8 september 2012
Asien

Hur skuldsatta är Kinas banker, egentligen?

Jaha, i veckan steg börserna då Kina godkände ytterligare stimulanspaket.

Centralregeringen gav just innan helgen klartecken till nya järnvägar för hundratals miljarder kronor, tunnelbaneprojekt i 18 städer och en expansion på över 2 000 kilometer av landets vägnät.

Den omedelbara reaktionen blev givetvis börsrally. Shanghai-index steg med 3,8 procent vilket är den största uppgången på åtta månader.

Särskilt utmärkte sig järnvägsbolag, tillverkare av byggmaterial och Kinas största cementtillverkare Anhui Conch Cement Co som snabbt steg med 10 procent, vilket är den högsta tillåtna nivån på Shanghai volatila börsindex.

Även i USA, Europa och Sverige gav ju Kinas nya stimulanser positiva effekter.

Men bakom de fantastiska rubrikerna finns givetvis ett annat sett att se på saken. De nya satsningarna på infrastruktur ska återigen betalas av statliga banker och lokala myndigheter (som i sin tur lånar av bankerna).

För liksom 2008-09, så handlar det även denna gång om investeringar som inte ger någon omedelbar avkastning.

”Hur mycket pengar har Kinas banker?”, undrar många. The Diplomat vänder istället på frågan och undrar; ”Hur stora skulder har Kinas banker?”.

I en artikel med den talande rubriken ”Are Chinese Banks Hiding ‘The Mother of All Debt Bombs’?”, utgår man från sanningen att alla finansiella kriser är bygga på ”en explosion av kredit”.

Och det är vad som med råge ägt rum i Kina de senaste åren: Motsvarande 35 000 000 000 000 (35 biljoner) kronor har landets banker lånat ut sedan 2009, vilket är lika med 73 procent av hela Kinas BNP förra året.

Till skillnad från stimulanspaket i väst så finansieras de i Kina till över hälften med hjälp av lån direkt från statliga banker, snarare än pengar som myndigheterna lånar.

Syftet med de generösa lånen från de statliga bankerna med början 2009 var givetvis att bibehålla tillväxten trots omvärldens kris. Lokala myndigheter var inte sena att utnyttja detta, vilket enligt The Diplomat resulterat i bubblor och olönsamhet:

When the Chinese Central Bank (the People’s Bank of China) and banking regulators sounded the alarm in late 2010, it was already too late. By that time, local governments had taken advantage of loose credit to amass a mountain of debt, most of it squandered on prestige projects or economically wasteful investments. The National Audit Office of China acknowledged in June 2011 that local government debt totaled 10.7 trillion yuan (U.S. $1.7 trillion) at the end of 2010. However, Professor Victor Shih of Northwestern University has estimated that the real amount of local government debt was between 15.4 and 20.1 trillion yuan, or between 40 and 50% of China’s GDP.

Man stödjer också teorin om att årets nya stimulanspaket har ett samband med de ledarbyte som Kinas ska genomföra i oktober i år.

Då ska bland annat landets president och premiärminister bytas ut, vilket är den största politiska händelsen i Kina, som äger rum endast var tionde år. Då detta sker vill man inte ha någon social oro eller några frågetecken angående tillväxten.

The Diplomat skriver: ”This move was taken, in all likelihood, to conceal the festering problem in the financial sector during the year of leadership transition. But it did nothing to defuse the debt bomb”.

Sedan påpekar man att de lokala myndigheterna inte är de enda som utnyttjat de frikostiga lånen.

Fastighetsbolag med storhetsvansinne pekas ut (för mer info om detta, lär mitt inlägg om bostadsbubblan i staden Ordos), liksom företag i detaljhandeln som nu måste rea ut sina varor för att överleva (för mer info om detta, läs mitt inlägg om priskrig i Kina).

Sist men inte minst så påminner The Diplomat om att en slags grå lånemarknad – så kallad ”shadow banking” – står för en betydande del av de kinesiska bankernas utlåning.

Här handlar det om att bankerna lånar ut pengar till varandra, genom olika slags ”finansiella instrument”, för att kunna förse exempelvis byggföretag med pengar även då dessa inte längre är berättigade till lån.

För alternativet vore att företagen skulle gå i konkurs, varpå de redan utlånade summorna måste avskrivas. Konstgjord andning, helt enkelt, som heller inte syns i statistiken:

On the balance sheets of Chinese banks, such loans are technically classified as claims on other financial institutions. According to a recent report in the Wall Street Journal, inter-bank loans today account for 43 percent of total outstanding loans, 70 percent higher than at the end of 2009.

