21 januari 2015

USA – på gott och ont

Den amerikanska erfarenheten är för en svensk ganska cyklisk rent mentalt. I alla fall för en så kallad utlandssvensk, det vill säga en svensk som bor utomlands. I det här fallet här i USA. Själv har jag bott här i New York i över 16 år och dessförinnan hann jag även med boende i Washington DC och Atlanta, så till viss del är jag nog redan förstörd. Man hör inte riktigt hemma någonstans numera. Har dessutom rest runt landet en hel del, skrivet mycket om både det ena och det andra som har med USA att göra. Egentligen alltför många förvirrade intryck och tankar för att det skall intressera, men helt klart är att jag under årens lopp blivit mer och mer förvirrad vad gäller nationalitet och att jag under årens lopp har amerikaniserats. Bara tanken är kuslig.

Det handlar som sagt om en cyklisk erfarenhet från perspektivet vad man egentligen tycker och tänker om landet och befolkningen i fråga. Man skall förvisso inte generalisera folk i dagens politiskt korrekta miljö, men samtidigt kan man väl våga sticka ut hakan då det trots allt finns vissa karaktärsdrag som känneteckna landet och dess folk. Kom precis på att ikväll är ju president Obamas tal ”State of the Union” och då är det showtime i Washington DC. Just showtime är faktiskt ett bra ord för att summera mycket av det som händer och sker i det amerikanska samhället, som verkar allt närmare Andy Warhols 1968 berömda ord ”In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes”. Det handlar om att slå sig fram till varje pris, vare sig det handlar om skolan, på arbetsplasten eller i livet. Kanske det beror på att den potentiella vinsten kan bli enorm eller kanske det beror på att om man misslyckas kommer livet helt enkelt bli ett helvete. Det handlar fortfarande om de fattiga och de rika, detta extremernas land. ”If you can make it here you can make it anywhere”. Man kan faktiskt ha en årslön på 25 miljoner dollar inom sport, TV och givetvis inom den finansiella sektorn och det är många som tjänar enorma summor inom deras gebit. Det är med andra ord värt att ta risker ibland. Själv har jag genom årens lopp arbetat med en del personer som tjänar ”double digit”, det vill säga över 10 miljoner dollar, och det är faktiskt lite otäckt hur egoismen och arrogansen har tagit över. Livet i en bubbla, en värld där inte längre förstaklassbiljetten är ett alternativ då det ju faktiskt finns privatjet.

Listan på amerikanska vansinnigheter kan göras lång, från över 300 miljoner vapen i privat ägo, skolkostnad på över $40,000 per år för treåringar vilket givetvis är ännu högre för universitetsstuderande, fyllda fängelse där ett stort antal fångar borde vårdas på mentalsjukhus, miljoner med illegala invandrare som lever i ett slags utanförskap, alla plastoperationerna för att se ung och vacker ut, det alarmerade skolsystemet där många lämnar eller efter skolgången varken kan skriva eller räkna, vansinneskonsumtion driven av reklam, ett samhälle med enorma drogproblem, sjukvården som i princip är beroende på hur mycket pengar man har, och den övergripande inskränka synen på världen, som till mycket präglas av massmedia och Hollywood, den amerikanska så kallade smältdegeln som i realiteten är en studie i segregering med kroniska rasproblem. Ord och inga visor, sade svensken.

Här är allting möjligt, men det krävs pengar. Av den anledningen finns det alltid någonting spännande med USA. Kanske är det så spännande jämfört med det likformade och trötta Sverige, där de flesta kommer överens mer eller mindre, där det inte alltid är en strid för överlevnad och för att kunna betala för skolor och sjukvård. Debatten och livet i det svenska samhället kanske har nått en postmaterialistisk fas, där de slitsamma praktikaliteterna och vardagens strävan för de många inte längre är så mödosamma och diskussionerna istället handlar om mer livsbejakande teman. Så är för de flesta inte fallet här i USA. Här är det en kamp varje dag. Om arbetslöshetens käftar närmar sig går det helt enkelt inte att klara sig på pengarna som kommer från arbetslöshetskassan. Kan man då egentligen våga ta semester? Amerikanen är ingen arbetsnarkoman som ibland hävdas, i realiteten handlar det istället om rädsla. En rädsla som i princip är konstant och som sliter och tär på den amerikanska arbetaren och familjen.

Det finns helt enkelt ett övergripande vansinne över det amerikanska samhället som gör det fascinerande att leva här. I dagens USA finns det för en hårt arbetande oändliga möjligheter att tjäna mycket och leva den amerikanska drömmen. I New York såldes nyligen den första lägenheten för 100 miljoner dollar inte långt från ett favorittillhåll för hemlösa. Frågan är om det egentligen finns en politisk plan för de utslagna, de kriminella, den tilltufsade amerikanska familjen, de sjuka, de outbildade och för de som lever här men tvingas leva utan rättigheter?

Det behövs en lång lista av åtgärder, från skattereform, immigrationsreform, skolreform, reform av fångvården, nya reglar om vapeninnehav, åtgärder mot drogmissbruk och till ett överlag mer humant samhälle. Kanske Obama kommer prata om detta ikväll, men då det handlar om politik är det i grund och botten en show. Kaoset i Washington DC kommer med största sannolikhet fortsätta.

Kanske det förefaller som om jag inte trivs här i New York och USA, men i realiteten är det mycket spännande att leva i ett kaotiskt samhälle som fortfarande håller på att utformas och där det fortfarande finns så pass mycket att göra. Så fjärran från Sveriges lugna vagga och även om det ofta är slitsamt och frustrerande, finns det en dynamik, en energi, och en gnista i samhället som gör att det likafullt i det långa loppet finns hopp. Nu vet jag egentligen inte om det är den amerikaniserade svensken som spekulerar eller om det helt enkelt är så att en människa i grund och botten helt enkelt hoppas och tror att framtiden kommer att bli bättre. Vem vet?

13 januari 2015

USA och Europa – dags för ett närmare säkerhetpolitiskt samarbete?

USA fortsätter den utrikespolitiska kräftgången. Nu handlar det om anledningen att det inte fanns någon senior amerikansk representant under den stora marschen i Paris under helgen i efterdyningarna av dödsskjutningarna i Frankrike. Ingen här i den amerikanska administrationen verkar ha ett svar. Obama lät meddela att han önskar att han hade kunna vara i Paris. Nu är det ingen som riktigt förstå varför han egentligen inte var där, då det uppdagats att han istället tittade på slutspelet i NFL, den amerikanska fotbollsligan, som är inne i slutrundorna.

