ad
16 augusti 2011
bank

Äntligen kund hos världens största bank!

tips

(FÖRSTA DELEN OM ATT VARA KUND VID EN BANK I KINA)

Efter att ha bott i Kina alldeles för länge utan någon kinesisk bank, tog jag mig förra veckan i kragen och skaffade just en sådan.

Då jag inte har någon kinesisk inkomst, har jag egentligen inte riktigt behövt någon lokal bank.

Men ett par bekymmersamma saker har legat och gnagt som ändå bör göra det värt besväret:

ANLEDNING 1: Alla dessa avgifter. Varje gång jag tar ut pengar här med Visa-kort utfärdat av min svenska bank, kostar det 30 kronor. Kina är ett kontantsamhälle, och då jag varje kvartal ska ge min hyresvärdinna ett femsiffrigt belopp i kontanter brukar det uppstå bekymmer.

Det finns ju nämligen av ”säkerhetsskäl” en gräns på hur mycket kontanter man kan få ut under en vecka, vilken alltid brukar överskridas i och med detta tillfälle.

Då får jag antingen låna kontanter av någon, eller ta ut pengar ”manuellt” på Kinas riksbank, med hjälp av en uråldrig maskin som personalen drar över mitt Visa-kort.

De brukar alltid flina lite på bankkontoret, ta fram en dammig kassabok och skriva in mina uppgifter där, innan de tar ut en ännu högre avgift än bankomaten.

Om man har ett svenskt bankkort, är den uråldriga maskinen den enda lösningen att på kort tid uppbåda kontanter av en femsiffrig mängd i Kina.

ANLEDNING 2: I Kina är gå till banken något av de mest ansträngande man kan göra. Trots att en storstad som Peking är full med bankkontor, är det alltid trängsel och väntetid.

Eftersom konceptet internetbank inte har slagit riktigt här, går folk med stora mängder kontanter för att sätta in på banken. Folk får fortfarande ofta sin lön i handen. Många köper också sin el på banken, med hjälp av förbetalning till ett kort som sedan läses av i hemmet.

Utan fast arbete har jag i och för sig haft fördelen att kunna gå till banken under de timmar som infaller mellan lunchen och arbetsdagens slut.

Behöver därför sällan vänta längre än en halvtimme, men vid ett par tillfällen har även jag suttit i nästan två timmar och väntat på bankens stolar, som ofta är gjorda av stål.

Även om internetbank inte slagit här, så finns ändå den tjänsten. Därför tänkte jag slå två flugor i en smäll och slippa både avgift och att gå till banken, genom att sköta allt via internet och i fortsättningen ta ut pengar med mitt kinesiska kort.

ANLEDNING 3: Det finns en rad tjänster man inte kan använda utan kinesisk bank eller internetbank. Det rör sig om allt från att boka flygbiljetter till att handla varor online.

Dessutom kommer bankkorten med systemet China UnionPay, som fungerar i över 100 länder och områden.

Jag kan då använda mitt kinesiska bankkort för att – utan avgift – plocka ut pengar i grannländerna som jag ju besöker med jämna mellanrum. Kan även få ut pengar ur bankomater i Sverige med till samma villkor.

DÅ VAR DET DAGS ATT VÄLJA EN BANK, OCH UTBUDET I KINA ÄR STORT.

Det finns tolv stora banker som ägs av centralregeringen, samt ett ännu större antal mindre banker som ägs av lokala myndigheter.

Det finns dock endast två privatägda banker i Kina; China Minsheng Bank och Taizhou City Commercial Bank.

Efter lite research förstod jag att det som utländsk kund är vettigt att hålla sig till någon av de stora.

De har tjänster på engelska, och är mer synkroniserade med utländska kort och konton.

Av de statligt ägda bankerna singlas ofta fyra ”jättar” ut: Bank of China (centralbanken), China Construction Bank, Agricultural Bank of China samt Industrial and Commercial Bank of China.

Valet föll då på den allra största banken i världen; Industrial and Commercial Bank of China, förkortat ICBC.

ICBC har cirka 400 000 anställda, över 150 miljoner kunder och mest börskapital av alla banker i världen.

Inte illa för en bank som grundades 1984, och därmed är yngre än jag själv.


ICBC har otaliga kontor i och utanför Kina. Här ett vid konstdistriktet i megastaden Chongqing (bild av mig).

Det var dock inte storleken som fick mig att välja ICBC, utan faktumet att banken alltid går i bräschen då det gäller experiment och nya förvärv i utlandet.

ICBC ska i år öppna kontor i tio nya länder, och innan 2012 vara representerade i över 40 länder.

I januari i år öppnade banken kontor i Paris, Bryssel, Amsterdam, Milano och Madrid.

Så sent som förra veckan köpte man 80 procent av en argentinsk bank, och tidigare i år investerade man också över en miljard kronor för att bli majoritetsägare i Bank of East Asia.

ICBC:s ordförande har tidigare också uttalat sig tydligast om globaliseringen av Kinas banker.

Tidigare i år utfärdade ICBC även kreditkort i två valutor, där Kinas valuta yuan och en annan valuta existerar parallellt på två konton genom samma kort.

Skulle någonsin ett kreditkort utfärdas med både svensk och kinesisk valuta, så är det väl ändå genom ICBC det kommer ske.

I så fall skulle min svenska lön automatiskt skulle förvandlas till yuan som kontinuerligt stiger i värde.

MEN DET FÅR FRAMTIDEN UTVISA. NU HADE JAG I ALLA FALL BESTÄMT MIG OCH DET VAR DAGS ATT GÅ TILL BANKKONTORET.

Eftersom det vanligtvis är omständigt att bara betala en räkning, bävade jag inför processen att öppna ett konto.

Jag tog med min flickvän, och efter en kortare(!) tids väntan skulle det fyllas i några blanketter.

Tjejen i min lucka kunde givetvis ingen engelska, liksom personalen på Swedbank inte kan någon kinesiska.

Tjejen i luckan visste heller inte något om hur ICBC fungerade med utländska banker, och bad oss ringa kundtjänst. Dessutom var något fel i formuläret.

Vi förlorade vår köplats och tog en ny nummerlapp.

Jag suckade djupt och tackade mig själv för att jag tagit med vatten och snacks. Detta kunde bli en lång process.

Efter ytterligare ett par fel i formuläret (mellannamn, omvänd placering av för- och efternamn) så kunde jag dock relativt snabbt kvittera ut ett bankkort och en dosa för internetbanken.

Det hela tog faktiskt bara någon timme – vi trängde oss i kön – och lättad lämnade jag banken just innan lunchrusningen skulle till att börja.


Mitt nya bankkort från ICBC med UnionPay, samt huvudarenan för OS 2008. Kortet är giltigt i 10 år.

Sedan dess har jag inte gjort något.

Jag har inbillat mig själv att jag är ”upptagen”, medan internetbanken i en vecka legat till vänster om datorn, just inom räckhåll.

”Ta i mig om du törs”, har den sagt utmanande.

Eftersom att gå till banken är krävande och komplicerat, torde det vara något alldeles extra att sätta upp ett konto för internetbanken.

Men i dag tog jag plötsligt, som i ett infall, ett djupt andetag och slet upp paketet.

