13 september 2011
Asien

Kina + Italien = Amore?

Kärlek på kinesiska skrivs 爱 och uttalas ”ai”, med fallande a och mycket kort i.

Är det denna vara som italienarna hoppas på, då de försöker övertyga Kina om att köpa landets allt mindre efterfrågade stadsobligationer?

Under veckans början har det nämligen kommit uppgifter om att tjänstemän från de båda länderna nyligen träffats för att diskutera kinesiska investeringar i Italien.

Italien är ju som bekant ett i raden av euro-länder som omgivningens förtroende sviktar för, och då landet i dag sålde av en omgång obligationer var efterfrågan mindre än tidigare under året.

Vi vet ju alla varför och det börjar nästan bli tjatigt att upprepa, så jag citerar i stället CNN:

It’s a different world when a European country, in this case Italy, can’t rely on its own neighbors to help with financial support. It’s a different world when it can’t even rely on the world’s biggest economic power, a still sluggish United States, to help prop it up. And you know it’s a different world when Europe’s third-largest economy calls out to the cash-rich People’s Republic of China for help.

Enligt samma källa har ”Italien i praktiken bjudit in Kina till signifikanta köp av stadsobligationer och andra tillgångar för att hjälpa [Italien] ur sin skuldkris”.

Detta känns igen, då Kina tidigare investerat i europeiska länder som Spanien och Portugal, vilket jag skrivit om på Finansliv här, här och här.

Men det finns flera omständigheter som skulle kunna minska Kinas intresse då det gäller Italien:

* Italiens totala skuld överstiger två biljoner dollar; mer än Spanien, Portugal, Grekland och Irland tillsammans.

* Statsskulden i förhållande till BNP är 120 procent – näst störst i hela Europa efter Grekland.

Varför skulle Kina då över huvud taget vilja investera i en till synes så sjuk ekonomi?

Jo, av samma anledningar som man investerat i Europas övriga sjuka ekonomier:

* Europa har passerat USA som den största marknaden för kinesisk export. Dåliga finanser i Europa slår hårt mot Kinas industrier.

* Kina är i dagsläget allt för beroende av (en sjunkande) amerikansk dollar, och letar med ljus och lykta efter andra ställen att investera sitt handelsöverskott i.

* Att framstå som ”räddare” gör omvärlden mindre benägen att ställa andra krav, t.ex. gällande demokrati, mänskliga rättigheter eller värdet på Kinas egen valuta.

* Man har möjlighet att köpa företag som besitter teknologi och kunskap vilken kan överföras till Kina.

Det gäller nu för italienarna att övertyga Kina om att köp av deras stadsobligationer inte är som att kasta pengarna i Medelhavet.

Från Kina kommer en i ämnet sedvanlig tystnad.

Vid en direkt fråga om Italien i dag, sade utrikesministeriets talkvinna bara att Kina har fortsatt förtroende för Europa och euron.

Bloomberg kontaktade då Kinas centralbank, som hänvisade till en statlig myndighet för kommentarer.

Myndigheten svarade inte på frågorna, och det gjorde heller inte den fond som kallas China Investment Corporation och förvaltar Kinas enorma skattekista.

Vi får helt enkelt avvakta och se om Kina vågar sig på att reparera den trasiga italienska finansgalären.

Rapporterna om mötena sände i alla fall (tillfälliga) positiva signaler till flera av världens aktiemarknader.

Så sker nuförtiden, vid minsta hint om asiatisk undsättning för de skuldtyngda staterna i forna ekonomiska stormakten Europa.

ad
3 mars 2015

Nordkorea – Asiens sista tigerekonomi?

Nordkorea, ett av världens fattigaste länder, ligger i ett område av världen som det senaste halvseklet utvecklats oerhört fort. Landets grannar utgörs ideligen av ekonomiska framgångssagor som Sydkorea, Japan, Kina och Taiwan.

Framgångssaga är det sista man kan kalla Nordkorea. Dess totala BNP uppgår till 30,7 miljarder dollar, jämfört med 1 300 miljarder dollar i Sydkorea. Också BNP per capita är 17,5 gånger högre i Sydkorea.

Vidare är Sydkoreas totala handel värd 1 070 miljarder dollar, Nordkoreas bara 7,3 miljarder dollar. I Sydkorea finns 54,7 miljoner mobila telefonabonnemang, i Nordkorea bara 2,4 miljoner. Sydkorea har 209 skyskrapor, Nordkorea bara 3 stycken.

En aldrig sinande uppsättning siffror finns att citera för att påvisa hur eftersatt Nordkorea är jämfört med sin granne i syd – eller regionens övriga länder.

Men så har det inte alltid varit. Omedelbart efter Koreakrigets slut 1953 växte nordsidans ekonomi stundtals snabbare än i syd. Ett tag var landet Asiens tredje största ekonomi efter bara Kina och Indien. Fram till 1970 var BNP per capita densamma i Nord- och Sydkorea.

Men då Sydkorea sedan införde en rad marknadsekonomiska reformer så fortsatte Nordkorea med sin ekonomiska modell som i teorin innebar ”självförsörjning”, men i praktiken var helt beroende av bistånd från Sovjetunionen.

Nordkoreas ekonomi – räknat i BNP per capita – var därför i stort sett konstant mellan 1970 och 1990. Men under det kommande årtiondet fram till 2000 – då Sydkoreas, Taiwans och Kinas ekonomier växte som allra snabbast – halverades Nordkoreas bruttonationalinkomst.

För trots allt tal om bygget av en självförsörjande nation i socialistisk anda, så nästintill kollapsade Nordkoreas ekonomi då Sovjetunionen vid slutet av 1980-talet upphörde med bistånd till andra kommunistiska länder.

Ryssarna var ju under denna som bekant i färd med egna ekonomiska och samhälleliga reformer. Landets nya politiker hade varken stöd för eller lust att hålla koreanska stalinister under armarna, och ställde vidare även krav på återbetalning av tidigare lån.

Då Sovjetunionen sedan upplöstes 1991 så upphörde också handeln med Nordkorea nästan helt. Detta var särskilt förödande för det koreanska jordbruket, vars plötsliga avsaknad av sovjetisk olja, teknologi och expertis fick produktionen att sjunka drastiskt.

För att hindra flyktingströmmar och samtidigt köpa sig till politisk lojalitet, så klev Kina snabbt in och fyllde denna lucka. I början av 1990-talet stod kineserna för upp till tre fjärdedelar av Nordkoreas import av mat och bränsle. Men då Kina 1992-1993 upplevde en minskning i den egna produktionen behövde man sina pengar på egen hand och upphörde med stora delar av sitt generösa stöd till Nordkorea.

En extrem utrikespolitik hade lett till isolering, och Nordkorea stod nu utan de bistånd som landets ledare gjort sig helt beroende av. Kuba och Iran var landets enda egentliga vänner vid sidan av ryssarna och kineserna – och även Tehran och Havana irriterades av lån som aldrig återbetalades. Nordkorea stod nu ensamt inte bara i teorin, utan också i praktiken.

Sommaren 1994 började plötsligt en serie fruktansvärda regnoväder som intensifierades året därpå. Till skillnad från Kinas svältkatastrof ”det stora språnget” – där påhittade oväder användes som ursäkt – så rörde det sig i Nordkoreas fall om riktigt bibliska skyfall. FN rapporterade att sommaren 1995 såg nederbörd som aldrig tidigare uppmätts i området; i ett område föll 877 millimeter regn på sju timmar.

Floden Amnoc svämmade över och förstörde inte bara skördar utan också spannmålsreserver, som ofta förvarades under marken. Över en miljon ton spannmål gick förlorade till följd av översvämningar.

Sommaren 1994 avled också den alltjämt mycket populära presidenten och landsfadern Kim Il-sung. Hans äldsta son Kim Jong-il tog över makten och sjösatte en policy vid namn ”militären först”, som innebar att fokus under denna svåra tid främst skulle ligga på att föda och utveckla de militära styrkorna. Svälten kom givetvis som ett brev på posten.

Under andra halvan av 1990-talet svalt mellan en halv miljon och tre miljoner nordkoreaner ihjäl (den stora diskrepansen beror givetvis på bristen på insyn). Befolkningen var sedan länge beroende av statens matleveranser för sin egen överlevnad. Bönderna var ju organiserade i kollektiv var produktion gick direkt till staten som sedan ransonerade ut spannmål och andra livsmedel.

I mitten av 1990-talet upphörde dessa matleveranser helt i stora delar av landet. I huvudstaden Pyongyang – där den priviligierade eliten bodde – märktes svälten inte av lika mycket. Kim Jong-il köpte nämligen arméns och partifolkets lojalitet genom att inte skära ner på deras ransoner. De allra viktigaste kadrerna fick genom hela svälten dagliga matleveranser med importerade kylbilar.

En fingersvisning av situationen ges i avhopparen Jang Jin-sungs nya bok ”Käre ledare: min flykt från Nordkorea”. Jang tillhörde partiets propagandaavdelning och märkte i sin priviligierade vardag inte knappt av att de pågick någon svält. Men då han tilläts resa till sin hemstad Sariwon – bara 60 kilometer söder om Pyongyang – möttes han av en helt annan verklighet.

Då han tillsammans med en utmärglad före detta klasskamrat vandrade från tågstationen var gatorna strösslade med lik som plockades upp i skottkärror. Väl framme hos sin vän möttes han av hålögda och utsvultna grannar som inte ätit annat än gröt på hela året. Flera bekanta i Jangs kvarter hade svultit till döds, och hans gamla barndomskärlek förvandlats till en ”vanställd gammal gumma” med gamnacke trots att hon ännu inte fyllt 30 år.

Under svälten uppstod ofrånkomligen en privat marknad, då ingen mat alls kom från staten och hundratusentals desperata nordkoreaner flydde över gränsen till Kina. Smuggling av såväl människor som matvaror frodades. Regimen höll på att tappa greppet om folket och kunde bara fortsätta föda militären och hoppas på deras stöd.

Sedan klev omvärlden in. Från 1999 och sex år framåt fick Nordkorea i snitt över en miljon ton mat i biståndshjälp varje år. Merparten kom från Sydkorea, vars nya regering just lanserat den så kallade ”solskenspolitiken” där man erbjöd mat och pengar utan några motkrav från nordkoreanerna. Förhoppningarna var att lätta upp relationen till grannen – men Jang bedömer att man snarare räddade regimen som krävde att själva få distribuera maten och fortsatte att främst göda eliten medan gemene man hölls på gränsen till svält.

Det fanns här en möjlighet för Nordkorea att öppna upp sig mot omvärlden. Paralleller drog till Kina, och utländska företag och regeringar visade stort intresse för att investera och samarbeta med detta nordöstra Asiens sorgebarn. Sydkorea föreslog fredssamtal och en återförening av familjer som splittrats under koreakriget. Men Kim Jong-il fortsatte istället på isoleringens och repressionens inslagna väg.

En av den nu framlidne diktatorns gåvor till eftervärlden var att bygga ut landets extensiva nätverk av arbetsläger, där än i dag upp till 200 000 fångar hålls under värsta tänkbara förhållanden. Efter att ha förlorat järngreppet under svältkatastrofen blev regimen mer paranoid och skickade politiska fångar till arbetsläger för allra minsta förseelse.

I boken ”Escape from Camp 14” målas en fruktansvärd bild upp av dessa läger. Shin Dong-hyuk hade oturen att födas i ett av lägren, och upplevde en barndom av hjärntvätt blandad med ständigt våld och svält. Han såg sina kamrater bli ihjälslagna och sin mor våldtas av uttråkade lägervakter. Då han sedan skvallrade om sin mors och sin brors flyktplaner – som han hade blivit lärd att göra – torterades han i månader och tvingades sedan bevittna sin familjs offentliga avrättning.

Boken är den kanske mörkaste skildring av ett människoöde jag någonsin läst, och visar verkligen den nordkoreanska regimens perverst våldsamma natur.

Då regimen i mitten av 2000-talet återfick sin styrka genomförde man en rad kärnvapentester som fick bistånden att minska och isoleringen från omvärlden att öka. Vidare slog man ner hårt och skoningslöst mot den privata marknaden som uppstod under svälten, bland annat med en valutareform 2009 som drastiskt sänkte värdet på de pengar som den nya köpmannaklassen rörde sig med. Snart kom nya rapporter om svält utanför Pyongyang.

I december 2011 avled Kim Jong-il och hans äldsta son Kim Jong-un tog över makten. Omvärlden visste inte ens hur gammal den nya diktatorn var – antingen 28 eller 29 – och än mindre om hans politiska ambitioner eller målsättningar. Det spekulerades i allt från en militär statskupp till ordnade marknadsekonomiska reformer.

