ad
4 januari 2012
Asien

36 miljoner subventionerade lägenheter räddar Kina. Eller?

Kina håller just nu på att bygga 36 miljoner subventionerade lägenheter (”public housing”, allmännyttiga bostäder) som alla ska stå klara till år 2015.

Det skulle räcka till att husera hela Tysklands befolkning, men i detta jätteland är det endast en åtgärd som eventuellt kan stabilisera den osäkra fastighetsmarknaden.

Jag har ju tidigare här skrivit om hur Kinas bostadsbubbla de facto redan har spruckit i flera städer, och hur denna utveckling kan dra med sig stora delar av landets ekonomi i sitt fall.

Att nu bygga 36 miljoner subventionerade lägenheter har främst två syften:

1) Avhjälpa missnöje bland landets låg- och medelklassbefolkning, som har väldigt svårt att hitta ett anständigt hem i och med dagens höga bopriser.

2) Stoppa det fria fall som nu pågår inom byggsektorn. I och med att bopriserna har börjat falla har många byggen avstannat, vilket hotar Kinas ekonomiska tillväxt.

Vad gäller den första punkten så kan man exempelvis se på Chongqing, som ofta kallas för ”världens största stad” med över 30 miljoner invånare i sitt administrativa område.

Bara där ska 40 miljoner kvadratmeter (!) nya subventionerade bostäder byggas, vilket innebär ungefär 700 000 lägenheter.

Förra veckan förklarade Wall Street Journal hur detta ska finansieras, och hur de redan färdiga lägenheterna hyrs ut.

Man talar där med en 26-årig fabriksarbetare vid namn Xiang, som nyligen vunnit ett lotteri där arbetare som bor utanför staden och tjänar under motsvarande 2 000 kronor i månaden får delta.

Efter att ha dragit vinstlotten blev Xiang tilldelad en sprillans ny 58 kvadratmeter stor lägenhet på våning 26 i utkanten av Chongqing, för just över 500 kronor i månaden.

Då han delar lägenheten med en vän, och dessutom har ett bostadsbidrag på 400 kronor/mån från sin arbetsgivare, är lägenheten helt gratis för Xiang. Det ingår också en option på att köpa lägenheten efter fem år.

Chongqing – ”världens största stad”

Men den andra punkten – om nya byggen, ekonomin och BNP – är särskilt viktig eftersom byggsektorn står för cirka 25 procent av Kinas BNP.

På senare tid har nämligen väldigt många rapporter pekat på en avmattning av den kinesiska tillväxten, då såväl byggsektorn som exportindustrin står inför stora utmaningar.

Kommer då detta världens genom tidernas största allmännyttiga bostadsprojekt ge önskvärd effekt på ekonomin genom att säkra tillväxten?

Wall Street Journal påpekar att – som vanligt i Kina – så för projekt av denna storlek med sig mycket fusk och många frågetecken.

Till att börja med finns det misstankar om falska siffror angående antalet nybyggda lägenheter.

Då lokala myndigheter rapporterar antalet nybyggen, händer det nämligen ofta att de tar redan påbörjade bostadskomplex och ”gör om” till allmännytta.

På så vis säger man ”vi bygger xxx nya lägenheter”, trots att man bara döper om ett stillastående byggnadsarbete då det har blivit svårare att sälja de nya lägenheterna.

Enligt en undersökning från Standard Chartered Bank är det mindre än en tredjedel av dessa ”nya” subventionerade bostäder som faktiskt är nya byggen.

Det betyder ju i sin tur att de i realiteten inte tillför den ekonomiska tillväxten något, och samtidigt invaggar ekonomer i en falsk säkerhet som ju kan resultera i en ännu större smäll då det hela uppdagas.

Samtidigt så är många av dessa bostadskomplex – gamla som nya – främst finansierade via lån från de statliga bankerna.

Det medför en risk av så kallade ”bad loans”, lån som inte kommer kunna betalas tillbaka.

Nya subventionerade hyreslägenheter, samt redan påbörjade byggen som måste göras om till subventionerade hyreslägenheter, kommer ju inte generera några inkomster tillbaka.

Då får de statliga bankerna ta smällen. De är redan under stor press sedan en rad ”bad loans” till bland annat landets järnvägsministerium.

I mitt nästa inlägg här ska jag förklara närmare hur landets banker kan påverkas av fastighetsbubblan, samt hur och varför de ger ut ”bad loans” till tveksamma kunder.

13 september 2014
akademisk frihet

Kinas dyra men totalt misslyckade export av kultur

De senaste veckorna har jag spenderat med att skriva och fotografera till min nya bok, vilket lett till inaktivitet här på Finansliv. Det ska det bli ändring på nu, då jag i förrgår äntligen lämnade materialet till förläggaren.

Under dessa veckor har Alibabas börsnotering krypit närmare, och president Xi Jinpings anti-korruptionskampanj intensifierats ytterligare.

Men först tänkte jag som hastigast tala om en annan sak, nämligen Kinas problem att sprida sin kultur och utöka sin ”soft power”.

Kultur och soft power må vara abstrakta begrepp som kan tyckas vara svåra att koppla ihop med ekonomi och finans. Men man ska inte underskatta betydelsen av dessa på marknaden.

Under efterkrigstiden hade Japan allt från mystifiering till manga att tacka för den exportboom som gjorde landet till ett av världens rikaste. Utländska kunder litade på japansk teknik, eftersom landet visade sig kreativt och uppfinningsrikt på så många olika plan.

Som svensk i utlandet märker jag även hur Sveriges rykte bidrar till framgångar för såväl IKEA som Volvo. Skandinaviska möbler och säkra svenska bilar är ett mantra som få motsätter sig. Nyligen såg jag till och med en av Pekings finaste drinkbarer använda IKEA:s flädersaft i sina drinkar – knappast någon exklusiv saft, men det hänger säkert ihop med att svenska matprodukter (till skillnad från kinesiska) anses vara nyttiga och säkra.

Kina har motsatt bekymmer – kunder i utlandet undviker ofta köpa exempelvis telefoner och bilar enkom för att de kommer från kinesiska tillverkare. Detta beror delvis på ren rasism – ”made in China” är billigt skit, etc – men grundar sig även i faktumet att kinesiska teknologiföretag ännu inte kommit särskilt långt vad gäller ”after sales”.

Faktum är att olika undersökningar visat att Kina överlag får allt sämre rykte i utlandet. Det beror på allt från brist på mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, till miljöförstöring och en allt mer aggressiv utrikespolitik.

Landets ledning är givetvis medvetna om detta, och har försökt ändra på bilden av Kina med hjälp av hundratals så kallade ”Konfucius-institut”.

Dessa skolor finansieras av Kinas myndigheter, med det uttalade syftet att sprida Kinas språk och kultur till omvärlden. Förutom ren språkundervisning pågår här även en rad kurser, seminarier och föreläsningar som vid varje annan akademisk avdelning. Instituten sponsrar även ”kulturella event”.

