ad
16 augusti 2011
bank

Äntligen kund hos världens största bank!

tips

(FÖRSTA DELEN OM ATT VARA KUND VID EN BANK I KINA)

Efter att ha bott i Kina alldeles för länge utan någon kinesisk bank, tog jag mig förra veckan i kragen och skaffade just en sådan.

Då jag inte har någon kinesisk inkomst, har jag egentligen inte riktigt behövt någon lokal bank.

Men ett par bekymmersamma saker har legat och gnagt som ändå bör göra det värt besväret:

ANLEDNING 1: Alla dessa avgifter. Varje gång jag tar ut pengar här med Visa-kort utfärdat av min svenska bank, kostar det 30 kronor. Kina är ett kontantsamhälle, och då jag varje kvartal ska ge min hyresvärdinna ett femsiffrigt belopp i kontanter brukar det uppstå bekymmer.

Det finns ju nämligen av ”säkerhetsskäl” en gräns på hur mycket kontanter man kan få ut under en vecka, vilken alltid brukar överskridas i och med detta tillfälle.

Då får jag antingen låna kontanter av någon, eller ta ut pengar ”manuellt” på Kinas riksbank, med hjälp av en uråldrig maskin som personalen drar över mitt Visa-kort.

De brukar alltid flina lite på bankkontoret, ta fram en dammig kassabok och skriva in mina uppgifter där, innan de tar ut en ännu högre avgift än bankomaten.

Om man har ett svenskt bankkort, är den uråldriga maskinen den enda lösningen att på kort tid uppbåda kontanter av en femsiffrig mängd i Kina.

ANLEDNING 2: I Kina är gå till banken något av de mest ansträngande man kan göra. Trots att en storstad som Peking är full med bankkontor, är det alltid trängsel och väntetid.

Eftersom konceptet internetbank inte har slagit riktigt här, går folk med stora mängder kontanter för att sätta in på banken. Folk får fortfarande ofta sin lön i handen. Många köper också sin el på banken, med hjälp av förbetalning till ett kort som sedan läses av i hemmet.

Utan fast arbete har jag i och för sig haft fördelen att kunna gå till banken under de timmar som infaller mellan lunchen och arbetsdagens slut.

Behöver därför sällan vänta längre än en halvtimme, men vid ett par tillfällen har även jag suttit i nästan två timmar och väntat på bankens stolar, som ofta är gjorda av stål.

Även om internetbank inte slagit här, så finns ändå den tjänsten. Därför tänkte jag slå två flugor i en smäll och slippa både avgift och att gå till banken, genom att sköta allt via internet och i fortsättningen ta ut pengar med mitt kinesiska kort.

ANLEDNING 3: Det finns en rad tjänster man inte kan använda utan kinesisk bank eller internetbank. Det rör sig om allt från att boka flygbiljetter till att handla varor online.

Dessutom kommer bankkorten med systemet China UnionPay, som fungerar i över 100 länder och områden.

Jag kan då använda mitt kinesiska bankkort för att – utan avgift – plocka ut pengar i grannländerna som jag ju besöker med jämna mellanrum. Kan även få ut pengar ur bankomater i Sverige med till samma villkor.

DÅ VAR DET DAGS ATT VÄLJA EN BANK, OCH UTBUDET I KINA ÄR STORT.

Det finns tolv stora banker som ägs av centralregeringen, samt ett ännu större antal mindre banker som ägs av lokala myndigheter.

Det finns dock endast två privatägda banker i Kina; China Minsheng Bank och Taizhou City Commercial Bank.

Efter lite research förstod jag att det som utländsk kund är vettigt att hålla sig till någon av de stora.

De har tjänster på engelska, och är mer synkroniserade med utländska kort och konton.

Av de statligt ägda bankerna singlas ofta fyra ”jättar” ut: Bank of China (centralbanken), China Construction Bank, Agricultural Bank of China samt Industrial and Commercial Bank of China.

Valet föll då på den allra största banken i världen; Industrial and Commercial Bank of China, förkortat ICBC.

ICBC har cirka 400 000 anställda, över 150 miljoner kunder och mest börskapital av alla banker i världen.

Inte illa för en bank som grundades 1984, och därmed är yngre än jag själv.


ICBC har otaliga kontor i och utanför Kina. Här ett vid konstdistriktet i megastaden Chongqing (bild av mig).

Det var dock inte storleken som fick mig att välja ICBC, utan faktumet att banken alltid går i bräschen då det gäller experiment och nya förvärv i utlandet.

ICBC ska i år öppna kontor i tio nya länder, och innan 2012 vara representerade i över 40 länder.

I januari i år öppnade banken kontor i Paris, Bryssel, Amsterdam, Milano och Madrid.

Så sent som förra veckan köpte man 80 procent av en argentinsk bank, och tidigare i år investerade man också över en miljard kronor för att bli majoritetsägare i Bank of East Asia.

ICBC:s ordförande har tidigare också uttalat sig tydligast om globaliseringen av Kinas banker.

Tidigare i år utfärdade ICBC även kreditkort i två valutor, där Kinas valuta yuan och en annan valuta existerar parallellt på två konton genom samma kort.

Skulle någonsin ett kreditkort utfärdas med både svensk och kinesisk valuta, så är det väl ändå genom ICBC det kommer ske.

I så fall skulle min svenska lön automatiskt skulle förvandlas till yuan som kontinuerligt stiger i värde.

MEN DET FÅR FRAMTIDEN UTVISA. NU HADE JAG I ALLA FALL BESTÄMT MIG OCH DET VAR DAGS ATT GÅ TILL BANKKONTORET.

Eftersom det vanligtvis är omständigt att bara betala en räkning, bävade jag inför processen att öppna ett konto.

Jag tog med min flickvän, och efter en kortare(!) tids väntan skulle det fyllas i några blanketter.

Tjejen i min lucka kunde givetvis ingen engelska, liksom personalen på Swedbank inte kan någon kinesiska.

Tjejen i luckan visste heller inte något om hur ICBC fungerade med utländska banker, och bad oss ringa kundtjänst. Dessutom var något fel i formuläret.

Vi förlorade vår köplats och tog en ny nummerlapp.

Jag suckade djupt och tackade mig själv för att jag tagit med vatten och snacks. Detta kunde bli en lång process.

Efter ytterligare ett par fel i formuläret (mellannamn, omvänd placering av för- och efternamn) så kunde jag dock relativt snabbt kvittera ut ett bankkort och en dosa för internetbanken.

Det hela tog faktiskt bara någon timme – vi trängde oss i kön – och lättad lämnade jag banken just innan lunchrusningen skulle till att börja.


Mitt nya bankkort från ICBC med UnionPay, samt huvudarenan för OS 2008. Kortet är giltigt i 10 år.

Sedan dess har jag inte gjort något.

Jag har inbillat mig själv att jag är ”upptagen”, medan internetbanken i en vecka legat till vänster om datorn, just inom räckhåll.

”Ta i mig om du törs”, har den sagt utmanande.

Eftersom att gå till banken är krävande och komplicerat, torde det vara något alldeles extra att sätta upp ett konto för internetbanken.

Men i dag tog jag plötsligt, som i ett infall, ett djupt andetag och slet upp paketet.

På utandningen såg jag en hårdvara, en USB-kabel och en bruksanvisning på kinesiska.

Jag ögnade lite på första bladet, förstod att jag skulle gå till bankens hemsida och ladda ner en mjukvara.

Vanligtvis gillar jag inte att ladda ner sådant i Kina, då det tidigare har hänt att det funnits bevakningsprogram i de större företagens mjukvaror.

Men efter ännu ett djupt andetag laddade jag ner eländet, bara för att i instruktionsboken läsa att jag skulle köra en fil i formatet EXE.

För att kunna göra det med min Mac-dator måste jag ladda ner ytterligare (minst) en mjukvara.

Klockan börjar bli mycket, jag har en tid hos frissan snart, ser alla 8-10 redan öppna fönster fulla med information och användartips av ICBC:s internettjänster, på både engelska och kinesiska.

Nja, jag väntar tills min flickvän kommer hem. Hon får hjälpa mig även med detta, även fast jag är fast besluten att försöka klara av alla vardagliga ärenden här i Kina på egen hand.

Jag ska kunna sätta upp en bank, jag ska kunna ta ut pengar utan avgift, jag ska slippa gå till bankkontoret i onödan, jag ska kunna handla på Taobao – Kinas eget eBay.

Nästa steg är att göra mitt första inköp på internet, och att betala hyran via min internetbank.

Det måste ske innan mitten av september.

Följ med och se hur det går att använda Kinas och världens största bank!

Har du frågor om banker i Kina? Jag svarar gärna!

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , ,
  • Stefan

    Hej
    Jag har ett Union Pay kort men har inte hittat några automater i Sverige där de fungerar. Kan du hjälpa mig med det så vore jag ytterst tacksam

  • Pingback: "Kund hos världens största bank", del 2 | Finansliv

  • Joe Olsson

    Ja det har du rätt i, BOC är ju inte riksbank längre, det är ju PBOC. Slarvigt.

    Sen har jag väl inte direkt några höga tankar om Kinas banksystem som sådant, men har lärt mig den hårda vägen att det är krångligt att inte vara kund vid en kinesisk bank om man bor i Kina em lägre tid..

    Vad gäller UnionPay, kreditkort i två valutor och så vidare, så får väl framtiden utvisa dess betydelse.

    Skulle det bli jättestort och effektivt är det ju knappast första gången Kina överraskar. Bankerna här har nog större planer än många anar.

  • Tomas

    Det låter som du blandat ihop Bank of China med People’s Bank of China?

    Sen har du nog lite för höga tankar om både UnionPay och det kinesiska banksystemet…

ad
17 maj 2013
aktier

Kinas valuta snart helt konvertibel

Trots ekonomisk tillväxt och ökad personlig rikedom, har Kina länge varit någon av en hårt reglerad och helt isolerad ö då det gäller investeringar.

Länge har landets myndigheter genom olika regelverk hindrat såväl företag som privatpersoner att investera sina pengar utomlands. Men nu kan det snart bli ändring på det.

Förra veckan sade Kinas statsråd, alltså dess centralregering, med premiärminister Li Keqiang i spetsen att man snart kommer offentliggöra en tidsplan för att göra landets valuta yuan helt konvertibel.

Det hela är ett steg i ledet att internationalisera yuanen, vilket skulle innebära möjligheter även för kinesiska privatpersoner att växla till sig utländska valutor och köpa aktier eller tillgångar i utlandet.

Dessa planer är ingalunda något nytt. Från 1996 har kinesiska företag kunnat växla till sig utländsk valuta via myndigheterna för att använda i handel med utländska partners. Planen var då att göra yuanen fullt konvertibel redan till år 2000, men den ambitionen skrotades i och med den asiatiska finanskrisen.

I mitten av 2000-talet fanns tecken på att kinesiska privatpersoner snart skulle kunna köpa aktier i Hongkong, men det initiativet övergavs 2007 utan vidare förklaring, förmodligen eftersom världsekonomin återigen började bli orolig.

Nu är man alltså på gång igen, och förra veckan talades det om att ”ett omfattande och vidlyftigt system” var på gång för att tillåta kinesiska aktörer investera i utlandet.

Enligt en chefsekonom diskuterade centralregeringen nyligen en rad ambitioner och beslut som fattats av Kinas nya president Xi Jinping vid en ekonomisk konferens i december. Tidigare uppskattningar har gjort gällande att yuanen kommer bli fullt konvertibel kring år 2015. Men nu hette det att ”förändringar såväl globalt som har gjort det nödvändigt att snabba på farten för denna slags reformer”.

Och det finns utan tvivel ett sug bland kineser att investera i utlandet. Trots en skenande tillväxt så har landets börsindex nämligen i stort sett stått still det senaste årtiondet. Samtidigt är sparräntan på banken mycket lägre än inflationen. De flesta rika har det senaste årtiondet spekulerat på fastighetsmarknaden, vilket i sin tur lett till oro för en bubbla där.

I dag köper många rika kineser vin eller konst i investeringssyfte. Det är ju knappast några industrier som präglas av säkerhet och rationalitet. Därför kan man anta att det senast år 2015 kommer finnas en stor efterfrågan på olika slags utländska spartjänster och investeringsalternativ för kinesiska kunder.

Redan i dag har jag många vänner och bekanta som frågar mig om jag kan ”hjälpa dem” att köpa utländska aktier, och rentav är villiga att ge mig förtroendet att förvalta deras pengar(!) Det visar tydligt på två saker: 1) Suget efter utländska sparalternativ är stort, 2) Det finns samtidigt en total okunskap om dessa.

Men det finns så klart även en rad hinder. Om Kinas myndigheter inte sköter internationaliseringen av yuan på rätt vis så kan konsekvenserna bli allvarliga.

Tidigare denna månad under en konferens i Hongkong sade en högt uppsatt rådgivare till Kinas mäktiga nationella reform- och utvecklingskommission (ofta kallat NDRC eller ”superministeriet”), att det är viktigt med en ordentlig riskövervägning.

Rådgivaren menade att det visserligen vore bra med en internationalisering av yuanen för att göra växelkursen stabilare för importörer och exportörer. Samtidigt skulle även Kinas riskfyllda exponering mot utländska statsobligationer minska, och dessutom är det nödvändigt för yuanen att så småningom släppas fri för att valutan ska bli fullt accepterad internationellt.

Men han varnade även för att detta kommer leda till ett fritt flöde av pengar in och ut ur Kina, vilket vore riskfyllt, särskilt med tanke på den stora risken för ett allt för snabbt utförsel av kapital.

I dag sitter Kinas banker på yuan-reserver från flitiga sparare som uppgår till nästan 100 biljoner(!) kronor, vilket motsvarar 180 procent av landets BNP.

Men dessa sparare är givetvis oroliga för Kinas otransparenta banksystem, samt de allt större skulderna till Kinas banker som de statliga företagen och de lokala myndigheterna samlar på sig.

Därför skulle många sparare potentiellt överväga att placera delar av sitt kapital i utlandet. Och bara en tiondels kapitalflykt från Kinas banker skulle innebära att en summa motsvarande 18 procent av BNP försvann, vilket enligt rådgivaren skulle hota Kinas redan sköra finanssystem.

På samma vis skulle också ett allt för stort influx av kapital resultera i inflation inom många sektorer. Räkna hursomhelst med att Kinas internationalisering av sin valuta, och uppluckring av det finansiella systemet, kommer gå fort de närmaste åren.

Det kommer betyda en hel del för sparandet världen över. I mitt nästa inlägg kommer jag skriva om vilka kinesiska investeringsalternativ som är intressanta för oss utlänningar, då Kina även finansiellt öppnar upp sig för omvärlden.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , , ,
6 maj 2013
anka

Vad kostar en fågelinfluensa?

Flera av mina kinesiska vänner tycker jag är tokig som fortfarande äter kyckling. De vägrar själva att äta denna läckra, nyttiga proteinkälla, och har till och med givit upp den saftig Pekingankan.

Anledningen är den fågelinfluensa vid namn H7N9 som härjar Kina sedan en dryg månad tillbaka. Hittills har 27 personer dött, och över 120 smittats.

Trots att det är relativt få människor som hittills smittats, så har viruset redan fått ekonomiska konsekvenser. Hårdast drabbas givetvis fågeluppfödarna. Redan i mitten av april, bara några veckor efter det att de första dödsfallen offentliggjorts, rapporterades att denna industri förlorat motsvarande över 10 miljarder kronor i utebliven försäljning.

Reuters skrev i slutet av april att minst 110 000 fåglar avlivats på grund av smittorisk bara i Shanghai. I Shenyang har priset på levande småkycklingar sjunkit från 4,75 till 0,5 yuan (ungefär lika mycket i kronor), vilket har fått uppfödare att bränna miljontals nykläckta djur.

Efterfrågan på fågelkött sjunkit med 70-80 procent i östra Kina, och även priset på sojabönor har dykt på grund av minskad import från Kina, som står för 60 procent av handeln med dessa bönor eftersom man föder upp fåglarna på dem.

Vissa bedömare fruktar att konsumtionen av fågelkött sammanlagt kan komma att minska med upp till en tredjedel under 2013.

I regionen minns man givetvis SARS-epidemin som bröt ut november 2002. Kinesiska myndigheter mörkade då virusets existens i flera månader, under vilka den hann sprida sig till över ett dussin länder.

Då Kina under våren 2003 till slut tillät en utredning av Världshälsoorganisationen, och erkände smittans existens och omfattning i de inhemska medierna, hade redan över 500 personer mist livet.

Särskilt illa drabbat var Hongkong, dit en kinesisk doktor tog med sig SARS-viruset och smittade minst sexton hotellgäster. Hongkong, ett trångbott, fuktigt internationellt finanscenter är extra känsligt för spridningen av dessa sorters virus. Över 300 insjuknade Hongkongbor dog av SARS under 2003. Så småningom kostade viruset totalt över 800 människor livet, vilket var en tiondel av alla insjuknade.

SARS-epidemin 2003 slog hårt mot sektorer som flyg och turism. Samma verksamheter drabbas även i år.

I samband med 1 maj inföll nyligen en nationell ledighet här i Kina, under vilken många passar på att resa. Antalet kineser som väljer att åka till Shanghai har dock minskat med upp till en fjärdedel innan ledigheten, och minst en tiondel under själva ledigheten, enligt statistik från inhemska resebyråer, som hänvisar till att Shanghai är staden med flest dokumenterade fall av H7N9.

Det ska alltså väldigt lite till innan utbrott av pandemiliknande virus får känningar även i ekonomin. Detta vet givetvis Kinas myndigheter, och även denna gång beskylls de av vissa för att ha tonat ner smittans omfattning. De första dödsfallen ägde nämligen rum i början av mars, men rapporterades inte till allmänheten förrän 31 mars.

Cyniker misstänker att detta beror på den nationella årliga politiska konferens som ägde rum i Peking i början av mars, där Xi Jinping officiellt tillträde som landets nya president. Kanske ville man inte skapa panik, eller ta medial uppmärksamhet från denna enormt viktiga händelse.

Dessutom tror pessimister att antalet fall av H7N9 är betydligt fler än de drygt 100 som hittills rapporterats. Dels för att viruset i vissa fall inte visar några symptom, och dels för att det verkar ha en inkubationstid på några veckor.

Världshälsoorganisationen har också uttryckt farhågor om att viruset det är luftburet, eller rentav kan smitta mellan människor, men inget av detta är ännu bevisat.

Misstänksamheten sedan SARS-katastrofen lever också fortfarande kvar. Rapporterar myndigheterna rätt siffror? Törs patienter med symptom uppsöka sjukhus, eller är de rädda att sättas i karantän utan familjens vetskap så som var fallet 2003?

Av samma anledning tycker också mina kinesiska vänner att jag är tokig som äter kyckling. Själv tror jag på media och experter som säger att smitta främst äger rum efter kontakt med levande djur, och att viruset försvinner då köttet tillagas ordentligt.

Förresten så finns det några sektorer som faktiskt slår mynt av den nya fågelinfluensan. En är grönsaksförsäljning, och en annan är – försäkring. Nyhetsbyrån Xinhua skriver:

Insurance companies are also using the virus as an opportunity to boost income. Ping An Insurance, one of China’s largest insurance companies, is selling bird flu insurance that offers 20,000 yuan in compensation if an insurant is confirmed to have become infected. Other companies, such as Taikang Life and Sinosafe Insurance, are also offering bird flu insurance.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , ,
25 april 2013
bilar

Volvo lider av Kinas vikande efterfrågan på bilar

De senaste dagarna har det varit mycket prat om Volvos verksamhet i Kina. SvD ”avslöjade” i slutet av förra veckan hur Volvos Kina-äventyr innebär att företaget kommer göra en förlust på 2-4 miljarder kronor år 2012.

Detta på grund av svaga försäljningssiffror i Kina, tillsammans med stora utgifter för att bygga nya fabriker och etablera ett nät av återförsäljare.

Enligt SvD skulle Volvos nya ägare Li Shufu ursprungligen haft som mål att sälja upp till en halv miljon bilar i Kina redan 2012. Nu blev resultatet i fjol dock endast 42 000 sålda bilar.

Volvos vd Håkan Samuelsson förnekar SvD:s siffror. Samuelsson medverkade också i en lång intervju i P1 Studio ett under gårdagen, där han målade upp en överlag väldigt positiv bild av Volvos utveckling i Kina.

Volvo har också dragit tillbaka sitt ursprungliga officiella mål, som var att sälja 200 000 bilar i Kina till år 2015.

Hur det än må vara med Volvos räkenskaper får vi se då företaget presenterar sin rapport för fjolåret. Men såväl SvD som SR missar enligt min mening tavlan. De pekar ut Volvos låga försäljningssiffror, men glömmer att ge den bredare bilden, och förklarar inte hur efterfrågan på Kinas bilmarknad har rasat som helhet.

Jag skrev passande nog en reportage om detta i Affärsvärlden för bara två veckor sedan. Titeln är talande; artikelns rubrik är ”Kinas bilmarknad tvärnitar”.

Visserligen har antalet sålda bilar i Kina under det senaste decenniet ökat med i över 25 procent årligen. Kina är också numera världens största bilmarknad, och det land där såväl General Motors som Volkswagen säljer mest bilar.

Tack vare subventioner och stimulanser ökade bilförsäljningen i Kina under 2009 och 2010 med 38,8 respektive 32,4 procent. Men de senaste två åren har tillväxten endast varit 2,5 och 4,3 procent.

Den sviktande tillväxten beror på en rad anledningar, bland annat:

* Inför 2011 tog myndigheterna bort flera subventioner för bilköp

* En andrahandsmarknad har uppstått; i fjol var tillväxten större i försäljning av gamla bilar än av nya

* Trafikstockningar, dåliga vägar och dyra parkeringsavgifter gör att många ställer bilen, eller tvekar att köpa ny bil

* Myndigheterna inser att de måste begränsa antalet bilar för att få bukt med storstädernas luftföroreningar

* En rad lagar har därmed införts för att minska antalet nya bilar; i Shanghai auktioneras ett begränsat antal registreringsplåtar ut varje månad, i Peking lottas de ut

Allt detta har fått bilförsäljningen att de två senaste åren de facto rasa med 30-50 procent i större städer som Peking, Shanghai, Guangzhou och Guiyang. I Peking – där det redan finns fler bilar än i hela Sverige – såldes färre bilar under de två åren 2011-2012, än under det enstaka året 2010.

Men problemet är att de flesta biltillverkare – inklusive Volvo – samtidigt har dragit upp sina investeringsplaner i Kina enligt den tillväxt som rådde 2009-2010.

Volkswagen ska investera nästan 100 miljarder kronor här till år 2015, då man planerar bygga fyra miljoner bilar om året i Kina. General Motors vill inte vara sämre, och siktar på att sälja fem miljoner bilar till samma år, nästan dubbelt så många som i fjol. Redan där har vi hälften av de knappa 20 miljoner bilar som såldes i hela Kina under fjolåret.

Kinas bilindustri kommer under de närmsta tre åren addera lika mycket kapacitet som finns i hela Japan i dag, enligt en rapport från kinesiska myndigheter. Flera olika källor uppger att produktionstakten i Kinas bilfabriker i dag – redan innan alla dessa nya fabriker är klara – ligger på omkring 65 procent, vilket är en bra bit under de 80 procent som ofta anses vara gränsen för lönsamhet.

Sammantaget kan man säga att den vikande efterfrågan på bilar i Kina inte bara är ett orosmoln för Volvo, utan för samtliga tillverkare. Men kanske har Volvo ännu större skäl till oro, eftersom man kom in sent på marknaden i Kina, och dess konkurrenter redan är väl etablerade här. General Motors sålde i fjol 14,7 procent av alla bilar i Kina. Tyska märken stod sammanlagt för 19,3 procent av marknaden.

Vad gäller lyxbilar så såldes 800 000 sådana i fjol i Kina. Tyska tillverkare stod för över 80 procent av dessa, medan Volvos 42 000 utgjorde cirka fem procent.

Samtidigt blir även de kinesiska tillverkarna allt starkare – faktum är att Geely i fjol för första gången sålde fler bilar globalt än Volvo. Det finns dessutom en önskan från Kinas myndigheter att öka de inhemska tillverkarnas försäljning, vilket i så fall då delvis måste ske på de utländsk konkurrenternas bekostnad.

Överetablering, nya regler och en svikande tillväxt för marknaden som helhet är ett hot mot samtliga biltillverkares planer i Kina. Ett hot som absolut inte bör underskattas.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , ,
10 april 2013
blue air

Hur mycket kostar egentligen Kinas miljöförstöring?

En luftrenare är en maskin som i alla fall jag inte kände till innan jag flyttade till Kina. Den renar luften (givetvis) genom ett HEPA-filter som suger in mögel, damm och andra små partiklar som är farliga att andas in.

En sådan maskin ska kunna förlänga livet med upp till åtta år om man på en plats med häftiga luftföroreningar. De dominerande märken, i alla fall här i Kina, är svenska Blue Air och schweiziska IQ Air.

Då en vän för ett par veckor sedan gifte sig och flyttade hem till Sverige så gav han sin Blue Air luftrenare till mig. Men eftersom jag redan (givetvis) har en så lade jag ut den på internet för försäljning.

Nypris för en Blue Air 403 är 4 100 yuan, ungefär lika mycket i koronor. Jag beslutade mig för att ta 3 000 yuan för denna begagnade maskin, och genast började mail och meddelanden ramla in från folk som ville köpa den.

Luftrenare verkar vara bra business i Kina nu. Efter smogtäcket som plågade landets norra delar denna vinter, ska flera återförsäljare i Peking ha fått slut på sina luftrenare, och en väntetid på flera veckor gällde om man ville beställa en ny.

3 000 kronor kan ju ses som en investering med bra återkastning, om den förlänger ens liv med flera år. Men då en finnig britt plockade upp luftrenaren hemma hos mig här i går, kan jag återigen inte låta bli att tänka: ”Hur mycket kostar Kinas miljöförstöring, egentligen?”