Och den dag då Nordkoreas ekonomi börjar ta fart finns det en enorm potential. Landet är till ytan större än Sydkorea, men har blott hälften så stor befolkning (25 respektive 50 miljoner invånare). Medianåldern är dock lägre (34 mot 41 år) och redan i dag är Nordkoreanska kvinnors fertilitet högre än i syd (2,0 mot 1,2 barn per kvinna).

Det handlar alltså om en ung befolkning som växer snabbt och dessutom är vana vid hårt arbete utan ifrågasättande av auktoriteter. Lite som Kina i början av 1980-talet.

The Economist påpekar i veckans nummer att reformer redan nu äger rum i Nordkorea. Sedan 2013 har jordbrukskollektiven delvis övergetts till fördel för familjejordbruk. Landets bönder får nu behålla en större del av skörden själva, som de sedan kan sälja på marknaden snarare än att som tidigare tvingats sälja den till staten för ett lågt pris.

Den tillåtna storleken på ”familjeträdgårdar” – där produktionen är långt högre än vid de jordplättar som tillhör – har ökats från 100 till 3 300 kvadratmeter. Detta kallar koreakännaren Andrei Lankov för en ”revolutionerande privatisering av land”, som har gett snabba resultat:

For the first time in decades, North Korea grew nearly enough to feed itself last year. Thanks to better harvests, the North Korean economy could grow by 7.5% this year, compared with annual growth of little more than 1% for a decade, reckons the Hyundai Research Institute, a think-tank in Seoul, the capital of South Korea. Asia’s basket case could prove to be its fastest-growing economy.

Liknande experiment pågår också under industrin. Chefer vid statliga fabriker har sedan fjolåret möjlighet att bestämma över anställningar, lönenivåer samt köpa råvaror och sälja delar av överskottet på marknaden snarare än till staten.

Nordkorea sätter också upp allt flera särskilda ekonomiska zoner, som ju var en viktig ingrediens under Kinas tidiga år av reformer. Nordkoreas äldsta särskilda ekonomiska zon heter Rason och sattes upp redan 1991; dock mest som en gest för att få kinesiskt bistånd.

Det hände inte särskilt mycket med Rason under Kim Jong-il, men på senaste tid har flera nya vägar dragits till Kina och en ny färjeterminal länkad med en järnvägslinje till Ryssland har öppnats. Rason blev nyligen också den första och enda plats i Nordkorea där man kan äga sitt hem.

Enligt The Economist har ytterligare 19 särskilda ekonomiska zoner etablerats sedan 2013. Det handlar om små områden som öppnats för – ofta kinesisk – turism, samt produktion av mjukvaror eller verktyg att använda i jordbruk och industri.

The Economist spekulerar också vad som egentligen ligger bakom dessa reformer. Det finns tecken på att Kim Jong-il är mer intresserad än sin far av att höja folkets levnadsstandard. Men frågan är om detta främst sker eftersom han ser det som nödvändigt för regimens överlevnad. Förändringarna kan vara ett svar på nya krav och behov från befolkningen, snarare än en reformentusiastisk ledares egna spontana initiativ.

Sedan svälten under 1990-talet har staten inte lyckats förtrycka den privata marknaden på ett effektivt vis. Uppskattningar gör gällande att tre fjärdedelar av befolkningens inkomst nu kommer från en i stort sett oreglerad privatekonomi. Dessutom är det många partikadrer som i hemlighet själva berikar sig på denna privata handel som ju per definition är olaglig.

Den olagliga smugglarverksamheten som tidigare främst innefattade mat för nu också böcker, filmer och USB-minnen med regimkritiskt innehåll. Avhoppare som de senaste åren tagit sig till Sydkorea säger sig inte vara lika rädda som tidigare då det gäller att kritisera myndigheterna eller Kim-familjens gudalika status. De talas om ett ”uppvaknade” i den urbana medelklassen.

Snarare än att låta detta fortgå i bakgrunden vore det rimligt om regimen istället vill leda och därmed också kunna reglera den privata marknaden. Det pågår med all säkerhet en debatt om detta i Pyongyangs högsta kretsar, där många vill utöka de ekonomiska reformerna medan andra vill återinför det statliga distributionssystemet och säkra partiets makt. Det skulle i praktiken vara möjligt eftersom landets bönder fortfarande är beroende av staten vad gäller maskiner, gödsel och olja.

Det är dock viktigt att förstå att Kim Jong-un inte är någon duvunge. Nordkorea vägrar fortfarande att ens erkänna existensen av sina mardrömslika arbetsläger – och än mindre diskutera en avveckling av dessa i mänskliga rättigheters namn.

Vidare fortsätter isolationen och inte ens turister har varit välkomna på flera månader med det tveksamma argumentet att myndigheterna vill hindra spridningen av ebola. Det är en inställning som inte bådar gott för reformer; erfarenheterna från Kina visar med all tydlighet att en sönderslagen ekonomi endast kan förbättras på ett effektivt vis med utländska investeringar och utländsk expertis.

Likt sin far är också Kim Jong-un skeptisk till utländska investeringar. Till och med samarbetet med kinesiska företag knakar redan rejält i fogarna, med bland annat gruvföretag som anklagar sina nordkoreanska samarbetspartners för brutna kontrakt och rena stölder av maskiner och teknik.

Vidare är Nordkoreas kärnvapenprogram den enskilt största faktorn till landets ansträngda relationer med Sydkorea, USA, Japan och stora delar av omvärlden. Kim Jong-un visar inga tecken på att överge kärnvapenprogrammet; tvärtom planerar han öka landets arsenal från något dussin vapen i dag till omkring 100 stycken inom fem år.

The Economist gör den nyktra sammanfattningen att regimen verkar vilja reformera ekonomin – men att detta inte kommer ske på bekostnad av minskat statligt förtryck eller för den delen ett skrotat kärnvapenprogram. Vidare kallar tidningen detta för ”död vägs ände”, eftersom allmänhetens välstånd bara kommer öka marginellt så länge Kim sitter som enväldig ledare.

Det är dock definitivt värt att hålla ett öga på vad som sker inom ekonomin. Om stora reformer sker för att underlätta utländska investeringar så har svenska företag ett stort försprång.

Redan på 1990-talet var Nordkorea mer intresserat av att samarbeta med europeiska aktörer än med företag från Sydkorea, Japan och USA. Detta på grund av ansträngda diplomatiska relationer med dessa länder som bland annat kan innebära abrupta stopp i produktion och annan aktivitet.

