9 augusti 2011
Asien

Blytunga börsfall i Asien

Oj, oj, oj. Det har sannerligen inte varit någon rolig vecka på världens börser, och Asien är absolut inget undantag.

Det är nog bäst att rada upp länderna var för sig:

SYDKOREA: Riktindexet KOSPI föll med nästan 10 procent under morgonen, vilket gjorde att all handel stoppades under ett par timmar. En återhämtning tog vid och vid stängningsdags hade man ”bara” backat med 3,64 procent.

Det koreanska indexet har förlorat 19 procent av sitt värde sedan maj, varav 17 procent bara de sex senaste dagarna.

Raset speglar väl av sig i de fonder som många handlar med via svenska banker. Exempelvis har JF Korea Equity A fallit med 16,5 procent bara den senaste veckan.

KINA: Ekonomin i mittens rike må tuffa på som vanligt, med nya siffror om tvåsiffrig industriell tillväxt och ökad produktion. Men det förändrar inte den låga tilliten gentemot landets börsmarknad.

Redan förra veckan rapporterades det hur landets aktiemarknad var nere på sitt lägsta värde sedan maj, och att en envis inflation potentiellt kunde förvärra situationen ytterligare.

Domedagsprofeterna behövde inte bli besvikna, då riktindexet i Shanghai föll ytterligare nästan 4 procent i dag, och noterade sitt lägsta värde på över ett år.

Det var nio månader sedan som indexet i Kina rasade så mycket under en dag.

”Investerare känner sig hjälplösa då marknaden dras med såväl interna som externa problem. De får sätta sitt hopp till regeringen för att återfå sina förluster, men det verkar samtidigt otroligt att [ledarna i] Peking kan göra något konkret”, säger en uppgiven kinesisk analytiker till South China Morning Post.

Länge har investerare – inte minst utländska sådana – sett sig för efter en möjlighet att slå mynt av Kinas ekonomiska expansion. De som hållit sig borta från landets oroliga aktiemarknad har gjort ett klokt val.

JAPAN: Den ekonomiska återhämtningen efter jordbävningen i mars såg ut att gå fint ett tag, vilket visades av att många japanska fonder i slutet av juli hade ökat i värde med 15-20 procent sedan bottennoteringen i mars. Den senaste veckan har varit en helt annan historia.

Nikkei-index föll med över 4 procent under måndagen, och även i dag var man nere under en röd fyra, men lyckades senare stoppa raset och stänga på bara minus 1,6 procent.

Dessutom har man haft riktigt dålig timing vad gäller en intervention för att sänka värdet på den ständigt stigande yenen.

Landets regering sålde förra torsdagen yen för flera miljarder, vilket skulle gynna landets exportörer och uppmuntra till investeringar. För första gången på över en månad var man uppe i trakterna kring kursen 1/80.

Men efter Standard & Poor’s nedgradering av USA:s kreditvärdighet föll dollarn, och växelkursen var tillbaka i trakterna 1/77 på nytt.

Japanska tidningen Mainichi Daily menar nu att förra veckans intervention i stort sett var förgäves.

Japan har verkligen inget flyt, och just som med Korea kan man se ett riktigt ras i fonderna: SEB Choice Japanfond Chans/Risk har fallit med över 7 procent på en vecka.

Också i HONGKONG och TAIWAN har rasen varit obarmhärtiga.

Taiwans index Taiex har tappat 18 procent sedan årets början, oct Hongkongs Hang Seng föll med hela 5,6 procent bara i dag, i det största endags-tappet sedan finanskrisen 2008.

China Daily sammanfattar eländet genom att fastslå att de asiatiska börserna inte har fallit så tvärt under en enda vecka på nästan tre år.

KONTENTA: Den som tror att lösningen för ett oroligt Europa och USA finns på aktiemarknaderna i växande asiatiska ekonomier, får nog ta och tänka en gång till.

24 juni 2015
handel

Olja knyter samman Kina och Mellanöstern

Det senaste årtiondet har handeln mellan Kina och Mellanöstern ökat med över 600 procent, och uppgick i fjol till nästan 2 000 miljarder kronor.

Länder som Saudiarabien, Egypten, Iran, Irak och Turkiet handlar nu mer med Kina än med något annat land inklusive USA.

Det är främst olja som ligger bakom denna förändring. Tack vare skifferolja och skiffergas har USA:s oljeimport under de senaste åren minskat kraftigt. Kinas behov har tvärtemot ökat; under fjolåret var landet världens största importör av råolja, och mer än hälften av importen sker nu från Mellanöstern.

