20 augusti 2011
Asien

Hur går det på världens viktigaste marknad?

Vilken marknad har mest betydelse för världsekonomins fortsatta hälsa och därmed för ditt och mitt jobb? Oljesektorn? Fel. Den amerikanska konsumtionen? Fel. Den kinesiska fastighetsmarknaden? Rätt.

skriver Carl Cederström på placera.nu, med hänvisning till att byggsektorn i Kina konsumerar en betydande del av världens stål och betong.

Dessutom är Kinas ve och väl i mångt och mycket beroende av billiga lägenheter.

Om en stor del av kinesens inkomst går till boende kommer han nämligen spendera mindre, vilket går emot myndigheternas önskan att öka den inhemska konsumtionen.

Det skulle även matta av efterfrågan av varor och tjänster i det land som många sätter sin tilltro till vid avgrunden till en ny global recession.

Men hur går det egentligen på ”världens viktigaste marknad” då?

Carl Cederström avslutar artikeln:

Statistik över den kinesiska fastighetsmarknaden är dock svårtolkad och ibland bristfällig. Men för varje makroekonom med lite större ambitioner krävs en grundläggande förståelse och insikt om denna – världens viktigaste marknad. För när den nyser kan du och jag drabbas av svår influensa.

Kinas fastighetsmarknad är ytterligare en oerhört viktig fråga – för Kina och hela världen – som knappt alls uppmärksammas i svensk media.

Jag tänkte därför komma med lite bakgrund och statistik för att ge en klarare bild av situationen.

VARFÖR STIGER PRISERNA?

I ett Kina utan många investeringsalternativ, där tiotals miljoner människor varje år flyttar från landsbygd till stad, har fastigheter sprungit upp som det bästa alternativet till hög avkastning.

Många fastighetsinvesterare bryr sig inte om att hyra ut lägenheterna, utan nöjer sig med att tjäna pengar på värdeökningen.

Från nyhetsbloggen China Beat:

(…) This is the “stir-fried apartment,” a phrase that describes apartments bought by wealthy individuals as investments, yet left empty because nobody they know is willing to pay the high rents. Many buyers understand that the market for apartments does not conform to consumer demand, but invest anyway, for two reasons.

First, they need a place to store savings outside either the sclerotic banking system, which delivers returns far below the rate of inflation, or the Chinese stock market, which is notoriously volatile.

Second, they are confident that local governments will continue to drive land prices upwards as a way to raise land lease revenues.

Omständigheterna har resulterat i att det finns över 60 miljoner tomma lägenheter i ett Kina där bostad är det största huvudbryet för unga och fattiga.

Hela 20-30 procent av Kinas fastigheter beräknas vara obebodda.

Den nybyggda ökenstaden Ordos utgör ett bra exempel; här finns plats för omkring en miljon invånare, men nästan ingen alls bor här.

På en marknad utan efterfrågan bör ju priserna sjunka, men här stiger de på grund av en mycket enkel anledning: De enda som direkt vinner på lägre fastighetspriser är de fattiga.

Landägare, fastighetsägare, investerare och lokala myndigheter vill alla att priserna ska fortsätta stiga.

Det finns inte mycket som ”vanliga” kineser kan göra åt detta inom ramarna för Kinas politiska system.

Ordos – en av Kinas helt nya ”spökstäder

VAD GÖR MYNDIGHETERNA?

Det är i Kina oerhört viktigt att skilja på centralregeringen och lokala myndigheter.

Centralregeringen vill inget hellre än att kyla ner bostadsmarknaden, fylla de tomma husen och se till så att alla kineser får ett billigt och bra boende.

Lokala politiker – som i realiteten verkställer besluten – vill däremot fortsätta tjäna pengar på fastighetssektorn, och rapportera in fina BNP-siffror till centralregeringen.

Fina BNP-siffror är nämligen nödvändigt för politiker och tjänstemän som vill klättra på karriärstegen.

Därför erkänner få att något står illa till med bostadspolitiken i just deras område, och nya spökstäder fortsätter byggas.

Icke desto mindre har centralregeringen under årets gång börja vidta åtgärder för att stoppa denna vansinniga tjurmarknad.

Främst i de största städerna har restriktioner införts på hur många nya fastigheter man får köpa, och kraven för att äga mer än en fastighet har hårdnat.

Dessutom har man bara i år påbörjat byggnationen av flera miljoner subventionerade lägenheter, som ska minska behovet bland medelklass och unga att ge sig för att hyra eller köpa på en redan överhettad marknad.

VAD BLIR RESULTATET?

Enligt nya data som kom denna vecka har de nya åtgärderna haft en viss effekt.