Sverige är dessutom ett av få västländer som har en ambassad i Nordkorea. Då koreakriget slutade 1953 ansågs nämligen Sverige och Schweiz vara de enda länder som var neutrala nog att kunna övervaka vapentillståndet mellan Nord- och Sydkorea. Än i dag är tio svenskar och schweizare baserade i små hus mitt i världens tyngst beväpnade gränsområde för att se till att inga övertramp sker.

15 februari 2015

Är utbildning och kunskap värdefulla tillgångar? ”Nej”, säger Kina.

Det sägs ofta att utbildning och kunskap är två värdefulla tillgångar för såväl samhälle som individ. I så fall finns det skäl att oroa sig för utvecklingen i Kina.

En gammal vedertagen sanning är att grundskolan i Kina – liksom i många andra asiatiska länder inspirerade av konfucianism – bygger på rotinlärning och en respekt för auktoriteter så stor att eleverna sällan vågar ifrågasätta lärare eller läromaterial.

Hela den kinesiska grundskolan är vidare en enda stor förberedelse inför det nationella inträdesprovet till landets universitet. Det leder till en brist på problemlösning och lek som tveklöst påverkar yngre kinesers innovationsförmåga på ett negativt vis.

Med detta sagt är ju heller inte de svenska grundskolorna fria från problem; där handlar det istället nästan uteslutande om att leka och ifrågasätta vilket bland annat den senaste Pisa-undersökningen visade.

Vad gäller universitet så har Sverige för sin storlek dock en rad lärosäten som globalt åtnjuter respekt och rykte för sin fina undervisningskvalité – något man inte kan säga om Kina där den akademiska utvecklingen är mycket oroande.

I slutet av december citerades president Xi Jinping i statlig media säga att ”en mer omfattande ideologisk guidning” är nödvändig vid landets universitet.

Specifikt sade han att studierna av marxism måste få mer utrymme vid universiteten, och att kommunistpartiets ledarskap och politiska arbete måste stärkas genom att betona socialistiska kärnvärderingar i utbildningen.

Det inflytelserika partimagasinet Qiushi Journal tog genast fasta på detta genom en artikel som menade att det vore ”katastrofalt” om en standard inte snabbt utarbetades som hindrade universitetslärare att ”sprida västerländska värderingar” eller på annat vis ”förtala vår kommunistiska ideologi”. Detta gällde tydligen även i det privata, då magasinet hängde ut flera professorer som uttalat sig kritiskt om Kinas utveckling via sina mikrobloggar.

På detta citerade statlig media också Kinas utbildningsminister i början av februari säga: ”Låt aldrig läroböcker som upplyfter västerländska värderingar få någon plats i våra klassrum”.

Förutom att förbjuda böcker som sprider hädiska västerländska värderingar, vill utbildningsministern också bannlysa läromaterial som ”förtalar Kinas kommunistparti” eller ”smutskastar socialismen”.

(En ironisk detalj i sammanhanget är givetvis att såväl socialism som marxism också är ”västerländska läror”. Kinesiska ideologer jobbar dock hårt för att begreppet främst ska förknippas med oönskade företeelser som flerpartisystem eller ett fristående rättsväsende)

Flera liberala universitetslärare har också straffats under den senaste tidens repressiva klimat. Det mest omtalade fallet är ekonomiprofessor Ilham Tohti, som i september dömdes till livstids fängelse för ”separatism” efter att ha uttalat sig kritiskt om myndigheternas politik i den muslimska provinsen Xinjiang.

En del i bevisföringen mot Tohti utgjordes av övervakningskameror i klassrummen vid Peking University, landets mest prestigefyllda och välrenommerade universitet. En sydkinesisk provins har redan installerat likadana kameror i alla sina lärosalar, och fler provinser väntas nu följa efter för att ge staten järnkoll på vad som sägs i varje klassrum landet över.

Det finns knappast något hopp om liberala reformer i Kinas utbildning. Och inte ser det ljusare ut vad gäller media eller internet, som vid sidan av utbildningsväsendet väl kan sägas vara de två största källorna för kunskapsinhämtning i dag.

En fingervisning ges av Reportrar utan gränsers rapport om global pressfrihet för 2015 som släpptes i veckan. Kina ligger på plats 176 av 180 länder – bakom nationer som Iran, Sudan och Somalia. Av de 221 journalister som sitter fängslade globalt återfinns 44 i Kina.

Ett nytt initiativ gör gällande att landets alla journalister tvingas till obligatoriska lektioner i marxistisk skolning. De som i sin rapportering inte följer partilinjen kan räkna med att förlora sina jobb eller värre.

Under de drygt två år som Kinas president Xi Jinping haft makten har censuren och kontrollen på Kinas internet också ökat betydligt. Google har länge haft en problematiskt förhållande till Kinas myndigheter; söktjänsten är blockerad liksom mailtjänsten Gmail, som bara går att använda genom program från en tredje part som Microsoft Outlook eller Apple Mail.

Men i januari omöjliggjordes även detta. Gmail blev helt oåtkomligt i Kina även från dessa program, och kineser med Gmail-konto kunde varken skicka eller ta emot några meddelanden från denna världens största mailtjänst.

Det enda sättet att kringgå censuren är att använda ett VPN (Virtual Private Network). Tjänsten gör att man kan koppla upp sig mot ett utländskt ip-nummer och därmed komma åt Gmail liksom hundratals andra tjänster som Twitter, Youtube och Facebook.

VPN är givetvis olagligt i Kina. Det kostar också pengar och används därför främst av utlänningar samt en liten, liten minoritet av den högutbildade urbana över- och medelklassen.

Icke desto mindre trappade myndigheterna i slutet av januari också upp kontrollen av VPN-tjänsterna. Ledande leverantörer av dessa tjänster sade bekymrat till media att attackerna mot deras kinesiska närvaro var ”mer sofistikerade än någonsin tidigare”.

Budskapet går inte att ta miste på: I Kina ska du endast kunna tillgå den del av internet som kommunistparitet vill att du ska se.

Som ett förödmjukande kvitto på detta släppte myndigheterna nu i veckan en märklig sång med en touch av Nordkorea, som framfördes av en hel orkester inför jublande publik. ”Internet Superpower” hyllar Kinas ”unikt rena och välskötta internet”. Censuren lovordas genom propagandadängor som att Kinas internet är ”en stråle av okorrupt sol” som bidrar till ”en gryning i öst”.

