16 augusti 2011
bank

Äntligen kund hos världens största bank!

tips

(FÖRSTA DELEN OM ATT VARA KUND VID EN BANK I KINA)

Efter att ha bott i Kina alldeles för länge utan någon kinesisk bank, tog jag mig förra veckan i kragen och skaffade just en sådan.

Då jag inte har någon kinesisk inkomst, har jag egentligen inte riktigt behövt någon lokal bank.

Men ett par bekymmersamma saker har legat och gnagt som ändå bör göra det värt besväret:

ANLEDNING 1: Alla dessa avgifter. Varje gång jag tar ut pengar här med Visa-kort utfärdat av min svenska bank, kostar det 30 kronor. Kina är ett kontantsamhälle, och då jag varje kvartal ska ge min hyresvärdinna ett femsiffrigt belopp i kontanter brukar det uppstå bekymmer.

Det finns ju nämligen av ”säkerhetsskäl” en gräns på hur mycket kontanter man kan få ut under en vecka, vilken alltid brukar överskridas i och med detta tillfälle.

Då får jag antingen låna kontanter av någon, eller ta ut pengar ”manuellt” på Kinas riksbank, med hjälp av en uråldrig maskin som personalen drar över mitt Visa-kort.

De brukar alltid flina lite på bankkontoret, ta fram en dammig kassabok och skriva in mina uppgifter där, innan de tar ut en ännu högre avgift än bankomaten.

Om man har ett svenskt bankkort, är den uråldriga maskinen den enda lösningen att på kort tid uppbåda kontanter av en femsiffrig mängd i Kina.

ANLEDNING 2: I Kina är gå till banken något av de mest ansträngande man kan göra. Trots att en storstad som Peking är full med bankkontor, är det alltid trängsel och väntetid.

Eftersom konceptet internetbank inte har slagit riktigt här, går folk med stora mängder kontanter för att sätta in på banken. Folk får fortfarande ofta sin lön i handen. Många köper också sin el på banken, med hjälp av förbetalning till ett kort som sedan läses av i hemmet.

Utan fast arbete har jag i och för sig haft fördelen att kunna gå till banken under de timmar som infaller mellan lunchen och arbetsdagens slut.

Behöver därför sällan vänta längre än en halvtimme, men vid ett par tillfällen har även jag suttit i nästan två timmar och väntat på bankens stolar, som ofta är gjorda av stål.

Även om internetbank inte slagit här, så finns ändå den tjänsten. Därför tänkte jag slå två flugor i en smäll och slippa både avgift och att gå till banken, genom att sköta allt via internet och i fortsättningen ta ut pengar med mitt kinesiska kort.

ANLEDNING 3: Det finns en rad tjänster man inte kan använda utan kinesisk bank eller internetbank. Det rör sig om allt från att boka flygbiljetter till att handla varor online.

Dessutom kommer bankkorten med systemet China UnionPay, som fungerar i över 100 länder och områden.

Jag kan då använda mitt kinesiska bankkort för att – utan avgift – plocka ut pengar i grannländerna som jag ju besöker med jämna mellanrum. Kan även få ut pengar ur bankomater i Sverige med till samma villkor.

DÅ VAR DET DAGS ATT VÄLJA EN BANK, OCH UTBUDET I KINA ÄR STORT.

Det finns tolv stora banker som ägs av centralregeringen, samt ett ännu större antal mindre banker som ägs av lokala myndigheter.

Det finns dock endast två privatägda banker i Kina; China Minsheng Bank och Taizhou City Commercial Bank.

Efter lite research förstod jag att det som utländsk kund är vettigt att hålla sig till någon av de stora.

De har tjänster på engelska, och är mer synkroniserade med utländska kort och konton.

Av de statligt ägda bankerna singlas ofta fyra ”jättar” ut: Bank of China (centralbanken), China Construction Bank, Agricultural Bank of China samt Industrial and Commercial Bank of China.

Valet föll då på den allra största banken i världen; Industrial and Commercial Bank of China, förkortat ICBC.

ICBC har cirka 400 000 anställda, över 150 miljoner kunder och mest börskapital av alla banker i världen.

Inte illa för en bank som grundades 1984, och därmed är yngre än jag själv.


ICBC har otaliga kontor i och utanför Kina. Här ett vid konstdistriktet i megastaden Chongqing (bild av mig).

Det var dock inte storleken som fick mig att välja ICBC, utan faktumet att banken alltid går i bräschen då det gäller experiment och nya förvärv i utlandet.

ICBC ska i år öppna kontor i tio nya länder, och innan 2012 vara representerade i över 40 länder.

I januari i år öppnade banken kontor i Paris, Bryssel, Amsterdam, Milano och Madrid.

Så sent som förra veckan köpte man 80 procent av en argentinsk bank, och tidigare i år investerade man också över en miljard kronor för att bli majoritetsägare i Bank of East Asia.

ICBC:s ordförande har tidigare också uttalat sig tydligast om globaliseringen av Kinas banker.

Tidigare i år utfärdade ICBC även kreditkort i två valutor, där Kinas valuta yuan och en annan valuta existerar parallellt på två konton genom samma kort.

Skulle någonsin ett kreditkort utfärdas med både svensk och kinesisk valuta, så är det väl ändå genom ICBC det kommer ske.

I så fall skulle min svenska lön automatiskt skulle förvandlas till yuan som kontinuerligt stiger i värde.

MEN DET FÅR FRAMTIDEN UTVISA. NU HADE JAG I ALLA FALL BESTÄMT MIG OCH DET VAR DAGS ATT GÅ TILL BANKKONTORET.

Eftersom det vanligtvis är omständigt att bara betala en räkning, bävade jag inför processen att öppna ett konto.

Jag tog med min flickvän, och efter en kortare(!) tids väntan skulle det fyllas i några blanketter.

Tjejen i min lucka kunde givetvis ingen engelska, liksom personalen på Swedbank inte kan någon kinesiska.

Tjejen i luckan visste heller inte något om hur ICBC fungerade med utländska banker, och bad oss ringa kundtjänst. Dessutom var något fel i formuläret.

Vi förlorade vår köplats och tog en ny nummerlapp.

Jag suckade djupt och tackade mig själv för att jag tagit med vatten och snacks. Detta kunde bli en lång process.