Disturbingly, none of these huge risks are reflected in the financial statements of Chinese banks. The largest state-owned banks have all recently reported solid earnings, high capital ratios, and negligible non-performing loans. For the banking sector as a whole, non-performing loans amount to only 1 percent of total outstanding credit.

Svaret på frågan jag ställde i rubriken är alltså att Kinas banker lånat ut 35 biljoner kronor av statens pengar sedan 2009, och inte fått tillbaka särskilt mycket.

Så många var orosmomenten och de dåliga nyheterna från Kina denna gång.

Finns det inga bra nyheter då?

Jo, tillväxten är säkrad för något halvår till, innan det oundvikliga och tunga fallet.

28 juli 2015
aktier

Kinas börsfall beror på misstro

Så har det hänt igen; börsen i Kina har rasat dramatiskt. Landets största index i Shanghai stängde på minus 8,5 procent igår, vilket är den sämsta dagsnoteringen sedan 2007.

Över två tredjedelar av de handlade aktierna föll med 10 procent under måndagen, vilket är den högsta tillåtna rörelsen under en handelsdag i Kina.

Nedgången fortsatte i dag under tisdagen. Då marknaden i Shanghai öppnade låg index på minus 4 procent, men stängde efter en mindre återhämtning i dag på ”bara” minus 1,6 procent.

Denna lilla återhämtning kom dock först efter att Kinas centralbank under tisdagsmorgonen pumpat in över 70 miljarder kronor i landets banksystem, och samtidigt garanterade användningen av en rad monetära verktyg för att uppehålla bankernas likviditetsnivåer.

Dessutom sade Zhang Xiaojun, talesman för Kinas högsta statliga regleringsmyndighet, efter raset i måndags lovat att man från myndigheternas sida är redo att trappa upp sina köp av aktier för att lugna ner och stabilisera marknaden, samt att straffa de individer eller företag som ägnar sig åt ”skadlig” short selling.

Vad som gör måndagens börsras särskilt oroande, skriver Bloomberg, är att ingen riktigt kan peka på vad fallet beror på. Det kom plötsligt och utan uppenbar anledning, efter några lugna veckor där Kinas börs faktiskt stigit med 16 procent:

It’s days like Monday that reassure Tony Hann he was right to avoid stocks in mainland China.

The severity of an 8.5 percent drop in the Shanghai Composite Index is bad enough, but what irks him the most is not knowing why it tumbled so much. In a market where unprecedented intervention has made government money one of the biggest drivers of share prices, authorities aren’t transparent enough for investors to make informed decisions, said Hann, the head of emerging markets at Blackfriars Asset Management Ltd.

Monday’s plunge was all the more surprising because it followed a government rescue package that had helped drive a 16 percent rally since July 8. That support appeared to vanish without warning, leaving analysts guessing whether authorities shifted their policy stance or just got overwhelmed by a flood of sell orders.

Om det alls fanns någon anledning till det plötsliga raset, så verkar det vara rädslan hos investerare över att Kinas myndigheter ska upphöra med det åtgärder man på senare tid företagit sig för att hindra ytterligare börsfall.

Som jag skrev i mitt förra inlägg här på Finansliv, så har myndigheterna sedan början av juni bland annat stoppat planerade börsintroduktioner, stoppat handeln i över tusen aktier, förbjudit stora investerare att alls sälja sina innehav, sänkt räntan och pumpat in mängder med pengar i de statliga bankerna samt ökat de egna aktieköpen.

Dessa åtgärder har alltså blott fått tillfälliga resultat, och nu misstänker investerare att myndigheternas verktygslåda börjar bli tom. Därför lovar nu Zhang Xiaojun och statliga regleringsmyndigheten ytterligare stöd för att stoppa raset.

Men här finns också en stor paradox. Om myndigheterna ingriper i ännu större utsträckning, så blir konsekvensen en ännu större tveksamhet bland investerare vad gäller de finansekonomiska reformer som Kinas ledning har utlovat som ett steg i ledet för att öppna för konkurrens och göra yuan till en internationell valuta.

Om Kinas myndigheter försöker manipulera intervenera ännu mer så tar man samtidigt ett steg längre bort från de ekonomiska reformer som har utlovats för att attrahera sparare. Eller: ju mer Kinas myndigheter intervenerar, desto större misstro skapar man. Samtidigt riskerar man ytterligare fall på börsen om man inte intervenerar.