44 ledare från olika länder kom samman i Paris för att vandra tillsammans i en manifestation mot extremism. Som bekant var därutöver minst en miljon människor på gatorna och deltog i marschen. Det är intressant att iakttaga de emotionella reaktionerna i Paris. Det har visat sig att mördarna tidigare var under bevakning av den franska säkerhetspolisen, men att bevakningen upphörde då de inte längre ansågs farliga.

Vissa hävdar att denna typ av våldsdåd är ett pris som måste betalas då och då i det öppna demokratiska samhället, men det krävs snarare att de som bryter mot det öppna samhällets lagar måste bekämpas och bestraffas. Här i USA var det inga demonstrationer efter september 11, men det kanske berodde på att förövarna och hjärnorna bakom dådet var utomlands. Det tog ett tag och sedan reagerade kraftfullt USA militäriskt och därtill också på hemmafronten.

Säkerhetspådraget har förändrat samhället som natt och dag här i USA, vare sig det handlar om att ta ett inrikes flyg, ett affärsbesök på ett kontor i New York eller om man skall arbeta på något projekt för en arbetsgivare. Det är långa och ofta väldigt invecklade säkerhetskontroller. Hur det fungerar i Europa och Frankrike vet jag inte riktigt, men kanske är det också där inledningen på en ny era med en stat som alltmer liknar den amerikanska polisstaten?

Helt klart är att det inletts ett nytt mer komplicerat säkerhetspolitiskt klimat i Europa, där fler inslag av intolerans och våld verkar vara ett faktum. Om det krävs ökade statliga säkerhetsapparater som i Israel eller USA är det ett dystert steg, men frågan är hur det öppna och så att saga vänliga samhället skall kunna överleva i ett Europa som blir alltmer våldsam och som präglas av irrationella terrordåd med självmordskandidater som handlar i extremismens och religionens namn. USA har arbetat hårt för ett säkrare inrikespolitiskt klimat sedan september 11 och jag tror att ett närmare säkerhetspolitiskt samarbete i den gemensamma kampen mot terror skulle kunna hjälpa Europa framöver.

6 januari 2015

Den globala ekonomin – därför vinner USA under 2015

Det blev ett bra ekonomiskt är för USA under 2014 och det ser ut som om uppgången kommer fortsätta även under 2015. Det finns utrymme för ett år som till och med är bättre än det gångna. Det beror på en rad faktorer. Arbetslösheten är fortfarande låg och närmar sig 5%, lönerna har även börjat stiga överlag och det låga priset för olja, och därmed bensin, har inneburit en betydligt större portion pengar i plånboken för den gemene amerikanen, som spenderar en stor del av livet bakom ratten. Det som inte spenderas på bensin kan nu istället gå till konsumtion. Detta har redan märks markant i den amerikanska ekonomin då bensinpriset sjunkit rejält. Den amerikanska staten är dessutom inte beroende av oljeinkomster som många andra länder, då de flesta bolagen är privata. Därutöver är effekten av alla åtgärder för att få likviditet i systemet fortfarande där och det finns ett överflöd av kapital, såväl hos företagen som hos individer. Detta leder under ett stabilt ekonomiskt klimat till ökade investeringar och därmed tillväxt.

Det skulle dessutom vara fördelaktigt för USA att se över den komplicerade skattepolitiken, då endast runt hälften av alla företag och alla individer betalar någon skatt överhuvudtaget. Beskattningen för de som betalar är för hög och det borde finnas utrymmer för reducerade skatter för företag och individer, vilket ytterligare skulle gynna tillväxten. Under det senaste året har som bekant dollarn blivit betydligt starkare och det finns inga tecken på att det skulle förändras. Tvärtom finns det så pass många problem i omvärlden att flykten till dollarn sannolikt kommer öka under 2015. Även om det påverkar vissa exportbaserade industrier negativt, är det överlag bra med en stark dollar och USA som den globala ekonomiska basen. Flera andra länder lider förvisso av detta, inte minst då det handlar om skulder som är baserade på dollarn och därmed blir betydligt dyrare, men också överlag med handel med USA.

Relativt till Europa anses dessutom USA som stabilare rent ekonomiskt med lägre volatilitet och osäkerhet. Europas negativa inverkan från den ryska ekonomin som ett resultat av sanktioner är också mer eller mindre förskonat USA, som har minimal handel med Ryssland. Grekland och huruvida landet kommer förbi i EU eller ej är dessutom ett stort orosmoln, som kan få betydande negativa konsekvenser för EU och den europeiska ekonomin. USA har dessutom under flera år tagit drastiska åtgärder för att få igång konsumtionen och därmed ekonomin, något som vi inte sett i Europa. Vad som skulle vara nästa steg här i USA vore ett betänkligt uppsving för fastighetsmarkanden, någonting som kan ske, men är beroende på hur kreditreglerna för fastighet kommer utvecklas under 2015. Om det blir lägre kreditkrav för potentiella köpare, något vi såg för 10 år sedan, skulle det kunna lyfta den amerikanska ekonomin ytterligare, även om det även medför betydliga risker för institutionerna som lånar ut pengar.

Överlag finns just nu en tydlig optimism inom den amerikanska ekonomin, dels hos arbetsgivare, men även hos arbetstagare, som äntligen har börjat se tendenser med högre löner. Detta i kombination med lägre bensin och oljepriser hjälper givetvis den amerikanske konsumenten. Vad gäller övriga världen kommer det med största sannolikhet bli fortsatta problem för så kallade emerging markets med strukturella problem och beroende av dollarn. Kina är ett fortsatt orosmoln med lägre tillväxt och med fortsatta politiska problem, inte minst med Hong Kong. Japan har röstat för en fortsatt lös monetär politik, men hittills har det inte varit vidare framgångsrikt och även om markanden kan gå upp tydligt är den fundamentala ekonomiska situationen inte bättre än tidigare. Ryssland kommer med största sannolikhet fortsätta kräftgången, mest beroende på lägre oljepriser, men också med fortsatta politiska åtgärder, som påverkar ekonomin negativt. Hur man än vänder och vrider på jordgloben verkar det som alltmer tydligt att den ekonomiska stabiliteten under 2015 kommer finnas i USA. Av den anledningen kommer den amerikanska ekonomin växa sig relativt starkare under 2015 med en fortsatt stark dollar och med en ökad inhemsk konsumtion. Det verkar helt enkelt som om 2015 kommer bli USA:s år.