Kinas myndigheter kom för bara ett par veckor sedan med ett svar: 1 100 miljarder kronor, om året.

Siffran kommer från Kinas miljöministerium, som i en undersökning uppskattade att landet förlorade denna summa i ”ekonomiska förluster” på grund av föroreningar under år 2010.

Det är mer än dubbelt så mycket än vad samma slags undersökning visade för år 2004, då ”bara” just över 500 miljarder kronor gick förlorade av samma anledning.

2010 var också första gången som kostnaden för föroreningarna växte snabbare (13,7 procent) än Kinas ekonomi (10,4 procent). Utgiften utgjorde dessutom 2010 2,5 procent av hela Kinas BNP.

Och då erkänner till och med Kinas miljöministerium att studien, och därmed även uppskattningen, är inkomplett.

Man har nämligen inte räknat med kostnaden för att förstöra ekosystemet – som skogar, våtmarker och grässlätter – vilket skulle ha fått kostnaden att öka till över 1 500 miljarder kronor, eller 3,5 procent som andel av BNP.

Dessutom hade man inte tillgång till data i alla områden, ofta för att lokala politiker satt käppar i hjulen för undersökningar. Sammantaget fick detta miljöministeriet att på sin hemsida fastslå: ”The existing accounting system fails to reflect the true cost of resources consumption and environmental degradation, as a result the country’s economic achievement has been over exaggerated”.

Alltså borde hela Kinas tillväxtsiffror skrivas ner, eftersom de uppnåtts på bekostnad av framtiden. Men än viktigare, så tar rapport från Kinas miljöministerium inte heller med hälsokostnader i beräkningarna. För i Kina, ”världens mest förorenade land”, är miljöförstöringens följder på hälsan förödande.

En annan färsk studie visar nämligen hur utomhus luftföroreningar bidrog till 1,2 miljoner tidiga dödsfall i Kina under 2010. Därmed står Kina för 40 procent av världens alla dödsfall från föroreningar. Två är Indien med 620 000 sådana dödsfall.

Detta enligt forskare från bland annat Världshälsoorganisationen och University of Washington, som också menar att 25 miljoner år av hälsosamt liv försvann från Kina 2010 på grund av föroreningarna. Det är en hel del arbetstimmar som går förlorade där.

Och om man även på något luddigt vis räknar in begreppet ”framtida förlorade arbetstimmar” blir kostnaden ännu högre. För ett par veckor sedan kom nämligen Bloomberg med en artikel som sammanfattade olika forskarrapporter, vilka alla drog tydliga samband mellan Kinas miljöföroreningar och defekter hos nyfödda barn.

I provinsen Shanxi, härjad av en växande kolindustri, är det 18 gånger vanligare än i USA med defekter i neuralröret bland nyfödda barn. Det innebär att delar av bebisens hjärna, kranium eller ryggrad saknas, eller inte är korrekt sammanlänkande. Dessa foster överlever oftast bara några veckor.

En annan undersökning – gjord av Columbia University och tre kinesiska lärosäten – visade att en stor koleldad kraftstation i staden Chongqing gav nyfödda barn där problem med motoriken, DNA och utvecklingen av hjärnan.

Detta kom man fram till efter att ha undersökt ett stort urval mödrar och bebisar under tiden som kraftstationen var öppen och tillfälligt stängd.

Kort sagt kan man dra följande slutsatser:

1) Kina har enorm, kostsamma miljöproblem

2) Allt som har med miljö att göra har en lysande framtid i Kina

3) Kanske skulle jag kunnat ha sålt min luftrenare dyrare!

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , , , , , ,
1 april 2013
Apple

Apple och andra utländska företag hängs ut i kinesisk media

Kinesisk statlig media verkar ha beslutat sig för att sänka Apple. I mitten av mars ägnade statliga nätverket CCTV ett helt tv-program åt att klaga på företagets garanti och kundtjänst, och menade att företaget diskriminerar kinesiska kunder genom att erbjuda dem sämre villkor än i USA.

Ett par veckor senare kom Folkets dagblad – en tidning som ofta kallas ”kommunistpartiets språkrör” – med en ledarartikel som uppmanade kinesiska konsumenter att ”tillintetgöra Apples ojämförbara arrogans”, och menade att den amerikanska jätten inte sköter sig som en stor utländsk aktör i Kina bör göra.

Attackerna från media var dåligt underbyggda, och en undersökning av CNN visar att Apples garantivillkor inte alls är annorlunda i Kina jämfört med i USA.

