5 mars 2012
Asien

Kina sänker sin tillväxtprognos – och världens börser

I dag meddelade Kina att landets tillväxtprognos för 2012 sänks till 7,5 procent.

Kinas ekonomi växte med 9,2 procent i fjol, och 10,3 procent året innan. 2012 kommer bli första gången sedan den asiatiska finanskrisen i slutet av 1990-talet som landets tillväxt sjunker under 8 procent, vilket likt ett mantra upprepats vara nödvändigt för att ”bevara stabiliteten”.

Reaktionen lät inte vänta på sig i en redan orolig omvärld, och de flesta börsindex sjönk under dagen som en direkt följd av nervositeten från det kinesiska uttalandet.

Detta kommer inte som någon överraskning för mig personligen, och jag tror att Kinas tillväxt under 2012 kommer hamna på under 5 procent.

Anledningarna kan ni se i denna video från CNBC, där Shen Mingao från Citi Global Markets sammanfattar Kinas många problem och utmaningar – det handlar bland annat om:

* Lokala myndigheters allt större skulder till centralregeringen

* Bostadsbubblan som redan börjat brista i flera städer

* Avstannande av de statliga investeringarna i främst byggsektorn, som stått för upp till hälften av Kinas ekonomiska tillväxt de senaste åren

Allt detta har egentligen varit känt ett tag – fakta och siffror har funnits där för de som velat de dem.

Vad jag tycker är oroande är omvärldens starka reaktion på att Kina sänker sin tillväxt med bara 0,5 procent. Vad händer då om den sjunker under 5 procent???

Den nya siffran 7,5 procent meddelades av premiärminister Wen Jiabao, under det årliga regeringsmöte med 3 000 medlemmar av Kinas nationella folkkongress som just nu pågår här i Peking.

Det råder i och för sig hyfsat konsensus i utländsk media om att detta möte är meningslöst, och att de flesta beslut redan fattats i förhand på högre ort.

Men i samband med den nya tillväxtprognosen fick vi alla fall veta att det inte råder någon brist på pengar för landets militär och inre säkerhet.

Försvarsbudgeten ska öka med 11,2 procent, och överstiger nu för första gången någonsin 100 miljarder dollar (även om det bara är en femtedel av USA:s försvarsbudget).

Budgeten för den ”inre säkerheten” – alltså polis och övervakning – ska växa med 11,5 procent, och är fortfarande större än landets alla militära utgifter.

Det gäller att prioritera.

Så samtidigt som tillväxten sjunker, ökar utgifterna för militär och säkerhet.

Kakan blir mindre. Varning för Kina.

ad
30 oktober 2014
alibaba

Alibabas succé gör Jack Ma till Kinas rikaste man

I veckan släppte Forbes sin årliga topp 400-lista över Kinas rikaste personer. Den toppas nu av Jack Ma, grundare och ägare av Alibaba, vars förmögenhet växte från 7,1 miljarder dollar i fjol till 19,5 miljarder dollar i år.

Detta hänger givetvis ihop med Alibabas framgångsrika börsnotering. Företaget värderas i skrivande stund till 240 miljarder dollar.

Det är lite skillnad från 15 år sedan, då Jack Ma startade Alibaba efter att med nöd och näppe lyckats skramla ihop ett par hundratusen kronor från sina vänner. I dag kontrollerar företaget cirka 80 procent av Kinas lukrativa och växande näthandel.

Årets upplaga av Forbes lista över Kinas rikaste personer speglar dessutom ett trendbrott i landets ekonomi. Tidigare har listans övre skikt dominerats av fastighetsmagnater, men i år återfinns den rikaste sådana först på fjärde plats. Det är Wang Jialin, som toppade listan i fjol, men som nu halkat ner efter att hans förmögenhet minskat en miljard dollar till 13,2 miljarder dollar.

På andra och tredje plats hittar vi istället ytterligare två internetentreprenörer. Nämligen Robin Li som äger sökmotorn Baidu och lyckats skramla ihop 14,7 miljarder dollar, samt Ma Huateng som äger Alibabas rival Tencent och nu har en förmögenhet om 14,4 miljarder dollar.

Såväl Jack Ma som Robin Li och Ma Huateng har sett sina förmögenheter öka rejält under det senaste året. För fastighetsmagnaterna är utvecklingen dock omvänd.

Bland Kinas 100 rikaste personer är det nu bara 17 som främst blivit rika på fastigheter. Motsvarande siffra förra året var 21. Deras sammantagna förmögenhet sjönk också, från 71 miljarder dollar i fjol till 63 miljarder dollar i år.

Faktum är att Wang Jialin nu är den enda fastighetsmagnaten som tar plats på tio i topp-listan. De övriga har främst ersatts av ägare av företag inom konsumtion och teknologi. Förutom de tre internetgiganterna hittas nu aktörer inom förnyelsebar energi, smartphones, dryckesindustrin samt vitvaror och hushållsmaskiner bland Kinas tio rikaste personer.

Också Kinas rikaste kvinna i fjol, Yang Huiyan, backade från plats 12 till 19. Detta eftersom även hon bygger sin förmögenhet på ett fastighetsbolag, vars börsvärde det senaste året fallit med närmare 40 procent. Yang har under samma tid blivit 2,3 miljarder dollar fattigare.

För den som är närmare intresserad går hela listan över Kinas 400 rikaste personer att se här.
Se hela listan här.

Det trendbrott som årets upplaga av denna lista speglar, är att landets konsumtion är på uppgång medan den enorma fastighetssektorn går allt svagare. Det syns särskilt tydligt av faktumet att fastighetsmagnaternas procentuella andel av listans sammantagna förmögenhet sjunkit från 24 procent i fjol till knappt 17 procent i dag.

Medan fastighetssektorn har backat, så har ägarna av andra företag samtidigt blivit allt rikare. Det totala antalet kinesiska dollarmiljardärer ökade nämligen under årets gång med 44 procent, till 242 stycken.