Trenden kommer hålla i sig: Kina importerade över tre miljoner fat råolja om dagen från Mellanöstern i fjol och enligt International Energy Agency kommer denna mängd nästan fördubblas igen fram till år 2035. Då kommer 90 procent av regionens olja gå till Asien eftersom USA endast kommer importera 100 000 fat om dagen, vilket kan jämföras med 2,5 miljoner fat år 2000.

Den allt större oljeexporten till Kina innebär givetvis samtidigt en ökad kinesisk ekonomisk närvaro i regionen. Kinesiska företag bygger i detta nu en tunnelbana i Tehran, ett snabbtåg i Saudiarabien och två hamnar i Egypten.

Kina skrev tidigare denna månad under ett nytt samarbetsavtal med just Egypten, värt cirka 90 miljarder kronor i en rad olika projekt med fokus på infrastruktur.

Enligt The Economist svämmar Kairos basarer redan över av billiga kinesiska importvaror, och kinesiska bilar blir en allt vanligare syn på gatorna i denna och andra arabiska huvudstäder. Vid Suezkanalen har Kina redan etablerat en särskild ekonomisk zon med fabriker som tillverkar mattor, kläder och plastvaror.

Även denna trend kommer hålla i sig. Redan 2013 talade Kinas president Xi Jinping om planer på att återuppliva den gamla sidenvägen, och på nytt länka ihop Kina med Iran och arabvärlden i syfte att öka handeln.

Nu börjar detaljer komma ut om detta enorma projekt; förra månad avslöjade China Development Bank planerade investeringar på cirka 900 miljarder dollar för hundratals projekt i över 60 länder med samlingsnamnet ”One Belt, One Road”.

Denna väg är tänkt att gå genom bland annat Iran, Irak, Syrien och Turkiet. Investeringarna handlar främst om infrastruktur, energi, telekommunikation, kol, gas och gruvverksamhet som ska underlätta inte bara handel utan även flödet av kapital och människor.

Flera av arabvärldens statsöverhuvuden har besökt Peking sedan Xi Jinping blev generalsekreterare 2012, och en stor majoritet välkomnar Kinas växande närvaro i regionen.

Så långt allt väl i utbytet alltså. Men i takt med att Kinas närvaro ökar i regionen så kommer det bli svårare för landet att uppehålla sin policy om att inte lägga sig i andra länders ”inre angelägenheter” utan istället enkom ägna sig åt handel och andra former av ekonomiskt utbyte.

Redan nu vill vissa av regionens ledare se Kina ta ett större politiskt ansvar i detta oroliga område:

Alan Hakim, a Lebanese minister, says China should play a “leading political role” in the region. The Gulf, which has long relied on America for security, “is looking to diversify our political relations”, says an official in the Gulf Co-operation Council, a club of six states. “China is foremost among the targets.”

Att avstå att blanda sig i andra länders angelägenheter kan paradoxalt nog också betyda att man lägger sig andra länders angelägenheter. Exempelvis röstade Kina – tillsammans med Ryssland – 2012 emot en FN-resolution som avsåg att få bort Syriens diktator Bashar al-Assad från makten. Detta upprörde många av arabvärldens invånare och Kinas flagga brändes i protest på gator i flera länder regionen över.

Kina fick också kritik för att ha exempelvis ha motsatt sig USA:s invasion av Irak 2003, och för att man inte ingår i den koalition av cirka 60 länder som nu slåss mot den islamiska staten. Att avstå från handling är också en handling. Likaledes kommer det sannolikt bli svårt i längden för Kina att samtidigt hålla sig vän inte bara med Israel och Palestina, utan även Iran och Saudiarabien.

I april sköt Xi Jinping upp sin resa till just Saudiarabien, vilket enligt många bedömare beror på att han ville undvika kommentera landets militära inblandning i Jemen.

Faktum är att varken president Xi Jinping eller Li Keqiang har besökt arabvärlden sedan de tog ledningen över Kina, trots att de båda rest flitigt över hela världen inklusive regioner som Afrika och Latinamerika.

Men då Kina nu är världens största globala handelsnation i regionen – med en närvaro som ökar dramatiskt – kommer det bli allt svårare för landets ledare att hålla sig utanför den politiska utvecklingen i området. Såväl regeringar som befolkning har redan börjat kräva att Kina tar ett större ansvar.

Detta blir problematiskt för Kina av flera skäl. Först och främst givetvis för att doktrinen att inte blanda sig i andra länders ”inre angelägenheter” också används som argument för att ingen utomstående heller ska blanda sig i de övergrepp som kommunistpartiet begår på hemmaplan.

Men även för att man de facto stödjer många odemokratiska regimer. Det är förståeligt att exempelvis Egyptens president Abdel Fattah el-Sisi, som tog makten genom en kupp 2013, ser med avund på Kinas tillväxtmodell som fungerar utan politisk pluralism.

