11 oktober 2012
Asien

Ledarbyte i Kina, del 2

Den 8 november kommer alltså Kina att byta ut majoriteten av sina högsta politiker; sju av de nio i politbyråns stående utskott – Kinas högsta politiska organ – ska få nya, yngre ersättare.

Den nya presidenten heter med största sannolikhet Xi Jinping (习近平), och premiärministern Li Keqiang (李克强).

Liksom den sittande administrationen ofta refereras till som ”den fjärde generationen”, så pratas det om de nya förmågorna som ”den femte generationen” av kinesiska ledare sedan kommunistpartiet tog makten i Kina 1949.

Denna skillnad är större än vad det kan låta. Den femte generationens ledare är de första som fått sin uppväxt förstörd av Kulturrevolutionen, då universiteten stängdes och produktionen nästan helt avstannade.

Xi Jinping spenderade exempelvis nära sju år av sin ungdom i en grotta i den avlägsna provinsen Shaanxi, istället för att ägna sig åt utbildning eller livsnjuteri.

Inställning hos den nya generationen kan exemplifieras genom en intervju jag hade för ett par veckor sedan med David Kelly vid analysfirman China Policy.

Han nämnde en organisation vid namn Boyuan Foundation, som består ideligen av kinesiska bankirer och ekonomer med kontakter högt upp i den politiska sfären.

De vet alla vilken skada nationalistisk isolation kan orsaka. De förespråkar därför öppenhet mot omvärlden, ekonomiska reformer och nedmontering av statliga jätteföretag till fördel för en fri marknad.

Många av medlemmarna i Boyuan Foundation var skolkamrater med Xi Jinping vid Beijing Middle School No. 4, och har alltså känt Kinas nästa president sedan barnsben. Några av dem förföljdes under Kulturrevolutionen, andra åkte utomlands, där de blev kvar och utbildade sig innan de kom tillbaka till Kina.

Det viktiga, menar David Kelly, är att dessa kan prata med Kinas nya president ”på samma nivå”, de har varit med om samma saker saker, lyssnar på och respekterar varandra. Något sådan organisation – en grupp reformvänliga välutbildade kineser – som kunde tala till Hu Jintao på lika villkor fanns inte.

Många hoppas på förändring under Kinas nya president Xi Jinping

Överlag har den nya generationens ledare mer förståelse och kontakt med västvärlden. Xi Jinping är en humoristisk minglare som skämtar obekymrat på engelska, och har satt sin dotter att plugga vid Harvard.

Det kan jämföras med sittande presidenten Hu Jintao, som gillar rysk kultur och inte gett en enda intervju sedan 2007. Liksom många andra av fjärde generationens politiker, beundrar Hu rysk kultur, och är uppväxt med Sovjetunionen som förebild.

Nu är emellertid inte Kinas nya politiker heller några duvungar drivna av etik och moral. Bloomberg avslöjade tidigare i år att Xi Jinping med familj är djupt insyltad i allehanda korruption, som gett dem tillgångar värda flera miljarder kronor.

Li Keqiang å sin sida, har aldrig tagit ansvar för att mörka den aids-epedimi som härjade i provinsen Henan under hans tid som guvernör där. Då sattes hela byar i karantän och lämnades att dö.

(Jag har skrivit om båda dessa förhållanden på svenska; här om Xi Jinping, och här om Li Keqiang)

Men i det stora handlar det ändå ledarbytet om ett steg bort från äldre, extrema politiker. Bland de nio i politbyråns ständiga utskott finns i dag Li Changchun (李长春), propagandaminister, och Zhou Yongkang (周永康), chef för Kinas säkerhetspolis.

De är båda snart 70 år fyllda, och har fällt otaliga kommentarer om att internet bör kontrolleras hårdare, eller hur medias syfte är att arbeta i kommunistpartiets intresse.

Man kan ju tänka sig vilken ståndpunkt Li och Zhou har haft då de nio i politbyråns ständiga utskott – vars beslut fattas genom konsensus – de senaste tio åren diskuterat utrikespolitik eller demokratiska reformer.

Dessa bakåtsträvare kommer nu bytas ut mot mer liberala ledare, som Wang Yang (汪洋) och Wang Qishan (王岐山).

För den som är ytterligare intresserad av de politiker som förväntas ingå i politbyråns nya stående utskott, finns detaljerad information via exempelvis Brookings Institution.

De nya ledarna, inklusive Xi Jinping, är dock fortfarande i stort okända för den kinesiska allmänheten. Det är kanske inte så lustigt, med tanke på allt mygel och hemlighetsmakeri som har präglat detta ledarbyte.

Då Xi var spårlöst försvunnen i september i år, svarade statlig media med en blackout. Än i dag vet bara ett fåtal personer varför Xi egentligen tvingades ställa in flera möten med utländska politiker, och inte gjorde ett enda framträdande på två veckor.

I utländsk media och på internet spekuleras det i allt från hjärtattack till ryggont efter en simtur. Men än i dag vet de flesta kineser inte ens om att deras nya president försvann under fjorton dagar, en dryg månad innan ledarbytet.

Men allmänheten i Kina är i alla fall inte lika negativ mot Xi och de nya ledarna, som de är mot den sittande administrationen.

Då min flickvän eller min bästa kinesiska vän – båda unga, välutbildade stadsbor – ser Hu Jintao på tv växlar reaktionerna mellan hånskratt och kräkreflexer.

Man har under de senaste fröjdeåren för korruption och klasskillnader lärt sig att Kinas nuvarande högsta politiker inte är mycket att lita på.

Den nya administrationen har således en möjlighet att med oförbrukat förtroende och en ny ledarstil, genomföra de ändringar som Kinas samhälle och ekonomi behöver så väl.

I utlandet – såväl i media som bland politiker – finns också hopp att Xi Jinping och en ny administration fri från revolutionärer, kommer vara lättare att samarbeta med än en tråkig och tillknäppt Hu Jintao.

Exempelvis har Australiens tidigare premiärminister Kevin Rudd vid flera tillfällen uttryckt sin tro om att Xi är ”rätt man i tiden”, som har erfarenhet och kunskap att förstå och genomföra de reformer som Kinas ekonomi behöver, och samtidigt närma sig USA i globala säkerhetsfrågor.

För världsfredens och världsekonomins skulle, får vi hoppas att han har rätt.

I del 1 skrev jag om hur den gamla administrationen med Hu Jintao och Wen Jiabao skött Kinas socio-ekonomiska politik. I del 3 kommer jag skriva om de utmaningar som Kinas nya ledare står inför, och vilka ändringar vi kan förvänta oss efter maktskiftet.

ad
25 april 2014
alkohol

Alkoholen kostade mig drömjobbet

Början av april i ett regnigt och blåsigt Stockholm. Jag promenerar mot Dagens industris kontor, går vilse på Kungsholmen och hinner just fram till klockan 14, då jag ska möta chefredaktören för att skriva på ett avtal om att bli tidningens nya Kina-korrespondent.

Går på toaletten innan jag tar mig in till själva receptionen, där någon skriver ut en besöksbricka med mitt namn, och ber mig vänta i soffan bredvid.

Har sedan lunch haft en olustig känsla i magen, som hugger till en aning då redaktionschefen kommer ut och möter mig. Hon ler inte lika hjärtligt som förra veckan, och tar mig heller inte i hand.

Vi utbyter någon artighetsfras på den korta vägen mot chefredaktörens kontor. Han hajar till något då han ser mig, tar i hand och hälsar artigt, men med en bekymrad min.

Mitt besök på kontoret ska egentligen bara vara en formalitet; jag ska skriva på ett redan utarbetat avtal innan jag flyger tillbaka till Peking senare samma kväll. Men om bara ett par minuter ska jag få veta att Dagens industri bestämt sig för att inte anställa mig.

Låt oss backa bandet och ta det från början.

Redan vid första besöket 2004 förfördes jag av Kina, och 2007 uppstod möjligheten att flytta hit för att plugga ett halvår. Jag kunde sedan inte slita mig, och än i dag är jag kvar i detta fascinerande land, vars dynamik och utveckling förmodligen är trygga Sveriges diametrala motsats.

Allt jag gjort sedan 2007 har sedan varit i syfte att förstå mig på Kina, för att så rättvist och uttömmande som möjligt kunna skriva om vad som sker här. Först lärde jag mig språket, sedan frilansade jag från landets alla hörn och skrev artiklar om vitt skilda ämnen.

Sedan tog jag magisterexamen i Journalistik vid University of Hong Kong; en utbildning särskilt fokuserad att rapportera från Kina. Efter examen 2010 flyttade jag omedelbart till Peking – politikens och kulturens centrum – för att fortsätta frilansa.

Nu har jag frilansat från Kina i över fyra år, vilket har varit oerhört berikande. Jag har träffat många intressanta människor, och lärt mig massor genom att skriva ett par hundra artiklar för över 70 svenska publikationer. Mycket av lärdomarna samlade jag även i en bok om Peking och Kina som publicerades förra hösten.

Frilanslivet ger en härlig känsla av just frihet. Men samtidigt kan man ibland sakna en stor publik att skriva regelbundet för; några hundratusen intresserade läsare som följer ens artiklar varje vecka är så klart mer tilltalande än att flyktigt hoppa mellan olika publikationer.

Fast inkomst och betald semester är naturligtvis heller knappast någon nackdel, varför jag alltid känt att en fast anställning som korrespondent här i Kina vore något av ett drömjobb. En tanke som alltid funnits där, men varit allt för avlägsen för att jag ska leta aktivt efter en sådan tjänst.

Sedan skedde något otroligt i november förra året. Dagens industris korrespondent Jenny Hedelin, baserad i Shanghai, var på besök i Peking och hörde av sig och ville träffas.

Vi bestämde träff en torsdag eftermiddag men båda fick förhinder, varpå vi istället skulle träffas på hennes hotell för frukost klockan 08 fredag morgon. Det är ganska vanligt att journalister emellan träffas för en kopp kaffe och lite skvaller, så det var förvisso inget otroligt med själva mötet.

Nu kommer istället det otroliga: Torsdag kväll spelade jag fotboll. Vi vann och gick ut och firade med några öl. Kockan blev sent och det blev blött. Jag nämnde att jag hade ett frukostmöte dagen därpå. En kompis föreslog att han skulle gå istället för mig, och låtsas vara mig. Som en del av ett vad tyckte vi alla i dimman att det var en rolig idé.

Sagt och gjort. Nästa morgon, efter kanske tre timmars sömn, åkte min vän upp till Jennys hotell och presenterande sig som ”Jojje”. De pratade sedan om journalistik, om min bok, min bakgrund och utbildning. Min kompis, som känner mig väl, höll god min och Jenny förstod inte vas som var i görningen.

Problemet var dock att detta möte var viktigare än jag trott. Under frukosten sade Jenny (till min vän) att hon planerade flytta tillbaka till Sverige kommande sommar. Hon sade att Dagens industri ville ha en ersättare, och hintade att jag låg nära till hands.

Då jag senare samma eftermiddag fick höra detta drabbades jag av lätt ångest, och funderade över hur jag bör hantera situationen. Vore det en bra idé att höra av sig till Jenny direkt och berätta om det hela? Förmodligen. Men som man ofta tenderar att göra, så sköt jag istället problemet framför mig.

