29 mars 2012
Afrika

Kinesiska företag tar över Afrika

Har på senare tid läst flera artiklar i svensk affärsmedia angående Afrikas tillväxt. Kontinenten sägs ju vara tillväxtmarknaden över alla andra, med goda förutsättningar för ekonomisk utveckling och därmed även investeringar.

Men vilka företag kan dra nytta av Afrikas framtida ekonomiska tjurrusning?

Det verkar främst vara kinesiska dana. Som bekant har ju Kina varit väldigt aktivt i Afrika på senare år – enligt vissa rapporter har kinesiska företag investerat cirka 100 miljarder kronor i Afrika sedan år 2000.

Detta har, med rätt eller orätt, kallats för ”kinesisk kolonialisering”, där Kina ämnar byta investeringar i infrastruktur och telekom mot afrikanska naturtillgångar.

Hur det än må vara med den saken, så har de senaste årens utveckling givit kinesiska företag ett försprång i Afrika, och de tar nu marknadsandelar från europeiska och japanska exportörer.

Enligt en ny rapport från Standard Bank har kinesisk export till Afrika trefaldigats sedan 2002, och står nu för 18,6 procent av kontinentens totala import.

Financial Times påpekar att Afrikas import från Tyskland, Storbritannien, Italien, Spanien och Japan var mindre i fjol än 2008. Under samma tid har importen från Kina ökat med 38 procent.

Kinas president Hu Jintao blir allt populärare i Afrika

Då Kina påbörjade sin ekonomiska aktivitet i Afrika, skeppades lågprisvaror som textil och plast in; en konkurrens som sades drabba de inhemska afrikanska industrierna på ett negativt vis.

Men då Kinas industri blir allt mer avancerad, syns det också på det varor man exporterar. I dag är det mobiltelefoner och motorfordon som i stället konkurrerar ut västerländska produkter.

Detta sker genom att produkterna är billigare, men också genom goda kinesiska relationer med afrikanska länder och billig arbetskraft.

Exempel 1: Huaweis smartphone Ideos sägs vara ”världens billigaste telefon med Google Android”. Den blir ännu billigare i Kenya i och med subventioner från inhemska telekomföretaget Safaricom.

Ideos kostar drygt 600 kronor i Kenya. Trots att den lanserades så sent som 2010, hade den 45 procent av marknaden för smarthphones i Kenya redan året därpå.

Exempel 2: Då Kina säljer jordbruksmaskiner till Afrika, skickar man även med personal som lär bönderna hur maskinerna används.

Många afrikanska jordbrukare har aldrig använt liknande maskiner förut. det spelar därför ingen roll hur bra en västerländsk maskin än må vara; förstår man inte hur den fungerar så är den värdelös.

Båda exemplen utvecklas vidare i Financial Times.

Relationen Kina-Afrika är en helt annan fråga, och särskilt då Kinas syfte med sin verksamhet i Afrika.

Kritiker menar att Kina gör sitt bästa för att suga ut kontinenten på naturresurser, utan att bry sig om demokrati eller mänskliga rättigheter.

Förespråkare säger samtidigt att Kina har skapat otaliga jobbtillfällen i Afrika, och att dess investeringar i infrastruktur och industri gör med gott än det bidragsberoende som väst har påtvingat kontinenten.

Själv tror jag väl att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Särskilt som europeiska länder under århundraden slitit isär och våldfört sig på hela Afrika, så är det väl aningen modigt att komma med så häftig kritik mot Kina, som i alla fall inte haft ihjäl eller förslavat kontinentens befolkning (må vara att de säljer vapen till tveksamma regimer).

För den som är mer intresserad av Kinas relation till Afrika, har jag på min nyhetsblogg tidigare skrivit ett par dussin artiklar om just detta ämne.

Det kan vara en av Sveriges största samling nyhetsartiklar i ämnet. Behandlar såväl positiva som negativa aspekter.

Se exempel nedan, och skaffa en egen uppfattning av Kinas aktivitet i Afrika:

Video: Kina Afrikas nya kolonialherrar? (30 nov 2011)
Video: Kineserna kommer! (2 nov 2011)
Analys: Kina sålde vapen till Gaddafi (7 sep 2011)
Cameron och Clinton varnar Afrika för Kina (23 juli 2011)
Kina i Afrika – del 2 (3 nov 2010)
”I Afrika lyckas Kina med vad väst inte klarar” (28 okt 2010)
Kinesiska vapen i Afrika (22 okt)
Zambiska gruvarbetare skjuts ihjäl av kinesiska förmän (18 okt 2010)
Kina i Afrika (10 sep 2010)

27 januari 2015
förorening

Kan Sverige hjälpa Kina med miljöproblemen?

Kina är det land som nu släpper ut mest koldioxid i hela världen – över en fjärdedel av den globala mängden – och även per capita står kineserna enligt vissa beräkningar för mer växthusgaser än EU.

På grund av myndigheternas upplevda nödvändighet av en fortsatt snabb ekonomisk tillväxt så kommer Kina fortsätta öka sina totala mängd koldioxidutsläpp ett bra tag framöver, även om andelen energi som framställs av kol planeras minska något till fördel för mer miljövänliga alternativ.

Denna kinesiska ökning är – med rätt eller orätt – den största käppen i hjulet på de klimatmöten som gång på gång misslyckas få till ett bindande internationellt avtal. Sist var det i Lima, nu i år riskerar samma visa återupprepa sig i Paris.

Visserligen kom Kina och USA vid APEC-mötet i november i fjol fram till en bilateral avsiktsförklaring där USA sade sig vara beredda att minska sina växthusgasutsläpp med 26-28 procent till år 2025, jämfört med 2005 års nivåer. Kina å sin sida kunde minska utsläppen först från och med år 2030, då man också avsåg att minst 20 procent av energiframställningen ska komma från icke-fossila källor.

Även om vissa oförstående svenska medier hyllade detta som ett ”klimatavtal” så handlade det blott om ytterligare en ”överenskommelse” utan något som helst bindande ansvar.

Vi ska inte räkna med att Kina kommer bli samarbetsvilliga internationellt vad gäller att sänka sina koldioxidutsläpp. Med det inte sagt att Kina struntar helt i miljön. Tvärtom.

Kina kallas ofta ”världens mest förorenade land”. Detta inte bara på grund av utsläpp av växthusgaser och fruktansvärda luftföroreningar utan också på gifter i såväl mark som vatten; en konsekvens av årtionden av rekordtillväxt nästan helt utan hänsyn till skadorna på miljön.

