Ledarbyte i Kina, del 1

Publicerat den 9 oktober 2012 kl. 12:23

Det är otroligt hård bevakning i svensk media kring USA:s presidentval, som ju sker 6 november.

Desto mindre sägs det ledarbyte som Kina kommer genomföra bara två dagar senare, under kommunistpartiets 18:e kongress.

Då ska sju av nio politiker i politbyråns stående utskott – landets högsta politiska organ – inklusive president Hu Jintao och Wen Jiabao bytas ut.

Detta är Kinas viktigaste politiska händelse, som bara sker vart tionde år, och påverkar hela samhället, inte minst ekonomin.

Därför passar det bra med några inlägg om ledarbytet här på Finanslivs blogg.

I del 1 ska jag tala om den gamla administrationen, vad den gjorde för Kina och vilket arv den lämnade sig efter.

Del 2 kommer presentera de nya ledarna, samt vilka hopp som setts till dessa i såväl utländsk media som på Kinas gator.

Slutligen, i del 3, sammanfattas vilka utmaningar de nya ledarna står inför, och vilka resultat eller förändringar som är realistiskt att vänta sig.

OK, då kör vi, del 1:

Den gamla administrationen, med Hu Jintao och Wen Jiabao vid rodret, hyllas i statlig media för att ha hållit tillväxten vid liv trots omvärldens finanskris.

Men många kritiker – främst då i utländsk media – menar att Hu och Wens ekonomiska politik har skapat mer problem än den löst. En lista över dessa problem innefattar:

1) För att hålla tillväxten igång då exportindustrin krisade, sjösatte Kina i slutet av 2008 ett stimulanspaket på 4 000 miljarder kronor. Pengar satsades på bostäder och infrastruktur, och fick privat konsumtion som andel av BNP att minska från nästan hälften till en dryg tredjedel.

I dag är det istället statliga investeringar som står för över 50 procent av Kinas BNP. Det är en ohållbar ekvation; en obalans som innebär att tillväxten inte kan fortsätta om myndigheterna slutar pumpa in pengar i ovanstående sektorer.

Hade man istället lagt pengar på utbildning och sjukvård, menar kritikerna, så hade man kunnat öka konsumtionens del av BNP, och därmed skapat en mer hållbar tillväxt.

Vid flera gånger har Hu och Wen också mycket riktigt talat om att förbättra det sociala skyddsnätet. Men det har varit just prat, och istället har man valt ”den enkla vägen” att stimulera tillväxt genom lån och subventioner till statliga företag och områden som skapar arbeten och tillväxt fort.

2) De stora, ineffektiva statliga företag som lever kvar sedan Mao Zedongs dagar, höll på att avvecklas under åren innan Hu och Wen kom till makten. Det var då reformvänliga premiärministern Zhu Rongji som uppmuntrade privat entreprenörskap.

Men på grund av de senaste årens stora stimulanspaket, har de statliga jättarna återigen vuxit sig starkare. Stimulanserna har skett genom utlåning från de statliga bankerna, som prioriterat statliga framför privata låntagare.

Därför har småföretag och privat entreprenörskap backat på bekostnad av de ofta korrupta och icke-transparenta statsjättarna.

Även här har Hu och Wen valt den enkla vägen ut, eftersom svårigheten i att avveckla jätteföretagen ligger i att mäktiga politiker och affärsmän tjänar stora pengar på dess ägarstrukturer.

Som resultat har en ekonomi byggd på företagsamhet och innovation uteblivit. ”Alla vet att det inte skapas något nytt Apple då staten har monopol på forskning och innovation”, sade en analytiker jag intervjuade häromveckan.

3) Reformer har också uteblivit inom mänskliga rättigheter och demokrati, även fast framför allt premiärminister Wen lovat framsteg.

Detta skapar oro som måste hanteras: 2011 var första gången som utgiftsposten ”inre säkerhet” var större än militärbudgeten.

Det säger en hel del om hur man hanterat problemen, och att det bara kommer bli mer kostsamt om man sopar problemen under mattan likt Hu och Wen.

För att sammanfatta Kinas ledarskap de senaste tio åren, används ofta termer som ”enkla vägen ut”, och skjuta problemen framför sig. Till ovanstående lista kan man också lägga till hårdnad censur, uteblivna lagreformer, dåliga banklån, allvarliga miljöföroreningar, en bostadsbubbla och stagnerande utrikespolitiska relationer.

Så trots att de tio senaste årens tillväxt har varit stabil (dock något sjunkande: 9,1 procent i fjol och en prognos på under 8 procent i år, jämfört med en snittillväxt på över 10 procent 2002-10) så är utländska bedömare överens om att Hu och Wen skapat problem, snarare än att lösa dem.

Samma uppfattning råder bland mina kinesiska journalistvänner, och allmänt hos mina kinesiska kompisar, som anser Hu vara en diktator och Wen en handlingsförlamad pratmakare.

Kategorin ”omtyckta kinesiska ledare” är ganska liten, men där ingår oftast Zhu Rongji, som alltså var premiärminister 1998-2003, och stod för en rad våghalsiga reformer, som fick konsumtionen att öka och privat entreprenörskap att blomstra.

Det gäller nu för den nya presidenten Xi Jingping och nya premiärministern Li Keqiang att vända på skutan åt Zhu Rongjis håll igen, för Kinas och världens väl.

Vilka är då de nya ledarna som ska genomföra detta? I nästa inlägg kommer jag presentera den nya generationen kinesiska toppolitiker närmare.

  • Joe Olsson

    Givetvis finns det en gräns. Annars hade ju alla länder kunnat växa för alltid. Frågan är bara när gränsen är nådd. Man har ju nyligen pratat om att lansera ännu större stimulanspaket än 2008, men många tar inte ens siffrorna på allvar längre: http://www.finansliv.se/asien/stimulanspaket-raddar-kinas-ekonomi-eller/

  • Joe Olsson

    De flesta bedömare är nu överens om att problemen har hopat sig för Kina de senaste 3-4 åren. På vilket vis menar du att Hu/Wen lyckats väl med att styra Kina?

    Sjukförsäkringen är förvisso viktig, men man kan också säga att den kommer för sent, och inte är tillräckligt omfattande. Hade man satsat på den tidigare – istället för att lägga biljoner kronor på livsfarliga snabbtåg och tomma hyreshus – hade Kina mått bättre i dag.

    Ledarna som styrde Kina innan Hu/Wen, tog 1992 över en paranoid nation som var internationellt isolerad efter massakern på Himmelska fridens torg. Tio år senare var Kina en självsäker medlem av WTO.

    Hu och Wen har sedan 2002 på många vis vridit tillbaka klockan.

  • lightning

    vist finns det en gräns den har usa markerat genom att flytta alla sina stora baser med McDonalds mm och lagt dom runt kina i form av små hemliga baser