samhället vidgats avsevärt under de senaste åren. De rika har blivit mycket rikare. Här i USA kallas det allmänt den största wealth transfer i historien.

Arbetsmarknaden har genom pengaflödet stimulerats och arbetslösheten ligger på runt 6% och förefaller stabil för tillfället. The Fed har numera runt 4.5 trillion på balansräkningen mot under 1 trillion då QE inleddes. Mycket är dessutom MBS. Vad de skall göra med detta återstår att se som sagt. Det kommer onekligen innebära mer press på inflationen och räntan och dessutom skapa en ny osäkerhet på markanden. Vad som gjordes genom QE har gjorts i krisens tecken och nu är det dags att se vart färden tar den amerikanska ekonomin. De flesta verkar positiva. Troligtvis kommer reaktioner i form av starkare dollar, högre ränta förr eller senare och en stagnerande eller sjunkande aktiemarknad. Likviditeten är dock fortfarande stark så det kommer troligtvis inte bli en större reaktion förrän 2015. Ekonomin har stabiliserats och det är nu bara att ta ett djupt andetag och se vart den amerikanska och globala ekonomin kommer färdas. Helt klart är att vi alla kommer minnas QE eran som en frossa i likviditet och nu när festen är slut gäller det att spänna säkerhetsbältet och vara redo för en ny ekonomisk realitet. Håll koll på din portfölj!

Fler inlägg om:
25 oktober 2014

Det nya kalla kriget

Det är inte länge sedan det fanns två världar beroende på om man läste nyheter från väst eller nyheter från öst. Två verkligheter, två realiteter. Det kalla krigets dagar. Samma händelse beskrevs, men i olika versioner. Kanske är det ibland så att om man läser Wall Street Journal och sedan New York Times. Två versioner av sanningen, som ofta beskrivs ganska annorlunda. Men det handlar då om nyanser och det är ju klart att en version är liberal, en är konservativ, och det kan man väl leva med. Det ger i alla fall olika persektiv och det är väl alltid intressant och nyttigt. I grund och botten handlar det dock om sanningen som tolkas på olika sätt, men det är i alla fall inga lögner som publiceras.

Under de senaste åren och framför allt sedan krisen på Krimhalvön och i Ukraina har dock tonen här i USA gentemot Ryssland blivit betydligt mörkare och hårdare. Det kan förvisso inte anses så märkligt, men det är likafullt så att man ibland undrar om det handlar om en ny hård linje inom den amerikanska medierna mot en politisk motståndare och den nygamle ärkefienden Ryssland. Läser ibland några europeiska tidningar för att om möjligt få ett annat mer nyanserat perspektiv eller en annorlunda rapporteringen, framför allt då det gäller viktiga marknadsrelaterade nyheter med potentiella finansiella implikationer. Vem kan man egentligen lita på då det gäller information?

Under veckan dog som bekant styrelseordföranden och VDn för det franska oljebolaget Total SA, Christophe de Margerie, då hans privata plan skulle lämna en flygplats i Moskva, men körde på en snöplog, som kördes av en berusad ryss. Vad som är intressant är inte nödvändigvis att det numera finns olika åsikter om det inträffade, utan att i dagens alltmer polariserade värld faktiskt finns flera så kallade sanningar. Detta förändrar bilden då det givetvis endast finns en sanning. Jag valde i brist på andra sysslor att fördjupa mig just i denna händelse, denna tragedi. Faktum verkar vara att en berusad ryss, inte någonting som skulle överraska någon för den delen, var ute på villovägar precis då planet skulle lyfta. En olycka helt enkelt.

Wall Street Journal rapporterade dock att det fanns trovärdiga misstankar att det handlade om mord, planerat av den ryska regeringen för att om möjligt kunna få större makt och inflytande över den globala oljan. Det fanns även spekulationer om att de Margerie hade motsatt sig vissa ryska villkor relaterat till en stor oljeaffär. Minst sagt kryptisk information och utan saktlig grund. Så varför skulle en amerikansk fristående tidning välja att spekulera om mord av den ryska regeringen? Det är inte helt klart. Det finns ingenting som tyder på att det skulle vara någonting annat än en tragisk olycka.

