Klarspråk om bonusprogram: Vidrigt & Co.

Publicerat den 8 mars 2011 kl. 00:15

Diskussionen pågår, och har pågått länge, om hur bonus påverkar en arbetsprestation och vad som är rimligt. Det är hög tid för klarspråk. Här gör jag ett försök; med viss hjälp av Lukas Moodysson.

Jag vet personer inom finansbranschen som efter några sliskiga drinkar i en opersonlig bar garvar åt såväl aktieägare som kunder. Som garvar hela vägen till banken, som de inte sällan jobbar på, när årets bonuscheck har kommit. Och som garvar ohämmat åt att det kan vara så lätt. Det handlar om personer som efter tolv månadslöner – var och en motsvarande en ensamstående morsas årliga inköp av livsmedel – plockar ut samma ensamstående morsas totala årslön i årsbonus.

De personerna, och säkert många av deras branschkollegor, gör viktiga jobb för sina företag och, vissa, även för landet Sverige. De sliter hårt, de har fina utbildningar och de har en vilja att nå framgång. Frågan är vad de hade gjort utan de ibland bisarra system som formligen spyr pengar över sina medarbetare. Hade de flyttat utomlands? Hade de valt att själva bygga något för att kunna bada i pengar? Hade de gjort ett sämre jobb?

Här passar ett generellt svar (eftersom bonus som företeelse nästan alltid försvaras och förklaras i generella ordalag): NEJ!

Klarspråk. Kompetensflykt.

Finns det någon som skulle välja bort ett välbetalt jobb inom en sektor man behärskar i ens hemland mot en fetare bonustrappa i samma sektor i ett främmande land långt ifrån ens rötter och familj?

Ja, säkert några stycken, under några år.

Men de allra flesta vill bygga sitt liv där de står och det vore ju intressant att höra hur hög bonus som skulle krävas för att få en Stureplansvalp att flytta till ett huvudkontor i innersta Gästrikland.

Inte ens nye Sandvik-chefen, Olof Faxander, låter sig lockas att flytta till Sandviken trots den absoluta närheten (190 kilometer) till hufvudstaden. Tror någon att samma person skulle tacka ja till ett jobb i Ruhr-området – till vilket det är aningen svårare att pendla – för att bonusprogrammet skulle vara mer förmånligt? Nej!

Mitt stalltips är att det är de som inte riktigt når ända fram som ibland drar iväg från vårt land. Eller de som verkligen vill byta plattform och lämna Kista mot Gulfen.

Argumentet att vilja bevara högkvalitativ arbetskraft inom vårt lands gränser håller inte. I de fall det gäller ren kunskap – ingenjörer och forskare – spelar nationsgränser ingen roll. När det gäller ”software” (som ledare och direktörer) finns ett makalöst underlag i den svenska idrottsrörelsen att fiska nya talanger ur. De som väljer att låta sig rekryteras av amerikanska eller kinesiska konsultbolag lär inte stå ut speciellt länge ändå och när de återvänder till Sverige kan vi återanvända dem till passande positioner här – om de platsar.

Klarspråk. Bonusspår.

Att vara musiker och artist handlar till stor del om kreativitet och entreprenörskap ur ett praktiskt perspektiv. Du ligger själv till grund för det du skapar. När en artist pratar om bonus handlar det om att GE till sina lyssnare. På forntidens LP-skivor var ett Bonusspår något alldeles extra, som sålde fler plattor och förhoppningsvis inbringade mer flis i artistens kassa. Ingen kan ärligt klaga på att någon som skapar något som andra vill ta del av också ska kunna tjäna pengar på det!? Det spelar ingen roll vilken kvalitet det skapande anses ha. Om Tomas Ledins låtar inbringar honom miljontals kronor, fine! Men så menar han ju också ”Jag vet vad jag gör, jag är inte bankdirektör”. Jaha.

Bonusdiskussionen som rullar handlar om de som bara investerar sin egen tid, sina samlade erfarenheter och sina relationer med familj och vänner. Det är de som RISKERAR, inte de som SÄKRAR, som verkar sno åt sig de fetaste checkarna. ”Incitament för att jobba” brukar det heta.

Att Ingvar Kamprads ekonomi har kommit upp på agendan handlar inte om att snubben har några 100 miljarder. Ingen missunnar en kreatör som har gjort något bra (!) att casha in. Det finns organisationer som vi små människor borde ha mer anledning att bli sura över med tanke på hur de hanterar sina pengar; organisationer där vi har betydligt större personligt (och kollektivt) intresse än i Billys bokhyllor… Sådana organisationer borde ha musikerns tanke att ge bonus i stället för att ta. Bonus är i grunden något positivt laddat men blir negativt när det överdrivs.

Klarspråk. Räkna.