På utandningen såg jag en hårdvara, en USB-kabel och en bruksanvisning på kinesiska.

Jag ögnade lite på första bladet, förstod att jag skulle gå till bankens hemsida och ladda ner en mjukvara.

Vanligtvis gillar jag inte att ladda ner sådant i Kina, då det tidigare har hänt att det funnits bevakningsprogram i de större företagens mjukvaror.

Men efter ännu ett djupt andetag laddade jag ner eländet, bara för att i instruktionsboken läsa att jag skulle köra en fil i formatet EXE.

För att kunna göra det med min Mac-dator måste jag ladda ner ytterligare (minst) en mjukvara.

Klockan börjar bli mycket, jag har en tid hos frissan snart, ser alla 8-10 redan öppna fönster fulla med information och användartips av ICBC:s internettjänster, på både engelska och kinesiska.

Nja, jag väntar tills min flickvän kommer hem. Hon får hjälpa mig även med detta, även fast jag är fast besluten att försöka klara av alla vardagliga ärenden här i Kina på egen hand.

Jag ska kunna sätta upp en bank, jag ska kunna ta ut pengar utan avgift, jag ska slippa gå till bankkontoret i onödan, jag ska kunna handla på Taobao – Kinas eget eBay.

Nästa steg är att göra mitt första inköp på internet, och att betala hyran via min internetbank.

Det måste ske innan mitten av september.

Följ med och se hur det går att använda Kinas och världens största bank!

Har du frågor om banker i Kina? Jag svarar gärna!

  • Stefan

    Hej
    Jag har ett Union Pay kort men har inte hittat några automater i Sverige där de fungerar. Kan du hjälpa mig med det så vore jag ytterst tacksam

  • Pingback: "Kund hos världens största bank", del 2 | Finansliv

  • Joe Olsson

    Ja det har du rätt i, BOC är ju inte riksbank längre, det är ju PBOC. Slarvigt.

    Sen har jag väl inte direkt några höga tankar om Kinas banksystem som sådant, men har lärt mig den hårda vägen att det är krångligt att inte vara kund vid en kinesisk bank om man bor i Kina em lägre tid..

    Vad gäller UnionPay, kreditkort i två valutor och så vidare, så får väl framtiden utvisa dess betydelse.

    Skulle det bli jättestort och effektivt är det ju knappast första gången Kina överraskar. Bankerna här har nog större planer än många anar.

  • Tomas

    Det låter som du blandat ihop Bank of China med People’s Bank of China?

    Sen har du nog lite för höga tankar om både UnionPay och det kinesiska banksystemet…

ad
19 juli 2014
alibaba

Plagiatörer, reformister och playboys – lär känna cheferna vid Kinas största internetföretag

I Kinas näringsliv brukar cheferna i regel hålla en något lägre profil än i väst. Statliga aktörer har ju länge dominerat företagsvärlden här, med ledare vars hjärntvättade monotona och gråa framtoning knappast väckt något intresse hos allmänheten.

Dessutom har ju Kinas största företag per hävd alltid varit kopplade till kommunistpartiet, vilket effektivt hindrat utmärkande utspel från chefer som alla har en liknande agenda att följa.

Steve Jobs, Bill Gates och Sergey Brin är ju exempel på det hur grundare och vd:ar av stora privata företag i väst ofta blir kända allmänna profiler.

Liknande chefer har alltså saknats i Kina – fram tills nu. För i och med en ny våg av privata företag som växer sig allt större och mäktigare i Kina, har en ny slags kinesisk ledare uppenbarat sig. En sort som formar sin egen profil och tar egna initiativ, och därmed även väcker allmänhetens intresse och nyfikenhet.

Och eftersom just internet och teknik är sektorer där de privata företagen varit som mest framgångsrika i Kina, så är det inom dessa områden som en rad dynamiska chefer vuxit fram även i Kina, liksom exemplen med Jobs och Buffet här ovan.

För att ta reda på hur cheferna inom de största företagen lyckats med att forma sin egen profil, gav sig Tech in Asia ut på Pekings gator för att intervju något dussintal personer om vilka som är deras entreprenörsförebilder, samt hur man ser på dessa.

Svaren sammanfattas här nedan. Som vill alla vet så avspeglas ju också en ledares stil i själva företagets produkter och framtoning. Jag har därför också själv lagt till en liten del i varje stycke om vilket avtryck respektive ledare gett i sitt företag, vars verksamhet samtidigt också beskrivs.

Jack Ma, Alibaba: ”Visionär, knäppo, bra med media”

Jack Ma är den otvivelaktigt mest kända av kanske alla kinesiska chefer, såväl privata som statliga företag. Han är också den mest frispråkiga och den som hanterar media allra bäst. Han ses som en rättfram tänkare med långsiktiga planer, och förmågan att se möjligheter där ingen annan kan. Jack Ma tvekar vidare inte att ta fasta på dessa möjligheter, även om han inte är väl förberedd. Vidare sägs han vara skicklig på att övertala och manipulera, och styra Alibaba lite som en sektledare. Hans egenskaper som säljare beskrivs som ”legendariska”; Jack Ma sägs till och med kunna sälja något som ännu inte finns. På grund av att han är excentrisk och ser lustig ut, beskrivs han även som knäpp och ”utomjording från mars”. Men sofistikerad, målmedveten och envis förverkligar han icke desto mindre sina drömmar genom egen kraft och en tro på att allt är möjligt.

Kommentar: Alibaba är, som väl alla vet vid det här laget, är världens största e-handelsföretag som är aktuella i och med en stundande börsnotering i USA. Under Jack Ma har Alibaba kommit med flera banbrytande produkter och tjänster, men samtidigt även behållit en långsiktig strategi som fått företaget att utvecklas mot vad som påminner om ett konglomerat.

Lei Jun, Xiaomi: ”Reformist, försäljare, sen i utvecklingen”

På ytan ger Lei Jun en bild av att vara jordnära affärsman. Han håller varken låg eller hög profil, men har främst gjort sig känd genom att vara en skicklig försäljare. Innan han grundade Xiaomi var dock Lei Jun i stort sett helt okänd. Eftersom detta skedde först 2010, då han var väl över 40 år gammal, så är han känd för att vara en man som lyckats först väldigt sent i livet. De som känner Lei Jun närmare vet dessutom att han är en av Kinas främsta mentorer och ”affärsänglar” (riskkapitalist som satsar monetärt och intellektuellt kapital i nya företag) i teknikbranschen. Han är inte bara en innovatör, utan även en reformist som ofta går emot oskrivna regler. Hans beundrare kallar honom därmed geni, medan hans meningsmotståndare ger honom etiketten ”skamlös”.

Kommentar: Trots att Xiaomi grundades först 2010, sålde man i fjol 19 miljoner smartphones har gått om Apple på den inhemska marknaden. I år siktar man på att dubbla denna försäljning ytterligare, och även etablera sig på utländska marknader som USA, Ryssland och Indien. Xiaomi ses som det största kinesiska hotet för redan etablerade globala försäljare av smartphones. Detta har skett genom att Lei Jun lanserat en rad lågprismodeller som är långt mer prisvärda än Apple och Samsungs produkter.

Pony Ma, Tencent: ”Praktiker, strateg, plagiatör”

Alla i Kina har hört talas om Tencent, men få känner till dess vd Pony Ma, som föredrar att hålla låg profil. Han beskrivs mycket riktigt som ”tystlåten” och ”beräknande”, samt helt ointresserad av vad allmänheten tycker om honom, så länge de gillar hans produkter. Vidare beskrivs Pony Ma som praktiker och skicklig strateg, om än något kortsiktig. Han har nämligen rykte om sig att vara en plagiatör, som sällan själv lanserar en ny produkt, utan snarare bygger vidare på och förbättrar framgångsrika koncept som hans konkurrenter redan sjösatt. Det gör att han som beskrivs som tålmodig snarare än aggressiv. Som chef gillar Pony Ma att vara enkel och effektiv, med nyckelord som ”stabilitet” och ”prestation” vad gäller såväl ledarstil som produkter.

Kommentar: Tencent är att av Kinas största och mest etablerade internetföretag, som sedan länge varit listat på Nasdaq i New York, där dess värde mångdubblats och närmat sig Facebooks nivåer. Alla dess populäraste produkter är dock kopior; QQ med över 800 miljoner användare är en rip off av ICQ. WeChat med 300 miljoner användare påminner om WhatsApp. Tencent ligger också i krig med Alibaba, då Lei Jun på senare år försökt efterhärma företaget i allt från onlinebetalningar till näthandel och appar för att beställa taxi.

Robin Li, Baidu: ”Ingenjör, amerikaniserad, trädgårdsmästare”

Epitet ”smart efter böckerna” var det vanligaste som Robin Li fick från den kinesiska allmänheten. Trots att han är utbildad i USA så tros han nämligen ha många mäktiga vänner Kinas kommunistparti, och har därmed lyckats bra i två skilda världar. Han ses inte som särskilt aggressiv och tycker inte om att visa upp sig. Han beskrivs mer som en akademiker än som en säljare, och är väl medveten om de tekniska aspekterna som ligger bakom Baidus framgångar. En välkänd anekdot bland kineserna är att Robin Li grundade Baidu först efter uppmaningar från sin fru. Medan Robin Li var nöjd med att vara ”vanlig anställd” i ett större företag och ägna mycket tid åt sin trädgård där hemma, hotade frun att lämna honom om han inte gjorde något bättre av sitt liv. Hans fru sägs ännu i dag ha mycket inflytande bakom kulisserna i Baidu.

Kommentar: Baidu är Kinas största sökmotor, som i dag är världens femte största internetsida före exempelvis Wikipedia och Twitter. Också Baidu är sedan länge listat på Nasdaq, där dess värde mångdubblats de senaste åren. Framgångarna har kommit just efter att företaget kunnat navigera sig fram med kompromisser, i en värld där censur och myndighetskontroll spelar en avgörande roll för tjänster som sökmotorer.

Zhou Hongyi, Qihoo: ”Gerilla, aggressiv, slagskämpe”

Medan Zhou Hongyi i väst ofta ses som en brutal översittare, beskriver kineserna honom snarare främst som en ”krigare”. Han använder sig ofta av fula knep och är inte heller särskilt mån om att försöka dölja dessa. Han beskrivs vidare som extremt aggressiv och energisk, men även en sofistikerad affärsman vars karisma smittar av sig på omgivningen. Zhou Hongyi ska ha ett dåligt temperament, men samtidigt också veta hur man hanterar konflikter. Han anser oftast att ändamålen helgar medlen och är främst intresserad av kortsiktiga vinster. En intervjuad kallade honom även för ”tjuv”. Hans etik är ofta ifrågasatt, och han kan även manipulera media för att attrahera kunder.

Kommentar: Qihoo är ett framgångsrikt antivirus-företag, som byggt sin framgång på en användarbas av 450 miljoner kineser varav majoriteten inte betalar något för företagets tjänster. Man har därmed en databas som man kan utsätta för reklam och onlinespel, samt sälja information om. Frågetecken har dock väckts om hur korrekta data från Qihoo i själva verket är, eftersom den skiljer sig ganska mycket från exempelvis Baidu. Dessutom har man fått kritik för att lämna ut användares privata uppgifter. Icke desto mindre går företagets aktie bra på Dow Jones, och man planerar expandera med samma modell till flera andra länder.

Charles Zhang, Sohu: ”Extravagant, playboy, supermodell”

Charles Zhang är den i skaran som såväl utmärker som skiljer sig mest från övriga, i och med ett privatliv som tycks vara taget ur en tabloid. Han började sin karriär som modell i underhållningsindustrin, och blev på så vis en känd figur på Kinas internet. Han beskrivs vidare som en young-at-heart playboy med en elitistisk bakgrund och nära relationer till många filmstjärnor. Charles Zhang är dessutom den enda av alla dessa chefer som fortfarande en singel, något som är mycket ovanligt över huvudtaget för män i hans ålder i det kinesiska samhället. Under en tid genomgick han en djup depression och överlämnade tillfälligt vd-posten till en annan av Sohus chefer, men nu är Charles Zhang själv tillbaka som ledare igen. Han är en perfektionist ut i fingerspetsarna som hade perfekta betyg i skolan, och jämfördes av de tillfrågade med bland annat Richard Branson.

Kommentar: Liksom Charles Zhang privatliv, har internetportalen Sohus aktiekurs åkt berg-och-dalbana på Nasdaq de senaste åren. Svårigheten med att etablera någon riktigt vass och marknadsledande tjänst har gett företaget en stämpel som ”lillebror” till portalen Sina och andra företag. Verkar liksom sin vd ha svårt att fokusera.

Charles Chao, Sina: ”Bokförare, revisor, lugn”

I och med mikrobloggen Sina Weibo torde Sina vara ett av de mest omtalade internetföretagen i Kina, men dess vd Charlse Chao är samtidigt en av de minst kända bland dessa chefer. Det beror delvis på att han tillträtt på posten relativt nyligen, och ännu inte hunnit bygga upp något särskilt rykte kring sig. De som känner till honom väl menar dock att han är en ”bokförare och revisor” som inte vet särskilt mycket om strategi eller ledarskap. Han beskrivs som lugn, professionell och praktisk, med när band till myndigheterna.

Kommentar: Eftersom Sina Weibo upprepade gånger haft stora problem med myndigheterna vad gäller frågor om censur av innehåll på den livliga mikrobloggen Sina Weibo, har företaget nu valt att tillsätta en tillbakadragen och noggrann vd med nära band till kommunistpartiet. Återstår att se vad det innebär för bloggens användarvänlighet.

Fler inlägg om: , , , , , ,
9 juli 2014
demonstrationer

Kinas inflytande hotar Hongkongs status som finanscentrum

Den kortlivade rörelsen ”Occupy Wall Street” fick för ett par år sedan stor uppmärksamhet i svensk media, trots att den ledde till få konkreta resultat. Som vanligt i Sverige, så skrevs det mycket om detta just för att det pågick i USA.

Till stor del har media dock missat en ännu större och kanske viktigare rörelse som nu kämpar för uttalade mål inom räckhåll; nämligen ”Occupy Central” i Hongkong.

Denna rörelse började samtidigt som den amerikanska motsvarigheten, men har sedan i fjol återuppstått och pågår nu med större kraft än någonsin. Occupy Central har nämligen blivit själva frontlinjen för en politisk kamp mellan Kinas kommunistparti och aktörer som värnar om Hongkongs demokrati.

Kampen hotar också Hongkongs status som finanscentrum. För ett par dagar sedan sänkte HSBC sin utsikt för Hongkongs börsindex med anledning av oroligheterna kring Occupy Central. Direkt utfärdade även Barclays en varning för stadens fastighetsmarknad på samma grund. Banken menar att ”oväntade chocker” kan sätta igång prisras som potentiellt tar flera år att återhämta sig från.

Occupy Central blir nämligen allt mer högljudda med sina hot om att genom fredliga protester lamslå de centrala delarna av Hongkong, om Peking inte lever upp till de löften man tidigare givit staden gällande demokrati och rösträtt.

Med historiskt perspektiv kan man lätt påstå att Hongkong nu upplever sin största politiska kris sedan 1997, då Margret Thatcher lämnade över den forna kronkolonin till Kinas högsta ledare Deng Xiaoping.

I samband med överlämningen utarbetades en så kallad ”Joint Declaration”, som blev en del av Hongkongs konstitution ”Basic Law”. Där lovade Peking att bevara en rad friheter som inte finns på fastlandet; bland annat skulle Hongkong fortsätta ha demonstrationsfrihet, pressfrihet och ett självständigt rättssystem. Tack vare dessa garantier flydde inte utländska investerare och företag en massé, och Hongkong kunde behålla sin position som Asiens ledande finanscenter.

Men de senaste åren har Kinas inflytande över Hongkong ökat fort, och många invånare känner sig redan delvis berövade på dessa rättigheter. Frustrationen märktes den 4 juni i år, då det var dags för den årliga manifestationen till minne av massakern vid Himmelska fridens torg. Över 100 000 invånare tog sig då till Victoria Park, vilket beräknades vara fler än under något annat år.

Detta sågs förmodligen av Peking som ett rent hot. Bara någon vecka senare utfärdade nämligen Kinas kabinett en vitbok i vilken man på ett aggressivt vis klargjorde att Hongkong inte åtnjuter sina särskilda rättigheter tack vare något internationellt avtal, utan helt enkelt för att kommunistpartiet på nåder tillåter dessa rättigheter att fortsätta vara kvar.

Samma månad varnade även höga kinesiska politiker att kommunistpartiet kunde förklara undantagstillstånd i Hongkongs centrala delar och placera ut trupper där, ifall Occupy Central hotar områdets funktionalitet. Ett skamlöst uttalande med syfte att skrämmas genom klara paralleller till massakern vid Himmelska fridens torg.

Vitboken och varningarna beskrevs som ”en bomb”, vilket gjorde många av Hongkongs invånare ännu mer uppretade och istället skänkte Occupy Central mer bränsle. Det kunde tydligt ses den 1 juli, då så många som 500 000 människor tog till gatorna i en årlig demokratidemonstration på årsdagen av stadens överlämning från Storbritannien till Kina.

Detta år blev också demonstrationen våldsammare än tidigare; över 500 personer arresterades av polis, sedan de företagit sig en sittdemonstration för att värna om allmän rösträtt. Occupy Central sade sig visserligen inte ligga bakom sittdemonstrationen, men sade sig ”respektera” handlingen.

Sittdemonstrationen skedde nämligen på grund av den fråga som även Occupy Central just nu har högst på dagordningen; rättigheten för Hongkongs invånare att välja sin egen borgmästare.

Denna borgmästare (Chief Executive) är i teorin Hongkongs högsta politiker, och till nästa val som sker 2017 har Kina tidigare garanterat att allmänheten ska få välja denne, snarare än en samling politiker vilket är fallet i dag.

Men kommunistpartiet är som bekant mästare på att slänga sig med löften för att sedan vrida paragraferna. Medan aktivisterna i Occupy Central ser det som en självklarhet att allmänheten själva ska kunna bestämma kandidaterna till borgmästarvalet, menar Peking att dessa måste utses av en särskild kommitté.

Dessutom måste borgmästarkandidaterna ”älska Kina”, vilket oftast är ett kodord för lojalitet mot kommunistpartiet. Således fruktar många Hongkong-bor att de kommer välja endast mellan två eller flera kandidater som alla är lojala mot kommunistpartiet.

Och det är där vi står i dag. En demokratirörelse med hundratusentals sympatisörer som hotar bringa stadens centrum till ett stillestånd om inte riktigt röstfrihet ges. Och ett kommunistparti som hotar med våld om demonstranterna inte flyttar på sig.

Tack vare sin ekonomiska och politiska makt har kommunistpartiet vunnit över stora delar av stadens finans- och affärsvärld. Rapporterna är många om chefer som ”uppmanar” sina anställda att hålla sig borta från alla slags demonstrationer.

De fyra stora globala revisionsföretagen (Deloitte, PwC, KPMG och Ernst & Young) har tillsammans också motsatt sig alla pro-demokratiska rörelser, på grund av oro om hur det påverkar affärer och finans. Occupy Central bedöms nämligen redan ha kostat Hongkong flera miljarder kronor innan den ens påbörjat en eventuell lamslagning av stadens centrum.

Och det är just denna inställning som irriterar många Hongkong-bor. Den avskilda ekonomiska och politiska elit beskylls nu för att för egen vinnings skull blott ha bytt ut lojaliteten till brittiska kolonialister, mot en likartad lojalitet till kinesiska kommunister.

För även om aktivister och demonstranter trycker extra hårt på frågan om rösträtt, så bottnar missnöjet i en rad olika faktorer. Staden har redan större klassklyftor än något land i hela den industrialiserade världen. Det snabba influxet av kinesiskt kapital gör att allt färre Hongkong-bor ens kan drömma om att köpa en egen lägenhet.

Vidare har den stora mängden kinesiska turister – med rätt eller orätt – väckt sådan ilska genom att skräpa ner och vara allmänt ohyfsade, att Hongkongs myndigheter för att lugna allmänheten nu överväger en övre gräns på antalet turister från Kina. En purfärsk rapport visar dessutom att det står sämre till med pressfriheten än på flera årtionden.

Kort sagt så fruktar stora delar av Hongkongs befolkning att stadens maktstrukturer, kultur och institutioner håller på att förändras bortom igenkännlighet. Invånarna är mycket väl medvetna vad som väntar vid ökat kinesiskt inflytande; år 2012 gick de man ur huse för att tvinga myndigheterna att skrota införandet av ”nationell utbildning” i grundskolan, vars syfte var att framställa kommunistpartiet i lika god dager som vid de kinesiska skolorna.

Det kommer dock bli svårare för demonstranterna att påverka rösträtt och politisk utveckling, än den enskilda frågan om nationell utbildning. Turerna kring valet av borgmästare har blivit en principfråga för båda parter, och det mesta tyder på att det värsta fortfarande ligger framför oss och fler konflikter är att vänta.