I ryska media rapporteras samtidigt att det förefaller som om de Margerie, som för övrigt var emot amerikanska och europeiska sanktioner mot Ryssland, mördades av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Anledningen skulle vara att Washington ville tysta de Margerie då han irriterar dem genom sitt motstånd mot de ryska sanktionerna. Även detta framstår som helt orimligt. Det är givetvis möjligt att USA känner irritation, men att de skulle ta steget att mörde en framstånde franska affärsman i Moskva förefaller helt absurt.
Nyheter som inte längre är sanningsenliga nyheter, utan likt de kalla krigets dagar, påhittade verkligheter och helt enkelt lögner, med andra ord propaganda mot fienden.

Konspirationsteorier kan skönjas i rapportering från Ukraina, där det inte längre är helt klart vad som händer, om de ryska rebellerna är besegrade, om en ny stat som framöver kan bli del av Ryssland håller på att skapas, om Ukraina verkligen vill vara del av NATO och om Ukraina kommer försöka delas i två eller flera delar. Man vet inte längre vad man skall tro. Nyhetsflödet framstår som mer och mer opålitlig, tonen här i USA har skärpts gentemot Ryssland och tonen mot USA har helt klart skärpts i Ryssland. Så vem kan man då lite på om man vill ha objektiva nyheter?

Situationen mellan USA och Ryssland har försämrats rejält, vilket stod klart då olyckan i Moskva raskt utvecklades till en mordplott och propaganda. Det framstår som om de kalla krigets dagar faktiskt är tillbaka.

16 oktober 2014

Början på slutet för symfoniorkestrar i USA?

Debatten inom den så kallade kulturen här i USA är just nu inne i en fas som handlar om överlevnad och hur man i framtiden skall attrahera tillräckligt med betalande åskådare. Med tanke på att bidragen från stater och federala håll oftast är begränsade och lönerna ofta är relativt höga, har många kulturella institutioner tvingats höja inträdesavgifterna för att få det att gå ihop och därmed helt enkelt fått färre åskådare. Affärsmodellerna har dessutom förändrats kraftigt under de senare åren och en betydligt större del av intäkterna kommer från sponsorer, företag och donationer.

Många museer har längre öppettider, många institutioner som the Metropolitan Opera har festivaler med speciellt populära teman och föreställningar och har förändrat produkterna för att bättre anpassa sig till efterfrågan. Det har också blivit enklare att köpa biljetter via internet och att välja sina egna platser. Om man sedan funderar på en mer populistisk kulturverksamhet under begreppet Broadway, har dessa teatrar lyckats med konststycket att inte bara attrahera fler åskådare, många turister, men också ökat lönsamheten genom högre biljettpriser. Det handlar dels om utbud och efterfrågan, men helt klart har marknadsföringen varit mycket framgångsrik. Den senaste iden är premier seating, med extra bra platser, som istället för att kosta runt $140 ligger närmare $250. Dessa biljetter säljer som smör i solen. De gjorde de tidigare också men teatern tjänar numera betydligt mer genom att sälja samma biljetter för ett betydligt högre pris.

En kategori som verkar har halkat efter vad gäller den allmänna utvecklingen då det gäller smarta och innovativa lösningar för att locka fler åskådare och att få dem att fördjupa relationen är de amerikanska symfoniorkestrarna. Av världens 10 topp orkestrar hamnar normalt mellan två och fyra amerikanska orkestrar på listan varje år. Problemet är att de börjar få svårt att få ihop ekvationen rent finansiellt. Kostnaderna är höga, inte minst då lokalerna är dyra och musikanternas löner är relativt höga, men det framstår vid en närmare titt på situationen att det handlar mer om inkomstsidan än kostsidan. Den existerande modellen för amerikanska symfoniorkestrar är baserad på intäkter från prenumeranter. Dessa har länge och väl varit en trogen skara, som år ut och år in har förnyat sin prenumeration genom att skicka in det nödvändiga pappersarbetet. Många av dem ger också generösa donationer då musiken ofta är deras passion. För en utomstående betraktare kan just modellen med prenumeranter verka förlegad och kanske ligger det något i detta. Om man tittar på symfoniorkestern här i New York, the New York Philharmonic, såldes för 20 år sedan 83% av biljetterna via prenumerationer. För 10 år sedan såldes 70% via prenumerationer och i fjol var siffran 54%.