Särskilt pinsamt blev det för CCTV, då det senare kom fram att tv-nätverket betalat en känd taiwanesisk sångare för att skriva negativa poster om Apple på sin mikroblogg i samband med tv-nätverkets kritiska ”granskning”.

Då det uppenbarligen inte bygger på fakta, så finns flera olika teorier om vad kinesisk medias kritik bygger på. CNN lägger fram fem av dessa:

1) Det är i själva verket så att Apple beter sig illa, i vilket fall så är företaget dåliga på att gå ut med information och förklara läget för kunder och inhemsk media.

2) Apple har inte ställt sig in hos de rätta ledarna eller politikerna. I Kina är detta viktigt, och klagomålen från statlig media har börjat först efter Kinas ledarbyte i november i fjol.

3) Kina försöker ge sina inhemska mobiltelefontillverkare fördel gentemot Apple.

4) Kina försöker stärka förhandlingspositionen för sina egna telekomföretag, som ju förhandlar med Apple om kontrakt varje gång det kommer ut en ny telefon. China Mobile har ännu inte kommit överens med Apple, och världens största mobiloperatör erbjuder i dagsläget inte ens 3G till iphone.

5) Kina hämnas på hur amerikanska myndigheter behandlar kinesiska företag, som exempelvis Huawei och ZTE. Båda dessa telekombolag har gått miste om stora affärer på grund av anklagelser om nära band till Kinas militär.

Även flera andra medier tror att det handlar om alternativ nummer fem. Apple är samtidigt inte det enda utländska företaget som på sistone attackerats av Kinas statliga media.

I samma program som Apple drog i långbänken av CCTv, fick sig även tyska biltillverkaren Volkswagen en källa. De tvingades återkalla över 380 000 fordon, sedan CCTV intervjuat flera kinesiska Volkswagen-ägare som uttryckt missnöje med sina bilar.

Och bara någon dryg vecka senare, den 26 mars, publicerade China Daily en artikel om påstådda problem med utländska lyxbilar, där Volkswagen tillsammans med BMW och Mercedes-Benz anklagades för att i dämpningen använda sig av ett material som kan orsaka cancer.

De tyska biltillverkarnas egna testlabb visade inga problem med materialen, men de kinesiska mediernas anklagelser står fast. Volkswagen har gemensamt med Apple att de gör stora pengar i Kina genom att sno marknadsandelar från inhemska företag.

För samtidigt som många kinesiska biltillverkare vacklar, ökade Volkswagens lönsamhet i Kina med 42 procent i fjol. Företaget siktar på att nästan dubbla sin försäljning i Kina fram till år 2015, med hjälp av nya investeringar på över 100 miljarder kronor.

Economist påpekar att påhoppet av de tyska biltillverkarna kan vara en hämnd mot höga europeiska skatter på kinesiska solceller. Eftersom de stora målen kommer på så kort tid, har Economist ytterligare en teori om varför detta sker:

There is another, even more troubling, theory that could explain the bizarre and unexpected attack on Apple this month. Taken together with other recent tirades against foreign firms like Volkswagen, this could mark a radically different approach to foreign companies being tested by China’s new leadership.

Kinas nya president Xi Jinping gick också nyligen ut med en uppmaning till Kinas lokala myndigheter att köpa inhemska bilmärken. I fjol stod utländska tillverkare för cirka 70 procent av bilförsäljningen i Kina. Myndigheternas uttalade mål är att öka de inhemska märkenas andel till 40 procent senast 2015.

Klart är i alla fall att utländska företag som är ledande i branscher där Kinas myndigheter satsat mycket pengar – som telekom och bilindustri – måste räkna med att bevakas hårdare i Kina än sina kinesiska konkurrenter.

Detta blev också tydligt då det amerikanska matföretaget Yum, som bland annat driver Kentucky Fried Chicken, i slutet av fjolåret beskylldes av kinesisk media för att använda antibiotika i tillredningen av kycklingvingar.

Yums försäljning i Kina har i början av detta år sjunkit med en femtedel.

Kanske är inte maten från Yum nyttig. Men avslöjandet kommer i ett land där allt från exploderande vattenmeloner till fisk uppfödd på antibiotika censureras i media, och där mjölkskandaler som drabbar hundratusentals småbarn mörkas in i det sista för att tillgodose särintressen för myndigheter och inhemska företag.

Såväl Lipton som Nestle har tidigare varit med om samma sak.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , ,