ad
4 augusti 2012
arbete

Det är svårt att få semester i Kina!

Min flickvän har just kommit till Sverige. Hon ska hälsa på här i nästan två veckor. Det låter mycket lättare än vad det egentligen är.

Och då pratar jag inte om personliga anledningar – utan att det i Kina är det ett gissel att få någon semester alls.

Hon berättade att det för två år sedan gjordes en uppdatering av Kinas allmänna arbetslag – Labour Law of the People’s Republic of China – som innebär att varje anställd nu har rätt till minst fem dagars semester varje år utöver de nationella helgdagarna.

Men lag och verklighet är två helt olika saker här. Statliga företag sägs visserligen följa de nya semesterreglerna, men eftersom det är förbjudet att organisera sig i fackföreningar i kommunistkina, så kan privata arbetsgivare fortfarande göra övertramp utan följder.

Det finns nämligenbara en fackförening i Kina. Den står nära staten och är inte särskilt tuff varken i att förhandla fram avtal, eller se till att de som finns följs i praktiken.

Man får således slåss för sin ledighet, och det är ofta svårare att få semester om du har en högre position. Sedan min flickvän blev befordrad (privat arbetsgivare), har hon inte haft en veckas sammanhängade semester på tre år.

Då hon denna gång åkte till Sverige, var hon tvungen att först skriva på ett kontrakt med sin chef, där hon lovade att inte ta en enda ledig dag under det kommande året.

Och då gällde det från början bara fem dagars ledighet; tanken var att komma till Sverige två helger och en arbetsvecka.

Men sedan bokade vi en biljett som innebar att hon missar nio arbetsdagar. Då chefen fick reda på det blev han givetvis vansinnig.

Han gav dock till slut med sig, men sade att min flickvän skulle behöva hitta på en ursäkt för att vara borta från jobbet så länge. För annars skulle kanske företagets övriga anställda också få för sig att vilja ta en lika lång semester.

Så nu hon kan inte säga till sina kollegor att hon åker till Sverige och hälsa på mig, utan istället att hon ska göra en operation, och därefeter måste vila upp sig.

Och då man väl har fått semester så återstår nästa hinder – visum!

Ett kinesiskt pass är ett av de mest otacksamma att ha då det ska till att resas. Förutom allt som är så politiskt känsligt, så är myndigheter i båda länderna livrädda för att resenären inte ska komma tillbaka till Kina efter att ha lämnat landet.

I fallet med Sverige är ju denna oro knappast obefogad – minns den härva med Invest Sweden som Ola Wong med kollegor nystade upp i fjol, där rika kineser betalade hundratusentals kronor för ett svenskt uppehållstillstånd.

Och som Ola Wong mycket riktigt påpekar i en annan artikel, så vill allt fler kineser fly landet, eller åtminstone att deras barn ska göra det. 90 procent av alla rika kineser vill sätta sina barn i utländsk skola. Tre fjärdedelar av de som tagit sin examen i utlandet kommer inte tillbaka.

Men, då det gäller pojk- och flickvän, så ska det lyckligtvis vara något lättare att skaffa visum.

I visumansökan fick vi ändå inkludera bilder på oss själva – våra personliga minnen och tidigare resor – som bevis för att vi är tillsammans på riktigt. Jag var också tvungen att garantera (genom kontoutdrag) att jag ska ta hand om min flickvän ekonomiskt och vid olyckor, samt ta personligt ansvar för att hon kommer återvända till Kina.

Min kompis Hou Lei, som hade tänkt att komma och hälsa på mig i mitten av juli, hade inte samma flyt. Han är inte gift, och har ingen förmögenhet eller fastighet i Kina, som gör att han av personliga skäl kommer vilja åka tillbaka.

Och eftersom vi heller ju inte är tillsammans, så fick han avslag på sin visumansökan till Sverige, trots att jag skrev ett personligt brev och lovade kost och logi.

Avslag fick också min vän Cha Rui för några år sedan, trots att jag skrev personlig inbjudan till både henne och hennes mor.

Kinas myndigheter har också gjort sitt bästa för att försämra sina invånares möjligheter att åka utomlands – eller resa längre sträckor i Kina – genom att 2008 helt enkelt ta bort den nästan veckolånga nationella ledighet som alltid infallit i samband med 1 maj.

En anledning till detta var det otroliga kaos som uppstår varje gång hundratals miljoner migrantarbetare och studenter försöker resa samtidigt till sina hemprovinser. Maken till överbelastat tågnät finns inte.

Istället har man nu spridit ut denna ledighet på tre mindre mini-helgdagar. En ganska kort ledigeht, där det blir svårt att åka utomlands, eller ens hem, ifall provinsen råkar ligga långt bort (Kina är större än Europa till ytan).

