16 augusti 2011
bank

Äntligen kund hos världens största bank!

tips

(FÖRSTA DELEN OM ATT VARA KUND VID EN BANK I KINA)

Efter att ha bott i Kina alldeles för länge utan någon kinesisk bank, tog jag mig förra veckan i kragen och skaffade just en sådan.

Då jag inte har någon kinesisk inkomst, har jag egentligen inte riktigt behövt någon lokal bank.

Men ett par bekymmersamma saker har legat och gnagt som ändå bör göra det värt besväret:

ANLEDNING 1: Alla dessa avgifter. Varje gång jag tar ut pengar här med Visa-kort utfärdat av min svenska bank, kostar det 30 kronor. Kina är ett kontantsamhälle, och då jag varje kvartal ska ge min hyresvärdinna ett femsiffrigt belopp i kontanter brukar det uppstå bekymmer.

Det finns ju nämligen av ”säkerhetsskäl” en gräns på hur mycket kontanter man kan få ut under en vecka, vilken alltid brukar överskridas i och med detta tillfälle.

Då får jag antingen låna kontanter av någon, eller ta ut pengar ”manuellt” på Kinas riksbank, med hjälp av en uråldrig maskin som personalen drar över mitt Visa-kort.

De brukar alltid flina lite på bankkontoret, ta fram en dammig kassabok och skriva in mina uppgifter där, innan de tar ut en ännu högre avgift än bankomaten.

Om man har ett svenskt bankkort, är den uråldriga maskinen den enda lösningen att på kort tid uppbåda kontanter av en femsiffrig mängd i Kina.

ANLEDNING 2: I Kina är gå till banken något av de mest ansträngande man kan göra. Trots att en storstad som Peking är full med bankkontor, är det alltid trängsel och väntetid.

Eftersom konceptet internetbank inte har slagit riktigt här, går folk med stora mängder kontanter för att sätta in på banken. Folk får fortfarande ofta sin lön i handen. Många köper också sin el på banken, med hjälp av förbetalning till ett kort som sedan läses av i hemmet.

Utan fast arbete har jag i och för sig haft fördelen att kunna gå till banken under de timmar som infaller mellan lunchen och arbetsdagens slut.

Behöver därför sällan vänta längre än en halvtimme, men vid ett par tillfällen har även jag suttit i nästan två timmar och väntat på bankens stolar, som ofta är gjorda av stål.

Även om internetbank inte slagit här, så finns ändå den tjänsten. Därför tänkte jag slå två flugor i en smäll och slippa både avgift och att gå till banken, genom att sköta allt via internet och i fortsättningen ta ut pengar med mitt kinesiska kort.

ANLEDNING 3: Det finns en rad tjänster man inte kan använda utan kinesisk bank eller internetbank. Det rör sig om allt från att boka flygbiljetter till att handla varor online.

Dessutom kommer bankkorten med systemet China UnionPay, som fungerar i över 100 länder och områden.

Jag kan då använda mitt kinesiska bankkort för att – utan avgift – plocka ut pengar i grannländerna som jag ju besöker med jämna mellanrum. Kan även få ut pengar ur bankomater i Sverige med till samma villkor.

DÅ VAR DET DAGS ATT VÄLJA EN BANK, OCH UTBUDET I KINA ÄR STORT.

Det finns tolv stora banker som ägs av centralregeringen, samt ett ännu större antal mindre banker som ägs av lokala myndigheter.

Det finns dock endast två privatägda banker i Kina; China Minsheng Bank och Taizhou City Commercial Bank.

Efter lite research förstod jag att det som utländsk kund är vettigt att hålla sig till någon av de stora.

De har tjänster på engelska, och är mer synkroniserade med utländska kort och konton.

Av de statligt ägda bankerna singlas ofta fyra ”jättar” ut: Bank of China (centralbanken), China Construction Bank, Agricultural Bank of China samt Industrial and Commercial Bank of China.

Valet föll då på den allra största banken i världen; Industrial and Commercial Bank of China, förkortat ICBC.

ICBC har cirka 400 000 anställda, över 150 miljoner kunder och mest börskapital av alla banker i världen.

Inte illa för en bank som grundades 1984, och därmed är yngre än jag själv.


ICBC har otaliga kontor i och utanför Kina. Här ett vid konstdistriktet i megastaden Chongqing (bild av mig).

Det var dock inte storleken som fick mig att välja ICBC, utan faktumet att banken alltid går i bräschen då det gäller experiment och nya förvärv i utlandet.

ICBC ska i år öppna kontor i tio nya länder, och innan 2012 vara representerade i över 40 länder.

I januari i år öppnade banken kontor i Paris, Bryssel, Amsterdam, Milano och Madrid.

Så sent som förra veckan köpte man 80 procent av en argentinsk bank, och tidigare i år investerade man också över en miljard kronor för att bli majoritetsägare i Bank of East Asia.

ICBC:s ordförande har tidigare också uttalat sig tydligast om globaliseringen av Kinas banker.

Tidigare i år utfärdade ICBC även kreditkort i två valutor, där Kinas valuta yuan och en annan valuta existerar parallellt på två konton genom samma kort.

Skulle någonsin ett kreditkort utfärdas med både svensk och kinesisk valuta, så är det väl ändå genom ICBC det kommer ske.

I så fall skulle min svenska lön automatiskt skulle förvandlas till yuan som kontinuerligt stiger i värde.

MEN DET FÅR FRAMTIDEN UTVISA. NU HADE JAG I ALLA FALL BESTÄMT MIG OCH DET VAR DAGS ATT GÅ TILL BANKKONTORET.

Eftersom det vanligtvis är omständigt att bara betala en räkning, bävade jag inför processen att öppna ett konto.

Jag tog med min flickvän, och efter en kortare(!) tids väntan skulle det fyllas i några blanketter.

Tjejen i min lucka kunde givetvis ingen engelska, liksom personalen på Swedbank inte kan någon kinesiska.

Tjejen i luckan visste heller inte något om hur ICBC fungerade med utländska banker, och bad oss ringa kundtjänst. Dessutom var något fel i formuläret.

