13 juli 2012
Asien

Kina bestämmer råvarupriserna

I dag kom ny ekonomisk statistik från Kina. Den visade att tillväxten nu är den lägsta på tre år; ”bara” 7,6 procent för årets andra kvartal, jämfört med samma kvartal föregående år.

Kina upplever alltså sin lägsta tillväxt sedan finanskrisen, och som Wall Street Journal i dag konstaterar, kan den globala ekonomiska återhämtningen ” inte räkna med mycket hjälp från Kina”.

Detta dels på grund av det osäkra läget i Europa, som fick den kinesiska exporten dit att minska med 1,1 procent. Nu är det återigen USA och inte Europa som är Kinas största exportmarknad.

Men än viktigare är den kinesiska fastighetsmarknaden; där sjunker såväl försäljning som nyinvesteringar.

Det ses som den främsta orsaken för sjunkande råvarupriser: Stålpriserna har fallit med nästan fem procent hittills i år, och priset på järnmalm med över tre år procent.

Givetvis beror även årets stora prisfall i koppar på osäkerheten i Kinas ekonomi; särskilt då minskad investering i järnvägarna.

Kinas stagnation gör också att landets kraftverk nu sitter på stora lager av kol, vilket kommer få landets kolimport att minska till den lägsta sedan finanskrisen 2008.

Bloomberg skrev tidigare i veckan att flera fartyg nu ligger i hamn eller kör saktare än tidigare, som en direkt följd av lägre kinesisk råvaruefterfrågan. Och som jag skrev här nyligen så erbjuder kinesiska skeppsvarv nu upp till 20 procent rabatt på nya order.

Kinas lägre tillväxt innebär alltså minskad efterfrågan och prisfall på råvaror så allvarliga att det även drabbar skeppsindustrin!

Därför fanns en stor oro för hur dagens ekonomiska statistik från Kina skulle drabba marknader och råvarupriser världen över.

Men en viss nedgång i Kinas ekonomiska tillväxt var väntad, och faktumet att nedgången inte var större fick börsen att stiga i såväl Hongkong som Sydkorea.

Hur viktigt Kina nu är för råvarupriserna kan också ses genom att oljepriset steg något och kopparpriset låg kvar på samma nivå som tidigare i veckan tack vare de nya siffrorna.

Det är nu Kinas ekonomi som till allt större del bestämmer råvarupriserna – så därför lönar det sig att hålla bättre koll på Kina för den som vill handla med råvaror.

Wall Street Journal bryter ner Kinas nya siffror, och visar att det fortfarande är investeringar som står för 49,4 procent av tillväxten; en andel som dock krympt något och även beräknas fortsätta krympa.

Allt mindre pengar kommer gå till fastigheter och infrastruktur i Kina. Och med tanke på hur viktigt Kina i dag är för råvarupriserna, så tror jag personligen att framtiden för exempelvis koppar och stål inte är något vidare ljus, trots de redan låga prisnivåerna.

Men, som jag tidigare påpekat, och vilket analytiker nu återigen belyser: Det går inte att lita på statistik från Kina, vilket gör osäkerheten på marknaden ännu större.

Två kinesiska ekonomer uppskattar den egentliga tillväxten för årets andra kvartal på högst 7,0 procent.

Och vore 7,0 procent den officiella tillväxtsiffran för Kinas andra kvartal, så skulle priset på såväl olja som koppar ha sjunkit.

30 april 2015
ekonomi

40 år sedan vietnamkrigets slut

I dag 30 april är det exakt 40 år sedan nordvietnamesiska trupper stormade in i Saigons presidentpalats och gjorde slut på det segdragna och blodiga vietnamkriget. Händelsen innebar tillika slutet på över ett sekel av utländsk ockupation och ett delat Vietnam.

Fransmännen koloniserade delar av området redan 1862, och kastades ut först efter slaget vid Dien Bien Phu 1954 som markerade slutet på det åtta år långa ”första Indokinakriget”. Konflikten kostade över 200 000 vietnamesiska soldater livet, och var så skoningslös att den än i dag i Frankrike kallas för ”det smutsiga kriget”.

Bara ett par år tidigare – under andra världskriget – hade fransmännen tillsammans med japaner och amerikaner orsakat en svältkatastrof som tog död på två miljoner nordvietnameser, vilket var en femtedel av områdets samtida befolkning.

Det fanns alltså grogrund för ett missnöje mot utlänningar vilket spelade Ho Chi Minh och det vietnamesiska kommunistpartiet i händerna. Dess uttalade syfte var att till varje pris befria Vietnam från all form av kolonisering och ena landet under ett styre.

Efter kriget med Frankrike lovade världssamfundet att Vietnam skulle enas med hjälpa av fria val, men då det stod klart att kommunistpartiet var på väg att vinna så ogiltigförklarades valet utan vidare.

I takt med att kalla kriget intensifierades så stod det emellertid klart att Vietnam – likt Korea – skulle delas i två delar. USA ville till varje pris stoppa kommunismens spridning i Sydostasien, och för Ho Chi Minh blev det tydligt att ett nytt krig var den enda vägen att ena landet.

Nordvietnam började således bygga upp sin infrastruktur och mobilisera milisen Vietcong, som kom att föra gerillakrig i tät djungel och oframkomliga träskmarker i de allra sydligaste delarna av Vietnam under 15 år framöver.

USA å sin sida spenderade ofantliga summor på att bygga upp en av världens starkaste militärer i Sydvietnam, vars korrupta regim redan stod under närmast totalt amerikanskt inflytande.

Vietcong – bestående av hårdnackade soldater med erfarenhet från krig mot såväl Frankrike som Japan – visade sig dock mer effektiva på slagfältet och kröp från sin bas i Mekongdeltat allt närmare Sydvietnams stora städer.

