ad
8 mars 2011
bonus

Klarspråk om bonusprogram: Vidrigt & Co.

Diskussionen pågår, och har pågått länge, om hur bonus påverkar en arbetsprestation och vad som är rimligt. Det är hög tid för klarspråk. Här gör jag ett försök; med viss hjälp av Lukas Moodysson.

Jag vet personer inom finansbranschen som efter några sliskiga drinkar i en opersonlig bar garvar åt såväl aktieägare som kunder. Som garvar hela vägen till banken, som de inte sällan jobbar på, när årets bonuscheck har kommit. Och som garvar ohämmat åt att det kan vara så lätt. Det handlar om personer som efter tolv månadslöner – var och en motsvarande en ensamstående morsas årliga inköp av livsmedel – plockar ut samma ensamstående morsas totala årslön i årsbonus.

De personerna, och säkert många av deras branschkollegor, gör viktiga jobb för sina företag och, vissa, även för landet Sverige. De sliter hårt, de har fina utbildningar och de har en vilja att nå framgång. Frågan är vad de hade gjort utan de ibland bisarra system som formligen spyr pengar över sina medarbetare. Hade de flyttat utomlands? Hade de valt att själva bygga något för att kunna bada i pengar? Hade de gjort ett sämre jobb?

Här passar ett generellt svar (eftersom bonus som företeelse nästan alltid försvaras och förklaras i generella ordalag): NEJ!

Klarspråk. Kompetensflykt.

Finns det någon som skulle välja bort ett välbetalt jobb inom en sektor man behärskar i ens hemland mot en fetare bonustrappa i samma sektor i ett främmande land långt ifrån ens rötter och familj?

Ja, säkert några stycken, under några år.

Men de allra flesta vill bygga sitt liv där de står och det vore ju intressant att höra hur hög bonus som skulle krävas för att få en Stureplansvalp att flytta till ett huvudkontor i innersta Gästrikland.

Inte ens nye Sandvik-chefen, Olof Faxander, låter sig lockas att flytta till Sandviken trots den absoluta närheten (190 kilometer) till hufvudstaden. Tror någon att samma person skulle tacka ja till ett jobb i Ruhr-området – till vilket det är aningen svårare att pendla – för att bonusprogrammet skulle vara mer förmånligt? Nej!

Mitt stalltips är att det är de som inte riktigt når ända fram som ibland drar iväg från vårt land. Eller de som verkligen vill byta plattform och lämna Kista mot Gulfen.

Argumentet att vilja bevara högkvalitativ arbetskraft inom vårt lands gränser håller inte. I de fall det gäller ren kunskap – ingenjörer och forskare – spelar nationsgränser ingen roll. När det gäller ”software” (som ledare och direktörer) finns ett makalöst underlag i den svenska idrottsrörelsen att fiska nya talanger ur. De som väljer att låta sig rekryteras av amerikanska eller kinesiska konsultbolag lär inte stå ut speciellt länge ändå och när de återvänder till Sverige kan vi återanvända dem till passande positioner här – om de platsar.

Klarspråk. Bonusspår.

Att vara musiker och artist handlar till stor del om kreativitet och entreprenörskap ur ett praktiskt perspektiv. Du ligger själv till grund för det du skapar. När en artist pratar om bonus handlar det om att GE till sina lyssnare. På forntidens LP-skivor var ett Bonusspår något alldeles extra, som sålde fler plattor och förhoppningsvis inbringade mer flis i artistens kassa. Ingen kan ärligt klaga på att någon som skapar något som andra vill ta del av också ska kunna tjäna pengar på det!? Det spelar ingen roll vilken kvalitet det skapande anses ha. Om Tomas Ledins låtar inbringar honom miljontals kronor, fine! Men så menar han ju också ”Jag vet vad jag gör, jag är inte bankdirektör”. Jaha.

Bonusdiskussionen som rullar handlar om de som bara investerar sin egen tid, sina samlade erfarenheter och sina relationer med familj och vänner. Det är de som RISKERAR, inte de som SÄKRAR, som verkar sno åt sig de fetaste checkarna. ”Incitament för att jobba” brukar det heta.