Rävsaxen har man skapat på egen hand genom att inte låta marknaden vara en fri marknad. Rent reflexmässigt försöker myndigheter och media nu skylla börsfallet på utomstående faktorer. Zhang Xiaojun uttryckte i måndags misstankar om att stora privata investerare koordinerade och samarbetade med varandra för att sälja av sina innehav på ett för Kina ”skadligt vis”.

Statlig kinesisk media skyller återigen på ”utländska aktörer” som man menar ”måste ligga bakom” börsens nedgång, och uppmanar till kamp för att skydda ”vår förmögenhet”.

Vad det handlar om är – givetvis – en nödvändig justering efter att index i Shanghai rusat med cirka 150 procent under ett år fram till denna år, samtidigt som Kinas ekonomiska tillväxt är nere på sina lägsta nivåer sedan slutet av 1990-talet. Börsuppgången berodde mycket på uppmaningar och signaler från de statliga medier och myndigheter som nu gör allt för att hindra justeringen – och därmed snarare riskerar att förvärra nedgången.

Wen Jiabao, Kinas förre premiärminister, sade vid ett tidigare tillfälle att förtroende är viktigare än guld – och det råder nu en utbredd misstro mot kinesiska myndigheters vis att behandla landets finansmarknad på, eller för den delen rapporteringen av ekonomisk statistik.

Då Kina för en dryg vecka sedan rapporterade sin tillväxt för årets andra kvartal så låg den på exakt 7 procent; precis samma som under första kvartalet och precis samma som myndigheternas målsättning för hela 2015. Detta trots att flera analytiker hade spått en något lägre tillväxtsiffra för Kina under årets andra kvartal, baserat på faktorer som energianvändning och fraktade varor.

Nästan samtliga stora internationella medier och allehanda bevakare av Kina ifrågasatte därmed denna återigen helt exakta BNP-siffra. Detta särskilt som kinesiska tjänstemän själva sade ett par veckor i förväg att Kinas tillväxt under andra kvartalet skulle hamna på under 7 procent.

Bland annat The Economist påpekar att Kina har en lång historia av tveksamma BNP-rapporter. Under asiatiska finanskrisen skiljde sig den officiella tillväxten från andra viktig indikatorer med cirka 3 procentenheter:

China has a history of ironing out the ruffles in its growth figures. No less an authority than Li Keqiang, now the premier, once said that local GDP data were ”man-made and therefore unreliable”. The most notorious case of manipulation came in 1998 in the aftermath of the Asian financial crisis. Many Asian countries suffered recessions but China claimed to grow by a hefty 7.8% that year. Looking at other indicators, many economists concluded that growth was in fact closer to 5%.

Att rapporterna om Kinas BNP-tillväxt ligger exakt i linje med prognoserna är givetvis en nödvändighet för att inte förvärra börsraset ytterligare. Den branta nedgång som Shanghais index upplevt sedan mitten av juni beror ju just till stor del på den tidigare kraftiga uppgången, tillsammans med den i kinesiska mått mätt relativt svaga tillväxtprognosen på 7 procent. Att sedan missa denna prognos skulle utan tvekan förvärra osäkerheten på marknaden.

Därför rapporterar Kina ändå en BNP-tillväxt på 7 procent. Men i takt med att misstron mot landets kusligt exakta BNP-prognoser ökar, så kan Kinas tillväxtrapporter till slut bli lika ihåliga som regleringsmyndighetens åtgärder för att stoppa börsraset, eller myndigheternas tendens att skylla fallet på privata investerares elakartade samarbete eller ”utländska aktörer”.

Fler inlägg om: , , , , , ,
14 juli 2015
aktier

Kinas börser återhämtar sig – för stunden

I början av juli skrev jag här på Finansliv om börsraset i Kina. Landets största index i Shanghai hade då precis sjunkit under 4 000 punkter, vilket innebar att en fjärdedel av dess marknadsvärde – eller över 3 000 miljarder kronor – raderats sedan mitten av juni.

Dagarna efter fortsatte nedgången i Shanghai och index låg 9 juli under 3 400 punkter innan vändningen kom. Redan dagen efter var index uppe och snuddade vid 4 000 punkter igen, och under tre dagar steg det med 13 procent. Vid ChiNext i Shenzhen var återhämtningen ännu större; cirka 20 procent på tre dagar.