Amerikanska piloter och så kallade ”rådgivare” blev därför snart inblandade i regelrätta strider med Vietcong. 1964 skickade USA officiellt in trupper i Vietnam efter påståendet om att Nordvietnam attackerat amerikanska fartyg vid kusten, vilket senare visade sig vara påhittat.

De uppdiktade attackerna verkade också som förevändning för ”Operation Rolling Thunder” som inleddes året därpå; en av världens största bombkampanjer någonsin där över en miljon bomber släpptes över Nordvietnam.

Enligt en väl beprövad metod så hoppades USA med sin överlägsna vapenmakt kunna bomba det underutvecklade Nordvietnam till eftergifter. Men detta lyckades inte, trots att industri och infrastruktur lamslogs samtidigt som minst 50 000 civila dog under de tre år som bombkampanjen pågick.

USA förstod nämligen inte vidden eller konceptet av det ”folkkrig” som Nordvietnam förde; hur kommunistpartiet lade ännu mer krut på de politiska aspekterna än på det militära. Genom ändlösa och effektiva propagandasessioner vann Nordvietnam över befolkningen i såväl södra som norra Vietnam på sin sida.

Målmedvetenheten kunde ses genom ett tal som politbyråns generalsekreterare Le Duan höll under jorden då Hanoi stod i brand. Han dundrade att ”det inte spelar någon roll” hur stor skada bombräderna gör eller hur många amerikanska trupper som skickas till Vietnam.

För Nordvietnams ledare visste att ju längre kriget gick desto mer press skulle USA:s politiker utsättas för från såväl inhemsk som utländsk opinion, vilket också skulle få truppernas moral att sjunka.

Samtidigt försäkrade propagandamaskineriet att Nordvietnams folk stod samlat bakom kommunistpartiet. Det enda man behövde göra för att till slut vinna konflikten var att inte ge upp. Norra Vietnam hade trots allt vid denna tid 17 miljoner invånare – inte kunde väl USA döda allihop?

Nej, inte riktigt, men snart hade amerikanerna i alla fall kommit en bit på vägen. Sammanlagt kom vietnamkriget att ta livet av cirka tre miljoner människor, varav bara 58 000 var amerikaner. Som vanligt var det de civila som drabbades värst, då frustrerade amerikanska soldater i jakt på Vietcong allt oftare gav sig på den befolkning man sade sig vilja skydda.

USA förgiftade vidare också en sjundedel av Sydvietnams yta med Agent Orange för att Vietcong inte skulle kunna gömma sig i skydd av djungeln. För alla som såg denna förödelse framstod USA allt mer som en besinningslös marodör snarare än någon kämpe för frihet och demokrati.

Vid nyåret 1968-69 lovade president Lyndon Johnson sin mycket krigströtta hemmaopinion att segern i Vietnam nu var nära. Han uppskattade att bomberna – tillsammans med den halv miljon amerikanska trupper som nu fanns i landet – hade dränerat ut den nordvietnamesiska stridsförmågan.

Chocken blev därför desto större då Vietcong i januari sjösatte sin största offensiv, med 85 000 soldater som i en koordinerad attack samtidigt anföll cirka 100 städer och ännu fler symboliska mål runt om i Sydvietnam.

Den så kallade Tet-offeniven hade smidits under månader i tunnlar och grottor. Det handlade om rena självmordsuppdrag som attacker mot det välbevakade presidentpalatset och USA:s ambassad i Saigon. Cirka 70 procent av soldaterna som deltog i offensiven dog.

Attacken gjorde dock att Lyndon Johnson inte ställde upp i nästan omval och dessutom beordrade ett slut på de till synes verkningslösa bombningarna i norr. Nordvietnam hade visserligen förlorat en ansenlig mängd soldater, men kunde fylla på sina militära reserver helt utan sviktande moral eller politiska konsekvenser.

I slutet 1969 blev istället Richard Nixon USA:s nya president, bland annat genom ett vallöfte om att få slut på kriget. Hans recept för detta var att i hemlighet intensifiera bombningarna och dessutom i smyg invadera Kambodja i jakt på nordvietnamesiska trupper och förråd.

Då detta blev känt i USA uppstod en rad våldsamma protester. Dussintals studenter sköts vid flera universitet, varav fyra till döds vid Kent State University i Ohio. Runtom i hela landet sattes militära träningsanläggningar i brand och attackerades med bomber.

USA stod på randen till inbördeskrig, vilket tvingade Nixon att dra sig ur kriget. Efter några sista fruktansvärda bombräder mot Hanoi – som Olof Palme jämförde med grymheterna i Treblinka – slöts ett avtal om eldupphör i början av 1973, varpå alla amerikanska trupper snart lämnade landet.

Kvar var den sydvietnamesiska armén; på pappret en av världens starkaste med en miljon man i tjänst och den absolut senaste militära tekniken.

USA nya president Gerald Ford drog dock genast in nästan all hjälp till Sydvietnam, vars ekonomi sedan länge var helt beroende av amerikanskt bistånd. Landets drabbades av skenande inflation och snart hade armén inte ens råd med bränsle till sina fordon.

Det militärt underlägsna med motivationsmässigt överlägsna Nordvietnam – som dessutom ju fortfarande hade civilbefolkningens gunst – slog sig nu fram mot Saigon. I slutet av april 1975 nåddes de sedan av en spökstad, varifrån varifrån tiotusentals amerikaner och sydvietnamesiska tjänstemän precis flugits ut i världens största helikopterbaserade evakuering.

Även fast striderna var slut så väntade ytterligare ett par årtiondens svårtståenden för Vietnams befolkning. Visserligen tog inga jättelika våldsamma utrensningar vid, men stora delar av den utbildade eliten i Sydvietnam lämnade ändå landet. Vidare hade kommunistpartiet under ett årtionde blott fokuserat på slagfältet, och verkade sakna strategi eller ekonomisk politik för att få landet på fötter igen.

Det blev heller inte bättre av att USA använde sin maktställning för att frysa ut Vietnam från världssamfundet. Den nya nationen utsattes för hårdare sanktioner än Sovjet och Kuba. Vietnam förvägrades lån från Världsbanken, Internationella valutafonden och Asiatiska utvecklingsbanken. Till och med Världshälsoorganisationen, som under denna tid bistod länder i tredje världen med de mest grundläggande hälsobehoven, upphörde med sina bidrag till Vietnam.

Ännu värre blev det 1979, då röda khmerernas folkmord i Kambodja började sprida sig över gränsen till Vietnam. Som svar på provokationerna invaderade Vietnam sin granne och gjorde slut på röda khmerernas skräckvälde, vilket paradoxalt nog satte Vietnam ännu längre in i frysboxen. Kina – som var allierade med Kambodja och fruktade en vietnamesisk expansion i Sydostasien – anföll Vietnam i ett kort men blodigt gränskrig som kostade hundratusentals människor livet och på nytt ödelade landets norra delar.

USA å sin sida stödde röda khmererna enligt devisen ”min fiendes fiende är min vän”. Folkmördarna tilläts återhämta sig i läger vid gränsen till Thailand, för att sedan attackera de vietnamesiska styrkorna med amerikanska och kinesiska vapen. Ockupationen av Kambodja tärde hårt på Vietnams redan sargade ekonomi. Vid början av 1980-talet tvingades man spendera en tredjedel av statsbudgeten på sin militär.

I mitten av 1980-talet minskade dessutom stödet från Sovjetunionen, som snart kom att upphöra helt i och med kalla krigets slut. Den ekonomiska utfrysningen tog ut sin rätta. Nästan 20 år efter krigets slut var grundläggande rättigheter som mat, utbildning och sjukvård fortfarande inget som Vietnams befolkning kunde ta för givet.

1991 såg kommunistpartiet sig nödgat att avsluta ockupationen av Kambodja. Samma år normaliserade Kina relationerna med Vietnam, och fyra år senare även USA. Vietnam blev sedan i snabb följd medlem av Världsbanken, Internationella valutafonden och Asiatiska utvecklingsbanken. Medlemskapet i Världshandelsorganisationen 2007 blev det slutgiltiga kvittot det internationella samfundets acceptans av Vietnam.

Vietnam har historisk varit en stormakt i Sydostasien. Landet är världens 13:e folkrikaste med över 90 miljoner invånare, men ekonomin bara världens 57:e största.

Många bedömare hoppas dock att realpolitiken nu tillåter Vietnams flitiga befolkning och bördiga jord att leva upp till sin fulla potential och bli en av Asiens nya ”tigerekonomier”. Utvecklingen ser lovande ut; 1998-2008 växte landets ekonomi med 7,5 procent i snitt. I fjol ökade BNP med 5,9 procent och prognoserna för de två kommande åren ligger norr om 6 procent.

Det var en kort historielektion som förklarar varför Vietnam länge sackat efter andra länder i utvecklingen. I mitt nästa inlägg kommer jag skriva mer om Vietnams ekonomiska struktur, utmaningar och framtida potential som en av Sydostasiens tillväxtmotorer.

29 april 2015

Läget med den kinesiska börsbubblan

I mitt förra inlägg här på Finansliv skrev jag om den moraliska aspekten med att investera i Kina. Nu tänkte jag skriva lite om det som – tyvärr – verkar viktigare för de flesta, nämligen den rent finansiella risken med den kinesiska börsmarknaden.

Kinas börsindex har det senaste året gått mycket bättre än Stockholm och faktiskt utklassat de flesta börserna i världen. Värdet på Shanghais börsindex har mer än fördubblats på ett år, stigit med 88 procent på ett halvår och ökat från 3 000 till 4 500 punkter bara sedan i februari.

Också Hongkongs Hang Seng har dragits med och nådde i veckan sin högsta nivå sedan 2007. Den snabba uppgången har gett upphov till diskussion om en eventuell bubbla. Och det finns onekligen mycket som tyder på en sådan.

Exempelvis värderas kinesiska teknikaktier nu ungefär dubbelt så högt som sina amerikanska likar just innan dot-com-bubblan brast.

Vid Shenzhens börsindex – som domineras av teknikbolag – har cirka hälften av alla aktier ett P/E-tal på över 50, vilket följer på att värdet även på index i Shenzhen har fördubblats under senaste året.

Också i Shanghai har cirka en tredjedel av aktierna ett P/E-tal på över 50.

De båda indexen innehåller vidare flera skräckexempel som ett hälsoföretag med P/E på 70, ett klädföretag med P/E på 90 och en tillverkare av ketchup vars P/E-tal nu ligger norr om 300.

Tjurrusningen skrämmer emellertid inte bort de kinesiska spararna. Den 20 april handlades 1,1 biljoner aktier, vilket för första gången var mer än vad Shanghaibörsens mjukvara klarar av – räknaren stannade på 999,99 miljarder.

Bara i år har över 10 miljoner aktiedepåer öppnats i Kina, vilket var mer än under 2012 och 2013 tillsammans. Bara under en vecka i april öppnades 3,3 miljoner portföljer.

Många av spararna bedöms dock vara oerfarna och okunniga. Två tredjedelar av dessa nya investerare lämnade exempelvis skolan innan de fyllt 15, och sex procent av dem kan inte läsa, vilket borgar för en spekulation likt den som setts på Kinas fastighetsmarknad de senaste åren.