Att Ingvar Kamprads ekonomi har kommit upp på agendan handlar inte om att snubben har några 100 miljarder. Ingen missunnar en kreatör som har gjort något bra (!) att casha in. Det finns organisationer som vi små människor borde ha mer anledning att bli sura över med tanke på hur de hanterar sina pengar; organisationer där vi har betydligt större personligt (och kollektivt) intresse än i Billys bokhyllor… Sådana organisationer borde ha musikerns tanke att ge bonus i stället för att ta. Bonus är i grunden något positivt laddat men blir negativt när det överdrivs.

Klarspråk. Räkna.

Det finns massvis med yrkesgrupper som kanske skulle må bättre av att ”stimuleras med ekonomiska incitament”. Vissa för att de är lågt betalda, andra för att de gör fantastiska insatser i samhället och där ytterligare prestationer skulle förbättra för många fler. Detta förutsatt att ekonomiska incitament leder till en positiv utveckling.

Det saknas dock ett klarspråk i siffror och procentsatser som cirkulerar i medierna och årsrapporterna. En förblindande sifferexercis där miljoner, miljarder, promillar smälter samman med allt och ingenting.

Är det inte dags att konkretisera det hela en aning? Hur mycket är mycket? Hur mycket är tillräckligt? Borde det inte finnas en balans mellan Bonus och Bestraffning?

En lärare i Stockholm – som väl får anses vara en viktig del av ett samhälle – tjänar i vårt konkreta exempel 22.000 kronor netto per månad. Med de 264.000 kronorna hon tjänar på ett år lyckas hon, med sin make som har liknande lön, äta gott, betala ett normalt lägenhetslån, åka på semester två gånger och lägga undan en slant till pensionen.

Nyligen räknade någon ut att en vd-lön motsvarar 41 arbetares löner. På ett år har en vd alltså tjänat in 41 arbetsår. Och då pratar vi bara om den normala lönen. Om samme vd jobbar i fyra år har han 164 årslöner i bakfickan och som grund för framtida pensionsutbetalningar. För två veckor sedan kom det fram att Kockums vd ­– trots bolagets förlust på tio miljoner kronor – under räkenskapsåret 2009-2010 fick 3,8 miljoner i lön plus en bonus (!?) på 1,1 miljoner kronor.

Låt oss jämföra!

Det tar läraren i Stockholm drygt 18 år att tjäna in Kockums-vd:ns totala årslön inklusive bonus. För att tjäna ihop vd:s  bonus måste läraren jobba fyra år. Den verkställande direktörens arbetsdag värderas till 13.400 kronor medan lärarens bara är värd 723 kronor.

Rimligt? Sunt? Skadligt? Hur många generationer avkomma ska en börs-vd kunna försörja för att det ska vara rimligt? Hur få år ska en börs-vd behöva jobba för att vara ekonomiskt oberoende resten av sitt liv för att det inte ska vara osunt? Borde inte en vd som gjort en massiv förlust bestraffas i stället för att belönas?

I många av de bolag och organisationer som tillämpar sjukliga bonussystem finns det, som jag kan se det, bara en enda reell orsak att bibehålla dem: den outhärdligt trista arbetssituationen. Att bolla med andras resurser utan att ha någonting som helst med produktiviteten att göra måste ibland (alltid?) kännas meningslöst, tomt och tråkigt. Likt småfeta joggare som tycker att 200-gramschokladkakan och PET-flaskan med Cola är målet med motionsrundan sitter de girigaste och dreglar mer över bonustabeller än fokuserar på långsiktig och hållbar utveckling. Jag tror att en bonus kan vara en positiv stimulator, men någon måste sätta gränser och rimlighet är inte ett orimligt krav!

Människan är trots allt ett djur. Vore vi kossor nöjde vi oss med den klöver som mättar. Vore vi giraffer åt vi de kronor vi kom åt. Men vi är asätare och är förvisso en viktig, men på samma gång vidrig, del av näringskedjan. Frågan är vad som avgör vår syn på bonussystem!