Från Kina hördes triumferande röster om att det plötsliga raset blott var en justering som nu är under kontroll tack vare myndigheternas beslutsamma åtgärder. Men vad var det egentligen som triggade återhämtningen, och hur länge kommer den att vara?

Vad som först skedde var att landets säkerhetsministerium 9 juli offentliggjorde lanseringen av en ”landsomfattande kampanj” för att bekämpa olagliga aktiviteter på landets marknader i ”investerarnas intressen”.

I denna kampanj ska polisen samverka med regulatorer för att stoppa insiderhandel och läckage av insiderinformation. Vidare ska aktörer som fabricerat information eller försökt manipulera marknaden hittas och ”straffas i enighet med lagen” – något som även gäller aktörer som sysslat med short selling.

Vidare handelstoppades över hälften av aktierna på Shanghaibörsen som en extra åtgärd för att säkerställa ett slut på det fria fallet – över 1 000 av dem är frysta än i dag. Också flera sedan länge planerade nya börsnoteringar sköts upp eller ställdes in helt.

Samtidigt förbjöds stora innehavare och investerare att sälja – exempelvis får aktörer som äger mer än 5 procent i någon aktie sedan 9 juli inte sälja sin andel på ett halvår, med hot om ”allvarliga följder” från myndigheter och regulatorer.

Slutligen skapades även en ljusskygg fond för att hantera särskilt dåligt presterande aktier. Jason Zweig vid Wall Street Journal sammanfattade det hela som att kinesiska myndigheter ”ser på marknaden som lera vilken kan formas”.

Och åtgärderna gav genast resultat; över 1 200 kinesiska aktier steg genast med 10 procent – taket för en handelsdag – då marknaderna öppnade på morgonen 10 juli. (Här kan man verkligen prata om att manipulera marknaden.)

Men trots dessa krafttag och över 1 000 handelstoppade aktier, så sjönk ändå Shanghais index nu under tisdagen. Må vara med blott lite drygt 1 procent – men det finns utan tvivel rum för ytterligare nedgång. Trots att värdet på Shanghai sjunkit med över en fjärdedel sedan mitten av juni så är det fortfarande i dag upp med 95 procent från juni i fjol.

Jason Zweig vid Wall Street Journal menar dock att marknaden – trots myndigheternas föreställningar om lera – är mer lik vatten och alltid hittar sin egen nivå trots kontroll uppifrån. Vilka är då de potentiella konsekvenserna av en misslyckad kinesisk aktiemarknad?

Till att börja med så kan Kinas nedgång dra med sig andra marknader i regionen. Hang Seng i Hongkong har den senaste månaden rört sig i samma mönster som Shanghai – må vara inte med en lika hög volatilitet – och det finns också indikationer på att Nikkei drabbas av osäkerheten i Kina.

Värre för Kina, så har dramatiken förmodligen skrämt iväg många utländska investerare. Med anledning av handelstopp och säljförbud har paralleller dragits mellan kinesiska börser och låten ”Hotel California” av The Eagles – ”you can check out any time you want, but you just can never leave.”

Det är också i stort sett omöjligt för exempelvis fondförvaltare att för tillfället värdera den kinesiska marknaden på ett skäligt vis, med tanke på just handelstopp och de kraftiga myndighetsåtgärderna.

Vissa analytiker menar rent av att Kinas börskrasch kan få stora politiska konsekvenser, och att det är därför Kinas myndighet har tagit till sådana krafttag:

Tumbling stocks add one more thing to the list of grievances among China’s growing middle class that threatens to undermine the ruling Communist party, Charles Robertson, global chief economist at Renaissance Capital, said on CNBC’s ”Squawk Box Europe.”

”All non-oil exporting countries become democracies as they get richer and China is at that stage where I think it could be a democracy on a 5-10 year view,” Robertson said.

I think the Chinese authorities don’t want another reason, even for a few million Chinese, to be disgruntled with the Communist party and out on the streets,” he said, referring to the selloff.

(…)

”While there are signs this morning that the rout may be abating, the reputational damage incurred by the turmoil throws into question both the authorities’ commitment to liberalizing the financial sector and, more importantly, their ability to manage China’s economic downturn,” Nicholas Spiro, managing director at Spiro Sovereign Strategy, told CNBC.

”The big risk is that the selloff, if not quickly stemmed, could undermine the entire reform process in China if the Communist party feels it’s too much of a political risk.”