De samarbetar med lokala universitet och lärosäten, och har välkomnats med öppna armar i och med ökad efterfrågan på undervisning i kinesiska. Där många skolor inte har haft personal eller resurser för att lära ut språket, så har Kina klivit in med såväl pengar som lärare.

Särskilt stort har intresset varit då instituten även säger sig vilja öka handel och ekonomiskt samarbete med de berörda länderna.

Vid slutet av fjolåret fanns det 440 Konfucius-institut världen över, som sammanlagt undervisade 850 000 registrerade elever. Bara i USA finns över hundra Konfucius-institut och i Europa ännu fler varav fyra stycken i Sverige; Stockholm, Luleå, Karlstad och Karlskrona.

Konfucius-institutet som öppnade i Stockholm 2005 var det första i Europa och det andra utanför Kina. Spridningen av dessa gick särskilt fort i samband med finanskrisen, då måna lärosäten i väst upplevde en brist på pengar. Plötsligt hade det alltså uppstått en perfekt möjlighet för kapitalstinna Kina att exportera sin kultur.

Men smekmånaden mellan Konfucius-instituten och västerländska universitet blev kort. Med början för ett par år sedan har kritiken ökat mot instituten för att föra en politisk agenda. De har anklagats över allt från spioneri till censur och att hota akademisk frihet.

Det sistnämnda är ett faktum, eftersom det vid instituten råder förbud att diskutera ”tre T” – det vill säga Tibet, Taiwan och Tian’anmen (det engelska namnet på himmelska fridens torg, där en massaker genomfördes 1989).

Dessutom ställer instituten krav på att de anställda inte får ha någon bakgrund i Falun Gong eller andra av Kina bannlysta organisationer. Det bryter direkt mot de diskrimineringslagar som finns i de flesta europeiska och nordamerikanska länder.

Och det var just i Nordamerika, närmare bestämt i Kanada, som det tydliga motståndet uppenbarade sig först. Ett av landets universitet motsade sig etableringen av ett Konfucius-institut redan 2011 av uttalad rädsla för politisk censur.

I fjol stängde ytterligare ett kanadensiskt universitet ner sitt institut, och ytterligare ett universitet meddelade i december i fjol att man kommer nedmontera Konfucius-institutet på sitt campus.

Starka uttalanden har kommit från bland annat chefer vid lärarnas fackförbund i Kanada, som menar att Konfucius-instituten är de kinesiska myndigheternas förlängda arm och att den inskränkning som de innebär för akademisk frihet och öppna samtal ”inte hör hemma vid landets universitet”.

Och i veckan uppmärksammade The Economist att denna oro nu även fått fäste i USA:

In America the Confucius programme has been widely welcomed by universities and school districts, which often do not have enough money to provide Chinese-language teachers for all who need them. But critics like Mr May believe China’s funding comes at a price: that Confucius Institutes (as those established on university campuses are known) and school-based Confucius Classrooms restrain freedom of speech by steering discussion of China away from sensitive subjects.

Den citerade Mr May är historiker vid University of Oregon som kräver att hans universitet ska avsluta samarbetet med institutet. Nyligen kom även fackförbundet för amerikanska universitetsprofessorer med ett uttalande som upprepade misstankarna från Kanada; alltså att Konfucius-instituten är den kinesiska statens förlängda arm in i västerländska universitet.

Liknande klagomål har ägt rum vid flera amerikanska universitet:

Earlier this year more than 100 members of the faculty at the University of Chicago complained that Confucius Institutes were compromising academic integrity. In an article published in 2013 by Nation magazine, one of the university’s academics, Marshall Sahlins, listed cases in several countries involving what appeared to be deference to the political sensitivities of Confucius Institutes. These included a couple of occasions when universities had invited the Dalai Lama to speak and then either cancelled the invitation or received him off-campus.

Försöket att genom dessa institut sprida kinesisk kultur har vidare varit väldigt kostsamt. Varje campus berräknas kosta kinesiska myndigheterna minst en miljon om året, och under 2013 spenderades sammantaget cirka två miljarder kronor på Konfucius-instituten vilket var sex gånger mer än 2006.

En fjärdedel av dessa Konfucius-instut finna alltså i USA, men ändå har Kinas popularitet där de senaste åren inte ökat – tvärtom uppger Pew Research Center att 42 procent av det amerikanska folket hade en positiv syn på Kina 2007, jämfört med bara 37 procent i fjol.

Det finns alltså anledning att tro att dessa institut på sina håll snarare har försämrat bilden av Kina, med hjälp av metoder som bryter mot den akademiska frihet och de diskrimineringslagar som hålls högt i demokratiska länder.

Om så vore fallet, så är instituten inte det enda misslyckade fallet att sprida kinesisk kultur och soft power. I Afrika lånar Kina nu årligen ut mer pengar än Världsbanken, och en rädsla fanns länge för att det så kallade ”Beijing Consensus” – ett namn på det nya Kinas politisk-ekonomiska modell – skulle utgöra ett hot mot spridningen av demokrati i Afrika.

Men på senare år har kineserna istället blivit allt mer avskydda bland den afrikanska allmänheten på grund av rasism, miljöförstöring, brott mot lokala lagar, korruption, utnyttjande av billig arbetskraft och stöd till lokala diktatorer. Howard French, författare till en ny bok om Kina i Afrika, konstaterar syrligt att Kina ”inte kommer någon vart” vare sig kulturellt eller ideologiskt i Afrika.

Samma mönster kan ses vad gäller filmer och tv-serier, där myndigheterna har lagt enorma resurser på produktioner med ambition att vinna såväl Oscars som popularitet i utlandet. Men censur och kontroll har istället lett till att många yngre kineser per definition föraktar statligt stödda produktioner och mycket hellre ser på filmer från USA och tv-serier från Japan eller Sydkorea.

Det går med andra ord inte alls bra för Kinas myndigheter att sprida kultur och soft power. Samtidigt innebär en allt tuffare utrikespolitik och ett allt större förtryck mot minoriteter, media och regimkritiker inne i Kina att de positiva effekter som dessa satsningar potentiellt skulle kunna föra med sig effektivt utraderas.

Och nu en sista tanke angående Konfucius-instituten: Förutom Kanada och USA som nämns ovan, så har skarp kritik framkommit mot dessa institut i bland annat Storbritannien, Australien, Österrike, Portugal och Israel. När kommer vi få höra något om detta i Sverige, som ju ofta slår sig på bröstet angående akademisk frihet?

En enkel googling på ”konfuciusinstitut” ger inte mycket vid handen. En artikel i DN från december 2012 konstaterar att en utredare fem år tidigare rekommenderade att Konfucius-institutet borde flytta från Stockholms universitet med anledning av propagandaspridning och hot mot den akademiska friheten.