Men det tyngsta argumentet för de som varnar för en kinesisk börsbubbla är ekonomins utveckling i förhållande till aktiekursernas rusning. För samtidigt som börsen stiger fortare än någonsin så är Kinas tillväxt svagare än på länge, och beräknas fortsatta falla under de närmsta åren. Dessutom sjönk vinsterna inom landets industri med 2,7 procent under årets tre första månader.

Som exempelvis Marketwatch skriver, så bör ett börsrally ”enligt textboken” förutse en uppgång i ekonomisk tillväxt, annars så kommer svaghetstecknen i den ekonomiska utvecklingen att ta ner aktiepriserna på jorden då de väl synliggörs.

Men man bör inte glömma bort att marknader sällan är rationella – och framför allt gäller detta i Kina.

För enligt samma teori skulle ju Kinas börsindex – liksom dess BNP – ha stigit med tio procent om året de senaste decennierna. Och så har inte skett. Därför menar andra analytiker att den snabba uppgången närmast är en justering efter 5-6 år av inaktivitet, då Kinas börser knappt rört på sig sedan en stor nedgång 2007.

Faktum är att värdet av Kinas börsmarknad trots den senaste tidens uppgång bara utgör 50 procent av tillgångarna i de kinesiska bankerna, jämfört med 150 procent för börserna i USA jämfört med amerikanska banker.

En investmentstrateg som CNBC talar med menar att kinesiska sparare inte har några alternativ, eftersom tillväxten på fastighetsmarknaden nästan avstannat helt, och avkastningen från förmögenhetsförvaltning och diverse liknande tjänster från de statliga bankerna sjunker.

Enligt en förvaltare som Bloomberg intervjuar så beror uppgången på en blandning av optimism och förväntan på ytterligare penningpolitiska lättnader. Sedan i november har centralbanken sänkt räntan och bankernas kassakrav två gånger vardera. Förvaltarens bedömning är att myndigheterna försöker sänka farten på, men inte stoppa, börsuppgången.

Och det är just här nyckeln ligger. I Kina styrs börsindex utveckling till större grad av myndigheterna än vad vi är vana vid i väst. Att öka intresset för börsen var bland annat en metod för myndigheterna att kyla ner landets glödheta fastighetsmarknad, och få befolkningen att minska den höga sparkvot som länge hållit tillbaka den inhemska konsumtionen.

Börsuppgången har delvis berott på ekonomiska stimulanser och att det blivit lättare för privatpersoner att låna pengar. Myndigheterna har också medvetet låtit nya börsintroduktioner ske till underpris och nyligen även länkat samman börserna i Kina med den i Hongkong så att sparare kan köpa A-aktier på båda marknaderna.

Kort sagt har de kinesiska myndigheterna fler verktyg i lådan och större kontroll över sin egen finansmarknad än myndigheter i USA eller Europa. Det borgar för att index kommer stiga så länge tjänstemännen vill att det ska stiga.

En parallell kan ju dras till den redan nämnda fastighetsmarknaden, där priserna under det senaste dryga årtiondet stigit något oerhört, just för att myndigheterna har tillåtit detta delvis som en metod att uppmuntra byggsektorn. Nu har man lugnat ner byggmarknaden, men ingen krasch har ännu skett. Kanske kan aktiemarknaden kontrolleras på ett liknande vis?

Eller kanske inte? Kort sagt finns det två skolor; den ena menar att Kinas börsbubbla är ett faktum som snart är på väg att brista. Den andra menar att ökningen är en naturlig följd av flera års slö tillväxt på aktiemarknaden. Endast de riktigt ödmjuka – som jag själv, givetvis – vågar erkänna att det faktiskt är omöjligt att veta sanningen.

Ta exempelvis förutsättningarna inför nästa år. Index i Shanghai handlas nu med P/E 17,5 baserat på det kommande årets intäkter, vilket kan jämföras med ett snitt på P/E 11 under de senaste fem åren.

Men samtidigt tillhör de kineserna spararna världens mest optimistiska; enligt en undersökning av Citibank och Legg Mason planerar 60 procent att öka sitt innehav i år.

Antalet kinesiska sparare som har möjlighet att köpa aktier i Shanghai, Shenzhen och Hongkong uppgår nu förresten till 200 miljoner.

Kanske känns snacket om en uppåtgående marknad i Kina irrelevant för svenska sparare, som har ytterst lite eller inget alls med börsen i Kina att göra? Det är en trångsynt inställning menar The Telegraph, och ger flera anledningar till att vi bör bevaka utvecklingen i Kina närmare.

Till att börja med kan Shanghai bli ett globalt drivande index om utvecklingen fortsätter som den gjort under det senaste året. Tidigare har främst marknaderna i New York bestämt det globala börshumöret; olika index runt om i världen har ofta utvecklats på ett liknande vis som Dow Jones eller S&P 500.

Men i takt med att börsen i Kina växer så kommer det allt viktigare även för svenska sparare att som morgonritual först titta på hur Shanghaibörsen utvecklats över natten.

Om Shanghai skulle få en tung global status så vore en av följderna att världens börsindex blir såväl mer volatila som politiskt styrda. Om marknaderna i USA, Europa och Japan främst drivs av långsiktiga sparare, så ser många kineser börsen i det närmaste som ett kasino vilket också förklarar många av de vansinnigt höga P/E-talen.

Vidare skulle en sådan utveckling betyda att de globala marknaderna de facto blir mer beroende av den kinesiska staten, som ju till stor del styr börsen i Kina. Därför blir det då samtidigt allt viktigare för sparare och förvaltare att förstå sig på såväl Kina som mekanismerna bakom kommunistpartiets beslutsfattning.