Jo, just det. Lukas Moodysson var det. En person som inte har gjort sig känd för att slicka röv eller vara politiskt korrekt. Under en intervju i helgen passade jag på att fråga om hans syn på finansbranschens bonussystem. Och han sammanfattade problematiken väldigt pragmatiskt, så där en liten bit från sidan om …

– Finansbranschens bonussystem bevisar att det ofta är de som har lätta yrken som får högst lön. Människor som arbetar i finansvärlden och näringslivet har väldigt simpla jobb som vem som helst kan klara av med några veckors träning. Det är mycket lättare att vara direktör än till exempel läkare, brandman, sjuksköterska, snickare.

Klarspråk behövs. Bonus fyller säkert en viktig funktion men rimligheten och omfattningen måste belysas i ett verklighetsbaserat sammanhang. Om företagsledningen inte gör det så borde konsumenterna, aktieägarna eller klarsynta kollegor uppmärksamma de abnorma ersättnings- och bonusprogrammen.

Förresten! Får inte missa Finanslivs och IFU:s Bonus- och incitamentsseminarium 29 mars!

5 juni 2011
1 augusti 2011

Over & Out: Fredrik B Nilsson lämnar bloggosfären

Så är den sommartid äntligen kommen. Med flit och möda stor i bagaget väntar ledighet och eftertanke. Har sedan i höstas spritt tankar och infall via denna blogg. Nu loggar jag ut – men utlovar återkomst i augusti; då i papperformat!

Mina bloggar har främst haft en touch av försäkringsbranschfrågor som gemensam faktor. Tankar om pensioner, giriga grisar, socialförsäkringar, tuttchocker, PR-kamper och Saab Automobile har avlöst varandra mellan idéer om nya försäkringslösningar, byggråd, produktutveckling, kompetenstillförsel och Mad Men-varianter. Fria flöden om en bransch som mår bra av nytt blod och bolagsöverskridande satsningar.

Till hösten kommer undertecknad ta plats hos Finanslivs utmärkta redaktion under en tid för att bistå med en och annan text i papperstidningen. Och säkerligen vissa inlägg i redaktionsbloggen…

Vad kommer texterna att handla om då? Europeiska? Skandia? Folksam? Trygg-Hansa? FI? Länsförsäkringar? Solid? Dina? Mäklardiskar? AMF? If? Agria? Salus? Moderna? Gjensidige? Kanske. Och säkert även annat… Vad tycker du?

Du som vill nå mig kan mejla på fredrik.nilsson@finansliv.se – men tidigast 1 augusti!

Önskar dig en trevlig och välmående sommar…

Sea view!

Fredrik B Nilsson

31 maj 2011
Don Draper

Vem är försäkringens Don Draper?

Det visar sig att nyutbildade studenter inte väljer försäkringsbolag som arbetsgivare om de får önska fritt. Varför begriper de inte hur fantastiskt omväxlande och spännande försäkringsbranschen är? Nu behövs drastiska åtgärder för att förändra bilden och vända utvecklingen – rent av galna infall… Jag vet vad som krävs!

 

 

Först – ett litet populärkulturellt snapshot:

Har du sett Mad Men? TV-serien i, hittills, fyra säsonger om New Yorks reklamvärld. Den är fylld av ambitiösa och hänsynslösa män och kvinnor som gör allt för konsten att sälja – alla (!?) som ser den blir ganska sugna på att vara en del av den miljön. Den så ofta bespottade reklamindustrin blir inte vackrare av serien, snarare svartare; men mer lockande!

Matthew Weiner som gjort Sopranos är också mannen bakom flerfaldigt Emmy- och Golden Globe-belönade Mad Men. Vad har serien om reklamvärlden på Madison Avenue i New York under 1960-talet med svensk försäkringsbransch att göra?

Det är en långt ifrån politiskt korrekt värld som skildras i Mad Men. Serien visar en svunnen tid där alla detaljer är tidstypiska, trovärdiga och mestadels inlindade i cigarettrök. I centrum för handlingen finns det största namnet i reklamvärlden: Don Draper. Vad har han med svensk försäkringsbransch att göra?

Sedan – ett litet klipp från Wikipedia:

Donald FrancisDonDraper is a fictional character and the protagonist of AMC‘s television series Mad Men. He is portrayed by 2008 Golden Globe winner Jon Hamm. Until the third season finale, Draper was Creative Director of Manhattan advertising firm Sterling Cooper. He became a founding partner at a new firm, Sterling Cooper Draper Pryce, after he and his superiors abandoned their old agency in advance of an unwanted acquisition.

Draper’s character is partially based on Draper Daniels, the creative head of the Leo Burnett advertising agency in Chicago in the 1950s who created the Marlboro Man campaign.[1]

In 2009, the fictional Draper was named the most influential man in the world by Ask Men ahead of such real-life figures as Michael Phelps and Barack Obama.[2]

I årets första konjunkturrapport från Svenskt Näringsliv framgår att den svenska arbetsmarknaden är fylld av Mismatch. När de arbetslösa inte matchar de lediga tjänsterna får företagen problem. ”Då satsar vi på nybakade studenter” är det nog många som tänker. Men också här blir det problem när det gäller försäkringsbranschen. Enligt Universums enkät ligger de fyra storbankerna på topp-tio-listan av ekonomstudenternas 100 favoritarbetsgivare. Försäkringsbolagen har inte samma attraktionskraft: Länsförsäkringar är på plats 30, Folksam 96:e och Skandia på sistaplatsen. Hos juristerna och IT-studenterna ser det inte bättre ut. Att Försäkringskassan ligger före några av storbolagen på studenternas topplista betyder inte att den i sig är sexigare.

Är det försäkringen som produkt eller bolagens kommunikation som är fel? Varför läcker inte alla vittnesbörder om det positiva i försäkringsbranschen ut till dagens studenter?

För ett par år sedan bytte jag riktning i arbetslivet. Jag hade arbetat som journalist sedan slutet av 90-talet och ville bredda mig. Efter några avgörande möten och händelser valde jag försäkringsbranschen – bland annat beroende av dess geografiska spridning, det stora antalet aktiva företag, den ständigt aktuella produkten och mängden befattningar att välja mellan. Den första intervjun jag hamnade på avslutades med att den rutinerade räven, med över 30 års erfarenhet av försäkringsbranschen, gav mig några välmenande rättframma ord på vägen:

– Du har ett rörligt intellekt och en informell stil och branschen behöver personer som dig.  Men du ska veta att du kommer att vara en udda fågel.

Om det är de karaktärsdragen, eller andra svagheter, som får mig att ta paus från branschen och gå tillbaka till journalistiken låter jag vara osagt.

Det allvarliga är bemötande jag fick. Om branschen behöver fyllas med nytt blod får inte inflödet koagulera genom uråldriga fördomar. Hur kan branschen bli hetare; hur kan kompetenstillskottet säkras?

En försäkring är, för de allra flesta oskadda, en icke-företeelse. Som döden: alla ska dit men ingen berör den förutom en kort tid efter att någon i ens närhet går bort. Därefter pratar man om minnen och allt positivt som funnits i livet. Samma är det med försäkringar. Det trasiga knäet omnämns möjligtvis med de tusentals kronor som betalades ut i ersättning och vad man gjorde för dem. Det vattenskadade golvet är bortglömt och nu kommenteras endast den nya fräscha parketten. Försäkringsbranschen måste förtydligas, fyllas med flärd, färgsättas. Få ett ansikte!

Denna pitch skänker jag till första bästa TV-bolag:

Tänk ett försäkringsbolag. Tänk ett 60-tal där ömsesidiga relationer och stenhårda fackpampar stångas i en murrig miljö. Tänk dobblande aktuarier, nerviga riskbedömare, blödiga skadereglerare och illvilliga försäkringssäljare. Allt inspelat i Multicolor, välskräddade kostymer, bistra hårdkokta uppsyner, producerat av Lasse Hallström. Jag kan till och med tipsa om en inspelningsplats som inte behöver ändras ett dugg för att passa in. Den ligger i Skanstull, är lika hög som skraporna på Madison Avenue och är garanterat tidsenlig.

Jag har på intet sätt gett upp försäkringsbranschen och kommer att överväga en återgång om mina egenskaper efterfrågas framöver. Till dess inväntar jag första avsnittet av Skan Men* med förväntan och frågar mig: Vem blir anti-hjälten som gör försäkringsbranschen till ett lockande förstaval? Vem är försäkringens Don Draper? Svaren på de frågorna har definitivt med svensk försäkringsbransch att göra!

*Fotnot för mer inspiration: www.amctv.com/originals/madmen

30 maj 2011
Bygg Ole

God rådgivning ej dyr hos Bygg Ole

Det är lätt att bara klaga. Nu är det dags för en hyllning. Jag säger bara Bygg Ole i Nacka! Här har många företag mycket att lära; något som garanterat skulle höja kundnöjdhetsstatistiken! Här borde försäkringsbolagen stå i kö för att inleda samarbeten.

Besökte i helgen den butik som måste vara det främsta föredömet vad gäller jordnära kundservice. Åkte till andra sidan stan (Stockholm) för att få professionell hjälp i bygg- och renoveringsfrågor. De senaste två månaderna har jag tillbringat 12 timmar i butiken. Jag har pratat och diskuterat och fått råd av ett tiotal anställda. Och jag är mäkta imponerad!

Att ställa en fråga hos Bygg Ole är att åka på en resa. Var möter du personal som tar sig tid, som följer med till hyllan och berättar om produkterna, som råder dig att INTE köpa den där kniven om du har en liknande hemma (”den funkar precis lika bra”), som förklarar hur material och verktyg fungerar på ett sakligt sätt – utan försäljning som främsta baktanke (och ja, jag tror verkligen att det finns äkta servicekänsla där man månar om kunden och som inser att det är en konkurrensfaktor överlägsen andra!), där resonemang om betongens fasthet och reglarnas bärkraft glider över i filosofiska diskussioner om den upphaussade bostadsrenoveringsvågen som sköljer över vårt land… Som gör dig glad och sedd!

En kompetent butiksmedarbetare – butiksspecialist! – kan vara rådgivande utan att kränga! Det har jag fått uppleva och det har fått mig att bära hem kassar med nödvändigheter till den pågående ”hemoptimeringen”. Goda råd behöver inte vara dyra; goda råd ger mersmak och tillfredsställelse.

Vore jag marknadsansvarig för ett försäkringsbolag, som erbjuder hemförsäkringar och som månar om skadeförebyggande åtgärder, skulle Bygg Ole vara min drömpartner. Här finns kompetens och en kundstock som är guld värd. Jag skulle göra allt för att inleda ett samtal med Ole himself (finns han?). Jag skulle skicka mina kollegor dit på studiebesök. Som marknadsansvarig skulle jag se till att bjuda in Bygg Ole (men kom igen: FINNS han verkligen?) att föreläsa om vad det verkligen innebär att sätta kunden i fokus. Det skulle vara att bygga en solid grund för framtida kundmöten! Och jag skulle se till att ha samkväm där jag fick träffa Bygg Oles kunder på plats i butiken. Tänk om mina kunder blev lika nöjda och glada!

24 maj 2011
allriskförsäkring

Sökes: Comhem-försäkring Finnes: Förnedrad kund

Ja, vi får väl hoppas på den däringa Elisabeth Tandan, som den däringa Hemberg bloggade om på denna häringa webplatsen. Det behövs ett stärkt skydd för konsumenten, på flera nivåer.

Ju starkare man är, desto snällare måste man vara. Bamse har sagt det, du vet den däringa sagobjörnen som extraknäcker hos Migrationsverket. Och detsamma borde gälla stora företag. ”Ju större, desto justare” vore ett bra motto.

