9 oktober 2012
Asien

Ledarbyte i Kina, del 1

Det är otroligt hård bevakning i svensk media kring USA:s presidentval, som ju sker 6 november.

Desto mindre sägs det ledarbyte som Kina kommer genomföra bara två dagar senare, under kommunistpartiets 18:e kongress.

Då ska sju av nio politiker i politbyråns stående utskott – landets högsta politiska organ – inklusive president Hu Jintao och Wen Jiabao bytas ut.

Detta är Kinas viktigaste politiska händelse, som bara sker vart tionde år, och påverkar hela samhället, inte minst ekonomin.

Därför passar det bra med några inlägg om ledarbytet här på Finanslivs blogg.

I del 1 ska jag tala om den gamla administrationen, vad den gjorde för Kina och vilket arv den lämnade sig efter.

Del 2 kommer presentera de nya ledarna, samt vilka hopp som setts till dessa i såväl utländsk media som på Kinas gator.

Slutligen, i del 3, sammanfattas vilka utmaningar de nya ledarna står inför, och vilka resultat eller förändringar som är realistiskt att vänta sig.

OK, då kör vi, del 1:

Den gamla administrationen, med Hu Jintao och Wen Jiabao vid rodret, hyllas i statlig media för att ha hållit tillväxten vid liv trots omvärldens finanskris.

Men många kritiker – främst då i utländsk media – menar att Hu och Wens ekonomiska politik har skapat mer problem än den löst. En lista över dessa problem innefattar:

1) För att hålla tillväxten igång då exportindustrin krisade, sjösatte Kina i slutet av 2008 ett stimulanspaket på 4 000 miljarder kronor. Pengar satsades på bostäder och infrastruktur, och fick privat konsumtion som andel av BNP att minska från nästan hälften till en dryg tredjedel.

I dag är det istället statliga investeringar som står för över 50 procent av Kinas BNP. Det är en ohållbar ekvation; en obalans som innebär att tillväxten inte kan fortsätta om myndigheterna slutar pumpa in pengar i ovanstående sektorer.

Hade man istället lagt pengar på utbildning och sjukvård, menar kritikerna, så hade man kunnat öka konsumtionens del av BNP, och därmed skapat en mer hållbar tillväxt.

Vid flera gånger har Hu och Wen också mycket riktigt talat om att förbättra det sociala skyddsnätet. Men det har varit just prat, och istället har man valt ”den enkla vägen” att stimulera tillväxt genom lån och subventioner till statliga företag och områden som skapar arbeten och tillväxt fort.

2) De stora, ineffektiva statliga företag som lever kvar sedan Mao Zedongs dagar, höll på att avvecklas under åren innan Hu och Wen kom till makten. Det var då reformvänliga premiärministern Zhu Rongji som uppmuntrade privat entreprenörskap.

Men på grund av de senaste årens stora stimulanspaket, har de statliga jättarna återigen vuxit sig starkare. Stimulanserna har skett genom utlåning från de statliga bankerna, som prioriterat statliga framför privata låntagare.

Därför har småföretag och privat entreprenörskap backat på bekostnad av de ofta korrupta och icke-transparenta statsjättarna.

Även här har Hu och Wen valt den enkla vägen ut, eftersom svårigheten i att avveckla jätteföretagen ligger i att mäktiga politiker och affärsmän tjänar stora pengar på dess ägarstrukturer.

Som resultat har en ekonomi byggd på företagsamhet och innovation uteblivit. ”Alla vet att det inte skapas något nytt Apple då staten har monopol på forskning och innovation”, sade en analytiker jag intervjuade häromveckan.

3) Reformer har också uteblivit inom mänskliga rättigheter och demokrati, även fast framför allt premiärminister Wen lovat framsteg.

Detta skapar oro som måste hanteras: 2011 var första gången som utgiftsposten ”inre säkerhet” var större än militärbudgeten.

Det säger en hel del om hur man hanterat problemen, och att det bara kommer bli mer kostsamt om man sopar problemen under mattan likt Hu och Wen.

För att sammanfatta Kinas ledarskap de senaste tio åren, används ofta termer som ”enkla vägen ut”, och skjuta problemen framför sig. Till ovanstående lista kan man också lägga till hårdnad censur, uteblivna lagreformer, dåliga banklån, allvarliga miljöföroreningar, en bostadsbubbla och stagnerande utrikespolitiska relationer.

Så trots att de tio senaste årens tillväxt har varit stabil (dock något sjunkande: 9,1 procent i fjol och en prognos på under 8 procent i år, jämfört med en snittillväxt på över 10 procent 2002-10) så är utländska bedömare överens om att Hu och Wen skapat problem, snarare än att lösa dem.

Samma uppfattning råder bland mina kinesiska journalistvänner, och allmänt hos mina kinesiska kompisar, som anser Hu vara en diktator och Wen en handlingsförlamad pratmakare.

Kategorin ”omtyckta kinesiska ledare” är ganska liten, men där ingår oftast Zhu Rongji, som alltså var premiärminister 1998-2003, och stod för en rad våghalsiga reformer, som fick konsumtionen att öka och privat entreprenörskap att blomstra.

Det gäller nu för den nya presidenten Xi Jingping och nya premiärministern Li Keqiang att vända på skutan åt Zhu Rongjis håll igen, för Kinas och världens väl.

Vilka är då de nya ledarna som ska genomföra detta? I nästa inlägg kommer jag presentera den nya generationen kinesiska toppolitiker närmare.

  • lightning

    vist finns det en gräns den har usa markerat genom att flytta alla sina stora baser med McDonalds mm och lagt dom runt kina i form av små hemliga baser

  • Joe Olsson

    De flesta bedömare är nu överens om att problemen har hopat sig för Kina de senaste 3-4 åren. På vilket vis menar du att Hu/Wen lyckats väl med att styra Kina?

    Sjukförsäkringen är förvisso viktig, men man kan också säga att den kommer för sent, och inte är tillräckligt omfattande. Hade man satsat på den tidigare – istället för att lägga biljoner kronor på livsfarliga snabbtåg och tomma hyreshus – hade Kina mått bättre i dag.

    Ledarna som styrde Kina innan Hu/Wen, tog 1992 över en paranoid nation som var internationellt isolerad efter massakern på Himmelska fridens torg. Tio år senare var Kina en självsäker medlem av WTO.

    Hu och Wen har sedan 2002 på många vis vridit tillbaka klockan.

  • Joe Olsson

    Givetvis finns det en gräns. Annars hade ju alla länder kunnat växa för alltid. Frågan är bara när gränsen är nådd. Man har ju nyligen pratat om att lansera ännu större stimulanspaket än 2008, men många tar inte ens siffrorna på allvar längre: http://www.finansliv.se/asien/stimulanspaket-raddar-kinas-ekonomi-eller/

ad
4 mars 2015

200 miljoner visningar och våldsam debatt kring film om smog i Kina

Kinas luftföroreningar är ett mycket känsligt ämne för myndigheterna. Statistik om luftens kvalité förfalskas rutinmässigt, och landets statliga media tassar kring ämnet likt katten runt het gröt. Det har heller inte kommit några filmer eller böcker som behandlar föroreningarna på ett uttömmande vis, eftersom även de först måste godkännas av myndigheterna.