Och det är numera ett faktum att landets fastighetsmarknad är på tillbakagång. Under årets första nio månader sjönk försäljningen av bostäder med 10,8 procent och av kontorsbyggnader med hela 19,7 procent, jämfört med samma period förra året.

Även priserna sjunker; i september föll de med 1,3 procent jämfört med förra året. Det är femte månaden i rad som landets fastighetspriser backar, vilket är den största minskningen sedan myndigheterna officiellt började föra nationell statistik över marknaden.

Vad denna minskning av priser och försäljning inom fastighetssektorn beror, samt vilket risk det innebär för landets ekonomi, tänkte jag beskriva närmare i mitt nästa inlägg här på Finansliv.

Nu nöjer jag mig med att vidare konstatera hur Jack Ma ytterligare kan komma att rycka på nästa års upplaga av listan. Under veckan har flera banker upptagit bevakningen av Alibaba med idel ljusa utsikter.

Alibabas teckningskurs var 68 dollar, och då Dow Jones stängde i går handlades aktien för drygt 93 dollar. De flesta analysfirmor gav nu i veckan Alibaba en riktkurs på kring 120 dollar, med investmentbanken Pacific Crest som allra mest positiv med 125 dollar.

Morgan Stanley sätter vidare riktkursen på 111 dollar och rekommenderar övervikt, medan Goldman Sachs hör till de mer försiktiga med en neutral rekommendation och riktkurs på 102 dollar.

Jag har själv köpt ett mindre antal Alibaba-aktier via Avanza, för att lättare kunna bevaka utvecklingen. Som ”vanlig kund” hade jag inte förmånen att kunna teckna Alibaba för 68 dollar per aktie, utan fick nöja mig med ett pris som var cirka 20 dollar högre.

I början upplevde aktien en mindre dipp och var nere på under 85 dollar i mitten av oktober. Men den har alltså gått starkt de senaste två veckorna och stigit med omkring 15 procent; en utveckling som får Jack Ma att lägga ytterligare mark mellan sig själv och Kinas fastighetsmagnater.

27 oktober 2014
demokrati

Hongkongs demonstrationer – det ekonomiska perspektivet

För ett tag sedan skrev jag här på Finansliv om de kulturella och samhälleliga splittringar som ligger bakom demonstrationerna och Occupy Central i Hongkong.

Då konstaterade jag att det finns en oro bland stadens invånare angående att de rättigheter (yttrandefrihet, akademisk frihet, pressfrihet osv) som de länge åtnjutit håller på att försvinna, som en konsekvens av Kinas maktövertagande från Storbritannien 1997.

Men förutom detta missnöje med mänskliga rättigheter och kulturell identitet, finns ytterligare en orsak till demonstrationerna som är lättare att sätta fingret på, nämligen en allt större ekonomisk ojämlikhet.

Liksom på många andra platser med en snabb ekonomisk utveckling så är Hongkong ett samhälle med en relativ ojämlik inkomstfördelning. Så har varit fallet i flera årtionden, alltså även då britterna administrerade staden. Men många invånare känner att situationen har blivit ännu värre sedan man hamnade under kinesiskt styre.

Det senaste årtiondet har exempelvis stadens fastighetspriser mer än tredubblats, medan inkomstökning under samma tidsperiod blott var 3 procent.

Denna utveckling gynnar givetvis främst de redan välbeställda, vilket kan ses av faktumet att de fyra rika familjer som dominerar stora delar av Hongkongs ekonomi har aldrig varit rikare än i dag; deras sammanlagda tillgångar uppskattas nu till cirka 1 500 miljarder kronor.

Dessa familjer har alla blivit rika främst via fastighetssektorn. Samtidigt blir det allt svårare för under- och medelklass att alls köpa sig något eget boende.

Ytterligare ett tecken på att ginikoefficienten – ett internationellt etablerat mått för inkomst- och klasskillnader – i Hongkong har stigit från 0,518 år 1996 till 0,537 år 2011 vilket är det sista år som det finns kompletta data för. Det innebär att Hongkong är det i särklass mest ojämlikt i hela den industrialiserade världen.

Enligt många så beror den senaste tidens accelererande ekonomiska ojämlikhet på att stadens politiker och näringslivstoppar ingått en mer eller mindre ohelig allians med Kinas myndigheter.

Hongkongs ekonomi har länge dominerats av en rad affärsmagnater som i internationell media ofta kallas ”tycoons”. Dessa rika affärsmän innefattar förutom stadens fyra rikaste familjer ytterligare något hundratal individer, som även de berikat sig tack vare de galopperande fastighetspriserna men även genom de monopol som finns inom flera områden.

För trots att Hongkong är känd som en fri marknadsekonomi, är monopol och karteller et stort bekymmer som ständigt försvårar vardagen för många lokala småföretagare. Ekonomen Joe Studwell skriver i Financial Times:

Cartels are everywhere in Hong Kong. Supermarkets are a duopoly, one whose pricing power allows the chains to charge higher prices for the same products in some of Hong Kong’s most deprived areas. Drug stores are a duopoly. Buses are a cartel: high-priced, mostly cash-only, running shoddy, dirty diesel vehicles with drivers who earn a pittance. Electricity is provided by two, expensive monopolies that handle everything from generation to distribution, one on Hong Kong island and the other in Kowloon. The container ports are an oligopoly, with the world’s highest handling charges.

Allra värst är läget i fastighetsbranschen, där Studwell menar att de rikaste familjerna har skaffat sig monopol tack vare att de är de enda som har råd att köpa marken i Hongkong till de skyhöga priser som myndigheterna sätter. På så vis kan de sälja fastigheter till 2-4 gånger högre priser än vad de kostar att bygga.

Eftersom de kinesiska myndigheterna vid övertagandet 1997 var beroende av ”tycoonernas” lojalitet för att Hongkongs ekonomi skulle kunna fortsätta fungera, så lät man monopolen inte bara fortgå utan även stärkas. Man har vidare skapat lagar som ger lägre skatt för de rika affärsmännen.