Vi förlorade vår köplats och tog en ny nummerlapp.

Jag suckade djupt och tackade mig själv för att jag tagit med vatten och snacks. Detta kunde bli en lång process.

Efter ytterligare ett par fel i formuläret (mellannamn, omvänd placering av för- och efternamn) så kunde jag dock relativt snabbt kvittera ut ett bankkort och en dosa för internetbanken.

Det hela tog faktiskt bara någon timme – vi trängde oss i kön – och lättad lämnade jag banken just innan lunchrusningen skulle till att börja.


Mitt nya bankkort från ICBC med UnionPay, samt huvudarenan för OS 2008. Kortet är giltigt i 10 år.

Sedan dess har jag inte gjort något.

Jag har inbillat mig själv att jag är ”upptagen”, medan internetbanken i en vecka legat till vänster om datorn, just inom räckhåll.

”Ta i mig om du törs”, har den sagt utmanande.

Eftersom att gå till banken är krävande och komplicerat, torde det vara något alldeles extra att sätta upp ett konto för internetbanken.

Men i dag tog jag plötsligt, som i ett infall, ett djupt andetag och slet upp paketet.

På utandningen såg jag en hårdvara, en USB-kabel och en bruksanvisning på kinesiska.

Jag ögnade lite på första bladet, förstod att jag skulle gå till bankens hemsida och ladda ner en mjukvara.

Vanligtvis gillar jag inte att ladda ner sådant i Kina, då det tidigare har hänt att det funnits bevakningsprogram i de större företagens mjukvaror.

Men efter ännu ett djupt andetag laddade jag ner eländet, bara för att i instruktionsboken läsa att jag skulle köra en fil i formatet EXE.

För att kunna göra det med min Mac-dator måste jag ladda ner ytterligare (minst) en mjukvara.

Klockan börjar bli mycket, jag har en tid hos frissan snart, ser alla 8-10 redan öppna fönster fulla med information och användartips av ICBC:s internettjänster, på både engelska och kinesiska.

Nja, jag väntar tills min flickvän kommer hem. Hon får hjälpa mig även med detta, även fast jag är fast besluten att försöka klara av alla vardagliga ärenden här i Kina på egen hand.

Jag ska kunna sätta upp en bank, jag ska kunna ta ut pengar utan avgift, jag ska slippa gå till bankkontoret i onödan, jag ska kunna handla på Taobao – Kinas eget eBay.

Nästa steg är att göra mitt första inköp på internet, och att betala hyran via min internetbank.

Det måste ske innan mitten av september.

Följ med och se hur det går att använda Kinas och världens största bank!

Har du frågor om banker i Kina? Jag svarar gärna!

29 maj 2015

Ett steg närmare krig i Sydkinesiska havet

Denna vecka har en rad händelser och uttalanden skruvat upp temperaturen ordentligt vad gäller territoriella konflikter i Sydkinesiska havet. Ett amerikanskt spaningsplan har flugit över en omtvistad ögrupp, varpå Kinas militär släppte en ny vitbok med tuff retorik som genast mötte skarp kritik från bland annat USA och Australien.

Dessa händelser är utan tvekan början på en ny tid av ökade spänningar i världens kanske just nu mest dynamiska ekonomiska region, som också hyser världens viktigaste farvatten och nu är främsta skådeplats för vård tids viktigaste kraftmätning, nämligen den mellan USA och Kina. Ändå uppmärksammas detta inte med mer än notiser i svensk media. Därför ser jag det extra viktigt att här noga reda ut vad som egentligen händer.

Förra veckan beslutade sig USA för att flyga ett spaningsplan över Spratlyöarna, vilka utgörs av ett hundratal obebodda atoller mellan Vietnam och Filippinerna.

Enligt alla gällande konventioner omges Spratly av internationellt luftrum och vatten. Men inte enligt Kinas utrikesministerium, som gör anspråk på området och fördömde den amerikanska flygningen i kraftiga ordalag:

The Chinese government expressed “strong dissatisfaction” with the surveillance flights, while urging the United States to cease actions that they said risked increasing tensions. Hong Lei, the Foreign Ministry spokesman, warned that the American flights, which he called “very irresponsible and dangerous,” were “likely to cause an accident.”

Under själva incidenten utfärdade kineserna dessutom åtta varningar på engelska till planet i fråga. USA vidhåller att flygningen skedde över internationellt luftrum, och att man kommer att fortsätta med liknande flygningar inom ramen för existerande internationella lagar och bestämmelser.

Spaningsflyget tog flera fotografier av hur långt Kina har kommit i bygget med konstgjorda öar vid Spratly. Fem av områdets atoller innehåller nu nya öar av en storlek på 800 hektar, varav 600 hektar byggts bara i år.

Bland annat har kineserna nu flygplats och landningsbana på Spratly, vilka kan användas av såväl militärt som civilt flyg. Fotografierna visar också hur området kryllar av kinesiska fartyg som gröper ur havsbotten, vilket tyder på att konstruktionen av djupvattenhamnar är i full gång.

Som av en händelse presenterade kinesiska myndigheter nu i tisdags en ny militär vitbok (enligt Kina hade detta inget med spionplanet veckan innan att göra). Där utfärdar Kina en varning till de länder som försöker ”medla” i Sydkinesiska havet. Landets militär uttalade också sin ambition att gradvis expandera sina försvarsanläggningar vid kusten ut till öppna havet, i enighet med något man kallar en ”aktiv försvarsstrategi”.

Vidare poängterade vitboken vikten av att fokusera på att mobilisera till havs än att sats på konventionella markstyrkor. Såväl armén som flottan och flygvapnet ska också gradvis ”ändra fokus från defensiv till offensiv”.

En officer och talesman vid namn Yang Yujun viftade med dokumentet framför en samlad mediakår, och hade svårt att gömma sin belåtenhet då han underströk att Kina har suveränitet över Spratly samt att ”vissa länder” ökat sin trafik över kinesiskt luftrum.