Sedan blev det jul och nyår, och i januari var det dags att göra upp en arbetsplan för kommande år. Jag skickade ett mail till Dagens industri och sade att jag hört att deras korrespondent skulle lämna Kina i sommar, och att jag fanns på plats för att erbjuda mina tjänster.

Jag fick nästan omedelbart ett oväntat positivt svar. Blev inbjuden på en intervju i Stockholm i slutet av mars. Nu var det för sent att avslöja bluffen med Jenny. I så fall skulle förmodligen ingen intervju, och än mindre någon anställning, bli av.

Så jag satte av till Sverige och träffade redaktionen i hopp om att problemet med Jenny ”löser sig senare”. Intervjun flöt på riktigt bra, och redan samma eftermiddag blev jag erbjuden en anställning via mail. Jag var dock på väg hem till de östgötska skogarna, och vi bestämde att jag skulle skriva på avtalet nästkommande vecka, samma dag som flyget tillbaka till Peking gick, alltså den blåsiga och regniga eftermiddag där detta inlägg tog sin början.

Jag borde ha varit glad för att intervjun gick så bra, och för att jag skulle skriva på kontrakt för nordens största och mest lönsamma affärstidning. Äntligen skulle jag få skriva regelbundet för en stor publik. Men situationen med Jenny gnagde hela tiden i bakhuvudet. Då hon ska lämna över jobbuppgifterna till mig så måste vi ju träffas. Kanske vore det bäst att söka upp Jenny i Shanghai redan i april och be om ursäkt?

Dock behövde jag inte bekymra mig om det särskilt länge. För då jag kom till Dagens industris redaktion för att skriva på avtalet, var det någon som just hade ringt från Peking och skvallrat om att det var min vän, och inte jag, som träffade Jenny i november.

Då jag nu satt ner med chefredaktören och redaktionschefen var jag tvungen att berätta vad som skett. De båda såg minst sagt förvånade ut, mållösa. Något samarbete kom nu inte på tal. Tidningen skulle istället se sig om efter en ny korrespondent.

Besviken, deppad och lite smått yr tog jag mig ut till Arlanda. Medan jag väntade på flygplanet som skulle ta mig tillbaka till Peking skrev jag en bloggpost om vad som hänt. Detta för att ”skriva av sig”, men även för att slippa förklara historien muntligt för alla som frågar. Dessutom ville jag berätta det hela med mina egna ord, eftersom det säkert skulle komma att talas en hel del om detta i såväl branschen som bland svenskarna i Peking.

Och så blev det. Då jag kom tillbaka till Peking var det redan ordentligt snurr på min blogg. De närmaste dagarna fick jag tiotusentals besökare och händelsen togs upp av flera medier. Allt från Dagens media till Aftonbladet ringde för att intervjua mig, och historien delades tusentals gånger på Facebook. Chefredaktörerna Mattson och Helin talade om mig i flera minuter i sin podcast.

Såväl min egen blogg som artiklarna svämmade snart över med kommentarer om allt från att jag var ”kreativ”, till ”en stor jubelidiot” (båda stämmer väl ganska bra). En tråd startades om mig på Flashback, som sedan flyttades till papperskorgen av moderatorerna på grund av nedsättande ordval om mig.

Rubriken ”alkoholen kostade mig drömjobbet” är kanske lite missvisande; givetvis hade min vän aldrig åkt på frukost med Jenny om det inte vore för alkoholen den där kvällen, men samtidigt är det snarare min egen feghet som kostade mig jobbet. Jag borde ha löst situationen tidigare, genom att kontakta Jenny eller berätta det hela för Dagens industri innan jag flög till Stockholm på intervju.

Och visst är det en irriterande känsla att ha slarvat bort sitt drömjobb på detta vis. Men nu har det skett, och jag har två alternativ: antingen går jag och tänker på detta och låter det gör mig deprimerad, eller så fortsätter jag jobba ännu hårdare för att få en liknande chans i framtiden.

Valet är givetvis enkelt – det är bara kavla upp skjortärmarna.

Det var ju trots allt ”bara” min karriär som drabbades. Än värre hade min idioti kunnat drabba någon annan, eller min relation till det som verkligen spelar någon roll här i livet. Jag har fortfarande hälsan i behåll, samt vänner, familj och en flickvän som älskar mig lika mycket ändå.

Alla gör misstag, och jag beslutade mig som sagt för att dela med mig av denna fadäs. Vill därför här i ärlighetens namn passa på att här fråga er läsare: Har någon av er någonsin gjort något dumt efter att druckit alkohol? Har det påverkat ert jobb, eller ännu värre, era personliga relationer eller inneburit skada för någon annan?

14 april 2014
bilar

I Kina är utländska varor lika med kvalité

Trots att nationalismen spirar i Kina, så råder här föga tilltro för inhemska produkter. Att äga, köpa eller ge bort något utländskt är fortfarande ofta förknippat med status och kvalité.

Det blev jag påmind om då jag nyligen kom tillbaka från Sverige. Givetvis fick jag köpa med mig svenskt mjölkpulver åt vänner som inte vill ge sina barn den kinesiska versionen. Även då jag gav bort en limpa cigaretter av ett internationellt märke till en vän så fick jag frågan ”är dessa köpta i Sverige?”.

Ja, limpan var förvisso köpt i Arlandas tax free-butik. Att produkten hade varit densamma om den köpts i tax free-butiken i Peking spelar ingen roll; för min vän smakade cigaretterna godare om de kommit hela vägen från Sverige.

Cigaretter må vara en traditionell gåva i Kina, och mjölkpulver handla om småbarns säkerhet. Men mönstret går igen inom många områden, och syns kanske allra tydligast vad gäller bilar, som för många kineser är statusprylen nummer ett.