Bostadspriserna i jättestäderna Peking, Shanghai, Guangzhou och Shenzhen steg inte alls mellan juni-juli.

Över Kina var det ”bara” i 39 av 70 större städer där priserna steg, jämfört med 44 städer maj-juni.

Än viktigare är själva atmosfären i fastighetssektorn, som Wall Street Journal fångar väl genom att tala med flera områdesverksamma i Shanghai.

Här har priserna för nya fastigheter stigit med över 150 procent de senaste fem åren, men har nu tvärtom på sina håll börjat backa.

Mr Fang, en investerare från den rika staden Wenzhou, säger att han ”ångrar att jag inte sålde min lägenhet [i Shanghais lyxkvarter] tidigare, då priserna var högre”.

Han säger att han nu överväger hyra ut lägenheten.

Blir detta en kedjeeffekt löser den många av centralregeringens bekymmer.

Mr Fang, exempelvis, äger ”minst 10 lägenheter till bara i Shanghai”.

Det noteras även att Hongkong-baserade fastighetsmäklaren Midland stängt ner åtta branscher i Shanghai under året, och bara lämnat ett kontor för framtida utveckling.

Satellitbild från en tom kinesisk stad – se en hel bildserie här

Analytiker säger till WSJ att bostadspriserna i de större städer som omfattas av åtgärderna kommer falla med 5-10 procent i år, men att ingen krasch kommer ske tack vare att kinesiska hushåll sparar mycket pengar, och att den pengastarka centralregeringen målmedvetet skulle hindra den.

Den brännheta marknaden verkar ju ha lugnat sig något i de största städerna, där prisrushen varit som galnast.

Personligen tror jag inte på någon fastighetskrasch, och inte heller på något tvärt stopp i byggandet.

Som med så mycket annat i Kina – exempelvis valutan – så kommer förändringen ske stegvis, helt enkelt för att regeringen vill så.

För i Kina är det regeringen som bestämmer.

Politiska omvälvningar skulle visserligen kunna ha en förödande inverkan på bostadsmarknaden, men det är en helt annan diskussion.

För den som vill veta mer om ”världens viktigaste marknad” rekommenderar jag del 1 och del 2 i amerikanska ekonomen Michaek Gsovkis artikelserie om Kinas fastighetsmarknad, publicerad i slutet av juli i år.

Han har en mer negativ inställning till problemet än mig.

Hoppas han har fel, annars kommer vi alla ligga till sängs med Carl Cederströms influensa.

14 juli 2015
aktier

Kinas börser återhämtar sig – för stunden

I början av juli skrev jag här på Finansliv om börsraset i Kina. Landets största index i Shanghai hade då precis sjunkit under 4 000 punkter, vilket innebar att en fjärdedel av dess marknadsvärde – eller över 3 000 miljarder kronor – raderats sedan mitten av juni.

Dagarna efter fortsatte nedgången i Shanghai och index låg 9 juli under 3 400 punkter innan vändningen kom. Redan dagen efter var index uppe och snuddade vid 4 000 punkter igen, och under tre dagar steg det med 13 procent. Vid ChiNext i Shenzhen var återhämtningen ännu större; cirka 20 procent på tre dagar.

Från Kina hördes triumferande röster om att det plötsliga raset blott var en justering som nu är under kontroll tack vare myndigheternas beslutsamma åtgärder. Men vad var det egentligen som triggade återhämtningen, och hur länge kommer den att vara?

Vad som först skedde var att landets säkerhetsministerium 9 juli offentliggjorde lanseringen av en ”landsomfattande kampanj” för att bekämpa olagliga aktiviteter på landets marknader i ”investerarnas intressen”.

I denna kampanj ska polisen samverka med regulatorer för att stoppa insiderhandel och läckage av insiderinformation. Vidare ska aktörer som fabricerat information eller försökt manipulera marknaden hittas och ”straffas i enighet med lagen” – något som även gäller aktörer som sysslat med short selling.

Vidare handelstoppades över hälften av aktierna på Shanghaibörsen som en extra åtgärd för att säkerställa ett slut på det fria fallet – över 1 000 av dem är frysta än i dag. Också flera sedan länge planerade nya börsnoteringar sköts upp eller ställdes in helt.

Samtidigt förbjöds stora innehavare och investerare att sälja – exempelvis får aktörer som äger mer än 5 procent i någon aktie sedan 9 juli inte sälja sin andel på ett halvår, med hot om ”allvarliga följder” från myndigheter och regulatorer.

Slutligen skapades även en ljusskygg fond för att hantera särskilt dåligt presterande aktier. Jason Zweig vid Wall Street Journal sammanfattade det hela som att kinesiska myndigheter ”ser på marknaden som lera vilken kan formas”.

Och åtgärderna gav genast resultat; över 1 200 kinesiska aktier steg genast med 10 procent – taket för en handelsdag – då marknaderna öppnade på morgonen 10 juli. (Här kan man verkligen prata om att manipulera marknaden.)

Men trots dessa krafttag och över 1 000 handelstoppade aktier, så sjönk ändå Shanghais index nu under tisdagen. Må vara med blott lite drygt 1 procent – men det finns utan tvivel rum för ytterligare nedgång. Trots att värdet på Shanghai sjunkit med över en fjärdedel sedan mitten av juni så är det fortfarande i dag upp med 95 procent från juni i fjol.

Jason Zweig vid Wall Street Journal menar dock att marknaden – trots myndigheternas föreställningar om lera – är mer lik vatten och alltid hittar sin egen nivå trots kontroll uppifrån. Vilka är då de potentiella konsekvenserna av en misslyckad kinesisk aktiemarknad?

Till att börja med så kan Kinas nedgång dra med sig andra marknader i regionen. Hang Seng i Hongkong har den senaste månaden rört sig i samma mönster som Shanghai – må vara inte med en lika hög volatilitet – och det finns också indikationer på att Nikkei drabbas av osäkerheten i Kina.

Värre för Kina, så har dramatiken förmodligen skrämt iväg många utländska investerare. Med anledning av handelstopp och säljförbud har paralleller dragits mellan kinesiska börser och låten ”Hotel California” av The Eagles – ”you can check out any time you want, but you just can never leave.”

Det är också i stort sett omöjligt för exempelvis fondförvaltare att för tillfället värdera den kinesiska marknaden på ett skäligt vis, med tanke på just handelstopp och de kraftiga myndighetsåtgärderna.

Vissa analytiker menar rent av att Kinas börskrasch kan få stora politiska konsekvenser, och att det är därför Kinas myndighet har tagit till sådana krafttag:

Tumbling stocks add one more thing to the list of grievances among China’s growing middle class that threatens to undermine the ruling Communist party, Charles Robertson, global chief economist at Renaissance Capital, said on CNBC’s ”Squawk Box Europe.”

”All non-oil exporting countries become democracies as they get richer and China is at that stage where I think it could be a democracy on a 5-10 year view,” Robertson said.

I think the Chinese authorities don’t want another reason, even for a few million Chinese, to be disgruntled with the Communist party and out on the streets,” he said, referring to the selloff.

(…)

”While there are signs this morning that the rout may be abating, the reputational damage incurred by the turmoil throws into question both the authorities’ commitment to liberalizing the financial sector and, more importantly, their ability to manage China’s economic downturn,” Nicholas Spiro, managing director at Spiro Sovereign Strategy, told CNBC.

”The big risk is that the selloff, if not quickly stemmed, could undermine the entire reform process in China if the Communist party feels it’s too much of a political risk.”

Personligen tror jag inte att den volatila börsen kommer resultera i någon politisk oro; kineserna har varit med om värre saker tidigare och dessutom utgör aktiemarknaden fortfarande en väldigt liten del av den kinesiska ekonomin.

Som exempelvis The Economist skriver så är marknadsvärdet av Kinas börser blott en tredjedel så stor som landets BNP, jämfört med över 100 procent i de flesta utvecklade ekonomier.

Vidare så är mindre 15 procent av hushållens finansiella tillgångar investerade på aktiemarknaden – lejonparten återfinns istället i fastigheter eller traditonella bankkonton.

Det är alltså ingen idé att oroas över klickvänliga skandalrubriker om vad Kinas börskrasch kan få för katastrofala följder för landets politiska eller ens ekonomiska utveckling. Samtidigt är det heller ingen idé att investera på en så pass reglerad, osäker och icke transparent marknad som den kinesiska.

9 juli 2015
censur

Kinas kontrollerade internet hindrar utländska investeringar

En ny undersökning utförd av europeiska handelskammaren i Kina visar på en dyster framtidsutsikt bland företagen som finns på plats i landet.

Av de 541 tillfrågade europeiska aktörerna i Kina är det endast 58 procent som ser optimistiskt på tillväxtmöjligheterna under de kommande två åren, och bara 28 procent som är optimistiska till vinstmöjligheterna under samma tidsperiod.

De är en klar minskning från tidigare år – dessutom planerar hela 39 procent av företagen att minska sina kostnader i Kina under årets gång, och hela 61 procent av dessa ska dra ner på antalet anställda.

I en intervju med CNBC säger Jörg Wuttke, kinachef vid europeiska handelskammaren, att företagens negativa inställning har att göra med Kinas avtagande ekonomiska tillväxt.

För bara drygt fem år sedan var Kina i stort sett världens enda stabila ekonomiska framgångssaga, med en stadig tillväxt kring 10 procent. Nu sjunker tillväxten – vilket tydligt ses genom indikatorer som energianvändning och godstransport – samtidigt som andra marknader i regionen blivit attraktiva nog att locka till sig investeringar från utländska företag.

Kina är främst ute efter utländska investeringar inom forskning och utveckling, särskilt som landets ambition att klättra i näringskedjan genom att producera mer tekniskt avancerade produkter än tidigare.

Wuttke förklarar dock hur den nya undersökningen visar att endast 25 procent av de tillfrågade europeiska företagen har investerat i forskning och utveckling i Kina, vilket är en lika stor andel som för 6-7 år sedan.

Han nämner anledningar som teknikstöld och bristande immaterialrätt som anledningar till att många utländska företag tvekar inför att bedriva forskning och utveckling i Kina, samt att personalen upplever svårigheter med luftföroreningar och byråkrati i form av arbetsvisum.

Men den största enskilda faktorn är enligt undersökningen Kinas långsamma och censurerade internet. Wuttke pekar ut internet som ett tungt ok vilket gör att Kina växer långt under sin potential inom forskning och utveckling.

57 procent av företagen framhåller att censuren har en negativ effekt på affärsverksamheten i Kina. 31 procent upplever att Kinas internet gör det svårt att kommunicera med såväl kunder som högkvarteren i Europa, samtidigt som 24 procent menar att den långsamma uppkopplingen leder till lägre produktivitet.

Flera av företagen pekar vidare ut Kinas internet som en direkt anledning till att man inte satsar på forskning och utveckling i landet, samt en faktor som gör det svårt att attrahera skicklig personal.

Wuttke menar att det ”helt enkelt inte duger” för Kina – världens andra största ekonomi och världens största utländska investerare – att ha ett internet som är ”fem gånger långsammare än i Sydkorea”.

Enligt Wuttke är Kinas myndigheter medvetna om detta, och gör sitt för att försöka hastigheten på landets internet. Men så länge man är besatt av att kontrollera nätet kommer det vara omöjligt att åtgärda bristerna.

Jag har tidigare flera gånger här på Finansliv skrivit om de kinesiska myndigheternas grepp om internet hårdnat de senaste åren; allt från blockering av Gmail till förnedrande rättegångar och fängelsedomar mot mikrobloggare.

Financial Review skrev nyligen en lång artikel just om Kinas mikrobloggare, som någonstans kring sommaren 2012 blev en ny slags maktbas och utmanade myndigheternas informationsmonopol genom att återge utländska nyheter och hänga ut korrupta tjänstemän med bilder på nätet.

Analytiker kallade då mikrobloggen Sina Weibo för ”en blandning av CNN och Facebook”. Men bara fram till andra halvåret av 2013. Sedan bestämde sig myndigheterna för att återta internet och sitt informationsmonopol.

I september 2013 infördes nämligen en lag enligt vilken mikrobloggare kunde arresteras och dömas till tre års fängelse för ”nedsättande” poster med fler än 5 000 läsare eller 500 delningar.

Definitionen av ”nedsättande” ligger givetvis hos myndigheterna. Lagen har därmed (miss)brukats återupprepade gånger för att sätta skräck i landets politiska bloggare.

Sina Weibo har gradvis övergetts av intellektuella och regimkritiker, som kommit till insikt med att det inte finns något utrymme för deras åsikter under Kinas nya president Xi Jinping.

Financial Reviews artikel tar sin början i ett möte som ägde rum förra månaden i Pekings utkanter. ”Centrala ledningsgruppen för internetsäkerhet och information”, där Xi Jinping är ordförande, kallade då till sig Kinas kvarvarande inflytelserika bloggare:

Last month, at a state-run hotel outside Beijing, a group of China’s most influential bloggers assembled. None was there by choice.

They had been summonsed to the Changping district, north-west of the capital, by the State Internet Information Department for a seminar on ”Domestic Current Affairs”.

It was the modern version of a re-education camp, complete with swimming pool, towelling robes and a buffet breakfast.

”The authorities were using the carrot rather than stick approach,” says one person told about the event, who can’t be named.

But while the surroundings were pleasant enough and the language cordial, the message was blunt.

China’s Communist Party had taken back the internet; the bloggers should stop writing about politics, the party and anything else that went against the official narrative advanced by propaganda authorities.

Alltså: Kinas myndigheter samlade just landets mest inflytelserika bloggare vid ett statligt hotell där de beordrades att hålla käften.

Detta kom också just innan Kina antog den nya nationella säkerhetslag som klubbades genom vid förra månadsskiftet.