Visst är det så att många har allt svårare att bestämma sig för en ett helt års program, dels för att mycket kan ses på TV eller via andra typer av medier. Många prenumeranter är äldre och försvinner genom att de helt enkelt inte längre kan gå. Det har också visat sig att av de som går en gång återvänder endast runt 10% till en ny konsert. Det har experimenterats med nya modeller som en kort prenumerationsserie, istället för de vanliga 9 eller 12 konserterna på ett år, kan man köpa ett reducerat antal, säg 4 eller 6 konserter. Andra försök för att locka fler åhörare har försökts med en mer populistisk fokusering, som att spela mest Mozart eller Bach, eller bjuda en känd person som är berömd i de bredare lagen. Det kan vara en skådespelare eller en mer känd popartist som då kombineras med symfoniorkestern. Faktum kvarstår likafullt, färre och färre tar steget att bli prenumerant.

Är det inte så att det känns ganska förleget att prenumerera på någonting numera? Dessutom måste man förnya prenumerationen varje år. I dagens mer dynamiska samhälle handlar det ofta istället om medlemskap, att som medlem kunna få förmåner, att vara medlem i en exklusiv klubb och att kunna få speciella erbjudanen. Dessutom förnyas medlemskap oftast automatiskt varje år för de flesta medlemskapen, dock ej för the New York Philharmonic, utan det krävs en årlig manuell förnyelse. För en serie av 9 konserter kostar det mellan $291 och $912. Det förefaller som relativt billigt om man jämför med andra kulturella aktiviteter, inte minst om man prenumerera på de bästa platserna. Ytterligare ett mörkt moln har kommit upp i New York, nämligen att konserthallen Avery Hall kommer vara stängd under två år för att renoveras. Det är planerat att påbörjas under 2019. Med tanke på hur svårt det är att få tillbaka folk som slutar prenumererar kan man undra om detta kommer bli dödsstöten för symfoniorkestern här i New York.
Debatten är intensiv och något desperat här i staden och det är klart att det behövs en modernare modell för att locka nya prenumeranter, eller snarare medlemmar. Priserna kan också segmenteras mer då de stelhårda fantasterna säkerligen skulle kunna tänka sig att betala betydligt mer. Kanske är det dock så att med det enorma utbudet i dagens samhälle och med ett allt större motstånd att binda upp sig med långgående planer, vill dagens publik kunna gå lite då och då utan att binda upp sig ett helt år. Man kan kanske vända på resonemanget och säga att om målgruppen trots allt är en äldre grupp, är det ju sant att just denna målgrupp växer rejält, dels i antal, dels i antal spenderade dollar. Inom turistbranschen är just gruppen över 80 den gruppen som tenderar spenderar mera och mera. 80 är som bekant det nya 60. I alla fall i New York.

Det kommer bli högst intressant att följa debatten under de kommande åren och se vad som händer med de amerikanska symfoniorkestrarna. Jag deklarerar nu att jag kommer gå till en konsert under hösten, men jag kommer givetvis också fokusera min energi på the Rangers och en eller två föreställningar på the Metropolitan Opera. The New York Philharmonic måste helt enkelt arbeta lite hårdare på deras erbjudande om de skall få med mig som prenumerant eller som medlem som jag föredra att bli betecknad som. We shall see, bollen är i deras halva just nu…fortsättning följer…