22 april 2015
Etik

Investera i det repressiva Kina

I helgen visade det repressiva Kina återigen upp sin sanna natur, då journalisten Gao Yu dömdes till sju års fängelse för att ha ”läckt statshemligheter” efter att ha försett media i Hongkong med ett dokument innehållandes riktlinjer åt tjänstemän angående känsliga samtalsämnen.

Till grund för den hårda domen ligger ett ”erkännande” som tidigare visats på statliga tv-kanalen CCTV, där en blåslagen Gao bekänner sitt brott. Hennes sköra hälsa och ålder på 71 år stoppade tydligen inte myndigheterna för att gå hårt fram; enligt Gaos advokat förhördes hon i mer än två månader och ofta över tio timmar om dygnet.

”Erkännandet” kom dock först efter att polisen hotat att också arrestera Gaos son, och hon visste heller inte om att det sändes över hela landet.

Det är svårt att bedöma vad som är mest sorgligt; att Gao redan under 1990-talet suttit i fängelse i sex år för samma brott, eller faktumet att hon är en av 45 journalister som Kina nu håller fängslade – långt fler än något annat land.

Fallet har (som vanligt) ignorerats i svensk media men, har rönt stor uppmärksamhet internationellt. Ytterligare något som knappt uppmärksammats i Sverige – men ger en tydlig fingervisning om vart Kina är på väg – är Reportrar utan gränsers rapport om global pressfrihet. På årets lista halkade Kina ner till plats 176 av 180 nationer, bakom länder som Somalia, Iran och Sudan.

Ännu mörkare var det i Amnestys rapport om mänskliga rättigheter, som i år började på följande vis vad gäller Kina:

Aktivister och människorättsförsvarare riskerar att utsättas för såväl trakasserier som godtyckliga frihetsberövanden. Tortyr och annan misshandel förblir vanligt förekommande och möjligheten till en rättvis prövning befinner sig för många utom räckhåll. Etniska minoriteter, inklusive tibetaner, uigurer och mongoler utsätts för diskriminering och ett större antal tillslag. Ett rekordstort antal arbetare gick under året ut i strejk och begärde både bättre löner och arbetsförhållanden.

Det skulle gå att fylla ett lexikon med de övergrepp som Kinas myndigheter ägnar sig åt. Ändå verkar detta knappast påverka dem som anser sig investera med moral och etik som riktmärken.

På sistone har moraliska argument höjts mot att investera i Ryssland på grund av stridigheterna i Ukraina. Också svenska företag som Teliasonera har hamnat under luppen, tillsammans med den sedvanliga rannsakningen av bolag inom sektorer som olja, övervakning och vapenindustrin.

Samtidigt har Kina seglat upp som något av en fondfavorit världen över. Värdet på Shanghai Composite Index har nästan fördubblats sedan slutet av oktober; särskilt statliga företag som banker och energiföretag har gett bra avkastning.

Detta har fått sparare att strömma till Kina trots att landets track record – enligt ovanstående organisationer som Reportrar utan gränser och Amnesty – vad gäller yttrandefrihet, mänskliga rättigheter eller miljöförstöring är långt värre än exempelvis Ryssland och Uzbekistan.

Många som de senaste åren väntat på genombrottet för kinesiska aktier skulle nog samtidigt tveka inför att kasta in pengar i Somaliafonder eller iranska energibolag. Hur kommer sig detta?

En betydande anledning torde vara okunskap. Svenskar kan förvånansvärt lite om Kina. Vet du som läser detta exempelvis vad Kinas president heter?

Som journalisten Ola Wong uppmärksammade nyligen i ett radioinslag så sås fröna till denna okunskap redan i grundskolan. De läroböcker som används vid svenska skolor talar om Kina som ett land ”på väg in i världshandeln” trots att Kina redan är världens största handelsnation.

Men än värre så återger läroböckerna vad Ola Wong med rätta kallar för ”det kinesiska kommunistpartiets historieförfalskning”. Svenska skolelever får lära sig att ”missväxt” låg bakom ”miljoner dödsoffer” under kampanjen Det stora språnget som startade vid slutet av 1950-talet.

I själva verket rör dig sig dock om drygt 30 miljoner dödsoffer, till följd av en politik där landets bönder medvetet utsattes för svält, straffarbete och massavrättningar. Att förvränga fakta på detta vis är precis lika illa som att förneka förintelsen, vilket i Sverige är ett brott som flera gånger straffats med fängelse.

Samtidigt är den kinesiska regimens propaganda otroligt effektiv. Samtidigt som kritiska journalister fängslas, sprider kommunistpartiet sin världsbild genom expansion av nyhetsbyrån Xinhua och tidningen China Daily, som man nu kan prenumerera på även i Sverige.

Kina har också satsat flera miljarder kronor på så kallade Konfuciusinstitut; institutioner vid utländska universitet som förutom språk även i gott mod håller seminarier och kulturella evenemang. Dock är diskussioner om känsliga ämnen som Tibet eller Himmelska fridens torg bannlysta.

Den kinesiska regimens propaganda har resulterat i ett skrämmande antal apologeter för regimens övertramp – även västerländska sådana – som bland annat menar att kineser varken är mogna för eller önskar demokrati.

Det är ett påstående som faller på sin egen orimlighet, vilket kan bevisas av något så enkelt som en resa till Taiwan. Där var jag själv under föregående vecka och intervjuade flera journalister och författare som oroar sig över hur snabbt Kina sprider sin världsbild i regionen med hjälp av piska och morot.