Men just nu är världens mest förorenade land mitt uppe i världshistoriens största satsning någonsin på miljöteknik. I den nuvarande ekonomiska femårsplanen (2011-2015) läggs drygt 3 000 miljarder kronor på posten ”grön energi” – en satsning som dessutom förväntas öka då nästa femårsplan tar vid.

I fjol deklarerades också en satsning på 2 500 miljarder kronor i syfte att förbättra landets vattenkvalité. Lägg därtill några tusen miljarder på att rena luften i tre megastadsregioner samt ytterligare några tusen miljarder i lokala projekt, och satsningarna antar proportioner vars vidd är nästan omöjlig att förstå.

Gällande utsläpp, miljö och klimat är det lätt att tänka på satsningar i termer av stora vindkraftsparker och ändlösa rader av solpaneler. Och det är mycket svårt för utländska företag att tävla mot de subventionerade kinesiska jätteföretagen inom vindkraft och solkraft på deras egen hemmaplan.

Men Kinas satsningar inom miljöteknik handlar om så mycket mer; vattenrening, avfallshantering, fjärrvärme, transporter, ventilation och energieffektiva byggnader. Inom dessa områden saknar Kina expertis – därför spelar svenska företag en relativt stor och snabbt växande roll.

En ny rapport från Business Sweden ger vid handen att det finns nästan 50 svenska företag som är verksamma inom sektorn för energi och miljöteknik i Kina. Uppdelningen ser ut som följer:

Air Pollution Control: 10 företag
Water Treatment: 9 företag
District Heating & Cooling: 7 företag
Energy Efficient Buildings: 7 företag
Sustainable Transport: 7 företag
New & Renewable Energy: 4 företag
Waste Management: 2 företag
Other: 2 företag

Enligt rapporten är privata företag den största kunden, följt av byggföretag och lokala myndigheter. Trots att ingen har affärer högre upp – exempelvis provinsmyndigheter eller på statlig nivå – så ses relationen till de lokala myndigheterna som särskilt viktig. De avgör nämligen markpriser och kan genom regelverk och beslut helt ändra spelplanen inom en viss sektor.

De svenska företagens största konkurrenter är utländska företag, då de inhemska aktörerna inom miljöteknik oftast konkurrerar i en lägre prisklass och främst säljer till myndigheter som de har bra relation till.

De flesta företagen upplever att man har en bra tillgång till marknaden och känner sig inte diskriminerade på annat vis än då det gäller budgivning med inhemska aktörer gentemot myndigheter.

Över 90 procent av de svenska företagen här ser Kina som en mycket viktig marknad. Vissa har Kina som andra största marknad efter Sverige, medan andra gör över hälften av alla sina affärer i Kina.

Då det gäller privata kunder är de största affärsområdena luftrening, vattenrening och inomhusklimat. Lokala myndigheter är främst intresserade av vattenrening, avfallshantering samt ett område som i rapporten kallas ”Sustainable Urbanization & Smart City”. Detta hänger ihop med Kinas stora satsning på ekostäder.

I rapporten talas det om att Kinas mindre städer – så kallade ”second tier” och ”third tier” – håller på att utveckla ekostäder i en allt snabbare takt, och suktar efter västerländska erfarenheter.

Detta bekräftades då jag i nyligen talade med marknadsansvarige från Envac, ett svenskt företag som sysslar med sopsug och nu har över 100 anställda vid sex kontor i Kina och Hongkong.

För Envac har den ny femårsplanen och satsningarna på ekostäder inneburit många affärsmöjligheter; bland annat har man jobbat med världens största ekostad som heter Sino-Singapore Tianjin Eco-city. Där kommer Envacs lösningar hantera cirka 100 000 personers avfall.

Samme person är även ordförande för Sweden-China Greentech Alliance, där svenska företag samarbetar och koordinerar för att kunna verka i Kina på bästa vis. Exempelvis finns det inom organisationen ett samarbete mellan Scania, Envac, IVL och Malmberg Water, där företagen tillsammans erbjuder lösningar för vatten, gas och bränsle till bussar enligt en modell som påminner om delar av Stockholm och Linköping.

Det är nämligen viktigt att kunna erbjuda kineserna helhetslösningar som är utformade efter kinesiska behov. En svensk professor i industriell ekologi som är verksam vid ett universitet i östra Kina sade till mig förra veckan att det är svårt att bara sälja en enskild tjänst eller vara, liksom det är helt omöjligt att rakt av kopiera Hammarby Sjöstad.

Man måste tänka på att lösningarna ska vara utformade för kinesiska förhållanden, vilket kan ske genom utbyte och ökat samarbete inom forskningen. Men främst är det alltså på ett första stadium viktigt att svenska företag samverkar för att kunna erbjuda mer kompletta lösningar.

Professorn ser potentialen för miljöteknik i Kina som allra störst då det gäller systemlösning för avfall, fjärrvärme och alternativt bränsle. Även vatten- och avloppsrening prioriteras högt på lokal nivå.

I exemplet med Envac så innebär ju företagets underjordiska avfallshantering mindre öppen lagring för sopor, samtidigt som bilköer och utsläpp reduceras tack vare minskade transporter på vägarna. Samtidigt är det också värdefullt om avfallshanteringen kan resultera i alternativt bränsle för landets fjärrvärme som i dag produceras nästan uteslutande av kol.

Hur sker då denna samverkan rent konkret? Jo, förutom redan nämnda Sweden-China Greentech Alliance, så finns också en grupp som kallas för ”Team Sweden”. Det är Business Sweden som tillsammans med svenska ambassaden i Peking, generalkonsulaten i Shanghai och Hongkong, Tillväxtanalys och Internationella Miljöteknikkontoret (IMT) tagit initiativet i syfte att samordna och marknadsföra svenska energi- och miljöteknikföretag i Kina.

Dessutom har statliga Svensk Exportkredit tillsammans med Bank of China startat en fond på 100 miljoner euro för svensk miljöteknik i Kina. Med hjälp av denna fond kan svenska företag nu förutom produkter och tjänster även erbjuda sina kunder en förmånlig finansiering.

Ordförande vid Sweden-China Greentech Alliance avslöjade vidare för mig att gruppen har en liknande fond på gång tillsammans med mäktiga China Development Bank.

Sammanfattningsvis så är potentialen för svenska företag inom energi och miljöteknik enorm i Kina. Landet kommer satsa allt mer på detta, och Sverige har en fördel genom sitt ”goda rykte” samt att man ligger i framkant inom denna industri. Det aktörer som redan finns på plats i Kina har ett stort försprång.

Det gäller nu att de svenska företagen ser varandra som samarbetspartners snarare än konkurrenter, så att man tillsammans och till fullo kan utnyttja finansieringsmöjligheterna och den ökande kinesiska efterfrågan på systemlösningar.