Den tydliga utvecklingen mot minskad yttrandefrihet och ökad politisk kontroll i Kina är inte oproblematisk. Till att börja med så handlar det om rent hyckleri, eftersom landets högsta politiska ledare rutinmässigt skickar sina egna barn för att studera utomlands.

Exempelvis tog Xi Jinpings dotter nyligen examen vid Harvard University. Där var hon klasskamrat med sonen till den ultra-maoistiske Bo Xilai, tidigare borgmästare i megastaden Chongqing, som skickade sin pojke att studera utomlands redan som 12-åring vid lärosäten som Harrow School och senare även Oxford University.

Ledningen vet alltså med sig att kinesiska skolor inte håller samma klass som de utländska. Och i sitt mål att göra Kina till en innovativ forskningsnation är ett av målen att höja kvalitén på landets universitet, bland annat genom att locka tillbaka kinesiska akademiker som doktorerat utomlands.

Men många väljer istället att stanna kvar i utlandet. Ambitiösa forskare som fått smak på akademisk frihet och ett fritt internet tenderar att inte vilja byta tillbaka detta mot ideologiskt styrda universitet och ett hårt kontrollerat intranät – även om vissa akademiker förvisso har lockats hem med hjälp av lukrativa kontrakt och stora bonusar.

Flera skandinaviska chefer och företagsledare jag talat med på sistone begriper sig heller inte på denna utveckling. Hur ska man kunna sporra innovation samtidigt som friheten begränsas allt mer? Hur ska man locka direktinvesteringar eller stimulera småföretagande om internet inte fungerar?

Och hur i hela världen ska man kunna bli en ansvarsfull stormakt på det globala planet om en diskussion av vad som kallas ”västerländska värderingar” bannlyses i hela utbildningssystemet, tillsammans med minsta kritik mot det enväldiga kommunistpartiet?

Det finns inget svar på dessa frågor. Istället är det bara konstatera att om utbildning och kunskap verkligen är värdefulla tillgångar, så håller Kina på att bli ett allt fattigare samhälle.

7 februari 2015

Kinas myndigheter bakom Alibabas ras

Jag har tidigare flera gånger lovprisat Alibaba och dess enorma potential. Investerare världen över suktade länge innan den dominanta e-handelsjätten slutligen kunde börsintroduceras i september i fjol.

Förväntningarna avspeglades i aktiekursen som steg med 40 procent redan under första handelsdagen från utgångspriset på 68 dollar. Kursen nådde sedan 119 dollar som högst i november.

Men sedan dess har det gått trögare och nu har aktien rasat med 20 procent på knappt två veckor.

En stor del av raset kom efter företagets kvartalsrapport i slutet av januari, där intäkten för fjolårets sista kvartal skrevs till 4,22 miljarder dollar jämfört med förväntade 4,45 miljarder.

Det var icke desto mindre en ökning med 40 procent från året innan, och dessutom var vinsten under samma kvartal (2,1 miljarder dollar) något högre än förväntningarna (1,9 miljarder dollar). Företaget noterade också en stark tillväxt i försäljningen från mobila plattformar, vilket är extremt viktigt på världens största mobilmarknad och tidigare var ett av orosmomenten kring Alibaba.

Själva rapporten i sig var alltså ingen katastrof och är heller inte den enda anledningen till raset. Desto större oro har uppstått kring Alibabas komplicerade förhållande till Kinas myndigheter; en risk som innan börsnoteringen överskuggades något av de fantastiska försäljningssiffrorna.

Jack Ma är landets i särklass mest framgångsrika privata affärsman, och har flera gånger gjort kryptiska uttalanden som: ”Det är bäst att nöja sig med att dejta Kinas regering snarare än att gifta sig med den”. Också nu i veckan sade han återigen att Alibaba inte är intresserade av att bygga något nätverk med personliga kontakter som i Kina annars är en förutsättning för alla företagare som vill bli framgångsrika (och samtidigt även banar vägen för korruption och mutor).

Alibabas självsäkerhet torde i kinesiska myndigheters ögon snarare framstå som bångstyrighet, varför State Administration for Industry and Commerce (SAIC) i slutet av januari beslutade sig för att statuera exempel.

23 januari publicerade SAIC resultat från en undersökning som gav vid handen att blott en dryg tredjedel av de varor som såldes på Alibabas plattform Taobao var legitima. Det var den värsta siffran av alla e-handelssidor som SAIC hade undersökt.

Alibaba motsatte sig resultatet och deklarerade fyra dagar senare på sin mikroblogg att man planerade överklaga undersökningen, varpå SAIC svarade med att släppa en ännu större bomb – 28 januari utfärdade myndigheten ett vitpapper som kritiserade Alibabas plattformar för att sälja kopior av allt från cigaretter till handväskor och mobiltelefoner.

”Alibaba har länge negligerat detta problem och under lång tid vägrat att ta till några effektiva metoder för att kontrollera spridningen av plagierade varor”, skrev SAIC bland annat i rapporten. Vidare menade man att flera av Alibabas managers tar mutor från försäljare i utbyte mot tjänster som att bland annat skydda märkeskopior.

Kanske ännu värre så sade SAIC dessutom att man presenterat denna rapport för Alibaba redan i mitten av juli, men då inte offentliggjorde innehållet för att undvika störa företagets börsnotering. Om Alibabas chefer hade fått dessa uppgifter innan börsnoteringen vore det nämligen brott mot amerikansk lag att på något vis hemlighålla informationen.

The Economist påpekar att kinesiska myndigheternas makt är så stor att inhemska företag sällan vågar protesterar mot deras beslut. Alibabas reaktion på denna större och mer allvarliga rapport var ändå likartad; företaget nöjde sig inte med att lova att överklaga resultaten, utan menade även att myndighetsrapporten var ovetenskaplig.

Vidare sade Alibabas vice ordförande Joseph Tsai att företaget aldrig bett myndigheterna försena rapportens offentliggörande.

Sedan skedde något; Jack Ma krävde genast ett möte med Zhang Mao som leder SAIC, och inom loppet av två dagar hade myndigheterna plockat bort vitpappret från webben och menade att det aldrig hade varit särskilt viktig och saknade all slags laglig kraft. Det handlade snarare om en rutinmässig rapport, sade myndigheten.

Jack Ma å sin sida lovade att samarbeta närmare med myndigheterna, och satsa mer på att lösa frågan om plagiering bland annat genom en ”anti-fake special warfare battalion” på 300 pers som Wall Street Journal uttrycker det.

Någon form av uppgörelse torde ha ingåtts vid mötet och den omedelbara krisen vara över för tillfället. Men icke desto mindre har ett par allvarliga hot mot Alibaba blottlagts.