Nu har kineserna bara en veckolång ledighet om året; i januari eller februari då det kinesiska nyåret infaller.

Så tänk på hur värdefullt det egentligen är med semester, även om det regnar. Och håll tummarna för att det blir i alla fall några dagars sol, nu när min flickvän äntligen har lyckats tagit sig till Sverige!

18 december 2014
design

Kina nu världens mest innovativa nation – eller?

Enligt en ny rapport från World Intellectual Property Organization, ett FN-organ, lämnade Kina i fjol in fler patentsökningar än något annat land.

Rapporten uppmärksammades av flera medier, bland annat SvD Näringsliv, som under morgonen publicerade en artikel med rubriken ”Kina är världens mest uppfinningsrika land”.

I artikeln slås det fast att kineserna stod för 32,1 procent av världens 2,6 miljoner patentansökningar under fjolåret, vilket är betydligt mer än tvåan USA:s andel på 22,3 procent.

SvD Näringsliv beskriver detta som ett ”kinesiskt patentunder” vilket slår USA och utklassar såväl Europa som Japan. Man menar att ”Made in China” nu har blivit ”Created in China”:

För ett tiotal år sedan syntes knappt kinesiska uppfinningar i högen av internationella patentansökningar. Men sedan början av 2000-talet har landets innovationstalang exploderat, och nu leder Kina världens patentliga.

Och detta är förvisso sant att Kinas forskning och utveckling har har tagit ett jätteskutt tack vare stora statliga satsningar – sedan några år tillbaka är Kinas forskningsbudget större än såväl Japans som hela EU:s, och snart väntas man passera även USA.

Men det är samtidigt överraskande att SvD Näringsliv – till skillnad från många internationella medier – inte ger båda sidorna av myntet genom att problematisera situationen och utreda vilka slags patent som står bakom den ofattbart snabba ökningen.

The Economist följer frågan noga, och har tagit vara på faktumet att statliga kvoter och belöningar är den enskilt största anledningen till Kinas patentboom. Samt att kvalitén och användbarheten av de nya patenten ofta blir därefter.

2010 var antalet kinesiska patent något färre än de amerikanska. Men i den tolfte femårsplanen bestämde kinesiska tjänstemän att landet ska uppbringa två miljoner patentansökningar år 2015, och utfärdade belöningar för nya patent.

Därför har antalet patentansökningar i Kina ökat särskilt snabbt de senaste fem åren; redan 2011 passerade man USA i antal och har stadigt utökat försprånget sedan dess.

En rad kritiker menar dock att många nya patent inte är kommersiellt gångbara, och att ansökningarna bara görs för att håva in statliga subventioner. Hur mäter man då kvalitén på nya patent?

En metod som används i branschen är att göra skillnad gör man skillnad på verktygspatent (utility patents) och nya uppfinningar (inventions). Det handlar alltså om patent av påbyggnadsform samt nya innovationer.

Det stora flertalet av Kinas nya patentansökningar har varit påbyggnadspatent som inte är särskilt användbara. Dock har Kina de senaste åren passerat USA även vad gäller rena uppfinningspatent – men även där finns det en metod i branschen för att ge en fingervisning om kvalitén. Nämligen att kolla på hur stor andel av patenten som ansöks även i utlandet:

There is no reliable way to measure a patent’s value. But one can use a rough-and-ready yardstick: in how many places did the inventors seek a patent for the same technology? If it is a good idea, they will try to patent it in lots of places. If they just want to pocket a Chinese subsidy, they won’t bother.

Och av fjolårets kinesiska patent var det endast fem procent av ansökningarna som också togs till utländska patentbyråer. Motsvarande siffra för USA och Japan är en dryg knapp tredjedel, medan även hälften av patentskörden från Europa också tas till ansökning i utlandet.

Därmed är USA fortfarande världsledande vad gäller internationella patent, en kategori där Kina hamnar först på tredje plats bakom Japan.

Enligt The Economist tyder detta på att en stor del av Kinas patentboom är en illusion, eller åtminstone att de kinesiska patenter är värda mindre än de i Japan och väst. Vidare anser man det också vara ett tecken på att kinesiska patentbyråer enklare erkänner de lokala ansökningarna (för att uppfylla kvoterna) – annars skulle ju företagen ansöka även i utlandet.

Ytterligare en indikation på patentansökningarnas kvalité är var de kommer ifrån. I Europa och USA står lokala företag för knappt hälften av alla patent, medan större internationella aktörer utgör en dryg hälft främst genom forskning på regionala kontor.

Fördelningen såg ungefär likadan ut i Kina fram till att den tolfte femårsplanen tog vid och Kina passerade USA i antal patent år 2011. Sedan dess har de lokala aktörernas patent ökat lavinartat, och utgör nu över tre fjärdedelar av det sammanlagda antalet.