Efter ytterligare ett par fel i formuläret (mellannamn, omvänd placering av för- och efternamn) så kunde jag dock relativt snabbt kvittera ut ett bankkort och en dosa för internetbanken.

Det hela tog faktiskt bara någon timme – vi trängde oss i kön – och lättad lämnade jag banken just innan lunchrusningen skulle till att börja.


Mitt nya bankkort från ICBC med UnionPay, samt huvudarenan för OS 2008. Kortet är giltigt i 10 år.

Sedan dess har jag inte gjort något.

Jag har inbillat mig själv att jag är ”upptagen”, medan internetbanken i en vecka legat till vänster om datorn, just inom räckhåll.

”Ta i mig om du törs”, har den sagt utmanande.

Eftersom att gå till banken är krävande och komplicerat, torde det vara något alldeles extra att sätta upp ett konto för internetbanken.

Men i dag tog jag plötsligt, som i ett infall, ett djupt andetag och slet upp paketet.

På utandningen såg jag en hårdvara, en USB-kabel och en bruksanvisning på kinesiska.

Jag ögnade lite på första bladet, förstod att jag skulle gå till bankens hemsida och ladda ner en mjukvara.

Vanligtvis gillar jag inte att ladda ner sådant i Kina, då det tidigare har hänt att det funnits bevakningsprogram i de större företagens mjukvaror.

Men efter ännu ett djupt andetag laddade jag ner eländet, bara för att i instruktionsboken läsa att jag skulle köra en fil i formatet EXE.

För att kunna göra det med min Mac-dator måste jag ladda ner ytterligare (minst) en mjukvara.

Klockan börjar bli mycket, jag har en tid hos frissan snart, ser alla 8-10 redan öppna fönster fulla med information och användartips av ICBC:s internettjänster, på både engelska och kinesiska.

Nja, jag väntar tills min flickvän kommer hem. Hon får hjälpa mig även med detta, även fast jag är fast besluten att försöka klara av alla vardagliga ärenden här i Kina på egen hand.

Jag ska kunna sätta upp en bank, jag ska kunna ta ut pengar utan avgift, jag ska slippa gå till bankkontoret i onödan, jag ska kunna handla på Taobao – Kinas eget eBay.

Nästa steg är att göra mitt första inköp på internet, och att betala hyran via min internetbank.

Det måste ske innan mitten av september.

Följ med och se hur det går att använda Kinas och världens största bank!

Har du frågor om banker i Kina? Jag svarar gärna!

ad
30 mars 2015
ekonomi

Singapores eviga landsfader död

Under gårdagen stannade Singapore upp för att sörja sin nästan odelat älskade grundare och landsfader Lee Kuan Yew, som nyligen dog i lunginflammation 91 år gammal efter att ha vårdats på sjukhus flera veckor.

Lee är den enda ledare i hela världen som under sin livstid tagit en nation från tredje till första världen. Samtidigt som andra länder i Sydostasien plågats av krig, inflation och korruption så har Singapore de senaste fyra decennierna visat upp en stabil tillväxt på i snitt cirka sju procent.

Detta hade aldrig skett utan Lee, som blev landets första premiärminister efter självständigheten från Storbritannien 1959 – ett ämbete som han behöll fram till 1990, och först 2011 lämnade han Singapores kabinett.

Lee utmärkte sig som en lysande student i Singapore redan innan andra världskriget, och fick efter krigets slut möjlighet att studera vid London School Economics och Cambridge där han tog sin juridikexamen med sällsynta ”double starred-first-class honours”.

Den enda som slog honom i tentorna sades vara hans framtida fru som också var toppstudent vid samma skolor. Då de båda återvände till Singapore 1950 och gifte sig så satsade Lee allt på politiken, trygg i vetskapen om att hur än karriären gick så kunde frugan med sina toppbetyg alltid se till att det fanns mat på bordet (de båda höll ihop tills frun avled 2008).

Då självständigheten från Storbritannien till slut blev verklighet så hade Lee manövrerat sig till toppen av People’s Action Party (PAP), och kunde påbörja sin tid som premiärminister i och med att partiet vann landets första val.

Men utsikterna för nationsbyggande var knappast goda. Landets var litet till ytan och saknade alla slags naturresurser inklusive sötvatten. Den dryga miljonen invånare bestod främst av fattiga invandrare från Kina, Malaysia, Indonesien, Indien och en rad andra asiatiska länder. De saknade en gemensam historia eller ens en förankring till det geografiska området.

Under 1960-talet uppstod också mycket riktigt en rad etniska upplopp i den malaysiska federation – främst mellan kineser och malaysier – som kostade hundratals människor livet och var en av anledningarna till att Singapore, mot Lees vilja, lämnade federationen men Malaysia.

Lee visade dock att han till skillnad från regionens andra ledare var klok nog att ta sig an oroligheterna på ett effektivt vis. Men makthavare i andra sydostasiatiska länder – Malaysia, Kambodja, Vietnam, Burma, Indonesien, Laos – under denna tid ägnade sig åt populism, ideologi eller religiös extremism så var Lee främst intresserad av pragmatism.

För att få bukt med de etniska oroligheterna byggdes stora mängder allmännyttiga bostäder som sedan kvoterades efter etnisk tillhörighet för att framtvinga integration, och samtidigt hindra uppkomsten av slumområden med malaysiska eller indiska invånare som traditionellt tillhör den fattiga delen av befolkningen.

Meritokrati genom akademiska kvalifikationer var den viktigaste egenskapen då tjänstemän tillsattes. Landets ministrar kom att tillhöra de bäst betalda i världen för att motverka korruption och locka talang som annars hade kunnat dragit sig till näringslivet.

För att få fart på ekonomin hölls staten dock så liten som möjligt och ekonomin öppen med ytterst få regleringar. Transparens och effektivitet var två av ledorden, som drog till sig jättelika utländska investeringar i en tid då regionens andra länder snarare förespråkade självförsörjning. Man hade givetvis även fördel av det geografiska läget, med en naturlig djupvattenhamn vid Malacca-sundet där 40 procent av världens fraktfartyg passerar.