Det första rör plagierade varor. Alibaba har redan 2 000 anställda som uppskattningsvis raderar 100 miljoner annonser om året. I fjol fängslades 400 personer som sålt falska varor vid deras plattformar. Ansatserna att ta itu med problemet har rönt uppskattning även i USA, men icke desto mindre är det ett faktum att de plagierade varorna alltjämt existerar.

Desto allvarligare är hotet om politiskt inblandning. Wall Street Journal skriver att kinesiska myndigheter visserligen föredrar inhemska företag framför utländska aktörer, men de vill heller inte se att något enstaka företag växer så stort att det kommer utanför myndigheternas kontroll.

Detta håller på att ske med Alibaba som står för cirka 80 procent av Kinas internethandel. Frågan är om myndigheterna kommer tillåta denna närmast monopolaktiga ställning att fortsätta; i samband med SAIC:s rapport gick statlig media hårt fram och uppmanade Alibaba att ”ordna problemen innan det är för sent” samt att ”sluta använda sina finansiella muskler för att trakassera konkurrenter”.

Det finns också en djupare och ännu mer icke-transparent politisk dimension av det hela. Kinas president Xi Jinping är mitt uppe i en omfattande kampanj mot korruption, och nästa måltavla tros vara den tidigare presidenten Jiang Zemin, som är illa omtyckt bland folket och har nära band till flera andra politiker som naglats dit på sistone.

Wall Street Journal skriver att fler kinesiska företag som har nära band till familjen Jiang råkat illa ut – bland annat Minsheng Bank vars vd tvingades avgå för någon vecka sedan. Och olyckligtvis för Alibaba så har Jiang Zemins barnbarn Alvin Jiang investerat en stor summa i företaget.

Sammantaget menar Wall Street Journal att SAIC:s rapporter bär större skuld till Alibabas ras än kvartalsrapporten. En intervjuad analytiker menar att myndigheternas syfte var att ”skrämma” Alibaba genom att oroa investerare och ge amerikanska regulatorer blodvittring på samma gång.

Detta har man lyckats med. Bland annat Financial Times skriver att flera amerikanska advokater planerar stämma Alibaba med anledning av rapporten från SAIC som alltså ska ha setts av ledningen ett par månader innan börsnoteringen.

Jack Ma tar – åtminstone utåt – det hela med ro och säger till och med att ett rättsmål mot Alibaba för med sig den positiva aspekten att ”länder i väst kan lära känna Alibabas affärsmodell bättre”.

Hur det än är med den saken, och oavsett vart dessa eventuella åtal leder, kan man konstatera att politik alltid måste vägas in då man investerar i kinesiska företag – eller den delen i företag som har stora delar av sin verkasamhet i Kina (fråga SSAB).

För andra kinesiska internetföretag listade i USA som Tencent och Baidu är det inte ett lika stort problem, eftersom de underkastar sig den kinesiska censuren och låter myndigheterna sätta upp regler och få nästan obegränsad tillgång till vad helst för material de önskar.

Men med Alibaba är det annorlunda. Jack Ma är inget fan av sin regering och har flera gånger agerat trotsigt. Det underlättar givetvis en eventuell expansion utomlands i och med att förtroendet för Alibabas användarsäkerhet på så vis höjs – det är svårt att se hur hårt kontrollerade tjänster som Baidus sökmotor eller Tencents chattapp WeChat skulle få stort genomslag globalt.

Samtidigt är det just samma trotsighet mot myndigheterna som kan fälla Alibaba om företaget skulle råka halka under denna delikata balansgång.

30 januari 2015
Apple

Kampen om 1,16 miljarder smartphones!

Få har väl missat Apples rekordrapport från fjolårets sista kvartal med 74,5 miljoner sålda Iphones och en vinst på 18 miljarder dollar, vilket var den största vinsten någonsin av ett privat företag.

Detta berodde i mångt och mycket på nya modellerna Iphone 6 och Iphone 6 Plus, samt att försäljningen i Kina ökade med 70 procent jämfört med samma kvartal året innan.

För något år sedan var Apple blott den sjätte största försäljaren av smarta telefoner i Kina, men i och med lanseringen av dessa modeller med större skärm uppskattas företaget under det föregående kvartalet ha legat allra högst upp på listan.

Men det är inte bara Apple som går framåt. Totalt såldes under fjolåret 1,167 miljarder smarta telefoner världen över, vilket var en ökning med 25,9 procent från 2013.

Detta enligt nya siffror från det taiwanesiska konsult- och analysföretaget TrendForce, som särskilt pekade ut 2014 som ett bra år för de kinesiska tillverkarna som tog en allt större del av den globala marknaden. Tillsammans sålde de kinesiska aktörerna 453 miljoner smarta telefoner; nästan 40 procent av totalantalet. Sex av de tio största tillverkarna var under fjolåret kinesiska.

Samsung ligger fortfarande i topp med 28 procent av världsmarknaden. Det var dock ett svårt år för koreanerna som backade från fjolårets notering på 32,5 procent. Företagets dyra modeller mötte hårt motstånd från Iphone 6, medan modellerna i prisklass medel och billig slaktades av de allt mer prisvärda kinesiska alternativen. Samsungs tillväxt under fjolåret blev därmed endast 8,4 procent.

Hade det inte varit för den nya telefon som Apple lanserade under hösten hade företaget riskerat falla i samma fälla som Samsung. Det sista kvartalets försäljning utgjorde mer än en tredjedel av de 191 miljoner smarta telefoner som Apple sålde i fjol. Sammantaget gav det en försäljningstillväxt på 24,5 procent för fjolåret som helhet, och en global marknadsandel på 16,4 procent vilket var i princip var en lika stor andel som under 2013.

På tredje plats hittar vi Lenovo (för övrigt världens största PC-tillverkare) som under fjolåret ju förvärvade Motorola från Google. Tack vare sammanslagningen mer än fördubblades Lenovos försäljning i fjol och uppgick till över 90 miljoner enheter. Också marknadsandelen steg från 4,9 till 7,9 procent.

Koreanska LG är en något oväntad uppstickare på fjärde plats, med 70 miljoner sålda enheter och en försäljningsökning på över 75 procent. Detta beror enligt TrendForce på ett par nya modeller vars skärmar har en upplösning på 2K. Detta har möjliggjorts av att LG, som ju annars är mest känt för sina tv-apparater, ligger långt fram på detta forskningsområde och tillverkar sina egna skärmar.