3 januari 2015

Fördröjt nyårsfirande

Nyår har på något vis blivit en lång utdragen affär det här året. Lyckades missa nyårsfirandet då jag satt på ett försenat flygplan som landade två timmar efter tolvslaget och efter det kändes det inte riktigt som om 2015 har inletts. Jag kommer därför fira nyår på måndag kväll och natt med några vänner, som har lovat ställa upp då jag i princip missade nyår. Detta har därmed gett mig lite andrum vad gäller de nyårslöften som jag trots allt hade tänkt försöka mig på under nästa år. I princip nu alltså, men för mig inleds året på tisdag. Det är faktiskt inte helt fel att få dessa extra dagar under 2014. Det gäller att ta vara på dessa, då det inte händer varje år.

Vad gäller nyårslöften är det ungefär samma visa som varje år. Hälsosammare levene står som punkt nummer ett på listan och jag äter mycket mat och ännu mer choklad under de sista dagarna under mitt 2014. Jag tycker då och då om att gå till en av New Yorks cigarrbarer, eller lounger snarare, framför allt till det lite stökiga Cigar Inn, men det har på sista tiden blivit för mycket av då och då, så jag hade tänkt mig att lägga den ovanan på hyllan då 2015 inleds på tisdag. Av den anledningen sitter jag faktiskt just nu och röken en cigarr, askan har redan stökat till tangentbordet och det är helt klart med ångest jag inser att detta kommer få ett slut mycket snart. Måste jag vara så hård mot mig själv? Rökning är definitivt negativt, inte bra för ekonomin, inte bra för min maratonträning, och inte bra om man är intresserad av närmare relationer med andra. Röken förstör det mesta med andra ord. Men måste man inte ha några som helst laster? Summan av lasterna brukar sägas vara konstant, så kanske är det bäst att hitta på någonting annat som är aningen osunt, men likafullt hälsosammare än cigarrer. Vissa av mina vänner har börjat dricka mer, men det verkar vansinnigt.

Hur man än vrider och vänder på nyårslöftesekvationen är löftena ett avståndstagande från livsstilen att jag gör vad jag vill när jag vill det. Lite trist. Realiteten och förnuftet bör dock vinna i det långa loppet även om det är någonting skrämmande med det. Partyt är slut. Tisdagen känns alltmer skrämmande, men det är bara att ta tag i verkligheten och lägga ovanorna på hyllan.

New York har verkat lite tomt igår och idag, men de flesta lär väl dyka upp under helgen. Dags att återvända till verkligheten med allt vad det innebär. Helt klart råder ovanligt positiva vindar vad gäller den amerikanska ekonomin och det känns spännande. Det brukar innebära nya utmaningar, möjligheter och spännande projekt bakom hörnet. New York har som alltid något i skjortärmen och just nu vet jag faktiskt inte vad det kan vara. Vi får väl se. Hur som helst känns det som om det är dags att vända bladet. Dags för nya tider, ett nytt år. Vi kan hoppas att världen blir säkrare, att alla kan leva i fred, att alla har tillräckligt mycket pengar, att alla är lyckliga. Utopiska tankar och i realiteten är allting mer komplicerat, men det är väl alltid bättre att vara hoppfull, att tro än att inte tro. Att vara troende är väl det bästa en människa kan vara.

Funderar på mina andra nyårslöften och blir lite smått överväldigad. Kanske lika bra att röka ytterligare en cigarr. Lördag, söndag och måndag, sedan är det slut på det roliga. För den delen är det inte speciellt roligt, så det är nog bättre att hitta en annan mer produktiv syssla. Kanske dags att skriva en bok eller starta en ny business. Jag är ju trots allt i möjligheternas stad. 2015. Årtalet känns faktiskt lite science fiction, men det är väl bara en avspegling av min ålder. Ångesten kommer smygande, men jag minns plötsligt att mitt 2014 faktiskt inte är slut och det känns som om jag fått lite lånad tid. Jag kan göra vad jag vill under de kommande tre dagarna innan de strikta nya nyårslöftenas tidevarv träder i kraft. Jag har ingenting att förlora. Vad skall jag göra nu när allting plötsligt är möjligt? En cigarr till i kväll och sedan får vi se vart den dramatiska färden tar vägen. Som vanligt tror jag i alla fall att nästa år, 2015, kommer bli det bästa året någonsin. Ibland är det bra att vara amerikaniserad. Vad som än händer kommer solen alltid skina lite starkare…

23 december 2014

God Jul från New York…några NYC aktiviteter som få eller inga turister känner till

Det är oklart om någon läser artiklar från bloggarna från Finansliv under juldagarna, men förhoppningsvis finns det en liten trogen skara så kallade fans som kanske under jultristessen tar sig tid att läsa vad som händer och sker i världen.

Här i New York känns det otroligt skönt att året äntligen lider mot sitt slut och att det blir några välförtjänta dagars lugn och ro. Då jag normalt håller till i midtown har man under de senaste dagarna i princip blivit nedsprungen av turister. De flockas till området runt Times Square och alla affärerna i området och det är en ständig kamp att ta sig fram. Detta område kanske kan vara intressant om man nu kommer hit som turist i New York för första gången, men det finns helt klart betydligt bättre saker att göra för turister än att stångas med andra turister i midtown.

Jag har därför kommit fram med en liten udda lista som kan förnöja svenska turister då de väl kommer hit och som tar personen i fråga på ett litet äventyr, om än inom de rimliga begränsningar för vad som anses acceptabelt för en svensk publikation. Allting på Manhattan måste ske till fots så dagen inleds väldigt tidigt med frukost på Jackson Hole diner, som serveras stadens största hamburgare. Det bästa Jackson Hole ligger på 84e gatan och Columbus Avenue, där för övrigt Jennifer Aniston var servitris en gång i tiden. Bara det är ju lite intressant. Efter en stor frukost och flera koppar av deras blaskiga kaffe, som fylls på ideligen, går marschen raskt vidare förbi Teddy Roosevelts park och nerför Central Park West till tema nummer ett för dagen; Ghostbusters filmen från 1984, vilket filmades i 55 CPW. Avnjuter arkitekturen från denna unika byggnad för att sedan rusa hela vägen ner till brandstationen som figurerade i filmen, som ligger nere i Tribeca på North Moore street, där för övrigt John F Kennedy Junior bodde när området fortfarande var mest nerkört och fyllt av divebars. Puben Walkers ligger fortfarande mittemot brandstationen så om det behövs en drink eller två kan de beryktade bartenderns Johnny eller Steve se till att hjälpa till.

