ad
11 oktober 2012
Asien

Ledarbyte i Kina, del 2

Den 8 november kommer alltså Kina att byta ut majoriteten av sina högsta politiker; sju av de nio i politbyråns stående utskott – Kinas högsta politiska organ – ska få nya, yngre ersättare.

Den nya presidenten heter med största sannolikhet Xi Jinping (习近平), och premiärministern Li Keqiang (李克强).

Liksom den sittande administrationen ofta refereras till som ”den fjärde generationen”, så pratas det om de nya förmågorna som ”den femte generationen” av kinesiska ledare sedan kommunistpartiet tog makten i Kina 1949.

Denna skillnad är större än vad det kan låta. Den femte generationens ledare är de första som fått sin uppväxt förstörd av Kulturrevolutionen, då universiteten stängdes och produktionen nästan helt avstannade.

Xi Jinping spenderade exempelvis nära sju år av sin ungdom i en grotta i den avlägsna provinsen Shaanxi, istället för att ägna sig åt utbildning eller livsnjuteri.

Inställning hos den nya generationen kan exemplifieras genom en intervju jag hade för ett par veckor sedan med David Kelly vid analysfirman China Policy.

Han nämnde en organisation vid namn Boyuan Foundation, som består ideligen av kinesiska bankirer och ekonomer med kontakter högt upp i den politiska sfären.

De vet alla vilken skada nationalistisk isolation kan orsaka. De förespråkar därför öppenhet mot omvärlden, ekonomiska reformer och nedmontering av statliga jätteföretag till fördel för en fri marknad.

Många av medlemmarna i Boyuan Foundation var skolkamrater med Xi Jinping vid Beijing Middle School No. 4, och har alltså känt Kinas nästa president sedan barnsben. Några av dem förföljdes under Kulturrevolutionen, andra åkte utomlands, där de blev kvar och utbildade sig innan de kom tillbaka till Kina.

Det viktiga, menar David Kelly, är att dessa kan prata med Kinas nya president ”på samma nivå”, de har varit med om samma saker saker, lyssnar på och respekterar varandra. Något sådan organisation – en grupp reformvänliga välutbildade kineser – som kunde tala till Hu Jintao på lika villkor fanns inte.

Många hoppas på förändring under Kinas nya president Xi Jinping

Överlag har den nya generationens ledare mer förståelse och kontakt med västvärlden. Xi Jinping är en humoristisk minglare som skämtar obekymrat på engelska, och har satt sin dotter att plugga vid Harvard.

Det kan jämföras med sittande presidenten Hu Jintao, som gillar rysk kultur och inte gett en enda intervju sedan 2007. Liksom många andra av fjärde generationens politiker, beundrar Hu rysk kultur, och är uppväxt med Sovjetunionen som förebild.

Nu är emellertid inte Kinas nya politiker heller några duvungar drivna av etik och moral. Bloomberg avslöjade tidigare i år att Xi Jinping med familj är djupt insyltad i allehanda korruption, som gett dem tillgångar värda flera miljarder kronor.

Li Keqiang å sin sida, har aldrig tagit ansvar för att mörka den aids-epedimi som härjade i provinsen Henan under hans tid som guvernör där. Då sattes hela byar i karantän och lämnades att dö.

(Jag har skrivit om båda dessa förhållanden på svenska; här om Xi Jinping, och här om Li Keqiang)

Men i det stora handlar det ändå ledarbytet om ett steg bort från äldre, extrema politiker. Bland de nio i politbyråns ständiga utskott finns i dag Li Changchun (李长春), propagandaminister, och Zhou Yongkang (周永康), chef för Kinas säkerhetspolis.

De är båda snart 70 år fyllda, och har fällt otaliga kommentarer om att internet bör kontrolleras hårdare, eller hur medias syfte är att arbeta i kommunistpartiets intresse.

Man kan ju tänka sig vilken ståndpunkt Li och Zhou har haft då de nio i politbyråns ständiga utskott – vars beslut fattas genom konsensus – de senaste tio åren diskuterat utrikespolitik eller demokratiska reformer.

Dessa bakåtsträvare kommer nu bytas ut mot mer liberala ledare, som Wang Yang (汪洋) och Wang Qishan (王岐山).

För den som är ytterligare intresserad av de politiker som förväntas ingå i politbyråns nya stående utskott, finns detaljerad information via exempelvis Brookings Institution.

De nya ledarna, inklusive Xi Jinping, är dock fortfarande i stort okända för den kinesiska allmänheten. Det är kanske inte så lustigt, med tanke på allt mygel och hemlighetsmakeri som har präglat detta ledarbyte.

Då Xi var spårlöst försvunnen i september i år, svarade statlig media med en blackout. Än i dag vet bara ett fåtal personer varför Xi egentligen tvingades ställa in flera möten med utländska politiker, och inte gjorde ett enda framträdande på två veckor.

I utländsk media och på internet spekuleras det i allt från hjärtattack till ryggont efter en simtur. Men än i dag vet de flesta kineser inte ens om att deras nya president försvann under fjorton dagar, en dryg månad innan ledarbytet.

Men allmänheten i Kina är i alla fall inte lika negativ mot Xi och de nya ledarna, som de är mot den sittande administrationen.