Att Kina inte ställer några krav på just demokrati eller mänskliga rättigheter gör också att Sisi och många andra av regionens ledare är så välkomnande.

Vad händer då när regionens invånare kräver demokrati och mänskliga rättigheter? Då kommer Kina hamna i problem, eftersom att vara överens med ett lands regim inte är detsamma som att vara omtyckt bland dess befolkning. Kina har därmed en delikat balansgång att klara av i Mellanöstern om man vill undvika att den kinesiska flaggan återigen ska eldas upp på dess gator.

Fler inlägg om: , , , , ,
19 juni 2015

Nya protester och orosmoln över Hongkong

Det har – särskilt i svensk media – varit tyst om spänningarna i Hongkong efter fjolårets gatuprotester. Den så kallade paraplyrevolutionen lockade ut hundratusentals av stadens invånare på gatorna, och varade i nästan tre månader innan demonstranternas antal och uthållighet minskade nog för att polis utan större besvär kunde gripa in och köra bort dem.

Men spänningarna försvann givetvis inte med demonstranterna, utan motsättningarna har istället legat och bubblat under ytan.

Anledningen till att demonstrationerna över huvudtaget startade under fjolåret var ett mycket komplicerat och omtalat lagförslag som Hongkongs lagstiftande församling röstade om under gårdagen.

Förslaget stöds av Kinas kommunistparti och innebär att Hongkongs befolkning ska få välja nästa regeringschef 2017 genom allmänna val – men valet kommer bara stå mellan två eller tre kandidater som Kina nominerar på förhand.

Av de 70 medlemmarna i Hongkongs lagstiftande församling tillhör 27 partier som är för ett ökat mått av självstyre i Hongkong (pro-demokrater). Dessa motsätter sig förslaget med argumentet att ett allmänt val inte är genuint om kandidaterna först utses av Kinas myndigheter.

Vid överlämningen från Storbritannien 1997 lovade nämligen Kina att Hongkongs invånare skulle få välja sin regeringschef i demokratiska val. Pro-demokraterna anser att den föreslagna valreformen inte motsvarar löftet.

De ledamöter i den lagstiftande församlingen som vill närma sig Peking (pekingtrogna) är fler till antalet än pro-demokraterna, och menar att denna valreform är bättre än inga framsteg alls. Sedan överlämningen 1997 har Hongkongs regeringschef utsetts av en valkommitté på knappt 1 200 medlemmar, utan inslag av allmänna val.

De pekingtrogna ställer sig alltså positiva till förslaget att denna kommitté – som i sin tur har nära band till Peking – nu ska utse de ledamöter som allmänheten tillåts rösta på.

Men för att förslaget ska gå genom måste de ha stöd av två tredjedelar av den lagstiftande församlingen. Då ingen av de 27 ledamöter som utgör pro-demokraterna har ändrat sin uppfattning under de debatter som föranlett omröstning så var de givet att förslaget skulle röstas ner.

Kaos uppstod sedan under omröstningen då en majoritet av de pekingtrogna plötsligt lämnade salen. Anledning sägs ha varit att man bett om, men inte beviljats, en paus på 15 minuter för att vänta in en av ledamöterna som ännu inte anlänt, må vara att dennes röst inte hade betytt något för utgången. Följden blev att förslaget röstades ner med 28 röster mot 8, ett klart bakslag för såväl Kinas myndigheter som stadens pekingtrogna politiker.

(Intressant i sammanhanget är också Hongkongs valmanskår endast kan rösta fram 35 av de 70 ledamöterna i allmänna val. De övriga 35 väljs av en grupp som ska utgöra ”företags och professionella yrkesgruppers intresse”. Majoriteten av de som protesterade på Hongkongs gator i fjol vill att stadens 3,2 miljoner röstberättigade invånare ska få välja samtliga ledamöter.)

Valet har föregåtts av viss oro. Under helgen demonstrerade ett par tusen personer från landmärket Victoria Park till Hongkongs regeringsbyggnader för att protestera mot förslaget.

Många av demonstranterna bar gula paraplyer, och marschen gick längs med flera av de gator som ockuperades under fjolåret, vilket torde väcka obekväma minnen hos flera av stadens politiker. Time Magazine pratade med några av de protesterande:

“We’re not North Korea, we know what freedom is,” said Carol Lo, 35, a protester at Sunday’s rally and a parent of a 9-year-old girl. Lo voiced fears for the political future of Hong Kong’s next generation: “How will [my daughter] survive, if this situation gets worse and worse?” she said.