Därefter går vandringen för besök nummer två vidare till Manhattans skitigaste park, Columbus Park, som ligger på andra sidan, bara gå Chamber Street förbi alla domstolsbyggnaderna och helt plötsligt är där en skräpfylld park med framför allt kineser då parken numera ligger i Chinatown. Det finns skräp överallt, som oftast plockas upp av gäng av community service personer. Vet inte varför ingen använder papperkorgarna, men det är alltid intressant att fundera över dessa ting på ett besök till staden. Kanske är det för att följa traditionen av ett av stadens värsta område, parken kallades tidigare Five Points, och är berömt för de mest kända kravallerna i New York, som till exempel Dead Rabbits Riot i 1857 och New York City draft riots under 1863. Det var tider det, men faktum är att det fortfarande finns en känsla av kris i Columbus Park och därför är ett besök rekommenderat. Det finns inga tursiter här, det lovar jag.

Rask flykt därefter med tunnelbanan ut till Brighton Beach i Brooklyn för äventyr nummer tre. Här är det svårt att ta sig fram om man inte pratar ryska. Gå därför till en liten rysk restaurant för lunch och låt de bestämma vad du skall ha. Peka på menyn och gestikulera att du är törstig, så kommer vodkan in ganska omgående, lagd på is enligt traditionen. Ge ordentligt med drinks så du tryggt kan gå därifrån och vandra sedan utmed kustlinjen mot Coney Island för att nyktra till och för att ta tunnelbanan tillbaka till engelsktalande områden. Som efterrätt rekommenderas glassaffären i hörnet av sjunde avenyn och President Street i Park Slope, ett av New York mest liberala kvarter. Om du vill vara lite djärv tag ut tröjan med “I love Bush” och se vad som händer. Om allt går vägen och du klara dig, går färden nu raskt vidare till Astoria i Queens för grekiska drinkar och sedan vidare till Little Italy, men inte dit alla turisterna går, utan till Little Italy i the Bronx för tema nummer fyra för dagen. Ät salami, rök och drick italienska drinkar och njut av den sanna italienska atmosfären utan att behöva åka hela vägen till Italien.

Klockan börjar nu bli mycket och det känns som om allting börjar snurrar lite. Dags för syndernas förlåtelse och färden går till den berömda men sällan av turister besökta Riverside Church, eller Rockefeller Church, på 121 gatan vid Riverside Park. En enastående byggnad. Efter bön och förlåtelse för alla dagens drycker och omkringvirrande följer en lång promenad ned till 82e gatan och andra evenyn, till The Comedy Strip, där många av USA mest kända komiker fick sin start. Enligt ryktena brukade de efter kvällens jobb vandra ned till en av stadens bästa diners, The Green Kitchen, på 77e gatan och första avenyn, givetvis öppet 24/7. Där sätter vi oss för ett skrovmål som äventyr nummer fem efter en utmattande dag och insuper natten och inleder ett ätande som varar hela natten. Själv upplevde jag nyligen en helnatt där då jag var del av legendernas natt. Kan inte uppge fler detaljer vad gäller legendernas natt, men det kändes då jag lämnade stället vid tio över sex på morgonen att jag verkligen hade haft en heldag och en helnatt i New York City, staden som aldrig sover. Det känns fortfarande mäktigt att då och då ha en 24 timmars runda i New York och det borde du också pröva på vid nästa besök. Nu skall jag försöka ta det lugnt och inte äta mycket fram till julafton, då jag skall göra mitt bästa för att kunna dricka runt 10 julmust på Svenska Kyrkan. Det är mitt mål. Jag önskar därmed alla fans i Sverige en riktigt God Jul!!!

18 december 2014

En lugn jul?

Kan man få lugn och ro i New York under julen? Av någon anledning verkar det som om åren blir allt mer hektiska, tillvaron mer krävande, och lugnet kommer mer sporadiskt och inte längre så ofta. Kanske är det relaterat till åldern, kanske till fler besvärliga förpliktelser, dålig planering eller är det kanske så att det helt enkelt är svårare att få in en lugn stund?

Det kroniskt intensiva New York i kombination med ett ständigt flöde av emails, information, samtal och åtaganden kan lätt få lugnet att kännas fjärran. Gick till Svenska Kyrkan idag för att äta ett par av deras förträffliga svenska smörgåsar i kyrkans lilla kafé, men jag fick i princip slänga i mig delikatesserna då jag var på väg någonstans, men av någon anledning var försenad.

Hade funderingar på att skriva om Jeb Bush, som faktiskt är en mycket intressant framtida presidentkandidat, i mångt och mycket faktiskt inte lik fadern Bush I eller brodern Bush II, men på något vis kändes det aningen trist att sitta och fundera på Bush veckan innan jul. Tror att Bush tankarna ledde till någon form av ångest, som i sin tur ledde till tankar om utlandssvenskens dilemma, fallet Sverige och förde mig till Svenska Kyrkan. Nordkorea och Sony problematiken om den nya filmen ”The Interview” verkar som ett intressant tema, men dagen kom sedan att överskuggas av Kuba och USA och om det möjligen kan bli normaliserade relationer trots att Castro regimen sitter kvar med allt vad det innebär. Detta är ett omtvistat tema som är väldigt kontroversiellt här i USA och frågan är vad USA får ut av ett potentiellt närmande och dessutom vilka direkta följder detta kan få för befolkningen i Kuba. Detta verkar i läget oklart och känslorna är heta då det gäller normaliserade förhållande till Kuba utan vidare krav på demokratisering. Samtidigt faller rubeln och skapar en atmosfär av kris i Ryssland och med största sannolikhet en hel del oro i Europa också. Markanden i USA hade samtidigt den bästa dagen under 2014 och det verkade hända så mycket på en enda dag att hjärnan inte riktigt hann följa med. Flykten till kyrkan följde, men aktiviteterna lyckades detta till trots inte bromsas.