Vidare var Singapore – liksom hela den malaysiska federation där landet också ingick i början i början av 1960-talet – hotat av den aggressiva regionala stormakten Indonesien, som med förnöjelse såg på hur Storbritanniens militära närvaro i området blev allt svagare.

Lee förstod tidigt att Singapore i längden inte kunde förlita sig på brittiska styrkor för att försvara sitt territorium. Då Indonesien i mitten av 1960-talet genomgick inrikespolitiska förändringar var Lee en av initiativtagarna till ASEAN, som grundades 1967 och är en stor anledning till fred har kunnat bibehållits i regionen.

Då Storbritannien 1971 drog tillbaka ”alla styrkor öster om Suez” hade Lee redan sett till att bygga upp en respektabel militär – något som stått högt upp på agendan ända sedan dess, och fortfarande i fjol gick över en femtedel av Singapores budget till de militära styrkorna.

Genom att under sina 31 år som premiärminister avstå från frestelser som persondyrkan eller svågerpolitik, och lägga allehanda personliga övertygelser vid sidan om till fördel för pragmatism och effektivitet, förvandlade Lee den lilla obetydliga ön till en av Asiens tigerekonomier. I dag har Singapore flest miljonärer per capita i hela världen – ett av sex hushåll har tillgångar på över en miljon dollar, även om man inte tar med fastigheter i beräkningen.

Då Lee nu går ur tiden är Singapore med sina drygt fem miljoner invånare enligt Internationella valutafonden världens tredje rikaste land räknat i BNP per capita, bakom Qatar och Luxemburg.

Men samtidigt ligger man – tillsammans med Papaua nya Guinea – på en blygsam delad 75:e plats i det demokratiindex som The Economist Intelligence Unit publicerar varje år, bakom länder som Senegal och Makedonien.

Vid ett tidigt skede av sitt nationsbyggande menade Lee att Singapores utsatta situation rättfärdigade begränsningar vad gäller demokrati. För att få bukt med etniska motsättningar förbjöds hätska tal, och brottsrubriceringen ”vandalism” innebar offentlig prygling. Dödsstraff genom hängning delades ut för mord, vapenbrott eller droghandel och Singapore var länge ett av de länder som avrättade absolut flest invånare per capita.

Lee drog sig heller inte för att låsa in misstänkta kommunister, och stiftade med tiden lagar som gjorde det möjligt att stämma politiska meningsmotståndare eller utländsk media (de inhemska medierna hamnade tidigt, och är än idag, under rigorös statlig kontroll).

Det är förvisso sant att regelbundna och transparent val har hållits i Singapore sedan 1959. Men samtidigt är landets politiska system designat på ett vis som gör det nästan omöjligt för PAP att förlora dessa val. I det senaste valet gjorde PAP sitt sämsta resultat någonsin med endast 60 procent av röster – men fick icke desto mindre 93 procent av platserna i parlamentet.

Politiska meningsmotståndare som ansetts för farliga har ofta funnit sig själva utblottade efter långa domstolsprocesser, och valmanskrestsar med ”för många” röster på andra partier riskerar att få mindre pengar från myndigheterna.

Lee var nämligen aldrig någon övertygad demokrat. Hans kritik mot den ”dekadens och idealism” som demokrati av västerländskt snitt ofta förde med sig var stundtals nästan lika högljudd som hans kritik mot kommunismens meningslösa dogmatism. Han ansåg dessutom att båda systemen – i motsats till hans egen meritokrati – tenderade att ta fram unga, oerfarna ledare enkom för att locka röster eller sympatier från olika samhällsgrupper.

Så sent som 1994 sade sig Lee fortfarande inte vara övertygad om att ”en man, en röst” är det bästa politiska systemet, och att valen ändå skedde på detta vis främst som en följd av det brittiska arvet. (Andra citat innefattar: ”Vi bestämmer vad som är rätt, det spelar ingen roll vad folket tycker” samt ”om ingen är rädd för mig så är jag meningslös”.)

Vissa frågetecken väcks också över faktumet att det i dag är Lees son – Lee Hsien Long – som är ledare för PAP och varit Singapores premiärminister i sju år. Men för de som ens hintar att detta skulle bero på nepotism väntar, just det, stämningar och skyhöga bötesbelopp.

Det är därför inte lustigt att cyniker ofta påstår att Singapores politiska system är öppet nog för att hålla regeringen ärlig och icke-korrupt, men inte så pass öppet att PAP riskerar förlora makten. På grund av lagar mot exempelvis homosexualitet har Lees kritiker även gått så långt som att kalla Singapore för ”Disneyland med dödsstraff” eller ”Pyongyang med bredband”.

Men samma politiska system har också möjliggjort för PAP att planera längre än en mandatperiod i taget, samtidigt som man heller inte behövt spela på populistiska strängar för att vinna röster. För många av Singapores invånare är det politiska systemets brister ett acceptabelt pris att betala för fred och ekonomiskt välstånd.

Lee har dessutom skapat ett politiskt system som överlevt honom själv, i och med att Singapore fortfarande ständigt ligger i topp på allehanda rakningar gällande brist på korruption eller öppenhet och effektivitet som underlättar för affärsverksamhet.

Och som The Economist syrligt påpekar, så utmanar Singapore – till skillnad från Disneyland eller Pyongyang – på allvar den djupt rotade föreställningen om att frihet är en förutsättning för ekonomiskt välstånd och hållbar tillväxt.

24 mars 2015
boao forum

Stefan Löfvens Kinaproblem

Under riksdagens utrikespolitiska debatt 11 februari spetsade jag öronen för att höra vad den nya regeringen hade att säga om Kina, världens största diktatur.

Det var inte mycket – främst diskuterades ju Palestina och Saudiarabien – men Margot Wallström hann i alla fall med att säga att hon ville se en ”uppriktig dialog om mänskliga rättigheter med Kina”.

Möjligheten till en sådan dialog ges redan vid detta veckoslut, då Stefan Löfven 27-28 mars åker till tropiska ön Hainan i sydligaste Kina för att medverka vid Boao Forum. Där kommer han träffa såväl landets president som premiärminister.

Den senaste tidens utrikespolitiska utveckling verkar dock ha gett regeringen kalla fötter. Efter att man först erkänt Palestina som självständig stat kallade som bekant ett rasande Israel hem sin ambassadör från Stockholm.