Att kinesiskt kapital från och med 1997 allt snabbare börjat flöda in i Hongkong gynnar också stadens affärsmagnater, eftersom det leder till en ytterligare ökning av fastighetspriserna. Att detta samtidigt innebär en ökad inflation slår givetvis främst mot stadens fattigare invånare.

Vidare har en ökad integration med Kina och kommunistpartiet inneburit att allt fler invånare i Hongkong måste tävla om välbetalda jobb med fastlandskineser som antingen har politiska kontakter eller är beredda att jobba för lägre lön i utbyte mot att ta del av stadens välfärdssystem.

Detta går också hand i hand med en ökad korruption inom såväl politik som näringsliv.

Kort sagt så har Hongkongs ekonomiska utveckling sedan 1997 gynnat stadens allra rikaste, men slagit hårt mot under- och medelklassen. Förutom att ha de bevisat största inkomstskillnaderna i hela den industrialiserade världen, har Hongkong också störst andel av befolkningen som bor i allmännyttiga bostäder.

Teorin om att kommunistpartiet och Hongkongs affärsmagnater lever i symbios fick vidare vatten på kvarn då Kinas president mitt under de pågående demonstrationerna bjöd in cirka 70 av stadens rikaste ”tycoons” till ett slutet möte i Folkets stora hall i Peking.

Syftet med mötet antogs vara att försäkra sig om affärsmännens lojalitet vad gäller Pekings inställning till demonstrationerna som ”olagliga”, och dessutom få de rika att stödja den ”demokrati” som Kina lovat Hongkong i form av val där kommunistpartiet på förhand utser kandidaterna som har möjlighet att bli Hongkongs nya statschef.

Kritiker kallade mötet för ”en perfekt illustration” av hur Kina styrt Hongkong sedan 1997; att driva genom sin politik genom att med morot och piska söka stöd för sin linje bland stadens mäktiga elit.

Ett liknande möte har ägt rum en gång tidigare, nämligen 2003, efter att en halv miljon invånare tågat genom Hongkongs gator i protest mot ett okänsligt kinesiskt lagförslag angående omstörtning av regeringsmakten. Även då kallades stadens ”tycoons” till Peking då kommunistpartiet ville försäkra sig om dess lojalitet.

Så vad sägs egentligen under dessa möten mellan Kinas president och topparna i Hongkongs företagsvärld? Flera analytiker menar att ledarna i Peking kontinuerligt försäkrar affärsmagnaterna om att deras ekonomiska intressen i Hongkong inte kommer hotas, så länge de dansar efter Kinas politiska pipa.

Det handlar dels om att politikerna i Peking lovar att hålla borta kinesiska företag från Hongkong, då dessa lätt skulle kunna ta en stor del av den monopoliserade fastighetsmarknaden där. Men det handlar även om att vidga affärsmännens möjligheter genom att ge dem tillträder till den kinesiska marknaden; bara Hongkongs fyra rikaste familjer äger i dag cirka 50 miljoner kvadratmeter land på det kinesiska fastlandet.

Tack vare sina band till Kina sitter många av Hongkongs rika affärsmän dessutom i den särskilda ”valkommitté” som utser stadens regeringschef. Det handlar alltså om en win-win-situation där Peking byter till sig politisk lojalitet mot ekonomiska intressen och möjligheter. Det tjänar såväl Peking som Hongkongs affärselit på – de som får ta smällen är stadens befolkning.

Motsättningarna blev knappast mindre av att Hongkongs regeringschef Leung Chun-ying – som har bevisat nära band till Kinas kommunistparti – för någon dryg vecka sedan sade rent ut att Hongkong måste undvika fria demokratiska val, eftersom stadens fattiga annars skulle allt för mycket att säga till om.

Över hälften av Hongkongs invånare tjänar mindre än 16 000 kronor i månaden, och Leung uttryckte tvärt sin oro för att man i demokratiska val skulle tvingas ”tala till” denna fattigare del av befolkningen. Uttalandet påminde om en ansedd kinesisk akademiker som nyligen varnade för att Hongkongs ekonomi skulle sluta fungera om man inte främst såg till ”tycoonernas” behov.

Det är alltså lätt att förstå frustrationen bland demonstranterna på Hongkongs gator. Stadens klassklyftor ökar i takt med fastighetspriserna och inflationen. Samtidigt berikar sig en skyddad elit på allmänhetens bekostnad – genom förhandlingar med det kommunistparti som inskränker på stadens frihet och rättigheter.

Men det finns också de inom Hongkongs affärsvärld som har tagit ton mot den ökande ojämlikhet som Kinas allt större inflytande över Hongkong innebär. Främst märks hedgefondförvaltaren Edward China, som skapat en grupp vid namn ”Finance and Banking Professionells in Support of Occupy Central”.

Det är en grupp som består av drygt 70 personer från bank- och finansvärlden som menar att Kinas inflytande är ett stort hot mot Hongkongs status som finanscentrum. För även om det på kort sikt innebär ökade affärsmöjligheter för denna och flera branscher, så kommer inflytandet på långt sikt urholka förtroendet för Hongkong i omvärlden, menar gruppen.

Förutom rent yrkesmässiga motiv så talar Chins grupp vidare om moral; man vill inte att ljusskyggt kinesiskt kapital ska flöda in och tvättas Hongkong, samtidigt som politik och näringsliv i allt större utsträckning domineras av personliga kontakter och allehanda svågerpolitik. Gruppen tycker vidare att akademisk frihet, yttrandefrihet och ett fritt rättsväsende är ett för högt pris att betala för att närma sig Kina ekonomiskt.

I nästa nummer av Finansliv – som finns i butikshyllorna sista veckan i november – finns en lång feature skriven av mig där jag intervjuar Edward Chin på plats i Hongkong. Där talar vi om ovanstående frågor samt hans personliga relation till regeringschefen Leung, och de hot mot personlig säkerhet som Chin och andra upplever genom att ta strid mot Kina.

Vidare finns det vissa tecken på att demonstrationerna i Hongkong börjar skaka såväl politiker som affärsmän. En anledning till att Xi Jinping kallade till stormöte i Peking, tros vara tecken på att bland annat Asiens rikaste man Li Ka-shing planerar sälja delar av sina tillgångar i Hongkong och istället investera i Europa.