Men under föregående helg dök plötsligt den drygt 100 minuter långa dokumentären ”Under the Dome” upp på Kinas internet. Under första dygnet uppnådde filmen 117 miljoner visningar och nu uppges över 200 miljoner kineser ha sett den.

Filmen har gjorts av Chai Jing, en journalist som tidigare jobbade vid statliga tv-nätverket CCTV, där hon blev känd för rapportering kring känsliga ämnen som sjukdomen SARS och rättigheter för homosexuella i Kina.

Chai Jing sade dock upp sig från jobbet i fjol efter att hon blivit mor till en dotter med en tumör som opererades bort omedelbart efter födseln. Hon upptäckte sin graviditet under vintern 2013, då en majoritet av Kinas provinser plågades av den kanske svåraste smogen som hittills uppmärksammats. Här i Peking uppgick värdet av PM 2,5 till över 900, vilket kan jämföras med Världshälsoorganisationens rekommendation på att snittvärdet under ett dygn aldrig bör överskrida 25.

Detta fick Chai Jing att anta att hennes dotters tumör hade med Kinas luftföroreningar att göra. Ämnet blev därmed personligt, och efter att ha lämnat CCTV spenderade hon ett år och drygt en miljon kronor av sina egna pengar för att spela in dokumentären.

Till skillnad från majoriteten av de dokumentärer som produceras i Kina så är filmen saklig och tar ett direkt grepp om frågan, utan hänsyn till politisk känslighet eller censurmyndighetens direktiv. Chai Jing förklarar utförligt vad smogen består av, hur den påverkar oss och vad som kan göras för att förbättra luftkvalitén.

Filmen börjar med hennes personliga historia om dottern, var operation gick bra, men som Chai Jing endast låter leka utomhus under de dagar då föroreningen i Pekings luft ligger under ett särskilt gränsvärde (som i sig är mycket över Världshälsoorganisationens rekommendationer). Under fjolåret var det drygt hälften av dagarna som hon tog ut sin dotter; resten av tiden låser hon in dottern i hemmet ”som en fånge”.

Hon går sedan vidare med exempel på bebisar som drabbats av lunginflammation utan att ens ha lämnat sina hem, samt en intervju med en sexårig flicka från Shanxi som aldrig i hela sitt liv sett stjärnor eller vita moln.

Med hjälp av diagram och statistik får tittarna bland annat veta att Kina bränner mer kol än resten av världen tillsammans och att luften med all sannolikhet kommer bli ännu värre de kommande åren. Relevanta jämförelser görs med London och Los Angeles – Chai Jing besöker i filmen båda platserna – som under sin utvecklingsfas också plågades av smog men i dag har tagit itu med problemet och åtnjuter relativt ren luft.

Till sin förvåning upptäcker Chai Jing sedan att den teknik som använts för att få bukt med luftföroreningarna i USA och England redan finns tillgänglig i Kina. Men miljöbyråer är tandlösa då det gäller såväl att implementera tekniken som att straffa aktörer vilka gjort sig skyldiga till olagliga utsläpp. Profithungriga statliga jätteföretag och korrupta tjänstemän med breda kontaktnät tycks alltid dra det längsta strået.

Chai Jing kritiserar särskilt landets två största oljebolag China National Petroleum of Corporation och Sinopec, särskilt som dessa motsätter sig en höjning på standarden av olja och bensin eftersom det också skulle medföra högre produktionskostnader. Hon lyckas få till en intervju med en hög tjänsteman vid China National Petroleum Corporation som inte visar någon större erfarenhet av medieträning eller passion för Corporate Social Responsibility.

Liksom många andra intervjuobjekt blir han till slut mållös. En annan tjänsteman säger till Chai Jing att han inte alls känner doften av bränt kol i närheten av sin fabrik, och att det kanske beror på att han ”dåligt luktsinne”. Raden av liknande intervjuer som dyker upp under filmens gång torde göra även de flesta tittare mållösa.

Just luftföroreningar är ett ämne som i stort sett hela landet plågas av, och dessutom något som inte lika lätt kan skyllas på ”utländska krafter” som exempelvis protesterna i Hongkong eller alla munkar som i hopplöshet sätter eld på sig själva i Tibet. Stödet för ”Under the Dome” har därför varit brett på Kinas internet – redan under gårdagen fanns 280 miljoner inlägg som diskuterade Chai Jing och hennes film bara på mikrobloggen Sina Weibo.

Till en början fick filmen ett varmt mottagande också av myndigheterna. Den lades upp på statliga partiorganet Folkets dagblads hemsida, som också intervjuade Chai Jing och citerade landets nyutnämnda miljöminister säga: ”Jag vill tacka henne. Hon har fått befolkningen att vakna upp och bry sig om miljön från en allmän hälsosynpunkt”.

Men natten mot tisdag – drygt två dagar efter att filmen släppts – hade populariteten och diskussionen växt sig så stor att politikerna började bli oroliga. Landets censurmyndighet utfärdade därför ett förbud för all media att tala om eller ens referera till Chai Jing och hennes film.

Censurens balansgång måste i detta fall varit svår. Problemet som tas upp är ju extremt viktigt, men samtidigt var det förmodligen svårt att acceptera kritik mot systemet i allmänhet och två av Kinas mäktigaste statliga företag i synnerhet.

Det har följaktligen också cirkulerat en hel del kritik mot Chai Jing på internet – knappast förvånande i och med att hon framställer Kina i dålig dager jämfört med andra länder. Hon kallas bland annat ”landsförrädare” med anledning av denna jämförelser, samt ryktet att hon (på grund av oro för sitt barns hälsa) åkt till USA för att föda sin dotter.

Vidare har också personal från China National Petroleum Corporation ägna sig åt att plocka ut delar av filmen som inte varit helt korrekta, och anklaga Chai Jing för okunnighet och sakfel. Det påpekas också att hon ju tidigare själv arbetat för statliga CCTV, och därför inte bör vara så högljudd i sin kritik mot de statliga oljebolagen (nej, jag förstår inte heller logiken i detta).

Det är svårt att spå om hur gemene kines kommer reagera på filmen, samt vad den eventuellt kommer leda till. Det var nog knappast en tillfällighet att Chai Jing valde lägga ut sin film just vid denna tidpunkt; en dag innan nationella folkkongressens årliga sammanträde tog sin början i Peking – det största politiska mötet som äger rum i Kina under 2015. Pressen torde nu öka på politikerna där att i alla fall tala om problemet.

Min flickvän har talat med sina arbetskamrater om filmen och mötts av en rad olika reaktioner. I Kina finns en djupt invand instinkt att främst bry sig om sitt eget och sin familjs väl och ve, snarare än en vilja att försöka förbättra samhället. Många vid hennes jobb pratade därför främst om att ”jag ska försöka flytta härifrån”, ”jag ska köpa en luftrenare” eller ”jag kommer också föda mitt barn utomlands”.

Det fanns också i vanlig ordning lika många som var likgiltiga inför problemet med den i Kina så typiska argumentationen ”det är ändå inget jag kan göra åt saken”. Dock tycker jag mig ändå se – hos min flickvän samt ett par andra vänner – ett äckel mot filmens innehåll, en ilska mot det system som lett till problemen samt en önskan att faktiskt vilja göra skillnad.

Sedan är förvisso steget att verkligen kunna göra skillnad ganska stort i ett land som Kina – där myndigheterna styr information och diskussion – men att filmen diskuteras i en så pass stor utsträckning måste ändå ses som något positivt. Samma diskussion hade förmodligen aldrig ägt rum för tio år sedan, då tillväxten och paniken att tjäna pengar var som allra störst.

Vidare har också marknaden reagerat på ett intressant vis; flera kinesiska företag inom miljöteknik och grön energi steg kraftigt på börsen efter att filmen började cirkulera online.

Samtidigt sjönk aktierna för Sinopec och PetroChina (en börsnoterad arm av China National Petroleum Corporation). Detta är så klart något positivt, men samtidigt är det inte omöjligt att marknadens reaktion får mäktiga politiker med intressen i oljebolagen att sätta press på censurmyndigheten att kväva diskussionen om ”Under the Dome” även på mikrobloggar och andra internetforum.

Jag har ännu inte hittat något version av filmen med kompletta engelska undertexter. Här finns dock filmen att se på Youtube med undertexter de första 20 minuterna, som ger en ganska bra bild av dokumentärens innehåll och berättarstil.

3 mars 2015

Nordkorea – Asiens sista tigerekonomi?

Nordkorea, ett av världens fattigaste länder, ligger i ett område av världen som det senaste halvseklet utvecklats oerhört fort. Landets grannar utgörs ideligen av ekonomiska framgångssagor som Sydkorea, Japan, Kina och Taiwan.

Framgångssaga är det sista man kan kalla Nordkorea. Dess totala BNP uppgår till 30,7 miljarder dollar, jämfört med 1 300 miljarder dollar i Sydkorea. Också BNP per capita är 17,5 gånger högre i Sydkorea.

Vidare är Sydkoreas totala handel värd 1 070 miljarder dollar, Nordkoreas bara 7,3 miljarder dollar. I Sydkorea finns 54,7 miljoner mobila telefonabonnemang, i Nordkorea bara 2,4 miljoner. Sydkorea har 209 skyskrapor, Nordkorea bara 3 stycken.

En aldrig sinande uppsättning siffror finns att citera för att påvisa hur eftersatt Nordkorea är jämfört med sin granne i syd – eller regionens övriga länder.

Men så har det inte alltid varit. Omedelbart efter Koreakrigets slut 1953 växte nordsidans ekonomi stundtals snabbare än i syd. Ett tag var landet Asiens tredje största ekonomi efter bara Kina och Indien. Fram till 1970 var BNP per capita densamma i Nord- och Sydkorea.

Men då Sydkorea sedan införde en rad marknadsekonomiska reformer så fortsatte Nordkorea med sin ekonomiska modell som i teorin innebar ”självförsörjning”, men i praktiken var helt beroende av bistånd från Sovjetunionen.

Nordkoreas ekonomi – räknat i BNP per capita – var därför i stort sett konstant mellan 1970 och 1990. Men under det kommande årtiondet fram till 2000 – då Sydkoreas, Taiwans och Kinas ekonomier växte som allra snabbast – halverades Nordkoreas bruttonationalinkomst.

För trots allt tal om bygget av en självförsörjande nation i socialistisk anda, så nästintill kollapsade Nordkoreas ekonomi då Sovjetunionen vid slutet av 1980-talet upphörde med bistånd till andra kommunistiska länder.

Ryssarna var ju under denna som bekant i färd med egna ekonomiska och samhälleliga reformer. Landets nya politiker hade varken stöd för eller lust att hålla koreanska stalinister under armarna, och ställde vidare även krav på återbetalning av tidigare lån.

Då Sovjetunionen sedan upplöstes 1991 så upphörde också handeln med Nordkorea nästan helt. Detta var särskilt förödande för det koreanska jordbruket, vars plötsliga avsaknad av sovjetisk olja, teknologi och expertis fick produktionen att sjunka drastiskt.

För att hindra flyktingströmmar och samtidigt köpa sig till politisk lojalitet, så klev Kina snabbt in och fyllde denna lucka. I början av 1990-talet stod kineserna för upp till tre fjärdedelar av Nordkoreas import av mat och bränsle. Men då Kina 1992-1993 upplevde en minskning i den egna produktionen behövde man sina pengar på egen hand och upphörde med stora delar av sitt generösa stöd till Nordkorea.

En extrem utrikespolitik hade lett till isolering, och Nordkorea stod nu utan de bistånd som landets ledare gjort sig helt beroende av. Kuba och Iran var landets enda egentliga vänner vid sidan av ryssarna och kineserna – och även Tehran och Havana irriterades av lån som aldrig återbetalades. Nordkorea stod nu ensamt inte bara i teorin, utan också i praktiken.

Sommaren 1994 började plötsligt en serie fruktansvärda regnoväder som intensifierades året därpå. Till skillnad från Kinas svältkatastrof ”det stora språnget” – där påhittade oväder användes som ursäkt – så rörde det sig i Nordkoreas fall om riktigt bibliska skyfall. FN rapporterade att sommaren 1995 såg nederbörd som aldrig tidigare uppmätts i området; i ett område föll 877 millimeter regn på sju timmar.

Floden Amnoc svämmade över och förstörde inte bara skördar utan också spannmålsreserver, som ofta förvarades under marken. Över en miljon ton spannmål gick förlorade till följd av översvämningar.

Sommaren 1994 avled också den alltjämt mycket populära presidenten och landsfadern Kim Il-sung. Hans äldsta son Kim Jong-il tog över makten och sjösatte en policy vid namn ”militären först”, som innebar att fokus under denna svåra tid främst skulle ligga på att föda och utveckla de militära styrkorna. Svälten kom givetvis som ett brev på posten.

Under andra halvan av 1990-talet svalt mellan en halv miljon och tre miljoner nordkoreaner ihjäl (den stora diskrepansen beror givetvis på bristen på insyn). Befolkningen var sedan länge beroende av statens matleveranser för sin egen överlevnad. Bönderna var ju organiserade i kollektiv var produktion gick direkt till staten som sedan ransonerade ut spannmål och andra livsmedel.