9 oktober 2014
Waldorf Astoria

Waldorf Astoria

Nu kommer kineserna till New York. Det var nog flera i New York som satt morgonkaffet i halsen i morse då man i stadens tidningar kunde läsa om kinesernas senaste uppköp här i staden. Det har förvisso ryktats under en längre tid men nu är det klart att Waldorf Astoria är sålt till en grupp kinesiska investerare inom Anbang Insurance Group ledd av Wu Xiaohui. Han lär ha varit gift med Deng Xiaoping barnbarn, även om vissa tidningar meddelar att de fortfarande är gifta. Han lär vara runt 50 år gammal och det verkar vara en hel del spekulationer vad gäller detaljerna. Låter nästan lite skumt. Hur som helst verkar det finnas mycket pengar i fickorna med tanke på att kineserna betalade närma två miljarder dollar för hotellet och planerar att renovera hela byggnaden med dess 1232 rum.

Hotellet byggdes på den nuvarande adressen på Park Avenue 1931 och var då världen största och högsta hotell med sina 47 våningar. Conrad Hilton köpte art deco hotellet 1949 och har sedan dess ägt och skött hotellet. Numera ägs majoriteten av private equity firman The Blackstone Group, som för övrigt ligger endast några kvarter från hotellet. Försäljningen till de kinesiska investerarna innehåller klausulen att hotellen kommer skötas av Hilton under de kommande 100 åren. Vad som händer efter 2114 verkar oklart. Sedan hotellet öppnades har samtliga amerikanska presidenter bott på hotellet, i the Presidential Suite, som kostar $10,000 per natt.

Det finns givetvis hur mycket intressant kuriosa som helt då det gäller hotellet och dess gäster. Det var det första hotellet i världen som erbjud room service. Man har minst sagt svårt att tänka sig ett hotell utan just denna service. En rad kända personer har bott där, presidenterna Hoover och Eisenhower under deras pensioner tills deras respektive död, general MacArthur, Cole Porter, Paris Hilton växte upp där om det kan intressera någon, och listan kan göras lång. Det var för övrigt det första hotellet som erbjöd gästerna permanent boende i lyxsviter som kombinerades till lägenheter.

Det antas att hotellet under de kinesiska ägarna kommer följa andra lyxhotells tranformering till en ny modell men en del lägenheter, en del hotell. Plaza Hotel omgick den förvandlingen och har aldrig blivit sig likt. Det är helt klart med viss oro som amerikanerna ser kinesiska bolag ta över företag och anrika amerikanska byggnader, men det är samtidigt med en tilltagande realitet att fastighetsmarkanden har globaliserats och att markanden i USA och speciellt i New York numera är öppen för utländska ägare och investerare. Det har länge varit svårt för utlänningar att köpa lägenheter i New York, men reglerna har förändrats under de senaste åren för just condos, som kan ses som en god långsiktig investeringsmöjlighet för utlänningar. Priserna är fortfarande rimliga jämfört med London i alla fall, där ryssar och araber har investerat under många år och priserna trissats upp till ofantliga höjder. Nu är väl förvisso steget från lägenheter till klenoden Waldorf Astoria långt, kanske är det som Volvo i Sverige. En nationell klenod som blivit kinesisk. I grund och botten handlar det om en ny global marknad med mer pengar i omlopp och med högre priser och allting, även Waldorf Astoria, har ett pris. Hilton och Blackstone är säkert mycket nöjda med de två miljarderna, medan kineserna antagligen ser köpet som en god långsiktig investering, men också som en markering till omvärlden att Kina är ett land och en maktfaktor i den globala ekonomin som skall tas på allvar. Globalisering på gott och ont skulle man kunna säga.

Fler inlägg om:
1 oktober 2014

Cheerleading

Det finns mycket att skriva om som vanligt här I New York, inte minst vad gäller markanden och en allt starkare dollarn, som sätter sina spår internationellt och även här i USA. Den nya känslan är att den amerikanska ekonomin är på rätt väg och att den går mot ljusare tider. Det återspeglas i den lägre arbetslösheten, ökade investeringar och även en högre kreditkonsumtion, vilket är en indikation att den amerikanska befolkningen återigen tror på framtiden.