Jag har under de senaste dagarna varit i Washington DC, Paris, Bryssel, Venedig och givetvis New York, och allting framstår därför som ett töcken och den viktigaste frågan för mig efter allt farande verkar faktiskt vara om det kommer finnas julmust i Svenska Kyrkan nästa vecka på julafton. Jag brukar då ta mig dit för att få en dos svenskhet och dricka så många julmust som möjligt. Som Emil på auktion, fast han drack väl å andra sidan sockerdricka. Brukade under flera år stanna kvar på kyrkan för Kalle Anka och hans vänner som visas senare under julaftonen, men någon gång för runt 10 år sedan började det kännas märkligt att sitta och titta på detta. Kanske var det första dödsstöten för svensken och första steget mot kategorin förvirrad utlandssvensk. Kändes fel med Piff och Puff på något vis, men kanske är det dags att ge Kalle en ny chans. Jag antar att de riktiga svenskarna fortfarande titta på programmet?

Måste dessutom hinna köpa julklappar, även om jag normalt brukar rusa runt desperat i sista minuten och normalt alltid hinner med allting. Så ingen panik på den fronten. Den mentala processen att lägga 2014 på hyllan har sålunda inletts och det anses viktigt att summera det gångna året för att få perspektiv på tillvaron och därmed kunna planera nästa steg i livet och placera ribban lite högre inför nästa år; 2015. Den övergripande frågan är som alltid huruvida tillvaron är bra. Bara den tunga frågan kräver visst lugn och eftertänksamhet. Av den anledningen låter jag lugnet komma smygande successivt och då väl julen är här brukar även en viss ro och frid infinna sig. Summa summarum brukar slutsatsen bli att varje år är bra, att det finns en del att arbeta på och sedan brukar det nya året inledas med nya höga förhoppningar och mål. Varje år finns i princip samma saker på listan. Leva hälsosammare, ha kul, skriva en bok, resa mera, avsluta en relation eller inleda en relation eller en kombination av dessa, ägna mer tid åt viktiga saker, minimera tristess och meningslösa sysslor, men i grund och botten blir ett år sig ganska likt ett annat. Kanske det är dags för radikalisering av processen och målen? Vissa av mina vänner har flyttat, vissa har pensionerat sig, vissa har börjat på nya jobb som är fjärran från tidigare erfarenhetet, men för de flesta rullar väl tillvaron på, på gott och ont.

Helt klart är dock att vare sig man flyter omkring i Venedig, vandrar på Djurgården, äter sniglar i Paris eller spatserar i Washington DC, när jag väl kommer tillbaka till Manhattans hektiska gator känner jag mig äntligen hemma. Lugnet finns någonstans mitt i stressen, bland de oändliga kraven här och det gäller bara att finna det där speciella luftrummet av frid, som faktiskt finns här i storstaden. Staden som aldrig sover, där det alltid finns något intressant och givande att göra, där det i grund och botten handlar om att finna energin och att finna de rätta människorna, som gör att det helt enkelt inte finns någonting som slår att leva i New York City. Med detta i åtanke kommer friden och lugnet och då infinner sig sakteliga en tacksamhet och en ro. Bortom julmustens fröjd på julafton står några dagar i Los Angeles på programmet och därefter insikten att jag har förmånen att kunna åtnjuta ännu ett spännande år i denna livsbejakande stad. Sakta men säkert infinner sig friden och tillförsikten. Det kommer bli ännu ett dramatiskt och givande år. Radikalt annorlunda eller ej, det återstår att se, men New York är och förbliver möjligheternas stad och if you can make it here, you can make it anywhere…

14 december 2014

USA och tortyr

Efter min artikel förra veckan om amerikansk polisbrutalitet har det varit en ny vecka med debatt om våld i USA; denna gång genom den uppmärksammade rapporten om CIAs avancerade förhörstekniker av fångar, av många betecknade som tortyr. Det är förresten 30 år sedan FNs konvention mot tortyr, men tortyr används fortfarande i 141 länder i världen enligt Amnesty International.

Senatens underrättelsekommitté, med en majoritet demokrater, publicerade i tisdags en del av den stora rapporten om CIA:s brott, bland andra tortyr, under George W. Bushs presidenttid. Man skall också notera att samtliga republiker i kommittén avstod från arbetet och drog sig ur och istället publierade sin egna motrapport, som i princip helt hade en annan slutsats vad gäller CIA och deras arbete i kampen mot den globala terrorismen. CIA motsätter sig inte överraskande även starkt rapporten och har under veckan publicerat flertalet artiklar i USA större tidningar där de påpekar att CIA har arbetat metodiskt och enligt regelverket för att spara amerikanska liv globalt.

Arbetet med rapporten inleddes 2009 och originalrapporten uppgår till drygt 6000 sidor, men den har på grund av sekretess redigerats ned till ett sammanfattade dokument på 480 sidor. Den 29 september 2001 undertecknade George W. Bush ett memorandum som gav CIA fria händer att använda ”avancerade förhörstekniker”. I rapporten framgår att CIA regelmässigt ljög och mörkade för Vita huset och den amerikanska kongressen om förhörsmetodernas brutalitet. De anses betydligt brutalare än vad som anses acceptabelt från förhörsperspektiv.

Rapporten är inrikespolitiskt i linje med allt annat som görs i Washington DC. Det är en bitter kamp mellan republikanerna och demokraterna om allting och den här rapporten är skriven av demokrater och kritiskeras nu starkt av republiker. Det hade definitivt vara bättre om en rapport hade kunnat publiceras unisont och gemensamt av de kroniskt bråkande partierna, men de verkar ha gett upp då det gäller samarbete.
Å andra sidan är det väl bättre att rapporten publiceras och att det inleds en debatt om vad som är rätt och fel. Även om tortyr används regelbundet av en majoritet av världens länder är det viktigt att öppet ta ställning i denna fråga. Man kan förstå om det fanns en stark känsla av ilska och revansch i USA efter den 11 september 2001 och att man ville göra allt som kunde göras för att få information från terroristerna i Guantanamo Bay. Samtidigt är det viktigt att sätta regler för vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. Jag är inte förvånad att otillåtna metoder användes och troligtvis används då CIA till stora delar verkar sätta sina egna regler. USA beskriver sig dock som en demokratisk förebild i världen, något som inte är förenligt med informationen i rapporten.

Det handlar fundamentalt för västerländska länder om att vara efterföljansvärda exempel för andra stater, att kunna visa en moralisk modell, att ge människor i andra länder hopp om en bättre värld och framtid, där det är tillåtet att öppet yttra sina synpunkter, att fritt kunna kritisera, att kunna tillhöra vilken religion man önskar, och att känna sig säker. Rapporten om läget i USA går inte ihop med USA:s anspråk på att vara en demokratisk förebild.