Vitboken innehöll upprepade referenser till ”den kinesiska drömmen om en omfattande nationell återhämtning” som en motiverande faktor bakom den snabba moderniseringen och expansionen av militären. I samma andetag försäkrade Kina sin hängivenhet för en fredlig utveckling med motiveringen ”vi kommer inte attackera först, men kommer garanterat att slå tillbaka om någon attackerar oss”.

(I kinesisk media är tonen dock snäppet värre; statliga Global Times skrev i veckan att krig är ”oundvikligt” om inte USA ”backar tillbaka”).

Den kinesiska militärens nya vitbok mötte inte helt oväntat skarp kritik från USA. I ett tal vid Pearl Harbour krävde amerikanska försvarsministern Ash Carter i förrgår ett omedelbart stopp av Kinas byggnationer av nya öar i Sydkinesiska havet.

Han sade vidare att Kinas territoriella krav gällande Spratly är helt oförenliga med internationella lagar och normer, samt att USA kommer fortsätta flyga, segla och på annat vis manövrera vart än internationella lagar tillåter. Enligt Carter är det knappast tal om att ”backa tillbaka”:

”China’s actions are bringing countries together in new ways and they’re increasing demand for American engagement in the Asia-Pacific. And, we’re going to meet it. We will remain the principal security power in the Asia-Pacific for decades to come,” he said.

Vitpappret kritiserar även Australien indirekt för dess allt närmare militära allians med USA. Detta kommer bland annat efter amerikanska uttalanden tidigare i månaden om att placera bombplan av modellen B-1 vid Darwin i norra Australien, som ett svar på Kinas allt aggressivare expansion i Sydkinesiska havet.

Dokumentet fick således även kritik från Australien, särskilt som en australiensisk tidning under gårdagen även avslöjade att Kina har fraktat vapen till öarna vid Spratly.

Ännu handlar det bara om lättare vapensorter, men australiensiska tjänstemän är oroliga för att luftvärnsvapen, radarutrustning och spaningsflyg också forslas till Spratly och därmed obehindrat kan verka vid några av Australiens viktigaste farleder.

Detta har fått australiensiska sjöofficerare och piloter att diskutera möjligheterna att ge sig av på uppdrag i områdets närhet bara för att poängtera sin navigationsfrihet. Det kan handla om genomflygningar, genomseglingar eller att hålla övningar tillsammans med andra länder i området.

Australiens försvarsminister Dennis Richardson talade i veckan i hårda ordalag om kinesiska landvinningar ”utan motstycke”, som höjer tveksamheter om Kinas ”uppsåt” och ökar risken för ”felberäkningar” mellan de olika parterna.

Försvarsministern anser det vidare berättigat att ställa frågan om vad som är syftet med dessa konstgjorda öar, eftersom det ”knappast handlar om turism”. Han uttrycker också oro för att expansionen sker i samband med ökad modernisering och storlek av Kinas militär.

Australien står dock inför ett dilemma som bland annat Sydney Morning Herald beskriver:

Australian military officers and officials have discussed a need to demonstrate that they do not recognise any 12-mile territorial zone or more expansive economic zone that China may unilaterally claim around its freshly-minted islands. But they are grappling with the need to avoid inflaming a potential confrontation Australia’s largest trading partner.

Kina är inte bara största handelspartner med Australien, utan också med många andra länder i regionen som därför inte bilateralt har vågat kritisera Kinas beteende i någon större utsträckning. Exempelvis har australiensiska diplomater hittills inte tydligt tagit sida angående Kinas tvivelaktiga byggnation av nya öar i Sydkinesiska havet, vilket kan förstås som att man de facto stödjer dessa aktiviteter.

Men detta är fram tills nu. De nya turerna kring Spratly verkar få Australien att omvärdera sin inställning, samtidigt som USA:s kritik växer i takt med Kinas allt mer våghalsiga expansiva utrikespolitik. Klart är i alla fall att vi under de två senaste veckorna kommit ett steg närmare väpnade sammanstötningar i Sydkinesiska havet.

27 maj 2015
ekonomi

Kina anställer 80 000 amerikaner

Länge har det i USA – liksom i Europa – funnits farhågor för att Kina ska ”köpa upp” företag, infrastruktur eller andra värdefulla tillgångar.

Rädslan handlar om att kinesiska investerare ska föra tillbaka tillgångar och kunskapskapital till Kina efter att ha köpt en fabrik eller ett centrum för forskning och utveckling.

Istället, visar en ny rapport, så har nya kinesiska ägare gjort stora nyinvesteringar i USA och därmed skapat jobbtillfällen för amerikaner. Detta inom allt från koppargruvor till fabriker och bostadsmarknad.

Rapporten – som kommer från Rhodium Group och USA:s nationella kommitté för relationen med Kina – visar att kinesiska företag mellan år 2000 och 2014 spenderade nästan 50 miljarder dollar på förvärv och nyetableringar i USA, varav merparten skett under de senaste fem åren. Vid slutet av fjolåret fanns över 1 500 inrättningar av kinesiska företag runt om i USA.

Dessa kinesiska företag anställer nu direkt 80 000 amerikanska arbetare. Det är en klar ökning från 15 000 för bara fem år sedan, och dessutom spår rapporten att antalet kommer öka till mellan 200 000 och 400 000 anställda innan år 2020. Vid det laget kommer kinesiska aktörer ha spenderat upp till 200 miljarder dollar i USA.

Givetvis är antalet skapade jobb ännu högre om man räknar med indirekta arbetstillfällen som underleverantörer, ökad efterfrågan på serviceyrken och annat.

Snarare än att köpa upp vinstdrivande företag och ta amerikanska jobb, så är mönstret att kinesiska aktörer investerar i företag som är nere på knä och sedan genom nyinvesteringar blåser nytt liv i dessa.

Rapporten ger exempel i form av en koppargruva i ett område med hög arbetslöshet i Alabama, som en kinesisk kopparproducent tagit över och nu anställer 200 amerikaner, med planer på att öka arbetsstyrkan till 500. Eller en glastillverkare som köpt en nedlagd fabrik i Ohio och genom investeringar på hundratals miljoner dollar ska skapa 1 500 nya jobb.