Detta trots oron i Europa, men då skall man komma ihåg att det för det mesta är en ganska negativ bild av den europeiska ekonomin här, och inte minst situationen i Hong Kong. Det var väl bara en fråga om tid innan den kinesiska diktaturens käftar skulle ge sig på demokratin i Hong Kong. Brutna löften är väl inget nytt för ledarna i Kina, så det kommer med största sannolikhet bara bli värre. USA har ingen direct reaktion, då den ekonomiska relationen med Kina är alltför viktig för att mana till demokrati, fria val, mänskliga rättigheter och friheter.

Förr eller senare lär det väl komma en reaktion från USA, men med tanke på det rådande beroendeförhållandet på Kina, är detta en känslig fråga. Hösten i New York är den bästa tiden på året, staden kommer till liv, kulturlivet florerar, alla stadens invånare är tillbaka, deals äger rum, solen skiner, det är äntligen det riktiga New York som är vid liv och det är en fröjd att vara del av staden.

Varje arbetsplats är som om the World Cup ägde rum, folk jobbar hårdare och längre, allting är helt enkelt mer intensivt på ett kul och engagerande sätt. Så i the city that never sleeps handlar det om att hänga med i svängarna. Jag har under den senaste tiden engagerat mig i arbetet runt ökad mångfald och bättre balans mellan könen på arbetsplatsen. En utmanade uppgift då kvinnor representarar under 10% av de översta skikten executives och det fortfarande råder svårigheter för personal inom kategorien mångfald att ta sig fram i karriären.

Mitt i detta viktiga arbete är det faktiskt inte helt enkelt att få ordning och reda på alla ekvationerna, framför allt inte vad gäller frågan om fler kvinnliga executives. Kandidaterna är få, kanske det beror på färre kvinnor och därmed möjligheter, att många redan sållats ut, att de föredrar att ha mindre ansvar och därmed, i det här fallet, mindre resande. Hur som helst är målet att öka antalet och andelen kvinnor. USA är förvisso ett samhälle som inte direkt har en fullt artikulerad strategi för kombination av kvinnor och karriär, utan det känns som om många företag precis har inlett processen att försöka skapa en mer jämlik arbetsplats.

Det finns en helt del problem med detta, inte minst ledighet, semestrar, barnrelaterad ledighet och brist på flxibilitet. Det är inte enkelt att få ihop en vettig karriär med familjeliv och det är helt enkelt så att just kvinnorna har kommit i en svår sits då det gäller att få ihop den ekavationen. Oftast tjänar mannen mer och någon måste ta huvudansvaret för det finansiella, den andre huvudansvaret för familjen. I grund och botten är det amerikanska samhället dessutom fortfarande ett machosamhälle och det kan sägas vara work in progress för att få detta förändrat. Kanske en kvinnlig president skulle ändra på bilden? Kanske just fler kvinnor i högre positioner inom de större företagen skulle ändra på det?

Häromdagen då jag en sen kväll satt och arbetade på just ideer för att kunna ta några konkreta åtgärder på arbetsplatsen för att främja karriären för fler kvinnor, satt jag samtidigt och tittade på amerikansk fotboll. En sport med stora våldsamma män som tacklar varandra med målet att få en oval boll över en linje. Touchdown. Bland denna våldssport finns det inom varje lag en stor grupp unga halvnakna kvinnor som gör dansnummer och akrobatiska rörelser längst sidolinjerna, ofta snudd på pornografiskt. Det vore nog varje mans mardröm att hans dotter skulle bli en cheerleader. Det finns förvisso runt 400000 i USA och det anses dessutom en sport.

Om man är en cheerleader i college, får man ofta gratis studier om man är med inom fotbollsorganisationen. Det kan givetvis vara trevligt att titta på lättklädda kvinnor som ett avbrott under forbollsmatcherna, men på något vis är just den uttalade sexismen och machosismen i det hela bestörtande. Det ger dock en bild av det amerikanska samhället och synen på kvinnans roll. Nu har det inletts en debatt även inom detta området och faktum är att numera finns det 6 fotbollslag som inte har några cheerleaders, däribland the New York Giants.