För ett antal år sedan, då många västerländska biltillverkare befann sig i djup kris, fanns en oro i branschen för de kraftigt subventionerade kinesiska tillverkarna – att dessa skulle börjar exportera och utgöra samma hot i väst som de japanska märkena plötsligt kom att göra på 1970-talet.

Men nu står det klart att kineserna inte ens kan locka inhemska kunder. År 2000 stod kinesiska märken för nästan 70 procent av alla fordon som såldes i Kina. I dag är motsvarande siffra 45 procent, och om man räknar bort minibussar så ligger marknadsandelen för personbilar kring 30 procent för de inhemska tillverkarna.

Istället har tyska, amerikanska och japanska bilar gått framåt. Det är utlänningar som tävlar på Kinas bilmarknad, som sedan ett par år tillbaka är världens största. New York Times rapporterade i veckan från Chongqing, där Ford har ett samriskbolag med en kinesisk tillverkare, genom vilket man de senaste två åren har dubblat sin marknadsandel i Kina till 4,5 procent.

I mars sålde Ford för första gången fler än 100 000 fordon på en månad i Kina, och under det kommande året planerar amerikanerna att åter dubbla sin produktion i Kina genom två nya fabriker och en av världens största automatiserade tillverkningsanläggning.

Enligt New York Times köper allt fler kineser nu amerikanska märken, eftersom de associeras med ”säkerhet, ungdomlighet och internationell känsla”. En blivande kund som tidningen intervjuar, ska precis köpa en Ford Kuga för över en kvarts miljon kronor. På grund av kinesiska skatter är bilen dyrare än i USA, men kunder motiverar köpet med att han nyss fått barn och nu prioriterar säkerhet.

Rykte om säkerhet är inget som de inhemska tillverkarna kan dra nytta av, särskilt som många presterat dåligt i flera krocktester. Det verkar snarast som att många av dem delvis gett upp hoppet om att ta tillbaka marknadsandelar, eftersom mycket tid spenderas åt att lobbying till myndigheterna, med krav om att behålla eller utöka lagarna som tvingar de utländska tillverkarna att dela med sig av såväl teknik som vinster.

Som det ser ut i dag får utländska tillverkare endast bygga bilar i Kina via samriskbolag med inhemska konkurrenter, som måste ägas 50/50. Det är en regel som knappast finns i någon annan nation som producerar lika mycket som Kina. Resultatet är dock att de kinesiska tillverkarna (ofta statliga eller med band till myndigheterna) kan kamma hem en stor del av utlänningarnas vinster, och även bygga egna bilar med liknande design och teknik.

Men trots detta kommer det aldrig bli samma status att äga en bil av kinesiskt märke, som en Audi eller Ford. Precis på samma vis som det inte finns något kinesiskt Gucci eller Prada. Och trots de kinesiska mobiltillverkarnas stora investeringar, och trots att de faktiskt erbjuder väldigt prisvärda produkter, så är det fortfarande Apple eller Samsung som här är lika med kvalité och status.

Till och med svenska Stiga är än i dag, tack vare J-O Waldner och det svenska pingisundret, marknadsledande vad gäller tillverkning av bordtennisutrustning i Kina. Lärdomen man kan dra av allt detta är att det fortfarande – trots utbredd kinesisk patriotism och ökat nationellt självförtroende – fungerar för utländska märken att rida på rykten om säkerhet och kvalité. I alla fall inom branscher där det handlar om säkerhet (bilar), prestation (idrott) och hälsa (mjölkpulver).

Bilindustrin visar dock även att det kan gå käpprätt åt andra hållet vad gäller rykte; på grund av diplomatiska bråk, har japanska tillverkares marknadsandel på världens största bilmarknad de senaste fem åren minskat från över 20 till under 15 procent.

Till slut vill jag bara utveckla ett fenomen som är väldigt tydligt här i Kina, och minst lika svårt att förstå sig på. Då kineser själva talar om sitt eget land är de ofta negativa. Det gäller allt från miljö och korruption till ekonomi och politik. Många kinesers högsta dröm är att utvandra, och redan tidigt får barnen lära sig att plugga hårt så att möjligheten sedan finns att läsa på universitet utomlands.

Men om man konfronterar en kines med Kinas dåliga sidor, så är sannolikheten stor att denne kommer försvara Kina, och mena att allt är minst lika dåligt i utlandet. Det finns ett utmärkt krönika i detta ämne av en journalist vid New York Times, vars namn jag nu glömt.

Då hon var ung uppmanade hennes mormor henne att flytta utomlands, eftersom det stod så illa till med mycket i Kina. Då hon sedan lyckats komma in på ett universitet i USA, få amerikanskt medborgarskap och dessutom ett toppjobb som korrespondent i Kina, blev det annat ljud i mormors skälla. Journalisten skulle nu inte tala om den frihet eller de rättigheter som fanns i USA, och minsann inte tro att hon var något för att hon hade utländskt pass. Allt var minst lika bra i Kina.

Kinas nationella medvetenhet är svårt att förstå sig på även för företag. Kanske hänger den också ihop med japanska biltillverkares sviktande försäljning. Många kineser vet mycket väl att allt inte står rätt till i deras land. Men om man som utlänning försöker sätta sig på dem, så slår någon slags försvarsmekanism av stolthet ofta till.

1 april 2014
fukushima

Kärnkraft i Kina och Japan – två extremiteter

Japan var länge ett föregångsland vad gäller design och säkerhet inom kärnkraft. Vid början av 2011 fick landet över 30 procent av sin energi från kärnkraften, och planerade utöka andelen till 40 procent.

Men i mars 2011 – alltså ganska precis tre år sedan – förorsakade så en jordbävning ett ödesdigert reaktorhaveri i Fukushima. Olyckan innebar inte endast akut strålningsrisk och svindyrt räddningsarbete, utan även ett prompt driftstopp för alla japanska kärnkraftverk. Än idag står Japans samtliga 48 kärnkraftsreaktorer stilla, och inga datum eller ens konkreta planer finns om nya uppstarter.

Då 30 procent av landets generationskapacitet plötsligt föll bort, gjordes stora ansträngningar för att spara energi. Tokyos upplysta skyline blev mer anonym om kvällarna, och under dagtid fick myriader av ”salary men” finna sig i att svettas på kontoren då luftkonditioneringen förblev avstängd även under de varma och kvalmiga sommarmånaderna.

Men givetvis gick det inte att helt förlita sig på att spara energi, särskilt inte i ett redan så pass effektivt och klimatsmart land som Japan. För att hantera problemet med att en tredjedel av energikapaciteten försvann, blev man även tvungen att förlita sig mer på fossila bränslen.

Det resursfattiga Japan har därför sedan 2011 konstant tvingats öka importen av främst kol. Landets kolimport stiger fortfarande kraftigt; i januari i år ökade importen av kol för energiutvinning med 17 procent mot samma månad året innan.

I dag är det fossila bränslen som genererar 90 procent av Japans energi. Det får givetvis negativa följder; helåret som slutade mars 2013 var det år då Japan släppte ut näst mest koldioxid sedan mätningarna påbörjades.

Och värre lär det bli. Tokyo Electric Power, som bland annat driver just kärnkraftverket i Fukushima, ska nämligen ytterligare öka kapaciteten av energiutvinning från gas och kol med 11 GW, genom att bygga flera nya kraftstationer. Fukushima innebar alltså ett totalstopp för kärnkraften i Japan, med ökade koldioxidutsläpp som oundviklig följd.

Vid tiden för Fukushima-olyckan hade Kina elva kärnkraftverk i drift, som stod för blygsamma 2 procent av landets totala energibehov. Vid samma tidpunkt var Kina dock mitt uppe i världens största planerade kärnkraftsexpansion, med 26 kärnkraftverk under konstruktion, efter ett beslut från 2008 att öka dåvarande kapacitet på 9 GW, till 80 GW år 2020.

Till år 2030 skulle kapaciteten återigen mer än dubblas, och enligt planen skulle Kinas kärnkraftverk år 2050 ha en total kapacitet på 500 GW. Som jämförelse var hela världens samlade kapacitet vid årets början 372 GW.

Kina planerade alltså att på några årtionden bygga mer kärnkraft än vad som fanns i resten av världen tillsammans. Dessa planer kunde smidas utan allmänhetens inblandning, då det knappt fanns något motstånd alls mot kärnkraft bland Kinas befolkning. Detta berodde snarast på en okunskap om kärnkraftens risker, och en nedärvd vana att inte högljutt ifrågasätta myndigheternas politik.

Dessutom fattas många beslut i energifrågor i Kina på lokal nivå. Ett nytt kärnkraftverk i provinsen Jiangxi kunde exempelvis slås upp helt utan debatt eller ens vetskap bland invånarna i grannprovinsen Guangdong. I den mån inhemsk media alls uppmärksammade expansionen av kärnkraft, handlade det om hyllningar till den egna tekniken, vilket kunde snabba byggnadstakten ytterligare.

Detta var dock innan olyckan i Fukushima. För denna katastrof kom att skapa stor oro bland allmänheten i Kina, och riskerna började genast diskuteras såväl i medier som på Kinas livliga mikrobloggar. Situationen fick myndigheterna att dra in tillstånden för de kärnkraftverk som ännu inte börjat byggas, och tillfälligt stoppa byggnationen av de reaktorer som var under konstruktion, för att genomföra extra säkerhetskontroller.

Men till skillnad från Japan, så behöver myndigheterna i Kina inte ta opinionens oro på lika stort allvar. För bara ett par veckor efter olyckan, gjordes det klart att Kina inte tänkte göra några större ändringar angående expansionsplanerna.

Landets miljöministerium gick snart ut och ”garanterade säkerheten” vid landets kärnkraftverk, och Fukushima sades nu kunna användas för att ”dra lärdom” om framtida säkerhet och design. Redan i maj 2012 antogs en ny säkerhetsplan för kärnkraften i Kina, och i oktober samma år påbörjades byggena på nytt, och en rad nya tillstånd utfärdades.

Även fast målet för år 2020 sänktes till 58 GW, så stötte man på visst motstånd i form av protester. Men som ofta är vanligt i Kina, så väntade myndigheterna bara ut demonstrationerna och fortsatte sedan med sina planer som tänkt.

Senast nu för ett par veckor sedan så meddelade myndigheterna att målet på 58 GW till år 2020 inte bara kommer uppnås, utan även överträffas. Minst 20 kärnkraftsreaktorer ska byggas i Kina de kommande fyra åren.

Sammantaget hade Kina i februari i år, enligt Nuclear World Association, 20 reaktorer i bruk och 28 under konstruktion. Slutmålet ligger nu på en total kapacitet om cirka 1 000 GW, och dessutom vill Kina bli en ledande exportnation av kärnkraft.

I dag kan Kina nämligen designa och bygga sina egna kärnkraftverk, helt oberoende av andra länder. Genom åren har man importerat teknik från främst Frankrike, Ryssland och Kanada, som man sedan modifierat och byggt i egen tappning. Exempelvis är Kina nu i färd med att designa om en reaktor från amerikanska Westinghouse, så att den ska få en kapacitet på 1,4 GW, istället för 1,0 GW.