I mitten av 1990-talet upphörde dessa matleveranser helt i stora delar av landet. I huvudstaden Pyongyang – där den priviligierade eliten bodde – märktes svälten inte av lika mycket. Kim Jong-il köpte nämligen arméns och partifolkets lojalitet genom att inte skära ner på deras ransoner. De allra viktigaste kadrerna fick genom hela svälten dagliga matleveranser med importerade kylbilar.

En fingersvisning av situationen ges i avhopparen Jang Jin-sungs nya bok ”Käre ledare: min flykt från Nordkorea”. Jang tillhörde partiets propagandaavdelning och märkte i sin priviligierade vardag inte knappt av att de pågick någon svält. Men då han tilläts resa till sin hemstad Sariwon – bara 60 kilometer söder om Pyongyang – möttes han av en helt annan verklighet.

Då han tillsammans med en utmärglad före detta klasskamrat vandrade från tågstationen var gatorna strösslade med lik som plockades upp i skottkärror. Väl framme hos sin vän möttes han av hålögda och utsvultna grannar som inte ätit annat än gröt på hela året. Flera bekanta i Jangs kvarter hade svultit till döds, och hans gamla barndomskärlek förvandlats till en ”vanställd gammal gumma” med gamnacke trots att hon ännu inte fyllt 30 år.

Under svälten uppstod ofrånkomligen en privat marknad, då ingen mat alls kom från staten och hundratusentals desperata nordkoreaner flydde över gränsen till Kina. Smuggling av såväl människor som matvaror frodades. Regimen höll på att tappa greppet om folket och kunde bara fortsätta föda militären och hoppas på deras stöd.

Sedan klev omvärlden in. Från 1999 och sex år framåt fick Nordkorea i snitt över en miljon ton mat i biståndshjälp varje år. Merparten kom från Sydkorea, vars nya regering just lanserat den så kallade ”solskenspolitiken” där man erbjöd mat och pengar utan några motkrav från nordkoreanerna. Förhoppningarna var att lätta upp relationen till grannen – men Jang bedömer att man snarare räddade regimen som krävde att själva få distribuera maten och fortsatte att främst göda eliten medan gemene man hölls på gränsen till svält.

Det fanns här en möjlighet för Nordkorea att öppna upp sig mot omvärlden. Paralleller drog till Kina, och utländska företag och regeringar visade stort intresse för att investera och samarbeta med detta nordöstra Asiens sorgebarn. Sydkorea föreslog fredssamtal och en återförening av familjer som splittrats under koreakriget. Men Kim Jong-il fortsatte istället på isoleringens och repressionens inslagna väg.

En av den nu framlidne diktatorns gåvor till eftervärlden var att bygga ut landets extensiva nätverk av arbetsläger, där än i dag upp till 200 000 fångar hålls under värsta tänkbara förhållanden. Efter att ha förlorat järngreppet under svältkatastrofen blev regimen mer paranoid och skickade politiska fångar till arbetsläger för allra minsta förseelse.

I boken ”Escape from Camp 14” målas en fruktansvärd bild upp av dessa läger. Shin Dong-hyuk hade oturen att födas i ett av lägren, och upplevde en barndom av hjärntvätt blandad med ständigt våld och svält. Han såg sina kamrater bli ihjälslagna och sin mor våldtas av uttråkade lägervakter. Då han sedan skvallrade om sin mors och sin brors flyktplaner – som han hade blivit lärd att göra – torterades han i månader och tvingades sedan bevittna sin familjs offentliga avrättning.

Boken är den kanske mörkaste skildring av ett människoöde jag någonsin läst, och visar verkligen den nordkoreanska regimens perverst våldsamma natur.

Då regimen i mitten av 2000-talet återfick sin styrka genomförde man en rad kärnvapentester som fick bistånden att minska och isoleringen från omvärlden att öka. Vidare slog man ner hårt och skoningslöst mot den privata marknaden som uppstod under svälten, bland annat med en valutareform 2009 som drastiskt sänkte värdet på de pengar som den nya köpmannaklassen rörde sig med. Snart kom nya rapporter om svält utanför Pyongyang.

I december 2011 avled Kim Jong-il och hans äldsta son Kim Jong-un tog över makten. Omvärlden visste inte ens hur gammal den nya diktatorn var – antingen 28 eller 29 – och än mindre om hans politiska ambitioner eller målsättningar. Det spekulerades i allt från en militär statskupp till ordnade marknadsekonomiska reformer.

Och den dag då Nordkoreas ekonomi börjar ta fart finns det en enorm potential. Landet är till ytan större än Sydkorea, men har blott hälften så stor befolkning (25 respektive 50 miljoner invånare). Medianåldern är dock lägre (34 mot 41 år) och redan i dag är Nordkoreanska kvinnors fertilitet högre än i syd (2,0 mot 1,2 barn per kvinna).

Det handlar alltså om en ung befolkning som växer snabbt och dessutom är vana vid hårt arbete utan ifrågasättande av auktoriteter. Lite som Kina i början av 1980-talet.

The Economist påpekar i veckans nummer att reformer redan nu äger rum i Nordkorea. Sedan 2013 har jordbrukskollektiven delvis övergetts till fördel för familjejordbruk. Landets bönder får nu behålla en större del av skörden själva, som de sedan kan sälja på marknaden snarare än att som tidigare tvingats sälja den till staten för ett lågt pris.

Den tillåtna storleken på ”familjeträdgårdar” – där produktionen är långt högre än vid de jordplättar som tillhör – har ökats från 100 till 3 300 kvadratmeter. Detta kallar koreakännaren Andrei Lankov för en ”revolutionerande privatisering av land”, som har gett snabba resultat:

For the first time in decades, North Korea grew nearly enough to feed itself last year. Thanks to better harvests, the North Korean economy could grow by 7.5% this year, compared with annual growth of little more than 1% for a decade, reckons the Hyundai Research Institute, a think-tank in Seoul, the capital of South Korea. Asia’s basket case could prove to be its fastest-growing economy.

Liknande experiment pågår också under industrin. Chefer vid statliga fabriker har sedan fjolåret möjlighet att bestämma över anställningar, lönenivåer samt köpa råvaror och sälja delar av överskottet på marknaden snarare än till staten.

Nordkorea sätter också upp allt flera särskilda ekonomiska zoner, som ju var en viktig ingrediens under Kinas tidiga år av reformer. Nordkoreas äldsta särskilda ekonomiska zon heter Rason och sattes upp redan 1991; dock mest som en gest för att få kinesiskt bistånd.

Det hände inte särskilt mycket med Rason under Kim Jong-il, men på senaste tid har flera nya vägar dragits till Kina och en ny färjeterminal länkad med en järnvägslinje till Ryssland har öppnats. Rason blev nyligen också den första och enda plats i Nordkorea där man kan äga sitt hem.

Enligt The Economist har ytterligare 19 särskilda ekonomiska zoner etablerats sedan 2013. Det handlar om små områden som öppnats för – ofta kinesisk – turism, samt produktion av mjukvaror eller verktyg att använda i jordbruk och industri.