Another protester, Uber driver Chao Sang, voiced the growing tendency of many Hong Kongers to see themselves as politically, linguistically and culturally separate from mainland Chinese. “I’m a genuine citizen of Hong Kong, I’m not from China,” he told TIME. “Most people from China are after money, but I’m after truth.”

Opinionsundersökningar utförda under och strax efter fjolårets paraplyrevolution visade att en majoritet av Hongkongs befolkning de facto stödde den föreslagna valreformen.

Men en färsk opinionsundersökning genomförd av tre av stadens universitet visar att 43 procent av invånarna nu är emot förslaget, medan bara 41,7 procent stödjer det.

Vidare berättade Leung Kwok-hung som sitter i den lagstiftande församlingen – och kallas för ”long hair” eftersom han lovat att inte klippa av sig håret innan Hongkong fått riktig demokrati – för media att en okänd man erbjudit honom cirka 100 miljoner kronor för att rösta ja till förslaget.

Mannens identitet är okänd, och meningsmotståndare till ”long hair” har anklagat honom för att ljuga.

I en ännu otäckare incident arresterades tio personer av Hongkongs polis i måndags för att ha förberett ett bombdåd. Händelsen kopplades genast samman med veckans omröstning, särskilt som gruppens mål för dådet låg i närheten av regeringsbyggnaderna.

Myndigheterna förnekade dock en direkt länk mellan de arresterade och onsdagens omröstning. Enligt polis är det endast en av de misstänkta som är medlem av en så kallad ”lokal radikal organisation”.

Men enligt BBC har de misstänkta sagt såväl privat som till journalister att de tillhör en gruppering vid namn National Independent Party, vilket fått konspirationsteorierna att flöda:

Robert Chow, a well-known pro-Beijing figure, has pointed the finger at the pro-democracy movement’s more mainstream leaders.

”Two years ago, somebody suggested we should occupy Central with peace and love. And now things have degenerated into people making bombs,” he said.

”Something is seriously wrong. I think the leadership have got to ask, what have they done? They [the suspects] were there supporting the Umbrella movement. Let’s not play it down. In other countries, people would be comparing them to al-Qaeda and Islamic State.”

National Independent Party är en mindre grupp aktivister som uppmanar till ”revolutionära aktiviteter”, och vidare vill länka samman grupper i Hongkong och Taiwan för att skapa en ny maktbas som motstånd till Kinas inflytande.

Företrädare för Occupy Central – rörelsen som startade paraplyrevolutionen – menar att det är ologiskt nonsens att para ihop dessa bombmän med deras uteslutande fredliga rörelse.

Som för att ta konspirationsteorierna ytterligare ett steg, råder även misstankar om att myndigheterna har fabricerat fallet som ett svepskäl att i framtiden kontrollera stadens aktiviter mer noggrant.

Och som en extra temperaturmätare så buade Hongkongs fotbollsfans ut den kinesiska nationalsången som spelades innan helgens VM-kval match i fotboll mot Bhutan.

Hongkong vann matchen med 7-0, men den stora snackisen var hur ”March of the volunteers” dränktes i ett hav av burop och visslingar som knappt gjorde den hörbar. Det blir spännande att se vilken slags stämning det blir då Hongkong och Kina möter varandra i samma VM-kval i september respektive

Oavsett utgången i dessa matcher så står det klart att Hongkong fortfarande är ett djupt polariserat samhälle. Räkna med mer oro och för all del fler stora gatuprotester innan staden väljer sin nästa regeringschef 2017. Om detta sker utan komplikationer lovar jag att äta upp mina fotbollsskor.

16 juni 2015

Kinas ”mäktigaste man” får livstids fängelse för korruption

Financial Times utsåg vid slutet av 2012 Zhou Yongkang till Kinas mäktigaste man. Zhou var då ansvarig för Kinas interna säkerhet, vars budget översteg militärens. Förutom att kontrollera polis, övervakningsstyrkor, domstolar och fängelser så hade Zhou så pass djupa förgreningar inom politiken, säkerhetstjänsten och landets mäktiga energisektor att han ansåg vara ”orörbar”.

Men i Kina kan den politiska lyckan svänga snabbt. Förra veckan – alltså bara två och ett halvt år senare – stod den nu 72 år gamla Zhou med nedböjt huvud inför den domstol han tidigare kontrollerat och bad om ursäkt för att hans brott ”djupt skadat partiet och samhället”. Hans tidigare svarta, tjocka hår var betydligt tunnare och dessutom helt vitt.

Snart elva månader har nu gått sedan de första rapporterna om att Zhou skulle utredas för att ha ”brutit mot partiets disciplin”, vilket i Kina är ett kodord för korruption och maktmissbruk. Att det skulle bli en fällande dom stod utom tvivel i december i fjol då Zhou inte bara arresterades utan också uteslöts från kommunistpartiet.