Denna lag består av en rad svepande formuleringar som ger staten rätt att ”ta till alla nödvändiga åtgärder” för att försvara Kinas suveränitet och ”hindra spridningen av olaglig eller skadlig information”.

Detta borgar givetvis för ännu hårdare kontroll över internet, vilket knappast kommer underlätta för de redan missnöjda utländska företagen att etablera forskning och utveckling eller kommunicera med sina kunder och högkvarter.

3 juli 2015
aktier

Kinesiska börsen faller med över en fjärdedel

För sex veckor sedan varnade jag här på Finansliv för en kinesisk börsbubbla. Kinas största börsindex i Shanghai nådde sedan toppen 12 juni då gränsen på 5 000 punkter sprängdes, vilket innebar en värdeökning på över 150 procent sedan samma månad förra året.

Under torsdagen letade sig Shanghais börs under 4 000 punkter för första gången sedan april och nu under fredagen har tappet fortsatt. Sedan 12 juni har index nu tappat över en fjärdedel och över 3 000 miljarder kronor i marknadsvärde har utraderats.

I Shenzhen har nedgången under samma period varit ännu större; från en topp på 3 140 punkter till omkring 2 100 punkter i dag. Chinext, det index i Shenzhen som ofta kallas för ”Kinas Nasdaq”, har rasat från 3 899 till under 2 600 punkter.

Men att just Shanghais index skulle sjunka under den psykologiska nivån 4 000 punkter var en besvikelse för många investerare som väntat sig att myndigheterna skulle intervenera för att hundra detta.

Förvisso så har myndigheterna försökt att stoppa nedgången den senaste veckan, men trots de ånga åtgärderna har man inte lyckats.

Under föregående helg sänkte Kinas centralbank utlåningsräntan med 25 punkter till 4,85 procent. Det var den fjärde sänkningen på ett drygt halvår, och det uttalade målet med sänkningen var att motverka fluktuationer på börsen.

Samtidigt sänktes även kravet på återkastning (required rate of return, RRR) för utlånare på landsbygden och till mindre företag. Det var första gången sedan finanskrisen 2008 som centralbanken sänker utlåningsräntan och återkastningkraven på samma gång.

Under veckan har börserna i Shanghai och Shenzhen dessutom kommit överens med börsens clearinginstitut att minska transaktionskostnaderna, som kommer sänkas med en tredjedel från och med 1 augusti. Börserna sade att sänkningen kom på order från regulatorerna, och att liknande sänkningar tidigare har skapat stora uppgångar.

Detta har alltså fått föga repsons, och under torsdagen ansökte över 20 aktier om handelsstopp under fredagen. Trots detta var index i Shanghai ned med cirka 5 procent under fredag förmiddag.

Enligt Xu Gao, chefsekonom vid Everbright Securities, så är det extra viktigt att hindra Shanghai från att falla under 3 400 punkter, som enligt Xu är en kritisk nivå och kan ”trigga en lavin av säljande”.

Han menar vidare att en sådan situation kan drabba landets banker eftersom de har lånat ut pengar – om än indirekt – till investerare. Konsekvenserna riskerar då bli allvarliga nog för att kallas finanskris, säger Xu.

Kinas regulatorer meddelade också under fredagen att kommer starta en undersökning angående manipulation av marknaden, vilket givetvis resulterade i ännu större oro.

I den kaotiska situationen har till och med ”utländska krafter” fått skulden för nedgången – en klassisk syndabock i Kina för allt från kritik mot staten till demokratidemonstrationer i Hongkong.

Såväl amerikanska myndigheter som Goldman Sachs har fått skulden för att orkestrerat börsfallet.

South China Morning Post skriver:

In a cartoon published on Tuesday by thepaper.cn, a state-owned digital media outlet that aims to engage with a young audience, an old Chinese woman is depicted as saying she wants to thank the government for helping to rescue the market. She also blames “foreign ghosts” for willing it to crash.

The cartoon immediately went viral on Weibo and WeChat, China’s two most popular social media networks. Many Chinese netizens rallied behind the cartoon and began venting against “foreign interference” for destabilising the domestic market.

In another blog on a local financial news site that was also spreading fast on Tuesday, Goldman Sachs was among the overseas institutions blamed for shorting China’s index futures, a ploy the unnamed author credited for the recent market routs.

Interestingly, the politically sensitive posts were not taken down by Chinese censors, but were left untouched to gain traction online.

In fact, China’s Financial Futures Exchange waited until Wednesday afternoon to deny the rumours that Goldman Sachs and other foreign investors had been shorting Chinese stocks using index futures, according to a report by Reuters.