I värsta fall kan Hongkongs olycka bli dubbel. Dels kan dess rättigheter och demokratiska institutioner komma att försvagas på bekostnad av Peking. Det skulle samtidigt få utländska investerare och internationella företag att undvika Hongkong.

26 juni 2014
Fotboll

Fotboll och Kina

Eftersom Östen förra veckan här på Finansliv publicerade ett intressant inlägg om fotboll och USA, blev jag lite lockad att skriva lite mer ingående vad gäller fotbollens tillstånd och status även i Kina.

Något som är spännande med fotboll är att trots statusen som världens största sport, så är världens största länder inte alls i närheten av världstoppen.

Ingen av världens fyra största länder (Kina, Indien, USA, Indonesien) har krönt några stora internationella framgångar, och om man räknar bort Brasilien så har inget av världens 10 största länder någonsin tagit sig till semifinal i ett världsmästerskap.

Men precis som Östen påpekar är fallet med USA, så har fotboll på senare år blivit fruktansvärt populärt också här i Kina.

En betydande skillnad är dock att de kinesiska framgångarna har uteblivit helt och hållet. Landet har bara tagit sig till VM en enda gång, nämligen 2002 då man klarade kvalet eftersom värdnationerna Sydkorea och Japan inte deltog. Väl under världsmästerskapet slutade Kina i den absoluta botten, med tre förluster i gruppspelet och 0-9 i målskillnad.

Tvärtom verkar Kinas fotbollslandslag ha blivit sämre de senaste åren. I fjol nåddes ett nytt lågvattenmärke då man förlorade tre matcher på nio dagar, bland annat mot ett reservbetonat Thailand, som bedöms vara ett av världens allra sämsta fotbollsnationer.

Förlusterna kom trots de senaste årens stora satsningar på att utveckla den inhemska fotbollen, samt ett dyrt kontrakt med den välmeriterade tränaren Jose Antonio Camacho, som tidigare basat över såväl Benfica som Real Madrid och Spaniens landslag.

De alltid lika besvikna kinesiska fotbollsfansen fick nu nog. De attackerade spelarbussen och ställde till med upplopp som resulterade i minst 100 skadade personer. Internet svämmade över av meddelanden om att spelarna var ”landsförrädare” och att landslaget genast borde upplösas.

Det är förvisso inget nytt att fotbollsfans världen över är besvikna på sina egna landslags prestationer. Men i Kina finns en djupt rotad misstänksamhet mot hela organisationen bakom fotboll, som spär på missnöjet ytterligare en nivå.

Det var nämligen så sent som 2010 som 39 personer på höga poster inom den kinesiska fotbollen fälldes för korruption och läggmatcher. Tidigare vice ordförande för landets fotbollsförbund dömdes till 10 års fängelse, och landets domarbas fick ett nästan lika hårt straff.

Det var ingen tvekan om att olaglig vadslagning hade förekommit, och att tjänstemän på höga positioner var mer intresserade av att tjäna pengar än av fotbollens utveckling. Posterna tillsattes på politisk grund; flera inflytelserika personer i Kinas fotbollsförbund erkände exempelvis senare att de aldrig ens sett en hel fotbollsmatch.

Fotbollen ses därmed som ett förkroppsligande av allt som är fel i det kinesiska samhället; korrupta tjänstemän som nått höga poster med hjälp av svågerpolitik och nu utnyttjar sina positioner för egen vinning. Detta sker hela tiden inom kinesisk politik – men då det drabbar fotbollen drar det skam över landet på ett vis som supportrar helt enkelt inte kan acceptera.

Men intresset för internationell fotboll är emellertid stort. Flera av mina kinesiska vänner kan inte namnge de bästa kinesiska spelarna – men har stenkoll på vilka klubbar och länder de största spelarna hör hemma i.

Många fans sitter nu trots tidskillnaden uppe långt in på nätterna och ser på fotbolls-VM i Brasilien – minst tre kineser har under turneringen dött av sömnbrist.

Det är också vanligt att fotbollsintresserade kineser slaviskt följer tabellen i Premier League, men inte ens minns vilka som vann den inhemska ligan förra säsongen. Kort sagt kan man säga att intresset för bra fotboll är lika stort som förtroendet för det inhemska förbundet och landslaget är litet.

Trenden och det ökade fotbollsintresset intresset kan även tydligt ses på tillströmningen av pengar och publik som den inhemska ligan upplevt de senaste åren, i takt med att ligan de senaste 2-3 åren internationaliserats. Under fjolåret låg publiksnittet i kinesiska högstaligan på 18 571, jämfört med 7 527 i Allsvenskan.

Vidare är det många spelare som nu tagit steget från Allsvenskan till Kina. Vår landslagsstjärna Tobias Hysén spelar med början denna säsong i Shanghai East Asia, där han gjort succé 11 mål på 13 matcher. Även Niklas Backman flyttade inför denna säsong från AIK till nordkinesiska Dalian Aerbin.

Och för bara några dagar sedan blev det också klart att Allsvenskans skyttekung Imad Khalili lämnar Helsingborg för att blir klubbkamrat med Tobias Hysén. Övergångssumman var helt enkelt ”för bra att säga nej till” enligt källor inom Helsingborg.

Även på sidlinjen finner vi svenskar. Sven-Göran Eriksson tränar sedan en tid tillbaka Guangzhou R&F, och säger sig nu sikta på att värva engelska landslagsmannen Frank Lampard. Andra välbetalda betalda världstränare i Kina är Marcelo Lippi (tidigare Juventus och Italiens landslag) samt Jose Camacho (tidigare Real Madrid och Spaniens landslag).

Pengar saknas alltså inte inom den kinesiska fotbollen. Huvudstadslaget Beijing Guoan värvade 2012 franska landslagsspelaren Frederic Kanoute. Rivalerna Shanghai Shenhua lade samma år beslag på två riktiga världsstjärnor i Didier Drogba som Nicolas Anelka; kontrakt på över två miljoner kronor i veckan gjorde dem båda till några av världens bäst betalda fotbollsspelare.

Med tränare, spelare och publiksnitt som många europeiska ligor bara kan drömma om, finns det alltså mycket pengar i kinesisk fotboll. Det har många av landets miljarder snappat upp, som nu investerar i sporten som aldrig förr.

Den under senaste tiden hyperaktuella Jack Ma – grundare och ägare till näthandelsjätten Alibaba – skapade just innan VM rubriker efter att ha köpt 50 procent av mästarlaget Guangzhou Evergrande för drygt 1,2 miljarder kronor. Det innebar en stor vinstaffär för de fastighetsmagnater som bara fyra år tidigare köpt hela laget för cirka 100 miljoner kronor.

Precis som i andra länder, så är det fotbollens popularitet som gör att även de kinesiska lagen värderas till så höga summor, skriver Wall Street Journal:

A soccer team can be a powerful marketing tool. As in most of the world, soccer in China has the highest marketing revenue and most TV viewers of any sport. Soccer matches accounted for half of all the sports games broadcast on China Central Television in 2013. Investments in a club help build government relations, because Beijing is keen to promote sports.

”It is no coincidence that three of China’s 10 richest people are all investing in football,” said Rupert Hoogewerf, publisher of the Hurun China Rich List. ”There is an element of ego, and there is an element of business sense.”

