After work?

Det sägs att världen är full av tappade sugar. Och just nu har jag tappat min. Jag har letat och letat men inte lyckats hitta den. Hur jag än försöker så kan jag inte komma på något att skriva på bloggen.

För ett par veckor sedan hann verkligheten upp mig. Nämligen verkligheten av att inte ha ett jobb att gå till längre. Och att inte träffa kollegerna längre.

Efter att ha arbetat heltid under 45 år i banken valde jag förra sommaren att ta avtalspension. Det var väldigt frestande och det var härligt att ha ett långt sommarlov framför sig. Och därefter väntade ett konsultjobb på Balkan som sträckte sig över hela vintern. Men för ett par veckor sedan var också konsultuppdraget avslutat.

Och nu sitter jag här och ingen behöver mina tjänster längre. Läser tidningen och promenerar ett par timmar varje dag i vårt lilla samhälle som enbart tycks vara befolkat av pensionärer.

Paniken infinner sig. Ska det vara så här? Jag som har så mycket energi och kan göra så mycket nytta fortfarande. Var det kanske ett felaktigt beslut av mig att sluta vid 62 års ålder?

Finns det någon där ute som har några goda råd?

När jag läser redaktionens resebrev från Malawi känner jag igen mycket sedan jag arbetade i ett bankprojekt i samma område. Något som var ovanligt för mig var att vi drack så mycket läskedrycker. Vid sammanträden och i alla tänkbara sammanhang dracks det mängder av läsk. I Sverige dricker vi ju mineralvatten. Men smaken är ju olika och det viktiga i den afrikanska värmen är ju att se till att man får vätska i kroppen och då får det bli vad som fanns till hands.

Mitt arbete bestod i att besöka våra kunder ute i byarna regelbundet så jag befann mig nästan ständigt på resa. En del byar låg långt ute i bushen och det kunde ta ett par dagar att ta sig fram dit. Det fanns inga vägar men våra terränggående bilar tog sig fram genom floder och genom bushen. Vid en resa hade vi missbedömt lagret med dricka när vi gav oss iväg så på eftermiddagen drabbades jag av uttorkning och började falla ihop. Mina kollegor noterade att jag började se konstig ut och något måste göras. Efter någon timme fann vi en by och jag kunde få en flaska Coca-Cola och sedan återhämtade jag mig snabbt.

Med detta vill jag ha sagt att det är helt fantastiskt att hur långt ut i bushen man kommer i Afrika så finns där i allmänhet absolut ingenting att köpa men där finns alltid en Coca-Cola att köpa. Detta är mycket viktiga produkter för befolkningen och man har ett fantastiskt distributionsnät som gör att man når ut till de mest avlägsna platserna.

Det ska tilläggas att Coca-Cola är den största privata arbetsgivaren i Afrika och sysselsätter cirka en miljon människor. Man använder även Coca-Cola-försäljningen som en indikator på olika afrikanska länders ekonomi och stabilitet.

När jag arbetade i en bank i Lettland för ett antal år sedan så hyrde jag en lägenhet i gamla stan i Riga. Varje vinter fick jag uppleva ett märkligt fenomen. I Riga liksom i resten av gamla Sovjet så var de flesta bostäder uppvärmda med fjärrvärme från gigantiska värmeverk. Varje höst startade man värmedistributionen när det hade varit tillräckligt kallt under ett visst antal dagar i följd vilket innebar att vi frös ordentligt både på kontoret och hemma innan man slutligen satte på värmen. Det var kalla vintrar i Riga.

Men när sedan värmen väl skickades ut så blev det ofta alltför varmt i många bostäder eftersom det fanns inga termostater att reglera värmen med. Så man reglerade värmen genom att öppna fönstren. Vintertid såg man många fönster som stod öppna i staden. Det var också så att rörledningarna som distribuerade värmen var dåligt isolerade och läckte lite här och där, något man kunde se på gatorna där snön smälte där rören gick fram.

I mitt fall inträffade det märkliga att varje vinter fylldes min lägenhet med blodtörstiga mygg. Detta är ju mycket irriterande, i synnerhet när de anföll på nätterna och jag måste upp och slå ihjäl dem. Jag talade med min hyresvärd som var oförstående men lovade att undersöka detta. Han återkom efter några dagar och talade om att husets källare bestod av meterdjup gyttja och när fjärrvärmen släpptes på i oisolerade rör uppstod ett tropiskt klimat i källaren. Något som väckte myggen till liv och därefter förflyttade dessa sig uppåt i huset – till min lägenhet.

Jag frågade vad jag skulle göra för jag kunde inte sova om nätterna. Värden sade då ”Åk till IKEA i Sverige och köp myggnät”. Så nästa gång jag var hemma i Sverige besökte jag IKEA och därefter sov jag de följande två åren varje vinternatt under mitt myggnät i Riga.

Vid ett tillfälle när jag arbetade i en bank i ett land långt borta hade jag en medarbetare som jag arbetade tillsammans med varje dag. Vi hade en mycket bra relation och vi arbetade väldigt bra tillsammans och vi blev mycket goda vänner.