Helt klart är att det ger en i princip förnedrande kvinnosyn, som inleds redan i highschool, där de snygga sexiga flickorna får vara med som cheerleaders och sedan följer detta upp genom systemet via college till professionella sporter. Bilden skapas hos barn och lever vidare därefter. En god start på färden mot ett mer jämställt samhälle skulle vara att förbjuda cheerleading. De kan dansa om de vill, men vore det inte bättre om det istället spelar någonting själva utan att i princip vika ut för de amerikanska männen.

Företagen kan göra sin andel och påverka genom att inte länge sponsra cheerleading lagen och då allting här handlar om pengar, skulle det med största sannolikhet inte finnas kvar vid sidolinjerna så länge till. Ett steg i taget, det är en lång vandring i det amerikanska jämlikhetssnåret, men det vore likafullt ett positivt steg i rätt riktning.

28 september 2014
EU

USA och Ryssland

I New York har det varit en rörig vecka med tanke på FN årliga statschefsmöten. Det är inte klart vad som kommer resultera från möten och tal, men dialog och kommunikation är alltid nyttigt. Det har för den delen egentligen inte varit speciellt uppmärksammat här i New York, förutom Emma Watsons tal om kvinnorättsfrågor, och just trafikkaoset på östra sidan Manhattan. Veckans favorittema har annars varit den sista matchen för Derek Jeter, som lämnar the Yankees efter 20 år som deras mest populäre spelare.

USA har inlett bombningar i Irak och Syrien och det får givetvis viss uppmärksamhet, men det verkar som om hösten har inletts med fokusering på arbete efter en lång sommar och därmed en återgång till lite mer seriös verksamhet.
Inom den utrikespolitiska komplicerade realiteten lär problemen i mellanöstern fortsätta och det kommer bli komplicerat att finna en diplomatisk lösning, så det är rimligt att förutspå att ökade militära insatser kommer bli nödvändiga framöver. Dessa har förvisso inletts, men de kommer med största sannolikhet eskalera framöver.

Ett annat överhängande dimlemma är den ryska frågan. Vad skall göras med Ryssland? Här i USA har helt klart retoriken blivit mer anti-rysk, dels hos politiker, dels i pressen. Utveckligen har gått via Krimhalvön, som med största sannolikhet kommer förbli rysk, till östra Ukraina och vidare till ett globalt komplicerat politiskt spel, som sakta men säkert blivit ett nytt slags kallt krig, i stunden framför allt ett ekonomiskt krig.

De sanktioner som USA har inlett mot Ryssland kommer inte direkt få större effekter på den amerikanska ekonomin, då handel mellan länderna är förhållandevis liten. Däremot har USA fått med sig EU i detta farliga politiska spel och de flesta EU länderna har djupa ekonomiska band med Ryssland. Det gäller givetvis inom energisektorn, men även rent generellt vad gäller handel och investeringar. Det kom i dagarna ut nya dystra siffror om den ryska ekonomin, som stagnerat, och rubeln har fallit till en rekordlåg nivå. Ryssland å sin sida försöker komma på nya återgärder för att om möjligt motverkar sanktionerna och dessutom sikta in sig på amerikanska företag som är verksamma i Ryssland. Den senaste idén i kalla krigets tecken har fokuserats på media och teknologiföretag. Utländskt ägande i Ryssland begränsas och teknologiföretags aktiviteter i Ryssland skall underordnas de ryska myndigheterna då de anses utgöra en säkerhetspolitisk risk. Summa summarum har det ekonomiska kriget intensifieras och det kan endast leda till ökade spänningar mellan väst och öst och dessutom till ekonomiska problem i Ryssland och även inom EU.