Detta gäller särskilt de helt nya patenten (inventions), som enligt The Economist ”nästan alla” kommer från lokala aktörer i Kina.

Rent krasst kan man då sammanfatta det hela till att den andel av de kinesiska patenten som är ”riktiga” uppfinningar nästan alla kommer från lokala aktörer, som godkänns av lokala patentbyråer och sedan aldrig tas utomlands.

The Economist fastslår därför:

That suggests that the bureaucrats’ orders are responsible, rather than the emergence of a local ecosystem of innovation as seen in Silicon Valley. Intellectual-property rights do matter, but merely churning out patents does little to advance innovation.

Att stirra sig blind på rena siffror gör alltså föga för att avgöra hur uppfinningsrikt ett land egentligen är – ungefär liksom antalet upplagor som en tidning utkommer med varje år inte avgör den redaktionella kvalitén.

10 december 2014
demokrati

Vad Hongkong gjorde med min flickvän

Det är nu dag 73 av Occupy Central i Hongkong, och demonstrationerna har så gott som helt glömts bort i svensk media, som är upptagna med allt från stundande nyval till att måla ut russin som en hälsofara.

Förvisso är det inte överraskande att svensk media ignorerar vad som sker i Hongkong; men det är både synd och skam. För demonstrationerna har nu blivit våldsamma, och allt tyder på att myndigheterna i morgon torsdag kommer utrymma stora delar av protestlägren med vilka medel som än må krävas.

Om vi spolar tillbaka bandet något så var det förrförra helgen som de kanske största våldsamheterna hittills ägde rum. Den sista november gjorde tusentals demonstranter ett försök att storma regeringsbyggnaden i centrala Hongkong. Aktionen slogs tillbaka av 3 000 poliser vilka flitigt använde såväl tårgas som batonger. Dussintals demonstranter fördes till sjukhus och ytterligare dussintals arresterades.

Redan tidigare samma vecka hade omkring 100 demonstranter arresterats vid protestlägret i Mongkok, norra Hongkong, då tusentals poliser hjälpte fogdar att verkställa ett domstolsbeslut om att ta bort barrikader som blockerade vägarna där.

Samma domstolsbeslut har fattats också vad gäller barrikader och protestläger i centrala Hongkong, där antalet deltagare redan från början varit som allra störst. Domstol har gjort gällande att föremål som blockerar trafiken ska röjas upp även där och enligt många källor kommer det ske redan denna vecka.

Bland annat South China Morning Post skriver nu på morgonen att fogdar under morgondagen kommer verkställa ordern om att rensa bort en femtedel av protestlägret utanför regeringsbyggnaderna i centrala Hongkong, och att 7 000 poliser i två skift samtidigt kommer utrymma hela återstoden av Occupy Central i området Causeway Bay en bit bort.

Av de tre ursprungliga protestlägren – Mongkok, Causeway Bay samt centrala Hongkong – så har Mongkok alltså redan rensats upp, och under morgondagen ska Causeway Bay helt bort och det centrala lägret delvis bort.

Allt eftersom proteströrelsen blir svagare så är det givetvis bara en tidsfråga innan det centrala lägret också utryms helt och hållet. Stadens regeringschef CY Leung sade mycket riktigt under föregående helg att myndigheterna är beredda på ”hårt motstånd” i upprensningen av de kvarvarande fickorna med demonstranter.

Det finns flera anledningar till att proteströrelsen de senaste veckorna tappat kraft, och dess desperation har på många vis varit tydlig. Till att börja med så har myndigheterna bytt taktik från våld och klumpiga uttalanden till att vänta ut demonstranterna.

Man har tydligen upptäckt att förhastade klavertramp endast tjänar till att ge Occupy Central vatten på kvarn. Men att helt ignorera protesterna har istället visat sig tära på tålamodet hos såväl demonstranter som allmänheten.

Inbördes gräl har nämligen uppstått inom rörelsens olika falanger. Vissa aktörer är trötta på att få sina krav ignorerade av myndigheterna och vill därför använda sig av mer aggressiva metoder. Några vill hålla sig till att ockupera gatorna med icke-våldsmetoder, medan andra vill överge protesterna helt och hållet eftersom man redan gjort sin röst hörd.

Desperationen har – förutom stormningen av regeringsbyggnaden – gett sig till känna genom att de tre ledarna för Occupy Central under förra veckan lämnade in sig själva till polisen, samtidigt som Joshua Wong, ledaren för Scholarism som i oktober prydde framsidan av Time Magazine, tillsammans med en handfull studenter iscensatte en hungerstrejk som varade i över fyra dagar.

Allt detta ignorerade myndigheterna; ledarna för Occupy Central arresterades inte utan släpptes, samtidigt som de hungerstrejkande började äta igen efter att deras krav om samtal med CY Leung inte hörsammats det minsta.

Sammantaget har denna diffusa situation lett till att antalet demonstranter nu efter 73 dagar endast uppgår till drygt 1 000, jämfört med över 100 000 i då det var som allra flest i början av oktober.

De hårdnackade demonstranterna som återstå uppger dock att de inte kommer ge upp, och mycket tyder på nya våldsamheter då tusentals poliser och fogdar ska konfrontera dem nu i veckan. Det blir givetvis en hopplös kamp som proteströrelsen med all sannolikhet kommer att förlora. Men även om demonstranterna helt försvinner från gatorna så har Occupy Central inte alls skett i onödan. Jag kan till exempel använda min flickvän för att illustrera vad rörelsen har uppnått.

Min flickvän är född och uppvuxen i Peking, och har aldrig varit särskilt intresserad av politik eller samhällsfrågor. Hon har förvisso, tursamt nog, lyckats undvika att bli hjärntvättad av skolsystem och media, och stödjer inte Kinas kommunistparti på många punkter.

Snarare är hon likgiltig på det vis som är väldigt vanligt bland yngre kineser; hon vet att något är fel, men bryr sig inte särskilt mycket om det hela med motiveringen ”det finns ändå inget jag kan göra för att ändra på situationen”.

Denna hopplösa likgiltighet är regel snarare än undantag och beror på flera faktorer. Många unga kineser är endast intresserade av pengar och status och det är ingenting man får genom att intressera sig för politik och samhälle. Några är rädda för följderna av att motsätta sig den politiska ordningen och har från tidig ålder vant sig vid att slå dövörat till. Andra är helt enkelt ovetande eftersom nyhetsflödet för en genomsnittligt kines främst består av censurerade mikrobloggar varvat med statlig media.

Men då min flickvän i början av oktober följde med mig till Hongkong så skedde något mycket intressant. Redan första dagen då vi landade så började konfrontationerna; polisens tårgas möttes av ramsor och svärord från tusentals demonstranter.

Jag var givetvis genast där med kamera och anteckningsblock, och min flickvän hade mer eller mindre tjatat till sig att få följa med snarare än att vara kvar på hotellrummet. Det var med stora ögon som hon bevittnade hur tusentals ungdomar stod upp mot polisen och vevade med plakat krävandes demokrati och folkomröstning.

Då jag intervjuade flera av demonstranterna flikade min flickvän ofta in, ja hon började till och med avbryta, för att ställa egna frågor. Hon förstod inte hur de vågade, hon förstod inte hur de kunde, hon förstod inte hur det var möjligt. I Kina hade liknande protester resulterat i övervåld och arresteringar, med hundratals ändrade livsöden som följd.

Varje morgon sprang hon sedan ner till affären för att kolla in de lokala tidningarna, som publicerade våldsamma foton och krigiska rubriker som hade varit omöjliga i kinesisk press. Hon satt sedan klistrad framför den lokala nyhetskanalen som kritiskt granskade polis och myndigheters agerande. Hon laddade till och med ner Twitter på sin mobil och följde flödet slaviskt så fort vi lämnade hotellet.

Under våra besök vid protestlägren började hon ge vatten till demonstranterna, skriva påhejande budskap på skyltar och sedermera även bära den gula rosett som blev symbolen för Occupy Central. Hon köpte sedan flera böcker i Hongkongs bokhandlar som är förbjudna i Kina på grund av sitt känsliga politiska innehåll.

Hon var klart tagen av vad hon sett, när hon vecka tidigare än mig åkte tillbaka till Peking. Hon bar den gula rosetten på vägen hem från flygplatsen, men på skarp inrådan av mig tog hon av sig den då hon åkte till jobbet nästa dag (flera personer i Kina hade samtidigt arresterats för att visat stöd för Occupy Central).

Med hjälp av mitt VPN började hon följa Twitter dagligen även i Kina, och då vi ringdes om kvällarna frågade hon inte främst hur det var med mig, utan hur det gick för Occupy Central.

Varje dag talade hon om protesterna med kollegor och vänner i Peking – ofta stötte hon på patrull och blev osams med sina arbetskamrater samt anklagad för att ha ”blivit hjärntvättad” av sin utländska pojkvän. Tunna argument som blott gjorde henne mer övertygad om att Hongkongs politiska system är att föredra framför Kinas.

Då jag sedan en vecka senare kom tillbaka till Peking möttes jag av en människa som i stor kontrast till tidigare nu ville diskutera politik och samhälle varje kväll, och ständigt frågade mig om de senaste länkarna angående proteströrelsen i Hongkong samt andra viktiga samhällsfrågor i Kina.

Böckerna hon köpt i Hongkong hade hon redan plöjt och påbörjade ofta monologer om dess innehåll samt hur hon känner sig lurad och besviken av såväl skola som myndigheter i Kina.

Ämnen som hon tidigare i bästa fall bemött med en suck, talade hon nu om med ett intresse och en glöd i ögonen som påminde om någon som nyss funnit meningen med livet.

Främst funderade hon oupphörligen på varför befolkningen i Hongkong hade mod och motivation att gå ut på gatan och kräva demokratiska rättigheter, då de till skillnad från i Kina redan har ett fritt internet, frispråkig press samt akademisk frihet. Kort sagt hade min flickväns tankevärld inom loppet av ett par veckor förvandlats från helt likgiltig till något som närmast liknar en politisk aktivist. Jag fick rent av mana henne till lugn för att hon inte skulle råka illa ut.

Vad är då poängen med detta, varför är min flickväns förvandling av något som helst intresse för andra än henne och mig? Jo – under oktober månad i år besökte drygt 4 miljoner kinesiska turister Hongkong, vilket är en ökning med 18,3 procent från samma månad året innan. Under fjolåret besökte sammanlagt över 40 miljoner kineser Hongkong, och även denna siffra väntas betydligt i år.

Min flickvän är knappast den enda bland dessa miljoner vars uppfattning ändrades av synen som mötte dem i Hongkong. Jag såg själv otaliga kinesiska turister som med nyfikenhet bevittnade demonstrationerna, och fotograferade skyltar med budskap om demokrati och mänskliga rättigheter.

Samtidigt har frustrationen varit stor bland kineser på fastlandet för att nyheterna angående Occupy Central censurerats så pass hårt, och inte minst över att den populära bilddelningstjänsten Instagram helt blockerades i Kina som ett resultat av alla foton från Hongkong som postades där.

Occupy Central har utan tvivel öppnat ögonen för många kineser vad gäller demokratiska rättigheter och att man måste slåss för dessa. Min flickvän sade till mig häromdagen att hon ”inte kommer glömma resan till Hongkong under hela sitt liv”. Minnesbilderna kommer finnas kvar hos henne och många andra långt efter det att poliser och fogdar rensat stadens gator med våld.

5 december 2014
aktier

Börsen i Kina stiger 20 procent på 10 dagar

Börsindex i Shanghai, som är Kinas största, har under de senaste fem åren inte rört sig särskilt mycket åt endera håll utan snarare sjunkit gradvis utan några dramatiska svängningar.

Dessutom har handelsvolymen alltid varit extremt liten jämfört med Kinas ekonomi och tillväxt. Det finns flera orsaker till att investerare håller sig borta från den kinesiska börsen.

Många av de listade företagen präglas av korruption och dålig insyn; dessutom är många stora kinesiska företag listade i Hongkong eller USA. Istället har privata sparare flockats till landets fastighetsmarknad som länge givit högre och säkrare avkastning än börsen.

Men nu har något plötsligt hänt. De senaste tio handelsdagarna har börsen i Shanghai stigit med 20 procent, och sedan sommaren har samma index stigit med en tredjedel.

Eller för att vara lite mer noggrann: 1 juni i år låg Shanghai Composite Index på 2 048 punkter, och 1 november på 2 419. Under gårdagen stängde börsen på 2 906 punkter.

Landets näst största börsindex i Shenzhen har förresten utvecklats ännu starkare, och ligger så här långt i år plus 37,4 procent.

Bakom detta börsrally ligger även en kraftigt ökad handelsvolym. Under gårdagen var handeln på Shanghaibörsen 85 procent större än snittet de senaste 30 dagarna, och under årets gång har volymen ökat med 37 procent jämfört med i fjol.

Sammantaget ökade handelsvolymen i Shanghai och Shenzhen kraftigt från tisdagens 663 miljarder yuan till 897 miljarder yuan under onsdagen, vilket är den högsta nivån någonsin på Kinas börser.

Anledningarna till rusningen är flera. Många aktier ser billiga ut efter att under lång tid ha underpresterat jämfört med den ekonomiska tillväxten. Centralbanken har nyligen injicerat stora summor pengar i ekonomin och sänkt låneräntan.

Vidare har nya regler just öppnat upp möjligheten för utländska investerare att köpa kinesiska så kallade ”A-aktier” via Hongkong. Samtidigt ses viss oro på landets bomarknad, som fått många kineser att sluta köpa fastigheter i investeringssyfte.

För det är främst privata sparare som ligger bakom den kraftigt ökade handelsvolymen. Wall Street Journal påpekar att 370 071 nya aktiekonton öppnats i Kina bara den senaste veckan, vilket är mer än någon vecka sedan 2011.

Nu tvistar de lärde givetvis om en eventuell reaktion på denna snabba uppgång. Morgan Stanley talar om en kinesisk ”ultra-bull” där landets aktier potentiellt kan dubblas ytterligare i värde under de kommande 18 månaderna.

Men man bör ha i åtanke att börsen i Kina har kraschat våldsamt tidigare. Med början i slutet av 2005 steg nämligen Shanghai Composite Index från under 1 100 punkter till över 6 100 punkter i oktober 2007. Sedan föll indexet till drygt 1 700 punkter igen inom loppet av ett år.

The Economist varnar nu för att dagens mekanismer påminner om denna krasch:

Television newscasts are full of excited reports; pensioners crowd into stockbrokers’ offices to swap their savings for shares; online chat-rooms buzz with advice about which stocks to pick. If the super-bull does not slow down, investors could well be gored once again.

Även inhemska fondförvaltare varnar för att den senaste tidens dramatiska uppgång är av spekulativ natur och drivs av kapital sprunget från banklån eller minskande fastighetsaffärer. Särskilt oroande är att många kinesiska sparare verkar belåna sig för att hoppa på tåget.

För många analytiker framstår det också ohållbart att denna uppgång nu sker i samband med att Kinas tillväxt börjar avta. Dagarna med en årlig BNP-ökning på över 10 procent är sedan länge förbi, vilket kan ses i och med att det fortfarande är tveksamt om landet kommer nå sitt mål på 7,5 procents ekonomisk tillväxt för 2014.

För den som vill veta hur den Shanghaibörsen vanligen beter sig så har Bloomberg sammanfattat vad som skett vid åtta tidigare tillfällen det senaste årtiondet efter uppgångar på 15-20 procent.

Förutom dramatiken 2007 så har uppgångarna i regel följts av pysande nergångar snarare än riktiga kraschlandningar. I snitt så har reaktionen på en uppgång om 15-20 procent varit en nergång på 3,3 procent inom en månad, följt av en ökning med 6 procent inom tre månader.

Men den stora ökningen i handelsvolymen kan innebära att denna rusning är annorlunda; den har varit snabbare än vanligt och riskerar därmed även falla hårdare.

Intressant nog så började handeln nu under torsdagen med en uppgång på ytterligare cirka 2 procent. Men i skrivande stund, just innan lunch lokal tid, så har Shanghais index fallit med över 1 procent.

1 december 2014

Kinas nya världsbank expanderar redan

Faktumet att Kina söker en mer dominerande roll i Asien har den senaste tiden blivit tydligt inte bara genom aggressiv utrikespolitik och expansiva territoriella anspråk. Kineserna är nu expansiva även på det ekonomiska planet.

Kina gör nu nämligen stora ansatser för att utöka sitt ekonomiska inflytande i närområdet genom ett par institutioner som utmanar den rådande ordningen, och vars namn vi bör lägga på minnet.

Till att börja med så gäller det frihandelsavtal, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg här på Finansliv.

Kina trycker på hårt för att etablera ett omfattande handelsavtal vid namn Free Trade Area of the Asia Pacific (FTAAP), som exkluderar USA.

Kina lovar sina grannländer att detta avtal kommer innebära en större boost för ekonomin än Trans-Pacific Partnership (TTP), ett handelsavtal vars förhandlingar främst har drivits på av USA och som inte innefattar Kina.

Det fanns farhågor om att det APEC-möte som tidigare i november hölls i Peking skulle bli scen för politiska intriger, med Kina och USA som bakom ryggen på varandra försökte värva medlemmar till sina respektive frihandelsavtal.

Nu föregick det med all säkerhet en hel del hemliga samtal om detta under mötet, men ingen av de båda handelspakterna verkar ha gjort några banbrytande framsteg.

I själva verket kan de båda avtalen rentav ta ut varandra, då många av regionens länder inte verkar törs hänge sig åt vare sig FTAAP eller TPP, av rädsla att hamna i onåd med någon av de båda supermakterna.

Något mer konkret hände dock i slutet av oktober då länder i regionen skrev under ett avtal om att grunda Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), en slags alternativ världsbank där Kina är den viktigaste aktören och finansiären.

Bland övriga medlemsländer finns Indien, Malaysia och Vietnam. Viktiga regionala aktörer som Indonesien, Australien och Sydkorea valde dock att ställa sig utanför, vilket dels är resultatet av ett diplomatiskt spel bakom gallerierna.

För samtidigt som Jin Liqun – den kinesiska tjänsteman som kommer leda AIIB – varit upptagen med att åka runt i regionen och försöka övertyga länder om att vara med i banken, så har USA avrått sina allierade vilka alltså inkluderar Australien och Sydkorea att inte gå med.

Bankens avsikt är, som namnet antyder, att låna ut pengar till olika sorts infrastrukturprojekt i Asien, vilket låter som en bra och välbehövlig idé. Men framförallt USA och även Japan skulle hellre se att detta sker genom redande rådande institutioner som Världsbanken och Asian Development Bank (ADB).