The Economist spekulerar också vad som egentligen ligger bakom dessa reformer. Det finns tecken på att Kim Jong-il är mer intresserad än sin far av att höja folkets levnadsstandard. Men frågan är om detta främst sker eftersom han ser det som nödvändigt för regimens överlevnad. Förändringarna kan vara ett svar på nya krav och behov från befolkningen, snarare än en reformentusiastisk ledares egna spontana initiativ.

Sedan svälten under 1990-talet har staten inte lyckats förtrycka den privata marknaden på ett effektivt vis. Uppskattningar gör gällande att tre fjärdedelar av befolkningens inkomst nu kommer från en i stort sett oreglerad privatekonomi. Dessutom är det många partikadrer som i hemlighet själva berikar sig på denna privata handel som ju per definition är olaglig.

Den olagliga smugglarverksamheten som tidigare främst innefattade mat för nu också böcker, filmer och USB-minnen med regimkritiskt innehåll. Avhoppare som de senaste åren tagit sig till Sydkorea säger sig inte vara lika rädda som tidigare då det gäller att kritisera myndigheterna eller Kim-familjens gudalika status. De talas om ett ”uppvaknade” i den urbana medelklassen.

Snarare än att låta detta fortgå i bakgrunden vore det rimligt om regimen istället vill leda och därmed också kunna reglera den privata marknaden. Det pågår med all säkerhet en debatt om detta i Pyongyangs högsta kretsar, där många vill utöka de ekonomiska reformerna medan andra vill återinför det statliga distributionssystemet och säkra partiets makt. Det skulle i praktiken vara möjligt eftersom landets bönder fortfarande är beroende av staten vad gäller maskiner, gödsel och olja.

Det är dock viktigt att förstå att Kim Jong-un inte är någon duvunge. Nordkorea vägrar fortfarande att ens erkänna existensen av sina mardrömslika arbetsläger – och än mindre diskutera en avveckling av dessa i mänskliga rättigheters namn.

Vidare fortsätter isolationen och inte ens turister har varit välkomna på flera månader med det tveksamma argumentet att myndigheterna vill hindra spridningen av ebola. Det är en inställning som inte bådar gott för reformer; erfarenheterna från Kina visar med all tydlighet att en sönderslagen ekonomi endast kan förbättras på ett effektivt vis med utländska investeringar och utländsk expertis.

Likt sin far är också Kim Jong-un skeptisk till utländska investeringar. Till och med samarbetet med kinesiska företag knakar redan rejält i fogarna, med bland annat gruvföretag som anklagar sina nordkoreanska samarbetspartners för brutna kontrakt och rena stölder av maskiner och teknik.

Vidare är Nordkoreas kärnvapenprogram den enskilt största faktorn till landets ansträngda relationer med Sydkorea, USA, Japan och stora delar av omvärlden. Kim Jong-un visar inga tecken på att överge kärnvapenprogrammet; tvärtom planerar han öka landets arsenal från något dussin vapen i dag till omkring 100 stycken inom fem år.

The Economist gör den nyktra sammanfattningen att regimen verkar vilja reformera ekonomin – men att detta inte kommer ske på bekostnad av minskat statligt förtryck eller för den delen ett skrotat kärnvapenprogram. Vidare kallar tidningen detta för ”död vägs ände”, eftersom allmänhetens välstånd bara kommer öka marginellt så länge Kim sitter som enväldig ledare.

Det är dock definitivt värt att hålla ett öga på vad som sker inom ekonomin. Om stora reformer sker för att underlätta utländska investeringar så har svenska företag ett stort försprång.

Redan på 1990-talet var Nordkorea mer intresserat av att samarbeta med europeiska aktörer än med företag från Sydkorea, Japan och USA. Detta på grund av ansträngda diplomatiska relationer med dessa länder som bland annat kan innebära abrupta stopp i produktion och annan aktivitet.

Sverige är dessutom ett av få västländer som har en ambassad i Nordkorea. Då koreakriget slutade 1953 ansågs nämligen Sverige och Schweiz vara de enda länder som var neutrala nog att kunna övervaka vapentillståndet mellan Nord- och Sydkorea. Än i dag är tio svenskar och schweizare baserade i små hus mitt i världens tyngst beväpnade gränsområde för att se till att inga övertramp sker.

15 februari 2015

Är utbildning och kunskap värdefulla tillgångar? ”Nej”, säger Kina.

Det sägs ofta att utbildning och kunskap är två värdefulla tillgångar för såväl samhälle som individ. I så fall finns det skäl att oroa sig för utvecklingen i Kina.

En gammal vedertagen sanning är att grundskolan i Kina – liksom i många andra asiatiska länder inspirerade av konfucianism – bygger på rotinlärning och en respekt för auktoriteter så stor att eleverna sällan vågar ifrågasätta lärare eller läromaterial.

Hela den kinesiska grundskolan är vidare en enda stor förberedelse inför det nationella inträdesprovet till landets universitet. Det leder till en brist på problemlösning och lek som tveklöst påverkar yngre kinesers innovationsförmåga på ett negativt vis.

Med detta sagt är ju heller inte de svenska grundskolorna fria från problem; där handlar det istället nästan uteslutande om att leka och ifrågasätta vilket bland annat den senaste Pisa-undersökningen visade.

Vad gäller universitet så har Sverige för sin storlek dock en rad lärosäten som globalt åtnjuter respekt och rykte för sin fina undervisningskvalité – något man inte kan säga om Kina där den akademiska utvecklingen är mycket oroande.

I slutet av december citerades president Xi Jinping i statlig media säga att ”en mer omfattande ideologisk guidning” är nödvändig vid landets universitet.

Specifikt sade han att studierna av marxism måste få mer utrymme vid universiteten, och att kommunistpartiets ledarskap och politiska arbete måste stärkas genom att betona socialistiska kärnvärderingar i utbildningen.

Det inflytelserika partimagasinet Qiushi Journal tog genast fasta på detta genom en artikel som menade att det vore ”katastrofalt” om en standard inte snabbt utarbetades som hindrade universitetslärare att ”sprida västerländska värderingar” eller på annat vis ”förtala vår kommunistiska ideologi”. Detta gällde tydligen även i det privata, då magasinet hängde ut flera professorer som uttalat sig kritiskt om Kinas utveckling via sina mikrobloggar.

På detta citerade statlig media också Kinas utbildningsminister i början av februari säga: ”Låt aldrig läroböcker som upplyfter västerländska värderingar få någon plats i våra klassrum”.

Förutom att förbjuda böcker som sprider hädiska västerländska värderingar, vill utbildningsministern också bannlysa läromaterial som ”förtalar Kinas kommunistparti” eller ”smutskastar socialismen”.