Hur omfattande kan kraschen då bli? Patrick Chovanec, tidigare professor vid Tsinghua University som nu följer kinesiska börsen för Silvercrest Asset Management i USA, tror att index i Shanghai kan falla ända ner till 2 100 punkter vilket är samma nivå som när rallyt började förra sommaren.

Fler inlägg om: , , , , , ,
24 juni 2015
handel

Olja knyter samman Kina och Mellanöstern

Det senaste årtiondet har handeln mellan Kina och Mellanöstern ökat med över 600 procent, och uppgick i fjol till nästan 2 000 miljarder kronor.

Länder som Saudiarabien, Egypten, Iran, Irak och Turkiet handlar nu mer med Kina än med något annat land inklusive USA.

Det är främst olja som ligger bakom denna förändring. Tack vare skifferolja och skiffergas har USA:s oljeimport under de senaste åren minskat kraftigt. Kinas behov har tvärtemot ökat; under fjolåret var landet världens största importör av råolja, och mer än hälften av importen sker nu från Mellanöstern.

Trenden kommer hålla i sig: Kina importerade över tre miljoner fat råolja om dagen från Mellanöstern i fjol och enligt International Energy Agency kommer denna mängd nästan fördubblas igen fram till år 2035. Då kommer 90 procent av regionens olja gå till Asien eftersom USA endast kommer importera 100 000 fat om dagen, vilket kan jämföras med 2,5 miljoner fat år 2000.

Den allt större oljeexporten till Kina innebär givetvis samtidigt en ökad kinesisk ekonomisk närvaro i regionen. Kinesiska företag bygger i detta nu en tunnelbana i Tehran, ett snabbtåg i Saudiarabien och två hamnar i Egypten.

Kina skrev tidigare denna månad under ett nytt samarbetsavtal med just Egypten, värt cirka 90 miljarder kronor i en rad olika projekt med fokus på infrastruktur.

Enligt The Economist svämmar Kairos basarer redan över av billiga kinesiska importvaror, och kinesiska bilar blir en allt vanligare syn på gatorna i denna och andra arabiska huvudstäder. Vid Suezkanalen har Kina redan etablerat en särskild ekonomisk zon med fabriker som tillverkar mattor, kläder och plastvaror.

Även denna trend kommer hålla i sig. Redan 2013 talade Kinas president Xi Jinping om planer på att återuppliva den gamla sidenvägen, och på nytt länka ihop Kina med Iran och arabvärlden i syfte att öka handeln.

Nu börjar detaljer komma ut om detta enorma projekt; förra månad avslöjade China Development Bank planerade investeringar på cirka 900 miljarder dollar för hundratals projekt i över 60 länder med samlingsnamnet ”One Belt, One Road”.

Denna väg är tänkt att gå genom bland annat Iran, Irak, Syrien och Turkiet. Investeringarna handlar främst om infrastruktur, energi, telekommunikation, kol, gas och gruvverksamhet som ska underlätta inte bara handel utan även flödet av kapital och människor.

Flera av arabvärldens statsöverhuvuden har besökt Peking sedan Xi Jinping blev generalsekreterare 2012, och en stor majoritet välkomnar Kinas växande närvaro i regionen.

Så långt allt väl i utbytet alltså. Men i takt med att Kinas närvaro ökar i regionen så kommer det bli svårare för landet att uppehålla sin policy om att inte lägga sig i andra länders ”inre angelägenheter” utan istället enkom ägna sig åt handel och andra former av ekonomiskt utbyte.

Redan nu vill vissa av regionens ledare se Kina ta ett större politiskt ansvar i detta oroliga område:

Alan Hakim, a Lebanese minister, says China should play a “leading political role” in the region. The Gulf, which has long relied on America for security, “is looking to diversify our political relations”, says an official in the Gulf Co-operation Council, a club of six states. “China is foremost among the targets.”

Att avstå att blanda sig i andra länders angelägenheter kan paradoxalt nog också betyda att man lägger sig andra länders angelägenheter. Exempelvis röstade Kina – tillsammans med Ryssland – 2012 emot en FN-resolution som avsåg att få bort Syriens diktator Bashar al-Assad från makten. Detta upprörde många av arabvärldens invånare och Kinas flagga brändes i protest på gator i flera länder regionen över.

Kina fick också kritik för att ha exempelvis ha motsatt sig USA:s invasion av Irak 2003, och för att man inte ingår i den koalition av cirka 60 länder som nu slåss mot den islamiska staten. Att avstå från handling är också en handling. Likaledes kommer det sannolikt bli svårt i längden för Kina att samtidigt hålla sig vän inte bara med Israel och Palestina, utan även Iran och Saudiarabien.