Det är viktigt att se bortom den dysfunktionella politiska cirkusen i Washington DC och ifrågasätta vad faktiskt CIA håller på med. Arbetet med sanningen borde gå vidare i USA och även FBI och polisen bör systematiskt kartläggas. Visst är det ett brutalt samhälle med vapen i varje hörn, men då det gäller systemet handlar det om att sätta nya klara reglar och ett realistiskt ramverk för samhälle och de som inte följer regelverket ställs inför rätta.

USA har redan lyckats isolera sig internationellt och blir dessutom allt svagare i diplomatiska kretsar. Rent moralisk har nu USA ytterligare lyckats underminera sin ställning och det kommer krävas krafttag för att återvinna förtroendet från omvärlden. Om rapporten i grund och botten endast handlar om ett inrikespolitiskt utspel av demokraterna kommer det inte leda till någonting förutom en fortsatt partisk debatt. Det hade givetvis varit bättre om kommittén hade kunnat arbeta tillsammans för att gemensamt kunna publicera en rapport, men i dagens negativa klimat i Washington DC är det likafullt bättre att denna rapport publiceras. Vad som än resultatet blir rent konkret är det viktigt att förstå att USA måste försöka få bukt med sina enorma problem som polisstat och tortyrstat för att om möjligt återigen vinna en stark roll som en demokratisk öppen stat, som genom samarbete och en roll som förebild kan hjälpa andra länder i världen att söka en bättre framtid.

Säga vad man vill om den ständigt kontroversielle republikanen John McCain, men han stödde rapporten och är entydigt emot all form av tortyr. Han om någon borde veta efter drygt fem år av tortyr i Vietnam. Fortsättning följer på detta drama, men det verkar numera som om det konstant handlar om negativa rapporter från USA. Landet verkar vara på fel spår och mycket beror onekligen på den förpestade atmosfären inom den politiska eliten.

6 december 2014

Amerikansk polisbrutalitet

Det har varit en period av kontroversiella polisinsatser här i USA under de senaste månaderna. Ett uppmärksammat fall var dödsskjutningen av Michael Brown i Ferguson, en förort till St Loius i Missouri, och ett annat fall var Eric Garners död orsakat av polisens stryptag här i New York, på Staten Island.

I båda fallen dog svarta män, i båda fallen var polismännen som orsakade dödsfallen vita. Fallen gick till så kallade grand jurys, i princip åtalsbeslutjuryn, oftast runt 20 personer som fattar beslut huruvida fallet i fråga skall gå till domstol, i de här fallen om de ansvariga polismännen skall ställas inför rätta anklagade för brott. I Ferguson och i New York blev det inga åtal. Detta har lett till oroligheter och demonstrationer och ifrågasättande vad gäller de lagar som poliser åberopar då de agerar. Dessutom spelar ras som så ofta en roll i ekvationen.

Det är bedrövande att titta på mordet på Eric Garner på You Tube och det förefaller helt orimligt att koppla ett strypgrepp på en person och sedan inte släppa taget förrän personen i fråga faktiskt är död. Brottet var tydligen att Garner försökte sälja cigaretter illegalt på Staten Islands gator. Då han motsatte sig arrestering har polisen en så kallad zero tolerance policy och i fallet med den obeväpnade sexbarnspappan Eric Garner är det just det polisen menar gör polisens agerande acceptabelt.

Under veckan blockerade tusentals demonstranter gator i New York och många demonstrater skrek ”jag kan inte andas”. Det är samma ord som Garner upprepade medan polisen höll ner honom mot marken. I ett land med fler än 300 miljoner vapen i privat ägande har polisen en strategi att agera först, om det så handlar om att skjuta, och fråga sedan, då det i princip är underförstått att den som anses agera kriminellt och arresteras är beväpnad. Minsta motstånd möts därmed med våld. Nu är som bekant en majoritet av de som arresteras minoriteter, många svarta. Av alla svarta män i USA visar statistiken att en tredjedel kommer spendera tid i fängelse under sin livstid. Skrämmande statistik.

Debatten har inletts i Washington DC och det verkar som om det kommer bli en federal undersökning i Garners fall. Amerikansk polis får även kritik av ett FN-organ för våld och dödsskjutningar mot svarta. ”Kommittén är oroad över flera rapporter om polisbrutalitet och användande av överdrivet våld av brottsbekämpande myndigheter, särskild mot personer som tillhör en viss ras eller etnisk grupp”, skriver FN:s kommitté mot tortyr i Genève. Den kritiserade också ”rasprofilering av polisen och migrationskontor och ökande militarisering av polisaktiviteter”.
Nu är det förvisso så att det i grund och botten en fråga om hur det som anses som kriminella aktiviteter skall behandlas av polisen. I Ferguson verkar det som om Michael Brown attackerade polismannen som sköt honom, på Staten Island verkar det som om Eric Garner försökte sälja cigaretter svart och som sagt motsatte sig arrestering. Då tilltar polisen enligt regelverket våld och det är väl därför åtalsjuryn valde att inte åtala poliserna i fråga. Det är ett våldsamt samhälle där polisen agerar som de blivit instruerade och tränade. Det krävs därför nya strategier och metoder för polisen för att hantera de som bryter mot lagen och för de som arresteras.

Istället för att skjuta skarpt kan man använda elchockvapen, istället för att använda övervåld kan man lära polisen att använda begränsat våld. Vad gäller de som befinner sig på andra sidan av det tillåtna återstår utbildning, ekonomiska resurser, bättre möjligheter för samhällets utsatta och minoriteter och att skapa nya positiva möjligheter. Det är en komplicerad ekvation i detta våldsamma samhälle. Man kan tycka att folk borde lära sig, men faktum är att dagens nivå av mord i USA ligger på samma nivå som i slutet av 60-talet. Trenden ligger sålunda på en fortsatt hög nivå, men med en fortsatt debatt kanske det kan inledas en ny lugnare fas med färre mord och mindre polisbrutalitet här i USA. Som så många gånger tidigare leder det mesta till vissa debatter, men ingenting fundamentalt förändras.

Någonting är dock definitivt fel och det är nog dags att börja träna poliserna på ett annorlunda sätt. Situationen behöver inte alltid lösas med en vilda västern mentalitet.