(En ironisk detalj i sammanhanget är givetvis att såväl socialism som marxism också är ”västerländska läror”. Kinesiska ideologer jobbar dock hårt för att begreppet främst ska förknippas med oönskade företeelser som flerpartisystem eller ett fristående rättsväsende)

Flera liberala universitetslärare har också straffats under den senaste tidens repressiva klimat. Det mest omtalade fallet är ekonomiprofessor Ilham Tohti, som i september dömdes till livstids fängelse för ”separatism” efter att ha uttalat sig kritiskt om myndigheternas politik i den muslimska provinsen Xinjiang.

En del i bevisföringen mot Tohti utgjordes av övervakningskameror i klassrummen vid Peking University, landets mest prestigefyllda och välrenommerade universitet. En sydkinesisk provins har redan installerat likadana kameror i alla sina lärosalar, och fler provinser väntas nu följa efter för att ge staten järnkoll på vad som sägs i varje klassrum landet över.

Det finns knappast något hopp om liberala reformer i Kinas utbildning. Och inte ser det ljusare ut vad gäller media eller internet, som vid sidan av utbildningsväsendet väl kan sägas vara de två största källorna för kunskapsinhämtning i dag.

En fingervisning ges av Reportrar utan gränsers rapport om global pressfrihet för 2015 som släpptes i veckan. Kina ligger på plats 176 av 180 länder – bakom nationer som Iran, Sudan och Somalia. Av de 221 journalister som sitter fängslade globalt återfinns 44 i Kina.

Ett nytt initiativ gör gällande att landets alla journalister tvingas till obligatoriska lektioner i marxistisk skolning. De som i sin rapportering inte följer partilinjen kan räkna med att förlora sina jobb eller värre.

Under de drygt två år som Kinas president Xi Jinping haft makten har censuren och kontrollen på Kinas internet också ökat betydligt. Google har länge haft en problematiskt förhållande till Kinas myndigheter; söktjänsten är blockerad liksom mailtjänsten Gmail, som bara går att använda genom program från en tredje part som Microsoft Outlook eller Apple Mail.

Men i januari omöjliggjordes även detta. Gmail blev helt oåtkomligt i Kina även från dessa program, och kineser med Gmail-konto kunde varken skicka eller ta emot några meddelanden från denna världens största mailtjänst.

Det enda sättet att kringgå censuren är att använda ett VPN (Virtual Private Network). Tjänsten gör att man kan koppla upp sig mot ett utländskt ip-nummer och därmed komma åt Gmail liksom hundratals andra tjänster som Twitter, Youtube och Facebook.

VPN är givetvis olagligt i Kina. Det kostar också pengar och används därför främst av utlänningar samt en liten, liten minoritet av den högutbildade urbana över- och medelklassen.

Icke desto mindre trappade myndigheterna i slutet av januari också upp kontrollen av VPN-tjänsterna. Ledande leverantörer av dessa tjänster sade bekymrat till media att attackerna mot deras kinesiska närvaro var ”mer sofistikerade än någonsin tidigare”.

Budskapet går inte att ta miste på: I Kina ska du endast kunna tillgå den del av internet som kommunistparitet vill att du ska se.

Som ett förödmjukande kvitto på detta släppte myndigheterna nu i veckan en märklig sång med en touch av Nordkorea, som framfördes av en hel orkester inför jublande publik. ”Internet Superpower” hyllar Kinas ”unikt rena och välskötta internet”. Censuren lovordas genom propagandadängor som att Kinas internet är ”en stråle av okorrupt sol” som bidrar till ”en gryning i öst”.

Den tydliga utvecklingen mot minskad yttrandefrihet och ökad politisk kontroll i Kina är inte oproblematisk. Till att börja med så handlar det om rent hyckleri, eftersom landets högsta politiska ledare rutinmässigt skickar sina egna barn för att studera utomlands.

Exempelvis tog Xi Jinpings dotter nyligen examen vid Harvard University. Där var hon klasskamrat med sonen till den ultra-maoistiske Bo Xilai, tidigare borgmästare i megastaden Chongqing, som skickade sin pojke att studera utomlands redan som 12-åring vid lärosäten som Harrow School och senare även Oxford University.

Ledningen vet alltså med sig att kinesiska skolor inte håller samma klass som de utländska. Och i sitt mål att göra Kina till en innovativ forskningsnation är ett av målen att höja kvalitén på landets universitet, bland annat genom att locka tillbaka kinesiska akademiker som doktorerat utomlands.

Men många väljer istället att stanna kvar i utlandet. Ambitiösa forskare som fått smak på akademisk frihet och ett fritt internet tenderar att inte vilja byta tillbaka detta mot ideologiskt styrda universitet och ett hårt kontrollerat intranät – även om vissa akademiker förvisso har lockats hem med hjälp av lukrativa kontrakt och stora bonusar.

Flera skandinaviska chefer och företagsledare jag talat med på sistone begriper sig heller inte på denna utveckling. Hur ska man kunna sporra innovation samtidigt som friheten begränsas allt mer? Hur ska man locka direktinvesteringar eller stimulera småföretagande om internet inte fungerar?

Och hur i hela världen ska man kunna bli en ansvarsfull stormakt på det globala planet om en diskussion av vad som kallas ”västerländska värderingar” bannlyses i hela utbildningssystemet, tillsammans med minsta kritik mot det enväldiga kommunistpartiet?

Det finns inget svar på dessa frågor. Istället är det bara konstatera att om utbildning och kunskap verkligen är värdefulla tillgångar, så håller Kina på att bli ett allt fattigare samhälle.

7 februari 2015

Kinas myndigheter bakom Alibabas ras

Jag har tidigare flera gånger lovprisat Alibaba och dess enorma potential. Investerare världen över suktade länge innan den dominanta e-handelsjätten slutligen kunde börsintroduceras i september i fjol.

Förväntningarna avspeglades i aktiekursen som steg med 40 procent redan under första handelsdagen från utgångspriset på 68 dollar. Kursen nådde sedan 119 dollar som högst i november.

Men sedan dess har det gått trögare och nu har aktien rasat med 20 procent på knappt två veckor.

En stor del av raset kom efter företagets kvartalsrapport i slutet av januari, där intäkten för fjolårets sista kvartal skrevs till 4,22 miljarder dollar jämfört med förväntade 4,45 miljarder.

Det var icke desto mindre en ökning med 40 procent från året innan, och dessutom var vinsten under samma kvartal (2,1 miljarder dollar) något högre än förväntningarna (1,9 miljarder dollar). Företaget noterade också en stark tillväxt i försäljningen från mobila plattformar, vilket är extremt viktigt på världens största mobilmarknad och tidigare var ett av orosmomenten kring Alibaba.

Själva rapporten i sig var alltså ingen katastrof och är heller inte den enda anledningen till raset. Desto större oro har uppstått kring Alibabas komplicerade förhållande till Kinas myndigheter; en risk som innan börsnoteringen överskuggades något av de fantastiska försäljningssiffrorna.