23 januari 2015
Afrika

Världens viktigaste relationer

Nämn några av de viktigaste internationella relationerna för världens framtida geopolitiska utveckling och du tänker säkert på USA-Kina, Europa-Ryssland och förmodligen också Kina-Europa. Men finns även relationen Kina-Afrika på listan?

Det borde den göra, för det är en av världens största och snabbast växande relationer vad gäller handel och utbyte av olika slag. Kina är nu Afrikas i särklass största handelspartner; på ett drygt årtionde har handelsutbytet tjugofaldigats och översteg i fjol 1 500 miljarder kronor.

Den ökade handeln har också fört med sig en våg av migration, då en miljon kineser nu beräknas vara bosatta i Afrika. Etableringen har skett något i skymundan medan USA varit upptaget med krig i Afghanistan och Irak, samtidigt som väst gått genom sin värsta finanskris sedan mellankrigstiden.

Afrikanska stater som välkomnar Kina har all anledning att känna sig överkörda och ignorerade av väst, vars hänsynslösa kolonialism följdes av en misslyckad biståndspolitik.

Ledare från Europa eller USA besöker dessutom sällan den afrikanska kontinenten – i kontrast besökte Kinas president Xi Jinping tre afrikanska länder på sin första utlandsresa, medan högt uppsatta kinesiska tjänstemän regelbundet åker på rundresor i Afrika.

Relationen Kina-Afrika är dock höljd i mystik. Såväl Kina som en majoritet av de afrikanska nationerna erbjuder föga transparens på myndighetsnivå. I den mån fakta och statistik alls är tillgänglig är den ofta objektiv eller på något vis vinklad, samtidigt som media i regel är hårt kontrollerad.

Västerländska bedömare var till en början mycket skeptiska mot Kinas aktivitet i Afrika, och kallade den ofta för ”nykolonialism”. Detta berodde dock knappast på information och forskning, utan snarare än frustration över misslyckandet med västs biståndspolitik.

Deborah Brautigam, en av få auktoriteter på ämnet, släppte sedan 2009 en bok med namn ”The Dragon’s Gift: The Real Story About China in Africa” vars uttalade syfte var att slå hål på de negativa myter hon ansåg hade uppstått om Kinas inblandning i Afrika.

Brautigam menade tvärtom att Kina har lyckats modernisera och utveckla Afrika på ett vis som väst aldrig varit i närheten av. Överallt syns väldiga kinesiska bygg- eller infrastrukturprojekt som skapar välbehövliga arbetstillfällen och överför teknisk expertis till afrikanerna.

I sin bok menade Brautigam därmed att relationen är en ”win-win situation” där Kina byter infrastruktur, arbeten och tillväxt mot de naturresurser och råvaror som kineserna själva behöver för att hålla igång sin egen ekonomiska tillväxt.

Givet det knappa forskningsläget så fick Brautigams bok stort genomslag, och används ännu i dag vid universitet eller som referens i olika slags debatter och forum.

Men de senaste åren har flera anledningar uppkommit att ifrågasätta denna världsbild. Kinesisk rasism och miljöförstöring är exempelvis två ämnen som Brautigam problematiserar mycket lite i sin bok, men som sägs skapa allt större spänningar i Afrika.

Detta blev tydligt i nya boken ”China’s Second Continent: How a Million Migrants Are Building a New Empire in Africa” av Howard French. Det är som sagt svårt att skriva i detta ämne – men French har varit byråchef för New York Times i såväl Kina som Afrika. Han talar flytande kinesiska och spenderade delar av sin uppväxt på den afrikanska kontinenten.

I arbetet med boken åker han runt i dussintals afrikanska länder och talar med såväl kinesiska migranter som afrikanska politiker och västerländska NGO:s. Han dokumenterar hur urskog som tidigare varit tät som broccoli på många ställen huggits ner och skeppats till Kina, trots att det enligt lokala lagar inte är tillåtet att skövla dessa skogar.

Ingen återplantering sker av de kinesiska aktörerna, som rent ut säger att de inte bryr sig för att det inte är deras hemland. Vid gruvor och andra platser där råvaror utvinns så hälls kvicksilver och andra kemikalier rakt ner i den öppna marken.

Medräknat demografiska faktorer blir problemen ännu större: Afrikas befolkning beräknas dubblas inom 40 år, vilket är ungefär samtidigt som många av kontinentens naturresurser tar slut om utvinningen pågår i dagens takt. Då blir en befolkning på två miljarder lämnade utan råvaror men med stora miljöproblem.

Och så rasismen, som är djupt rotad på alla nivåer bland de kinesiska migranterna och tjänstemännen i Afrika. Till och med Kinas ambassadör i Mozambique säger till French att ”många svarta människor inte förstår hur man gör någonting alls”. Det var inte ett misstag eller en groda, utan ett uttalande under en intervju som ambassadören själv bjudit in French till.

Att svarta människor är lata, tjuvaktiga, smutsiga, dumma och saknar visioner är något snart sagt alla kineser som French träffar på ger uttryck för. Priset tas vid ett hotell i Liberia där French ber den kinesiska ägaren om en handduk. Då han till slut lyckats leta rätt på en så säger han i förbifarten att de flesta av hotellets nästan uteslutande kinesiska gäster har med sig egna handdukar, eftersom de “inte vill riskera att torka sig med samma handduk som en svart person tidigare kan ha använt”.

Tyvärr är ju rasism, miljöförstöring och exploatering av råvaror något som Afrika upplevt tidigare. Vi får förstås inte glömma våra egna övergrepp under kolonialtiden, då rasism ju var upphöjt till norm och afrikanerna inte fick någonting alls i utbyte för sina råvaror.

Att rättfärdiga dagens kinesiska övertramp med argumentet att européerna var värre för något sekel sedan tycker jag dock är ett mycket märkligt argument. Det påminner om den officiella retoriken för att försvara kommunistpartiets maktmonopol i Kina; att det trots bristen på mänskliga rättigheter nu är bättre än tidigare. Men om man alltid ska använda gångna tider som måttstock så kan ingenting någonsin utvecklas till det bättre.

Dessutom är ju argumentet att ”kineserna är bättre än de europeiska kolonisatörerna” helt förkastligt mot unga afrikaner ur moralisk synpunkt. De har själva inget att göra med kolonialtiden och kommer aldrig acceptera att bli överkörda med historiska argument.

Mycket riktigt märks också i French bok en frustration bland den afrikanska allmänheten. De enda som tycks vara lyriska över Kinas närvaro verkar vara den elit som kan berika sig själva på de naturresurser som lämnar Afrika i en allt snabbare takt.