28 november 2014
Stefan Löfven i New York

Stefan Löfven i New York

Jag hade förmånen att vara del av en trevlig och påkostad frukost med den nye svenske statsministern Stefan Löfven i Bloomberg Tower på Lexington Avenue här i New York i slutet av förra veckan. Denna moderna och fräscha 54 våningar höga byggnad är högkvarteret för Michael Bloombergs företag Bloomberg LP och en sann fröjd att spendera tid i. En rad kända ansikten bland New Yorks svenskar skymtades bland frukostbesökarna och det blev en ovanligt givande och intressant tillställning. Löfven intervjuades av Trish Regan på Bloomberg TV programmet Street Smart.

Man kan lugnt säga att det inte skrivs mycket om Sverige här i New York, men det är nog i alla fall allmänt känt att det har blivit regeringsbyte. Huruvida det är bekant att socialdemokraten Stefan Löfven är Sveriges nye statsminister är dock högst tveksamt. Löfven gav ett sympatiskt intryck och berättade inledningsvis att han som litet barn hamnat hos en fosterfamilj, även om det var intressant att notera att han tackade det svenska statssystemet för detta och inte familjen som välkomnade honom. Löfven betonade vikten av det svenska solidariska systemet och att en stark statsapparat är grundläggande för ett väl fungerande jämlikt samhälle. Jag sympatiserar rent emotionellt med Stefan Löfven, som verkligen är en svensk framgångshistoria som de flesta här i USA skulle känna värme inför. Tron på systemet och en stark stat som fundamentala byggnadsblock verkade genomsyra hans tänkande och budskap under frukosten.

Löfven berättade även att han beundrar Obamas politik utan att egentligen berättar vad han beundrar med politiken. Det kan vara skönt för Obama att han i alla fall har en beundrare efter alla motgångar och hans impopularitet här i USA. Utfrågning var framförallt fokuserad på ekonomin och hur den nya svenska regeringen skulle kunna få fart på ekonomin igen. I USA har ekonomin som bekant fortsatt utvecklats positivt under de senaste åren efter den finansiella krisen. Här i USA har budgetunderskottet sedan Obama kom till makten varit mellan 5% och 10% och de senaste siffrorna visar på 4% och med en trend mot 3%, mest beroende på högre statsinkomster. I Europa och inte minst i Sverige är situationen annorlunda då det finns en inbyggd rädsla för skulder och budgetunderskott. Detta har dämpat kapitalinflöde och investeringsbenägenheten i Europa och just i Sverige har rädslan för statsskulder dämpat tillväxttakten. I grund och botten är jag svensk och anser att det är riskabelt att bygga upp skuldberg för att få fart på ekonomin, men man måste också reflektera över att den amerikanska ekonomin faktiskt har börjat få fart genom sedeltryckeri och högre skulder, medan den europiska ekonomin stagnerat och verkar har fler strukturella problem och ekonomiska utmaningar runt hörnet.

Stefan Löfven hör till den svenska majoriteten som anser att en balanserad budget är helig och ingen kan väl klandra honom för det då det i grund och botten är förnuftigt. För en utomstående betraktare verkar dock Europa gå i fel riktning rent ekonomiskt och problemen tycks hopa sig. Det kan vara värt att omvärdera stram monetär politik.

Löfven ekonomiska ideal verkar bygga på solidaritet och distribution. Det är förvånande att lyssna på en svensk statsminister vars ideal och tänkande är så fjärran från dagens debatt här i USA. Det är få här som pratar om högre skatter just nu, snarare lägre företagsbeskattning och en allmänt ny skattemodell. Den rådande amerikanska ekonomiska politiken har inneburit ännu större klyftor mellan de rika och de fattiga, men hur detta skall förändras diskuteras inte så mycket. Den höga amerikanska likviditeten genom QE och låga räntor har drivit markanden till nya höjder, men i grund och botten är det viktigt att komma ihåg anledningen till att dessa åtgärder tagits under de senaste åren. Det handlar om att stimulera ekonomin genom att få igång konsumtionen. Den amerikanska ekonomin bygger på ett konsumtionssamhälle och grunden för tillväxt ligger enligt makthavarna, demokrater och republikaner, i att få fart på konsumtionen. Den aggressiva ekonomiska politiken har återspeglats i arbetslösheten, som sjunkit kraftigt till 5.8% som ett resultat av den lösa monetära politiken och fler jobb inom just konsumtionsindustrin. Lönerna är ofta lägre, men folk har i alla fall jobb och ekonomin känns optimistisk och har funnit en ny bas för tillväxt.

Stefan Löfven pratade också om konsumtion under frukosten, men han betonade att ökning av konsumtionen inte är ett ekonomiskt mål för den nya svenska regeringen.
Frågan från Trish Regan blir då raskt hur Sverige skall få fart på ekonomin igen om det inte handlar om ökad konsumtion. Stefan Löfvens svar är något förvånande. Han anser att basen för tillväxt är produktionsindustrin och fler infrastukturprojekt. Nu är det ju allmänt känt att just den svenska industrin är svårhanterlig, då arbetskraften är dyr och inte konkurrenskraftig på den internationella arenan. Infrastrukturprojekt är oftast betecknade som arbetsmarkandsprojekt, snarare än stimulerande och tillväxtinriktade initiativ. Dessutom kommer regeringen enligt Lövfen satsa mer på högre utbildningsinstitut för mer framtida intellektuellt kapital och vidare expandera research. Detta är en riskabel ekonomisk strategi och verkar till viss del vara baserad på en nostalgisk modell från en svunnen tid då industrin och arbetarna var kärnan i samhället. Att sitta och lyssna på detta under 2014 framstår som lite främmande. Löfven påpekar dessutom, i Bloomberg Tower i kapitalismens New York City, att den finansiella sektorn endast söker vinning för egen skull. De finansiella bolagen behövs dock för en stark ekonomi och som drivkraft med lån och finansiella produkter. Vinning för egen skull är drivkraften för vinstdrivande företag och den grundläggande principen för markandsekonomin.