Personligen tror jag inte att den volatila börsen kommer resultera i någon politisk oro; kineserna har varit med om värre saker tidigare och dessutom utgör aktiemarknaden fortfarande en väldigt liten del av den kinesiska ekonomin.

Som exempelvis The Economist skriver så är marknadsvärdet av Kinas börser blott en tredjedel så stor som landets BNP, jämfört med över 100 procent i de flesta utvecklade ekonomier.

Vidare så är mindre 15 procent av hushållens finansiella tillgångar investerade på aktiemarknaden – lejonparten återfinns istället i fastigheter eller traditonella bankkonton.

Det är alltså ingen idé att oroas över klickvänliga skandalrubriker om vad Kinas börskrasch kan få för katastrofala följder för landets politiska eller ens ekonomiska utveckling. Samtidigt är det heller ingen idé att investera på en så pass reglerad, osäker och icke transparent marknad som den kinesiska.

9 juli 2015
censur

Kinas kontrollerade internet hindrar utländska investeringar

En ny undersökning utförd av europeiska handelskammaren i Kina visar på en dyster framtidsutsikt bland företagen som finns på plats i landet.

Av de 541 tillfrågade europeiska aktörerna i Kina är det endast 58 procent som ser optimistiskt på tillväxtmöjligheterna under de kommande två åren, och bara 28 procent som är optimistiska till vinstmöjligheterna under samma tidsperiod.

De är en klar minskning från tidigare år – dessutom planerar hela 39 procent av företagen att minska sina kostnader i Kina under årets gång, och hela 61 procent av dessa ska dra ner på antalet anställda.

I en intervju med CNBC säger Jörg Wuttke, kinachef vid europeiska handelskammaren, att företagens negativa inställning har att göra med Kinas avtagande ekonomiska tillväxt.

För bara drygt fem år sedan var Kina i stort sett världens enda stabila ekonomiska framgångssaga, med en stadig tillväxt kring 10 procent. Nu sjunker tillväxten – vilket tydligt ses genom indikatorer som energianvändning och godstransport – samtidigt som andra marknader i regionen blivit attraktiva nog att locka till sig investeringar från utländska företag.

Kina är främst ute efter utländska investeringar inom forskning och utveckling, särskilt som landets ambition att klättra i näringskedjan genom att producera mer tekniskt avancerade produkter än tidigare.

Wuttke förklarar dock hur den nya undersökningen visar att endast 25 procent av de tillfrågade europeiska företagen har investerat i forskning och utveckling i Kina, vilket är en lika stor andel som för 6-7 år sedan.

Han nämner anledningar som teknikstöld och bristande immaterialrätt som anledningar till att många utländska företag tvekar inför att bedriva forskning och utveckling i Kina, samt att personalen upplever svårigheter med luftföroreningar och byråkrati i form av arbetsvisum.

Men den största enskilda faktorn är enligt undersökningen Kinas långsamma och censurerade internet. Wuttke pekar ut internet som ett tungt ok vilket gör att Kina växer långt under sin potential inom forskning och utveckling.

57 procent av företagen framhåller att censuren har en negativ effekt på affärsverksamheten i Kina. 31 procent upplever att Kinas internet gör det svårt att kommunicera med såväl kunder som högkvarteren i Europa, samtidigt som 24 procent menar att den långsamma uppkopplingen leder till lägre produktivitet.

Flera av företagen pekar vidare ut Kinas internet som en direkt anledning till att man inte satsar på forskning och utveckling i landet, samt en faktor som gör det svårt att attrahera skicklig personal.

Wuttke menar att det ”helt enkelt inte duger” för Kina – världens andra största ekonomi och världens största utländska investerare – att ha ett internet som är ”fem gånger långsammare än i Sydkorea”.

Enligt Wuttke är Kinas myndigheter medvetna om detta, och gör sitt för att försöka hastigheten på landets internet. Men så länge man är besatt av att kontrollera nätet kommer det vara omöjligt att åtgärda bristerna.

Jag har tidigare flera gånger här på Finansliv skrivit om de kinesiska myndigheternas grepp om internet hårdnat de senaste åren; allt från blockering av Gmail till förnedrande rättegångar och fängelsedomar mot mikrobloggare.