Den afrikanska allmänheten förknippar istället kinesernas närvaro med rasism, korruption, miljöförstöring, hot, ignorans mot lokala lagar, samverkan med lokala regimer samt långa arbetsdagar och låga löner för farliga arbeten.

Paradoxalt nog så är det just dessa problem som fått en stor del av den miljon kineser i Afrika att lämna Kina. För tvärtom vad man kan tro, så kommer majoriteten av de kinesiska migranterna inte från statliga företag utan är privata entreprenörer.

Bakgrunden till Kinas expansion i Afrika är en utomordentlig timing. 1978 införde Kina som bekant en rad marknadsliberala ekonomiska reformer som tillsammans med en ny utrikespolitik lade grunder för en exportindustri. På 1990-talet lanserade myndigheterna sedan en så kallad ”go-out-policy” där de stora statliga företagen uppmanades leta affärsmöjligheter i omvärlden.

Afrika var en naturlig marknad, dels eftersom den blivit ignorerad av väst och dels eftersom flera länder där själva just genomgått en rad reformer som gjorde det möjligt med direktinvesteringar och handel. Samtidigt kunde Kinas etablering ske relativt ostört, eftersom den västerländska närvaron var på tillbakagång och den första globaliseringsvågen som helhet höll på att avstanna.

Många av dagens kinesiska migranter valde helt enkelt att stanna kvar i Afrika efter att deras kontrakt med den statliga arbetsgivaren gått ut. Andra har hört om denna möjligheternas kontinent via vänner eller på internet.

Den växande afrikanska medelklassen blev också en perfekt målgrupp för kinesiska konsumtionsvaror. Statistik från Internationella valutafonden visar att en betydande del av den kinesiska exporten till Afrika är textiler, plast och elektroniska varor. Den afrikanska exporten till Kina består nästan uteslutande av mineraler, metaller och trä.

Förutom infrastruktur så för Kinas närvaro alltså även med sig konsumtionsvaror, som i många fall konkurrerar ut de lokala tillverkarna. Afrikas tillverkningssektor är ännu relativt outvecklad och har ingen möjlighet att tävla med stora och ofta subventionerade kinesiska fabriker som spottar ur sig textiler och plast.

French erfar i många fall hur kinesiska textilfabriker kopierat designen av traditionella afrikanska klädesplagg som sedan tillverkas i Kina och säljs för en bråkdel av priset i Afrika, vilket givetvis spär på irritationen bland lokala entreprenörer.

Inom tillverkningssektorn berövar kineserna snarare afrikanerna på jobb – och tyvärr ser det ofta likadant ut inom de stora bygg- och infrastrukturprojekt som Brautigam talar som gott om.

Även om det är kinesiska pengar som ser till att det byggs som aldrig förr i Afrika så finner French under sina resor att det ofta går till så här: Kina lånar ut pengar till en afrikansk nation till ett byggprojekt. Ett kinesiskt företag vinner budgivningen, antingen via ”kontakter” eller genom att lägga sig lägre i pris jämfört med de lokala aktörerna.

De kinesiska byggföretagen tar sedan dit egen personal och egna maskiner för att slutföra arbetet. De kinesiska byggföretagen beräknas i dag få en tredjedel av sina inkomster från projekt i Afrika. Men den lokala arbetskraften erbjuds i regel bara de mest slitsamma och lågbetalda jobben – varför tekniköverföringen också nästan helt uteblir.

I realiteten lånar alltså Kina ut pengar till sig självt, och får rättigheter att utvinna kontinentens råvaror i utbyte. Många av de billiga kontraktörerna för också med sig den okända dåliga kinesiska byggkvalitén, med tak som rasar in på teatrar och vägar som går sönder i ena änden innan andra änden ens är färdig.

Kina är också noggrant med att förhandla direkt med respektive lands president eller myndighet, utan allmänna debatter eller respekt för demokratiska principer och civilsamhälle. Detta för med sig ett frikort då det gäller arbetsrätt och behandlingen av lokalanställda.

French besöker exempelvis en stadion med plats för 60 000 åskådare i Zambia, som är en kinesisk ”gåva” till landets myndigheter. Arbetare där talar om låga löner och hot om våld eller avsked, samt outredda arbetsplatsolyckor med dödlig utgång.

I ett särskilt fall dog ett afrikanska målare efter att en kinesisk förman knäppt en cigarett mot dem så att några tunnor med kemikalier exploderade. Ingen myndighet, organisation eller domstol kunde ta emot en anmälan om detta eftersom det handlade om ett viktigt samarbete mellan de båda staterna.

Mönstret går igen i Zambias gruvindustri, då landet är världens största utvinner av den för Kina så viktiga metallen koppar. Human Rights Watch pekade 2011 ut kinesiska företag som de största förbrytarna inom landets kopparindustri. Kinesiska chefer har flera gånger öppnat eld mot zambiska gruvarbetare med dödlig utgång som följd, och vid en enda explosion dog nästan 50 arbetare – efter att de kinesiska förmännen först flytt fältet utan en enda varning.

Återigen – västerländska kolonisatörer har gjort sig skyldiga till långt värre övergrepp, men bland dagens afrikaner är det icke desto mindre kineser som förknippas med dessa handlingar, helt enkelt eftersom det oftast är kineser som står för denna mentalitet och dessa illdåd i dag.

Hur ska man då Kinas närvaro i Afrika, och vad kan man eventuellt spå om relationens framtida utveckling?

French vill inte benämna de kinesiska handlingarna som ”nykolonialism”, utan talar snarare om början på ett nytt imperium. Också Nigerias tidigare centralbankschef kallade Kinas aktivitet i Afrika för ”en ny sorts imperialism” i senaste numret av The Economist, me anledning av att Kina tar afrikanska naturtillgångar och säljer sina egentillverkade varor utan att överföra några tekniska kunskaper.

Artikeln talar också om en ”backlash” mot kinesiska aktörer på grund av deras beteende:

Yet Africans are increasingly suspicious of Chinese firms, worrying about unfair deals and environmental damage. Opposition is fuelled by Africa’s thriving civil society, which demands more transparency and an accounting for human rights. This can be an unfamiliar challenge for authoritarian China, whose foreign policy is heavily based on state-to-state relations, with little appreciation of the gulf between African rulers and their people.

Också Kina har uppmärksammat problemen, och landets premiärminister Li Keqiang talade i fjol öppet om ”ökade spänningar” i relationen med Afrika.

Detta talar alltså emot Brautigams sex år gamla tes om Kinas välgärningar i Afrika, men The Economist talar även emot French. För medan French menar att det är Kina som kommer avgöra den afrikanska kontinentens framtid, så pekar The Economist på att andra länder nu ökar sitt utbyte med Afrika i en ännu snabbare takt.