Hittills har Kina levererat kärnkraftsreaktorer till Pakistan, och lägger bud på att bygga kärnkraftverk i Turkiet, Brasilien, Sydafrika och Argentina. Dessutom kommer ett statligt kinesiskt företag stå för en dryg tredjedel av en ny reaktor i brittiska Hinkey Point, som är Storbritanniens första nya reaktor på decennier, och tillika första gången som Kina samarbetar med en etablerad kärnkraftsnation, vilket lär legitimera dess exportplaner.

Olyckskorpar har dragit paralleller till Kinas rasande utbyggnad av snabbtåg, där det tullades på säkerheten, vilket ledde till en dödsolycka med minst 40 dödsoffer sommaren 2011. Mönstret med snabbtåg går igen i kärnkraft; utländsk teknik importeras, modifieras, kapaciteten ökar och sedan byggs det hela ut i en rasande takt och går även på export.

Exportambitionen drivs på av statliga China National Nuclear Corporation, som har nära band till militären, och en målsättning om att kunna exportera kompletta reaktorer till konkurrenskraftiga priser. Just nu läggs stora resurser på att utveckla så kallade ”fjärde generationens reaktorer”, som ska kylas med helium, och därmed inte vara beroende av stora vattenmängder vilket gör att de kan byggas i inlandet.

För ett par veckor sedan rapporterades det även om att Kina bygger kärnkraftverk med aldrig tidigare testad teknik, där reaktorerna ska drivas av torium istället för uran. Tidigare var planen att dessa reaktorer skulle utvecklas inom 25 år, men då myndigheterna ser kärnkraft som en viktig företeelse i att minska Kinas luftföroreningar, fick forskarna nyss reda på att de nu bara har 10 år på sig att ta fram dessa nya reaktorer.

För att knyta an till rubriken, så innebar olyckan i Fukushima att Japan och Kina gick två helt olika vägar vad gäller kärnkraften. Det världsledande Japan stängde på grund av en kritisk hemmaopinion helt ner sina reaktorer, för att ersätta dessa med fossila bränslen.

Det oerfarna Kina ignorerade dock den allmänna opinionen, fortsatte med sin expansion, och såg snarare Fukushima som en möjlighet att bli världsledande inom kärnkraftsexport, då resten av världen nu minskar sina investeringar inom kärnkraften.

29 mars 2014
högteknologi

Kina är nu världsledande i patent, eller?

Kina är just nu mitt uppe i en storsatsning för att bli innovativt. Landet vill sluta upp med att tillverka billiga kopior, och istället kunna uppfinna och producera dyr högteknologi, för att säkerställa såväl långsiktig tillväxt som en bättre miljö.

Och som vanligt då det gäller Kina, så satsas det ordentligt. Vid sekelskiftet gick blott någon halvprocent av landets BNP till forskning och utveckling. I dag är motsvarande andel cirka 2 procent, samtidigt som ekonomin sedan dess ju vuxit med omkring 10 procent per år.

Utvecklingen fick Kinas forskningsbudget att redan år 2007 passera Japans dito i storlek, och sedan 2010 lägger Kina också mer pengar på forskning och utveckling än hela EU.

Alltså är det ingen slump att antalet patentansökningar i Kina i fjol för tredje året i rad var högst i världen; nämligen 825 000 stycken, vilket var en ökning med 26,3 procent från året innan.

Det skenande antalet patentansökningar är ett resultat av myndigheternas medvetna satsning på att under landets tolfte femårsplan (2011-2015), öka antalet patent med hjälp av ekonomiska lockelser och andra incitament.

Exempelvis är det statliga pengar som möjliggör för Huawei – som 2012 passerade Ericsson som världens största telekombolag – att ha hälften av sina över 100 000 anställda till att syssla med forskning och utveckling.

Dock har de ekonomiska incitamenten även lett till en sifferjakt i Kina, där många ganska tvivelaktiga patentanöskningar görs för att fylla kvoter och kamma hem belöningar.

Kritiker till Kinas nyvunna dominans menar att många kinesiska patent är i stort sett värdelösa, eller så kallade ”påbyggnadspatent”. De stödjer sig på faktumet att tre fjärdedelar av alla Kinas patentansökningar i dag lämnas in av lokala aktörer.

Innan den tolfte femårsplanen tog vid år 2011, stod de lokala patenten för ungefär halva antalet, vilket även är andelen i Europa och USA än i dag. Förvandlingen beror knappast på ett mindre antal utländska aktörer i Kina – utan snarare på att det blivit vanligare för lokala aktörer att genomföra enkla patentansökningar.

Att patenten är av de enkla slagen, eller så kallade ”påbyggnadspatent”, kan ses av att färre än 5 procent av de kinesiska uppfinnarna bekymrar sig med att genomföra en internationell patentansökning, för att skydda sin produkt även i utlandet. Motsvarande siffra är 27 procent i USA och 40 procent i Europa.

Mycket riktigt är USA också fortfarande världsledande vad gäller internationella patent; under fjolåret ansökte amerikanerna om 57 239 patent, vilket var en dryg fjärdedel av hela världens samlade antal. Tvåa kom japan med 43 918.

Dock är Kina på frammarsch även internationellt, och kom i fjol god trea med 21 516 patent, vilket innebar att man för första gången placerade sig före Tyskland. Dessutom var Kinas ökning av internationella patentansökningar från året innan (15,6 procent) större än till och med USA:s (10,8 procent).

Huawei har flest internationella godkända patent av alla kinesiska företag; inte mindre än 18 880 stycken. Två bland kineserna kommer ett annat telekombolag, nämligen ZTE, som i fjol även stod för näst flest nya patentansökningar i hela världen, slagna endast av Panasonic.