Sverige blev sedan varse om att otack är världens lön, då Arabförbundet inklusive Palestina fördömde utrikesminister Margot Wallströms uttalanden om medeltida tortyr och bristen på mänskliga rättigheter i Saudiarabien.

Uttalandet fick även saudiernas ambassadör att åka hem, tätt följd av ambassadören för Förenade arabemiraten. Ytterligare en följd blev en spricka till näringslivet så stor att flera av landets högsta direktörer inte ens inställde sig då Wallström tillsammans och näringsminister Mikael Damberg kallade till möte med anledning av utvecklingen.

Säga vad man vill om regeringens nya ”feministiska utrikespolitik”, men rent resultatmässigt har den i alla fall knappast varit någon succé. Det verkar såväl Wallström som statsminister Stefan Löfven vara på det klara med inför det kommande Kinabesöket. I dag har de båda nämligen svarat undvikande på frågan huruvida Kina är en diktatur.

Då det gällde Saudiarabien var Wallström så tydlig det bara gick med att landet inte kunde kallas för något annat än en diktatur. Då nyhetsbyrån TT tidigare i dag frågade om detta epitet även kan sättas på Kina svarade hon:

Jag förstår att det är frestande att komma med sådana frågor och lista alla olika länder. Jag tycker inte att vi ska göra det.

Då TT något provocerande frågar om regeringen ”fyllt kvoten” med länder att göra sig osams med upprepar Wallström bara att hon inte tänker ge sig in på att lista olika länder.

Löfven å sin sida svarar varken bu eller bä på den raka frågan om Kina är diktatur, utan nöjer sig med att blott konstatera hur Kina är ”en enpartistat som inte har allmänna val”.

Han ville heller inte berätta hur han kommer angripa frågan med mänskliga rättigheter, utan säger något tomt att Sverige genom åren diskuterat mänskliga rättigheter med Kina och ”kommer fortsätta med det på ett sätt som passar båda länder”. Även Löfven säger att utrikespolitiken ”inte syftar till att sätta etikett på länder”.

Och det är sannerligen ingen lätt uppgift Stefan Löfven har. På besök i Kina vid ett stort internationellt möte känner man sig sannolikt – särskilt som nyvald statsminister för lilla Sverige – ganska liten då man skakar hand med den självsäkra och ultranationalistiska presidenten Xi Jinping.

Men om regeringen vill stå för sina ord angående en ”uppriktig dialog” med Kina så är det samtidigt verkligen inget alternativ att avstå från känsliga frågor vid detta första möte. För det första skulle det visa på en inkonsekvens som utav tvivel rubbar förtroendet inte bara för den nya utrikespolitiken utan för hela regeringen.

För det andra vore det bedrägligt att – i en tid då läget för mänskliga rättigheter blir allt värre i Kina – plötsligt anta en mjukare ställning mot dessa övergrepp än tidigare regeringar.

Under ett möte 2008 med Kinas dåvarande president Hu Jintao lämnade Fredrik Reinfeldt över en lista med 13 namn på samvetsfångar som Sverige ansåg att Kina bör släppa fria, samtidigt som Sverige krävde att människorättsaktivisten Hu Jia skulle få återförenas med sin familj.

Då Göran Perssons besökte landet 1996 lämnade han över en liknande lista med ett tiotal namn direkt till kinesiska Utrikesdepartementet. Detta ökar kraven på att även Löfven ska presentera en liknande lista – inte minst förstås efter de extremt hårda ordalagen mot Saudiarabien.

Sedan president Xi Jinping tog fick makten för drygt två år sedan har Kina fängslat dussintals dissidenter, ökat kontrollen av internet, förbjudit västerländsk litteratur vid kinesiska universitet, kört med stridsvagnar på Hongkongs gator, utökat de territoriella kraven i Sydkinesiska havet och dragit åt tumskruvarna på media samt inskränkt yttrandefriheten på ett vis som fått Kina att falla till plats 176 av 180 rankade länder.

Bara Syrien, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea ligger efter Kina på 2015 års lista från Reportrar utan gränser (Saudiarabien ligger ett dussin steg högre upp, på plats 164). Också i Amnestys årliga rapport om mänskliga rättigheter – som jag tidigare sammanfattat här – målas en ideligen nattsvart bild upp av tillståndet i Kina.

Så utifrån en moralisk ståndpunkt vore det i många aspekter berättigat att kritisera Kina hårdare än Saudiarabien. Men eftersom Kina är en större ekonomi och viktigare handelspartner skulle detta knappast förbättra regeringens relation till näringslivet – eller handeln med Kina, för den delen.

Under det kinesiska nyåret som inföll i mitten av februari visade Löfven dock hur viktig han anser relationen med Kina vara genom, att av en som få regeringschefer önska landet gott nytt år i särskilt uttalande där han även klämde i med nyårsfrasen ”xinnian kuaile” på mandarin (se video här).

I en intervju just innan denna nyårshelg med statliga tv-kanalen CCTV talade statsministern dessutom varmt om möjligheterna till ett djupare samarbete med Kina vad gäller miljöteknik.

Vid båda ovanstående tillfällen poängterar Löfven också Sveriges historiska relationer med regimen i Peking, och framhåller att vi i år firar 65 år av goda diplomatiska kontakter med Folkrepubliken Kina. Detta eftersom Sverige var ett av de första länderna att internationellt erkänna Mao Zedongs nya kommunistiska stat.

Vidare talar statsministern – under intervjun såväl som nyårshälsningen – om hur Sverige och Kina haft ett nyttigt handelsutbyte ända sedan 1600-talet. Att måla med en så bred pensel och spela på historiska relationer ser i alla fall jag som ett tecken på att den nya regeringen vill samarbeta närmare med Kina inom flera områden än bara miljön.

Som någon sade: ”här har vi så mycket moral att vi har dubbelmoral”.

18 mars 2015
aiib

USA ilskna över EU-länder i Kinas nya världsbank

Jag har tidigare här på Finansliv skrivit om Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), som är en slags alternativ världsbank med Kina som viktigaste aktör och finansiär. I oktober i fjol skrev flera asiatiska länder under ett avtal angående grundandet av denna bank, vilket innefattade lokala stormakter som Indien, Malaysia och Vietnam.