Financial Review skrev nyligen en lång artikel just om Kinas mikrobloggare, som någonstans kring sommaren 2012 blev en ny slags maktbas och utmanade myndigheternas informationsmonopol genom att återge utländska nyheter och hänga ut korrupta tjänstemän med bilder på nätet.

Analytiker kallade då mikrobloggen Sina Weibo för ”en blandning av CNN och Facebook”. Men bara fram till andra halvåret av 2013. Sedan bestämde sig myndigheterna för att återta internet och sitt informationsmonopol.

I september 2013 infördes nämligen en lag enligt vilken mikrobloggare kunde arresteras och dömas till tre års fängelse för ”nedsättande” poster med fler än 5 000 läsare eller 500 delningar.

Definitionen av ”nedsättande” ligger givetvis hos myndigheterna. Lagen har därmed (miss)brukats återupprepade gånger för att sätta skräck i landets politiska bloggare.

Sina Weibo har gradvis övergetts av intellektuella och regimkritiker, som kommit till insikt med att det inte finns något utrymme för deras åsikter under Kinas nya president Xi Jinping.

Financial Reviews artikel tar sin början i ett möte som ägde rum förra månaden i Pekings utkanter. ”Centrala ledningsgruppen för internetsäkerhet och information”, där Xi Jinping är ordförande, kallade då till sig Kinas kvarvarande inflytelserika bloggare:

Last month, at a state-run hotel outside Beijing, a group of China’s most influential bloggers assembled. None was there by choice.

They had been summonsed to the Changping district, north-west of the capital, by the State Internet Information Department for a seminar on ”Domestic Current Affairs”.

It was the modern version of a re-education camp, complete with swimming pool, towelling robes and a buffet breakfast.

”The authorities were using the carrot rather than stick approach,” says one person told about the event, who can’t be named.

But while the surroundings were pleasant enough and the language cordial, the message was blunt.

China’s Communist Party had taken back the internet; the bloggers should stop writing about politics, the party and anything else that went against the official narrative advanced by propaganda authorities.

Alltså: Kinas myndigheter samlade just landets mest inflytelserika bloggare vid ett statligt hotell där de beordrades att hålla käften.

Detta kom också just innan Kina antog den nya nationella säkerhetslag som klubbades genom vid förra månadsskiftet.

Denna lag består av en rad svepande formuleringar som ger staten rätt att ”ta till alla nödvändiga åtgärder” för att försvara Kinas suveränitet och ”hindra spridningen av olaglig eller skadlig information”.

Detta borgar givetvis för ännu hårdare kontroll över internet, vilket knappast kommer underlätta för de redan missnöjda utländska företagen att etablera forskning och utveckling eller kommunicera med sina kunder och högkvarter.

3 juli 2015
aktier

Kinesiska börsen faller med över en fjärdedel

För sex veckor sedan varnade jag här på Finansliv för en kinesisk börsbubbla. Kinas största börsindex i Shanghai nådde sedan toppen 12 juni då gränsen på 5 000 punkter sprängdes, vilket innebar en värdeökning på över 150 procent sedan samma månad förra året.

Under torsdagen letade sig Shanghais börs under 4 000 punkter för första gången sedan april och nu under fredagen har tappet fortsatt. Sedan 12 juni har index nu tappat över en fjärdedel och över 3 000 miljarder kronor i marknadsvärde har utraderats.

I Shenzhen har nedgången under samma period varit ännu större; från en topp på 3 140 punkter till omkring 2 100 punkter i dag. Chinext, det index i Shenzhen som ofta kallas för ”Kinas Nasdaq”, har rasat från 3 899 till under 2 600 punkter.

Men att just Shanghais index skulle sjunka under den psykologiska nivån 4 000 punkter var en besvikelse för många investerare som väntat sig att myndigheterna skulle intervenera för att hundra detta.

Förvisso så har myndigheterna försökt att stoppa nedgången den senaste veckan, men trots de ånga åtgärderna har man inte lyckats.

Under föregående helg sänkte Kinas centralbank utlåningsräntan med 25 punkter till 4,85 procent. Det var den fjärde sänkningen på ett drygt halvår, och det uttalade målet med sänkningen var att motverka fluktuationer på börsen.

Samtidigt sänktes även kravet på återkastning (required rate of return, RRR) för utlånare på landsbygden och till mindre företag. Det var första gången sedan finanskrisen 2008 som centralbanken sänker utlåningsräntan och återkastningkraven på samma gång.