Kinas ekonomiska vinster från Afrika har nämligen visat att det nu är möjligt att ha ett givande utbyte med kontinenten. Det har många tagit vara på, inte minst flera icke-anglosaxiska länder. Indiens handel med Afrika ökar snabbare än den kinesiska, och beräknas snart passera landets handel med USA. Också länder som Japan, Brasilien och Turkiet handlar nu mer med Afrika än vad majoriteten av länderna i EU gör.

I korthet kan man slå fast att om det tidigare stod helt klart att Kina skulle dominera handeln med afrikanska råvaror, så har dess problematiska attityd ställt till problem som nu också får många kinesiska migranter att tänka en extra gång. Exempelvis fick Namibias handelsminister nyligen vädja till sitt folk att inte attackera kineser på landets gator.

Kinas inblandning i Afrika kommer dock fortsätta öka – i framtiden kanske större fokus dock kommer ligga på att tillskansa sig jordbruksmark, då efterfrågan på högkvalitativa jordbruksprodukter blir allt större hos den kinesiska medelklassen.

Men till skillnad från tidigare så kommer flera andra aktörer i framtiden att utmana Kinas dominans i Afrika. Då kan vinsterna potentiellt spridas jämnare bland befolkningen, vilket torde båda mycket gott för den afrikanska befolkningen och hela kontinentens utveckling!

7 januari 2015
annie lööf

Jag är orolig

Den senaste tidens personliga erfarenheter och utveckling angående Kina oroar mig djupt. Människorättsadvokaten Teng Biao, som för tillfället arbetar vid Harvad Law School, sammanfattade precis det inrikespolitiska läget i Washington Post:

Since Xi Jinping came to power, no fewer than 400 rights defenders and intellectuals have been thrown into prison for political reasons. Properties have been forcefully expropriated or demolished, free speech has been restricted, religion has been suppressed, women have been forced to have abortions, the judiciary has been fraught with scandals, and the incidence of torture has multiplied. These abuses have never stopped, but have grown in intensity. In Xinjiang and Tibet, the authorities have been perpetrating one shocking human right catastrophe after another.

I takt med att repressionen och förföljelserna ökar, så ökar även myndigheternas grepp om domstolar, media, internet och alla andra arenor där Kinas medborgare kan uttrycka sig negativt om kommunistpartiet eller den rådande politiska ordningen.

Kort sagt så har propagandan intensifierats under Xi Jinpings tid vid makten. Och det som oroar mig mest – kanske ännu mer än allt det ovanstående elände – är hur propagandan faktiskt biter, inte bara på kineser utan även på utlänningar.

Jag var som bekant i Hongkong i höstas då protesterna där rasade som allra värst. Demonstranternas krav var att få välja sin nästa regeringschef, helt i enighet med det avtal som Kina och Storbritannien ingick i samband med Hongkongs överlämning 1997.

De demonstrerande kom dock att mötas med tårgas, arresteringar och stryk från inhyrd maffia. Två svenska vänner boendes i Hongkong, som jag känt länge och väl, talade dock under dessa veckor med väldigt skeptisk ton om demonstranternas krav på utökad demokrati.

De båda pekade på att Hongkong ”aldrig haft demokrati tidigare”, och menade att det handlade om ”lättmanipulerade studenter” som gick ut på gatorna med ”själviska krav” och skapade en oreda som ”störde Hongkongs image”. Alltså precis exakt just på det viset som statlig kinesisk media försökte måla upp situationen!

Tidigare i veckan hävdade en annan nära vän här i Peking – en svensk i övrigt väldigt smart och driftig företagare – över ett middagsbord att kineserna visst förstår kulturrevolutionen eftersom de ”läst om den sedan grundskolan” och dessutom har ”tillgång till mer kinesisk litteratur i ämnet” än vad vi har.

Detta argument – som han fått från sin kinesiska fru – är vanligt förekommande i politiska eller historiska diskussioner med kommunistpartiets apologeter. Då argumenten är slut hävdar de att ”vi utlänningar inte kan förstå Kina”.

Argumentet används inte bara över middagsbord, utan även i media och vid akademiska institutioner. Men tvärtom skulle man kunna hävda att en utlänning med intresse för Kina i själva verket har potential att förstå situationen bättre än många kineser, i och med att man utanför Kina inte bara har tillgång till kommunistpartiets officiella historieskrivning utan också till mer kritisk information.

För vad min vän inte tänker på då han repeterar sin frus argument, är att absolut alla skildringar av exempelvis kulturrevolutionen som kineserna tar del av i skolan, på biografer, i böcker, vid teatrar eller i tv-serier först har ändrats och godkänts av kommunistpartiets censurmyndighet.

Ytterligare någon som helt verkar förbise denna censurmyndighets inverkan på kultur och samhälle är Eva Ekeroth, som var kulturråd vid Sveriges ambassad i Peking 2010-2014.

Av en händelse fick jag tag på nummer 3 årgång 2014 av tidningen Kinarapport som ges ut av svensk-kinesiska föreningen. Efter att ha slöbläddrat lite fastnade jag för sektionen ”öppet brev”, där Ekeroth på en helsida med rubriken ”Kulturlivet i Kina går på högvarv” i stort sett återger vad Kinas myndigheter vill höra:

Jag tror själv att om utvecklingen får fortgå utan större omvälvande händelser, kommer det kinesiska samhället att skapa alltfler [sic] kulturutövare som tar sig över landgränserna. Kreativitet i mängd finns redan och politiken som förs nu är uppmuntrande.

Vad Ekeroth syftar på med den ”uppmuntrande” politiken torde vara de stora summor pengar som satsas på kultur i Kina samt den bombastiska retoriken från myndigheterna att göra kultur till en av de viktigaste samhällsekonomiska pelarna.

Vad kulturrådet dock inte nämner är att dessa pengar nästan uteslutande går till att skapa en ”kultur” vars främsta syfte är att rättfärdiga kommunistpartiets maktmonopol, inte sällan genom historiska lögner och förföljelse av de som inte rättar in sig i ledet.

Filmer, böcker, tv-serier, teatrar, musikaler, biografier, magasin, dokumentärer, nyheter, internetsidor, rockband och utställningar måste alla ändra på sitt innehåll så att det faller de kinesiska myndigheterna i smaken – annars får man inte publicera eller uppträda lagligt i Kina.