Kineserna bistod då med cirka 300 miljarder kronor till bankens dispositionsfond, vilket var mer än alla andra medlemsländer tillsammans. Bankens primära syfte kommer vara att låna ut pengar till olika infrastrukturprojekt i Asien.

USA och även Japan har ock dvarit måttligt entusiastiska till AIIB. De skulle hellre se att aktiviteten sker genom redan etablerade institutioner som Världsbanken eller Asia Development Bank, där de båda länderna historiskt har väldigt stort inflytande.

I Världsbanken har USA 15,8 procent av rösterna och Japan 6,8 procent. Det kan jämföras med Kinas andel på blott 4,2 procent – trots att Kinas BNP nu är dubbelt så stor som Japans, och befolkningen tio gånger så stor.

Även i Asian Development Bank har Japan där mer än dubbelt så många röster som Kina, och banken har sedan starten alltid haft en japansk chef.

AIIB å sin sida kommer ha sitt huvudkontor i Peking och ledas av en kinesisk tjänsteman vid namn Jin Liqun. Om man vidare ser till den stora summa pengar som kineserna satsat i projektet så är det är det självklart att Kina kommer vara dess mest inflytelserika medlem.

Detta bekymrar USA, som oroar sig för att Kina kan använda banken som ett instrument för att med morot och piska få länder i regionen att anpassa sig efter Pekings politiska vilja. Redan från början rådde amerikanerna därför sina allierade i regionen – som Australien och Sydkorea – att hålla sig utanför banken.

Men den senaste veckans utvecklingen i frågan har varit inget mindre en ett knytnävsslag i ansiktet på USA, som även kommer ge amerikanarna en långvarig diplomatiskt huvudvärk. I slutet av förra veckan meddelade nämligen Storbritannien att de kommer ansöka om medlemskap i AIIB, och denna vecka följde samma uttalande från Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Dessutom väntas nu även Australien och Sydkorea – delvis som ett resultat av de fyra europeiska ny medlemsländerna – omvärdera sin inställning till AIIB och ansöka om medlemskap innan 31 mars, vilket är deadline för ansökningar från de länder som vill ha status som ”founding members”.

USA har alltså misslyckats inte bara med att hålla sina regionala allierade utanför AIIB, utan tvingas nu också se sina viktigaste europeiska samarbetspartners bli en del av vad som ofta kallas ”Kinas världsbank”.

Amerikanerna har också svarat i hårda ordalag. Förra veckan fördömde man öppet britternas beslut och anklagade dem för att böja sig inför kinesiska direktiv. Enligt före detta rådgivare till president George Bush som BBC talat med, så är det ”mycket ovanligt” att USA skäller ut Storbritannien offentligt på detta vis.

Detta torde visa hur känslig frågan egentligen är. Under gårdagen (tisdag) uppmanade USA vidare även de övriga europeiska länderna att ”tänka efter en andra gång” innan de går med i AIIB:

Washington insists it has not actively discouraged countries from joining the new bank, but it has questioned whether the Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB) will have sufficient standards of governance and environmental and social safeguards.

”I hope before the final commitments are made anyone who lends their name to this organization will make sure that the governance is appropriate,” Treasury Secretary Jack Lew told U.S. lawmakers.

Samtidigt är en av de främsta anledningarna till utvecklingen att många länder länge varit irriterade över sitt begränsade inflytande i de globala institutioner som amerikanerna dominerar, exempelvis Världsbanken vars orättvisa röstandelar jag gav exempel på ovan.

USA:s kongress har också bromsat en reform som skulle givit Kina och andra utvecklingsländer större inflytande i Internationella valutafonden. Jack Lew uppmanar nu den av republikanerna dominerade kongressen att godkänna dessa reformer, men det är knappast troligt att så kommer ske.

Istället kommer AIIB att växa sig starkare än ens kineserna från en början hade kunnat hoppats på. Kinas finansminster Lou Jiwei sade i veckan att 27 länder hittills ansökt om att vara med och etablera den nya banken.

Förutom att Australien och Sydkorea kan komma att ansöka så spekuleras det även om schweiziskt medlemskap. Det är knappast troligt att Japan kommer bli medlem, men Takehiko Nakao, chef för Asian Development Bank, uttryckte i veckan sitt hopp om de båda bankernas nära framtida samarbete.

Enligt bland annat The Diplomat finns det nu ingen riktigt bra metod för USA att hantera detta diplomatiska bakslag på:

There are no good options left for Washington at this point. If it continues to refuse to join, it will look like a stubborn outlier that refuses on principle to take part in Chinese-led initiatives – even when the regional consensus is clearly that the AIIB is a positive development. If Washington joins on, its lateness will make it clear that the U.S. only changed its policy once it proved unable to sway friendly nations to join its boycott.

(…)

The lesson from the AIIB is clear: Washington cannot expect its partners to join it in boycotting China’s projects, particularly when they see benefits to be had by joining in. The U.S. has legitimate concerns over these initiatives and what they mean for expanded China influence, but it needs to find a better solution for voicing its objections than exerting diplomatic pressure on its friends.

Håll alltså ögonen öppna den 31 mars för att se vilka länder som blir en del av Asian Infrastructure Investment Bank; Kinas ”nya världsbank”.

Fler inlägg om: , , , , , ,
13 mars 2015
Börsen

Kinas nya tillväxtmål och våldsamma reformer

Under veckan har nationella folkkongressen i Peking – årets största politiska möte i Kina – lidit mot sitt slut. I sin årliga arbetsrapport satte Premiärminister Li Keqiang tio miljoner nya jobb och en ekonomisk tillväxt på 7 procent som målsättning för 2015.

Det vore givetvis drömsiffror för vilken annan nation som helst – men i Kina utgör 7 procent den lägsta tillväxten på över två decennium. Anledningarna till avmattningen är många; framför allt ligger det ju i själva sakens natur att hög procentuell tillväxt blir svårare att uppnå från en större bas – Kinas tillväxt på 7 procent i år är faktiskt större i reella tal än tillväxten på 14 procent år 2007.

Vidare så har de senaste två årtiondenas genomsnittliga tillväxt på över 10 procent skett främst genom en ökning av produktivitet och kapital. Produktionen riskerar nu minska i takt med Kinas arbetsstyrka, som av demografiska skäl nådde sin topp 2012 och under de kommande åren beräknas krympa med tiotals miljoner arbetare.