Kina har dock tröttnat på att landet trots sin växande ekonomi inte får motsvarande inflytande i dessa och andra internationella organisationer. Vad gäller Världsbanken så har Kinas andel av rösterna där efter en lång debatt nyligen höjts från 2,8 procent till 4,2 procent. Det är fortfarande långt mindre än USA:s 15,8 procent och 6,8 procent för Japan – trots att Kinas BNP nu är dubbelt så stor som Japans, och befolkningen tio gånger så stor.

Även i Asian Development Bank så har Japan där mer än dubbelt så många röster som Kina, och banken har alltid haft en japansk chef. Också Internationella valutafonden (IMF) har länge förhalat reformer vilka skulle ge länder som Kina, Indien och Brasilien en bestämmanderätt i relation med deras ekonomier.

Rent krasst fastslår många analytiker att Kina nu är ”trötta på att vänta” och därför istället grundar sin egen världsbank. Kineserna har själva redan bistått med cirka 300 miljarder kronor till bankens dispositionsfond, vilket är mer än dubbelt så mycket som alla andra medlemsländer tillsammans.

AIIB kommer fördela bestämmanderätten bland sina medlemmar efter BNP, vilket i dagsläget ger Kina 67,1 procent av rösträtten jämfört med blott 13,3 procent för tvåan Indien. Bankens chef kommer vara kines och högkvarteret ska ligga i Peking.

Banken planeras lanseras och bli aktiv i slutet av nästa år. Fokus ska ligga nästan enbart på infrastruktur, till skillnad från ADB och Världsbanken som även investerar i projekt relaterade till exempelvis miljöskydd och jämställdhet.

Att ta del av dessa kinesiska miljarder för infrastrukturprojekt låter sannerligen lockande; så lockande att medlemsstat nummer 22 anslöt sig förra veckan. Det är den regionala jätten Indonesien – som till en början inte ville vara en del av projektet – som nu har skrivit under ett avtal om att hoppa på båten.

Enligt Jakarta Post hoppas Indonesien genom detta få ”större tillgång” till finansiella resurser att använda i ett pågående projekt att rusta upp sin eftersatta infrastruktur.

Så vid sidan av stridsbåtar i Sydkinesiska havet och en tuff ton vad gäller utrikespolitiska frågor, får vi nu även vänja oss vid att kinesiska banker och handelsavtal kommer att spela en allt större roll för asiatiska länder. Många länder i regionen kommer ni främst vända sig till AIIB – och inte Världsbanken eller ADB – för lån till infrastrukturprojekt.

Och jag vill hävda att till skillnad från Kinas allt mer skamlösa territoriella anspråk, så har västvärlden främst sig själva att skylla för att dessa nya kinesiska institutioner kan komma att tränga ut de västerländskt dominerande alternativen. För om man inte tar hänsyn till växande ekonomier genom att ge dem en motsvarande bestämmanderätt i demokratiska organisationer så kommer det givetvis förr eller senare en reaktion.

17 november 2014
3G

Xiaomi ska sälja 100 miljoner smartphones – på Apple och Samsungs bekostnad

Under ett par års tid har statistiken gällande försäljningen av smarta telefoner visat på samma trend: Kina utgör en allt större del av den globala marknaden, och kinesiska tillverkare tar marknadsandelar från Apple och Samsung.

Redan i januari skrev jag ett inlägg om detta här på Finansliv – nu tänkte jag kolla närmare på Xiaomi, den kanske mest expansiva av de kinesiska tillverkarna.

Företaget är bara fyra år gammalt och sålde 2012 blott 7 miljoner telefoner. År 2013 ökade försäljningen till drygt 18 miljoner enheter, i år räknas den uppgå till 60 miljoner för att nästa år ligga kring 100 miljoner.

Också resultaträkningen har utvecklats på liknande manér: Intäkterna mer än dubblades under fjolåret räknat med åren innan, och vinsten ökade under samma period med 84 procent. I år räknas vinsten öka igen, med omkring 75 procent.

Enligt information som Wall Street Journal nyligen tagit del av, har Xiaomi framhållit just sitt fenomenala rörelseresultat för att nyligen ansöka om ett lån på motsvarande 7 miljarder kronor för att expandera utomlands.

Hittills har Xiaomis framgångar nämligen nästan uteslutande byggt på den inhemska marknadens växande storlek. Under tredje kvartalet 2014 såldes nämligen över 100 miljoner smartphones i Kina vilket var nästan tre gånger så många som i USA, världens andra största marknad.

Och sedan årets andra kvartal är Xiaomi den främsta spelaren på denna världens största marknad, efter att ha passerat Samsung som tidigare varit ohotad etta i Kina.

Xiaomi tar nu sikte på världens tredje största marknad, Indien, där man i somras lanserade märket Mi. Att företaget säljer sina telefoner under ett annat namn i utlandet har flera anledningar. Dels praktiskt eftersom många utanför Kina har svårt att uttala ”Xiaomi”. Men även organisatoriskt då företaget menar att ”Mi” i själva verket är ett nytt företag och märke som ska användas i utlandsexpansionen.

Främst torde det dock handla om att ha ett namn på sina telefoner som inte låter kinesiskt, vilket flera andra kinesiska tillverkare rapporterat har hjälpt deras försäljning i utlandet (eftersom Kina ofta förknippas med låg kvalité).

Hur det än må vara med anledningen, så har Xiaomi storslagna planer för Indien. I en intervju med Quartz så berättar Hugo Barra om hur företaget är där för att stanna och just har påbörjat har en långsiktig strategi för denna växande marknad.

Hugo Barra skapade i fjol rubriker då han lämnade en betydande position vid Google för att börja jobba med Xiaomi istället, och är nu ansvarig för företagets etablering i Indien.

Han menar att Xiaomi i en handvändning skulle kunna sälja över en miljon telefoner i Indien, men istället nu fokuserar på att bygga upp ett fungerande nätverk i den utmanande infrastrukturen som råder där.

Man har påbörjat ett samarbete med Flipkart, som är Indiens största e-handelsföretag. Man planerar nämligen att gå fram i Indien på ett liknande vis som man gjort på den kinesiska marknaden – och finns något för alla västerländska aktörer att lära sig vad gäller marknad och konsumentvanor i Kina.

Xiaomi säljer relativt billiga telefoner; dess billigaste modell Redmi 1S kostar i Kina cirka 800 kronor, medan den senaste flagskeppsmodellen Mi4 går på drygt 2 000 kronor. Länge har bedömare menat att det inte går att göra någon större vinst på telefoner i denna prisnivå, men nu har Xiaomi alltså bevisat motsatsen.

Företaget lägger bara drygt 3 procent av intäkterna på sin marknadsföring, som ändå har visat sig vara otroligt framgångsrik. Istället för dyr tv-reklam eller affischer på stan, har Xiaomi fokuserat på internet och sociala medier som plattform.

Kina har ju i dag över 600 miljoner internetanvändare, varav många är mycket aktiva på sociala medier och allehanda forum. Xiaomi har tagit till vara på detta genom att hörsamma feedback, svara på kommentarer och till och med utforma delar av mjukvarorna efter kundernas önskemål.

På så vis har man till en ringa kostnad skapat en lojal kundbas på världens största marknad. Försäljningen har också till stor del sköts via internet snarare än i fysiska butiker, och Xiaomi är i dagsläget Kinas tredje största marknadsplats online B-2-C, efter Alibabas Tmall och elektronikjätten Jingdong.

Detta torde vara en affärsmodell som även fungerar i andra utvecklingsländer där konsumenterna ser priset som en långt viktigare faktor än garantivillkor och support i fysiska butiker. Xiaomi finns förutom i Indien redan i en rad andra sydostasiatiska länder, och kommer snart påbörja försäljning även i Brasilien. I USA pågår ännu ingen officiell försäljning – men icke desto mindre visar GPS-data att över en miljon smartphones från Xiaomi redan används i landet.

Sammantaget är detta fyra år gamla företag nu världens tredje största tillverkare av smartphones. Dess framgångar sker givetvis åtminstone delvis på bekostnad av Apple och Samsung; samtidigt som de två giganterna under årets tredje kvartal endast ökade sin globala försäljning marginellt, så mer än dubblade Xiaomi försäljningen under samma tidsperiod.

Dessutom kommer utvecklingsländer i framtiden utgöra en allt större del av den globala försäljningen av smarta telefoner, och det är alltså på dessa marknader som Xiaomis koncept passar allra bäst.

Och det är verkligen fel på självförtroende eller investerares förtroende. Förutom att ansöka om banklån sägs Xiaomi också vara nära att få över 10 miljarder kronor i nytt kapital från en rad investerare som inkluderar det ryska internetföretaget DST.

Enligt Financial Times skulle Xiaomi då värderas till över 300 miljarder kronor, och affären vore den största privata finansieringen av ett riskkapitalbolag sedan Facebook 2011. Som en jämförelse värderades Uber – som är det högst värderade privata företaget i Silicon Valley – till 150 miljarder kronor då man i somras lyckades få loss knappt 10 miljarder kronor från privata investerare.

Investerare och kunder har alltså redan fått upp ögonen för denna tillverkare som nästa år kommer sälja omkring 100 miljoner smartphones världen över. I Sverige kan knappt någon uttala dess namn – men lägg det på minnet, för liksom Alibaba så är Xiaomi med största sannolikhet inom ett par år en internationell marknadsledande jätte.