Den senaste tiden har jag besökt diverse hemelektronikbutiker för att köpa på mig sådant som gör att vår planet skrumpnar allt snabbare. Digitalt, plats, glas och metall. Vid varje tillfälle har butikssäljaren erbjudit mig finfina försäkringar. ”Du vet, Canon gör ju kameror i mängder och… och… och de går ju sönder vettu. Då har du ingen möjlighet att byta produkten…”. ”Med det här Apple-skyddet har du rätt att ringa oss och fråga om något är fel…”. Mer eller mindre välformulerade säljfraser med ett likartat budskap från samtliga: det vi säljer är skit och du borde betala 1.200 kronor extra varje år för att försäkra denna skit.

Jag har shoppat ändå. Litar på min drulleförsäkring om något händer. Så får det vara.

Men en av jättarna som jag inte blev erbjuden att teckna en försäkring mot var Comhem. Hört talas om dem? Den senaste tiden har de försökt att förbättra sin kommunikation med kunderna och mitt tips är: ge bort en försäkring till varje potentiellt besviken/förnedrad/förbannad kund som inte har fått det ni har lovat. Någon aktuarie som skulle kunna beräkna kostnaden för denna högriskprodukt?

Under det senaste året har jag – förutom några heldagars avbrott på internetuppkopplingen – blivit totalt nedtryckt av detta bolag. I bostadsrättsföreningen jag bor har den tidigare ägaren tecknat ett avtal på närmare 20 år där vi sitter fast med Comhem. När vi tog över kontrollen av inkommande fakturor visade det sig att Comhem hade fakturerat dubbelt i ett och ett halvt år. Det tog mig tre hela dagar att få tag i rätt avdelning och rätt person för att få rätsida på problemet. När jag frågade varför vi endast fick tillbaka det belopp vi hade betalat in för mycket och inte uteblivna ränteintäkter fick jag inget svar. Jag frågade också om jag skulle tvingas betala dröjsmålsränta om jag väntade med att betala mina privata fakturor i ett år. Inte heller på den frågan fick jag ett svar.

Hemelektroniksäljaren som krängde på mig ett digitalkort till nya TV:n fick av mig att jag inte ser andra kanaler än de public service erbjuder. Trots det kommer en faktura som är tre gånger så hög hem i brevlådan några veckor senare. Jag har tecknat ett Large-TV-paket med flera hundra kanaler. Va? Det tar mig en handfull telefonsamtal – under vilka jag till en början får veta att ”Jo då, du har skrivit under ett avtal” – innan jag lyckas få kontakt med en chef på högre nivå som skriver:

”Återkommer till dig gällande din reklamation, helt riktigt som du skrev i ditt mail till kundservice så har inte du tecknat dig för något Large paket. När du var i butiken XXX, så förlängde du ditt Small abonnemang med 12 månader för att kunna erhålla en CA-Modul för 1 kr. Tyvärr så blev avtalet felregistrerat hos oss, där vi oavsiktligt bokade en annan kampanj.”

Jag får också veta att Comhem inte kan stänga av kanalerna jag inte har beställt. Vi måste ha dem i vår burk i tre månader. ”Hej, jaha, är du före detta knarkare? Vad bra, kan vi placera en skål med knark hemma hos dig några månader? Vad fint. Lova att inte få ett återfall!”.

För oss, som valt bort ett översvulstigt TV-utbud, är Comhems agerande oacceptabelt. Vi VILL INTE ha fler kanaler i vår TV. Vi vill se det vi väljer själva, inte det som Comhem lyckas hälla över oss med tvång.

Tänk om killen i butiken hade frågat: ”Önskar ni även en anti-Comhem-försäkring när du köper den här tjänsten?”. Då hade jag övervägt att lägga en slant. Den hade nämligen finansierat ett ombud som skulle ha kunnat lägga några arbetsdagar på att lösa problemen! Strulet med Comhems produkter har kostat mig mer än de samlade kostnaderna jag någonsin har haft för att laga elektronikprylar där produktgarantin har förfallit.