Därefter kommer Ericssons telekomkonkurrent Huawei som under fjolåret stod för 5,9 procent av världsmarknaden; bara 0,1 procent efter LG. I rena tal innebär det 70 miljoner sålda telefoner och en tillväxt på cirka 70 procent.

Huaweis framgångar bygger på att man byggt en egen processor som används i den nya populära modellen Honor 6. Man har också en god erfarenhet och bra kontakter inom telekom, vilket har underlättat företagets utlandsexpansion. Under fjolåret sålde Huawei 52 procent av sina telefoner utomlands; en andel som företaget i år vill öka till 60 procent.

Målsättningarna för i år inkluderar dessutom att spräcka drömgränsen på 100 miljoner sålda enheter. Detta trots att man under det gångna året skrotat en hel rad billigare modeller för att satsa på de något dyrare telefonerna som ger högre vinst.

Just utanför topp fem kommer Xiaomi, denna kinesiska tillverkare som under de senaste veckorna varit på allas (eller i alla fall alla tekniknördars) läppar. Det inte ens fem år gamla företaget har dubblat sin försäljning varje år sedan 2012, och mäktade i fjol med att sälja 61,5 miljoner smarta telefoner vilket var en tillväxt på över 200 procent från 2013.

För den som är nyfiken på företagets historia och bakgrund, så skrev jag mer ingående om Xiaomi på Finansliv i fjol.

Förutom de nya fantastiska försäljningssiffrorna och en målsättning att sälja 100 miljoner telefoner under 2015, är det också värt att uppmärksamma Xiaomis ambition att stjäla marknadsandelar från Apple.

Tidigare i veckan lanserades nya modellen Mi Note, vilken företagets vd Lei Jun beskrev som ”kortare, tunnare och lättare än Iphone 6 Plus” fast med en något större skärm på 5,7 tum. Det första lasset av Mi Note sålde slut på mindre än tre minuter vilket säkert har att göra med priset på under 3 000 kronor, vilket är mindre än hälften av vad en Iphone 6 eller Samsung Galaxy Note 4 kostar.

Nästa omgång Mi Note kommer börja säljas 3 mars, och enligt Xiaomi har telefonen redan reserverats av inte mindre än 220 miljoner kunder. Under mars börjar även Mi Note Pro att säljas. Den kommer vara någon tusenlapp dyrare men ha bättre prestanda; skärmen är fortfarande större än Iphone 6 Plus och har dessutom en upplösning på 2K just som LG.

Enligt envisa rykten planerar Xiaomi dessutom att påbörja ett bytesprogram där kunder kan lämna in sin Iphone 5 eller äldre och få en Xiaomi Mi Note i utbyte, eller lämna in sin Iphone 6 för en Xiaomi Note Pro.

Lei Jun efterliknar Steve Jobs i allt från kläder till stil på sina presentationer, och har även erkänt att han kontaktat samma hårdvarutillverkare som Apple använder sig av.

För investerare kan det vara intressant att veta att Xiaomi förra månaden utsågs till världens mest värdefulla ”technology start-up” efter att ha inbringat över en miljard dollar i en finanseringsrunda som värderade företaget till 45 miljarder dollar. Det var således högre än taxiföretaget Ubers värdering på 40 miljarder dollar.

Lei Jun – som Forbes utnämnde till ”Asia’s 2014 businessman of the year” – beräknas därmed ta över titeln från Alibabas Jack Ma som Asiens rikaste man då Xiaomi börsintroduceras.

Även om Alibaba värderas högre, så äger Lei Jun nämligen 77,8 procent av sitt företag jämfört med Jack Mas 6,3 procent. Kom nu ihåg vart ni läste detta först!

Kampen om kunderna då det gäller smarta telefoner blir alltså allt hårdare, särskilt som de kinesiska tillverkarna planerar en utökad global expansion. Dessutom passar kinesernas produkter och erfarenheter perfekt på de utvecklingsmarknader där efterfrågan kommer öka allra fortast.

TrendForce kostar dessutom på sig en prognos inför 2015. Där sjunker Samsungs andel av världsmarknaden ytterligare, medan Apple ligger still samtidigt som Xiaomi och Huawei ökar.

27 januari 2015
förorening

Kan Sverige hjälpa Kina med miljöproblemen?

Kina är det land som nu släpper ut mest koldioxid i hela världen – över en fjärdedel av den globala mängden – och även per capita står kineserna enligt vissa beräkningar för mer växthusgaser än EU.

På grund av myndigheternas upplevda nödvändighet av en fortsatt snabb ekonomisk tillväxt så kommer Kina fortsätta öka sina totala mängd koldioxidutsläpp ett bra tag framöver, även om andelen energi som framställs av kol planeras minska något till fördel för mer miljövänliga alternativ.

Denna kinesiska ökning är – med rätt eller orätt – den största käppen i hjulet på de klimatmöten som gång på gång misslyckas få till ett bindande internationellt avtal. Sist var det i Lima, nu i år riskerar samma visa återupprepa sig i Paris.

Visserligen kom Kina och USA vid APEC-mötet i november i fjol fram till en bilateral avsiktsförklaring där USA sade sig vara beredda att minska sina växthusgasutsläpp med 26-28 procent till år 2025, jämfört med 2005 års nivåer. Kina å sin sida kunde minska utsläppen först från och med år 2030, då man också avsåg att minst 20 procent av energiframställningen ska komma från icke-fossila källor.

Även om vissa oförstående svenska medier hyllade detta som ett ”klimatavtal” så handlade det blott om ytterligare en ”överenskommelse” utan något som helst bindande ansvar.

Vi ska inte räkna med att Kina kommer bli samarbetsvilliga internationellt vad gäller att sänka sina koldioxidutsläpp. Med det inte sagt att Kina struntar helt i miljön. Tvärtom.

Kina kallas ofta ”världens mest förorenade land”. Detta inte bara på grund av utsläpp av växthusgaser och fruktansvärda luftföroreningar utan också på gifter i såväl mark som vatten; en konsekvens av årtionden av rekordtillväxt nästan helt utan hänsyn till skadorna på miljön.

Men just nu är världens mest förorenade land mitt uppe i världshistoriens största satsning någonsin på miljöteknik. I den nuvarande ekonomiska femårsplanen (2011-2015) läggs drygt 3 000 miljarder kronor på posten ”grön energi” – en satsning som dessutom förväntas öka då nästa femårsplan tar vid.