Likaledes har de senaste årens lättillgängliga kapital gjort att Kinas skuldvnivå (myndigheter, hushåll och företag) nu ligger kring 250 procent av BNP, vilket är en ökning med 100 procentenheter sedan 2008. Dessa krediter möjliggjorde för Kina att klara sig genom den globala finanskrisen med hög tillväxt, men resulterade i en skuldnivå som tvingat bankerna att de senaste två åren strama till sin utlåning.

Det skriver bland annat The Economist, som i veckans nummer också påpekar att mycket av detta kapital gick till fastighetsutvecklare och byggbolag, vilket överhettade fastighetssektorn som nyligen utgjorde cirka 15 procent av hela Kinas ekonomi. Men under årets första två månader sjönk antalet påbörjade fastighetsprojekt med en femtedel, och Kina har Kina ett rekordhögt inventarium av osålda lägenheter. Det är osäkert om fastighetssektorn alls kommer växa under 2015.

Sedan Xi Jinping blev president 2013 har Kinas centralbank blivit allt försiktigare med stimulerande åtgärder, vilket har fått de statliga investeringarnas andel av ekonomin att stanna på omkring hälften samtidigt som inflationen är den lägsta på fem år.

Sammantaget innebär detta att Kinas stagnation gått fortare än vad många trott; exempelvis spådde Internationella valutafonden 2012 att Kinas ekonomi fram till 2017 skulle växa i genomsnitt 8 procent årligen. Den snabba avmattningen ger skäl till viss oro och har gett avtryck globalt genom minskad efterfrågan på råvaror som järnmalm och kol.

Ekonomi handlar ju ofta om cykler och efter en tid av rekordtillväxt är det ofrånkomligt med en viss korrektion. Men vi kan inte räkna med att korrektionen i Kinas fall kommer följas av en ny rekordtillväxt – tvåsiffriga BNP-ökningar är i Kinas fall något som hör till historien. Under Xi Jinping ligger fokus snarare på ”hälsosam tillväxt” med något lägre procenttal.

För att Kina ska kunna åstadkomma en så kallad hälsosam tillväxt som bygger på konsumtion och teknisk utveckling snarare än statliga investeringar och låglöneproduktion krävs en hel del drastiska åtgärder. Som jag ju skrivit här på Finansliv tidigare så pågår en omfattande kampanj mot korruption, och under den nationella folkkongressen blev vi också varse om att våldsamma reformer väntar Kinas statliga jätteföretag.

Kinas statliga företag är en kvarleva från Mao Zedongs dagar, då privat företagsamhet knappt tilläts existera. Många av dessa företag hade svårt att klara av konkurrensen som uppstod under Kinas ekonomiska reformer i början på 1980-talet, och med tiden blev de statliga jättarna ett hinder snarare än en tillgång eftersom de var tvungna att subventioneras för sin överlevnad och samtidigt kvävde landets entreprenörskap.

I mitten av 1990-talet påbörjades därför en slakt av jättarna. På bara en handfull år sades 27 miljoner anställda upp samtidigt som subventionerna minskade kraftigt. Men trots detta åtgärder utgör de statliga kolosserna ännu en stor del av Kinas ekonomi, eftersom myndigheterna än i dag inte har velat släppa monopol inom nyckelsektorer som telekom, infrastruktur, energi och bankväsende.

Enligt Bloomberg är de 123 kinesiska statliga företagen som är listade i Hongkong tillsammans värda 25 biljoner kronor – alltså 25 000 miljarder vilket är flera gånger högre än hela Stockholmsbörsens värde. Utöver det finns också otaliga statliga kinesiska företag som är listade i Kina eller inte alls.

En analytiker som Bloomberg talar med uppskattar dock att de kinesiska statliga företagen listade i Hongkong hade varit värda ytterligare nästan 20 000 miljarder kronor på marknaden om de inte varit just statligt ägda, vilket medför mindre bra rykten som ineffektivitet, korruption och politisk risk.

Inte nog med att kinesiska myndigheterna fortfarande måste subventionera de statliga företagen; de handlas också med rabatt på marknaden på grund av dålig struktur och ljusskyggt ledarskap. Det har myndigheterna nu bestämt sig för att för att ändra på med besked.

Enligt en plan vid namn ”Made in China 2025” ska de statliga företagen effektiviseras och i vissa fall också slås samman, med målet att skapa jättelika aktörer som ska bli världsledande på den internationella marknaden.

Till att börja med ska myndigheternas inflytande över de statliga företagen minska, främst genom att de ska styras av statliga kapitalförvaltningsbolag snarare än att som i dag ägas av myndigheter som samtidigt också reglerar företagen och marknaden.

Detta i linje med förslag som presenterades redan 2013, som syftade till att effektivisera de statliga företagen just genom att skilja chefer och företagsledning från regulatorerna. Utvecklingen gör företagen mer exponerade mot marknaden snarare än mot myndigheter och egenintressen. En liknande omstrukturering har tidigare ägt rum med goda resultat inom Kinas finanssektor, där kapitalförvaltare redan styr större delen av landets statliga banker.

Planen ska också utreda graden av statligt ägarskap och eventuella investeringar från icke-statliga aktörer, samt införandet av prestationsbaserade ersättningssystem inom företagen. Reuters spår att myndigheterna kommer släppa greppet om mindre viktiga sektorer – som bilindustri och försäkringar – genom att sälja av sina ägarandelar och genomföra flera börsintroduktioner.

Men vad gäller nyckelsektorer som energi, transport och byggsektorn kommer man snarare stärka greppet genom att slå samman redan existerande företag för att konsolidera deras dominans inom respektive område. Enligt analytiker som Reuters talar med handlar det om att få företagen mer konkurrenskraftiga genom att göra dem större.

Bara den senaste dryga månaden har landets två största tillverkare av tåg och järnvägsdelar slagits samman, liksom de två ledande kärnkraftstillverkare. Vad gäller kärnkraft så har denna nya kinesiska aktör tillgångar på 800 miljarder kronor, och beräknas i enighet med myndigheternas direktiv nu öka sitt exportfokus. En liknande utveckling väntas inom elektronik, telekom, byggsektor och statliga skeppsvarv.

”Made in China 2025″ presenterades av premiärministern 5 mars – just i inledningen av nationella folkkongressen – och väntas komma ut i mer detaljerad form redan vid slutet av mars och iscensättas med omedelbar verkan.

Effekterna av detta har redan märkts på marknaden i form av spekulation på vilka statliga företag som har att tjäna på omstrukturering och effektivisering. Exempelvis steg aktierna för båda de ovannämnda tillverkarna av tåg och järnvägsdelar (China CNR Corp och CSR Corp) med 10 procent (högsta tillåtna på en handelsdag) då deras sammanslagning under förra veckan bekräftades.

Reuters intervjuar en fondmanager vid namn Wu Da som är baserad i Peking, och säger att hans företags högsta prioritet just nu är att leta efter aktier som kommer tjäna på de statliga företagens reformer. Han nämner särskilt mindre, lokala statliga företag som kan få tillskott på kapital eller tillgångar om deras moderbolag börslistas.

Ett sådant är Shanghai Electric Group Co. som under gårdagen steg med 9,5 procent. Energisektorn är nämligen ett område där stora omstruktureringar väntar – exempelvis är State Grid Corporation, världens sjunde största företag, inte ens börslistat.

Reuters varnar dock samtidigt för övermod. En del analytiker är skeptiska till att de statliga företagen kommer visa sig mer konkurrenskraftiga bara för att de slås samman, eftersom de tidigare oavsett storlek varit beroende av kraftiga subventioner för att alls hålla sig på benen.

11 mars 2015

Utlänningar som måltavlor i Kina

Kina har länge haft en komplicerad relation till omvärlden. Under Qingdynastins (1644-1911) höjdpunkt var Kina hem åt halva världens befolkning och stod för en dryg tredjedel av global BNP.

Rikets storhet fick kejsaren att ingå en självvald isolering eftersom man inte tyckte sig behöva något från omvärlden. Snabbt hamnade man på efterkälken – inte minst tekniskt och militärt – vilket resulterade i två förnedrande militära förluster under det första (1839-42) och det andra (1856-60) opiumkriget.

Opiumkrigen var moraliskt förkastliga; britterna krigade till sig rätten att sälja opium i hela landet och snodde dessutom åt sig stora krigsskadestånd på kuppen. Kinesiska skolor lär än i dag ut hur ”barbarer” utan kultur invaderade det fredliga Kina och fick landet att hamna efter i utvecklingen.

Dock berodde de samtida styrkeförhållandena minst lika mycket på Qingdynastins verklighetsfrånvändning. Detta var en tid då handel, kulturellt utbyte, filosofiskt nytänkande och tekniska landvinningar inom exempelvis infrastruktur möjliggjorde en snabb industrialisering i väst. Samtidigt var det viktigaste för den kinesiska akademiska eliten att utantill lära sig Konfucius 2 000 år gamla klassiker, och nymodigheter som tåg förkastades med argumentet att vagnarna ”stör feng shui”.

En relevant jämförelse är Japans samtida reformer – den så kallade ”Meiji-restaurationen” – som med början 1868 fick landet att på kort tid bli Asiens nya ekonomiska och militära supermakt.

I Kina fanns samtida liberaler som förespråkade liknande reformer. Men det konservativa arvet var för stort och även efter de militära nederlagen ansåg sig landets utbildade elit inte ha något alls att lära från de västerländska barbarerna.

Under det följande boxarupproret (1899-1901) led kinesiska styrkor återigen ett förnedrande nederlag mot utländska styrkor som denna gång även tog sig i självaste Förbjudna staden för att plundra det på dess ovärderliga konstskatter. (Efter opiumkrigen hade man nöjt sig med att ”bara” bränna ner Pekings två sommarpalats.)

Qingdynastin hade vid det laget länge vacklat även inifrån och gav snart plats åt nationalistpartiet Kuomintang vars ledare Chiang Kai-shek var en berest man som förstod att lära från andra nationer snarare än att bespotta och isolera sig från omvärlden.

Under Kuomintangs tid vid makten (1928-1949) rasade förvisso såväl andra världskriget som det otroligt blodiga kinesiska inbördeskriget vilket innebar oerhörda prövningar för såväl befolkningen som landets utveckling i stort.

Icke desto mindre präglas denna tid av en öppenhet med stort kulturellt och ekonomiskt utbytet med omvärlden. Kina fick igång sin industriella produktion och miljontals entreprenörer kunde verka på en relativt fri marknad. Metropolen Shanghai växte fram som ”österns Paris” med fler utländska invånare än någon annan asiatisk stad, samt några av de bästa jazzklubbarna i världen.

Detta kom som bekant att ändras tvärt då Mao Zedong och kommunistpartiet tog makten 1949. Industrier och all privat företagsamhet tvångsförstatligades, landsbygden delades in i kooperativ som tvingades sälja sin produktion till staten.

Jazz fördömdes tillsammans med så gott som all annan utländsk musik, film, litteratur och filosofiskt tänkande. Västerlänningar flydde med fara för sina liv – det nya, starka Kina skulle styras blott av det kinesiska kommunistpartiet. Landets invånare skulle skärmas av helt från skadlig utländsk kapitalism eller allehanda borgerligt tänkande.

Resultatet blev förödande; ett land i skräck där världens genom tidernas största svältkatastrof tog cirka 45 miljoner liv vid början av 1960-talet. En skoningslös förföljelse av minsta avvikelse vad gäller kultur eller tänkaren, som kulminerade i och med miljontals förstörda liv under kulturrevolutionen (1966-1976).

Då Mao sedan äntligen dog öppnades Kina upp och dess nya ledare med Deng Xiaoping i spetsen var fyllda med iver att lära från omvärlden. Resultatet denna gång blev en ekonomisk framgångssaga som lyfte hundratals miljoner kineser ur fattigdom och fick omvärlden att gå i taket av avund.

Det går att urskilja ett tydligt mönster här. När Kina är svagt och nöden kräver, är dess ledare redo att samarbeta med omvärlden. Men då man upplever sig själv som stark så isolerar man sig gärna från omvärlden på ett aggressivt vis som knappast skett i USA, Japan, Storbritannien, Tyskland eller ens Sovjetunionen.

Efter drygt tre årtionden av rekordtillväxt verkar det som att Kina nu återigen vänder taggarna utåt. De senaste åren har det blivit allt vanligare att utländska företeelser, värderingar eller aktörer fördöms och bekämpas.

Den nationalistiska retoriken i territoriella konflikter har trappats upp; Japan målas allt oftare ut som djävulen och i det Sydkinesiska havet har Kinas anspråk växt till att nu innefatta 90 procent av hela vattnet ända ner till Brunei och malaysiska Borneo.

Protektionism är något som utländska företag potentiellt kan ta skada av i alla länder. Men i Kina har statliga utredningar de senaste åren riktat in sig på såväl utländska läkemedelsföretag som biltillverkare, vilka fått ta emot kritik för korruption och undermålig kvalité – två faktorer som annars är betydligt mer utbredda i de kinesiska företag som myndigheterna vill ska vinna marknadsandelar på utlänningarnas bekostnad.

Jag skrev också nyligen här på Finansliv om hur såväl Kinas president som utbildningsminister nyligen varnat för det skadliga med ”västerländska värderingar” vid landets universitet. Böcker som behandlar dessa ska nu förbjudas, liksom läromaterial som ”baktalar kommunistpartiet”.

Nu i veckan togs denna smutskastning av allt västerländskt till en ny nivå, då bland annat Reuters rapporterar om en ny lag med utländska NGO:s till måltavlor:

Foreign non-government organizations (NGOs) in China are bracing for a crackdown as the government prepares to pass a new law to regulate their activities, which critics fear could curb activism and drive out several groups.

It is unclear how strictly the government will enforce the rules, which a parliament spokeswoman said last week were necessary for national security reasons.

But rights activists say the new law is part of a broader trend under President Xi Jinping’s administration to rein in dissent.

The draft law, according to a copy seen by Reuters that was obtained by a foreign NGO, bars foreign NGOs from activities that violate ”Chinese society’s moral customs” and from setting up branches in China.

I Kina måste alla NGO:s – ironiskt nog – registrera sig hos och övervakas av staten. Det är nu ministeriet för allmän säkerhet som kommer sköta registreringen av utländska NGO:s tillsammans med lokala säkerhetsdepartement ute i provinserna. Vidare måste deras kapital komma från ”lagliga” källor och de tillåts inte på något vis samla in pengar i Kina.

”Ryktet går om att syftet med lagen är att bli av med oss”, säger en ordförande vid en utländsk NGO till Reuters. Oron är mer än befogad, då två chefer som länge arbetat med utländska NGO:s i Kina sparkades ut ur landet vid årets början.

En av dem – en britt som i tre år jobbat med att stärka handikappades rättigheter i samhället – fick besök av polisen i januari och utvisades sedan hans visum inte korresponderade med hans arbetsuppgifter, något som vore omöjligt i och med att utländska medborgarrättsgrupper inte har rätt att anställa personal i Kina, skriver Wall Street Journal.

Enligt Reuters har Kinas 6 000 utländska NGO:s känt av allt större press sedan juni i fjol, då kinesiska säkerhetsagenter började intervjua dem i allt större utsträckning gällande finansiering och ledningsgrupper. Många utländska NGO:s jobbar med miljöproblem eller utbildar advokater, vilket hotar kommunistpartiets enväldiga makt över Kinas rättssystem.

Under den nationella folkkongressen – årets största politiska möte i Kina som just nu pågår här i Peking – sade kongressens taleskvinna att utländska NGO:s bidragit med pengar, expertis och teknologi under Kinas utvecklingsfas, men att de nu måste regleras i enighet med kinesiska lagar.

Alltså; då Kina var svagt välkomnades dessa aktörer – men då man nu känner sig stark vill man undvika allt västerländskt inflytande.

I samma anda varnar chefer vid landets fackförbund för att ”fientliga utländska krafter” infiltrerat Kinas fackföreningar. Det var också samma utländska krafter som fick skulden för att ligga bakom demokratiprotesterna i Hongkong i fjol.

Det är inte bara organisationer och företag som drabbas av denna trend; även utländska privatpersoners säkerhet har försämrats betydligt de senaste åren. Förra veckan rapporterade Wall Street Journal om en svensk tonåring som fördes iväg av polis efter ett slagsmål utanför en bar i stadens studentdistrikt.

Svensken vittnar (givetvis) om sin oskuld, men oavsett ur själva bråket gick till så är den stora skandalen i fallet att han hölls kvar i landet i över elva månader. Först häktad i en minimal cell tillsammans med grovt kriminella brottslingar som tvingade honom städa, sedan i sysslolöshet eftersom myndigheterna inte ville ge tillbaka hans pass innan rättegången (som till slut uteblev).

Dagens nyheter snappade upp historien och skrev nu i veckan om fallet. På frågan om varför den svenske killen vill berätta om sina erfarenheter svarar svensken: ”Många säger att Kina är framtidens land och sätter därför fokus på att göra business med landet. Kina ser ut som ett modernt land, men det här är vad som kan hända.”

Alla som liksom mig varit här en längre tid kan skriva under på att något liknande aldrig hade skett för 6-7 år sedan.

Den pågående trenden att attackera allt utländskt är dock förmodligen ett tecken på myndigheternas rädsla och svaghet snarare än styrka. En chef vid ett västerländskt företag i Kina säger till Financial Times att Kinas ledare just nu verkar ”väldigt osäkra”, vilket torde beror på allt större missnöje bland allmänheten med allt från korruption till miljöförstöring.

Den utländska chefen säger även att detta drabbar hans verksamheten, eftersom den oroande trenden leder till osäkerhet om framtidens affärsklimat. Samtidigt är Kina fortfarande beroende av utländska investeringar för sin ekonomiska tillväxt – men utländska företag är inte längre lika beroende av Kina, då lönenivåerna i dag är mycket lägre i exempelvis Vietnam eller Bangladesh.

Det är därför en farlig väg som det nya, rika, nationalistiska Kina nu väljer att vandra. Att helt stänga ute idéer, diskussion, kultur och allt samarbete utom det ekonomiska med omvärlden var precis vad som ledde till kaos under såväl Qingdynastin som Mao Zedongs tid vid makten.