De ogrundade farhågorna att Kina ska ”köpa upp” USA går att likna med Japans investeringar i landet på 1980-talet. Det blev då stora rubriker då ett japanskt företag köpte Rockefeller Center, liksom det blev liknande rubriker då ett kinesiskt företag nyligen förvärvade Waldorf Astoria Hotel i New York.

Men domedagsprofetiorna om att Japan skulle förvärva hela USA slog aldrig in, och likaledes handlar det heller inte om att Kina kommer köpa sönder amerikanska företag eller länder i Europa.

Kinesiska företag – privata eller med band till myndigheterna – är givetvis inga dårar som köper tillgångar med syfte att skada länderna som de investerar i. I enighet med logiskt tänkande så handlar det främst om att köpa relativt billiga investeringar som man sedan räknar med att kunna öka värdet på genom att generera vinst, som i fallet med ovanstående koppargruva eller glasfabrik.

Det finns för kinesiska investerare inget egenvärde att förstöra för eller ”ta över” andra länder; det handlar främst om ekonomisk vinning som samtidigt också skapar välbehövliga arbetstillfällen.

Samtidigt finns en oro för att kinesiska företag ska stjäla amerikansk innovation, men även denna oro är enligt rapporten överdriven:

There is no evidence that Chinese investors are moving high value-added activities back to China. Instead, U.S. innovation clusters, strong protection of intellectual property rights, and the talent pool are major draws for Chinese companies, which now spend hundreds of millions of dollars every year on research and development activities in the U.S.

Utvecklingen i USA är utan tvekan densamma som gäller även i Europa. Vi behöver inte titta längre än till Göteborg; Volvo hade aldrig kunnat nyanställa över 1 000 arbetare där om det inte för kinesiska investeringar, och inte heller hade företaget kunna utveckla de nya modeller som nu presenteras.

Om man vill värna om immaterialrätt så är det snarare viktigt att skapa ett rättvist investeringsklimat och se till att lagar följs, snarare än att per definition avvisa kinesiska investeringar som en metod att ”köpa upp” andra länder. För det är bara enfaldig protektionism.

För att sätta saker och ting i perspektiv är det också intressant att bara Walmart anställer fler arbetare i Kina (cirka 100 000) än vad alla kinesiska företag tillsamman anställer i USA. Ändå är ju Kina knappast ett land som ”köpts upp” av väst.

14 maj 2015
banker

Varning då Kina sänker räntan för tredje gången på ett halvår

I måndags sänktes räntan i Kina för tredje gången på sex månader. Centralbankschefen Zhou Xiaochuan (lägg nu namnet på minnet!) meddelade en sänkning av utlåningsräntan med 25 punkter till 5,1 procent.

Anledningen till de frekventa räntesänkningarna är att det går oerhört trögt för Kinas ekonomi. Siffror från i fredags visade att exporten under april sjönk med 6,4 procent jämfört med samma månad i fjol – analytiker hade förväntat sig en ökning.

Likaledes sjönk importen under samma månad med hela 16,2 procent, vilket delvis beror på fallande råvarupriser men också ses som en svagare efterfrågan från Kinas ekonomi.

Vidare är Kina farligt nära att hamna i deflation. Under helgen rapporterades en inflation på blott 1,5 procent i april månad, också det lägre än prognoserna.

De många och förhållandevis små räntesänkningarna på så kort tid är ett tecken på att Kina är på väg att gå in i samma väg som Japan gjorde vid slutet av 1990-talet. Det menar Bloombergs prisbelönta ekonomijournalist William Pesek som sedan länge är baserad i Tokyo.

En av de största anledningarna till Japans våldsamma fastighets- och börskrasch var nämligen politikernas ovilja att vilja kännas vid eller erkänna problemen. Därmed kunde de heller inte handla utefter problemens faktiska magnitud.

Största anledningen till Japans onda deflationsspiral från och med 1990-talets slut var en omfattande skulduppbyggnad, tillsammans med faktorer som en åldrande befolkning och ett strängt regelverk för industri och näringsliv.

Alltså, menar Pesek, precis den situation som Kina befinner sig i just nu. Han pekar också på att Zhou Xiaochuan tyvärr verkar hantera situationen just som dåtidens japanska centralbankschefer.

Liksom i Japan så gör nu Kina inga omfattande försök att itu med de grundläggande problemen. Snarare står temporära åtgärder som räntesänkningar på agendan. Dessutom säger Pesek att dessa sänkningar, just som i Japan, sker motvilligt och i allt för liten grad.

Kina brottas med ett växande skuldberg av dåliga lån hos banker och lokala myndigheter. Detta gjorde även Japan som fram till 1990-talets slut lät bli att rapportera dessa missförhållanden, vilket sköt upp den oundvikliga avskrivningen av skulderna och istället gjorde kraschen värre.

Pesek menar att om Japan hade tagit itu med dessa lån tidigare så hade landets finanssektor kunnat återhämta sig fortare. Kina står nu inför precis samma dilemma, och verkar tyvärr föredra samma vägval som Japan.

I Japans fall ledde handlingsförlamningen till en deflation så allvarlig att centralbanken nu har hängt på sedelpressarna i 14 år. Detta kan jämföras med USA, som sjösatte ett paket med ännu större penningpolitiska lättnader för bara sex år sedan, och redan nu är på väg att överge de kvantitativa lättnaderna.

Den rätta medicinen är alltså enligt Pesek att agera snabbare och med större omfattning då deflationen står för dörren. För att undvika samma fadäs som i Japan vill han se större räntesänkningar, en snabbare internationalisering av finanssystemet samt att den kinesiska centralbanken tar över dåliga lån från banker och myndigheter med större beslutsamhet.

Pesek menar att Zhou genom de små räntesänkningarna ”bara har tagit bebiskliv” på ett vis som påminner om den japanska centralbanken. Och att det inte finns någon anledning att förvänta sig att utgången kommer bli annorlunda i Kina.