Sedan dess har spekulationerna gått vilda huruvida Zhou skulle dömmas till döden eller ”bara” fängelse. Efter att ha erkänt brott som korruption, maktmissbruk samt läckage av statshemligheter undkom han lagens strängaste straff och fick istället livstids fängelse. Hans advokater sade sig vara ”nöjda” med domen och Zhou kommer heller inte överklaga.

Den finns flera intressanta dimensioner i fallet Zhou Yongkang. Till att börja med så hölls hela rättegången bakom stängda dörrar, trots förhoppningar på förhand om ett mer öppet förfarande likt de då politbyråmedlemmen Bo Xilai 2013 dömdes till livstids fängelse.

Må vara att Bo Xilais dom sannolikt var avgjord på förhand, men rättegången sändes icke desto mindre direkt i tv och bevakades i realtid genom bloggar – det gällde även de delar där Bo själv utmanade domstolen, vilket var ett stort steg framåt för Kinas rättsväsende.

Men Zhou Yongkangs rättegång inleddes 22 maj och inga rapporter om processen kom innan domen föll i slutet av förra veckan. Financial Times tror att hemlighetsmakeriet kring Zhous rättegång har med han stora makt att göra:

While Zhou lacked the international profile of Bo, a charismatic politician who once served as commerce minister and sent his son to elite UK schools, he was a far more powerful figure.

Förutom förgreningar inom partiet satt Zhou Yongkang – i egenskap av chef för landets inre säkerhet – även säkerligen på hemligheter om flera höga kinesiska tjänstemän.

Wall Street Journal menar att det därmed fanns en stor oro för att Zhou skulle använda sin makt och information för att bestrida åtalet mot honom, eller till och med föra anklagelserna till president Xi Jinping och hans närmaste män:

The tight control on information about the trial indicates unusual efforts by the party to limit the likelihood events could go off script. “Because Zhou is too important, he was involved in too many things the public shouldn’t know about,” said Zhang Ming, a professor in the School of International Studies at Beijing’s Renmin University of China. “The advantage of a secret trial is it’s secret.”

Även själva platsen för rättegången var noggrant vald. Den utspelade sig i hamnstaden Tianjin, tiotalet mil bort från uppmärksamheten i Peking, och hundratalet mil bort från Zhous maktbas i södra Kina.

En annan intressant aspekt i detta fall är just den maktkamp som med all säkerhet pågår bakom de låsta portarna till kommunistpartiets högkvarter just bredvid den Förbjudna staden.

Zhou nämligen Bo Xilai mycket nära. De flesta bedömare är överens om att Bo var Zhous potentiella efterträdare, och att Zhou lobbade hårt för att få in Bo i maktens allra förnämaste korridorer innan Xi Jinping utsågs till partiets nya generalsekreterare vid slutet av 2012.

Men samma sommar arresterades Bo Xilai istället och blev på samma gång av med alla titlar och sitt medlemskap i kommunistpartiet. Kort efter att Xi Jinping formellt tillträdde som president i början av 2013 försvann även Zhou Yongkang – då han förra veckan erkände sina brott var det hans första officiella framträdande på nästan två år.

I Kina är det praxis att rättsfall prövas en månad efter att den åtalade anklagas formellt. Den långa tiden i Zhous fall har gett upphov till spekulationer om att allt kanske inte gått så smidigt som president Xi Jinping hoppats.

Det råder förvisso ingen tvekan om att Zhou gjort sig skyldig till korruption, då hans familj tros ha roffat åt sig tillgångar på över 100 miljarder kronor. Men att sätta dit Zhou och Bo på detta hårda och resoluta vis är utan tvivel också en metod för Xi Jinping att konsolidera sin makt.

Detta kunde också märkas i statlig media där Zhou kallades för ”förrädare”, samtidigt som hans namn smutsades ner ytterligare genom två åtalspunkter; att läcka statshemligheter samt att använda sitt inflytande för att få tillgång till sexuella tjänster.

Vidare har ett stort antal av Zhous tidigare affärspartners och familjemedlemmar – inklusive fru och son – utretts eller åtalats. Vissa har till och med dömts till döden.

Fallet är givetvis också värt extra uppmärksamhet då Zhou är den högst uppsatta politikern som någonsin åtalats för korruption i Kina. Han satt tidigare i politbyråns ständiga utskott, vars medlemmar inte åtalats för någonting sedan kulturrevolutionen och som tills nyligen verkade vara immuna inför rättsystemet.