Stefan Löfven pratade också om hur han hoppades finansiera de nya satsningarna på industrin och infrastruktur, dels via inhemsk distribution, i princip via skatter, och genom European Investment Bank (EIB) och den nya planen European Fund for Strategic Investments. Högre skatter fungerar sällan och jag är i allmänhet högst skeptisk till centrala byråkratiska investeringsinitiativ. Planen skall förvisso först bli godkänd av EU parlamentet och medlemsstaterna, men i grund och botten är planen nog inte tillräckligt aggressiv med fondens 315 miljarder euro. Det hade varit klokare att låna ut pengarna direkt till medlemsstaterna, inte minst med tanke på den låga räntan. Planen är förvisso bättre än ingen investeringsplan alls, men den europiska byråkratin och den allmänna tveksamheten till högre skulder gör att planerna inom EU för satsningar inom infrastruktur, energi och research, känns mer som en desperat arbetsmarknadsplan för att få bukt på deb höga arbetslösheten än en tillväxtplan. Planen kan visa sig vara mer av en fortsatt europeisk stagnationspolitik. För Löfven passar dock planen in i hans modell och förhoppningsvis kan Löfven få de runt 30 miljarder euro han hoppas på från EU.

Detta är onekligen en kontrast att sitta i det moderna Bloomberg Tower och lyssna på en svensk statsminister vars filosofi bygger på distribution, en stark stat, tilltro på systemet, solidaritet, produktionsindustrin och infrastruktursatsningar. Stefan Lövfen är en beundransvärd person som kommit långt här i livet, men vad gäller Sveriges ekonomi och en positiv vision för Sverige, finns det en rad åtgärder som vore mer lämpliga för Sverige än de förslag som Löfven presenterade. Sörplade matt på mitt morgonkaffe efter ett tag och tittade på tidningen på bordet. Jo, datumet visade att det var 2014. Jag trodde faktiskt att jag var på ett frukostmöte under hösten 1982. Jag hoppas givetvis att Sverige kan få ihop alla pusselbitarna. Lämnade omtumlad Bloomberg Tower. Fascinerande, nostalgiskt och samtidigt lite skrämmande. Jo, kanske var det bättre förr, sade mannen och körde iväg i sin SAAB 900 Turbo.

Fler inlägg om:
18 november 2014
Havel

Havel

Det finns verkligen inte mycket politikerna i Washington DC numera kommer överens om, så det kan därför noteras att det faktiskt fortfarande fattas beslut i representanthuset med rösterna 435 mot 0. Det handlar om beslutet att installera en byst av Vaclav Havel i Capitols så kallade Freedom Foyer, där byster av Winston Churchill, Lajos Kossuth, Abraham Lincoln och George Washington redan finns. I samma veva släpps en lysande bok av Michael Zantovsky, Havel – A Life, som jag läste under helgen och starkt rekommenderar.

Vaclav Havel för onekligen tankarna till det kalla krigets dagar och till öststaternas kamp för frihet och demokrati för 25 år sedan. Muren revs, fria val infördes och i Tjeckoslovakien blev dramatikern Havel plötsligt en politiker i sammetsrevolutionen och sedermera Tjeckoslovakiens president 1989-1992 och Tjeckiens president 1993-2003. Havel bejakade involvering och samarbete, vilket inte minst resulterade i att Tjeckoslovakien blev medlem av NATO och EU.

Havels vilja att samarbeta och söka gemensamma lösningar hindrade förvisso inte Slovakien att bli självständigt 1992, men Havel stödde Natos bombningar av Serbien så tidigt som 1994 och arbetade med USA och George W Bush vid invasionen av Irak 2003. Kanske kan man undra vad Havel skulle säga om dagens globala politiska situation, där det framstår som de globala aktörerna har allt svårare att finna vägar till konstruktivt samarbete och där det framstår som allt mer komplicerat att bygga allianser med gemensamma mål där stater agerar unisont utifrån moraliska övertygelser, och utifrån en kristen och humanistisk solidaritet.

Det kan till viss mån låta aningen republikanskt och neokonservativt och går emot de rådande aktionerna från dagens världsmakter. Det har blivit allt svårare att finna en gemensam moralisk linje för att möte totalitära utmaningar, vilket vi ser inte minst då det gäller ISIS. Som en förespråkare för universella värden och en gemensam moral, var Havel övertygad om att en euro-atlantisk gemenskap har en viktig roll i kampen mot extremism och totalitära ideal. För en person som växte upp under totalitära former verkar det rimligt att vara emot dessa krafter och förespråkar en aktiv politik för demokrati och humanism. Det kanske var enklare då motståndaren oftast var de kommunistiska regimerna med Sovjetunionen i spetsen och kanske är mer komplicerat i dagens mer fragmentariska globala politik.
Å andra sidan är det ganska simpelt, antingen finns frihet och demokrati, eller inte. Moralens ifrågasättande låter oss därefter ta ställning till vad som är rätt och fel, och vad man kan göra för att ändra det som är fel. Det är en av anledningarna till att Havel i Washington framstår som en allmän hjälte, men kanske just nu en hjälte för republikanerna. Vet inte om Havel hade hållit med om detta. Helt klart är dock att den amerikanska utrikespolitiken numera inte följer Havels modell. Det finns en brist på en övergripande moralisk politik, det finns inte längre en politik som i grund och botten exporterar moraliska värderingar och demokrati och det finns definitivt inte längre en politik som är byggd på att använda militären för att nå dessa mål.

USA har färre närma allierade och vänner än på bra länge och att nå internationella överenskommelser verkar allt svårare. Visst håller USA och EU med om att Ryssland skall ta sig ur Ukrainas östra delar, men det har blivit mer ett nytt kallt krig mellan USA och Ryssland, där inga egentliga politiska och diplomatiska lösningar verkar närma förestående. Havels kristdemokratiska och liberala ideal skulle nog snarare försöka finna långsiktiga lösningar som bottnar i humanism. Det är förvisso inte helt klart om dagens Ryssland skulle lämpa sig för dylika moraliska lösningar, troligen inte, men detta skulle likafullt kunna betonas. Helt klart är dock att det skulle vara på sin plats för de demokratiska västerländska makterna att återigen börja samarbeta och mer aktivt försöka att vara en samlad stark röst emot totalitära stater och mer aktivt stödja länder som efterstäva dessa ideal.

Därför, i Havels anda, bör de demokratiska länderna arbeta närmare mot stater med antidemokratiska totalitära regimer med slutmålet att besegra dem och befria deras förtryckta medborgare. Detta förblir ett globalt dilemma, men så länge som USA och andra fria länder förbli passiva, är det viktigt att minnas Havels ideal och långa kamp mot förtryck och diktaturer. Jag betvivlar att Havel skulle vara en republikan, men å andra sidan skulle han inte heller vara en demokrat i dagens alltmera passiva USA under Barack Obama.

Fler inlägg om: