ad
9 september 2012
Asien

Kontanternas paradis

Det börjar regna och taxiföraren böjer sig över passagerarsätet och vevar upp rutan med några hackiga armrörelser. I baksätet saknas handtag, sätena sackar och bilen ser allmänt ut som att den är på väg till skroten. Men den är på väg in till Rangoon, största staden i Burma och landets kommersiella centrum.

Bredvid hålen i trottoaren erbjuds ringservice från ett litet bord med en rejäl telefonlur, växlar dollar gör du från en kille på en bakgata. Bara en fjärdedel av landets befolkning har elektricitet. Att Burma, efter decennier av isolering, behöver ekonomiska reformer och en moderniserad finanssektor är det inte tu tal om.

Den kanske tydligaste symbolen för det är bankerna, som bokstavligen lever kvar i en förgången tid. Elektroniska transaktioner? Inte i Burma. Till och från banken går även storbolag med kontanter i väskan.

Banksektorn har varit bakbunden och på många sätt omyndig, begränsad av regeringens starka hand och bristen på konkurrens och en reglerad finansmarknad. Folk har föredragit att placera sina besparingar direkt i mark, fastigheter och guld.

Men nu förändras bilden. Bankomater gör sitt intåg, internationella transaktioner är på gång att möjliggöras och de stora kreditkortsbolagen förhandlar med Burmas centralbank. Landet öppnar upp, politiskt och ekonomiskt, och bankerna skyndar på inför hotet av kommande konkurrens från utländska aktörer, som dreglar över att – kanske redan år 2015 – få tillgång till en marknad på över 60 miljoner människor.

Burma skulle kunna växa med så mycket som sju till åtta procent om året, om landet genomför reformer och en ansvarsfull liberalisering, hävdar en sensommarrapport från Asian Development Bank. Det gäller inte minst banksektorn.

En äldre man på flygplatsen i Rangoon bär sitt traditionella tygskynke kring höften med högburet huvud. Han tar av sig kepsen och sträcker fram den så att jag kan läsa: ”CHANGE”, står det med stora bokstäver. En samhällsförändring är oundviklig och efterlängtad, men kommer att ta sin tid.

– Vi börjar från noll, säger han.

 

 

ad
10 maj 2013

Besvikelse

Malaysias befolkning är ung och övervägande urban, och medelklassen är stor. Den vill se ett Malaysia fritt från korruption, nepotism och smutsiga val. Den hade hoppats mycket på söndagens val.

Men Malaysias styrande koalition har gjort det igen. Efter helgen stod det klart att Barisan Nasional, som haft oavbruten makt i landet sedan självständigheten 1957, sitter kvar (om än knappt.)

Besvikelsen och frustrationen är nu stor hos många. De malaysier jag träffat har alla velat se en förändring, en maktbyte för ett Malaysia i takt med tiden.

Jag var i delstaten Penang för någon månad sen. Taxichauffören som körde ut till ön med samma namn var troende kristen och vid gott humör.

Han såg livet från den positiva sidan: Minnet av en riktigt generös kund fick honom att glädjestrålande lägga ut texten. Också minnet från en tid i australiensiskt häkte skimrade i ljus dager. Där var fantastiskt, god mat och bra service. Mest skrattade taximannen åt sina forna kamrater i häktet, illegala immigranter som han, som kunde med att gnälla över musikutbudet. Taxichauffören låg dubbelvikt över ratten när han berättade det:

– Oh, man, jag hade gärna stannat där resten av livet, men de slängde de ut mig.

Inte konstigt att han provat lyckan i Australien. Konstigare att han var så glad.

Som taxiförare har han tvingats köpa sin bil på avbetalning, av den firma han jobbar för, till skyhög ränta. Varje dag ska en del av skulden in, oavsett om han kan jobba eller inte. Han är fast i en slavliknande skuldfälla och har i Malaysia svårt att röra sig uppåt.

Delvis för att han är indier. Malaysia består av tre etniska huvudgrupper: indier, kineser och malajer.

Indierna hittar man främst bland de mindre välbeställda arbetarna och småföretagarna. De syns i gathörnen, där det serveras curry, bröd och lassie, och varenda taxichafför är malaysisk indier.

Kineserna (omkring 25 procent av befolkningen) gör affärer. Men det är malajerna som håller posterna i den offentliga och politiska administrationen.

Inrikesolitiken har länge präglats av en strävan att balansera relationen mellan folkgrupperna, och efter raskravallerna 1969 har det bedrivits en medveten positiv särbehandling av malajer – den största folkgruppen och tidigare ekonomiskt eftersatt. Att malajer är privilegierade skapar missnöje, förstås, men också den ingrodda korruptionen.  I söndagens val gick kineserna till oppositionen.

Samtidigt handlar inte valet bara om etnicitet, utan kanske mest om dynamiken stad/landsbygd. Medborgarnas röster har tydligt följt ett mönster av en landsbygd som röstat för sittande regering, och en stadsbefolkning som oavsett etnicitet röstat för maktskifte.

På ön Penang – en av landets ekonomiska centra och starkt urbaniserat – brer industriparken ut sig i söder. Det snickras för fullt på höghus till nya bostadsområden. I Penang fick BN katastrofala röstsiffror.

Taxichauffören, vars namn jag glömt, ville ha en regering som tar större ansvar för såna som han, som kan erbjuda ett statligt lån för taxibilen, till en rimligare ränta.

Det moderna, urbana Malaysia vill ha icke-korrupta, icke-nepotistiska ledare som kan leverera en juste modell för framtidens tillväxt och välfärd.

Hur länge ska de behöva vänta?

1 maj 2013
Pattaya

Olycksdrabbade turister ett gissel för Thailand

Thailandsturisterna blir bara fler och fler. De åker mc, badar, äter och dricker…och råkar ut för olyckor eller sjukdom. Det har gett Thailands hälsoministerium migrän och hål i plånboken. Många kan nämligen inte betala för sig. Det blir thailändska staten som får stå för sjukhusnotan för alla oförsäkrade.

Inte minst i Pattaya och Phuket börjar notan bli så dyr att Thailand nu diskuterar kreativa åtgärder.

Enligt landets hälsominister, citerad i Bangkok Post, är det största problemet oförsäkrade turister som skadas akut, av trafikolyckor och hjärtattacker. De sägs kosta landets sjukhus 70 miljoner baht (15,6 mkr) varje år – i gratisvård (och kostnader för omhändertagande av avlidna.) .

De privata sjukhusen, som turister annars brukar föredrar, säger ofta nejtack om man inte kan betala för sig, akut sjuk eller inte. Så det blir de offentliga sjukhusen som får punga ut, sjukhus som samtidigt pressas av ett allt större vårdbehov från allt äldre thailändare.

I ett annat sammanhang bloggade jag: ”Det händer grejer där turister trängs. Folk är lediga, de super, slåss, drogar, skadar sig och blir sjuka. /…/Thailand tjänar pengar på det.” Men det kostar alltså också.

De oförsäkrade ska mest vara såna som reser på egen hand, samt pensionärer som stannar länge i landet. Somliga anser sig inte ha råd med försäkring, andra är för gamla eller sjuka för att teckna en.

Så finns säkert också de som lägger sånt som riskkalkylering och gott omdöme på hyllan när solen steker, ölen svalkar och nuets njutning känns viktigare än allt annat. Det är lätt att känna sig odödlig i Thailand.

Det är väl delvis därför så många olyckor händer.

Hur som helst ska ett sjukhus i Phuket ha inrättat en fond som tar emot donationer från andra patienter.

Andra lösningar, som diskuteras på hög nivå, är att en avgift inkluderas i flygbiljetten, en särskild hotellskatt, tvång på hälsointyg och än större belopp på banken för ettårsvisum… Idén har också luftats att helt enkelt neka en oförsäkrad turist inträde i landet.

Det är tydligt att situationen ses som nödläge. Åtgärdsförslagen andas desperation och det mesta låter lite knepigt att införa.

Turistbranschen ryggar förstås inför samtliga förslag.

Fler inlägg om: , , ,
30 april 2013
Indonesien

Alla dessa nollor

Jag betalar de tre hotellnätterna i Aceh kontant. Det känns hiskeligt dyrt, går på 864 000. Indonesiska rupier förstås. Men ändå – det är många nollor.

Det tycker också Indonesiens bankfolk. De vill stryka några.

Idén ska ha väckts av den indonesiska centralbanken för några år sen, och kan bli verklighet redan nästa år.

Värdet på indonesiska rupien (rupiah, IDR) störtdök vid finanskrisen 1997-98. Somliga har tröttnat på en tjock plånbok – många ställen tar fortfarande bara kontanter. Andra bekymrar sig över att de många nollorna ser illa ut utåt, i ögonen på turister och investerare. Det skadar landets image.

– Det är för nationens stolthet också. När utlänningar kommer hit och växlar in sin valuta brukar de skratta åt vår rupie, säger en talesperson från landets centralbank, Bank Indonesia.

Indonesien har mer än det prestigeproblemet att oroa sig över. Det framhålls också att nollorna kan ställa till faktiska problem för banker och investerare. De är svåra att klämma in i räknesystemen, det riskerar att inte gå.

Och det är jobbigt när statsbudgeten ska planeras.

Så nu ska frågan vara högsta prioritet för finansministeriet. Det kommer att göra 1 000 rupier (cirka 70 öre) till 1, med bibehållet värde.

Nu börjar jobbet med att lugna folket, och övertyga dem om att det som görs nu inte är en upprepning av 60-talets åtgärder mot den tidens hyperinflation.

Då försvann värdet på pengarna i takt med nollorna.

Hotellet jag bodde på såg jämförelsevis flott ut. Jag blev glad när jag såg kortapparaten och stack fram mitt betalkort. Men det regnade och signalen gick förstås inte fram. Det blev en promenad till bankomaten.

Där kom sedlarna ut i 50 000-rupier, näst högsta valören i landet.

Det blev en rejäl bunt.

Fler inlägg om: ,
17 april 2013
Songkran

En blöt fest

När det är som hetast i Thailand får man under några dagar spruta vatten på varandra och det gör man.

Just nu avslutas firandet av Songkran, det thailändska nyåret. En högtid som ursprungligen sägs ha inneburit fromt vattenstänkande på munkar och som utvecklats till helvilt vattenkrig på öppen gata.

I varje gathörn och för varje förbipasserande pickup riskerar var och en som vågar sig ut att bli plaskblöt. Det är högtiden med stort H och thailändarna släpper loss. Man är ledig från jobbet, tar fram plastpistolerna och en grogg eller två, och går till attack.

Det finns nåt charmigt barnsligt med hela grejen – att folk för en stund slipper svettas under en strikt kontorsdräkt, slipper buga för överheter och bete sig i största allmänhet under tung social press. Nu är det slangar och hinkar och total respektlöshet som gäller.

Det lättar på trycket och är säkert skitkul för somliga.

Så även för turistmyndigheten TAT, som har spått strålande intäkter från turismen även detta år. 2,7 miljoner turister – inhemska och internationella, främst från Kina och Ryssland – väntades spendera ett par miljarder kronor, eller 20 procent mer än i fjol. God ekonomi i Thailand och ”politisk stabilitet” förväntades bidra till uppgången.

Själv turistade jag inte. Vi hade bunkrat för att slippa gå ut, så jag klarade mig undan med lite vattenstänk från en försynt grannpojke på gården.

I skydd av en (blöt) taxi på Rama 4 fick jag dock se lite av spektaklet: En dansande tant med en tjock vattenslang riktad mot vägbanan, män med whiskyflaskor och rejäla vattenpistoler och med fingret på hanen, pickuper med dyblöta gäng. Vattenhinkar på trottoarerna.

Och då var jag inte ens i närheten av Kao San Road och andra folktäta ställen där vi verkligen snackar blöt fest.

En mörk baksida finns förstås. Fylla och sömnbrist gör Songkran till den farligaste tiden på året att röra sig på vägarna och kallas av myndigheter för ”de sju farliga dagarna.”  I dag hade antalet döda i trafikolyckor på sex dagar nått hela 285. Tusentals har skadats.

I går var officiellt sista festdagen, men många kör nog på även idag.

Fler inlägg om: ,
10 april 2013

Salt medicin mot skyfall

Indonesien prövar nya grepp mot förödande ösregn – och ger sig på molnen.

Det har gjorts förr. Moln har bombarderats med salt för att få regnet att släppa i bland annat Saharas snustorra utkant, som trånar efter väta. Också i Indonesien används det – för att bekämpa skogsbränder på Borneo och Sumatra.

Men nu handlar det om att slippa regn.

Mellan januari och februari i år sprutades det salt över Indonesien för att få regnet att falla i Javasjön, i stället för över mångmiljonstaden Jakarta, som drabbades svårt av översvämning i januari.

De som utförde uppdraget i luften var nöjda med experimentet, men kritiker menade att det lyckliga resultatet var en slump och rent tekniskt inte borde funka.

Hur som helst kan chefen för Indonesiens nationella katastrofmyndighet ha en poäng när han menar att det bara får vara en del av lösningen.

– Underhåll av dräneringssystemet, muddring av floder och förstärkning av dammar och diken bör vara första prioritet, säger han till nyhetsbyrån IRIN.

Det gäller också för Thailand. Hur går det egentligen med den utlovade megasatsningen på infrastruktur mot framtida översvämningar – det som fick analytiker att tro på fortsatt stark börsuppgång i år?

Återstår att se. Just nu, med stekheta dagar i Bangkok och gulnande gräsmattor, känns en regnkatastrof långt borta.

Men regeringens olika infrastruktursatsningar, varav dryga elva miljarder dollar öronmärkts till projekt mot översvämningar, har spåtts driva landets ekonomi framåt i år, med bank-, bygg- och energisektorn som vinnare.

Indonesien satsar också stort, också med hjälp av pengar från Världsbanken.

Å andra sidan menar allt fler att alla dammar och rengjorda kanaler i världen bara är symptombehandling och inte kommer åt huvudproblemet: för mycket vatten – och för mycket miljöförstöring.

Jakarta har onekligen ett besvärligt läge. Det är omgivet av berg från vars sluttningar vatten från 13 floder sägs rinna ner i stan. Inte mycket skog suger upp vatten längre.

Och 40 procent av staden ligger under havsnivån.