I artikeln kommer Bengt Novén som är dekanus vid humanistiska fakulteten till tals, liksom Torbjörn Lodén. De båda uttrycker en viss oro respektive totalt oförstående för att instituten skulle hota akademisk frihet i Sverige.

Torbjörn Lodén – ett känt och aktat namn i svenska Kinakretsar – är nämligen föreståndare för Konfucius-institutet i Stockholm. I en artikel i SvD från 2011 säger han:

Jag är för min del övertygad om att Stockholms Konfuciusinstitut snarare bidrar, om än i blygsam skala, till Kinas fortsatta integration i världen, vilket i sin tur bidrar till utvecklingen mot ett öppnare samhälle, än till att stärka förtrycket i Kina.

Det är bara att konstatera att många av hans kollegor i andra delar av världen inte håller med. Samt att det i ljuset av ett allt kaxigare och mer oförsonligt Kina kan vara värt att kolla närmare på Konfucius-institutens egentliga inflytande.

12 augusti 2014
ekonomi

Kinas största anti-korruptionsvåg någonsin når nya höjder

Då Kinas president Xi Jinping formellt tog makten i mars i fjol sade han sig aktivt vilja bekämpa landets epidemiska korruption.

Redan innan tillträdet på presidentposten höll han flera tal som bland annat handlade om vikten av att sätta dit ”såväl flugor som tigrar”, vilket är en kinesisk metafor för lägre (flugor) och högre (tigrar) tjänstemän.

Uttalanden som dessa är dock mer eller mindre ett pliktskyldigt mantra bland kinesiska ledare. Så jag själv och många med mig lade inte något större hopp vid att Xi Jinping skulle gå särskilt djupt för att rensa upp i de egna leden.

Men det skulle visa sig vara fel – till skillnad från sina föregångare så menade Xi Jinping på fullaste allvar vad han sade. Under hans första 20 månader vid makten har nämligen över 200 000 politiker och tjänstemän straffats av kommunistpartiets disciplinnämnd.

Många av dessa är givetvis ”flugor” utan större politisk makt, som ofta åkte fast även innan Xi Jinping tillträde. Det som främst utmärker Xi och den pågående anti-korruptionsvågen är att även ”tigrarna” nu sätts dit.

Sedan mars i fjol har nämligen minst 36 tjänstemän med en rank viceminister eller högre åkt fast för korruption, vilket är långt fler än vad förre presidenten Hu Jintao satte dit under sin första tre år vid makten.

Och det handlar inte om vilka tigrar som helst: I sin egenskap av vice ordförande i Kinas centrala militärkommission var ex-generalen Xu Caihou länge en av de högsta tjänstemännen inom Kinas mäktigas militär.

Men det hindrade inte beväpnad polis från att hämta Xu från sjukhussängen vid ett armésjukhus i Peking, då utredningen mot honom för att ha sålt befattningar inom militären började i juli i år.

Just innan dess åkte Xu Yongsheng, chef vid den nationella energiadministrationens, dit för korruption. I hans hem hittades motsvarande över 100 miljoner kronor i kontanter, som sammanlagt vägde ett ton och om de hade staplats på hög nått en höjd på över 100 meter.

Detta är tjänstemän som man länge vetat varit korrupta, men som ingen tidigare vågat sätta dit på grund av rädsla för politiska repressalier. Men anti-korruptionsvågen absoluta kulmen nåddes för bara någon dryg vecka sedan, då det offentliggjordes att Zhou Yongkang är anhållen och utreds för korruption.

Zhou är ingen dussinpolitiker, utan tvärtom den största tiger man kan tänka sig. Han var en av de som satt i politbyråns ständiga utskott fram till 2012, och var därmed en av Kinas nio mäktigaste politiker.

Zhous position som ”nationell säkerhetschef” gav honom kontrollen över polis, säkerhetsstyrkor, domstolar, fängelse och övervakningsteknik, och fick bland annat Financial Times att kalla Zhou för ”Kinas mäktigaste man” just innan hans avgång.

Som chef för den interna säkerheten förfogade nämligen Zhou över en budget större än militärens, och dessutom hade han genom familjemedlemmar och affärspartners byggt upp ett regelrätt imperium med enorma marknadsandelar inom områden som oljeproduktion, fastighetsutveckling och energi.

Enligt Reuters så hade Zhou Yongkang och hans familj skaffat sig tillgångar på över 90 miljarder kronor.

Zhous otroliga makt gjorde honom länge orörbar, och dessutom gavs extra säkerhet genom hans position i politbyråns ständiga utskott. Det finns nämligen en oskriven regel inom kinesisk politik mot att utreda personer som suttit i denna landets högsta politiska enhet; det har inte skett sedan Maos utrensningar under Kulturrevolutionen.

Men Xi Jinping tvekade inte att bryta mot denna regel. Undersökningen mot Zhou Yongkang tros ha pågått i flera månader, och redan innan den offentliggjordes förra veckan så har dussintals av den tidigare säkerhetschefens familjemedlemmar (inklusive son och fru) och politiska allierade hamnat under utredning eller ”försvunnit”.

Nu är det läge att bromsa upp och dra en parallell för att förstå hur stort detta egentligen är: New York Times gör en jämförelse med att Barack Obama under sitt första år som president skulle ha häktat sin tidigare partikamrat Al Gore med familj samt hundratals affärsmän som stod Gore nära, och sedan beslagtagit alla deras tillgångar, från bostäder ner till bilar och konstföremål.

Utrensningen av Zhou Yongkang visar alltså verkligen vilken stor makt Xi Jinpings har – eller i alla fall hoppas att han har.

För att ge sig på mäktiga politiker och militärer som Zhou Yongkang och Xu Caihou är naturligtvis farligt. Det varnas nu högljutt om en maktkamp inom partiet, och att den mer ljusskygga falangen planerar slå tillbaka mot Xi.

Anledningen är givetvis att det efter årtionden av systematisk korruption vuxit fram stora intressegrupper som inte har något intresse att dela med sig av varken makt eller rikedomar. Det handlar om tjänstemän som själva skulle gå samma öde till mötes om de utreddes för korruption – och därför ser nödvändigheten i att slå till först.

Enligt bedömare och folk med insyn i Kinas politik är kampen mellan Xi och dessa intressegrupper redan glödhet. Även presidenten själv ska ha förstått att detta är en kamp som handlar om ”allt eller inget”.

Men trots de stora riskerna har Xi Jinping inga planer att slå ner på takten. I ett tal till politbyrån som läckte ut förra veckan, sade Xi att han i kampen mot korruption varken brydde sig om ”liv, död eller sitt personliga rykte”.

Talet ska ha varit chockerande starkt (särskilt för att vara i Kinas konsensus- och mygelbaserade politiska värld) och bland annat beskrev presidenten det ”dödläge” som uppstått mellan ”armén för korruption och armén mot korruption”. Han sade vidare att inga metoder är otänkbara för honom då det gäller att för kampanjen vidare.