Under veckan har börserna i Shanghai och Shenzhen dessutom kommit överens med börsens clearinginstitut att minska transaktionskostnaderna, som kommer sänkas med en tredjedel från och med 1 augusti. Börserna sade att sänkningen kom på order från regulatorerna, och att liknande sänkningar tidigare har skapat stora uppgångar.

Detta har alltså fått föga repsons, och under torsdagen ansökte över 20 aktier om handelsstopp under fredagen. Trots detta var index i Shanghai ned med cirka 5 procent under fredag förmiddag.

Enligt Xu Gao, chefsekonom vid Everbright Securities, så är det extra viktigt att hindra Shanghai från att falla under 3 400 punkter, som enligt Xu är en kritisk nivå och kan ”trigga en lavin av säljande”.

Han menar vidare att en sådan situation kan drabba landets banker eftersom de har lånat ut pengar – om än indirekt – till investerare. Konsekvenserna riskerar då bli allvarliga nog för att kallas finanskris, säger Xu.

Kinas regulatorer meddelade också under fredagen att kommer starta en undersökning angående manipulation av marknaden, vilket givetvis resulterade i ännu större oro.

I den kaotiska situationen har till och med ”utländska krafter” fått skulden för nedgången – en klassisk syndabock i Kina för allt från kritik mot staten till demokratidemonstrationer i Hongkong.

Såväl amerikanska myndigheter som Goldman Sachs har fått skulden för att orkestrerat börsfallet.

South China Morning Post skriver:

In a cartoon published on Tuesday by thepaper.cn, a state-owned digital media outlet that aims to engage with a young audience, an old Chinese woman is depicted as saying she wants to thank the government for helping to rescue the market. She also blames “foreign ghosts” for willing it to crash.

The cartoon immediately went viral on Weibo and WeChat, China’s two most popular social media networks. Many Chinese netizens rallied behind the cartoon and began venting against “foreign interference” for destabilising the domestic market.

In another blog on a local financial news site that was also spreading fast on Tuesday, Goldman Sachs was among the overseas institutions blamed for shorting China’s index futures, a ploy the unnamed author credited for the recent market routs.

Interestingly, the politically sensitive posts were not taken down by Chinese censors, but were left untouched to gain traction online.

In fact, China’s Financial Futures Exchange waited until Wednesday afternoon to deny the rumours that Goldman Sachs and other foreign investors had been shorting Chinese stocks using index futures, according to a report by Reuters.

Hur omfattande kan kraschen då bli? Patrick Chovanec, tidigare professor vid Tsinghua University som nu följer kinesiska börsen för Silvercrest Asset Management i USA, tror att index i Shanghai kan falla ända ner till 2 100 punkter vilket är samma nivå som när rallyt började förra sommaren.

Fler inlägg om: , , , , , ,
24 juni 2015
handel

Olja knyter samman Kina och Mellanöstern

Det senaste årtiondet har handeln mellan Kina och Mellanöstern ökat med över 600 procent, och uppgick i fjol till nästan 2 000 miljarder kronor.

Länder som Saudiarabien, Egypten, Iran, Irak och Turkiet handlar nu mer med Kina än med något annat land inklusive USA.

Det är främst olja som ligger bakom denna förändring. Tack vare skifferolja och skiffergas har USA:s oljeimport under de senaste åren minskat kraftigt. Kinas behov har tvärtemot ökat; under fjolåret var landet världens största importör av råolja, och mer än hälften av importen sker nu från Mellanöstern.

Trenden kommer hålla i sig: Kina importerade över tre miljoner fat råolja om dagen från Mellanöstern i fjol och enligt International Energy Agency kommer denna mängd nästan fördubblas igen fram till år 2035. Då kommer 90 procent av regionens olja gå till Asien eftersom USA endast kommer importera 100 000 fat om dagen, vilket kan jämföras med 2,5 miljoner fat år 2000.

Den allt större oljeexporten till Kina innebär givetvis samtidigt en ökad kinesisk ekonomisk närvaro i regionen. Kinesiska företag bygger i detta nu en tunnelbana i Tehran, ett snabbtåg i Saudiarabien och två hamnar i Egypten.

Kina skrev tidigare denna månad under ett nytt samarbetsavtal med just Egypten, värt cirka 90 miljarder kronor i en rad olika projekt med fokus på infrastruktur.

Enligt The Economist svämmar Kairos basarer redan över av billiga kinesiska importvaror, och kinesiska bilar blir en allt vanligare syn på gatorna i denna och andra arabiska huvudstäder. Vid Suezkanalen har Kina redan etablerat en särskild ekonomisk zon med fabriker som tillverkar mattor, kläder och plastvaror.