Det är ett farligt spel, inte minst med tanke på att USA driver en hård och aggressiv linje, utan att egentligen själva ha mycket på spel, då den amerikanska ekonomin inte direkt påverkas. Däremot har EU mycket att förlora. Man kan fråga sig hur detta skall sluta egentligen? Vad gäller östra Ukraina verkar det som om ledarna i Kiev är villiga att gå med på större autonomi och att ge den rysktalande delen av Ukraina en chans att ha närmare förbindelser med Ryssland. USA har funderingar på att knyta Ukraina närmare till NATO, ett förslag som verkar smått vansinnigt med tanke på det labila politiska läget. Ett närmande mellan EU och Ukraina kommer med största sannoliket resultera i att Ukraina splittras i två delar. EU har dessutom stora problem att arbeta med det enorm korrumperade Ukraina och kommer med närmare samarbete ha nya stora problem att lösa.

Finns det då någon lämplig lösning på detta dilemma, som äventyrar Europas säkerhetspolitiska situation och som har allvarliga ekonomiska konsekvenser för såväl Ryssland som Europa? USA har inte hanterat politiken gentemot Ryssland på ett vidare smidigt sätt under de gångna åren. Putin är förvisso inte helt enkelt att ha att göra med, men realiteten är att samarbetet mellan de två stormakterna totalt brutit samman och det krävs närmare samarbete för att försöka reda ut situationen. Vidare sanktioner och aggressivitet kommer troligen inte ha positiva konsekvenser och det krävs nya positiva diplomatiska försök för att undvika mer komplicerade och potentiellt ödesdigna resultat. USA borde därför inbjuda Ryssland till dialog för att om möjligt komma närmare lösningar på problemen i Ukraina. EU har blivit en bricka i spelet mellan USA och Ryssland. EU kommer endast förlora mer och mer ju längre konflikten fortgår. Problemen är stora, Putin envis och aggressiv, men USA har länge ignorerat Ryssland och har nu inlett en mycket riskabel väg, som är alltför antagonistisk och som snarare är en återvändsgränd med möjliga nya konflikter, såväl ekonomiska som politiska.

Det är dags att istället försöka finna en diplomatisk lösning på krisen och försöka finna en väg med politiska lösningar. USA bör därför tona ner den aggressiva tonen och istället försöka lösa situationen genom dialog med Ryssland, vilket skulle gynna EU, Ukraina och Ryssland och skapa ett stabilare Europa.

Fler inlägg om: , ,
19 september 2014

Debatt om hustru- och barnmisshandel i USA

Hela världen kan stå i lågor, men detta kan inte få den amerikanska fotbollssäsongen ur balans. Återigen är den amerikanska favoritsporten nummer ett på allas läppar och säsongen har inletts med hög energi. Själv har jag noterat att lagen har spelat två av de 16 omgångarna, men faktiskt inte så mycket mer än det. Vet förvisso att Giants har förlorat sina inledningsmatcher och att Jets ligger på 1-1, men det är bara för att kunna visa att även jag vet vad som händer och sker här i New York.

Fotboll är en våldsam sport med våldsamma män och det framstår ibland som en sport med blodtörstiga gladiatorer. Det har vid sidan av fotbollen visat sig att spelare från NFL blivit arresterade runt 700 gånger sedan år 2000. Våldsamma män som sagt, från rån, slagsmål, misshandel till mord. Pengarna i sporten är dessutom groteska, de flesta tjänar miljoner, ägarna och TV bolagen tjänar miljarder. Vad som dock verkligen skakat om sporten under de senaste veckorna är en otäck video från i februari i år. Video visar NFL-stjärnan Ray Rice misshandla sin dåvarande fästmö i en hiss på ett hotell i Atlantic City. Han slår helt enkelt ned henne så hon tappar medvetandet. Rice slapp en formell rättegång och NFL:s disciplinära kommitté nöjde sig med att stänga av Rice i två matcher för misshandeln. Rice förhördes av NFL-kommissionären Roger Goodell, som troligtvis gärna vill ha kvar sitt jobb med tanke på att han tjänade dryga $44 miljoner i fjol. Rice tjänar runt $15 miljoner per år.