Det är alltså tydligt att Xi Jinping kommer fortsätta med denna ofattbart våghalsiga kamp anti-korruptionskampanj, men vad är egentligen hans syfte?

Cyniker menar att presidentens mål är att konsolidera sin egna makt genom att slå till mot sina politiska fiender. Xi har även vidtagit andra åtgärder för att stärka sin egen makt: Han tog genast över som ordförande i den viktiga centrala militärkommissionen i samband med presidentskapet, tvärtemot förre presidenten Hu Jintao som väntade i två år med att ta kontroll över kommissionen för att blidka militärerna.

Xi Jinping har vidare också gett sig själv ordförandeposten i en särskild arbetsgrupp för finans och ekonomi, som annars vanligtvis leds av premiärministern. Därmed får Xi en närmast oinskränkt makt över Kinas ekonomiska politik.

Och så här efter Zhou Yongkangs fall kallas Xi Jinping för den starkaste ledaren i kinesisk politik på flera årtionden. En like med Deng Xiaoping, långt mäktigare än de två senaste presidenterna Hu Jintao och Jiang Zemin.

Ytterligare ett av Xi Jinpings främsta motiv till detta är enligt cynikerna ren och skär fåfänga. Xi beundrar Deng Xiaoping djupt, och sägs vilja ta en plats bredvid honom i kommunistpartiets historia som ”en av de stora”.

Men cynikerna har långsamt fått ge vika för allt fler mer hoppfulla åskådare, som menar att Xi Jinping i själva verket genomför denna anti-korruptionskampanj för att han känner att kommunistpartiet är inne i en genuin kris, och har tappat det kinesiska folkets förtroende.

Xi Jinping skulle kunna valt en ”enkel väg” som sin föregångare Hu Jintao, och suttit av sina tio år som president utan att skapa några riskfyllda inre motsättningar. Men allt fler menar nu att Xi känner en känsla av ansvar att reparera den skada som skett genom de senaste årtiondenas vanstyre, och därmed säkra Kinas framtid (och samtidigt givetvis även kommunistpartiets maktmonopol).

Det är förvisso sant att Xi Jinping har satt sina egna politiska allierade på många av de platser som blivit lediga i spåren av den pågående anti-korruptionsvågen. Men för att visa att han inte enbart är ute efter sina fiender, skickade han nyligen även särskilda team av kontrollanter till Shanghai och Zhejiang, där Xi tidigare har arbetat som partichef och tros ha sin politiska maktbas.

Chen Dingding, biträdande professor vid University of Macao, gav nyligen sin syn på saken i en artikel i tidningen The Diplomat, där han främst tryckte på fyra punkter vad gäller anti-korruptionskampanjen:

* Den kommer inte att upphöra inom den närmsta framtiden
* Det handlar inte blott om en maktkamp inom partiet
* Det handlar om fundamentala reformer snarare än endast korruption
* Den kommer inte skada Kinas ekonomiska tillväxt

Därmed kan Chen Dingdings åsikter sägas vara typiska för lägret som har en positiv bild av anti-korruptionsvåg. Chen är tydlig med att om Xi vill gå till historien som en av Kinas stora politiker, så måste han utföra ekonomiska och helst även politiska reformer.

Men för att göra det krävs det först att han konsoliderar sin politiska makt. Att sätta dit korrupta politiker som samtidigt är meningsmotståndare, är enligt Chen det första steget i Xi Jinpings uttänkta väg mot genomförandet av reformer. För det är först efter att de korrupta strukturerna försvinner minskar som betydande ekonomiska reformer kan bli verklighet.

Att installera sina allierade på viktiga poster, ses alltså helt enkelt som en metod av Xi Jinping att bereda väg för ekonomiska reformer. Först efter det blir det i sin tur möjligt med sociala reformer, och till slut även kanske politiska reformer.

Det är förvisso sant att anti-korruptionskampanjen kortsiktigt skadat vissa sektorer av Kinas ekonomi. Fastighetsmarknaden ser mer stabil ut än på länge, samtidigt som en kraftig minskning av flotta banketter och dyra gåvor slagit mot delar av Kinas tjänstesektor.

Men i det långa loppet är Chen Dingding – liksom väl nästan alla vettiga akademiker – överens om att en rejäl minskning av korruptionen är något bra för Kinas ekonomi. Bara genom att utvidga det sociala skyddsnätet kan man få igång den konsumtion som krävs för en hållbar tillväxt och ”mogen ekonomi” som inte fastnar i den för utvecklingsländer så fruktade medelinkomstfällan.

Själv har jag bytt ståndpunkt från att ha varit en cyniker, till att nu se mer positivt på Xi Jinping och hans anti-korruptionskampanj. Tillslag mot tigrar som Xu Caihou och Zhou Yongkang visar att det verkligen är allvar denna gång. Det är tecken på att stora förändringar kan vara på gång i Kina.

Låt oss bara hoppas att Xi Jinping och hans ”armé mot korruption” vinner maktkampen mot ”armén för korruption” som nu tveklöst har brakat loss innanför de avspärrade ledarkomplexet Zhongnanhais höga, röda murar.

30 juli 2014

Olyckligt att olyckor (och media) skrämmer folk att flyga

I förra numret av Finansliv skrev jag en artikel om försäkringar vad gäller flygolyckor, efter att Malaysia Airlines flight nummer MH 370 i mars försvunnit spårlöst med 239 befarade dödsoffer. Artikeln kan även läsas i sin helhet på webben.

Det finns nu anledning att återkomma till ämnet, i och med att Malaysia Airlines ju nyligen drabbades av ytterligare en tragedi för en dryg vecka sedan, då dess flight MH 17 sköts ner över Ukraina, med 298 dödsoffer som följd.

Malaysia Airlines hade i flera år haft problem med finanserna, och efter olyckan med MH 370 i mars talades det om risk för konkurs. Aktiens värde mer än halverades jämfört med förra årsskiftet.

Och efter den nya olyckan med MH 17 är så klart företagets framtid ännu mer osäker. Yahoo skriver:

Malaysia Airlines flies approximately 37,000 passengers on 250 flights per day to 80 destinations and has won numerous awards for safety and general excellence. A review by airlineratings.com earlier this year gave the airline a safety rating of five stars out of seven.

But, consumer perception has nothing to do with the airline’s actual safety record or whether or not the airline is officially to blame for the incidents.

“People are going to avoid Malaysia Airlines, rightly or wrongly,” says Alastair Rosenschein, an aviation consultant and former Boeing 747 pilot for British Airways. “They have lost two 777s in fairly quick succession. That is an appalling record for an airline. Who hasn’t heard of Malaysia Airlines now?”

Då tonen i såväl traditionella som sociala medier förenar Malaysia Airlines med livsfara, spelar det alltså mindre roll att flygbolaget har ett utmärkt track record och en lång historia av (relativ) säkerhet.