Jack Ma är landets i särklass mest framgångsrika privata affärsman, och har flera gånger gjort kryptiska uttalanden som: ”Det är bäst att nöja sig med att dejta Kinas regering snarare än att gifta sig med den”. Också nu i veckan sade han återigen att Alibaba inte är intresserade av att bygga något nätverk med personliga kontakter som i Kina annars är en förutsättning för alla företagare som vill bli framgångsrika (och samtidigt även banar vägen för korruption och mutor).

Alibabas självsäkerhet torde i kinesiska myndigheters ögon snarare framstå som bångstyrighet, varför State Administration for Industry and Commerce (SAIC) i slutet av januari beslutade sig för att statuera exempel.

23 januari publicerade SAIC resultat från en undersökning som gav vid handen att blott en dryg tredjedel av de varor som såldes på Alibabas plattform Taobao var legitima. Det var den värsta siffran av alla e-handelssidor som SAIC hade undersökt.

Alibaba motsatte sig resultatet och deklarerade fyra dagar senare på sin mikroblogg att man planerade överklaga undersökningen, varpå SAIC svarade med att släppa en ännu större bomb – 28 januari utfärdade myndigheten ett vitpapper som kritiserade Alibabas plattformar för att sälja kopior av allt från cigaretter till handväskor och mobiltelefoner.

”Alibaba har länge negligerat detta problem och under lång tid vägrat att ta till några effektiva metoder för att kontrollera spridningen av plagierade varor”, skrev SAIC bland annat i rapporten. Vidare menade man att flera av Alibabas managers tar mutor från försäljare i utbyte mot tjänster som att bland annat skydda märkeskopior.

Kanske ännu värre så sade SAIC dessutom att man presenterat denna rapport för Alibaba redan i mitten av juli, men då inte offentliggjorde innehållet för att undvika störa företagets börsnotering. Om Alibabas chefer hade fått dessa uppgifter innan börsnoteringen vore det nämligen brott mot amerikansk lag att på något vis hemlighålla informationen.

The Economist påpekar att kinesiska myndigheternas makt är så stor att inhemska företag sällan vågar protesterar mot deras beslut. Alibabas reaktion på denna större och mer allvarliga rapport var ändå likartad; företaget nöjde sig inte med att lova att överklaga resultaten, utan menade även att myndighetsrapporten var ovetenskaplig.

Vidare sade Alibabas vice ordförande Joseph Tsai att företaget aldrig bett myndigheterna försena rapportens offentliggörande.

Sedan skedde något; Jack Ma krävde genast ett möte med Zhang Mao som leder SAIC, och inom loppet av två dagar hade myndigheterna plockat bort vitpappret från webben och menade att det aldrig hade varit särskilt viktig och saknade all slags laglig kraft. Det handlade snarare om en rutinmässig rapport, sade myndigheten.

Jack Ma å sin sida lovade att samarbeta närmare med myndigheterna, och satsa mer på att lösa frågan om plagiering bland annat genom en ”anti-fake special warfare battalion” på 300 pers som Wall Street Journal uttrycker det.

Någon form av uppgörelse torde ha ingåtts vid mötet och den omedelbara krisen vara över för tillfället. Men icke desto mindre har ett par allvarliga hot mot Alibaba blottlagts.

Det första rör plagierade varor. Alibaba har redan 2 000 anställda som uppskattningsvis raderar 100 miljoner annonser om året. I fjol fängslades 400 personer som sålt falska varor vid deras plattformar. Ansatserna att ta itu med problemet har rönt uppskattning även i USA, men icke desto mindre är det ett faktum att de plagierade varorna alltjämt existerar.

Desto allvarligare är hotet om politiskt inblandning. Wall Street Journal skriver att kinesiska myndigheter visserligen föredrar inhemska företag framför utländska aktörer, men de vill heller inte se att något enstaka företag växer så stort att det kommer utanför myndigheternas kontroll.

Detta håller på att ske med Alibaba som står för cirka 80 procent av Kinas internethandel. Frågan är om myndigheterna kommer tillåta denna närmast monopolaktiga ställning att fortsätta; i samband med SAIC:s rapport gick statlig media hårt fram och uppmanade Alibaba att ”ordna problemen innan det är för sent” samt att ”sluta använda sina finansiella muskler för att trakassera konkurrenter”.

Det finns också en djupare och ännu mer icke-transparent politisk dimension av det hela. Kinas president Xi Jinping är mitt uppe i en omfattande kampanj mot korruption, och nästa måltavla tros vara den tidigare presidenten Jiang Zemin, som är illa omtyckt bland folket och har nära band till flera andra politiker som naglats dit på sistone.

Wall Street Journal skriver att fler kinesiska företag som har nära band till familjen Jiang råkat illa ut – bland annat Minsheng Bank vars vd tvingades avgå för någon vecka sedan. Och olyckligtvis för Alibaba så har Jiang Zemins barnbarn Alvin Jiang investerat en stor summa i företaget.

Sammantaget menar Wall Street Journal att SAIC:s rapporter bär större skuld till Alibabas ras än kvartalsrapporten. En intervjuad analytiker menar att myndigheternas syfte var att ”skrämma” Alibaba genom att oroa investerare och ge amerikanska regulatorer blodvittring på samma gång.

Detta har man lyckats med. Bland annat Financial Times skriver att flera amerikanska advokater planerar stämma Alibaba med anledning av rapporten från SAIC som alltså ska ha setts av ledningen ett par månader innan börsnoteringen.

Jack Ma tar – åtminstone utåt – det hela med ro och säger till och med att ett rättsmål mot Alibaba för med sig den positiva aspekten att ”länder i väst kan lära känna Alibabas affärsmodell bättre”.

Hur det än är med den saken, och oavsett vart dessa eventuella åtal leder, kan man konstatera att politik alltid måste vägas in då man investerar i kinesiska företag – eller den delen i företag som har stora delar av sin verkasamhet i Kina (fråga SSAB).

För andra kinesiska internetföretag listade i USA som Tencent och Baidu är det inte ett lika stort problem, eftersom de underkastar sig den kinesiska censuren och låter myndigheterna sätta upp regler och få nästan obegränsad tillgång till vad helst för material de önskar.

Men med Alibaba är det annorlunda. Jack Ma är inget fan av sin regering och har flera gånger agerat trotsigt. Det underlättar givetvis en eventuell expansion utomlands i och med att förtroendet för Alibabas användarsäkerhet på så vis höjs – det är svårt att se hur hårt kontrollerade tjänster som Baidus sökmotor eller Tencents chattapp WeChat skulle få stort genomslag globalt.

Samtidigt är det just samma trotsighet mot myndigheterna som kan fälla Alibaba om företaget skulle råka halka under denna delikata balansgång.

30 januari 2015
Apple

Kampen om 1,16 miljarder smartphones!