Det är redan tydligt för många att dessa små justeringar i räntan inte gör någon skillnad alls. Financial Post skriver:

The latest 25-basis-point rate cut was a prescription aimed at alleviating the troublesome effects of too many years of easy Chinese credit that have left companies and local governments with interest payments that look increasingly unsustainable. It reduced the benchmark deposit and lending rate to 2.25 per cent and 5.10 per cent, respectively.

(…)

With three rate cuts so far having almost no effect, the only answer for Beijing, analysts say, is yet more easing — until the discomfort of the inevitable hard landing is finally over.

“We think the persistent downside growth risks and the still-elevated lending rates point to the need for accelerated pace of monetary easing,” said Jian Chang, economist at Barclays.

Genom att sänka räntan är centralbanken givetvis ute efter att öka utlåningen för att sparka igång Kinas sjunkande tillväxt. Under årets första kvartal växte landets ekonomi nämligen ”bara” med 7,0 procent.

Denna för många andra länder avundsvärda tillväxt är svagare än fjolårets 7,4 procent som var den lägsta tillväxten i Kina på 24 år. I fjol var dessutom första gången sedan 1998 som myndigheterna missade det officiella tillväxtmålet.

I år är myndigheternas tillväxtmål 7 procent, men många bedömare tror denna siffra blir svår att uppnå. Fondbolaget Pimco spår en tillväxt ”i de lägre trakterna av 6 procent” i år. Också Internationella valutafonden tror att 6 procents tillväxt kommer bli den nya normen i Kina kring 2017.

Detta beror alltså delvis på en fallande export, men också på en stagnerande tillväxt fastighetsmarknad samt en minskad expansion i byggsektorn och de statliga investeringar som Kinas ekonomiska utveckling byggt på – men som samtidigt skapat alla de dåliga lån myndigheterna hittills visat sig oförmögna att ta itu med.

Dessutom pekar många analytiker på att tillväxten inom sektorer som järnvägsfrakt och användning av elektricitet har minskat ännu snabbare än BNP. Det är just sådana faktorer som ofta anses ge en fingervisning av Kinas ”egentliga tillväxt” i en icke-transparent ekonomi där myndigheterna alltså just missade sitt första tillväxtmål sedan 1998.

Att tre räntesänkningar sker på så kort tid kan sägas vara både bra och dåligt. Det är bra för att det visar att centralbanken förstår att ekonomin måste stimuleras för att möta tillväxtmålen. Men det är dåligt därför att räntejusteringarna är så små, vilket visar på att Zhou och andra tjänstemän inte vill erkänna problemens fulla vidd. Kanske har tjänstemännen lurat sig själva, eller systemet lurat tjänstemännen i och med att det inte finns tillförlitlig statistik inom många områden?

De goda nyheterna innefattar även att det fortfarande finns gott om spelrum för centralbanken. De inhemska prisnivåerna är fortfarande låga, och räntenivåerna i förhållande till inflationen är nu historiskt höga. Det gör att centralbanken kan minska räntan ytterligare om inte inflationen tar fart igen.

Exempelvis är en kinesisk ekonom som BBC talar med är övertygad om att detta inte är den sista räntesänkningen, och bedömer att räntan kan komma att falla till så lågt som 2 procent.

Ytterligare räntesänkningar borgar givetvis för ökad tillväxt och bättre humör hos investerare på kort sikt. Men på lång sikt riskerar man att gå samma öde till mötes som Japan, om man inte inser nödvändigheten med att ta tag i de riktiga problemen innan de växer bortom kontroll.

Kinas ekonomi spelar numera en enorm roll för råvarumarknaderna. Denna räntesänkning var dock för liten för att ge någon dramatisk reaktion där. Från Australien kom blandade rapporter om att priset på järnmalm steg efter Kinas räntesänkning, men att priset på koppar sjönk eftersom åtgärden inte sågs stor nog att stimulera behovet.

Vad gäller oljan så har Kina – den ekonomiska stagnationen till trots – ökat sin import av råolja och därmed hjälpt oljepriserna att återhämta sig. Enligt South China Morning Post är detta en trend som förväntas fortsätta under årets gång:

China’s crude oil imports hit a record 7.37 million barrels per day (bpd) in April, making it the world’s biggest importer for the commodity last month.

And despite slowing economic growth, China’s crude purchases are expected to keep climbing in second-half 2015, supporting oil prices that have rebounded about 40 per cent since touching six-year lows earlier this year due to a supply glut.

Skillnaden här är att Kina själva producerar relativt lite olja, men väldigt mycket koppar och stål.

Fler inlägg om: , , , ,
7 maj 2015
ekonomi

Vietnams ljusa ekonomiska framtid

Mitt senaste inlägg här på Finansliv behandlade Vietnams nutidshistoria. Krig med bland annat Frankrike, USA och Kina har i modern tid stängt ute landet från den globala världshandeln samt viktiga institutioner som Internationella valutafonden och Världshandelsorganisationen.

I slutet av 1980-talet gick dock Vietnams myndigheter omvärlden till mötes dels genom att avsluta ockupationen av Kambodja, men också genom liberaliseringar av ekonomin och införandet av ett visst mått av marknadsekonomi som lockade utländska investeringar till det utblottade landet.

Detta politisk-ekonomiska initiativ döptes till ”Doi Moi” och har flera likheter med de reformer som Deng Xiaoping lanserade i Kina något årtionde tidigare.

Då reformerna startade var Vietnam – trots sina militära framgångar – ett av världens allra fattigaste länder där 57 procent av befolkningen levde under fattigdomsgränsen. Doi Moi innebar en ekonomisk tillväxt på i snitt 7,5 procent under de kommande 20 åren, och i dag befinner sig endast fem procent av vietnameserna i fattigdom.

Två årtionden av stabil tillväxt fick allt fler bedömare att se Vietnam som en ny asiatisk ”tigerekonomi”. Dock slog den globala finanskrisen hårt mot Vietnam och dess känsliga valuta dong. En skenande inflation kastade in Vietnam recession 2011.

Men nu tillväxten börjat ta fart igen. Under fjolåret ökade Vietnams BNP med 5,98 procent vilket är den högsta tillväxten på fyra år. Tillväxtprognosen för såväl detta som nästa år ligger på över 6 procent.