Taiwan kallas officiellt ”Republiken Kina” och grundades 1949 då ledningen för kommunistpartiet Kuomintang flydde Kinas fastland efter att ha förlorat inbördeskriget mot Mao Zedongs kommunistiska styrkor. Även Taiwan var en diktatur fram till 1996, då det första presidentvalet hölls.

I dag är Taiwan en av världens bäst fungerande demokratier sett till deltagande i såväl val som den politiska debatten. Detta alltså trots påståendet om att kineser vare sig är intresserade av politik eller önskar demokratiska rättigheter.

Samtidigt har Kina med sin ekonomiska makt sett till så att Taiwan utestängts från flera viktiga samarbetsorganisationer. Landet är exempelvis varken medlem i FN eller Världsbanken. På så vis har kommunistpartiet effektivt stängt ute världens enda kinesiska demokrati från världssamfundet.

Det vore intressant att höra vad ni läsare anser om detta. Är ni beredda att köpa Kinafonder, men inte i Rysslandfonder? Tvekar ni över det moraliska med att investera i Iran, men ser på investeringar i Kina främst som en spännande möjlighet? Undviker ni oljebolag men inte kinesiska banker och energiföretag? Om så, varför?

Fler inlägg om: , , , ,
30 mars 2015
ekonomi

Singapores eviga landsfader död

Under gårdagen stannade Singapore upp för att sörja sin nästan odelat älskade grundare och landsfader Lee Kuan Yew, som nyligen dog i lunginflammation 91 år gammal efter att ha vårdats på sjukhus flera veckor.

Lee är den enda ledare i hela världen som under sin livstid tagit en nation från tredje till första världen. Samtidigt som andra länder i Sydostasien plågats av krig, inflation och korruption så har Singapore de senaste fyra decennierna visat upp en stabil tillväxt på i snitt cirka sju procent.

Detta hade aldrig skett utan Lee, som blev landets första premiärminister efter självständigheten från Storbritannien 1959 – ett ämbete som han behöll fram till 1990, och först 2011 lämnade han Singapores kabinett.

Lee utmärkte sig som en lysande student i Singapore redan innan andra världskriget, och fick efter krigets slut möjlighet att studera vid London School Economics och Cambridge där han tog sin juridikexamen med sällsynta ”double starred-first-class honours”.

Den enda som slog honom i tentorna sades vara hans framtida fru som också var toppstudent vid samma skolor. Då de båda återvände till Singapore 1950 och gifte sig så satsade Lee allt på politiken, trygg i vetskapen om att hur än karriären gick så kunde frugan med sina toppbetyg alltid se till att det fanns mat på bordet (de båda höll ihop tills frun avled 2008).

Då självständigheten från Storbritannien till slut blev verklighet så hade Lee manövrerat sig till toppen av People’s Action Party (PAP), och kunde påbörja sin tid som premiärminister i och med att partiet vann landets första val.

Men utsikterna för nationsbyggande var knappast goda. Landets var litet till ytan och saknade alla slags naturresurser inklusive sötvatten. Den dryga miljonen invånare bestod främst av fattiga invandrare från Kina, Malaysia, Indonesien, Indien och en rad andra asiatiska länder. De saknade en gemensam historia eller ens en förankring till det geografiska området.

Under 1960-talet uppstod också mycket riktigt en rad etniska upplopp i den malaysiska federation – främst mellan kineser och malaysier – som kostade hundratals människor livet och var en av anledningarna till att Singapore, mot Lees vilja, lämnade federationen men Malaysia.

Lee visade dock att han till skillnad från regionens andra ledare var klok nog att ta sig an oroligheterna på ett effektivt vis. Men makthavare i andra sydostasiatiska länder – Malaysia, Kambodja, Vietnam, Burma, Indonesien, Laos – under denna tid ägnade sig åt populism, ideologi eller religiös extremism så var Lee främst intresserad av pragmatism.

För att få bukt med de etniska oroligheterna byggdes stora mängder allmännyttiga bostäder som sedan kvoterades efter etnisk tillhörighet för att framtvinga integration, och samtidigt hindra uppkomsten av slumområden med malaysiska eller indiska invånare som traditionellt tillhör den fattiga delen av befolkningen.

Meritokrati genom akademiska kvalifikationer var den viktigaste egenskapen då tjänstemän tillsattes. Landets ministrar kom att tillhöra de bäst betalda i världen för att motverka korruption och locka talang som annars hade kunnat dragit sig till näringslivet.

För att få fart på ekonomin hölls staten dock så liten som möjligt och ekonomin öppen med ytterst få regleringar. Transparens och effektivitet var två av ledorden, som drog till sig jättelika utländska investeringar i en tid då regionens andra länder snarare förespråkade självförsörjning. Man hade givetvis även fördel av det geografiska läget, med en naturlig djupvattenhamn vid Malacca-sundet där 40 procent av världens fraktfartyg passerar.

Vidare var Singapore – liksom hela den malaysiska federation där landet också ingick i början i början av 1960-talet – hotat av den aggressiva regionala stormakten Indonesien, som med förnöjelse såg på hur Storbritanniens militära närvaro i området blev allt svagare.

Lee förstod tidigt att Singapore i längden inte kunde förlita sig på brittiska styrkor för att försvara sitt territorium. Då Indonesien i mitten av 1960-talet genomgick inrikespolitiska förändringar var Lee en av initiativtagarna till ASEAN, som grundades 1967 och är en stor anledning till fred har kunnat bibehållits i regionen.

Då Storbritannien 1971 drog tillbaka ”alla styrkor öster om Suez” hade Lee redan sett till att bygga upp en respektabel militär – något som stått högt upp på agendan ända sedan dess, och fortfarande i fjol gick över en femtedel av Singapores budget till de militära styrkorna.