Jon Studwell menar att stadens affärselit inte varit så här nervös sedan andra världskriget, och att det skulle få stora psykologiska konsekvenser om den ikoniska Li Ka-shing beslutar sig för att minska närvaron i Hongkong.

Redan nu har lokala ”tycoons” sålt av med andelar i stora butikskedjor, då detaljhandeln är en sektor som drabbats negativt av protesterna. Samma oro finns inom andra delar av servicesektorn; inte minst turistnäringen där kineser utgör en allt större andel av Hongkongs besökare.

Under de pågående protesterna har Kinas myndigheter förbjudit flera resebyråer att anordna resor till Hongkong, för att de kinesiska turisterna inte ska kunna ta del av demonstrationernas budskap.

Även om demonstranterna har minskat i antal, så är viktiga delar av stadens gator fortfarande avspärrade. Det har slagit hårt mot hotell, restauranger och butiker.

Och oavsett hur situationen utvecklar sig kommer det också slå hårt mot Hongkongs status som internationellt finanscentrum. Fortsatta protester och sammandrabbningar ökar osäkerheten hos utländska företag och investerare. Men ett ökat kinesiskt inflytande kan potentiellt skada förtroendet för stadens institutioner ännu mera med tiden.

10 oktober 2014
demokrati

Varför Hongkong är splittrat, och hur det hotar stadens framtid

Förra helgen skrev jag här på Finansliv om demonstrationerna i Hongkong, med fokus på själva händelseförloppet och mina egna upplevelser av vad som skedde på gatorna.

Ockupationen av stadens centrala delar fortsätter alltjämt, även om antalet demonstranter har minskat betydligt och protesterna över huvudtaget lugnat ner sig. Det finns inte längre några poliser som brukar våld på gatorna – och likaledes har demonstranterna öppnat små tunnlar i de ockuperade områdena så att stadens tjänstemän kan komma till jobbet vid myndigheternas högkvarter.

Båda sidor har alltså kompromissat i sina handlingar. Men vad gäller ställning och uppfattning så har ingen av parterna backat en tum.

Demonstranterna kräver fortfarande regeringschefens avgång samt utökad demokrati, medan myndigheterna fortsätter vidhålla att protesterna är olagliga och nu under torsdag kväll prompt avslutade en dialog med demonstrerande studenter med motiveringen att deras hållning ”strider mot allmänhetens intressen och politisk etik”.

Vi befinner oss alltså i ett dödläge. Det är svårt att sia om vad som kommer ske härnäst, förutom faktumet att ingen av parterna kommer ge upp sin hållning. I detta inlägg vill jag försöka förklara varför denna situation har uppstått – vad är det som orsakar dessa allvarliga splittringar dels mellan Hongkongs befolkning och myndigheter, men även mellan olika delar av själva befolkningen?

Det finns ekonomiska anledningar som bottnar i att Hongkong har de i särklass största klassklyftorna och inkomstskillnaderna av alla industrialiserade länder i hela världen. Ojämlikheten har blivit ännu större sedan Hongkong lämnades över till Kina från Storbritannien 1997, vilket delvis beror på kinesiska pengar som drivit upp fastighetspriserna.

Men den ekonomiska aspekten tänkte jag behandla i mitt nästa inlägg här på Finansliv. I dag vill jag istället skriva om en ännu viktigare anledning till splittringarna i Hongkong, nämligen den kulturella aspekten och stadens starka vilja att bevara sin unika kulturella identitet.

Sedan Kina tog över Hongkong har Peking medvetet fört en politik som ska fostra stadens invånare att bli kinesiska patrioter, med respekt och trohet mot myndigheterna på fastlandet. Det kan exemplifieras bland annat genom att myndigheterna 2012 försökte ändra curriculum vid Hongkongs grundskolor till att inkludera ”moralisk och patriotisk utbildning”, med klasser som skulle lära eleverna att älska kommunistpartiet.

Denna sommar utfärdade Kinas kabinett likväl dokument med uppmaningar om att Hongkongs alla domare och annan juridisk personal måste möta det politiska kravet att ”älska landet” – en kodslogan för att underkasta sig de kinesiska myndigheternas direktiv och önskan.

Dessa båda försök att ändra på utbildning och rättsväsende mötte dock motstånd och misslyckande. Tusentals protesterande elever och föräldrar fick myndigheterna att 2012 lägga planerna om patriotisk utbildning på hyllan. Vidare samlades hundratals svartklädda advokater och domare i Hongkongs centrala delar för att visa sitt missnöje med idén att skrota ett fritt rättsväsende till förmån för den kinesiska modellen.

En stor andel av Hongkongs invånare tolererar helt enkelt inte inskränkningar likt dessa vad gäller frihet, civilsamhälle och kultur. Särskilt inte med argumentet om att staden nu är kinesisk och därmed bör lyssna på Kina. Vad som fick människor att i hundratusental gå ut på Hongkongs gator för en dryg vecka sedan var nämligen främst önskan och målmedvetenheten om att bevara en kulturell identitet som i allt väsentligt skiljer sig från Kina.

Denna känsla beskrivs väl av en ung man som förra veckan sade till New York Times: ”Jag anser inte att jag negligerar min kinesiska identitet, för jag har aldrig känt mig kinesisk till att börja med”.

En annan arg demonstrant sade: ”Vi vill inte förknippas med kommunistkina, för de har förstört den kinesiska kulturen”.

Ytterligare en demonstrant – iklädd en tröja med brittiska flaggan på bröstet – sade: ”Vi föredrar att styras av ett demokratiskt land – inte av en diktatur som massakrerar sin egen befolkning”, med anspelning på massakern vid Himmelska fridens torg som redan 1989 satte stor oro i Hongkongs befolkning.

