Så har ”könslönerna” åter seglat upp i spalterna, i form av ett replikskifte mellan fem kvinnodominerade fackförbund och DNs förre chefredaktör Svante Nycander (DN Debatt 10,14,17 februari). Den ena parten talar om en ”strukturell lönediskriminering” av kvinnoyrken; den andra kallar påståendet ”obestyrkt”.
Kön, för att inte tala om ”könslöner”, är ett kraftfullt slagträ i den svenska debatten. Men åskådaren uppfattar mest en boll som susar fram och tillbaka över ens huvud. Än tycks kön tycks förklara allt – än förklarar det ingenting. Och tyvärr kan inte forskningen kallas in som domare.
Diskriminering är svårt att styrka med statistiska analyser. Istället talar man om ”förklarade” och ”oförklarade” löneskillnader, men ordet förklaring är inte så entydigt som det låter. Om man tar hänsyn till yrke, utbildning och arbetstid återstår en ”oförklarad” könsskillnad på dryga 5 procent och de lägre lönerna i kvinnoyrken är ett internationellt och i hög grad ”oförklarat” fenomen. Men ”oförklarat” behöver inte betyda osakligt. Eller att kön är förklaringen. Samtidigt kan ambitionen att ”förklara” också slå slint. Ett extremt exempel är en studie med 430 individer och 225 förklaringsfaktorer som, föga förvånande, inte förklarar något alls. Och tar man in faktorer som i praktiken är starkt knutna till kön löper man också risken att bortförklara.
”Könslönegapet” är i själva verket allt mer förbryllande, eftersom gapet cementerats på 1980-talsnivå medan samhället förändrats. Men istället för att väcka vår nyfikenhet kan debatten om allt-eller-inget, för-och-emot bidra till det nya fenomen som kallats gender fatigue – genuströtthet.
Visa det här på