Den enda anledningen till att den här incidenten från en hotellhiss i februari nu blossat upp är att sajten TMZ Sports publicerat övervakningsvideon från misshandeln. Man ser paret gå in i en hiss och hur Ray Rice slår sin fästmö mer eller mindre medvetslös innan han släpar en livlös kropp ut ur hissen. En bild säger mer än tusen ord. Det är helt sanslöst hur överfallet kunde resultera i en avstängning på två matcher och inget mer. Efter ett par dagar med filmen på alla TV stationer och på internet meddelar fotbollslaget Baltimore Ravens att man sparkar Ray Rice med omedelbar verkan samtidigt som NFL stänger av honom på obestämd framtid.

I samma veva arresteras fotbollsspelaren Adrian Peterson för barnmisshandel då han slagit sin 4-årige son blodig. Laget har stängt av Peterson tills vidare.

De senaste veckornas misshandelsfall har öppnat dörrarna för en diskussion man sällan skådar här i USA. Det handlar om misshandel av kvinnor och barn, de som inte kan försvara sig, de oskyldiga, som tvingas leva i skräck för sina våldsamma män. Det handlar givetvis inte bara om brutala fotbollsspelare, men även om misshandel, eller snarare domestic violence i största sannolikhet. Det är ofta en komplicerad ekvation. I fallet med Rice gifte sig Rice och hans nedslagna fästmö en dryg månad efter hissincidenten. Vad tänkte hon? Då det handlar om barn går beteendet ofta från en generation till en annan. Som en ond cirkel. Det finns så många exempel som är skrämmande att det inte ens är värt att skriva om dem. Det krävs konkreta krafttag, det borde vara helt klart att Rice beteende är kriminellt, bevis finns på kamera, han slog helt enkelt en annan person medvetslös.

Hans fästmö som en månad senare bestämde sig för att gifta sig med honom. Vad tänkte hon? Trodde hon att han kommer förbättra sig, är det pengarna som förblindar, man undrar om han slår henne ofta, kanske lever hon i konstant skräck, varför stannar hon kvar hos honom? Frågorna är många, men hur kommer det sig att en sådan situation accepteras av samhället? Själv blev jag förvånad och bestört av hur många som kom till fotbollsmatcherna efter det inträffade klädda i Rices och Petersons tröjor, jerseys, för att därigenom visa sitt stöd. Är de därmed för hustrumisshandel och barnmisshandel? Tycker de att det är accepterat beteende? Eller vad vill de visa? Kanske de tycker att misshandel är en sjukdom och att man skall tycka synd om dem. Jag tror förvisso att dessa kriminella förövare behöver hjälp, men det är väl också så att de faktiskt är kriminella element i samhället, vars agerande är brottliga handlingar och att de skall stå till svars i en domstol. Det hjälper inte att stänga av dem en match eller två, de kan helt enkelt inte spela i NHL längre. Det måste bli klart att spelare inte kan bryta mot de lagar som gäller för andra bara för att de är högt betalda fotbollsspelare. I en sport där allting handlar om pengar har nu till och med sponsorerna klagat på reglerna, spelarna och ligan. Det kan väl inte vara tillåtit att slå sina familjemedlemmar, sin fru, sina barn? Att leva med en sådan man måste vara helvetet på jorden.

Det är positivt att det börjat diskuteras här i USA, bättre sent än aldrig, men det är också viktigt att sätta klara regler och inte tillåta spelare som misshandlar kvinnor och barn att spela vidare i NFL. Punkt slut. Det är dags att städa upp ligan från slöddret och att ta krafttag genom att ställa dessa personer inför rätta i civila domstolar. Någon måste slutligen stå på de svagas och utsattas sida. Titta på hissvideon igen och fundera på hur det kommer sig att mannen blev avstängd ett par matcher, kvinnan tog beslutet att gifta sig med mannen i fråga. Ett försvarslöst barn skriker i bakgrunden och skriker för alla de oskyldiga som inte förstår varför mannen eller pappan inte kan sluta slå. Fotbollssäsongen har helt klart överskuggats av denna fråga, som i grund och botten är betydligt viktigare än att vinna Super Bowl. Förhoppningsvis kommer debatten fortsätta även framöver och fler och fler av de utsatta vågar öppna upp och prata om deras lidande och hur det känns att ständigt leva i skräck. Dags att vakna upp!