Det finns massvis med yrkesgrupper som kanske skulle må bättre av att ”stimuleras med ekonomiska incitament”. Vissa för att de är lågt betalda, andra för att de gör fantastiska insatser i samhället och där ytterligare prestationer skulle förbättra för många fler. Detta förutsatt att ekonomiska incitament leder till en positiv utveckling.

Det saknas dock ett klarspråk i siffror och procentsatser som cirkulerar i medierna och årsrapporterna. En förblindande sifferexercis där miljoner, miljarder, promillar smälter samman med allt och ingenting.

Är det inte dags att konkretisera det hela en aning? Hur mycket är mycket? Hur mycket är tillräckligt? Borde det inte finnas en balans mellan Bonus och Bestraffning?

En lärare i Stockholm – som väl får anses vara en viktig del av ett samhälle – tjänar i vårt konkreta exempel 22.000 kronor netto per månad. Med de 264.000 kronorna hon tjänar på ett år lyckas hon, med sin make som har liknande lön, äta gott, betala ett normalt lägenhetslån, åka på semester två gånger och lägga undan en slant till pensionen.

Nyligen räknade någon ut att en vd-lön motsvarar 41 arbetares löner. På ett år har en vd alltså tjänat in 41 arbetsår. Och då pratar vi bara om den normala lönen. Om samme vd jobbar i fyra år har han 164 årslöner i bakfickan och som grund för framtida pensionsutbetalningar. För två veckor sedan kom det fram att Kockums vd ­– trots bolagets förlust på tio miljoner kronor – under räkenskapsåret 2009-2010 fick 3,8 miljoner i lön plus en bonus (!?) på 1,1 miljoner kronor.

Låt oss jämföra!

Det tar läraren i Stockholm drygt 18 år att tjäna in Kockums-vd:ns totala årslön inklusive bonus. För att tjäna ihop vd:s  bonus måste läraren jobba fyra år. Den verkställande direktörens arbetsdag värderas till 13.400 kronor medan lärarens bara är värd 723 kronor.

Rimligt? Sunt? Skadligt? Hur många generationer avkomma ska en börs-vd kunna försörja för att det ska vara rimligt? Hur få år ska en börs-vd behöva jobba för att vara ekonomiskt oberoende resten av sitt liv för att det inte ska vara osunt? Borde inte en vd som gjort en massiv förlust bestraffas i stället för att belönas?

I många av de bolag och organisationer som tillämpar sjukliga bonussystem finns det, som jag kan se det, bara en enda reell orsak att bibehålla dem: den outhärdligt trista arbetssituationen. Att bolla med andras resurser utan att ha någonting som helst med produktiviteten att göra måste ibland (alltid?) kännas meningslöst, tomt och tråkigt. Likt småfeta joggare som tycker att 200-gramschokladkakan och PET-flaskan med Cola är målet med motionsrundan sitter de girigaste och dreglar mer över bonustabeller än fokuserar på långsiktig och hållbar utveckling. Jag tror att en bonus kan vara en positiv stimulator, men någon måste sätta gränser och rimlighet är inte ett orimligt krav!

Människan är trots allt ett djur. Vore vi kossor nöjde vi oss med den klöver som mättar. Vore vi giraffer åt vi de kronor vi kom åt. Men vi är asätare och är förvisso en viktig, men på samma gång vidrig, del av näringskedjan. Frågan är vad som avgör vår syn på bonussystem!

Jo, just det. Lukas Moodysson var det. En person som inte har gjort sig känd för att slicka röv eller vara politiskt korrekt. Under en intervju i helgen passade jag på att fråga om hans syn på finansbranschens bonussystem. Och han sammanfattade problematiken väldigt pragmatiskt, så där en liten bit från sidan om …

– Finansbranschens bonussystem bevisar att det ofta är de som har lätta yrken som får högst lön. Människor som arbetar i finansvärlden och näringslivet har väldigt simpla jobb som vem som helst kan klara av med några veckors träning. Det är mycket lättare att vara direktör än till exempel läkare, brandman, sjuksköterska, snickare.

Klarspråk behövs. Bonus fyller säkert en viktig funktion men rimligheten och omfattningen måste belysas i ett verklighetsbaserat sammanhang. Om företagsledningen inte gör det så borde konsumenterna, aktieägarna eller klarsynta kollegor uppmärksamma de abnorma ersättnings- och bonusprogrammen.

Förresten! Får inte missa Finanslivs och IFU:s Bonus- och incitamentsseminarium 29 mars!

  • Anders Lundquist

    MYCKET tänkvärd krönika om värden och värderingar.

  • Markus

    Right on target!

  • http://columnahb.se Björn

    Fredrik.

    lysande artikel.

    /Björn

  • http://www.massproduktion.com Mats Hammerman

    Gott skrivet. Finns även forskning som visar att bonusar snarare stjälper än hjälper då de dels inte ökar personens jobbinsats och dels gör att de tar ohälsosamma beslut för att säkra sin bonus istället för företagets bästa.