I april sköt Xi Jinping upp sin resa till just Saudiarabien, vilket enligt många bedömare beror på att han ville undvika kommentera landets militära inblandning i Jemen.

Faktum är att varken president Xi Jinping eller Li Keqiang har besökt arabvärlden sedan de tog ledningen över Kina, trots att de båda rest flitigt över hela världen inklusive regioner som Afrika och Latinamerika.

Men då Kina nu är världens största globala handelsnation i regionen – med en närvaro som ökar dramatiskt – kommer det bli allt svårare för landets ledare att hålla sig utanför den politiska utvecklingen i området. Såväl regeringar som befolkning har redan börjat kräva att Kina tar ett större ansvar.

Detta blir problematiskt för Kina av flera skäl. Först och främst givetvis för att doktrinen att inte blanda sig i andra länders ”inre angelägenheter” också används som argument för att ingen utomstående heller ska blanda sig i de övergrepp som kommunistpartiet begår på hemmaplan.

Men även för att man de facto stödjer många odemokratiska regimer. Det är förståeligt att exempelvis Egyptens president Abdel Fattah el-Sisi, som tog makten genom en kupp 2013, ser med avund på Kinas tillväxtmodell som fungerar utan politisk pluralism.

Att Kina inte ställer några krav på just demokrati eller mänskliga rättigheter gör också att Sisi och många andra av regionens ledare är så välkomnande.

Vad händer då när regionens invånare kräver demokrati och mänskliga rättigheter? Då kommer Kina hamna i problem, eftersom att vara överens med ett lands regim inte är detsamma som att vara omtyckt bland dess befolkning. Kina har därmed en delikat balansgång att klara av i Mellanöstern om man vill undvika att den kinesiska flaggan återigen ska eldas upp på dess gator.

Fler inlägg om: , , , , ,
19 juni 2015

Nya protester och orosmoln över Hongkong

Det har – särskilt i svensk media – varit tyst om spänningarna i Hongkong efter fjolårets gatuprotester. Den så kallade paraplyrevolutionen lockade ut hundratusentals av stadens invånare på gatorna, och varade i nästan tre månader innan demonstranternas antal och uthållighet minskade nog för att polis utan större besvär kunde gripa in och köra bort dem.

Men spänningarna försvann givetvis inte med demonstranterna, utan motsättningarna har istället legat och bubblat under ytan.

Anledningen till att demonstrationerna över huvudtaget startade under fjolåret var ett mycket komplicerat och omtalat lagförslag som Hongkongs lagstiftande församling röstade om under gårdagen.

Förslaget stöds av Kinas kommunistparti och innebär att Hongkongs befolkning ska få välja nästa regeringschef 2017 genom allmänna val – men valet kommer bara stå mellan två eller tre kandidater som Kina nominerar på förhand.

Av de 70 medlemmarna i Hongkongs lagstiftande församling tillhör 27 partier som är för ett ökat mått av självstyre i Hongkong (pro-demokrater). Dessa motsätter sig förslaget med argumentet att ett allmänt val inte är genuint om kandidaterna först utses av Kinas myndigheter.

Vid överlämningen från Storbritannien 1997 lovade nämligen Kina att Hongkongs invånare skulle få välja sin regeringschef i demokratiska val. Pro-demokraterna anser att den föreslagna valreformen inte motsvarar löftet.

De ledamöter i den lagstiftande församlingen som vill närma sig Peking (pekingtrogna) är fler till antalet än pro-demokraterna, och menar att denna valreform är bättre än inga framsteg alls. Sedan överlämningen 1997 har Hongkongs regeringschef utsetts av en valkommitté på knappt 1 200 medlemmar, utan inslag av allmänna val.

De pekingtrogna ställer sig alltså positiva till förslaget att denna kommitté – som i sin tur har nära band till Peking – nu ska utse de ledamöter som allmänheten tillåts rösta på.

Men för att förslaget ska gå genom måste de ha stöd av två tredjedelar av den lagstiftande församlingen. Då ingen av de 27 ledamöter som utgör pro-demokraterna har ändrat sin uppfattning under de debatter som föranlett omröstning så var de givet att förslaget skulle röstas ner.

Kaos uppstod sedan under omröstningen då en majoritet av de pekingtrogna plötsligt lämnade salen. Anledning sägs ha varit att man bett om, men inte beviljats, en paus på 15 minuter för att vänta in en av ledamöterna som ännu inte anlänt, må vara att dennes röst inte hade betytt något för utgången. Följden blev att förslaget röstades ner med 28 röster mot 8, ett klart bakslag för såväl Kinas myndigheter som stadens pekingtrogna politiker.