Det är förvisso sant att Hongkong inte var någon demokrati heller under brittiskt styre. Men staden åtnjöt icke desto mindre yttrandefrihet, akademisk frihet, mötesfrihet, pressfrihet, ett fristående rättsväsende och fritt kulturellt utbyte med omvärlden. Allt detta är rättigheter som kommunistpartiet i Kina motsätter sig – och som stadens invånare nu känner hotas i allt större utsträckning.

Hongkongs fria klimat har inte bara skapat några av världens bästa universitet och mest stabila juridiska institutioner – det har också gett upphov till en dynamisk populärkultur med framgångsrika filmregissörer, tv-serier och kantonesisk pop som konsumeras av utlandskineser världen över. Det är en stor kontrast från det kinesiska fastlandet där kommunistpartiet eftersöker monopol på kulturen, och hårda ideologiska tumskruvar finns på såväl media som läroinstitutioner och filmregissörer.

Ett stående argument för att Hongkong nu ska rätta sig efter diktaturens pipa är alltså att staden sedan 1997 formellt är kinesisk, samt att kommunistpartiet genom att låta invånarna 2017 välja sin egen regeringschef tillåter ett större mått av demokrati än vad britterna någonsin gjorde.

Det var just det omtalade valet av ny regeringschef som utlöste förra veckans demonstrationer i Hongkong; Kina hade lovat ”fria, allmänna val” till 2017, men ändrade sig sedan och sade att befolkningen endast skulle få välja mellan kandidater som kommunistpartiet utsåg. Det ansåg Peking vara nog demokratiskt med tanke på Hongkongs koloniala historia.

Men dessa argument biter inte på stadens befolkning. För många är frågan så enkel som att Kina lovade allmänna val och sedan svek sitt löfte. Särskilt gäller det de yngre invånarna, som själva inte vuxit upp under brittiskt styre, och inte ser en forna kolonialmakt som någon måttstock för sina egna framtida rättigheter.

Man förstår inte varför ens rättigheter ska begränsas av en regim i Peking som man inte har några känslor för eller känner sig ha något gemensamt med. ”Varför ska några korrupta gubbar i norra Kina bestämma vilka filmer jag får se på, eller förbjuda mig att använda Facebook?”

University of Hong Kong – mitt gamla universitet – genomför varje halvår sedan 1997 en opinionsundersökning där stadens invånare får svara på hur de kategoriserar sig själva. De sex svarsmöjligheterna innefattar: ”hongkongbo”, ”asiat”, ”global medborgare”, ”kines från ett etniskt perspektiv”, ”kines” samt ”medborgare av kinesiska folkrepubliken”.

De två svaren som myndigheterna i Peking helst skulle se att befolkningen svarade är givetvis: ”kines” och ”medborgare av kinesiska folkrepubliken”. Men andelen som vi senaste undersökningen svarade något av dessa två alternativ var lägre än någonsin förutom vid två tillfällen 1997 och 2007.

Samtliga andra fyra svarsalternativ nådde en högre andel, och obestridligt först kom kategorin ”hongkongbo”.

För många innefattar begreppet ”hongkongbo” också att man som invånarna genom globalisering, språkkunskaper och resor är med och formar en helt annan stad än vad som går att hitta på fastlandet. Det ligger något i det, vilket kan exemplifieras av min flickvän, som är född och uppvuxen i Peking och för första gången besökte Hongkong nu för några veckor sedan.

Som en stolt pekingbo hade hon inte särskilt höga förväntningar inför resan, men efter en vecka var hon lyrisk över hur ”sofistikerat” invånarna här betedde sig. Hon förvånades över hur de stod i kö, slängde skräp i papperskorgen, inte spottade på gatan, bad om ursäkt om de gick in i varandra, inte kastade sig genom dörren på tunnelbanan i jakt efter en sittplats samt hur de faktiskt tackade varandra då de handlade eller frågade om hjälp. Sådant som vi skulle kalla för vanligt hyfs, och som av flera anledningar är mycket sällsynt på det kinesiska fastlandet.

Detta är också en del av den kulturella identitet som många hongkongbor är rädda kommer försvinna i takt med Kinas ökande inflytande. Det stora influxet av kinesiska turister och deras beteende här har redan orsakat stort ramaskri bland lokalbefolkningen. Man störs över kinesernas själviska högljuddhet, samt hur den annars kliniskt rena tunnelbanan råkat ut för såväl skamlös nedskräpning som barn som pissar på golvet.

Upprördheten över allt detta verkar vara störst bland stadens unga befolkning, vilket kan ses av att det främst är ungdomar som tagit över gatorna under de senaste veckornas demonstrationer och aktivism.

Opinionsundersökningar har även visat att det var en stor majoritet av åldersgruppen 15-24 som motsatte sig det kinesiska beslutet att Peking skulle nominera kandidaterna vid valet av nästa regeringschef, medan den äldre delen av befolkningen de facto stödde förslaget.

Likaledes var det en betydligt större andel av den yngre befolkningen som stödde ockupationen av stadens centrala delar innan den påbörjats, jämfört med den lägre grad av sympatier som fanns bland den äldre befolkningen.

Denna splittring mellan unga och gamla förklaras väl i en artikel av Wall Street Journal, där reportern besöker en familj som intervjuas om sina olika uppfattningar angående demonstrationerna. Sonen i familjen som själv deltog i protesterna uttrycker vikten av demokrati och rädslan för kommunistpartiets metoder. Hans dröm är att bli fotograd trots den låga lön som detta yrke i regel innebär.

Pappan i familjen kom hit från Kina med två tomma händer. Till en början delade han rum med flera främlingar under fattiga förhållanden. I dag äger han en jadebutik och är omåttligt stolt över att ha kunnat köpa en lägenhet här samt bekostat sin sons universitetsstudier. För pappan är politik något ointressant – det viktigaste är att tjäna pengar och han är nu djupt besviken på sonens vägval.

En enkel förklaringsmodell till detta är givetvis att dagens ungdomar är mer idealistiska än sina föräldrar. De har aldrig gått med hungriga magar, och har från början åtnjutit en materiell status som gjort självförverkligande mycket viktigare än självändamålet att tjäna pengar. De är beredda att offra karriär och delar av inkomsten för utökad demokrati och rättigheter.