Få har väl missat Apples rekordrapport från fjolårets sista kvartal med 74,5 miljoner sålda Iphones och en vinst på 18 miljarder dollar, vilket var den största vinsten någonsin av ett privat företag.

Detta berodde i mångt och mycket på nya modellerna Iphone 6 och Iphone 6 Plus, samt att försäljningen i Kina ökade med 70 procent jämfört med samma kvartal året innan.

För något år sedan var Apple blott den sjätte största försäljaren av smarta telefoner i Kina, men i och med lanseringen av dessa modeller med större skärm uppskattas företaget under det föregående kvartalet ha legat allra högst upp på listan.

Men det är inte bara Apple som går framåt. Totalt såldes under fjolåret 1,167 miljarder smarta telefoner världen över, vilket var en ökning med 25,9 procent från 2013.

Detta enligt nya siffror från det taiwanesiska konsult- och analysföretaget TrendForce, som särskilt pekade ut 2014 som ett bra år för de kinesiska tillverkarna som tog en allt större del av den globala marknaden. Tillsammans sålde de kinesiska aktörerna 453 miljoner smarta telefoner; nästan 40 procent av totalantalet. Sex av de tio största tillverkarna var under fjolåret kinesiska.

Samsung ligger fortfarande i topp med 28 procent av världsmarknaden. Det var dock ett svårt år för koreanerna som backade från fjolårets notering på 32,5 procent. Företagets dyra modeller mötte hårt motstånd från Iphone 6, medan modellerna i prisklass medel och billig slaktades av de allt mer prisvärda kinesiska alternativen. Samsungs tillväxt under fjolåret blev därmed endast 8,4 procent.

Hade det inte varit för den nya telefon som Apple lanserade under hösten hade företaget riskerat falla i samma fälla som Samsung. Det sista kvartalets försäljning utgjorde mer än en tredjedel av de 191 miljoner smarta telefoner som Apple sålde i fjol. Sammantaget gav det en försäljningstillväxt på 24,5 procent för fjolåret som helhet, och en global marknadsandel på 16,4 procent vilket var i princip var en lika stor andel som under 2013.

På tredje plats hittar vi Lenovo (för övrigt världens största PC-tillverkare) som under fjolåret ju förvärvade Motorola från Google. Tack vare sammanslagningen mer än fördubblades Lenovos försäljning i fjol och uppgick till över 90 miljoner enheter. Också marknadsandelen steg från 4,9 till 7,9 procent.

Koreanska LG är en något oväntad uppstickare på fjärde plats, med 70 miljoner sålda enheter och en försäljningsökning på över 75 procent. Detta beror enligt TrendForce på ett par nya modeller vars skärmar har en upplösning på 2K. Detta har möjliggjorts av att LG, som ju annars är mest känt för sina tv-apparater, ligger långt fram på detta forskningsområde och tillverkar sina egna skärmar.

Därefter kommer Ericssons telekomkonkurrent Huawei som under fjolåret stod för 5,9 procent av världsmarknaden; bara 0,1 procent efter LG. I rena tal innebär det 70 miljoner sålda telefoner och en tillväxt på cirka 70 procent.

Huaweis framgångar bygger på att man byggt en egen processor som används i den nya populära modellen Honor 6. Man har också en god erfarenhet och bra kontakter inom telekom, vilket har underlättat företagets utlandsexpansion. Under fjolåret sålde Huawei 52 procent av sina telefoner utomlands; en andel som företaget i år vill öka till 60 procent.

Målsättningarna för i år inkluderar dessutom att spräcka drömgränsen på 100 miljoner sålda enheter. Detta trots att man under det gångna året skrotat en hel rad billigare modeller för att satsa på de något dyrare telefonerna som ger högre vinst.

Just utanför topp fem kommer Xiaomi, denna kinesiska tillverkare som under de senaste veckorna varit på allas (eller i alla fall alla tekniknördars) läppar. Det inte ens fem år gamla företaget har dubblat sin försäljning varje år sedan 2012, och mäktade i fjol med att sälja 61,5 miljoner smarta telefoner vilket var en tillväxt på över 200 procent från 2013.

För den som är nyfiken på företagets historia och bakgrund, så skrev jag mer ingående om Xiaomi på Finansliv i fjol.

Förutom de nya fantastiska försäljningssiffrorna och en målsättning att sälja 100 miljoner telefoner under 2015, är det också värt att uppmärksamma Xiaomis ambition att stjäla marknadsandelar från Apple.

Tidigare i veckan lanserades nya modellen Mi Note, vilken företagets vd Lei Jun beskrev som ”kortare, tunnare och lättare än Iphone 6 Plus” fast med en något större skärm på 5,7 tum. Det första lasset av Mi Note sålde slut på mindre än tre minuter vilket säkert har att göra med priset på under 3 000 kronor, vilket är mindre än hälften av vad en Iphone 6 eller Samsung Galaxy Note 4 kostar.

Nästa omgång Mi Note kommer börja säljas 3 mars, och enligt Xiaomi har telefonen redan reserverats av inte mindre än 220 miljoner kunder. Under mars börjar även Mi Note Pro att säljas. Den kommer vara någon tusenlapp dyrare men ha bättre prestanda; skärmen är fortfarande större än Iphone 6 Plus och har dessutom en upplösning på 2K just som LG.

Enligt envisa rykten planerar Xiaomi dessutom att påbörja ett bytesprogram där kunder kan lämna in sin Iphone 5 eller äldre och få en Xiaomi Mi Note i utbyte, eller lämna in sin Iphone 6 för en Xiaomi Note Pro.

Lei Jun efterliknar Steve Jobs i allt från kläder till stil på sina presentationer, och har även erkänt att han kontaktat samma hårdvarutillverkare som Apple använder sig av.

För investerare kan det vara intressant att veta att Xiaomi förra månaden utsågs till världens mest värdefulla ”technology start-up” efter att ha inbringat över en miljard dollar i en finanseringsrunda som värderade företaget till 45 miljarder dollar. Det var således högre än taxiföretaget Ubers värdering på 40 miljarder dollar.

Lei Jun – som Forbes utnämnde till ”Asia’s 2014 businessman of the year” – beräknas därmed ta över titeln från Alibabas Jack Ma som Asiens rikaste man då Xiaomi börsintroduceras.

Även om Alibaba värderas högre, så äger Lei Jun nämligen 77,8 procent av sitt företag jämfört med Jack Mas 6,3 procent. Kom nu ihåg vart ni läste detta först!

Kampen om kunderna då det gäller smarta telefoner blir alltså allt hårdare, särskilt som de kinesiska tillverkarna planerar en utökad global expansion. Dessutom passar kinesernas produkter och erfarenheter perfekt på de utvecklingsmarknader där efterfrågan kommer öka allra fortast.

TrendForce kostar dessutom på sig en prognos inför 2015. Där sjunker Samsungs andel av världsmarknaden ytterligare, medan Apple ligger still samtidigt som Xiaomi och Huawei ökar.