Genom att under sina 31 år som premiärminister avstå från frestelser som persondyrkan eller svågerpolitik, och lägga allehanda personliga övertygelser vid sidan om till fördel för pragmatism och effektivitet, förvandlade Lee den lilla obetydliga ön till en av Asiens tigerekonomier. I dag har Singapore flest miljonärer per capita i hela världen – ett av sex hushåll har tillgångar på över en miljon dollar, även om man inte tar med fastigheter i beräkningen.

Då Lee nu går ur tiden är Singapore med sina drygt fem miljoner invånare enligt Internationella valutafonden världens tredje rikaste land räknat i BNP per capita, bakom Qatar och Luxemburg.

Men samtidigt ligger man – tillsammans med Papaua nya Guinea – på en blygsam delad 75:e plats i det demokratiindex som The Economist Intelligence Unit publicerar varje år, bakom länder som Senegal och Makedonien.

Vid ett tidigt skede av sitt nationsbyggande menade Lee att Singapores utsatta situation rättfärdigade begränsningar vad gäller demokrati. För att få bukt med etniska motsättningar förbjöds hätska tal, och brottsrubriceringen ”vandalism” innebar offentlig prygling. Dödsstraff genom hängning delades ut för mord, vapenbrott eller droghandel och Singapore var länge ett av de länder som avrättade absolut flest invånare per capita.

Lee drog sig heller inte för att låsa in misstänkta kommunister, och stiftade med tiden lagar som gjorde det möjligt att stämma politiska meningsmotståndare eller utländsk media (de inhemska medierna hamnade tidigt, och är än idag, under rigorös statlig kontroll).

Det är förvisso sant att regelbundna och transparent val har hållits i Singapore sedan 1959. Men samtidigt är landets politiska system designat på ett vis som gör det nästan omöjligt för PAP att förlora dessa val. I det senaste valet gjorde PAP sitt sämsta resultat någonsin med endast 60 procent av röster – men fick icke desto mindre 93 procent av platserna i parlamentet.

Politiska meningsmotståndare som ansetts för farliga har ofta funnit sig själva utblottade efter långa domstolsprocesser, och valmanskrestsar med ”för många” röster på andra partier riskerar att få mindre pengar från myndigheterna.

Lee var nämligen aldrig någon övertygad demokrat. Hans kritik mot den ”dekadens och idealism” som demokrati av västerländskt snitt ofta förde med sig var stundtals nästan lika högljudd som hans kritik mot kommunismens meningslösa dogmatism. Han ansåg dessutom att båda systemen – i motsats till hans egen meritokrati – tenderade att ta fram unga, oerfarna ledare enkom för att locka röster eller sympatier från olika samhällsgrupper.

Så sent som 1994 sade sig Lee fortfarande inte vara övertygad om att ”en man, en röst” är det bästa politiska systemet, och att valen ändå skedde på detta vis främst som en följd av det brittiska arvet. (Andra citat innefattar: ”Vi bestämmer vad som är rätt, det spelar ingen roll vad folket tycker” samt ”om ingen är rädd för mig så är jag meningslös”.)

Vissa frågetecken väcks också över faktumet att det i dag är Lees son – Lee Hsien Long – som är ledare för PAP och varit Singapores premiärminister i sju år. Men för de som ens hintar att detta skulle bero på nepotism väntar, just det, stämningar och skyhöga bötesbelopp.

Det är därför inte lustigt att cyniker ofta påstår att Singapores politiska system är öppet nog för att hålla regeringen ärlig och icke-korrupt, men inte så pass öppet att PAP riskerar förlora makten. På grund av lagar mot exempelvis homosexualitet har Lees kritiker även gått så långt som att kalla Singapore för ”Disneyland med dödsstraff” eller ”Pyongyang med bredband”.

Men samma politiska system har också möjliggjort för PAP att planera längre än en mandatperiod i taget, samtidigt som man heller inte behövt spela på populistiska strängar för att vinna röster. För många av Singapores invånare är det politiska systemets brister ett acceptabelt pris att betala för fred och ekonomiskt välstånd.

Lee har dessutom skapat ett politiskt system som överlevt honom själv, i och med att Singapore fortfarande ständigt ligger i topp på allehanda rakningar gällande brist på korruption eller öppenhet och effektivitet som underlättar för affärsverksamhet.

Och som The Economist syrligt påpekar, så utmanar Singapore – till skillnad från Disneyland eller Pyongyang – på allvar den djupt rotade föreställningen om att frihet är en förutsättning för ekonomiskt välstånd och hållbar tillväxt.

24 mars 2015
boao forum

Stefan Löfvens Kinaproblem

Under riksdagens utrikespolitiska debatt 11 februari spetsade jag öronen för att höra vad den nya regeringen hade att säga om Kina, världens största diktatur.

Det var inte mycket – främst diskuterades ju Palestina och Saudiarabien – men Margot Wallström hann i alla fall med att säga att hon ville se en ”uppriktig dialog om mänskliga rättigheter med Kina”.

Möjligheten till en sådan dialog ges redan vid detta veckoslut, då Stefan Löfven 27-28 mars åker till tropiska ön Hainan i sydligaste Kina för att medverka vid Boao Forum. Där kommer han träffa såväl landets president som premiärminister.

Den senaste tidens utrikespolitiska utveckling verkar dock ha gett regeringen kalla fötter. Efter att man först erkänt Palestina som självständig stat kallade som bekant ett rasande Israel hem sin ambassadör från Stockholm.

Sverige blev sedan varse om att otack är världens lön, då Arabförbundet inklusive Palestina fördömde utrikesminister Margot Wallströms uttalanden om medeltida tortyr och bristen på mänskliga rättigheter i Saudiarabien.