Ekeroth skulle exempelvis kunna fråga regissören Shen Yongping huruvida han finner den kinesiska kulturpolitiken ”uppmuntrade”. Shen dömdes förra veckan till ett års fängelse för en dokumentärfilm om Kinas konstitution. Brottsrubriceringen blev att han inte hade fått tillstånd från staten att filma.

Då Shen nu påbörjar det nya året i sin fängelsecell, är han bara en i raden av hundratals kinesiska filmmakare, journalister och författare som i detta nu berövas sin frihet för att ha varit kritiska mot myndigheterna.

För en mer nyanserad bild av vart kulturen i Kina är på väg läs gärna Ola Wongs nya bok ”Pekingsyndromet”, där flertalet människoliv som gått i kras på grund av myndigheternas kompromisslöshet skildras.

Eller för den delen artikeln ”Maoists in China, Given New Life, Attack Dissent” som publicerades i New York Times i veckan:

“Since Xi came to power, the pressure and control over freethinkers has become really tight,” said Qiao Mu, a Beijing journalism professor who was demoted this fall, in part for publicly espousing multiparty elections and free speech. “More and more of my friends and colleagues are experiencing fear and harassment.”

Two years into a sweeping offensive against dissent, Mr. Xi has been intensifying his focus on perceived ideological opponents, sending ripples through universities, publishing houses and the news media and emboldening hard-liners who have hailed him as a worthy successor to Mao Zedong.

In instructions published last week, Mr. Xi urged universities to “enhance guidance over thinking and keep a tight grip on leading ideological work in higher education,” Xinhua, the official news agency, reported.

Ursäkterna för Kinas övergrepp har letat sig ännu högre upp än svenska statens kulturråd. Det tydligaste och klantigaste exemplet torde vara då Annie Lööf i en intervju med Sveriges Radio angående vapenexport ifrågasatte vilket fack Kina bör placeras in in; demokrati eller diktatur?

Såhär är det: Vi måste vara sunda nog att kalla Kinas rådande politiska system för vad det är – en enpartistat vars ledarskap inte tvekar att använda våld och manipulation, samt kontrollera domstolar och media för att hålla sig kvar vid makten med alla personliga fördelar den innebär.

Det sker inga demokratiska reformer, det pågår ingen uppmuntrande kulturpolitik, det görs ingen balanserad skildring av historien, punkt slut. Teng Biao, människorättsadvokaten vars citat jag inledde denna text med, har sett systemets råa natur från insidan:

The authorities have rejected any significant reform of the judicial system or democratization, and whenever they feel a threat from civil society, they suppress more and harsher. I myself have had my lawyer’s license revoked, have been expelled from my university, and have been kidnapped and disappeared several times. When the security police were torturing me, they shouted, “Don’t talk about any of this law stuff with us.”

Givet propagandans ökade intensitet och det grymma strypgrepp som myndigheterna har på information, så kan man finna det förståeligt att många kineser själva inte har en korrekt uppfattning om historia, samhälle eller politik i det egna landet.

Men då mina nära svenska vänner, statliga kulturråd och partiledare också köper den bild av Kina som kommunistpartiet säljer, ja då blir jag faktiskt orolig på riktigt.

25 december 2014
dataintrång

Fallet Sony ger en försmak av cyberkrig och kaos

De senaste veckorna har en smärre skandal rullats upp där Sony Entertainment tvingades att tillfälligt ställa in premiären av sin komedi The Interview, sedan hot kommit från hackare som redan tagit sig in i Sonys datasystem.

Det hela tog sin början i slutet av november då Sony råkade ut för ett dataintrång under vilket flera känsliga detaljer offentliggjordes genom hackade mailkonton, och manuskriptet till bland annat nästa James Bond-film läckte ut.

Misstankar riktades mot Nordkorea som förnekade sin inblandning. Det hela skapade till en början inga jätterubriker – men fallet blåstes upp ordentlig i mitten av december, då en grupp hackare varnade för våldsamma terrorattacker om filmen The Interview började visas på biografer.

Hoten var av ospecificerad art, men gruppen varnade för att attackerna skulle få världen att minnas 11 september 2001”.

The Interview handlar om ett mordförsök på Nordkoreas diktator Kim Jong-un, och ska dessutom vara allmänt förlöjligande gentemot den enväldige ledaren. Därför växte nu misstankarna mot Nordkorea, som ansågs ligga bakom inte bara dataintrånget i november, utan även den grupp med hackare som nu utfärdade terrorvarningar mot USA.

Varningen togs med allvar för redan nästa dag, den 17 december, sade Sony att det inte blir något av filmpremiären som var planerad till den 25 december. Också i utlandet drogs filmen tillbaka, bland annat i Sverige. Två dagar pekade FBI ut Nordkorea som förövare och president Barack Obama menade att det var ”ett misstag” av Sony att slopa premiären.

Reaktionerna blev ännu större från andra håll, särskilt i amerikansk media och bland landets republikaner. Den gamla presidentkandidaten John McCain skrädde inte på orden, utan beskrev det hela som en nordkoreansk krigsakt och krävde att presidenten skulle slå tillbaka hårt:

”The President does not understand that this is a manifestation of a new form of warfare when you destroy economies, when you are able to impose censorship,” McCain, a Republican from Arizona, said. ”It’s more than vandalism. It’s a new form of warfare that we’re involved in and we need to react and we need to react vigorously.”

Han och andra hökar var uppenbarligen irriterade över att den mer måttfulle presidenten nöjt sig med att kalla situationen för ”cybervandalism” snarare än krigshandling.

I amerikansk media talades det om en nordkoreansk attack på USA:s konstitution och yttrandefrihet. Rapporter med avhoppade nordkoreaner som källor kablades ut, där det angavs att Nordkorea har ”1 800 cyberkrigare” stationerade på ”olika platser i världen”.

Kina fick bära en del av hundhuvudet och det talades till och med om sanktioner mot ”tredje land”, eftersom USA redan har alla tänkbara sanktioner mot Nordkorea på plats. Det sades nu kunna bli aktuellt med amerikanska sanktioner mot kinesiska banker, vilka ju möjliggör det knappa ekonomiska utbyte som Nordkorea i dag har med omvärlden.

Mitt i ilskan och oron gavs föga uppmärksamhet åt att Nordkorea fortfarande förnekade all inblandning i dataintrånget, och dessutom föreslog en gemensam utredning tillsammans med USA.

Det handlade dock inte om något mjuknande från nordkoreanernas sida; man kallade i sin tur själva filmen The Interview för en krigshandling och sade sig vara säkra på att USA:s myndigheter låg bakom dess produktion. Vidare passade nordkoreanska myndigheter på att utfärda en varning om att de i själva verket planerade attacker mot USA som var långt större än vad denna hackargrupp hade i görningen. ”Hämnd ska utföras mot vita huset, Pentagon och hela det amerikanska fastlandet” hette det i ett uttalande, som även klargjorde att Nordkorea var ”redo att möta USA på alla slagfält” vilket också inkluderade cyberkrig.