Utvecklingen beror till stor del på utländska investeringar och ökad export, vilket är en följd av att Vietnam i allt större utsträckning tar över Kinas roll som ”världens verkstad”.

För trots den snabba ekonomiska utvecklingen så tjänar en vietnamesisk fabriksarbetare i dag under sju dollar i genomsnitt, vilket är mindre än en fjärdedel av en kinesisk dito.

Och medan Kinas arbetsstyrka minskar för varje år, så är Vietnams demografi varje utländsk investerares våta dröm. 40 procent av landets över 90 miljoner invånare är 15-49 år gamla. Arbetsstyrkan ökar nu med 1,5 miljoner årligen.

Samsung har verkligen tagit vara på detta och tillverkar nu majoriteten av sina produkter i Vietnam. Företaget är den största utländska investeraren och exportören i Vietnam, och beräknas under sommaren även bli den största utländska arbetsgivaren med cirka 100 000 anställda vietnameser. Detta efter att nyligen ha presenterat investeringsplaner på fyra miljarder dollar, som bland annat innefattar världens största fabrik för tillverkning av smartphones.

Andra företag som gradvis flyttar sin produktion till Vietnam innefattar Microsoft, LG, Intel, Nokia och Panasonic. Till och med flera kinesiska tillverkningsföretag rapporteras investera i Vietnam tack vare de låga lönerna.

Trenden märks i den makroekonomiska statistiken. Under fjolåret växte Vietnams export med 13,6 procent vilket innebar ett handelsöverskott på två miljarder dollar.

Vidare blev Vietnam för första gången i fjol – endast åtta år efter medlemskapet i Världshandelsorganisationen – Sydostasiens största exportör till USA. Exporten till USA (som främst består av kläder och textil) ökade i fjol med 19,6 procent vilket fick Vietnam att passera länder som Singapore, Malaysia och Thailand.

Och tillväxten från export lär öka ytterligare, givet att de utländska direktinvesteringarna ökade med 9,6 procent i fjol.

Dessutom är Vietnam i slutfasen av förhandlingarna om ett frihandelsavtal med EU, samt nära att bli en del av det nya och omfattande frihandelsavtalet Trans-Pacific Partnership (TPP) som jag skrivit om tidigare här på Finansliv.

Båda avtalen beräknas bli klara 2015 och skulle exempelvis innebära nollskatt på kläder och textiler från Vietnam till USA (nu 17,5 procent skatt) samt EU (nu 9,6 procent skatt).

Förutom sin växande tillverknings- och exportsektor har Vietnam även Sydostasiens snabbast växande medelklass vilket borgar för en ökad konsumtion. Boston Consulting Group uppskattar att Vietnams medelklass kommer växa i antal från 12 miljoner i dag till 33 miljoner år 2020.

Det finns alltså goda skäl till optimism vilket redan speglat av sig på börsen. Sedan 2009 har Vietnams börsindex nästan tredubblat sitt värde. Svenska fondbolaget Tundra startade för ett drygt sedan en Vietnamfond som sedan dess ökat sitt värde med 25 procent (i mars stod ökningen på 40 procent, innan en plötslig justering på Vietnams aktiemarknad).

Ytterligare en joker som kan betyda mycket för Vietnams tillväxt är landets outvecklade fastighetsmarknad. Vietnam är inne i en snabb urbaniseringsfas och den stora, unga befolkningen innebär en ansenlig mängd potentiella fastighetsägare.

Inflationen nådde i fjol sin lägsta notering på tio år med 4,1 procent (en tredjedel lägre än året innan) vilket tillsammans med lägre låneräntor även innebär att fastigheter blir allt mer attraktiva som investering.

Vietnams fastighetssektor var förvisso glödhet 2007-2008, och slukade då över hälften av de utländska investeringarna. Men i och med den ekonomiska stagnationen slutade även fastighetspriserna att öka och byggtakten avtog.

Den ekonomiska återhämtning som nu sker tack vare tillverkning och export fungerar givetvis utmärkt för att få fastighetssektorn på fötterna igen. Vidare har landets myndigheter påbörjat en sanering av skulder och dåliga lån i finanssystemet, som många är relaterade till fastighetsmarknaden. Det kommer sannolikt innebära en ökning i bostadsbyggandet.

En större medelklass och turism har också fått regionala konglomerat som Lotte (Sydkorea) och Sun Wah Group (Hongkong) att nyligen köpa fastigheter för flera miljarder dollar i Vietnams storstäder, där det ska byggas varuhus, hotell och kontor.

Myndigheterna vill även göra fastighetsmarknaden attraktiv för utländska privatpersoner och investerare, genom en ny lag som från och med 1 juli låter utlänningar med giltigt visum köpa bostäder i Vietnam. (I dagsläget kan endast utlänningar som är gifta med en vietnamesisk medborgare eller som ”bidrar signifikant till den ekonomiska tillväxten” köpa fastigheter.)

I och med detta hoppas man kunna öka de utländska investeringarna i landets fastighetssektor som alltså tidigare utgjorde över hälften av alla utländska direktinvesteringar i Vietnam, men i fjol blott stod för 12,6 procent av detsamma. Potentialen är enorm givet att endast 800 utlänningar (inklusive etniska vietnameser bosatta i utlandet) i dag äger fastigheter i Vietnam, trots att 80 000 utlänningar bor och arbetar i landet.

Redan nu har aktiviteten börjat öka; officiell statistik visar att det under årets första kvartal genomfördes tre gånger så många transaktioner på Vietnams fastighetsmarknad som under samma period i fjol.

Sammantaget så påminner Vietnams förutsättningar mycket om det som rådde i Kina innan rekordtillväxten där. En ung, flitig och lågavlönad arbetsstyrka samt en växande medelklass och ett skrikande behov av investeringar i infrastruktur och fastighetssektor. En snabbt ökande handel och ekonomisk integration med omvärlden samt djärva marknadsekonomiska reformer.

I egenskap av auktoritär enpartistat lider Vietnam givetvis ingen brist på problem – korruption, nepotism, politiskt förtryck, utrikespolitiska utmaningar och ineffektiva statliga företag för att nämna några. Men även Kina stod inför liknande (eller ännu större) bekymmer och lyckades växa i en vansinnig takt i alla fall.

I dag är Vietnam den femte snabbast växande ekonomin i Asien. Asiatiska utvecklingsbanken spår att landet snart kommer vara den andra snabbast växande efter Indien, och alltså passera Kinas allt långsammare tillväxttakt.

Då denna Sydostasiens traditionella stormakt nu reser sig kommer en rad intressanta möjligheter uppstå för såväl individer som företag och investerare.

30 april 2015
ekonomi

40 år sedan vietnamkrigets slut

I dag 30 april är det exakt 40 år sedan nordvietnamesiska trupper stormade in i Saigons presidentpalats och gjorde slut på det segdragna och blodiga vietnamkriget. Händelsen innebar tillika slutet på över ett sekel av utländsk ockupation och ett delat Vietnam.

Fransmännen koloniserade delar av området redan 1862, och kastades ut först efter slaget vid Dien Bien Phu 1954 som markerade slutet på det åtta år långa ”första Indokinakriget”. Konflikten kostade över 200 000 vietnamesiska soldater livet, och var så skoningslös att den än i dag i Frankrike kallas för ”det smutsiga kriget”.

Bara ett par år tidigare – under andra världskriget – hade fransmännen tillsammans med japaner och amerikaner orsakat en svältkatastrof som tog död på två miljoner nordvietnameser, vilket var en femtedel av områdets samtida befolkning.

Det fanns alltså grogrund för ett missnöje mot utlänningar vilket spelade Ho Chi Minh och det vietnamesiska kommunistpartiet i händerna. Dess uttalade syfte var att till varje pris befria Vietnam från all form av kolonisering och ena landet under ett styre.

Efter kriget med Frankrike lovade världssamfundet att Vietnam skulle enas med hjälpa av fria val, men då det stod klart att kommunistpartiet var på väg att vinna så ogiltigförklarades valet utan vidare.

I takt med att kalla kriget intensifierades så stod det emellertid klart att Vietnam – likt Korea – skulle delas i två delar. USA ville till varje pris stoppa kommunismens spridning i Sydostasien, och för Ho Chi Minh blev det tydligt att ett nytt krig var den enda vägen att ena landet.

Nordvietnam började således bygga upp sin infrastruktur och mobilisera milisen Vietcong, som kom att föra gerillakrig i tät djungel och oframkomliga träskmarker i de allra sydligaste delarna av Vietnam under 15 år framöver.

USA å sin sida spenderade ofantliga summor på att bygga upp en av världens starkaste militärer i Sydvietnam, vars korrupta regim redan stod under närmast totalt amerikanskt inflytande.

Vietcong – bestående av hårdnackade soldater med erfarenhet från krig mot såväl Frankrike som Japan – visade sig dock mer effektiva på slagfältet och kröp från sin bas i Mekongdeltat allt närmare Sydvietnams stora städer.

Amerikanska piloter och så kallade ”rådgivare” blev därför snart inblandade i regelrätta strider med Vietcong. 1964 skickade USA officiellt in trupper i Vietnam efter påståendet om att Nordvietnam attackerat amerikanska fartyg vid kusten, vilket senare visade sig vara påhittat.

De uppdiktade attackerna verkade också som förevändning för ”Operation Rolling Thunder” som inleddes året därpå; en av världens största bombkampanjer någonsin där över en miljon bomber släpptes över Nordvietnam.

Enligt en väl beprövad metod så hoppades USA med sin överlägsna vapenmakt kunna bomba det underutvecklade Nordvietnam till eftergifter. Men detta lyckades inte, trots att industri och infrastruktur lamslogs samtidigt som minst 50 000 civila dog under de tre år som bombkampanjen pågick.

USA förstod nämligen inte vidden eller konceptet av det ”folkkrig” som Nordvietnam förde; hur kommunistpartiet lade ännu mer krut på de politiska aspekterna än på det militära. Genom ändlösa och effektiva propagandasessioner vann Nordvietnam över befolkningen i såväl södra som norra Vietnam på sin sida.

Målmedvetenheten kunde ses genom ett tal som politbyråns generalsekreterare Le Duan höll under jorden då Hanoi stod i brand. Han dundrade att ”det inte spelar någon roll” hur stor skada bombräderna gör eller hur många amerikanska trupper som skickas till Vietnam.

För Nordvietnams ledare visste att ju längre kriget gick desto mer press skulle USA:s politiker utsättas för från såväl inhemsk som utländsk opinion, vilket också skulle få truppernas moral att sjunka.

Samtidigt försäkrade propagandamaskineriet att Nordvietnams folk stod samlat bakom kommunistpartiet. Det enda man behövde göra för att till slut vinna konflikten var att inte ge upp. Norra Vietnam hade trots allt vid denna tid 17 miljoner invånare – inte kunde väl USA döda allihop?

Nej, inte riktigt, men snart hade amerikanerna i alla fall kommit en bit på vägen. Sammanlagt kom vietnamkriget att ta livet av cirka tre miljoner människor, varav bara 58 000 var amerikaner. Som vanligt var det de civila som drabbades värst, då frustrerade amerikanska soldater i jakt på Vietcong allt oftare gav sig på den befolkning man sade sig vilja skydda.

USA förgiftade vidare också en sjundedel av Sydvietnams yta med Agent Orange för att Vietcong inte skulle kunna gömma sig i skydd av djungeln. För alla som såg denna förödelse framstod USA allt mer som en besinningslös marodör snarare än någon kämpe för frihet och demokrati.

Vid nyåret 1968-69 lovade president Lyndon Johnson sin mycket krigströtta hemmaopinion att segern i Vietnam nu var nära. Han uppskattade att bomberna – tillsammans med den halv miljon amerikanska trupper som nu fanns i landet – hade dränerat ut den nordvietnamesiska stridsförmågan.