Xi Jinping har i och med sin kampanj mot korruption – som lanserades nästan omedelbart efter att han tagit makten – helt ändrat den politiska spelplanen i Kina. Inte nog med att korrupta tjänsteman faller på löpande band i Kina, Xi är också ute efter att haffa de som redan flytt landet.

Genom initiativ som ”Fox Hunt” och ”Sky Net” har Kina, ofta med hjälp av västerländska regeringar, lyckats haffa något tusental korrupta tjänstemän som gömt sig i utlandet.

Det finns inget som tyder på att Xi Jinping kommer slå av på takten i sin anti-korruptionskampanj; tvärtom kan den pågå i en ännu snabbare takt nu då Xis stora motståndare redan fallit. Potentiellt innebär detta ett minskning av Kinas lyxkonsumtion, samt att det blir svårare för korrupta rika kineser att flytta utomlands.

Sammantaget är det givetvis i stort positivt för Kina att någon äntligen görs åt landets epidemiska korruption. Men, som Wall Street Journal nämner, så hade det inte skadat med lite mer transparens:

China’s legal system remains heavily influenced by the country’s political leaders, and some analysts said deals often dictate the outcome of sensitive cases, for instance when an official agrees to plead guilty to protect family members. The added element of secrecy appeared to reflect the party’s determination to control the process of its highest-level purge since show-trials of the late 1970s following the death of Mao Zedong.

Slutna rättegångar och domstolar där mäktiga politiker har sista ordet är nämligen perfekta förhållanden för att centrera makten hos en fraktion och etablera ett icke-pluralistiskt politiskt samhälle. Just detta har flera gånger tidigare lett Kina rakt in i avgrundsdjupa katastrofer.

2 juni 2015
arabvärlden

Rika kineser, ryssar och araber driver upp bopriserna

Att bopriserna ökar i storstäder världen över är knappast någon nyhet. Förutom urbanisering finns det dock ytterligare en anledning som inte nämns lika ofta; det allt större antalet rika personer i vissa av världen, och deras benägenhet att investera i fastigheter utomlands.

Under fjolåret investerade de individer som utgör kategorin ”superrika” cirka 25 miljarder dollar i fastigheter utomlands, enligt Jones Lang LaSalle, ett förvaltningsföretag med fokus på fastighetsmarknader.

Tidigare har faktorer som investeringar i infrastruktur och en efterfrågan på bostäder som övergår utbudet setts som de främsta anledningarna till höga bopriser i världens storstäder.

Men den senaste tiden har investeringar från rika personer i bland annat Kina, Ryssland och arabvärlden blivit en allt större faktor till högre fastighetspriser i städer som New York, Vancouver och Sydney.

En redaktör vid Global Property Guide kallar majoriteten av dessa investeringar för ”flight money”, med anledning av att de sker av rika individer som inte känner sig säkra med investeringar i sina ofta politisk oroliga hemländer:

Now, anyone with money who lives in (Russian President Vladimir) Putin’s Russia or China or in the Middle East — where it’s possible the Islamic State could overwhelm the Gulf suddenly — will keep some wealth outside,” Montagu-Pollack said.

Jag har själv flera gånger träffat på kineser som flyttar eller investerar utomlands på grund av att man är orolig för det politiska läget i Kina. Även om samhället ser stabilare ut än på länge, så har händelser i modern tid som kulturrevolutionen, det stora språnget eller massakern vid Himmelska fridens torg lärt varje kines att vara på sin vakt.

Under det senaste året har bostadspriserna i New York och London ökat med 19 procent och i Sydney med 11 procent. I Hongkong ökade snittpriset på bostäder med 117 procent 2008-2012. Gemensamt för dessa städer är att de attraherar en stor andel utländska investerare; officiell statistik från Australien visar exempelvis att sex miljarder dollar strömmade in på landets bostadsmarknad bara under 2013.

Sedan dess har australiensiska myndigheter infört restriktioner främst i syfte att minska inflödet av kinesiska pengar till storstäder som Sydney och Melbourne. Också i Vancouver är kinesiska investerare en av de främsta faktorerna bakom stadens skenande fastighetspriser. Även Kanada har därför nyligen försvårat invandring från Kina med bostadsköp som grund.

Statistik från Knight Frank visar vidare en stor skillnad på ökningen i bopriser mellan å ena sidan huvudstäder och attraktiva metropoler, och å andra sidan mindre städer i samma länder. Trenden hänger ihop med kapital från utlandet; samma statistik visar nämligen att 90 procent av alla pågående bostadsprojekt i Storbritannien 2013 finansierades av asiatiska investerare, främst från Kina, Hongkong och Singapore. Samma år stod asiater för 62 respektive 74 procent av ”prime residential investment activity” i USA respektive Australien.

Knight Frank vidhåller också i en ny rapport den ”pågående globaliseringen i efterfrågan av fastigheter” som en av de största trenderna vad gäller rikedom och förvaltning världen över. Detta betyder givetvis att personer utan förmögenhet och med lägre inkomster drivs ut ur storstäderna, samtidigt som utvecklingen också visar på ökade globala klyftor.

Enligt McKinsey lever 330 urbana familjer världen över i ”substandard housing”, samtidigt som priserna i stadskärnorna ständigt ökar. Economist rapporterade tidigare i år att 60 miljoner hushåll i den rika världen spenderar 30 procent eller mer på fastigheter, medan 200 miljoner familjer världen över lever i slumområden.

Boston Consulting Group påpekar vidare att 3 av 152 biljoner dollar av världens privata förmögenhet nu är uppbundna i bostäder. Enligt Sotheby’s finns 211 275 individer i världen med tillgångar på över 30 miljoner dollar, och av dessa äger 79 procent minst två bostäder.

41 114 av dessa rika individer finns i Asien, vilket är ungefär lika många som i Nordamerika. Fram till 2023 beräknas dock dessa rika asiater växa med en tredjedel, och den främsta ökningen kommer äga rum i utvecklingsländer som Kina.

WealthInsight har också räknat ut att andelen personer med tillgångar på över 100 miljoner dollar har ökat med 62 procent sedan 2003, och att antalet dollarmiljardärer under samma tid ökat med 80 procent.

Givet denna utveckling och statistik bedömer analytiker från Knight Frank att tillgången till högkvalitativ och prisvärd bostad kommer bli en av de hetaste politiska frågorna i världen under det kommande årtiondet.

Oavsett hur demokratiska vi anser våra egna samhällen i väst vara, så är vi inte immuna mot följderna av utvecklingen att en liten del av befolkningen i auktoritära stater samlar på sig en allt större andel rikedomar.

29 maj 2015

Ett steg närmare krig i Sydkinesiska havet

Denna vecka har en rad händelser och uttalanden skruvat upp temperaturen ordentligt vad gäller territoriella konflikter i Sydkinesiska havet. Ett amerikanskt spaningsplan har flugit över en omtvistad ögrupp, varpå Kinas militär släppte en ny vitbok med tuff retorik som genast mötte skarp kritik från bland annat USA och Australien.

Dessa händelser är utan tvekan början på en ny tid av ökade spänningar i världens kanske just nu mest dynamiska ekonomiska region, som också hyser världens viktigaste farvatten och nu är främsta skådeplats för vård tids viktigaste kraftmätning, nämligen den mellan USA och Kina. Ändå uppmärksammas detta inte med mer än notiser i svensk media. Därför ser jag det extra viktigt att här noga reda ut vad som egentligen händer.

Förra veckan beslutade sig USA för att flyga ett spaningsplan över Spratlyöarna, vilka utgörs av ett hundratal obebodda atoller mellan Vietnam och Filippinerna.

Enligt alla gällande konventioner omges Spratly av internationellt luftrum och vatten. Men inte enligt Kinas utrikesministerium, som gör anspråk på området och fördömde den amerikanska flygningen i kraftiga ordalag:

The Chinese government expressed “strong dissatisfaction” with the surveillance flights, while urging the United States to cease actions that they said risked increasing tensions. Hong Lei, the Foreign Ministry spokesman, warned that the American flights, which he called “very irresponsible and dangerous,” were “likely to cause an accident.”

Under själva incidenten utfärdade kineserna dessutom åtta varningar på engelska till planet i fråga. USA vidhåller att flygningen skedde över internationellt luftrum, och att man kommer att fortsätta med liknande flygningar inom ramen för existerande internationella lagar och bestämmelser.

Spaningsflyget tog flera fotografier av hur långt Kina har kommit i bygget med konstgjorda öar vid Spratly. Fem av områdets atoller innehåller nu nya öar av en storlek på 800 hektar, varav 600 hektar byggts bara i år.

Bland annat har kineserna nu flygplats och landningsbana på Spratly, vilka kan användas av såväl militärt som civilt flyg. Fotografierna visar också hur området kryllar av kinesiska fartyg som gröper ur havsbotten, vilket tyder på att konstruktionen av djupvattenhamnar är i full gång.

Som av en händelse presenterade kinesiska myndigheter nu i tisdags en ny militär vitbok (enligt Kina hade detta inget med spionplanet veckan innan att göra). Där utfärdar Kina en varning till de länder som försöker ”medla” i Sydkinesiska havet. Landets militär uttalade också sin ambition att gradvis expandera sina försvarsanläggningar vid kusten ut till öppna havet, i enighet med något man kallar en ”aktiv försvarsstrategi”.

Vidare poängterade vitboken vikten av att fokusera på att mobilisera till havs än att sats på konventionella markstyrkor. Såväl armén som flottan och flygvapnet ska också gradvis ”ändra fokus från defensiv till offensiv”.

En officer och talesman vid namn Yang Yujun viftade med dokumentet framför en samlad mediakår, och hade svårt att gömma sin belåtenhet då han underströk att Kina har suveränitet över Spratly samt att ”vissa länder” ökat sin trafik över kinesiskt luftrum.

Vitboken innehöll upprepade referenser till ”den kinesiska drömmen om en omfattande nationell återhämtning” som en motiverande faktor bakom den snabba moderniseringen och expansionen av militären. I samma andetag försäkrade Kina sin hängivenhet för en fredlig utveckling med motiveringen ”vi kommer inte attackera först, men kommer garanterat att slå tillbaka om någon attackerar oss”.

(I kinesisk media är tonen dock snäppet värre; statliga Global Times skrev i veckan att krig är ”oundvikligt” om inte USA ”backar tillbaka”).

Den kinesiska militärens nya vitbok mötte inte helt oväntat skarp kritik från USA. I ett tal vid Pearl Harbour krävde amerikanska försvarsministern Ash Carter i förrgår ett omedelbart stopp av Kinas byggnationer av nya öar i Sydkinesiska havet.

Han sade vidare att Kinas territoriella krav gällande Spratly är helt oförenliga med internationella lagar och normer, samt att USA kommer fortsätta flyga, segla och på annat vis manövrera vart än internationella lagar tillåter. Enligt Carter är det knappast tal om att ”backa tillbaka”:

”China’s actions are bringing countries together in new ways and they’re increasing demand for American engagement in the Asia-Pacific. And, we’re going to meet it. We will remain the principal security power in the Asia-Pacific for decades to come,” he said.

Vitpappret kritiserar även Australien indirekt för dess allt närmare militära allians med USA. Detta kommer bland annat efter amerikanska uttalanden tidigare i månaden om att placera bombplan av modellen B-1 vid Darwin i norra Australien, som ett svar på Kinas allt aggressivare expansion i Sydkinesiska havet.

Dokumentet fick således även kritik från Australien, särskilt som en australiensisk tidning under gårdagen även avslöjade att Kina har fraktat vapen till öarna vid Spratly.

Ännu handlar det bara om lättare vapensorter, men australiensiska tjänstemän är oroliga för att luftvärnsvapen, radarutrustning och spaningsflyg också forslas till Spratly och därmed obehindrat kan verka vid några av Australiens viktigaste farleder.

Detta har fått australiensiska sjöofficerare och piloter att diskutera möjligheterna att ge sig av på uppdrag i områdets närhet bara för att poängtera sin navigationsfrihet. Det kan handla om genomflygningar, genomseglingar eller att hålla övningar tillsammans med andra länder i området.

Australiens försvarsminister Dennis Richardson talade i veckan i hårda ordalag om kinesiska landvinningar ”utan motstycke”, som höjer tveksamheter om Kinas ”uppsåt” och ökar risken för ”felberäkningar” mellan de olika parterna.

Försvarsministern anser det vidare berättigat att ställa frågan om vad som är syftet med dessa konstgjorda öar, eftersom det ”knappast handlar om turism”. Han uttrycker också oro för att expansionen sker i samband med ökad modernisering och storlek av Kinas militär.

Australien står dock inför ett dilemma som bland annat Sydney Morning Herald beskriver:

Australian military officers and officials have discussed a need to demonstrate that they do not recognise any 12-mile territorial zone or more expansive economic zone that China may unilaterally claim around its freshly-minted islands. But they are grappling with the need to avoid inflaming a potential confrontation Australia’s largest trading partner.

Kina är inte bara största handelspartner med Australien, utan också med många andra länder i regionen som därför inte bilateralt har vågat kritisera Kinas beteende i någon större utsträckning. Exempelvis har australiensiska diplomater hittills inte tydligt tagit sida angående Kinas tvivelaktiga byggnation av nya öar i Sydkinesiska havet, vilket kan förstås som att man de facto stödjer dessa aktiviteter.

Men detta är fram tills nu. De nya turerna kring Spratly verkar få Australien att omvärdera sin inställning, samtidigt som USA:s kritik växer i takt med Kinas allt mer våghalsiga expansiva utrikespolitik. Klart är i alla fall att vi under de två senaste veckorna kommit ett steg närmare väpnade sammanstötningar i Sydkinesiska havet.