I fjol deklarerades också en satsning på 2 500 miljarder kronor i syfte att förbättra landets vattenkvalité. Lägg därtill några tusen miljarder på att rena luften i tre megastadsregioner samt ytterligare några tusen miljarder i lokala projekt, och satsningarna antar proportioner vars vidd är nästan omöjlig att förstå.

Gällande utsläpp, miljö och klimat är det lätt att tänka på satsningar i termer av stora vindkraftsparker och ändlösa rader av solpaneler. Och det är mycket svårt för utländska företag att tävla mot de subventionerade kinesiska jätteföretagen inom vindkraft och solkraft på deras egen hemmaplan.

Men Kinas satsningar inom miljöteknik handlar om så mycket mer; vattenrening, avfallshantering, fjärrvärme, transporter, ventilation och energieffektiva byggnader. Inom dessa områden saknar Kina expertis – därför spelar svenska företag en relativt stor och snabbt växande roll.

En ny rapport från Business Sweden ger vid handen att det finns nästan 50 svenska företag som är verksamma inom sektorn för energi och miljöteknik i Kina. Uppdelningen ser ut som följer:

Air Pollution Control: 10 företag
Water Treatment: 9 företag
District Heating & Cooling: 7 företag
Energy Efficient Buildings: 7 företag
Sustainable Transport: 7 företag
New & Renewable Energy: 4 företag
Waste Management: 2 företag
Other: 2 företag

Enligt rapporten är privata företag den största kunden, följt av byggföretag och lokala myndigheter. Trots att ingen har affärer högre upp – exempelvis provinsmyndigheter eller på statlig nivå – så ses relationen till de lokala myndigheterna som särskilt viktig. De avgör nämligen markpriser och kan genom regelverk och beslut helt ändra spelplanen inom en viss sektor.

De svenska företagens största konkurrenter är utländska företag, då de inhemska aktörerna inom miljöteknik oftast konkurrerar i en lägre prisklass och främst säljer till myndigheter som de har bra relation till.

De flesta företagen upplever att man har en bra tillgång till marknaden och känner sig inte diskriminerade på annat vis än då det gäller budgivning med inhemska aktörer gentemot myndigheter.

Över 90 procent av de svenska företagen här ser Kina som en mycket viktig marknad. Vissa har Kina som andra största marknad efter Sverige, medan andra gör över hälften av alla sina affärer i Kina.

Då det gäller privata kunder är de största affärsområdena luftrening, vattenrening och inomhusklimat. Lokala myndigheter är främst intresserade av vattenrening, avfallshantering samt ett område som i rapporten kallas ”Sustainable Urbanization & Smart City”. Detta hänger ihop med Kinas stora satsning på ekostäder.

I rapporten talas det om att Kinas mindre städer – så kallade ”second tier” och ”third tier” – håller på att utveckla ekostäder i en allt snabbare takt, och suktar efter västerländska erfarenheter.

Detta bekräftades då jag i nyligen talade med marknadsansvarige från Envac, ett svenskt företag som sysslar med sopsug och nu har över 100 anställda vid sex kontor i Kina och Hongkong.

För Envac har den ny femårsplanen och satsningarna på ekostäder inneburit många affärsmöjligheter; bland annat har man jobbat med världens största ekostad som heter Sino-Singapore Tianjin Eco-city. Där kommer Envacs lösningar hantera cirka 100 000 personers avfall.

Samme person är även ordförande för Sweden-China Greentech Alliance, där svenska företag samarbetar och koordinerar för att kunna verka i Kina på bästa vis. Exempelvis finns det inom organisationen ett samarbete mellan Scania, Envac, IVL och Malmberg Water, där företagen tillsammans erbjuder lösningar för vatten, gas och bränsle till bussar enligt en modell som påminner om delar av Stockholm och Linköping.

Det är nämligen viktigt att kunna erbjuda kineserna helhetslösningar som är utformade efter kinesiska behov. En svensk professor i industriell ekologi som är verksam vid ett universitet i östra Kina sade till mig förra veckan att det är svårt att bara sälja en enskild tjänst eller vara, liksom det är helt omöjligt att rakt av kopiera Hammarby Sjöstad.

Man måste tänka på att lösningarna ska vara utformade för kinesiska förhållanden, vilket kan ske genom utbyte och ökat samarbete inom forskningen. Men främst är det alltså på ett första stadium viktigt att svenska företag samverkar för att kunna erbjuda mer kompletta lösningar.

Professorn ser potentialen för miljöteknik i Kina som allra störst då det gäller systemlösning för avfall, fjärrvärme och alternativt bränsle. Även vatten- och avloppsrening prioriteras högt på lokal nivå.

I exemplet med Envac så innebär ju företagets underjordiska avfallshantering mindre öppen lagring för sopor, samtidigt som bilköer och utsläpp reduceras tack vare minskade transporter på vägarna. Samtidigt är det också värdefullt om avfallshanteringen kan resultera i alternativt bränsle för landets fjärrvärme som i dag produceras nästan uteslutande av kol.

Hur sker då denna samverkan rent konkret? Jo, förutom redan nämnda Sweden-China Greentech Alliance, så finns också en grupp som kallas för ”Team Sweden”. Det är Business Sweden som tillsammans med svenska ambassaden i Peking, generalkonsulaten i Shanghai och Hongkong, Tillväxtanalys och Internationella Miljöteknikkontoret (IMT) tagit initiativet i syfte att samordna och marknadsföra svenska energi- och miljöteknikföretag i Kina.

Dessutom har statliga Svensk Exportkredit tillsammans med Bank of China startat en fond på 100 miljoner euro för svensk miljöteknik i Kina. Med hjälp av denna fond kan svenska företag nu förutom produkter och tjänster även erbjuda sina kunder en förmånlig finansiering.

Ordförande vid Sweden-China Greentech Alliance avslöjade vidare för mig att gruppen har en liknande fond på gång tillsammans med mäktiga China Development Bank.

Sammanfattningsvis så är potentialen för svenska företag inom energi och miljöteknik enorm i Kina. Landet kommer satsa allt mer på detta, och Sverige har en fördel genom sitt ”goda rykte” samt att man ligger i framkant inom denna industri. Det aktörer som redan finns på plats i Kina har ett stort försprång.

Det gäller nu att de svenska företagen ser varandra som samarbetspartners snarare än konkurrenter, så att man tillsammans och till fullo kan utnyttja finansieringsmöjligheterna och den ökande kinesiska efterfrågan på systemlösningar.