Uttalandet fick även saudiernas ambassadör att åka hem, tätt följd av ambassadören för Förenade arabemiraten. Ytterligare en följd blev en spricka till näringslivet så stor att flera av landets högsta direktörer inte ens inställde sig då Wallström tillsammans och näringsminister Mikael Damberg kallade till möte med anledning av utvecklingen.

Säga vad man vill om regeringens nya ”feministiska utrikespolitik”, men rent resultatmässigt har den i alla fall knappast varit någon succé. Det verkar såväl Wallström som statsminister Stefan Löfven vara på det klara med inför det kommande Kinabesöket. I dag har de båda nämligen svarat undvikande på frågan huruvida Kina är en diktatur.

Då det gällde Saudiarabien var Wallström så tydlig det bara gick med att landet inte kunde kallas för något annat än en diktatur. Då nyhetsbyrån TT tidigare i dag frågade om detta epitet även kan sättas på Kina svarade hon:

Jag förstår att det är frestande att komma med sådana frågor och lista alla olika länder. Jag tycker inte att vi ska göra det.

Då TT något provocerande frågar om regeringen ”fyllt kvoten” med länder att göra sig osams med upprepar Wallström bara att hon inte tänker ge sig in på att lista olika länder.

Löfven å sin sida svarar varken bu eller bä på den raka frågan om Kina är diktatur, utan nöjer sig med att blott konstatera hur Kina är ”en enpartistat som inte har allmänna val”.

Han ville heller inte berätta hur han kommer angripa frågan med mänskliga rättigheter, utan säger något tomt att Sverige genom åren diskuterat mänskliga rättigheter med Kina och ”kommer fortsätta med det på ett sätt som passar båda länder”. Även Löfven säger att utrikespolitiken ”inte syftar till att sätta etikett på länder”.

Och det är sannerligen ingen lätt uppgift Stefan Löfven har. På besök i Kina vid ett stort internationellt möte känner man sig sannolikt – särskilt som nyvald statsminister för lilla Sverige – ganska liten då man skakar hand med den självsäkra och ultranationalistiska presidenten Xi Jinping.

Men om regeringen vill stå för sina ord angående en ”uppriktig dialog” med Kina så är det samtidigt verkligen inget alternativ att avstå från känsliga frågor vid detta första möte. För det första skulle det visa på en inkonsekvens som utav tvivel rubbar förtroendet inte bara för den nya utrikespolitiken utan för hela regeringen.

För det andra vore det bedrägligt att – i en tid då läget för mänskliga rättigheter blir allt värre i Kina – plötsligt anta en mjukare ställning mot dessa övergrepp än tidigare regeringar.

Under ett möte 2008 med Kinas dåvarande president Hu Jintao lämnade Fredrik Reinfeldt över en lista med 13 namn på samvetsfångar som Sverige ansåg att Kina bör släppa fria, samtidigt som Sverige krävde att människorättsaktivisten Hu Jia skulle få återförenas med sin familj.

Då Göran Perssons besökte landet 1996 lämnade han över en liknande lista med ett tiotal namn direkt till kinesiska Utrikesdepartementet. Detta ökar kraven på att även Löfven ska presentera en liknande lista – inte minst förstås efter de extremt hårda ordalagen mot Saudiarabien.

Sedan president Xi Jinping tog fick makten för drygt två år sedan har Kina fängslat dussintals dissidenter, ökat kontrollen av internet, förbjudit västerländsk litteratur vid kinesiska universitet, kört med stridsvagnar på Hongkongs gator, utökat de territoriella kraven i Sydkinesiska havet och dragit åt tumskruvarna på media samt inskränkt yttrandefriheten på ett vis som fått Kina att falla till plats 176 av 180 rankade länder.

Bara Syrien, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea ligger efter Kina på 2015 års lista från Reportrar utan gränser (Saudiarabien ligger ett dussin steg högre upp, på plats 164). Också i Amnestys årliga rapport om mänskliga rättigheter – som jag tidigare sammanfattat här – målas en ideligen nattsvart bild upp av tillståndet i Kina.

Så utifrån en moralisk ståndpunkt vore det i många aspekter berättigat att kritisera Kina hårdare än Saudiarabien. Men eftersom Kina är en större ekonomi och viktigare handelspartner skulle detta knappast förbättra regeringens relation till näringslivet – eller handeln med Kina, för den delen.

Under det kinesiska nyåret som inföll i mitten av februari visade Löfven dock hur viktig han anser relationen med Kina vara genom, att av en som få regeringschefer önska landet gott nytt år i särskilt uttalande där han även klämde i med nyårsfrasen ”xinnian kuaile” på mandarin (se video här).

I en intervju just innan denna nyårshelg med statliga tv-kanalen CCTV talade statsministern dessutom varmt om möjligheterna till ett djupare samarbete med Kina vad gäller miljöteknik.

Vid båda ovanstående tillfällen poängterar Löfven också Sveriges historiska relationer med regimen i Peking, och framhåller att vi i år firar 65 år av goda diplomatiska kontakter med Folkrepubliken Kina. Detta eftersom Sverige var ett av de första länderna att internationellt erkänna Mao Zedongs nya kommunistiska stat.

Vidare talar statsministern – under intervjun såväl som nyårshälsningen – om hur Sverige och Kina haft ett nyttigt handelsutbyte ända sedan 1600-talet. Att måla med en så bred pensel och spela på historiska relationer ser i alla fall jag som ett tecken på att den nya regeringen vill samarbeta närmare med Kina inom flera områden än bara miljön.

Som någon sade: ”här har vi så mycket moral att vi har dubbelmoral”.