”Det behövs mer stöd för de mer komplexa tjänsterna, som att välja sina pension” säger Elisabeth Tandan i Hembergs blogg. Lägg till: TV-abonnemang, bredband och telefoni.

Förresten. I låten Ullared blir Peter Wahlbeck förbannad när han kommer för att shoppa och förväntningarna inte uppfylls. Ta gärna en titt på videoklippet från YouTube och byt ut Ullared mot Comhem. Funkar rätt bra faktiskt!

17 maj 2011
Digital Sky Technologies
tips

Finansbar med Holstein, Lindfors och Realtid

Realtid. Branschkväll. Finansbar. Succé! Inbjudna i klustret ”finansbranschen” var på plats och många kände sig kallade!

Över 100 personer var intresserade av Realtids tillställning Finansbar. På en ganska hipp restaurang i centrala Stockholm valde man att ha sin premiär med web-TV-inspelning, välkomstdrink och goodiebags.

När gästerna hade samlat sig i den nymålade (knappt invigda) lokalen presenterade programledaren, Aurore Belfrage Hult, kvällens huvudpersoner. Johan Staël von Holstein och John Lindfors utfrågades inför gästerna och rullande kameror om digitala affärer ur såväl investerarens som entreprenörens perspektiv.

Realtids målsättning med Finansbar är att låta de mest initierade affärspersonligheterna, de verkliga personerna bakom rubrikerna, samtala och diskutera med publiken. Och den första kvällen var minst sagt en succé. Johan och John gav sina respektive argument ur respektive vinklar på ett sätt som fick finansfolket på plats att på allvar börja re-kalkylera sina digitala investeringar. Det som gällde för några månader gäller inte i dag. Branschen är ny. Branschen är nu. Och den kommer inte att vara densamma snart. Ungefär så gick resonemanget.

John Lindfors är mannen som gick från Goldman Sachs till att bli parter på Digital Sky Technologies. Med sitt perspektiv på finansbranschen OCH digitala investeringar gav han ett och annat tips (allt sänt i sin helhet på Realtid.se på fredag 20 maj!). Johan Staël von Holstein känner vi ju alla från hans ikoner Icon Medialab, Let’s Buy It och Iqube. Nu aktuell med MyCube, en plattform som ger individen egen rätt till sin digitala verklighet.

– Facebook mördade min son. En äldre man försökte ta kontakt med honom och jag anmälde det hela till Facebook. Ett dygn senare hade alla min sons kontakter, hela hans digitala liv, raderats av Mark Zuckerberg, berättade Holstein, som nu är bosatt i Singapore.

Staël von Holstein jämför gamla tiders slaveri med ett digitalt slaveri där nutidens hemmansägare är nätbaserade. Han och John Lindfors, som investerar hårt i de mest framgångsrika digitala bolagen runt om vårt klot, var inte alltid överens. Där Lindfors ser ett värde i nuvarande modeller – internetbolag som värdesätter individen – ser Staël von Holstein hotet om ”kommunism” i dagens internetvärld. Han vill ha mer av individuell frihet i kommande applikationer och plattformar – kunden äger sig själv och är inte bara en konsument; det kommer mera!

– 1898 sa chefen för patentverket i USA upp sig eftersom allting redan hade uppfunnits. Människan har svårt att relatera till tid. Vem klarar sig utan internet i dag på sitt jobb? Det kommer att utvecklas massor av företag framöver!

MyCube vill ge användaren rätten till sin egen digitala värld; John Lindfors berättade inte om han kommer att investera i MyCube framöver. Om Johan Staël von Holstein lyckas locka till sig 12.000.000 miljoner kunder när han lanserar MyCube får vi se inom 24 månader.  Realtid har hur som helst sjösatt Finansbar och det finns ett uppenbart behov att träffas över bolagsgränserna. Ett viktigt initiativ som gynnar alla verksamma. Nästa gång har besökarna förhoppningsvis mer tid att utbyta åsikter och tankar med varandra – det är i de mötena branschen utvecklas och låter sig förändras på ett gynnsamt sätt.

Ser fram emot nästa Finansbar redan nu! Kul!