Lokala analytiker bedömer att Malaysia Airlines nu förlorar över en miljon dollar dagligen, och kan hålla sig flytande max ett halvår utan ett rejält räddningsingrepp från landets myndigheter.

Oro uttrycks även från företagsledningen, som givetvis visserligen är positiva, men medger att det kanske är nödvändigt att till och med byta namn för att få bort olycksstämpeln och kunna överleva krisen.

Samma oro kan ses över hela branschen. Förra veckan ägde nämligen ytterligare två dödsolyckor rum; 23 juli kraschade flight ATR 72 från TransAsia Airlines vid ögruppen Penghu, i vad som blev Taiwans dödligaste flygolycka på över ett årtionde. Av de 58 personer som befann sig ombord undkom bara 10 med livet behåll.

Dagen efter var det dags igen, när det bara blev smådelar kvar av såväl flygplan som de 116 personer som befann sig på Air Algeries flight AH 5017 över norra Mali.

Därmed är antalet dödsoffer vid flygolyckor i år uppe i 680, vilket analytiker tror kommer drabba hela flygindustrin:

These days, how consumers perceive a brand has much more to do with persistent media coverage and social media quarterbacking. Airline tragedies have now dominated the 24-hour news cycle for the past four months.

”There is a huge concern for the industry as a whole. The typical person doesn’t differentiate among airlines when we have this level of crisis,” said Rachel Davis Mersey, an expert on consumer insight and associate professor at Northwestern University.

”Even well-educated people are right to be spooked right now. I believe the airline industry will absolutely take an immediate hit while these tragedies are top of mind,” Mersey said.

Även professor Mersey i citats här ovanför pekar alltså också på att det är rapporteringen i traditionella medier tillsammans med uppmärksamheten i sociala medier som får folk att nu tänka två gånger innan de tar flyget.

För faktum är att det fortfarande är långt mycket säkrare att ta flyget än bilen. Och inte bara det – det har faktiskt blivit mycket, mycket, mycket säkrare att flyga under de senaste åren.

South China Morning Post publicerade i helgen en utmärkt infografik, som med statistik och teckningar visar hur antalet dödsolyckor inom flygindustrin minskat betydligt på 2000-talet, samtidigt som antalet flygavgångar ju ökat dramatiskt.

Det värsta året var 1972, då passagerartrafiken upplevde 71 stycken dödsolyckor med 2 375 dödsoffer som följd. År 1960-2000 var det ytterst ovanligt med färre än 1 000 dödsoffer om året, medan snittet sedan år 2000 ligger en bra bit under 1 000.

Värst sedan sekelskiftet var år 2005, med 1 073 döda i 39 olyckor. På så vis är det inte ens säkert att 2014 kommer bli det värsta året under 2000-talet, eftersom över halva året har gått med drygt hälften så många avlidna som 2005.

Men det här är det givetvis ingen som skriver om. Rubrikerna ger närmast sken av en total urspårning av allt vad säkerhet heter inom flygindustrin, med plan som såväl försvinner spårlöst som flyger över krigszoner. Synd att sådan skev rapportering ska behöva drabba en viktig industri som redan är i kris.

Särskilt påtagligt och synd är detta i Kina, av flera anledningar. Det är nämligen Asia-Pacific, med Kina i spetsen, som står för lejonparten av flygindustrins tillväxt.

Enligt Bloomberg ökade den civila flygtrafiken i Kina 24 gånger under åren 1992-2012. Fram till 2032 kommer här behövas ytterligare 200 000 piloter och 12 800 flygplan.

Allianz konstaterar vidare att Kina redan 2010 stod Kina för 20 procent av alla de nya passagerarflygplan som levererades globalt, och att Kinas flygindustri kommer växa med 7,9 procent årligen under de kommande 20 åren. Asia-Pacific kan då komma att utgöra 31 procent av den globala flygindustrin.

Redan i dag är Beijing International Airport världens näst största flygplats, och tros snart passera Jackson-Hartfield i Atlanta för att ta förstaplatsen. Detta mycket tack vare av att Kina nu har fler utländska turister än något annat land – över 100 miljoner om året.

Men alla dessa siffror och analyser kom innan raden av olyckor i år, som med all sannolikhet kommer slå hårdare mot flygindustrin i Asia-Pacific än i andra delar av världen. Detta inte bara för att Malaysia Airlines drabbats av två olyckor, utan även för att asiater är mycket vidskepliga.

Efter olyckan med MH 370 var det många som här undvek att boka en flight med samma eller liknande avgångsnummer. Men efter de tre följande olyckorna dök det i mina feeder på olika kinesiska sociala medier upp diverse långsökta kalkyleringar om vilka flygavgångar man bör undvika eller vilka datum man inte bör flyga.

Då var nämligen så att det tre senaste flygolyckorna hände inom loppet av 7 dagar från och med 17 juli (7/17). Av de plan som kraschat i år finns två Boeing 777 och ett Boeing 717. Siffran 7 fanns vidare även med i samtliga fyra avgångsnumer (MH 370, MH 17, ATR 72 och AH 5017). Siffran 7 blev därmed utsedd till universal olyckssiffra inte bara i Kina, utan flera delar av Sydostasien.

Sedan dess har resenärer i regionen inte bara avbokat avgångar inte bara med Malaysia Airlines, utan med siffran 7 i avgångsnumret. Också Financial Times intervjuar analytiker som menar att: ”i denna del av Asien är folk mer vidskepliga, vilket är ett problem [för flygbolagen]”.

Man kan hoppas att effekten av detta blir kortvarig. Men inte Kina finns även långvariga problem med flygtrafiken, framför allt landets flygvapen. Här är det militären som dikterar villkoren över luftrummet – den civila trafiken tillåts endast tillgå cirka 20 procent av landets himmel, vilket tvingar flygbolagen att trängas och ta onödiga omvägar.

Detta blir särskilt tydligt under vissa tidsperioder. Exempelvis de två senaste veckorna, då mängder av avgångar försenats eller ställts in helt, efter att militären med kort varsel tagit sig för en stor övning i landets sydvästra delar.

Samtidigt har Kina de senaste åren byggt världens största nät av snabbtåg, vars avgångar aldrig är försenade och vars biljettpriser är kraftigt subventionerade. South China Morning Post skriver i dag:

On Monday, the Civil Aviation Administration of China forewarned Shanghai airports that capacity would be cut by 75 per cent yesterday afternoon.

Eight airports across Shandong and Jiangsu provinces were closed for landings, while nine in Jiangxi , Fujian and Zhejiang provinces were only cleared for a limited number of take-offs for northbound flights.

Amid continuing disruption from military drills and from what authorities said was bad weather, more travellers turned to high-speed trains.