Chocken blev därför desto större då Vietcong i januari sjösatte sin största offensiv, med 85 000 soldater som i en koordinerad attack samtidigt anföll cirka 100 städer och ännu fler symboliska mål runt om i Sydvietnam.

Den så kallade Tet-offeniven hade smidits under månader i tunnlar och grottor. Det handlade om rena självmordsuppdrag som attacker mot det välbevakade presidentpalatset och USA:s ambassad i Saigon. Cirka 70 procent av soldaterna som deltog i offensiven dog.

Attacken gjorde dock att Lyndon Johnson inte ställde upp i nästan omval och dessutom beordrade ett slut på de till synes verkningslösa bombningarna i norr. Nordvietnam hade visserligen förlorat en ansenlig mängd soldater, men kunde fylla på sina militära reserver helt utan sviktande moral eller politiska konsekvenser.

I slutet 1969 blev istället Richard Nixon USA:s nya president, bland annat genom ett vallöfte om att få slut på kriget. Hans recept för detta var att i hemlighet intensifiera bombningarna och dessutom i smyg invadera Kambodja i jakt på nordvietnamesiska trupper och förråd.

Då detta blev känt i USA uppstod en rad våldsamma protester. Dussintals studenter sköts vid flera universitet, varav fyra till döds vid Kent State University i Ohio. Runtom i hela landet sattes militära träningsanläggningar i brand och attackerades med bomber.

USA stod på randen till inbördeskrig, vilket tvingade Nixon att dra sig ur kriget. Efter några sista fruktansvärda bombräder mot Hanoi – som Olof Palme jämförde med grymheterna i Treblinka – slöts ett avtal om eldupphör i början av 1973, varpå alla amerikanska trupper snart lämnade landet.

Kvar var den sydvietnamesiska armén; på pappret en av världens starkaste med en miljon man i tjänst och den absolut senaste militära tekniken.

USA nya president Gerald Ford drog dock genast in nästan all hjälp till Sydvietnam, vars ekonomi sedan länge var helt beroende av amerikanskt bistånd. Landets drabbades av skenande inflation och snart hade armén inte ens råd med bränsle till sina fordon.

Det militärt underlägsna med motivationsmässigt överlägsna Nordvietnam – som dessutom ju fortfarande hade civilbefolkningens gunst – slog sig nu fram mot Saigon. I slutet av april 1975 nåddes de sedan av en spökstad, varifrån varifrån tiotusentals amerikaner och sydvietnamesiska tjänstemän precis flugits ut i världens största helikopterbaserade evakuering.

Även fast striderna var slut så väntade ytterligare ett par årtiondens svårtståenden för Vietnams befolkning. Visserligen tog inga jättelika våldsamma utrensningar vid, men stora delar av den utbildade eliten i Sydvietnam lämnade ändå landet. Vidare hade kommunistpartiet under ett årtionde blott fokuserat på slagfältet, och verkade sakna strategi eller ekonomisk politik för att få landet på fötter igen.

Det blev heller inte bättre av att USA använde sin maktställning för att frysa ut Vietnam från världssamfundet. Den nya nationen utsattes för hårdare sanktioner än Sovjet och Kuba. Vietnam förvägrades lån från Världsbanken, Internationella valutafonden och Asiatiska utvecklingsbanken. Till och med Världshälsoorganisationen, som under denna tid bistod länder i tredje världen med de mest grundläggande hälsobehoven, upphörde med sina bidrag till Vietnam.

Ännu värre blev det 1979, då röda khmerernas folkmord i Kambodja började sprida sig över gränsen till Vietnam. Som svar på provokationerna invaderade Vietnam sin granne och gjorde slut på röda khmerernas skräckvälde, vilket paradoxalt nog satte Vietnam ännu längre in i frysboxen. Kina – som var allierade med Kambodja och fruktade en vietnamesisk expansion i Sydostasien – anföll Vietnam i ett kort men blodigt gränskrig som kostade hundratusentals människor livet och på nytt ödelade landets norra delar.

USA å sin sida stödde röda khmererna enligt devisen ”min fiendes fiende är min vän”. Folkmördarna tilläts återhämta sig i läger vid gränsen till Thailand, för att sedan attackera de vietnamesiska styrkorna med amerikanska och kinesiska vapen. Ockupationen av Kambodja tärde hårt på Vietnams redan sargade ekonomi. Vid början av 1980-talet tvingades man spendera en tredjedel av statsbudgeten på sin militär.

I mitten av 1980-talet minskade dessutom stödet från Sovjetunionen, som snart kom att upphöra helt i och med kalla krigets slut. Den ekonomiska utfrysningen tog ut sin rätta. Nästan 20 år efter krigets slut var grundläggande rättigheter som mat, utbildning och sjukvård fortfarande inget som Vietnams befolkning kunde ta för givet.

1991 såg kommunistpartiet sig nödgat att avsluta ockupationen av Kambodja. Samma år normaliserade Kina relationerna med Vietnam, och fyra år senare även USA. Vietnam blev sedan i snabb följd medlem av Världsbanken, Internationella valutafonden och Asiatiska utvecklingsbanken. Medlemskapet i Världshandelsorganisationen 2007 blev det slutgiltiga kvittot det internationella samfundets acceptans av Vietnam.

Vietnam har historisk varit en stormakt i Sydostasien. Landet är världens 13:e folkrikaste med över 90 miljoner invånare, men ekonomin bara världens 57:e största.

Många bedömare hoppas dock att realpolitiken nu tillåter Vietnams flitiga befolkning och bördiga jord att leva upp till sin fulla potential och bli en av Asiens nya ”tigerekonomier”. Utvecklingen ser lovande ut; 1998-2008 växte landets ekonomi med 7,5 procent i snitt. I fjol ökade BNP med 5,9 procent och prognoserna för de två kommande åren ligger norr om 6 procent.

Det var en kort historielektion som förklarar varför Vietnam länge sackat efter andra länder i utvecklingen. I mitt nästa inlägg kommer jag skriva mer om Vietnams ekonomiska struktur, utmaningar och framtida potential som en av Sydostasiens tillväxtmotorer.