(Intressant i sammanhanget är också Hongkongs valmanskår endast kan rösta fram 35 av de 70 ledamöterna i allmänna val. De övriga 35 väljs av en grupp som ska utgöra ”företags och professionella yrkesgruppers intresse”. Majoriteten av de som protesterade på Hongkongs gator i fjol vill att stadens 3,2 miljoner röstberättigade invånare ska få välja samtliga ledamöter.)

Valet har föregåtts av viss oro. Under helgen demonstrerade ett par tusen personer från landmärket Victoria Park till Hongkongs regeringsbyggnader för att protestera mot förslaget.

Många av demonstranterna bar gula paraplyer, och marschen gick längs med flera av de gator som ockuperades under fjolåret, vilket torde väcka obekväma minnen hos flera av stadens politiker. Time Magazine pratade med några av de protesterande:

“We’re not North Korea, we know what freedom is,” said Carol Lo, 35, a protester at Sunday’s rally and a parent of a 9-year-old girl. Lo voiced fears for the political future of Hong Kong’s next generation: “How will [my daughter] survive, if this situation gets worse and worse?” she said.

Another protester, Uber driver Chao Sang, voiced the growing tendency of many Hong Kongers to see themselves as politically, linguistically and culturally separate from mainland Chinese. “I’m a genuine citizen of Hong Kong, I’m not from China,” he told TIME. “Most people from China are after money, but I’m after truth.”

Opinionsundersökningar utförda under och strax efter fjolårets paraplyrevolution visade att en majoritet av Hongkongs befolkning de facto stödde den föreslagna valreformen.

Men en färsk opinionsundersökning genomförd av tre av stadens universitet visar att 43 procent av invånarna nu är emot förslaget, medan bara 41,7 procent stödjer det.

Vidare berättade Leung Kwok-hung som sitter i den lagstiftande församlingen – och kallas för ”long hair” eftersom han lovat att inte klippa av sig håret innan Hongkong fått riktig demokrati – för media att en okänd man erbjudit honom cirka 100 miljoner kronor för att rösta ja till förslaget.

Mannens identitet är okänd, och meningsmotståndare till ”long hair” har anklagat honom för att ljuga.

I en ännu otäckare incident arresterades tio personer av Hongkongs polis i måndags för att ha förberett ett bombdåd. Händelsen kopplades genast samman med veckans omröstning, särskilt som gruppens mål för dådet låg i närheten av regeringsbyggnaderna.

Myndigheterna förnekade dock en direkt länk mellan de arresterade och onsdagens omröstning. Enligt polis är det endast en av de misstänkta som är medlem av en så kallad ”lokal radikal organisation”.

Men enligt BBC har de misstänkta sagt såväl privat som till journalister att de tillhör en gruppering vid namn National Independent Party, vilket fått konspirationsteorierna att flöda:

Robert Chow, a well-known pro-Beijing figure, has pointed the finger at the pro-democracy movement’s more mainstream leaders.

”Two years ago, somebody suggested we should occupy Central with peace and love. And now things have degenerated into people making bombs,” he said.

”Something is seriously wrong. I think the leadership have got to ask, what have they done? They [the suspects] were there supporting the Umbrella movement. Let’s not play it down. In other countries, people would be comparing them to al-Qaeda and Islamic State.”

National Independent Party är en mindre grupp aktivister som uppmanar till ”revolutionära aktiviteter”, och vidare vill länka samman grupper i Hongkong och Taiwan för att skapa en ny maktbas som motstånd till Kinas inflytande.

Företrädare för Occupy Central – rörelsen som startade paraplyrevolutionen – menar att det är ologiskt nonsens att para ihop dessa bombmän med deras uteslutande fredliga rörelse.

Som för att ta konspirationsteorierna ytterligare ett steg, råder även misstankar om att myndigheterna har fabricerat fallet som ett svepskäl att i framtiden kontrollera stadens aktiviter mer noggrant.

Och som en extra temperaturmätare så buade Hongkongs fotbollsfans ut den kinesiska nationalsången som spelades innan helgens VM-kval match i fotboll mot Bhutan.

Hongkong vann matchen med 7-0, men den stora snackisen var hur ”March of the volunteers” dränktes i ett hav av burop och visslingar som knappt gjorde den hörbar. Det blir spännande att se vilken slags stämning det blir då Hongkong och Kina möter varandra i samma VM-kval i september respektive

Oavsett utgången i dessa matcher så står det klart att Hongkong fortfarande är ett djupt polariserat samhälle. Räkna med mer oro och för all del fler stora gatuprotester innan staden väljer sin nästa regeringschef 2017. Om detta sker utan komplikationer lovar jag att äta upp mina fotbollsskor.