Fotbollen i Kina är alltså redan en miljardindustri, främst tack vare intresset hos landets unga befolkning. Jag spelar själv fotboll i två olika ”korpligor” i Kina, och på någon handfull år har de kinesiska lagen och spelarna blivit såväl fler som bättre.

Men på grund av misstro efter alla muthärvor och läggmatcher så minskar paradoxalt nog antalet licensierade spelare. Enligt Folkets dagblad har antalet registrerade ungdomsspelare sjunkit från 650 000 under tidigt 1980-tal, till färre än 100 000 i dag.

Att satsa på fotboll anses meningslöst. För ett par år sedan träffade jag en kinesisk spelare som varit proffs i Europa, och öppnade en restaurang i mitt grannskap då han av personliga skäl flyttade tillbaka till Kina. Han hade utan tvekan kunnat ta en plats i Kinas högstaliga, men sammanfattade sitt öde med en axelryckning: ”Du vet, kinesisk fotboll är så korrupt så jag startade en restaurang istället”.

En kinesisk bekant jämförde fotboll med vin: ”Allt fler kineser älskar att avnjuta en god flaska vin, men vi dricker helst importerat vin eftersom våra egna viner inte är goda nog”.

Och det dröjer nog ett tag innan de fotbollstokiga kinesiska fansen får möjlighet att njuta av sitt eget landslag i VM. I skrivande stund återfinns Kina först på plats 103 på FIFA:s världsranking. Och i kvalet till årets världsmästerskap i Brasilien åkte Kina ut redan i en tidig utslagsomgång, där man kom trea i en grupp där Irak och Jordanien tog sig vidare.

Fler inlägg om: , , , , ,
20 juni 2014
demonstrationer

25 år sedan massakern vid Himmelska fridens torg, del 2

Tidigare denna månad inföll 25-årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg i Peking, där hundratals eller tusentals civila miste sina liv 4 juni 1989. För att läsa i detalj om hur och varför massaker ägde rum, läs gärna mitt inlägg här på Finansliv för ett par veckor sedan.

I denna del kommer jag – som utlovat – skriva om händelsen med utgångspunkt i dagens Kina.

Ofta får jag frågan om huruvida kineser i dag känner till massakern vid Himmelska fridens torg. Svaret är att den stora majoriteten fortfarande inte har en aning om vad som egentligen skedde för 25 år sedan, även om många hört talas om händelsen vid namn.

Jag kan några exempel på hur mycket personer i min närhet har vetat om massakern:

Min studiekamrat: Då jag pluggade på universitet i Peking 2007, berättade jag om massakern för en vän jämnårig vän på biblioteket. Han bodde i Peking då detta skedde – men hade aldrig hört talas om någon massaker. Då han trodde att jag hittade på så bad jag honom gå hem och fråga sina föräldrar. Nästa dag kom han storögt tillbaka till biblioteket och sade att föräldrarna bekräftat att folk dött på torget 1989, men inte velat berätta några detaljer.

Min granne: En kvinna på drygt 40 år som själv var med nere på torget då det begav sig. Efter att jag frågat så sade hon att hon skjutsat folk till sjukhuset på cykelkärra. Hon hade dock ingen aning om hur många som hade dött, eller att det samtidigt varit protester även i andra delar av Kina. Likaledes var hon helt ovetande om det politiska spelet som ledde fram till massakern. Då jag sedan visade en fotobok så kunde hon inte ens läsa klart den; hon mådde illa eftersom hon inte sett liknande bilder efter själva massakern och det fick henne att tänka tillbaka.

Min flickvän: Min flickvän bodde också i Peking då massakern inträffade, må vara att hon bara var ett par år gammal vid tillfället. Liksom min studiekamrat så hade hon aldrig tidigare hört talas om detta. Då jag lånade ut ovannämnda fotobok till henne så tog hon hem den att visa sin far, och det var första gången han sade något om det som skett. Men främst var han mån om att snabbt få ut boken från huset, så jag fick hämta den redan samma kväll. Då jag sedan visade en dokumentärfilm för min flickvän så trodde hon först att scenerna i den var falska.

Ovanstående har alla gemensamt att de kommer från Peking. Flera vänner och bekanta som inte har växt upp här i staden och aldrig hört talas om massakern vid Himmelska fridens torg, har heller inga föräldrar som kan bekräfta vad som skett.

Hur reagerar då de kineser som får höra talas om detta? Givetvis är reaktionerna annorlunda från person till person. De dominerande känslorna bland såväl min studiekamrat som flickvän var överraskning/chock, följt av en touch av skam. Särskilt då det gick upp för min flickvän att alla utlänningar visste om massakern – varför kände inte hon till den, som själv är kines?

Ilska och nyfikenhet är två andra vanliga reaktioner. Min bästa kinesiska vän, som också är uppvuxen i Peking, blev vansinnig och förvirrad över att inte veta om vad som skett i hans egen stad. Han kände sig lurad och förbannad för att bli förd bakom ljuset.

För min lärarinna som varje vecka kommer hem och lär mig kinesiska, öppnades liksom en ny värld då jag lånade henne en dokumentärfilm om Himmelska fridens torg. Sedan dess frågar hon alltid om böcker och filmer, och vill mycket hellre diskutera historia och samhälle än att undervisa. Även hon känner sig grundlurad och sviken.

Det finns därför anledning att fortsätta mörklägga händelsen. Det är ju samma parti som massakrerade demonstranterna som styr landet i dag, och många av dagens höga politiker har blod på sitt samvete. Skulle man tillåta en diskussion om Himmelska fridens torg, riskerar man dessutom att sätta igång en kedjeeffekt där partiet även tvingas förklara händelser som Kulturrevolutionen och svältkatastrofen, och till slut även sitt maktmonopol.

Så istället för att försvara sin makt med rationella argument, har myndigheterna valt att försvara sin position med våld och övervakning.

Inför 25-årsdagen frihetsberövades dussintals aktivister och människorättsadvokater, enligt en ny lag som ger polisen rätt att hålla personer i 30 dagar utan att ens uttala någon brottsmisstanke. Till och med mödrarna till studenter som dödades på torget för 25 år sedan hålls i dag i husarrest.

Internet övervakas noggrannare än någonsin; samtliga Googles tjänster stängdes av helt i Kina veckan innan 25-årsdagen, och än i dag fungerar vare sig sökmotor eller Gmail. Vidare censureras de inhemska sidorna och mikrobloggarna på ett vis som nästan är löjligt.

Exempelvis listade Wall Street Journal i samband med årsdagen 64 sökord som censurerades på mikrobloggen Sina Weibo. Givetvis bemöts sökningar som ”torg” och ”4 juni” med ett felmeddelande.

Även termer som ”35 maj”, ”96 mars” och ”61 tre dagar senare” censureras. I sifferlekar så leder ju samtliga dessa termer fram till 4 juni (tre dagar efter 1/6 är ju nämligen 4/6). Till och med de romerska siffrorna ”VIIV” går inte att söka på.

Men myndigheternas censur och paranoida hållning har inte lyckats radera minnena av massakern. Tidigare kunde berättelsen bara spridas oralt med stor risk för sagesmannen – men i dagens digitala och globaliserade värld sprids information via internet och genom invandrade utlänningar som jag själv.

Dagens unga kineser har heller inte samma respekt och rädsla för myndigheterna, som den äldre generation som på nära hålla bevittnat svält och politisk förföljelse. Därför talas det mer om massakern i Kina i dag än kanske någonsin tidigare.

Nyligen visade en författare den ikoniska bilden på Tank Man för 100 universitetsstudenter i Peking. Några gissade visserligen på att bilden var från Kosovo, andra trodde att den var från Sydkorea(!).

Dock var det 15 studenter som kunde identifiera bilden. Hade man frågat studenterna för 10 år sedan, hade antalet förmodligen varit 5, eller lägre. Det pågår alltså en ständig kamp om information och sanning i dagens Kina, som myndigheterna trots sina extrema åtgärder sakta håller på att förlora.

Men man tänker inte ge sig utan kamp. Förutom omfattande övervakning av internet och mobiltelefoner, innebär känsliga politiska händelser även att bevakningskameror är en ständigt växande industri i Kina.

Wall Street Journal drog en parallell just till Himmelska fridens torg, då tidningen nyligen besökte en mässa för övervakningskameror i Shanghai, som passande nog öppnade på 25-årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg. Av de hundratals utställare som visade upp de allra senaste modellerna fanns inte bara inhemska aktörer, utan även utländska jättar som Samsung och svenska Axis.

Enligt uppskattningar finns i dag cirka 100 miljoner kameror installerade i Kina; och tillväxten beräknas den närmaste tiden ligga kring 15 procent årligen. Myndigheterna har hittills spenderat drygt 100 miljarder kronor på över 20 000 övervakningssystem runtom i landet – förutom på gator finns dessa kameror i bland annat taxibilar, restauranger och biografer.

Efter upplopp sommaren 2011 i staden Urumqi i den oroliga provinsen Xinjiang, installerade myndigheterna samma år 17 000 extra kameror runtom i staden. Samma år rapporterades det redan finnas 60 000 kameror i staden Chongqing och 250 000 stycken i staden Wuhan. En enda vägkorsning i Shanghai upptäcktes vara riggad med inte mindre än 75 kameror.

Kampen om information och sanning i Kina är i dag alltså en miljardindustri, och ett spel med hög insats. Det märks särskilt på att dagens unga kineser – trots myndigheternas åtgärder – är såväl mer informerade som nyfikna och modiga än tidigare.

4 juni 2014
1989

25 år sedan massakern vid Himmelska fridens torg, del 1

I dag är det 25 år sedan Himmelska fridens torg utrymdes av skjutgalna soldater, som hade order att ta till ”alla nödvändiga metoder” för att rensa torget från de tusentals studenter som protesterat där i sju veckor.

Händelsen är den kanske enskilt viktigaste sedan andra världskrigets slut. Den har format Kina och därmed hela världen. Ändå vet många svenskar förvånansvärt lite om vad som egentligen skedde.

Med anledning av detta kommer jag skriva en serie i två delar: Denna första del återberättar anledningen till och händelseförloppet av själva massakern, medan nästa del fokuserar på hur man ser på händelsen i det moderna Kina.

Nu kastar vi oss alltså tillbaka i tiden till början av 1980-talet, då Kinas ekonomi började utvecklas i rekordfart. Men tillsammans med BNP växte även befolkningens kunskap om och influenserna från omvärlden.

Då Kinas obestridde ledare Deng Xiaoping öppnade upp Kina, gjorde han tidigt klart att även om det ekonomiska systemet reformerades för tillväxten skull, så skulle det ändå inte bli tal om några politiska reformer. Mantrat var ”ekonomisk höger, politisk vänster”; kommunistpartiets maktmonopol skulle behållas till varje pris.

Givetvis var detta en knivig balansgång. Snabb ekonomisk tillväxt innebär att invånarnas utbildningsnivå höjs betydligt, och med det kommer även kunskap och önskemål om mänskliga rättigheter och jämlikhet inför lagen.

Och det var inte bara folket som törstade efter mer politisk frihet. Även i det allra högsta ledarskapet rådde delade meningar om i vilken takt inte bara de ekonomiska reformerna skulle införas, utan även huruvida ändringar skulle till även i politiken.

En av de mäktigaste reformivrarna hette Hu Yaobang, och var kommunistpartiets generalsekreterare fram till det att han avsattes 1987. Hu Yaobang förlorade denna position för att han förespråkade ännu snabbare marknadsekonomiska reformer – ofta på bekostnad av statliga monopol och tjänstemäns privata rikedomar – och dessutom ansågs vara ”för mjuk” mot de röster som även förordade politisk förändring.

Deng Xiaoping förlorade förtroende för Hu Yaobang, som tvingades han avlägga självkritik då han avgick och i fortsättningen ofta blev hårt ansatt under diverse möten och konferenser. Det tärde på hans gamla kropp, och 15 april 1989 dog Hu Yaobang plötsligt i en hjärtattack mitt under ett pågående möte i politbyrån.

Bara ett par dagar efter Hu Yaobangs död begav sig de första studenterna till Himmelska fridens torg. Där uttryckte de sitt missnöje bland annat med Hu Yaobangs plats i den officiella historieskrivningen, där denne svartmålats efter konflikten med de konservativa ledarna.

Den 22 april hölls sedan statsbegravning för Hu Yaobang. Över 50 000 studenter tågade till Himmelska fridens torg, samtidigt som ”vanliga” Pekingbor sörjde längs med stadens gator. Till de konservativa ledarnas förtret verkade den reformvänlige Hu Yaobang ha varit omåttligt populär bland allmänheten.

Då statsbegravningen sedan var över valde många att stanna på torget för att stödja de studenter som sedan en dryg vecka befunnit sig där. Förutom en revision av Hu Yaobangs plats i historien, ställdes krav även på bland annat yttrandefrihet och offentliggörande av politikers löner och tillgångar.

Vad som började som en sorgestund för en populär liberal politikers död, hade nu ändrat skepnad till en proteströrelse som vände sig mot den konservativa ledningens uppenbara korruption och allehanda övertramp mot mänskliga rättigheter.

Man kan med viss förenkling säga att det handlade om studenter som helt enkelt insett att de var berövade rättigheter som fanns i andra delar av världen, och att Kinas rådande politiska system innebar att en elit berikade sig på bekostnad av de stora massorna.

Inom partiledningen började nu en diskussion om hur detta problem bor hanteras. Bakom slutna dörrar vann den konservativa falangen, som leddes av Deng Xiaoping och premiärminister Li Peng, som senare kom att bli känd som ”Pekings slaktare”.

Den 26 april förklarade ledarskapet mer eller mindre krig mot proteströrelsen, genom en ledarartikel som publicerades i landets alla dagstidningar och även cirkulerade på radio och tv. Där kallades de demonstrerande studenterna för ”kontrarevolutionärer”, vars mål var inte bara var att störta socialismen, utan även för egen vinnings skull kasta hela Kina in i kaos och turbulens.

Målet med artikeln var att väcka allmänhetens ilska mot studenterna, men istället vänds en större del av Kinas befolkning mot myndigheterna. Arbetare och andra civila som hittills hållit sig borta från Himmelska fridens torg strömmade nu dit för att stödja studenterna. Allmänheten verkade helt enkelt ha fått nog av ledningens manipulativa våldsuppmaningar, och studenternas målmedvetenhet bara ökade av att de kallades för ”kontrarevolutionärer”.

I ett försök att rubba myndigheternas kompromisslösa inställning påbörjades en hungerstrejk som ytterligare ökade sympatin för de fredliga studenterna. I mitten av maj fanns som mest över en miljon människor på Himmelska fridens torg; det konservativa ledarskapet hade bara att konstatera hur studentdemonstrationerna hade förvandlats till en allmän proteströrelse, som även inkluderade vissa delar av polisen och militären.

Saken blev inte bättre av att hela världens tv-kameror var riktade mot Peking, för att bevaka Sovjetunionens ledare Michael Gorbatjovs sedan länge planerade besök som inföll just i mitten av maj. Under detta viktiga statsmöte skulle relationen mellan de två kommunistiska jättarna under pompa och ståt äntligen lappas ihop, efter fler årtionden av dålig grannsämja.

Skamset fick nu de kinesiska myndigheterna hålla välkomstceremonin på flygplatsen snarare än på Himmelska fridens torg. De utländska reportrarna var betydligt mer intresserade av den folkmassa som ockuperade torget i Pekings mitt, än av eventuella överenskommelser med en Gorbachev som kördes till och från sitt hotell i hemlighet på stadens bakgator.

Då Gorbachev lämnade Kina hade Deng Xiaoping med följe fått nog, och utlyste den 20 april undantagstillstånd i Peking. Nu skulle demonstranternas uthållighet och målmedvetenhet testas på allvar.

Omedelbart efter undantagstillståndet började trupper röra sig mot Peking. Då hände något otroligt; vanliga Pekingbor gick man ur huse för att helt enkelt blockera vägen för militärens fordon så att de inte kunde ta sig in till staden. Hundratals militärfordon fann sig omringade av barrikader eller helt enkelt mänskliga kedjor av invånare som inte ville se blod spillas.

Liksom studenterna, så behöll Pekings invånare än vänlig inställning till soldaterna, som bland annat bjöds på mat och dryck i en välmenande gest om att folkets armé och folket bör leva i symbios. De förvirrade trupperna fick till slut kring 24-25 maj order om att retirera, varpå såväl invånare som studenter först drog en lättnadens suck och sedan jublade i triumf.

I alla fall tillfälligt. För efter ytterligare en pinsam förlust hade Kinas konservativa ledarna nu bestämt sig för att ta av silkesvantarna. Bakom de stängda dörrarna hade de mer liberala politikerna som förespråkade förhandlingar och kompromisser med studenterna nu helt förlorat. Utanför Peking grupperades styrkorna om, och snart var så många som en kvarts miljon beväpnade soldater involverade i kampanjen med att rensa Himmelska fridens torg från demonstranter.

Den 2 juni började såväl vapen som trupper i hemlighet föras in till torget och de regeringsbyggnader som omringar dem. Kolonner av stridsvagnar och militärfordon rapporterades vänta utanför Peking, och kvällen den 3 juni beordrade statlig tv och radio alla Pekings invånare att stanna in då trupperna började röra sig mot torget.

Trupperna hade visserligen fått order om att undvika blodspillan, men med den tvetydlighet som är så typisk för kinesisk politik, var militären även beordrad att Himmelska fridens torg måste utrymmas innan klockan 06 morgonen den 4 juni, och att inga förseningar skulle tillåtas.

Pekingborna trotsade dock myndigheternas uppmaningar, och gick liksom två veckor tidigare man ur huse för att stoppa militärfordonens framfart. Denna gång skulle de dock mötas av kompromisslöst stål och bly. De första skotten avfyrades och det första dödsoffret rapporterades någon mil väster om torget.

Men värre skulle det bli ytterligare en halvmil fram, där invånare byggt upp barrikader av bland annat bussar som de sedan satte eld på, och kom ut i tusental för att omringa militärfordonen som hade svårt att preja undan de brinnande bussarna.

Trupperna svarade dock med att döda urskiljningslöst, och sedan spreja bostäderna med kulspruteeld hela vägen fram till torget. Enligt många uppgifter var det fler civila som dog då militären försökte ta sig in på torget, än vad det dog studenter på själva torget.

Även i detta skede förespråkade majoriteten av såväl invånare som studenter att möta militären med icke-våld. Flera vittnesmål gör gällande om hur soldater i militärfordon som kraschat eller fattat eld fördes till sjukhus av de demonstranter de några minuter tidigare matat bly emot.

Det fanns inslag av molotov-coktails och stenkastning – men detta var givetvis ingen match för tiotusentals soldater i stridsvagnar och med automatvapen. Väl innan soluppgången var trupperna i kontroll över torget, och just innan 06 övertalades de sista studenterna att lämna torget under hot och slag, med gevärspipor riktade mot sina skallar.

Således fick den positivt spirande proteströrelsen ett lika bittert som plötsligt slut. Till förbannelse har allt från organisationer till privatpersoner försökt uppskatta dödssiffran, men det enda vi vet säkert är att vi aldrig kommer få veta säkert.

Tidigt uppskattade Amnesty International att ungefär 1 000 människor dödats, medan utländska reportrar och diplomater i regel gjorde bedömningar från 300 upp till 1 000 dödsoffer.

De kinesiska myndigheternas officiella uppskattning ligger oftast i storleksordningen 200-300, vilket då inkluderar ett stort antal soldater och poliser. Den mest exakta siffran från kinesiskt håll som ofta upprepas är 241 döda och cirka 7 000 skadade.

Kinesiska Röda korset uppgav tidigt att 2 600 personer hade fått sätta livet till, men reviderade snart denna siffra av rädsla för att kastas ut ur Kina. Individer från samma organisation har anonymt uppskattat att dödssiffran ligger närmare 5 000.

Rapporter från Nato (7 000 döda) och Sovjetunionen (10 000 döda) hör till de högre uppskattningarna.

Efterspelet var heller inte vackert; tiotusentals människor arresterades för sin inblandning i demonstrationerna. Hur många av dessa som avrättades kan man bara spekulera i – men i flera veckor rullade offentliga rättegångar och avrättningar på den statliga televisionen, liksom för att visa att de konservativa ledarna med hjälp av militären nu återigen var Pekings obestridda herrar, och vad som väntar dem som får sig att utmana maktmonopolet.

Sedan sattes en ökänd kampanj i gång för att få allmänheten att glömma bort vad som egentligen hänt. Skrämselmetoden kombinerades med modifierade historieböcker och internetcensur. På ytan kan man tro att myndigheterna har lyckats; särskilt med tanke på hur lugnt det var på ytan i Peking i dag på 25-årsdagen. Men under ytan puttrar såväl missnöje som nyfikenhet.

I nästa del av ”25 år sedan massakern vid Himmelska fridens torg” kommer jag skriva om händelsen med utgångspunkt i dagens Kina, vad gäller allt från hur censuren fungerar rent praktiskt till hur mycket kineserna egentligen vet om vad som egentligen skedde. Och hur det reagerar om man berättar det för dem.