Således kan man spekulera i hur kommunistpartiet i Kina inte har hängt med i den snabba samhällsutveckling som Hongkong genomgått. Stadens invånare har alltid haft rykte om sig att vara mer intresserade av att tjäna pengar än ägna sig åt politik. Den nya generationen visar motsatta tendenser, särskilt som själva grundpelaren i demonstrationerna har varit motstånd till kinesiska myndigheter och de värderingar som dagens Kina står för.

Hongkong är även en så pass globaliserad stad där fri media och fritt internet innebär att särskilt den yngre befolkningen inte kan luras med myndigheternas historier om hur ”utländska krafter” ligger bakom de senaste veckornas tumult – vilket är versionen som spritts bland alla folklager på det kinesiska fastlandet.

Hur det än må vara med anledningarna, så tjänar faktumet att det främst är unga hongkongbor som står upp mot det ökade kinesiska inflytandet till att ytterligare tydliggöra Kinas misslyckande att fostra stadens befolkning till goda kinesiska patrioter.

Det innebär tvärtom att den första generationen av Hongkongs invånare som vuxit upp under Pekings styre, är de som tydligast tar avstånd från kommunistpartiet. Under motdemonstrationer i Mongkok förra veckan skrek studenter till och med åt irriterade turister och inhyrda ligister att ”sticka tillbaka till Kina”.

Detta faktum är givetvis särskilt oroande för kinesiska myndigheter, eftersom ungdomen är stadens framtid. Efter två veckor av tårgas, arresteringar, våld och förödmjukelse är det heller inte mycket som pekar på att stadens unga kommer bli mer kompromissvilliga eller vänligt inställda till Kina. En lokal krönikör sade att Hongkong aldrig kommer bli sig likt igen efter dessa protester.

Att Hongkong nu också urholkas på alla de rättigheter som gjort staden till ett framgångsrikt unikum, kan också betyda att man dräneras på talanger. Kinas ökande inflytande över stadens lärosäten och institutioner har redan fått många utländska studenter och företag att tänka till en extra gång innan man investerar tid och pengar i staden.

Dräneringen kommer även märkas bland lokalbefolkningen. Då jag tidigare i veckan var ute och fotade i ett bostadsområde, kom en kvinna i min egen ålder fram och frågade på perfekt engelska vad jag gjorde i Hongkong. Hon var på väg hem från protesterna där hon varit för att ”stötta demonstranterna”, och berättade samtidigt att hon bodde i San Francisco och bara var i Hongkong tillfälligt för att besöka sina föräldrar.

Hon jobbade till vardags på ett it-företag och gav ett väldigt intellektuellt intryck. Vi började prata om protesterna, och jag frågade kvinnan om hon inte saknade Hongkong. Hon svarade: ”Jag älskar verkligen Hongkong, men jag har inget hopp för stadens framtid”.

Hon menade att friheten och alla de värden som Hongkong alltid stått för nu är allvarligt hotade. Därför håller hennes arbetsgivare på att ordna ett amerikanskt green card till henne som räknas vara klart nästa år. Och då det är färdigt planerar kvinnan ordna så att hela hennes familj kan flytta med henne till USA.

4 oktober 2014
demokrati

Tårgas, gatuslagsmål och splittringar i Hongkong

Det har varit en dramatisk och känslosam vecka i Hongkong. Då jag landade förra helgen hade studenter precis drabbat samman med polis just utanför myndigheternas högkvarter i stadens centrala delar. Medborgarrörelsen Occupy Central uttalade då sitt stöd för studenterna, och uppmanade sina deltagare att göra gemensam sak med dem.

Kvällen efter åkte jag för första gången och bevittnade sammanstötningarna. Då jag klev ur taxin möttes jag av en frän doft; tårgas som avfyrats av kravallpolis för att hålla demonstranterna stången. Taxin ville inte åka längre och efter ett par minuters promenad förstod jag varför. Finansdistriktet påminde om inget mindre än en krigszon.

En linje tungt utrustade kravallpoliser stod bara några meter bort från den ilskna folkmassa som för full hals skrek ”förtryckare” och uppmanade dem att gå i strejk. Då jag tog mig upp på en bro blev jag genast bortkörd – tillsammans med dussintals andra – av en handfull kravallpoliser med sköldar och gasmasker som bildade en kedja och gick emot oss.

Det pågick under kvällen en katt-och-råtta-lek mellan poliser med tårgas och batonger å en sidan, och demonstranter med simglasögon och blöta handdukar runt munnen å andra sidan. Visa av dem hade till och med virat in sina armar och huvuden i plast som skydd mot tårgasen, vilken avfyrades cirka 80 gånger under föregående helg.

Det var starka känslor samt mycket rop och skrik från demonstranterna. Men till skillnad från polisen så använde de sig inte av våld en enstaka gång. Med uthållighet och smartphones dirigerades olika grupper av demonstranter mellan olika platser, för att undvika konfrontation med polisen men samtidigt inte lämna de viktiga gator man var ute efter att ockupera.

En student jag träffade förklarade att målet med Occupy Central och dessa demonstrationer är att lamslå viktiga delar av staden för att tvinga myndigheterna till politiska samtal. Som jag tidigare utförligt skrivit om här på Finansliv, så vill man genom dessa protester uppnå utökad demokrati och rätten för stadens invånare att välja sin egen ledare.

Metoden är alltså att visa sitt missnöje och tvinga fram dialog genom fredliga protester. Och då man genom stark disciplin lyckades hålla demonstrationerna fredliga, samtidigt som polisen använde sig av bryska metoder, svängde allmänhetens sympatier snabbt över på demonstranternas sida.

Opinionsundersökningar visade just innan sammandrabbningarnas början att en knapp majoritet av befolkningen var emot en ockupation av stadens centrala delar. Men under de kommande dagarna hjälpte folk i alla åldrar, samhällsklasser och yrkesgrupper till att förse demonstranterna med livsmedel och andra förnödenheter.