Man kan alltså knappast anklaga nordkoreanerna för att vara finkänsliga – men icke desto mindre nekade landet inblandning i dataintrånget mot Sony och de följande hoten angående filmen The Interview. Och nu kommer rapporter som stödjer detta; New York Times skrev i går att FBI:s bevisföring i utpekningen av Nordkorea är under all kritik, och att det är mer sannolikt att någon inom företaget med god kännedom om dess datasystem utfört dådet.

De knappa bevis som presenterats grundar sig bland annat på att koden som används för attackerna har skrivits på datorer med koreanska språkinställningar, samt att den påminde om en mjukvara som använts vid en tidigare nordkoreansk attack mot Sydkorea.

Men det skulle mycket väl kunna vara ett medvetet grepp för att leda misstankarna till Nordkorea. Analytiker som tittat närmare på den översatta engelska som används pekar på att den påminner om rysk översättning snarare än koreansk.

Dessutom är alla ip-adresser som användes allmänna, och programvaran av det slaget att vem som helst kan köpa den. The Daily Beast skriver till och med en artikel med rubriken ”No, North Korea Didn’t Hack Sony”, där man förutom att peka på de knappa bevisen även lägger fram flera egna goda argument för att koreanerna inte ligger bakom intrånget.

Alltså var det kanske tur att USA:s president heter Barack Obama och inte John McCain. För oavsett hur många anledningar det finns att starta krig mot Nordkorea, så vore det ju synd om det – liksom i fallet med Saddam Hussein och hans massförstörelsevapen – skulle ske på falska grunder.

Dessutom kommer filmen nu i vilket fall att gå upp på amerikanska biodukar nu under juldagen. Sony fick av många skulden för att vara ”fega” och dra tillbaka filmen – trots att de ända från början sagt att det inte alls har velat slopa premiären. Istället är det landets stora biografkedjor som helt enkelt inte har vågat ta in filmen för visning.

”Vi äger inte biograferna och kan inte bestämma vad som visas där”, sade en talesman hopplöst till BBC efter att Sony blivit såväl hackat som hotat och därutöver förlorat potentiella inkomster och beskyllts för feghet samt omoral.

Det artade sig dock senare så att en grupp av 250 fristående biografer tidigare i veckan skrev ett öppet brev till Sony och erbjöd sig visa The Interview gratis. Vidare startade gruppen ett upprop på internet där föreståndare för biografer fick skriva under om de var intresserade att visa filmen på sina dukar.

Som ett resultat kommer ett par hundra fristående biografer runt om i hela USA att nu visa filmen, samtidigt som Sony har gjort den tillgänglig via Youtube, Google Movies, Xbox Video samt gjort en särskild hemsida där man också kan se filmen.

Det spektakulära i denna berättelse, anser i alla fall jag, är inte huruvida filmen visas utan snarare de många turer och den uppenbara nervositet som tydliggjorts. Först fick Nordkorea (kanske felaktigt) skulden för intrånget, sedan fick Sony (definitivt felaktigt) skulden för att inte visa filmen. Det talades om krig och dessutom sanktioner mot ett tredje land, alltså Kina, trots att bevisen som ledde dit måste varit ännu svagare – om de alls existerade.

Vidare uppstod panik i Sydkorea som i samband med det hela bad USA om hjälp att undersöka om Nordkorea ligger bakom hackattacker mot landets kärnkraft. Dessa skede dock under det att Nordkoreas internet helt låg nere i över nio timmar, en unik händelse som aldrig tidigare ägt rum. Var det USA eller Kina som stängde ner Nordkoreas nät som hämnd? Eller var det koreanerna själva som ville undvika hämndattacker mot sin digitala infrastruktur? Ingen av parterna vill kommentera saken.

De senaste åren har många länder och företag förstått hur känsliga de egentligen är mot cyberattacker. Men till skillnad mot konventionellt krig så är attackerna hemliga av sin natur, och ingen vet hur långt en potentiell fiende kommit i sin utveckling på detta område. Därför behandlas ämnet cyberkrig i dag med en otrolig nervositet, där rykten snabbt uppstår och sällan kontrolleras.

På så vis kan man med stor fasa ana hur förödande ett framtida cyberkrig skulle kunna bli. Förutom de rent omedelbara konsekvenserna som avstängda kraftverk och röjda statshemligheter, kan en konflikt i cybervärlden också snabbt urarta i en gissningslek med utpekanden som i sin tur kan få konsekvenser så allvarliga som riktiga krigsförklaringar.

20 december 2014
bilar

Kinas bilförsäljning i kris – hur drabbar det Volvo?

I april förra året skrev jag ett reportage för tidningen Affärsvärlden, samt ett inlägg här på Finansliv, om hur en kris var att vänta på Kinas bilmarknad.

Bakgrunden var då att försäljningen av nya bilar i Kina hade ökat med 38,8 procent år 2009 och 32,4 procent året därpå. Men en avmattning på tillväxten hade sedan skett; 2011 var ökningen endast 2,5 procent och 2012 något högre på 4,3 procent.

Att tillväxten i försäljningen var så pass mycket lägre 2011-2012 än de två åren innan tillskrev jag en rad faktorer. Dels så har Kinas ekonomiska tillväxt mattas av de senaste åren, och samtidigt tog myndigheterna bort flera subventioner för bilköp inför 2011.

Istället försvårade man för allmänheten att köpa bil genom att begränsa antalet nya bilar som fick komma ut på gatorna i många stora städer. Detta för att få bukt med luftföroreningar och trafikstockningar. Sedan 2011 auktioneras ett begränsat antal registreringsskyltar ut i Shanghai varje månad; i Peking lottas de ut.

Som ett resultat av detta sjönk de facto bilförsäljningen 2011-2012 i flera större städer som Shanghai, Guangzhou och Guiyang. I Peking såldes det färre bilar under dessa två år än under det enstaka året 2010.

Det fanns alltså fog för teorin i min artikel om att bilförsäljningen i Kina redan sett sina bästa dagar, särskilt som många tillverkare investerade med prognos på 2009-2010 års siffror vilket också har lett till en våldsam överetablering.

Dock blev jag tystad som kritiker eftersom bilförsäljningen i Kina ökade med 14 procent år 2013 och samtidigt för första gången översteg 20 miljoner fordon. Men, i yran över denna ökade försäljning så var inte många pigga på att uppmärksamma att ökningen skedde från den slöa försäljningen år 2012. Prognoserna ser nämligen inte riktigt lika ljusa ut nu då 2014 går mot sitt slut.