Men hur det än må vara med effektiviteten och kvalitén på kinesiska patent, så har satsningen på forskning och utveckling redan inneburit en otvivelaktig förändring i Kinas produktion.

Enligt amerikanska National Science Board, stod Kina så sent som år 2003 för bara 8 procent av världens världens högteknologiska tillverkning. Nu är motsvarande siffra 24 procent, och vilket år som helst kommer man passera USA för att ta sig upp på förstaplatsen.

Det tillverkas alltså redan nu mer högteknologi i Kina, än i USA. Och det beror inte endast på att utländska företag har produktion här, utan även på faktumet att Kinas satsning på forskning och utveckling fått de inhemska företagen att på kort tid bli allt mer avancerade.

Exempelvis har Lenovo, som grundades först 1994, sprungit upp och blivit världens största PC-tillverkare, och satsar nu på att bli världsledande även vad gäller smartphones. Kina tillverkar även sedan några år tillbaka bland annat sina egna snabbtåg, kärnkraftverk, vindkraftverk, bilar och läkemedel.

Allt fler av Kinas högteknologiska varor går dessutom på export, vilket också det är en del av planen för långsiktig tillväxt. Kinesiska företag exporterar till exempel tåg eller tågdelar till över 60 länder. Huawei, som fick sin första utländska order först 1997, finns nu i 140 länder, och får majoriteten av sina intäkter från utlandet.

Ett direkt resultat av att Kinas högteknologiska tillverkning ökar, är givetvis att låglöneproduktionen minskar, och istället flyttar till länder som Vietnam, Kambodja och Bangladesh. En högre utbildad och mer kräsen kinesisk arbetsstyrka än någonsin tidigare, har fått minimilönen på många platser i Kina att dubblas sedan 2009.

Dessutom krymper antalet kinesiska arbetare; Vid 2012 års slut fanns det 937,27 miljoner kineser i åldersgruppen 15-59, vilket var 3,45 miljoner färre än året innan. Denna sjunkande trend beräknas fortsätta minst två årtionden till, som ett direkt resultat av de senaste 30 årens enbarnspolitik.

Det finns alltså all anledning att räkna med att såväl högteknologisk tillverkning som antalet patent kommer öka i Kina de närmaste åren. Andelen av Kinas BNP som ska gå till forskning och utveckling beräknas nämligen fortsätta öka de närmaste åren, och kring år 2022 kommer man passera USA även vad gäller storlek på forskningsbudgeten.

21 mars 2014
cancer

Rökning i Kina: Växande miljardindustri, ökande hälsofara

Bland varningstexter, skatteökningar och allmän hälsonoja i Sverige, är det lätt att få intrycket att tobaksindustrin världen över är på tillbakagång. Så är dock inte fallet.

Kina är världens i särklass största producent och konsument av tobak; här tillverkas och röks en tredjedel av världens cigaretter. Landets över 300 miljoner rökare suger i sig 1 700 miljarder giftpinnar varje år.

Tobaksbolagens intäkter har ökat lavinartat under de senaste åren. 2006-2010 växte tobaksindustrin i Kina med 19 procent i snitt, och China National Tobacco Corporation, som har monopol på marknaden, har sett intäkterna öka från 285 miljarder kronor år 2005, till 757 miljarder 2012.

Bolagets monopolställning grundlades på 1980-talet, då tobaksindustrin i Kina utgjorde omkring 10 procent av centralregeringens inkomster. Sektorn var så lönsam att staten ville kontrollera den fullt ut. Under de senaste årtiondenas marknadsekonomiska reformer har väldigt lite gjorts inom tobaksindustrin, som ofta kallas för den ”kinesiska planekonomins sista fotfäste”.

China National Tobacco Corporation kontrollerar nämligen cirka 98 procent av marknaden, och överses av State Tobacco Monopoly Administration. Denna reglering är dock inte särskilt effektiv, eftersom de båda statliga bolagens står varandra nära, och har såväl samma ordförande som en gemensam internetsida. Li Keming, som är bror till Kinas premiärminister Li Keqiang, innehar höga poster i båda bolagen.

Egenintressena och korruptionen är lika tydliga som bristen på transparens. Det finns ingen anledning för industrin att reglera sig självt och därmed riskera minska sina vinster. Och man är i stort sett immun mot påtryckningar utifrån.

Tvärtom gör den statliga tobaksjätten allt för att öka försäljningen, bland annat genom att erbjuda svagare och färgglada cigaretter till kinesiska kvinnor, som i dagsläget endast utgör en bråkdel av marknaden i dag. Man siktar också på att öka exporten av tobak.

I och med Kinas inträde i Världshälsoorganisationen (WHO) 2003, godkände landet visserligen organisationens stadgar för att minska rökning. Där ingår bland annat ett totalförbud mot tobaksreklam. Men de mäktiga statliga bolagen struntar helt enkelt i detta, eller kringgår förbudet genom att sätta upp särskilda ”välgörenhetsfonder” i sina namn, som sedan sponsrar event eller till och med skolor. ”Sichuan Tobacco Hope Primary School” är ett exempel på en av hundratals grundskolor som finansieras av statliga tobaksbolag, som i utbyte kan sätta upp reklam i skolorna som drar likhetstecken mellan rökning och effektiva studier.

Liksom förbud mot reklam, så ignoreras även de förbud som finns mot rökning på allmän plats. Redan 2011 förbjöds rökning på bland annat hotell, restauranger och sjukhus. Men som bosatt i Kina märker man att folk fortfarande röker precis överallt, även i hissen och på offentliga toaletter.