Man kan alltså konstatera att onödigt olycksalig rapportering skapar ännu större problem för en industri som redan är i kris. Särskilt allvarliga är problemen vad gäller Kina. Dels för att en stor andel av industrins framtida tillväxtmöjligheter finns här, men även för att vidskeplighet, snabbtåg och militären utgör ytterligare utmaningar.

Förutom att detta drabbar Malaysia Airlines och flygplanstillverkare som Boeing och Airbus, som förlorar även berörda ländernas ekonomier på utvecklingen. Malaysia, Singapore och Thailand såg en minskning i antalet kinesiska turister under andra kvartalet i år. Samtidigt växte antalet kinesiska utlandsturister såväl globalt, som i flera länder i nordöstra Asien.

BONUS: För er som är nyfikna på statistiken angående dödsolyckor kopplade till flygbolag, så är Korean Air varit det mest olycksdrabbade flygbolaget med 687 dödsoffer i 9 olyckor sedan 1983.

Räknat relativt till antal kilometer och passagerare så kommer Korean Air dock först femma från botten. Allra sämst hamnar China Airlines, med 755 döda på 8 olyckor (de har alltså flygt mer timmar än Korean Air) sedan 1983.

Nio internationella flygbolag har sedan 1983 klarat sig helt utan olyckor där flygplanets skrov gått förlorat. Bland dessa finns Cathay Pacific och Finnair, men även kinesiska Hainan Airlines.

De två dödsolyckorna som Malaysia Airlines har drabbats av i år gör inte ens att företaget hamnar bland de tio sämsta i statistiken. Det är för närvarande SAS som tar upp tionde platsen, med 110 döda i fem olyckor sedan 1983.

19 juli 2014
alibaba

Plagiatörer, reformister och playboys – lär känna cheferna vid Kinas största internetföretag

I Kinas näringsliv brukar cheferna i regel hålla en något lägre profil än i väst. Statliga aktörer har ju länge dominerat företagsvärlden här, med ledare vars hjärntvättade monotona och gråa framtoning knappast väckt något intresse hos allmänheten.

Dessutom har ju Kinas största företag per hävd alltid varit kopplade till kommunistpartiet, vilket effektivt hindrat utmärkande utspel från chefer som alla har en liknande agenda att följa.

Steve Jobs, Bill Gates och Sergey Brin är ju exempel på det hur grundare och vd:ar av stora privata företag i väst ofta blir kända allmänna profiler.

Liknande chefer har alltså saknats i Kina – fram tills nu. För i och med en ny våg av privata företag som växer sig allt större och mäktigare i Kina, har en ny slags kinesisk ledare uppenbarat sig. En sort som formar sin egen profil och tar egna initiativ, och därmed även väcker allmänhetens intresse och nyfikenhet.

Och eftersom just internet och teknik är sektorer där de privata företagen varit som mest framgångsrika i Kina, så är det inom dessa områden som en rad dynamiska chefer vuxit fram även i Kina, liksom exemplen med Jobs och Buffet här ovan.

För att ta reda på hur cheferna inom de största företagen lyckats med att forma sin egen profil, gav sig Tech in Asia ut på Pekings gator för att intervju något dussintal personer om vilka som är deras entreprenörsförebilder, samt hur man ser på dessa.

Svaren sammanfattas här nedan. Som vill alla vet så avspeglas ju också en ledares stil i själva företagets produkter och framtoning. Jag har därför också själv lagt till en liten del i varje stycke om vilket avtryck respektive ledare gett i sitt företag, vars verksamhet samtidigt också beskrivs.

Jack Ma, Alibaba: ”Visionär, knäppo, bra med media”

Jack Ma är den otvivelaktigt mest kända av kanske alla kinesiska chefer, såväl privata som statliga företag. Han är också den mest frispråkiga och den som hanterar media allra bäst. Han ses som en rättfram tänkare med långsiktiga planer, och förmågan att se möjligheter där ingen annan kan. Jack Ma tvekar vidare inte att ta fasta på dessa möjligheter, även om han inte är väl förberedd. Vidare sägs han vara skicklig på att övertala och manipulera, och styra Alibaba lite som en sektledare. Hans egenskaper som säljare beskrivs som ”legendariska”; Jack Ma sägs till och med kunna sälja något som ännu inte finns. På grund av att han är excentrisk och ser lustig ut, beskrivs han även som knäpp och ”utomjording från mars”. Men sofistikerad, målmedveten och envis förverkligar han icke desto mindre sina drömmar genom egen kraft och en tro på att allt är möjligt.

Kommentar: Alibaba är, som väl alla vet vid det här laget, är världens största e-handelsföretag som är aktuella i och med en stundande börsnotering i USA. Under Jack Ma har Alibaba kommit med flera banbrytande produkter och tjänster, men samtidigt även behållit en långsiktig strategi som fått företaget att utvecklas mot vad som påminner om ett konglomerat.

Lei Jun, Xiaomi: ”Reformist, försäljare, sen i utvecklingen”

På ytan ger Lei Jun en bild av att vara jordnära affärsman. Han håller varken låg eller hög profil, men har främst gjort sig känd genom att vara en skicklig försäljare. Innan han grundade Xiaomi var dock Lei Jun i stort sett helt okänd. Eftersom detta skedde först 2010, då han var väl över 40 år gammal, så är han känd för att vara en man som lyckats först väldigt sent i livet. De som känner Lei Jun närmare vet dessutom att han är en av Kinas främsta mentorer och ”affärsänglar” (riskkapitalist som satsar monetärt och intellektuellt kapital i nya företag) i teknikbranschen. Han är inte bara en innovatör, utan även en reformist som ofta går emot oskrivna regler. Hans beundrare kallar honom därmed geni, medan hans meningsmotståndare ger honom etiketten ”skamlös”.

Kommentar: Trots att Xiaomi grundades först 2010, sålde man i fjol 19 miljoner smartphones har gått om Apple på den inhemska marknaden. I år siktar man på att dubbla denna försäljning ytterligare, och även etablera sig på utländska marknader som USA, Ryssland och Indien. Xiaomi ses som det största kinesiska hotet för redan etablerade globala försäljare av smartphones. Detta har skett genom att Lei Jun lanserat en rad lågprismodeller som är långt mer prisvärda än Apple och Samsungs produkter.

Pony Ma, Tencent: ”Praktiker, strateg, plagiatör”

Alla i Kina har hört talas om Tencent, men få känner till dess vd Pony Ma, som föredrar att hålla låg profil. Han beskrivs mycket riktigt som ”tystlåten” och ”beräknande”, samt helt ointresserad av vad allmänheten tycker om honom, så länge de gillar hans produkter. Vidare beskrivs Pony Ma som praktiker och skicklig strateg, om än något kortsiktig. Han har nämligen rykte om sig att vara en plagiatör, som sällan själv lanserar en ny produkt, utan snarare bygger vidare på och förbättrar framgångsrika koncept som hans konkurrenter redan sjösatt. Det gör att han som beskrivs som tålmodig snarare än aggressiv. Som chef gillar Pony Ma att vara enkel och effektiv, med nyckelord som ”stabilitet” och ”prestation” vad gäller såväl ledarstil som produkter.

Kommentar: Tencent är att av Kinas största och mest etablerade internetföretag, som sedan länge varit listat på Nasdaq i New York, där dess värde mångdubblats och närmat sig Facebooks nivåer. Alla dess populäraste produkter är dock kopior; QQ med över 800 miljoner användare är en rip off av ICQ. WeChat med 300 miljoner användare påminner om WhatsApp. Tencent ligger också i krig med Alibaba, då Lei Jun på senare år försökt efterhärma företaget i allt från onlinebetalningar till näthandel och appar för att beställa taxi.

Robin Li, Baidu: ”Ingenjör, amerikaniserad, trädgårdsmästare”

Epitet ”smart efter böckerna” var det vanligaste som Robin Li fick från den kinesiska allmänheten. Trots att han är utbildad i USA så tros han nämligen ha många mäktiga vänner Kinas kommunistparti, och har därmed lyckats bra i två skilda världar. Han ses inte som särskilt aggressiv och tycker inte om att visa upp sig. Han beskrivs mer som en akademiker än som en säljare, och är väl medveten om de tekniska aspekterna som ligger bakom Baidus framgångar. En välkänd anekdot bland kineserna är att Robin Li grundade Baidu först efter uppmaningar från sin fru. Medan Robin Li var nöjd med att vara ”vanlig anställd” i ett större företag och ägna mycket tid åt sin trädgård där hemma, hotade frun att lämna honom om han inte gjorde något bättre av sitt liv. Hans fru sägs ännu i dag ha mycket inflytande bakom kulisserna i Baidu.

Kommentar: Baidu är Kinas största sökmotor, som i dag är världens femte största internetsida före exempelvis Wikipedia och Twitter. Också Baidu är sedan länge listat på Nasdaq, där dess värde mångdubblats de senaste åren. Framgångarna har kommit just efter att företaget kunnat navigera sig fram med kompromisser, i en värld där censur och myndighetskontroll spelar en avgörande roll för tjänster som sökmotorer.

Zhou Hongyi, Qihoo: ”Gerilla, aggressiv, slagskämpe”

Medan Zhou Hongyi i väst ofta ses som en brutal översittare, beskriver kineserna honom snarare främst som en ”krigare”. Han använder sig ofta av fula knep och är inte heller särskilt mån om att försöka dölja dessa. Han beskrivs vidare som extremt aggressiv och energisk, men även en sofistikerad affärsman vars karisma smittar av sig på omgivningen. Zhou Hongyi ska ha ett dåligt temperament, men samtidigt också veta hur man hanterar konflikter. Han anser oftast att ändamålen helgar medlen och är främst intresserad av kortsiktiga vinster. En intervjuad kallade honom även för ”tjuv”. Hans etik är ofta ifrågasatt, och han kan även manipulera media för att attrahera kunder.

Kommentar: Qihoo är ett framgångsrikt antivirus-företag, som byggt sin framgång på en användarbas av 450 miljoner kineser varav majoriteten inte betalar något för företagets tjänster. Man har därmed en databas som man kan utsätta för reklam och onlinespel, samt sälja information om. Frågetecken har dock väckts om hur korrekta data från Qihoo i själva verket är, eftersom den skiljer sig ganska mycket från exempelvis Baidu. Dessutom har man fått kritik för att lämna ut användares privata uppgifter. Icke desto mindre går företagets aktie bra på Dow Jones, och man planerar expandera med samma modell till flera andra länder.

Charles Zhang, Sohu: ”Extravagant, playboy, supermodell”

Charles Zhang är den i skaran som såväl utmärker som skiljer sig mest från övriga, i och med ett privatliv som tycks vara taget ur en tabloid. Han började sin karriär som modell i underhållningsindustrin, och blev på så vis en känd figur på Kinas internet. Han beskrivs vidare som en young-at-heart playboy med en elitistisk bakgrund och nära relationer till många filmstjärnor. Charles Zhang är dessutom den enda av alla dessa chefer som fortfarande en singel, något som är mycket ovanligt över huvudtaget för män i hans ålder i det kinesiska samhället. Under en tid genomgick han en djup depression och överlämnade tillfälligt vd-posten till en annan av Sohus chefer, men nu är Charles Zhang själv tillbaka som ledare igen. Han är en perfektionist ut i fingerspetsarna som hade perfekta betyg i skolan, och jämfördes av de tillfrågade med bland annat Richard Branson.

Kommentar: Liksom Charles Zhang privatliv, har internetportalen Sohus aktiekurs åkt berg-och-dalbana på Nasdaq de senaste åren. Svårigheten med att etablera någon riktigt vass och marknadsledande tjänst har gett företaget en stämpel som ”lillebror” till portalen Sina och andra företag. Verkar liksom sin vd ha svårt att fokusera.

Charles Chao, Sina: ”Bokförare, revisor, lugn”

I och med mikrobloggen Sina Weibo torde Sina vara ett av de mest omtalade internetföretagen i Kina, men dess vd Charlse Chao är samtidigt en av de minst kända bland dessa chefer. Det beror delvis på att han tillträtt på posten relativt nyligen, och ännu inte hunnit bygga upp något särskilt rykte kring sig. De som känner till honom väl menar dock att han är en ”bokförare och revisor” som inte vet särskilt mycket om strategi eller ledarskap. Han beskrivs som lugn, professionell och praktisk, med när band till myndigheterna.

Kommentar: Eftersom Sina Weibo upprepade gånger haft stora problem med myndigheterna vad gäller frågor om censur av innehåll på den livliga mikrobloggen Sina Weibo, har företaget nu valt att tillsätta en tillbakadragen och noggrann vd med nära band till kommunistpartiet. Återstår att se vad det innebär för bloggens användarvänlighet.

Fler inlägg om: , , , , , ,
9 juli 2014
demonstrationer

Kinas inflytande hotar Hongkongs status som finanscentrum

Den kortlivade rörelsen ”Occupy Wall Street” fick för ett par år sedan stor uppmärksamhet i svensk media, trots att den ledde till få konkreta resultat. Som vanligt i Sverige, så skrevs det mycket om detta just för att det pågick i USA.

Till stor del har media dock missat en ännu större och kanske viktigare rörelse som nu kämpar för uttalade mål inom räckhåll; nämligen ”Occupy Central” i Hongkong.

Denna rörelse började samtidigt som den amerikanska motsvarigheten, men har sedan i fjol återuppstått och pågår nu med större kraft än någonsin. Occupy Central har nämligen blivit själva frontlinjen för en politisk kamp mellan Kinas kommunistparti och aktörer som värnar om Hongkongs demokrati.