Min gode vän kom till kontoret varje dag perfekt klädd i mörk kostym, nystruken vit skjorta, slips och nyputsade skor. Och jag imponeras av hur folk som lever i ett mycket varmt klimat kan komma till kontoret perfekt klädda varje dag. Men detta är viktigt i många länder och ett sätt att skaffa sig respekt från omvärlden.

Vid ett tillfälle kom min gode medarbetare inte till kontoret några dagar. Sannolikt hade han blivit sjuk. Vi försökte få kontakt med honom för att höra om han behövde hjälp med något men han hade ingen telefon. Till slut bestämde vi oss för att leta upp hans bostad för att se hur det stod till med honom.

Och till slut fann vi honom i hans bostad. Han var på bättringsvägen så det var inget problem. Däremot var det ett stort problem att vi hade sett hans bostad. Han bodde i ett slumområde och hans bostad bestod av några hopsurrade plåtar och papplådor. Och detta var något han skämdes väldigt för.
Veckan därpå var han tillbaka på kontoret som vanligt men han kunde aldrig förlåta att vi hade sett hans verklighet. Efter detta blev vår relation aldrig riktigt bra.

Av detta har jag lärt mig att man ska vara väldigt försiktig med att göra ”surprise visits”.

Det är med glädje jag läser att BrittMari Lantto och Johan Marklund från Finanslivs redaktion ska resa till Malawi. Ni kommer att få en fantastisk resa!

Jag bodde i Zambia nära gränsen till Malawi i mitten av 80-talet. I Zambia fanns ingenting att köpa i butikerna men i Malawi var butikshyllorna fulla med alla tänkbara produkter. Detta kan tyckas konstigt eftersom båda länderna var lika fattiga. Men anledningen var att den märklige presidenten in Malawi upprätthöll goda relationer med Sydafrika och kunde därifrån importera alla tänkbara lyxartiklar. I Zambia bojkottade man Sydafrika vid den tiden. Så vi åkte lite då och då över till Malawi och köpte lyxartiklar som ost och grädde och sådant.

Det speciella med den gode President Banda i Malawi var bland annat att han var utsedd till ”Life President”, alltså president på livstid. Detta höll nästan hela vägen, och han var faktiskt president under 33 år. Ända fram tills man höll demokratiska val i landet 1993.

Life President Banda var alltså en kontroversiell man och han utfärdade många regler. Något som vi fann lite lustigt var hans regler beträffande klädsel. Bandas regering övervakade människornas liv mycket noga. Bland annat instiftade han en konservativ klädkod.

Till exempel fick kvinnor inte lov att visa sina ben eller bära byxor. Banda hävdade att klädkoden inte instiftades för att förtrycka kvinnor utan för att uppmuntra respekt för dem.

För män var långt hår och skägg förbjudna. Män kunde gripas och tvingas till hårklippning vid gränsen av tulltjänstemän eller polis.

Att kyssas offentligt var inte tillåtet, inte heller filmer som innehöll kyssar. Alla filmer var censurerade.

Vi utlänningar som besökte Malawi var tvungna att följa för President Bandas klädkod. Vi informerades före inresa i landet om följande regler: ”Kvinnliga resenärer kommer inte att tillåtas att komma in i landet om de bär kort klänning eller byxdress. Kjolar och klänningar måste täcka knäna i enlighet med regeringens föreskrifter”. ”Hippies” och män med långt hår och utsvängda byxor tillåts ej komma in i landet”.

Visst blir man imponerad när man ser vilken kapacitet många av våra styrelseproffs har. I Dagens Industri kunde vi läsa en artikel om att ”Styrelseproffs sitter på för många stolar”. Det finns exempel på proffs som sitter i upp till 12 tunga styrelser och är dessutom ordförande i ett antal av dessa styrelser.

Man blir imponerad när man ser att t.ex. Annika Falkengren förutom att vara VD i SEB (vilket borde vara ett heltidsjobb) dessutom sitter i tre tunga bolagsstyrelser. Tänk vilken kapacitet dessa personer har. Det är faktiskt ganska många arbetsdagar som går åt om man ska sköta styrelseuppdrag av denna kaliber.

Inför ett sådant styrelsesammanträde krävs en hel del förberedelsearbete. Det är inte ovanligt att man får utskickat material på ibland 500 sidor som ska läsas in före sammanträdet för att man ska kunna ta kvalificerade beslut. Ofta sitter styrelseledamöterna även i olika utskott och kommittéer och då kan ytterligare några hundra sidor material dimpa ner för inläsning.

Men som tur är så får dessa proffs i alla fall en skälig ersättning för sitt hårda arbete. Att vara styrelseledamot i ett bolag av denna storlek brukar inbringa årsarvoden på 6-siffriga belopp. Om man dessutom är ordförande kan det röra sig om 7-siffriga belopp. Och att ”sitta” i vissa kommittéer kan inbringa ytterligare en hyfsad slant…