Kravallpolisen drog sig tillbaka i början av veckan, och den fredliga ockupationen inte bara fortsatte utan spred sig till andra delar av Hongkong. Jag åkte runt och kollade in läget i shoppingområden som Causeway Bay, samt tätbefolkade luggslitna stadsdelar som Mongkok i norra Hongkong bara drygt ett par mil från gränsen till Kina.

Kulmen för demonstrationerna kom 1 oktober, som är Kinas nationaldag och tillika helgdag även i Hongkong. Bara i stadens centrala delar befann sig över 100 000 demonstranter på några av de största och viktigaste gatorna. I andra stadsdelar tiotusentals fler. Allt sköttes fredligt; demonstranterna sopsorterade och gjorde till och med sina läxor. Överallt leenden och motiverande tal.

Men de senaste dagarna har situationen tagit en dramatisk vändning. Stadens hatade regeringschef Leung Chun-ying skålade under nationaldagsfirandet med kinesiska tjänstemän och sjöng Kinas nationalsång. Det är klart att hans lojalitet är med ledarna i Peking, som till varje pris vill undvika att de pågående demonstrationerna röner någon framgång.

Myndigheterna i såväl Kina som Hongkong förhöll sig trots protesternas storlek obevekliga i sin ställning. Man upprepade flera gånger att vad ockupationen av gatorna är olaglig och krävde att demonstranterna ska gå hem. Genom att i mitten veckan ”bjuda in till samtal” lyckades man köpa tid och minska antalet protesterande som efter ledigheten återgick till arbetet.

Sedan under gårdagen hände något riktigt obehagligt. Efter att folkmassorna minskat i antal och tropiska regnskurar ytterligare försvårat situationen för de som valt att sova utomhus, attackerades demonstranterna plötsligt av hundratals motdemonstranter. Värst var det i Mongkok, där dussintals personer slogs blodiga och många fördes till sjukhus. Liknande scener har inte utspelat sig i Hongkong sedan Kina drog igång Kulturrevolutionen 1966.

Spekulationer uppstod genast om vad som var i görningen. Det är känt att många hotell- och butiksägare är starkt emot ockupationen av gatorna eftersom det försämrar deras affärer. Så det verkade först som att arga folksamlingar av dessa yrkesgrupper tog tillfället i akt att köra i väg demonstranterna.

Det var också tal om att våldsverkarna hyrts in av myndigheterna, vilket är en vanlig metod för att få bukt med liknande lokala protester i Kina. Mycket riktigt visade det sig senare under kvällen att flera av de arresterade och mest våldsamma anti-demokrati-demonstranterna tillhörde södra Kinas triader och med största sannolikhet fått betalt för att attackera de fredliga protesterna.

Ända sedan demonstrationernas början har en viss orolighet funnits för att Kina ska blanda sig i leken, kanske till och med genom militära då man redan har militära styrkor på plats i Hongkong. Studenter som jag talade med i går var modfällda, då det nu istället verkade som att Kina hyrt in civila ligister. ”Hongkong håller på att försvinna” sade en av dem hopplöst.

Under dagen har dock demonstranterna med fredliga metoder tagit tillbaka delar av Mongkok och Causeway Bay. Protesterna kommer fortsätta, men stor risk finns för att demonstranterna på grund av våld förlorar mark och ”bara” kommer kunna hålla stadens centrala delar. Mycket rykten florerar, och det är svårt att vet vad såväl myndigheter som demonstranter planerar att göra härnäst. Dessutom är demonstranterna splittrade i olika grupper; det finns grupper med bara studenter, grupper med andra aktivister och så demonstranter som säger inte tillhöra någon grupp alls.

Det är ungefär där vi står nu. En röra av protester, våldsamheter, fula knep och osäkerhet. Detta inlägg blir relativt kort och utan länkar till relevanta nyhetskällor för nu ska jag slänga kameran på axeln och bege mig ner till Mongkok för att se hur händelseförloppet utspelar sig.

De närmsta dagarna kommer jag fortsätta skriva ett par inlägg här om situationen i Hongkong. Bland annat hur demonstrationerna blottar de stora splittringar som finns i Hongkongs samhälle; såväl mellan gammal och ung som rika och fattiga.

Kommer även skriva om hur detta påverkar Hongkongs speciella status som asiatiskt finanscentrum och länk till Kina. Ni kommer även framöver få se en längre rapport om detta i tryck i magasinet Finansliv.

20 september 2014
central

Snart exploderar det i Hongkong

I början av sommaren skrev jag här på Finansliv ett inlägg med titeln ”Kinas inflytande hotar Hongkongs status som finanscentrum”. Det handlade om faktumet att Kinas inflytande i Hongkong bara ökar, med fara för bland annat mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet.

Rörelsen Occupy Central har uppstått som en slags motståndsrörelse mot denna utveckling, och har länge hotat med att genom fredliga protester ockupera Hongkongs centrala finansdistrikt om regimen i Peking inte håller tidigare löften om att hongkongborna ska få rösta fram sin nästa borgmästare år 2017 enligt principen ”en man, en röst”.

Rörelsen har från sin början fått utstå hot från kommunistpartiet bland annat om risken för undantagstillstånd och armétrupper i Hongkongs centrala delar om dessa protester skulle bli verklighet. Den spända situationen ledde bland annat till att cirka en halv miljon av Hongkongs invånare deltog i en demokratidemonstration 1 juli.

Och sedan jag skrev om detta ämne här på Finansliv i juli så har situationen i Hongkong blivit mycket värre, och insatserna ökat från alla inblandade parter.

Efter en nervös sommar lät Kinas regim till slut hongkongborna veta att de inte alls kommer få välja sin egen borgmästare 2017. Visserligen kommer ”en man, en röst” att gälla då den nya borgmästaren tillträder, men valet kommer bara stå mellan ett par kandidater som på förhand godkänts av kommunistpartiet.

Detta ”förslag” offentliggjordes av regimen i Peking den 31 augusti, och ska antas eller nobbas av Hongkongs lagstiftande församling i början av nästa år. Det är knappast ett förslag som är öppet för förhandlingar: Kina uttryckte tydligt att alternativet till förslaget är ingen omröstning över huvudtaget..

Tillkännagivandet av planerna skapade uppståndelse redan samma kväll, då polis använde tårgas mot demonstranter som försökte bryta sig genom kravallstaket till den byggnad där kommunistpartiets tjänsteman läst upp förslaget.

Som ett svar på förslaget bestämde sig Occupy Central för att förbereda en ”civil olydnads-kampanj” som ska börja tidigt i oktober. Anledningen till detta är att potentiella aktivister ska få tid att tänka över sitt deltagande i kampanjen, men också att det ska ges tid till att träna och organisera sig. Occupy Central har under de senaste veckorna köpt bland annat tält och 40 mobila utedass. Under träningssessioner har deltagarna fått lära sig att stå emot såväl vattenkanoner som tårgas.

I samband med att kommunistpartiet lade fram förslaget om valproceduren för nästa borgmästare, sågs också minst fyra bepansrade fordon från Kinas armé med monterade vapen åka runt på gatorna i de centrala områdena Yau Ma Tei och Jordan. Utvecklingen har fått jämförelserna med förspelet till massakern vid Himmelska fridens torg 1989 att bli allt fler och tydligare.

Det känns nu i luften att oktober börja närma sig: Förra helgen hölls en tyst protestmarsch med tusentals svartklädda deltagare i Hongkong. De höll plakat och banderoller som uttryckte besvikelse mot Pekings beslut att svika sina löften om utökad demokrati i Hongkong, men också uppmaningar till civil olydnad och bojkott av klasser vid stadens universitet.

Studentaktivister ska börja bojkotta lektioner från och med 22 september (alltså nu på måndag), vilket flera universitetslärare också uttryckt sitt stöd för.

Och just det här med vilket stöd Occupy Central respektive ökat kinesiskt inflytande har i Hongkong är svårbedömt. I mitt förra inlägg tidigare i somras skrev jag att kommunistpartiet tack vare sin ekonomiska och politiska makt har vunnit över stora delar av Hongkongs finans- och affärsvärld på sin sida. Också fyra stora globala revisionsföretag (Deloitte, PwC, KPMG och Ernst & Young) motsatte sig i ett tydligt gemensamt ställningstagande alla pro-demokratiska rörelser och protester i staden.

Men nu har även en grupp vid namn ”Finance and Banking Professionals in Support of Occupy Central With Peace and Love” skapats. Den består av ett 80-tal anställda inom bank och finans, som nu i veckan offentliggjorde att de satt igång en internationell mediakampanj i syfte att uppmärksamma kampen för demokrati i Hongkong.

Gruppen har bland annat betalat för annonser i New York Times och Wall Street Journal med en direkt uppmaning till Kinas president Xi Jinping att respektera Hongkongs önskan för demokrati, samt att inte ”återupprepa [massakern vid] Himmelska fridens torg” i Hongkong eftersom ”hela världen nu ser på”.

En medlem av gruppen vid namn Edward Chin läste upp detta meddelande under ett event i centrala Hongkong nu i veckan. Han sade vidare att rörelsen Occupy Central är viktig inte för själva tanken om ockupation, men för att den för med sig ett nödvändigt moraliskt uppvaknande.

Dessutom menar Edward Chin att ökat kinesiskt inflytande i det långa loppet innebär ett sämre affärsklimat i Hongkong, eftersom man då i framtiden måste dras med korruption och regleringar från Peking. Det är stick i stäv mot många andra affärsmän och de ovanstående revisionsföretagen, som istället ser Occupy Centrals aktiviteter som det största hotet mot deras verksamhet.

Undersökningar från media och universitet har visat att en knapp majoritet är emot Occupy Centrals planer på att ockupera finansdistriktet. Men samtidigt är hongkongborna också emot ökad kinesisk inblandning i politiken, eftersom halva stadens befolkning vill att den lagstiftande makten ska nobba det kinesiska förslaget angående valproceduren av nästa borgmästare, medan bara drygt 30 procent är för förslaget och 13 procent osäkra eller ointresserade.

En stor undersökning som nyligen genomfördes av South China Morning Post gav vid handen att ju yngre och mer välutbildade de svarande var, ju mer negativa var de angående såväl kommunistpartiet som Hongkongs framtid i stort.

En majoritet av befolkningen säger sig vara mot protesterna, men också en växande del är emot Peking(?). Samtidigt är det också fler som vill att politikerna ska nobba förslaget än anta det. Undersökningen visar även att de yngre och bättre utbildade är större motståndare till kommunistpartiet, men även mer pessimistiska om framtiden.

Vad gäller förslaget om valproceduren så finns en stor risk att det kommer röstas ner, eftersom de så kallade ”pan-demokraterna” har en tillräckligt stor andel ledamöter i den lagstiftande församlingen för att på egen hand kunna fälla förslaget, som ju de facto innebär en omöjlighet för någon med en demokratisk agenda att bli borgmästare i Hongkong.

Men frågan är om det alls lönar sig att rösta ner förslaget. Regimen i Peking är extremt tydlig att vare sig ett nedröstat förslag eller omfattande gatuprotester kommer leda till större demokratiska rättigheter till Hongkong. Man vidhåller också att det oavsett vilket aldrig kommer på fråga med en borgmästare i Hongkong som motsätter sig regeringen i Peking eller enpartisystemet som sådant.

En aspekt som är viktig och inte kan underskattas är att majoriteten av Hongkongs sju miljoner invånare utgörs av kineser som själva flytt Kina undan politiskt förtryck, eller barn till dessa politiska flyktingar. Särskilt under 1950- och 60-talen flydde miljontals kineser undan svält och förföljelse till Hongkong med livet som insats. Dessa invånare kommer kämpa hårt mot att samma kommunistparti nu ständigt ökar sitt inflytande över Hongkong.

Det är alltså upplagt för bråk mellan målmedvetna aktivister och en auktoritär regim. Under oktober månad kommer det börja hända saker på allvar i Hongkong. Kom ihåg vart ni läste det först.