Kampen hotar också Hongkongs status som finanscentrum. För ett par dagar sedan sänkte HSBC sin utsikt för Hongkongs börsindex med anledning av oroligheterna kring Occupy Central. Direkt utfärdade även Barclays en varning för stadens fastighetsmarknad på samma grund. Banken menar att ”oväntade chocker” kan sätta igång prisras som potentiellt tar flera år att återhämta sig från.

Occupy Central blir nämligen allt mer högljudda med sina hot om att genom fredliga protester lamslå de centrala delarna av Hongkong, om Peking inte lever upp till de löften man tidigare givit staden gällande demokrati och rösträtt.

Med historiskt perspektiv kan man lätt påstå att Hongkong nu upplever sin största politiska kris sedan 1997, då Margret Thatcher lämnade över den forna kronkolonin till Kinas högsta ledare Deng Xiaoping.

I samband med överlämningen utarbetades en så kallad ”Joint Declaration”, som blev en del av Hongkongs konstitution ”Basic Law”. Där lovade Peking att bevara en rad friheter som inte finns på fastlandet; bland annat skulle Hongkong fortsätta ha demonstrationsfrihet, pressfrihet och ett självständigt rättssystem. Tack vare dessa garantier flydde inte utländska investerare och företag en massé, och Hongkong kunde behålla sin position som Asiens ledande finanscenter.

Men de senaste åren har Kinas inflytande över Hongkong ökat fort, och många invånare känner sig redan delvis berövade på dessa rättigheter. Frustrationen märktes den 4 juni i år, då det var dags för den årliga manifestationen till minne av massakern vid Himmelska fridens torg. Över 100 000 invånare tog sig då till Victoria Park, vilket beräknades vara fler än under något annat år.

Detta sågs förmodligen av Peking som ett rent hot. Bara någon vecka senare utfärdade nämligen Kinas kabinett en vitbok i vilken man på ett aggressivt vis klargjorde att Hongkong inte åtnjuter sina särskilda rättigheter tack vare något internationellt avtal, utan helt enkelt för att kommunistpartiet på nåder tillåter dessa rättigheter att fortsätta vara kvar.

Samma månad varnade även höga kinesiska politiker att kommunistpartiet kunde förklara undantagstillstånd i Hongkongs centrala delar och placera ut trupper där, ifall Occupy Central hotar områdets funktionalitet. Ett skamlöst uttalande med syfte att skrämmas genom klara paralleller till massakern vid Himmelska fridens torg.

Vitboken och varningarna beskrevs som ”en bomb”, vilket gjorde många av Hongkongs invånare ännu mer uppretade och istället skänkte Occupy Central mer bränsle. Det kunde tydligt ses den 1 juli, då så många som 500 000 människor tog till gatorna i en årlig demokratidemonstration på årsdagen av stadens överlämning från Storbritannien till Kina.

Detta år blev också demonstrationen våldsammare än tidigare; över 500 personer arresterades av polis, sedan de företagit sig en sittdemonstration för att värna om allmän rösträtt. Occupy Central sade sig visserligen inte ligga bakom sittdemonstrationen, men sade sig ”respektera” handlingen.

Sittdemonstrationen skedde nämligen på grund av den fråga som även Occupy Central just nu har högst på dagordningen; rättigheten för Hongkongs invånare att välja sin egen borgmästare.

Denna borgmästare (Chief Executive) är i teorin Hongkongs högsta politiker, och till nästa val som sker 2017 har Kina tidigare garanterat att allmänheten ska få välja denne, snarare än en samling politiker vilket är fallet i dag.

Men kommunistpartiet är som bekant mästare på att slänga sig med löften för att sedan vrida paragraferna. Medan aktivisterna i Occupy Central ser det som en självklarhet att allmänheten själva ska kunna bestämma kandidaterna till borgmästarvalet, menar Peking att dessa måste utses av en särskild kommitté.

Dessutom måste borgmästarkandidaterna ”älska Kina”, vilket oftast är ett kodord för lojalitet mot kommunistpartiet. Således fruktar många Hongkong-bor att de kommer välja endast mellan två eller flera kandidater som alla är lojala mot kommunistpartiet.

Och det är där vi står i dag. En demokratirörelse med hundratusentals sympatisörer som hotar bringa stadens centrum till ett stillestånd om inte riktigt röstfrihet ges. Och ett kommunistparti som hotar med våld om demonstranterna inte flyttar på sig.

Tack vare sin ekonomiska och politiska makt har kommunistpartiet vunnit över stora delar av stadens finans- och affärsvärld. Rapporterna är många om chefer som ”uppmanar” sina anställda att hålla sig borta från alla slags demonstrationer.

De fyra stora globala revisionsföretagen (Deloitte, PwC, KPMG och Ernst & Young) har tillsammans också motsatt sig alla pro-demokratiska rörelser, på grund av oro om hur det påverkar affärer och finans. Occupy Central bedöms nämligen redan ha kostat Hongkong flera miljarder kronor innan den ens påbörjat en eventuell lamslagning av stadens centrum.

Och det är just denna inställning som irriterar många Hongkong-bor. Den avskilda ekonomiska och politiska elit beskylls nu för att för egen vinnings skull blott ha bytt ut lojaliteten till brittiska kolonialister, mot en likartad lojalitet till kinesiska kommunister.

För även om aktivister och demonstranter trycker extra hårt på frågan om rösträtt, så bottnar missnöjet i en rad olika faktorer. Staden har redan större klassklyftor än något land i hela den industrialiserade världen. Det snabba influxet av kinesiskt kapital gör att allt färre Hongkong-bor ens kan drömma om att köpa en egen lägenhet.

Vidare har den stora mängden kinesiska turister – med rätt eller orätt – väckt sådan ilska genom att skräpa ner och vara allmänt ohyfsade, att Hongkongs myndigheter för att lugna allmänheten nu överväger en övre gräns på antalet turister från Kina. En purfärsk rapport visar dessutom att det står sämre till med pressfriheten än på flera årtionden.

Kort sagt så fruktar stora delar av Hongkongs befolkning att stadens maktstrukturer, kultur och institutioner håller på att förändras bortom igenkännlighet. Invånarna är mycket väl medvetna vad som väntar vid ökat kinesiskt inflytande; år 2012 gick de man ur huse för att tvinga myndigheterna att skrota införandet av ”nationell utbildning” i grundskolan, vars syfte var att framställa kommunistpartiet i lika god dager som vid de kinesiska skolorna.

Det kommer dock bli svårare för demonstranterna att påverka rösträtt och politisk utveckling, än den enskilda frågan om nationell utbildning. Turerna kring valet av borgmästare har blivit en principfråga för båda parter, och det mesta tyder på att det värsta fortfarande ligger framför oss och fler konflikter är att vänta.

I värsta fall kan Hongkongs olycka bli dubbel. Dels kan dess rättigheter och demokratiska institutioner komma att försvagas på bekostnad av Peking. Det skulle samtidigt få utländska investerare och internationella företag att undvika Hongkong.