ad
9 augusti 2011
Asien

Blytunga börsfall i Asien

Oj, oj, oj. Det har sannerligen inte varit någon rolig vecka på världens börser, och Asien är absolut inget undantag.

Det är nog bäst att rada upp länderna var för sig:

SYDKOREA: Riktindexet KOSPI föll med nästan 10 procent under morgonen, vilket gjorde att all handel stoppades under ett par timmar. En återhämtning tog vid och vid stängningsdags hade man ”bara” backat med 3,64 procent.

Det koreanska indexet har förlorat 19 procent av sitt värde sedan maj, varav 17 procent bara de sex senaste dagarna.

Raset speglar väl av sig i de fonder som många handlar med via svenska banker. Exempelvis har JF Korea Equity A fallit med 16,5 procent bara den senaste veckan.

KINA: Ekonomin i mittens rike må tuffa på som vanligt, med nya siffror om tvåsiffrig industriell tillväxt och ökad produktion. Men det förändrar inte den låga tilliten gentemot landets börsmarknad.

Redan förra veckan rapporterades det hur landets aktiemarknad var nere på sitt lägsta värde sedan maj, och att en envis inflation potentiellt kunde förvärra situationen ytterligare.

Domedagsprofeterna behövde inte bli besvikna, då riktindexet i Shanghai föll ytterligare nästan 4 procent i dag, och noterade sitt lägsta värde på över ett år.

Det var nio månader sedan som indexet i Kina rasade så mycket under en dag.

”Investerare känner sig hjälplösa då marknaden dras med såväl interna som externa problem. De får sätta sitt hopp till regeringen för att återfå sina förluster, men det verkar samtidigt otroligt att [ledarna i] Peking kan göra något konkret”, säger en uppgiven kinesisk analytiker till South China Morning Post.

Länge har investerare – inte minst utländska sådana – sett sig för efter en möjlighet att slå mynt av Kinas ekonomiska expansion. De som hållit sig borta från landets oroliga aktiemarknad har gjort ett klokt val.

JAPAN: Den ekonomiska återhämtningen efter jordbävningen i mars såg ut att gå fint ett tag, vilket visades av att många japanska fonder i slutet av juli hade ökat i värde med 15-20 procent sedan bottennoteringen i mars. Den senaste veckan har varit en helt annan historia.

Nikkei-index föll med över 4 procent under måndagen, och även i dag var man nere under en röd fyra, men lyckades senare stoppa raset och stänga på bara minus 1,6 procent.

Dessutom har man haft riktigt dålig timing vad gäller en intervention för att sänka värdet på den ständigt stigande yenen.

Landets regering sålde förra torsdagen yen för flera miljarder, vilket skulle gynna landets exportörer och uppmuntra till investeringar. För första gången på över en månad var man uppe i trakterna kring kursen 1/80.

Men efter Standard & Poor’s nedgradering av USA:s kreditvärdighet föll dollarn, och växelkursen var tillbaka i trakterna 1/77 på nytt.

Japanska tidningen Mainichi Daily menar nu att förra veckans intervention i stort sett var förgäves.

Japan har verkligen inget flyt, och just som med Korea kan man se ett riktigt ras i fonderna: SEB Choice Japanfond Chans/Risk har fallit med över 7 procent på en vecka.

Också i HONGKONG och TAIWAN har rasen varit obarmhärtiga.

Taiwans index Taiex har tappat 18 procent sedan årets början, oct Hongkongs Hang Seng föll med hela 5,6 procent bara i dag, i det största endags-tappet sedan finanskrisen 2008.

China Daily sammanfattar eländet genom att fastslå att de asiatiska börserna inte har fallit så tvärt under en enda vecka på nästan tre år.

KONTENTA: Den som tror att lösningen för ett oroligt Europa och USA finns på aktiemarknaderna i växande asiatiska ekonomier, får nog ta och tänka en gång till.

17 november 2014
3G

Xiaomi ska sälja 100 miljoner smartphones – på Apple och Samsungs bekostnad

Under ett par års tid har statistiken gällande försäljningen av smarta telefoner visat på samma trend: Kina utgör en allt större del av den globala marknaden, och kinesiska tillverkare tar marknadsandelar från Apple och Samsung.

Redan i januari skrev jag ett inlägg om detta här på Finansliv – nu tänkte jag kolla närmare på Xiaomi, den kanske mest expansiva av de kinesiska tillverkarna.

Företaget är bara fyra år gammalt och sålde 2012 blott 7 miljoner telefoner. År 2013 ökade försäljningen till drygt 18 miljoner enheter, i år räknas den uppgå till 60 miljoner för att nästa år ligga kring 100 miljoner.

Också resultaträkningen har utvecklats på liknande manér: Intäkterna mer än dubblades under fjolåret räknat med åren innan, och vinsten ökade under samma period med 84 procent. I år räknas vinsten öka igen, med omkring 75 procent.

Enligt information som Wall Street Journal nyligen tagit del av, har Xiaomi framhållit just sitt fenomenala rörelseresultat för att nyligen ansöka om ett lån på motsvarande 7 miljarder kronor för att expandera utomlands.

Hittills har Xiaomis framgångar nämligen nästan uteslutande byggt på den inhemska marknadens växande storlek. Under tredje kvartalet 2014 såldes nämligen över 100 miljoner smartphones i Kina vilket var nästan tre gånger så många som i USA, världens andra största marknad.

Och sedan årets andra kvartal är Xiaomi den främsta spelaren på denna världens största marknad, efter att ha passerat Samsung som tidigare varit ohotad etta i Kina.

Xiaomi tar nu sikte på världens tredje största marknad, Indien, där man i somras lanserade märket Mi. Att företaget säljer sina telefoner under ett annat namn i utlandet har flera anledningar. Dels praktiskt eftersom många utanför Kina har svårt att uttala ”Xiaomi”. Men även organisatoriskt då företaget menar att ”Mi” i själva verket är ett nytt företag och märke som ska användas i utlandsexpansionen.

Främst torde det dock handla om att ha ett namn på sina telefoner som inte låter kinesiskt, vilket flera andra kinesiska tillverkare rapporterat har hjälpt deras försäljning i utlandet (eftersom Kina ofta förknippas med låg kvalité).

Hur det än må vara med anledningen, så har Xiaomi storslagna planer för Indien. I en intervju med Quartz så berättar Hugo Barra om hur företaget är där för att stanna och just har påbörjat har en långsiktig strategi för denna växande marknad.

Hugo Barra skapade i fjol rubriker då han lämnade en betydande position vid Google för att börja jobba med Xiaomi istället, och är nu ansvarig för företagets etablering i Indien.

Han menar att Xiaomi i en handvändning skulle kunna sälja över en miljon telefoner i Indien, men istället nu fokuserar på att bygga upp ett fungerande nätverk i den utmanande infrastrukturen som råder där.

Man har påbörjat ett samarbete med Flipkart, som är Indiens största e-handelsföretag. Man planerar nämligen att gå fram i Indien på ett liknande vis som man gjort på den kinesiska marknaden – och finns något för alla västerländska aktörer att lära sig vad gäller marknad och konsumentvanor i Kina.

Xiaomi säljer relativt billiga telefoner; dess billigaste modell Redmi 1S kostar i Kina cirka 800 kronor, medan den senaste flagskeppsmodellen Mi4 går på drygt 2 000 kronor. Länge har bedömare menat att det inte går att göra någon större vinst på telefoner i denna prisnivå, men nu har Xiaomi alltså bevisat motsatsen.

Företaget lägger bara drygt 3 procent av intäkterna på sin marknadsföring, som ändå har visat sig vara otroligt framgångsrik. Istället för dyr tv-reklam eller affischer på stan, har Xiaomi fokuserat på internet och sociala medier som plattform.

Kina har ju i dag över 600 miljoner internetanvändare, varav många är mycket aktiva på sociala medier och allehanda forum. Xiaomi har tagit till vara på detta genom att hörsamma feedback, svara på kommentarer och till och med utforma delar av mjukvarorna efter kundernas önskemål.

På så vis har man till en ringa kostnad skapat en lojal kundbas på världens största marknad. Försäljningen har också till stor del sköts via internet snarare än i fysiska butiker, och Xiaomi är i dagsläget Kinas tredje största marknadsplats online B-2-C, efter Alibabas Tmall och elektronikjätten Jingdong.

Detta torde vara en affärsmodell som även fungerar i andra utvecklingsländer där konsumenterna ser priset som en långt viktigare faktor än garantivillkor och support i fysiska butiker. Xiaomi finns förutom i Indien redan i en rad andra sydostasiatiska länder, och kommer snart påbörja försäljning även i Brasilien. I USA pågår ännu ingen officiell försäljning – men icke desto mindre visar GPS-data att över en miljon smartphones från Xiaomi redan används i landet.

Sammantaget är detta fyra år gamla företag nu världens tredje största tillverkare av smartphones. Dess framgångar sker givetvis åtminstone delvis på bekostnad av Apple och Samsung; samtidigt som de två giganterna under årets tredje kvartal endast ökade sin globala försäljning marginellt, så mer än dubblade Xiaomi försäljningen under samma tidsperiod.

Dessutom kommer utvecklingsländer i framtiden utgöra en allt större del av den globala försäljningen av smarta telefoner, och det är alltså på dessa marknader som Xiaomis koncept passar allra bäst.

Och det är verkligen fel på självförtroende eller investerares förtroende. Förutom att ansöka om banklån sägs Xiaomi också vara nära att få över 10 miljarder kronor i nytt kapital från en rad investerare som inkluderar det ryska internetföretaget DST.

Enligt Financial Times skulle Xiaomi då värderas till över 300 miljarder kronor, och affären vore den största privata finansieringen av ett riskkapitalbolag sedan Facebook 2011. Som en jämförelse värderades Uber – som är det högst värderade privata företaget i Silicon Valley – till 150 miljarder kronor då man i somras lyckades få loss knappt 10 miljarder kronor från privata investerare.

Investerare och kunder har alltså redan fått upp ögonen för denna tillverkare som nästa år kommer sälja omkring 100 miljoner smartphones världen över. I Sverige kan knappt någon uttala dess namn – men lägg det på minnet, för liksom Alibaba så är Xiaomi med största sannolikhet inom ett par år en internationell marknadsledande jätte.

7 november 2014
apec

APEC-möte i Peking: Ren luft och handelskrig

De senaste dagarna har himlen varit underbart blå här i Peking. Den sedvanliga smoggen har försvunnit efter att hundratals fabriker stängts ner, och bilar med udda eller jämn slutsiffra endast får köra på stadens gator varannan dag.

Att här är så rent kan endast betyda en sak: Kina väntar utländska besökare. Förra gången liknande restriktioner infördes var under Peking-OS sommaren 2008 – denna gång ska Asian Pacific Economic Cooperation (APEC) hålla toppmöte i huvudstaden.

Och nu är ansatserna att städa upp staden om möjligt ännu större. Förutom att stänga fabriker och förbjuda personbilar, har man plockat bort hundratals kiosker från Pekings gator. Vidare har statsanställda fått en extra veckas semester, och resebyråerna har uppmanats erbjuda rabatterade paketresor till andra delar av Kina eller utomlands.

Dissidenter och andra orosmoment har antingen arresterats eller sparkats ut ur staden. Kort sagt vill Kina visa upp en skinande huvudstad utan alla sina vardagliga problem under de två dagar som toppmötet äger rum nästa vecka. Såväl Barack Obama som Vladimir Putin och Shinzo Abe kommer då befinna sig här.

Det är förvisso inte första gången som Kina är värd för APEC:s toppmöte. Senaste gången var 2001 i Shanghai – men oj vad mycket som har förändrats sedan dess.

2001 höll Kina en låg internationell profil. Man kämpade fortfarande för att återfå omvärldens förtroende efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989, och president Jiang Zemin lovade under mötet dyrt och heligt att Kina skulle följa de regler som krävdes för ett medlemskap i Världshandelsorganisationen.

Kina blev medlem senare samma år, och sedan dess har landets ekonomi växt åtta gånger i storlek. Den utländska valutareserven har fördubblats långt fler gånger än så, och de utländska investeringarna har under årens gång fört med sig såväl ny teknik som expertis.

En forskare i Peking sammanfattar det hela som att Kina under de tre senaste presidenterna har samlat på sig enorma nationella rikedomar, som Xi Jinping nu har som mål att också omvandla till politisk makt.

Kina vill nu vara i centrum och ”spelar offensivt, inte defensivt”, menar forskaren.

Ett klart tecken på denna offensiv kom förra månaden, i och med lanseringen av av Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), där Kina stod för merparten av startkapitalet som uppgick till hundratals miljarder kronor.

Den nya banken består av 21 ekonomier i regionen, bland annat Kina, Indien och Malaysia. Den kommer ha sin bas i Peking och ledas av en tidigare kinesiska vice finansminister.

AIIB mer eller mindre fördömdes som en överflödig rival till Världsbanken och Asia Development Bank, som domineras av USA och Japan.

Länder som Japan, Sydkorea, Indonesien och Australien valde att ställa sig utanför den nya banken – enligt uppgifter beror det i alla fall i Australiens fall på påtryckningar från USA:s utrikesminister John Kerry.

Enligt ABC News siktar Kina på att uppta en allt större roll i världshandeln och de internationella finansiella strukturerna än vad som är fallet i dag. Detta kommer sannolikt i så fall att ske på USA:s bekostnad, och är en potentiell källa till konflikt under nästa veckas möte.

Förutom den nya motsvarigheten till Världsbanken, vill Kina nämligen också etablera ”Free Trade Area of the Asia Pacific”; ett avtal som utöver att skapa en enorm frihandelszon även ska innefatta samarbete vad gäller miljöskydd, energieffektivisering och urbanisering.

Kina är redan största handelspartner med de flesta länderna i regionen, inklusive Australien och Sydkorea som valt att ställa sig utanför AIIB. Om man ställer sig utanför även denna pakt kan handelsrelationen med Kina skadas mer än vad många statschefer vågar riskera.

Samtidigt är USA ute efter ett ”Trans-Pacific Partnership”, och för i detta syfte redan dialog med tolv länder i regionen, inklusive Japan, Australien, Kanada och Mexico.

Även inom detta samarbete handlar det om att minska skatterna i handeln länderna emellan, samt skydda intellektuella rättigheter och utarbeta vissa standards inom olika industrier.

Denna dialog innefattar inte Kina, liksom det kinesiska förslaget på frihandelszon och samarbete inte inkluderar USA. Bedömare tror att myndigheter från de båda länderna kommer använda delar av APEC-mötet för att diskutera detta samarbete bakom ryggen på varandra.

Detta kommer utan tvivel skapa oro. En ekonom i Hongkong menar att många sydostasiatiska nationer redan nu inte vågar uttrycka stöd för någon av pakterna, eftersom att ”ta parti för den ena parten skulle göra den andra upprörd”.

Årets APEC-möte i Peking kommer sannolikt bli mer laddat än upplagan i Shanghai tretton år tidigare. Nu står två ekonomiska stormakter mot varandra, som närmast verkar tävla om gunsten hos länderna i regionen. Barack Obama kommer också efter veckans val till senaten och representanthuset till Kina som en försvagad president.

En orolig bakgrund bestående av slö ekonomisk återhämtning, vikande global efterfrågan och inte minst Kinas allt mer aggressiva territoriella äventyr minskar knappast spänningarna.

Vänta er inget banbrytande under nästa veckas toppmöte i Peking. Då världens ledare har lämnat huvudstaden kommer himlen återta sin sedvanliga, oroligt gråa färg.

5 november 2014
australien

Största nedgången någonsin på Kinas oroliga fastighetsmarknad

Jag har tidigare flera gånger skrivit om Kinas fastighetsmarknad för Finansliv, samt i en rad andra svenska magasin. Senast det begav sig här på Finansliv var rubriken så dramatisk som ”Kinas fastighetsbubbla har spruckit”.

Det var i maj i år med anledning av att flera internationella medier som Forbes, Financial Times och CNN då varnade för att tillståndet på Kinas bomarknad försämrats drastiskt. Detta efter en rad storbankers negativa rapporter, samt ett tal från en fastighetsutvecklare som läckt ut till allmänheten.

Nu börjar det visa sig att det finns fog för denna oro. Då Kinas bopriser enligt officiella China Real Estate Index sjönk i oktober var det nämligen för sjätte månaden i rad. Det är det längsta sammanhängande tappet sedan indexet infördes år 2010, och tappet på 0,9 procent i september var det största enskilda någonsin.

Vidare visade ny officiell statistik förra veckan att försäljningen av bostäder i Kina under årets tre första kvartal minskade med 10,8 procent jämfört med samma period i fjol.

Det är aldrig ett bra tecken då pris och efterfrågan samtidigt sjunker. För att ytterligare addera till farhågorna så minskar även investeringarna; enligt Wall Street Journal sjönk nystartade fastighetsprojekt under årets tre första kvartal med 9,3 procent. Det är också en trendbrott, då de under fjolåret steg med 13,5 procent.

Kort sagt pekar de flesta indikatorer på en negativ utveckling av Kinas viktiga fastighetssektor, som står för cirka 30 procent av landets BNP-tillväxt och en femtedel av alla nyinvesteringar. En dipp inom fastighetsbranschen skulle alltså slå mycket hårt mot den kinesiska ekonomin.

Det har ju länge varit tal om en kinesisk bostadsbubbla, och den senaste tidens negativa siffror har fått denna diskussion att återigen blossa upp.

För att sätta det hela i sin kontext kan det vara på sin plats med lite bakgrund. För bara ett par årtionden sedan var andelen privata husägare i Kina bland de lägsta i världen; i dag är samma andel bland världens högsta. 89 procent av kineserna äger i dag sin bostad, jämfört med exempelvis 66 procent i USA.

Anledningen till denna utveckling är dels att många av landets stora statliga företag i och med en rad ekonomiska reformer avvecklades mycket snabbt från slutet av 1980-talet. Dessa hade tidigare försett sina arbetare med subventionerade bostäder. Istället för att göra tiotals miljoner arbetare hemlösa beslutade myndigheterna att de skulle få köpa bostäderna till ett rabatterat pris.

Samtidigt innebar reformerna starten på en byggboom och privat bomarknad i Kina. Faktum är att utvecklingen gick så fort att det inte finns nog med statistik för att dokumentera den. En ny rapport från toppuniversitet Tsinghua visar dock att bopriserna i 35 undersökta städer mer än tredubblades åren 2000-2010. I stora städer som Peking och Shanghai har prisökningen varit ännu större.

Kinas snabba urbanisering har förvisso gjort att bostadsbrist är ett av de största problemen i landets städer. Men samtidigt står en stor del av bostäderna tomma; enligt China’s Southwestern University of Finance and Economics är minst en femtedel av lägenheterna i Kinas storstäder obebodda. En siffra som givetvis tyder på att marknaden drivits av spekulation.

Vilket jag tidigare nämnt här på Finansliv, så har man som rik kines inte många alternativ då det kommer till att förvalta sin förmögenhet. Bankens sparränta är lägre än inflationen, och aktiemarknaden kan i det närmaste liknas vid en enarmad bandit. Samtidigt råder tuffa restriktioner på att investera utanför Kina eller föra pengar utomlands. Många har därför valt att köpa fastigheter för sina pengar.

Då priserna nu börjar sjunka – samtidigt som en omfattande kampanj mot korruption förs över Kina – är risken att många fastighetsägare börjar sälja av med bostäder för att plocka hem vinsten. Det kan resultera i en ond spiral med ökande inventarier och fallande priser.

Redan nu går att se hur inventariet av osålda bostäder runtom i Kina ökat snabbt sedan slutet av fjolåret, och enligt vissa uppskattningar skulle de ta upp till två år bara att sälja av med de bostäder som står tomma i dag.

Från flera håll kommer varningar om att situationen i Kina påminner om den i USA 2007, eller den i Japan innan kraschen där ett par årtionden tidigare. Men det finns också en annan sida av myntet. Kinas fastighetsmarknad och hela ekonomi skiljer sig på många punkter från utvecklade länders dito. Därför finns också många bedömare som menar att det inte är någon fara på taket (pun intented).

Till att börja med är prisökningen i stora delar av Kina inte så dramatisk som statistiken för gällande. Snittet drivs upp av de ofattbara priserna och uppgångarna i de fyra städer (Peking, Shanghai, Guangzhou och Shenzhen) som utgör ”tier 1″.

Liksom är fallet i andra storstäder (London, New York, Stockholm) så är det här främst övre medelklass och överklass som köper bostäder. I många av Kinas cirka 150 miljonstäder har de stigande bopriserna ökning de facto legat i linje med löneutvecklingen, då inkomsten i Kinas städer de senaste åtta åren ökat med omkring 13 procent årligen.

Det är alltså inte bara rika spekulanter som har råd med fastigheter i Kina. Vidare infördes med början 2010 en rad restriktioner som gjorde det svårare att köpa på sig fler fastigheter.

Det har gett resultat. Matthews Asia menar andelen bostadsköpare som själva planerar bo i sin nya fastighet har ökat från 79 procent 2010 till 93 procent i dag. Finansinstitutionen CSLA bedömer likaledes att andelen investerare nu utgör 7-12 procent av köparna jämfört med cirka 20 procent tidigare.

Samtidigt är det mycket som pekar på en naturlig efterfrågan, trots faktumet att 89 procent av kineserna redan äger sin bostad. Många av de arbetarbostäder som såldes till subventionerade priser är nämligen av usel kvalité, och dess ägare kommer vilja uppgradera till en ny fastighet.

Vidare bor i dag endast drygt 50 procent av Kinas invånare i städer. Urbaniseringen väntas framöver fortsätta med oförminskad kraft, och myndigheterna räknar med att ytterligare 200 miljoner kineser kommer flytta från landsbygd till stad under det kommande årtiondet.

Men den kanske största skillnaden ligger i bolånen. 15 procent av Kinas bostadsköpare betalar hela beloppet i kontanter, utan att ta några lån alls. För de resterande föreligger ett krav på handpenning om 30-40 procent för att bli beviljad ett bolån.

Detta, tillsammans med faktumet att Kinas bokmarknad är så pass ung, innebär att ration mellan bostadslån och BNP i Kina endast är 18 procent, jämfört med 83 procent i USA just innan kraschen där. En avmattning – eller till och med en bubbla – skulle alltså inte få samma direkta ödesdigra konsekvenser för småsparare i Kina som i USA.

Men det finns andra orosmoln relaterade till utlåningen kring fastighetsmarknaden. Landets statliga banker har länge föredragit att låna ut pengar endast till större företag eller aktörer. Som en konsekvens har många mindre fastighetsbolag lånat pengar via ”skuggbanker”; en slags grå utlåning som är svår att kartlägga men tros ha ökat dramatiskt i Kina de senaste åren.

Vissa siffror gör gällande att upp till 40 procent av fastighetsbolagens finansiering kommer från allehanda trustbolag där lån givits och tagits med förväntningar om att bopriserna ska fortsätta stiga i samma takt som tidigare.

Detta har redan lett till regionala kriser i städer där skuggbanker försvunnit, med uppskjutna byggprojekt och flera självmord som följd. Desperata mindre fastighetsbolag lånar nu pengar till 50 procents ränta, och många riskerar att gå i konkurs inom kort.

Konkurser inom fastighetssektorn skulle givetvis innebära bortfall av arbetstillfällen och en minskad ekonomisk aktivitet. Ännu värre skulle det kunna bli i och med att många andra företag valt att på olika vis investera i fastighetsmarknaden.

Ett troligt scenario är att fastighetsmarknadens urholkning leder till ett ökat antal dåliga lån som inte kommer kunna betalas tillbaka. Och eftersom det från kinesiska myndigheters håll finns en tendens att lösa ut företag snarare än att låta dem gå i konkurs, skulle detta slöa ner ekonomin betydligt. The Economist skrev för ett par veckor sedan:

Half of China’s debt is owed by companies, and most of that, in turn, is owed by state-owned enterprises and property developers. As the economy slows and housing prices fall, many of these loans will prove unpayable. Banks report that bad loans are just 1% of their assets and their auditors insist that the banks are not lying, but investors price banks’ shares as if the true level is closer to 10%.

Kinas totala skuldberg har ökat från 147 procent av BNP i slutet av 2008, till 251 procent av BNP denna sommar. Detta beror till stor del på den byggboom som uppstod då Kinas myndigheter som svar på den globala finanskrisen 2008 sjösatte ett stimulanspaket på drygt 2 000 miljarder kronor.

Det är svårt att spå något på en så komplex och icke-transparent marknad som Kina. Men mycket tyder alltså på att fastighetsmarknaden kommer bidra till att Kinas ekonomiska tillväxt de kommande åren bromsar in mer än många väntat sig. En epidemisk ovilja att rensa upp i finanssystemet innebär sannolikt att antalet obetalbara lån och ineffektiva zombie-företag som tynger ner ekonomin bara kommer öka.

Ett visst hopp sätts till att Kinas myndigheter förfogar över en verktygslåda med vilken de kan styra utvecklingen av såväl tillväxt och fastighetspriser i önskad riktning. Men just på bomarknaden verkar det svårt.

De restriktioner som infördes 2010 för att förhindra spekulation har redan skrotats i 66 av 70 av Kinas största städer. Ändå upplevde 79 av de 100 städer som ingår i China Real Estate Index ett prisfall i september.

Samtidigt innebär osäkerheten på bomarknaden hemma att allt fler kineser investerar i fastigheter utomlands. Rapporter den senaste veckan gör gällande att kinesiska fastighetsköpare ökat i såväl USA som Australien.

Också i Japan har kinesiska företag och privatpersoner hittills i år köpt fastigheter för närmare två biljoner kronor, vilket är mer än tre gånger så mycket som samma period i fjol.

30 oktober 2014
alibaba

Alibabas succé gör Jack Ma till Kinas rikaste man

I veckan släppte Forbes sin årliga topp 400-lista över Kinas rikaste personer. Den toppas nu av Jack Ma, grundare och ägare av Alibaba, vars förmögenhet växte från 7,1 miljarder dollar i fjol till 19,5 miljarder dollar i år.

Detta hänger givetvis ihop med Alibabas framgångsrika börsnotering. Företaget värderas i skrivande stund till 240 miljarder dollar.

Det är lite skillnad från 15 år sedan, då Jack Ma startade Alibaba efter att med nöd och näppe lyckats skramla ihop ett par hundratusen kronor från sina vänner. I dag kontrollerar företaget cirka 80 procent av Kinas lukrativa och växande näthandel.

Årets upplaga av Forbes lista över Kinas rikaste personer speglar dessutom ett trendbrott i landets ekonomi. Tidigare har listans övre skikt dominerats av fastighetsmagnater, men i år återfinns den rikaste sådana först på fjärde plats. Det är Wang Jialin, som toppade listan i fjol, men som nu halkat ner efter att hans förmögenhet minskat en miljard dollar till 13,2 miljarder dollar.

På andra och tredje plats hittar vi istället ytterligare två internetentreprenörer. Nämligen Robin Li som äger sökmotorn Baidu och lyckats skramla ihop 14,7 miljarder dollar, samt Ma Huateng som äger Alibabas rival Tencent och nu har en förmögenhet om 14,4 miljarder dollar.

Såväl Jack Ma som Robin Li och Ma Huateng har sett sina förmögenheter öka rejält under det senaste året. För fastighetsmagnaterna är utvecklingen dock omvänd.

Bland Kinas 100 rikaste personer är det nu bara 17 som främst blivit rika på fastigheter. Motsvarande siffra förra året var 21. Deras sammantagna förmögenhet sjönk också, från 71 miljarder dollar i fjol till 63 miljarder dollar i år.

Faktum är att Wang Jialin nu är den enda fastighetsmagnaten som tar plats på tio i topp-listan. De övriga har främst ersatts av ägare av företag inom konsumtion och teknologi. Förutom de tre internetgiganterna hittas nu aktörer inom förnyelsebar energi, smartphones, dryckesindustrin samt vitvaror och hushållsmaskiner bland Kinas tio rikaste personer.

Också Kinas rikaste kvinna i fjol, Yang Huiyan, backade från plats 12 till 19. Detta eftersom även hon bygger sin förmögenhet på ett fastighetsbolag, vars börsvärde det senaste året fallit med närmare 40 procent. Yang har under samma tid blivit 2,3 miljarder dollar fattigare.

För den som är närmare intresserad går hela listan över Kinas 400 rikaste personer att se här.
Se hela listan här.

Det trendbrott som årets upplaga av denna lista speglar, är att landets konsumtion är på uppgång medan den enorma fastighetssektorn går allt svagare. Det syns särskilt tydligt av faktumet att fastighetsmagnaternas procentuella andel av listans sammantagna förmögenhet sjunkit från 24 procent i fjol till knappt 17 procent i dag.

Medan fastighetssektorn har backat, så har ägarna av andra företag samtidigt blivit allt rikare. Det totala antalet kinesiska dollarmiljardärer ökade nämligen under årets gång med 44 procent, till 242 stycken.

Och det är numera ett faktum att landets fastighetsmarknad är på tillbakagång. Under årets första nio månader sjönk försäljningen av bostäder med 10,8 procent och av kontorsbyggnader med hela 19,7 procent, jämfört med samma period förra året.

Även priserna sjunker; i september föll de med 1,3 procent jämfört med förra året. Det är femte månaden i rad som landets fastighetspriser backar, vilket är den största minskningen sedan myndigheterna officiellt började föra nationell statistik över marknaden.

Vad denna minskning av priser och försäljning inom fastighetssektorn beror, samt vilket risk det innebär för landets ekonomi, tänkte jag beskriva närmare i mitt nästa inlägg här på Finansliv.

Nu nöjer jag mig med att vidare konstatera hur Jack Ma ytterligare kan komma att rycka på nästa års upplaga av listan. Under veckan har flera banker upptagit bevakningen av Alibaba med idel ljusa utsikter.

Alibabas teckningskurs var 68 dollar, och då Dow Jones stängde i går handlades aktien för drygt 93 dollar. De flesta analysfirmor gav nu i veckan Alibaba en riktkurs på kring 120 dollar, med investmentbanken Pacific Crest som allra mest positiv med 125 dollar.

Morgan Stanley sätter vidare riktkursen på 111 dollar och rekommenderar övervikt, medan Goldman Sachs hör till de mer försiktiga med en neutral rekommendation och riktkurs på 102 dollar.

Jag har själv köpt ett mindre antal Alibaba-aktier via Avanza, för att lättare kunna bevaka utvecklingen. Som ”vanlig kund” hade jag inte förmånen att kunna teckna Alibaba för 68 dollar per aktie, utan fick nöja mig med ett pris som var cirka 20 dollar högre.

I början upplevde aktien en mindre dipp och var nere på under 85 dollar i mitten av oktober. Men den har alltså gått starkt de senaste två veckorna och stigit med omkring 15 procent; en utveckling som får Jack Ma att lägga ytterligare mark mellan sig själv och Kinas fastighetsmagnater.

27 oktober 2014
demokrati

Hongkongs demonstrationer – det ekonomiska perspektivet

För ett tag sedan skrev jag här på Finansliv om de kulturella och samhälleliga splittringar som ligger bakom demonstrationerna och Occupy Central i Hongkong.

Då konstaterade jag att det finns en oro bland stadens invånare angående att de rättigheter (yttrandefrihet, akademisk frihet, pressfrihet osv) som de länge åtnjutit håller på att försvinna, som en konsekvens av Kinas maktövertagande från Storbritannien 1997.

Men förutom detta missnöje med mänskliga rättigheter och kulturell identitet, finns ytterligare en orsak till demonstrationerna som är lättare att sätta fingret på, nämligen en allt större ekonomisk ojämlikhet.

Liksom på många andra platser med en snabb ekonomisk utveckling så är Hongkong ett samhälle med en relativ ojämlik inkomstfördelning. Så har varit fallet i flera årtionden, alltså även då britterna administrerade staden. Men många invånare känner att situationen har blivit ännu värre sedan man hamnade under kinesiskt styre.

Det senaste årtiondet har exempelvis stadens fastighetspriser mer än tredubblats, medan inkomstökning under samma tidsperiod blott var 3 procent.

Denna utveckling gynnar givetvis främst de redan välbeställda, vilket kan ses av faktumet att de fyra rika familjer som dominerar stora delar av Hongkongs ekonomi har aldrig varit rikare än i dag; deras sammanlagda tillgångar uppskattas nu till cirka 1 500 miljarder kronor.

Dessa familjer har alla blivit rika främst via fastighetssektorn. Samtidigt blir det allt svårare för under- och medelklass att alls köpa sig något eget boende.

Ytterligare ett tecken på att ginikoefficienten – ett internationellt etablerat mått för inkomst- och klasskillnader – i Hongkong har stigit från 0,518 år 1996 till 0,537 år 2011 vilket är det sista år som det finns kompletta data för. Det innebär att Hongkong är det i särklass mest ojämlikt i hela den industrialiserade världen.

Enligt många så beror den senaste tidens accelererande ekonomiska ojämlikhet på att stadens politiker och näringslivstoppar ingått en mer eller mindre ohelig allians med Kinas myndigheter.

Hongkongs ekonomi har länge dominerats av en rad affärsmagnater som i internationell media ofta kallas ”tycoons”. Dessa rika affärsmän innefattar förutom stadens fyra rikaste familjer ytterligare något hundratal individer, som även de berikat sig tack vare de galopperande fastighetspriserna men även genom de monopol som finns inom flera områden.

För trots att Hongkong är känd som en fri marknadsekonomi, är monopol och karteller et stort bekymmer som ständigt försvårar vardagen för många lokala småföretagare. Ekonomen Joe Studwell skriver i Financial Times:

Cartels are everywhere in Hong Kong. Supermarkets are a duopoly, one whose pricing power allows the chains to charge higher prices for the same products in some of Hong Kong’s most deprived areas. Drug stores are a duopoly. Buses are a cartel: high-priced, mostly cash-only, running shoddy, dirty diesel vehicles with drivers who earn a pittance. Electricity is provided by two, expensive monopolies that handle everything from generation to distribution, one on Hong Kong island and the other in Kowloon. The container ports are an oligopoly, with the world’s highest handling charges.

Allra värst är läget i fastighetsbranschen, där Studwell menar att de rikaste familjerna har skaffat sig monopol tack vare att de är de enda som har råd att köpa marken i Hongkong till de skyhöga priser som myndigheterna sätter. På så vis kan de sälja fastigheter till 2-4 gånger högre priser än vad de kostar att bygga.

Eftersom de kinesiska myndigheterna vid övertagandet 1997 var beroende av ”tycoonernas” lojalitet för att Hongkongs ekonomi skulle kunna fortsätta fungera, så lät man monopolen inte bara fortgå utan även stärkas. Man har vidare skapat lagar som ger lägre skatt för de rika affärsmännen.

Att kinesiskt kapital från och med 1997 allt snabbare börjat flöda in i Hongkong gynnar också stadens affärsmagnater, eftersom det leder till en ytterligare ökning av fastighetspriserna. Att detta samtidigt innebär en ökad inflation slår givetvis främst mot stadens fattigare invånare.

Vidare har en ökad integration med Kina och kommunistpartiet inneburit att allt fler invånare i Hongkong måste tävla om välbetalda jobb med fastlandskineser som antingen har politiska kontakter eller är beredda att jobba för lägre lön i utbyte mot att ta del av stadens välfärdssystem.

Detta går också hand i hand med en ökad korruption inom såväl politik som näringsliv.

Kort sagt så har Hongkongs ekonomiska utveckling sedan 1997 gynnat stadens allra rikaste, men slagit hårt mot under- och medelklassen. Förutom att ha de bevisat största inkomstskillnaderna i hela den industrialiserade världen, har Hongkong också störst andel av befolkningen som bor i allmännyttiga bostäder.

Teorin om att kommunistpartiet och Hongkongs affärsmagnater lever i symbios fick vidare vatten på kvarn då Kinas president mitt under de pågående demonstrationerna bjöd in cirka 70 av stadens rikaste ”tycoons” till ett slutet möte i Folkets stora hall i Peking.

Syftet med mötet antogs vara att försäkra sig om affärsmännens lojalitet vad gäller Pekings inställning till demonstrationerna som ”olagliga”, och dessutom få de rika att stödja den ”demokrati” som Kina lovat Hongkong i form av val där kommunistpartiet på förhand utser kandidaterna som har möjlighet att bli Hongkongs nya statschef.

Kritiker kallade mötet för ”en perfekt illustration” av hur Kina styrt Hongkong sedan 1997; att driva genom sin politik genom att med morot och piska söka stöd för sin linje bland stadens mäktiga elit.

Ett liknande möte har ägt rum en gång tidigare, nämligen 2003, efter att en halv miljon invånare tågat genom Hongkongs gator i protest mot ett okänsligt kinesiskt lagförslag angående omstörtning av regeringsmakten. Även då kallades stadens ”tycoons” till Peking då kommunistpartiet ville försäkra sig om dess lojalitet.

Så vad sägs egentligen under dessa möten mellan Kinas president och topparna i Hongkongs företagsvärld? Flera analytiker menar att ledarna i Peking kontinuerligt försäkrar affärsmagnaterna om att deras ekonomiska intressen i Hongkong inte kommer hotas, så länge de dansar efter Kinas politiska pipa.

Det handlar dels om att politikerna i Peking lovar att hålla borta kinesiska företag från Hongkong, då dessa lätt skulle kunna ta en stor del av den monopoliserade fastighetsmarknaden där. Men det handlar även om att vidga affärsmännens möjligheter genom att ge dem tillträder till den kinesiska marknaden; bara Hongkongs fyra rikaste familjer äger i dag cirka 50 miljoner kvadratmeter land på det kinesiska fastlandet.

Tack vare sina band till Kina sitter många av Hongkongs rika affärsmän dessutom i den särskilda ”valkommitté” som utser stadens regeringschef. Det handlar alltså om en win-win-situation där Peking byter till sig politisk lojalitet mot ekonomiska intressen och möjligheter. Det tjänar såväl Peking som Hongkongs affärselit på – de som får ta smällen är stadens befolkning.

Motsättningarna blev knappast mindre av att Hongkongs regeringschef Leung Chun-ying – som har bevisat nära band till Kinas kommunistparti – för någon dryg vecka sedan sade rent ut att Hongkong måste undvika fria demokratiska val, eftersom stadens fattiga annars skulle allt för mycket att säga till om.

Över hälften av Hongkongs invånare tjänar mindre än 16 000 kronor i månaden, och Leung uttryckte tvärt sin oro för att man i demokratiska val skulle tvingas ”tala till” denna fattigare del av befolkningen. Uttalandet påminde om en ansedd kinesisk akademiker som nyligen varnade för att Hongkongs ekonomi skulle sluta fungera om man inte främst såg till ”tycoonernas” behov.

Det är alltså lätt att förstå frustrationen bland demonstranterna på Hongkongs gator. Stadens klassklyftor ökar i takt med fastighetspriserna och inflationen. Samtidigt berikar sig en skyddad elit på allmänhetens bekostnad – genom förhandlingar med det kommunistparti som inskränker på stadens frihet och rättigheter.

Men det finns också de inom Hongkongs affärsvärld som har tagit ton mot den ökande ojämlikhet som Kinas allt större inflytande över Hongkong innebär. Främst märks hedgefondförvaltaren Edward China, som skapat en grupp vid namn ”Finance and Banking Professionells in Support of Occupy Central”.

Det är en grupp som består av drygt 70 personer från bank- och finansvärlden som menar att Kinas inflytande är ett stort hot mot Hongkongs status som finanscentrum. För även om det på kort sikt innebär ökade affärsmöjligheter för denna och flera branscher, så kommer inflytandet på långt sikt urholka förtroendet för Hongkong i omvärlden, menar gruppen.

Förutom rent yrkesmässiga motiv så talar Chins grupp vidare om moral; man vill inte att ljusskyggt kinesiskt kapital ska flöda in och tvättas Hongkong, samtidigt som politik och näringsliv i allt större utsträckning domineras av personliga kontakter och allehanda svågerpolitik. Gruppen tycker vidare att akademisk frihet, yttrandefrihet och ett fritt rättsväsende är ett för högt pris att betala för att närma sig Kina ekonomiskt.

I nästa nummer av Finansliv – som finns i butikshyllorna sista veckan i november – finns en lång feature skriven av mig där jag intervjuar Edward Chin på plats i Hongkong. Där talar vi om ovanstående frågor samt hans personliga relation till regeringschefen Leung, och de hot mot personlig säkerhet som Chin och andra upplever genom att ta strid mot Kina.

Vidare finns det vissa tecken på att demonstrationerna i Hongkong börjar skaka såväl politiker som affärsmän. En anledning till att Xi Jinping kallade till stormöte i Peking, tros vara tecken på att bland annat Asiens rikaste man Li Ka-shing planerar sälja delar av sina tillgångar i Hongkong och istället investera i Europa.

Jon Studwell menar att stadens affärselit inte varit så här nervös sedan andra världskriget, och att det skulle få stora psykologiska konsekvenser om den ikoniska Li Ka-shing beslutar sig för att minska närvaron i Hongkong.

Redan nu har lokala ”tycoons” sålt av med andelar i stora butikskedjor, då detaljhandeln är en sektor som drabbats negativt av protesterna. Samma oro finns inom andra delar av servicesektorn; inte minst turistnäringen där kineser utgör en allt större andel av Hongkongs besökare.

Under de pågående protesterna har Kinas myndigheter förbjudit flera resebyråer att anordna resor till Hongkong, för att de kinesiska turisterna inte ska kunna ta del av demonstrationernas budskap.

Även om demonstranterna har minskat i antal, så är viktiga delar av stadens gator fortfarande avspärrade. Det har slagit hårt mot hotell, restauranger och butiker.

Och oavsett hur situationen utvecklar sig kommer det också slå hårt mot Hongkongs status som internationellt finanscentrum. Fortsatta protester och sammandrabbningar ökar osäkerheten hos utländska företag och investerare. Men ett ökat kinesiskt inflytande kan potentiellt skada förtroendet för stadens institutioner ännu mera med tiden.