Och att myndigheterna i slutet av fjolåret ansåg det nödvändigt att införa ytterligare ett förbud, denna gång specifikt för politiker och tjänstemän, mot att röka vid sjukhus, i skolor samt på kollektivtrafiken, säger en hel del om hur utbred rökningen på allmän plats fortfarande är.

Detta innebär att 70 procent av Kinas icke-rökare, alltså 700 miljoner människor, enligt WHO dagligen utsätts för passiv rökning. En miljon kineser dör varje år i tobaksrelaterade sjukdomar; en siffra som kan komma att dubblas till år 2025.

WHO:s rapport ”World Cancer Report 2014” visar att Kina nu står för 27 procent av världens dödliga cancerfall, trots att bara en femtedel av världens befolkning bor här. Vad gäller lungcancer så står Kina nu för en hel tredjedel av de globala dödsfallen. Den livsfarliga cocktail som rökning och luftföroreningar tillsammans utgör, har fått lungcancer att öka med 465 procent i Kina under de senaste tre årtiondena. Cancer är nu den vanligaste dödsorsaken av alla i Kinas storstäder.

Förutom människoliv kostar tobaken varje år det redan ansträngda kinesiska sjukvårdssystemet tiotals miljarder kronor. Man kan tycka att det finns anledning nog för myndigheterna att ta i med hårdhandskarna mot landets tobaksepidemi, men tvärtom påpekar The Economist att Kina inte uppfyller något av de sex punkter som WHO listar som nödvändiga för att minska rökning:

1) Rökare måste utbildas i faror och hälsorisker om rökning.

Enligt WHO är mindre än en fjärdedel av kineserna medvetna om relationen mellan rökning och lungcancer. Två tredjedelar av rökarna tänder på inomhus i sina egna hem, och två femtedelar av landets läkarkår, som ju ska agera hälsoförebilder, är själva rökare.

En annan undersökning från 2010 visar att inte ens hälften av kineserna drar någon samband mellan rökning och hjärtsjukdomar, och endast en femtedel antog att rökning ökar risken för hjärtattack.

2) Tobak måste beskattas hårt.

Det viktigaste punkten för att minska rökning är enligt WHO höga tobaksskatter. Man rekommenderar en skattesats på minst 70 procent, men i Kina är skatten i nuläget drygt hälften av detta. Över hälften av Kinas rökare betalar mindre än en femma per paket cigaretter, och på landsbygden finns fortfarande märken så billiga som två kronor.

3) Det måste till välfinansierade och rejäla satsningar på program och åtgärder, som hjälper folk att sluta röka.

Tobakslobbyn använder sitt inflytande för att effektivt sätta stopp för statliga åtgärdsprogram. Den lilla hjälp som finns att få kommer från frivilliga eller privata organisationer. Det torde förresten vara ett ganska otacksamt arbete, eftersom mindre än en sjättedel av Kinas rökare ens har funderat på att sluta röka.

4) Verkliga rökförbud som efterlevs.

Som jag skrev ovan, så efterlevs inte de förbud som myndigheterna halvhjärtat inför. Enligt WHO fattas de effektivaste förbuden på ett nationellt plan, där regeringen förbjuder rökning på allmänna platser över hela landet. Men i Kina är förbuden även på pappret blygsamma; den lag som infördes mot politiker i slutet av fjolåret, förbjuder i realiteten dessa tjänstemän att röka på platser där rökning sedan 2011 redan har varit förbjuden.

5) Ett komplett förbud mot tobaksreklam.

Även här finner tobakslobbyn vägar att kringgå myndigheternas förbud. Och eftersom det industrin överser och reglerar sig själv, är det väldigt sällan som man fälls i samband med reklam även i Kinas grundskolor.

6) Tillförlitlig statistik över rökning och dess hälsoeffekter.

Det är oklart om denna statistik finns, men det är i alla fall glasklart att den undanhålls av tobaksbolagen. En studie som tidigare i år publicerades i British Medical Journal, räknade forskare via ett datorprogram ut att 13 miljoner tobaksrelaterade dödsfall skulle förhindras till år 2050, om Kina bara följde WHO:s ovanstående sex riktlinjer. Samtidigt skulle rökningen då även minska med 40 procent.

Men detta kommer knappast att ske. Det vore även av praktiska skäl nästan omöjligt för myndigheterna att raskt avveckla denna jätteindustri. I dag bidrar tobaksindustrin genom skatter med drygt 600 miljarder kronor årligen till Kinas statskassa, vilket är cirka 7 procent av centralregeringens totala intäkter. Där är därmed en inkomstkälla i stil med olja och fastigheter.

China State Tobacco Corporation är dessutom en av landets största arbetsgivare, med över en halv miljon anställda. Enligt Brookings Institution tjänar cirka 60 miljoner kineser sitt uppehälle genom att odla, skörda, producera och sälja cigaretter.

Vidare skulle politikerna göra sig väldigt impopulära genom att höja priset på cigaretter, i ett samhälle där inflation och stigande levnadskostnader redan utgör en stor del av folks vardagsbekymmer. Det skulle rent av kunna leda till utbredda protester. Min flickvän blev uppriktigt vansinnig vid årskiftet, då priset på hennes favoritcigaretter ökade från 5 till 6 kronor per paket.

Enligt State Tobacco Monopoly Administration, växte Kinas tobaksindustri 2006-2010 ”snabbare än någon annan industri i Folkrepubliken Kinas historia”. Tillväxten 2011-2015 räknas ligga på kring 14 procent, vilket är något långsammare än tidigare, men ändå betydligt snabbare än ekonomin som helhet.

Vi kan alltså räkna med att rökningen i Kina kommer öka betydligt de närmaste åren, liksom de negativa hälsoeffekterna av denna ovana.