Även denna trend kommer hålla i sig. Redan 2013 talade Kinas president Xi Jinping om planer på att återuppliva den gamla sidenvägen, och på nytt länka ihop Kina med Iran och arabvärlden i syfte att öka handeln.

Nu börjar detaljer komma ut om detta enorma projekt; förra månad avslöjade China Development Bank planerade investeringar på cirka 900 miljarder dollar för hundratals projekt i över 60 länder med samlingsnamnet ”One Belt, One Road”.

Denna väg är tänkt att gå genom bland annat Iran, Irak, Syrien och Turkiet. Investeringarna handlar främst om infrastruktur, energi, telekommunikation, kol, gas och gruvverksamhet som ska underlätta inte bara handel utan även flödet av kapital och människor.

Flera av arabvärldens statsöverhuvuden har besökt Peking sedan Xi Jinping blev generalsekreterare 2012, och en stor majoritet välkomnar Kinas växande närvaro i regionen.

Så långt allt väl i utbytet alltså. Men i takt med att Kinas närvaro ökar i regionen så kommer det bli svårare för landet att uppehålla sin policy om att inte lägga sig i andra länders ”inre angelägenheter” utan istället enkom ägna sig åt handel och andra former av ekonomiskt utbyte.

Redan nu vill vissa av regionens ledare se Kina ta ett större politiskt ansvar i detta oroliga område:

Alan Hakim, a Lebanese minister, says China should play a “leading political role” in the region. The Gulf, which has long relied on America for security, “is looking to diversify our political relations”, says an official in the Gulf Co-operation Council, a club of six states. “China is foremost among the targets.”

Att avstå att blanda sig i andra länders angelägenheter kan paradoxalt nog också betyda att man lägger sig andra länders angelägenheter. Exempelvis röstade Kina – tillsammans med Ryssland – 2012 emot en FN-resolution som avsåg att få bort Syriens diktator Bashar al-Assad från makten. Detta upprörde många av arabvärldens invånare och Kinas flagga brändes i protest på gator i flera länder regionen över.

Kina fick också kritik för att ha exempelvis ha motsatt sig USA:s invasion av Irak 2003, och för att man inte ingår i den koalition av cirka 60 länder som nu slåss mot den islamiska staten. Att avstå från handling är också en handling. Likaledes kommer det sannolikt bli svårt i längden för Kina att samtidigt hålla sig vän inte bara med Israel och Palestina, utan även Iran och Saudiarabien.

I april sköt Xi Jinping upp sin resa till just Saudiarabien, vilket enligt många bedömare beror på att han ville undvika kommentera landets militära inblandning i Jemen.

Faktum är att varken president Xi Jinping eller Li Keqiang har besökt arabvärlden sedan de tog ledningen över Kina, trots att de båda rest flitigt över hela världen inklusive regioner som Afrika och Latinamerika.

Men då Kina nu är världens största globala handelsnation i regionen – med en närvaro som ökar dramatiskt – kommer det bli allt svårare för landets ledare att hålla sig utanför den politiska utvecklingen i området. Såväl regeringar som befolkning har redan börjat kräva att Kina tar ett större ansvar.

Detta blir problematiskt för Kina av flera skäl. Först och främst givetvis för att doktrinen att inte blanda sig i andra länders ”inre angelägenheter” också används som argument för att ingen utomstående heller ska blanda sig i de övergrepp som kommunistpartiet begår på hemmaplan.

Men även för att man de facto stödjer många odemokratiska regimer. Det är förståeligt att exempelvis Egyptens president Abdel Fattah el-Sisi, som tog makten genom en kupp 2013, ser med avund på Kinas tillväxtmodell som fungerar utan politisk pluralism.

Att Kina inte ställer några krav på just demokrati eller mänskliga rättigheter gör också att Sisi och många andra av regionens ledare är så välkomnande.

Vad händer då när regionens invånare kräver demokrati och mänskliga rättigheter? Då kommer Kina hamna i problem, eftersom att vara överens med ett lands regim inte är detsamma som att vara omtyckt bland dess befolkning. Kina har därmed en delikat balansgång att klara av i Mellanöstern om man vill undvika att den kinesiska flaggan återigen ska eldas upp på dess gator.

Fler inlägg om: , , , , ,