Wall Street Journal skrev nämligen i veckan att tillväxten på den kinesiska bilmarknaden under november månad var den lägsta på nästan två år. Ökningen från samma månad året innan var bara 4,7 procent – en sådan låg siffra har inte setts sedan februari 2013 då en veckas kinesiskt nyårsfirande höll nere försäljningen.

Med hjälp av ett diagram visar Wall Street Journal hur försäljningsökningen av bilar i Kina oavbrutet har minskat sedan i våras. Orsakerna till detta, menar tidningen, är just minskad ekonomisk tillväxt, överetablering och en rad nya restriktioner som begränsar bilägandet.

Den stadigt minskade försäljningen har även gjort att såväl bilhandlare som tillverkare under årets gång har samlat på sig stora inventarier. Kinas statliga officiella organisation för biltillverkare varnade under veckan att dessa inventarier nu börjar växa allt för fort.

Enligt organsationen har bilhandlarnas inventarier sedan juni månad varit 10-20 procent större än vid motsvarande månad i fjol. De senaste siffrorna gäller oktober då butikerna i snitt 1,48 månader av osålda bilar på lager.

Detta är särskilt oroväckande eftersom också biltillverkarnas inventarier stiger. En uppskattning i Wall Street Journal gör gällande att biltillverkare i Kina nu håller 1,2 miljoner bilar i lager, vilket är ungefär dubbelt så många som samma period förra året.

På grund av realpolitiska anledningar är det japanska tillverkare som drabbats allra hårdast; både Nissan och Honda såg sin försäljning dyka med 12 procent under november. Men också Ford upplevde en minskning med 5 procent. Tillsammans med växande lager gör detta faktum att många tillverkare nu kan komma att sälja sina bilar till reapriser.

Frågan är hur detta kommer påverka Volvo, som hittills gjort relativt bra ifrån sig i Kina. Dess försäljning här ökade under november månad med 16 procent.

Det är dock viktigt att komma ihåg att Volvos ökning sker som ett resultat av stora investeringar och satsningar, snarare än någon kraftigt ökad efterfrågan på den kinesiska marknaden. 2011 lade Volvo fram en plan om över 70 miljarder i nyinvesteringar fram till år 2015.

Mycket av pengarna avsattes till tre fabriker i Kina samt en ny modell anpassad just till den kinesiska marknaden. Mot bakgrund av en sådan satsning vore det lustigt om försäljningstillväxten uteblev – den sker ju också från väldigt låga nivåer.

Volvo har dock några ess i rockärmen vad gäller den kinesiska marknaden. Eftersom man har en kinesisk ägare i Geely har man lättare att ordna allt från stora banklån till mark för nya anläggningar. Men den största enskilda fördelen ligger i möjligheten att bli kund hos de kinesiska myndigheterna.

I slutet av fjolåret skrev jag för magasinet Fokus att vägen låg öppen för Volvo att bli ”Kinas officiella lyxbil”, sedan man upptagits i en katalog över bilar som de kinesiska tjänstemännen uppmanas att köpa.

Tidigare har Kinas politiker och tjänstemän föredragit nya Audis, men sedan president Xi Jinping tog över makten har han höjt rösten betydligt mot korruption och slöseri av skattepengar. Han har två specifika krav på de bilar som myndigheterna bör köpa istället för Audi; de ska vara billigare och de ska komma från inhemska tillverkare. Volvo lyckades alltså från och med slutet av fjolåret med konsten att klassas som en kinesiskt tillverkad bil, eftersom man ägs av Geely.

Det var sedan tyst om detta ett tag, men ett genombrott kom i slutet av oktober, då Wall Street Journal (igen) rapporterade att Kinas myndigheter köpt sina första Volvo-bilar. Det handlade visserligen bara om några tiotals fordon av Geely- och Volvobilar, men affären var symbolisk och kunden var en bransch av självaste Utrikesministeriet.

I samband med affären sade Geelys talesman att modellerna såldes till rabatterat pris, och att man med hjälp av affären nu kunde sträcka ut sig mer effektivt till Kinas ministerier och statligt ägda företag. Potentialen är stor, eftersom Kinas myndigheter är en av världens största bilköpare som varje år handlar bilar för omkring 80 miljarder kronor.

Där har alltså Volvo en fördel i Kina – men konkurrenternas enorma satsningar kan vara en minst lika stor nackdel. Exempelvis drog Volkswagen för ett par år sedan upp planer för att bygga fyra miljoner bilar om året i Kina, genom investeringar på nästan 100 miljarder kronor. General Motors ville uppenbarligen inte vara sämre utan satte som målsättning att sälja fem miljoner bilar i Kina till samma år.

Bara där har vi nio miljoner bilar, vilket är nästan hälften av det antal som såldes i fjol. Räkna därtill stora investeringar från inhemska subventionerade tillverkare, samt eventuella lagerreor av japanska (eller andra) märken och det kan bli mycket svårt för Volvo att öka sin försäljning här i takt med investeringarna.

Vidare vore det farligt ödesdigert för Volvo att misslyckas i Kina. Det är här tillväxten är som starkas; som sagt 16 procent i november jämfört 3 procent i Västeuropa och en minskning med hela 14 procent av försäljningen i USA.

USA kallas också mycket riktigt för ”Volvos sorgebarn” i en artikel av SvD Näringsliv, där vd Håkan Samuelsson lovar tillväxt i USA nästa år med hänvisning till en ny ”femstegsplan” där man bland annat tagit hjälp av konsultfirman McKinsey. Hörnstenen i den tänkta vändningen är enligt Samuelsson att Volvo planerar förnya hela produktsortimentet inom fyra år, vilket säkert inte är billigt.

Det gäller nog också att man lyckas, för en nedgång i USA och Kina på samma gång vore utan tvekan ett hårt slag mot Volvo med tanke på alla vidlyftiga nyinvesteringar.

Och som ett intressant tillägg sade Håkan Samuelsson till SvD Näringsliv även att Volvo planerar lansera den kinabyggda modellen S60L i USA inom någon månad, där den ska börja säljas nästa år. På frågan om Volvo också ska exportera den i Kina byggda XC60 och den mindre V40 till USA svarar Samuelsson att det inte är något som man planerar.

Icke desto mindre menar SvD Näringsliv att detta är ett ”oortodoxt sätt” att nyttja Kinafabriken på. Det ger väl samtidigt många Geely-kritiker vatten på kvarn, angående oron om att Volvo kommer bygga bilar billigt i Kina för att sedan exportera dem världen över.