Då min flickvän eller min bästa kinesiska vän – båda unga, välutbildade stadsbor – ser Hu Jintao på tv växlar reaktionerna mellan hånskratt och kräkreflexer.

Man har under de senaste fröjdeåren för korruption och klasskillnader lärt sig att Kinas nuvarande högsta politiker inte är mycket att lita på.

Den nya administrationen har således en möjlighet att med oförbrukat förtroende och en ny ledarstil, genomföra de ändringar som Kinas samhälle och ekonomi behöver så väl.

I utlandet – såväl i media som bland politiker – finns också hopp att Xi Jinping och en ny administration fri från revolutionärer, kommer vara lättare att samarbeta med än en tråkig och tillknäppt Hu Jintao.

Exempelvis har Australiens tidigare premiärminister Kevin Rudd vid flera tillfällen uttryckt sin tro om att Xi är ”rätt man i tiden”, som har erfarenhet och kunskap att förstå och genomföra de reformer som Kinas ekonomi behöver, och samtidigt närma sig USA i globala säkerhetsfrågor.

För världsfredens och världsekonomins skulle, får vi hoppas att han har rätt.

I del 1 skrev jag om hur den gamla administrationen med Hu Jintao och Wen Jiabao skött Kinas socio-ekonomiska politik. I del 3 kommer jag skriva om de utmaningar som Kinas nya ledare står inför, och vilka ändringar vi kan förvänta oss efter maktskiftet.

20 december 2014
bilar

Kinas bilförsäljning i kris – hur drabbar det Volvo?

I april förra året skrev jag ett reportage för tidningen Affärsvärlden, samt ett inlägg här på Finansliv, om hur en kris var att vänta på Kinas bilmarknad.

Bakgrunden var då att försäljningen av nya bilar i Kina hade ökat med 38,8 procent år 2009 och 32,4 procent året därpå. Men en avmattning på tillväxten hade sedan skett; 2011 var ökningen endast 2,5 procent och 2012 något högre på 4,3 procent.

Att tillväxten i försäljningen var så pass mycket lägre 2011-2012 än de två åren innan tillskrev jag en rad faktorer. Dels så har Kinas ekonomiska tillväxt mattas av de senaste åren, och samtidigt tog myndigheterna bort flera subventioner för bilköp inför 2011.

Istället försvårade man för allmänheten att köpa bil genom att begränsa antalet nya bilar som fick komma ut på gatorna i många stora städer. Detta för att få bukt med luftföroreningar och trafikstockningar. Sedan 2011 auktioneras ett begränsat antal registreringsskyltar ut i Shanghai varje månad; i Peking lottas de ut.

Som ett resultat av detta sjönk de facto bilförsäljningen 2011-2012 i flera större städer som Shanghai, Guangzhou och Guiyang. I Peking såldes det färre bilar under dessa två år än under det enstaka året 2010.

Det fanns alltså fog för teorin i min artikel om att bilförsäljningen i Kina redan sett sina bästa dagar, särskilt som många tillverkare investerade med prognos på 2009-2010 års siffror vilket också har lett till en våldsam överetablering.

Dock blev jag tystad som kritiker eftersom bilförsäljningen i Kina ökade med 14 procent år 2013 och samtidigt för första gången översteg 20 miljoner fordon. Men, i yran över denna ökade försäljning så var inte många pigga på att uppmärksamma att ökningen skedde från den slöa försäljningen år 2012. Prognoserna ser nämligen inte riktigt lika ljusa ut nu då 2014 går mot sitt slut.

Wall Street Journal skrev nämligen i veckan att tillväxten på den kinesiska bilmarknaden under november månad var den lägsta på nästan två år. Ökningen från samma månad året innan var bara 4,7 procent – en sådan låg siffra har inte setts sedan februari 2013 då en veckas kinesiskt nyårsfirande höll nere försäljningen.

Med hjälp av ett diagram visar Wall Street Journal hur försäljningsökningen av bilar i Kina oavbrutet har minskat sedan i våras. Orsakerna till detta, menar tidningen, är just minskad ekonomisk tillväxt, överetablering och en rad nya restriktioner som begränsar bilägandet.

Den stadigt minskade försäljningen har även gjort att såväl bilhandlare som tillverkare under årets gång har samlat på sig stora inventarier. Kinas statliga officiella organisation för biltillverkare varnade under veckan att dessa inventarier nu börjar växa allt för fort.

Enligt organsationen har bilhandlarnas inventarier sedan juni månad varit 10-20 procent större än vid motsvarande månad i fjol. De senaste siffrorna gäller oktober då butikerna i snitt 1,48 månader av osålda bilar på lager.

Detta är särskilt oroväckande eftersom också biltillverkarnas inventarier stiger. En uppskattning i Wall Street Journal gör gällande att biltillverkare i Kina nu håller 1,2 miljoner bilar i lager, vilket är ungefär dubbelt så många som samma period förra året.

På grund av realpolitiska anledningar är det japanska tillverkare som drabbats allra hårdast; både Nissan och Honda såg sin försäljning dyka med 12 procent under november. Men också Ford upplevde en minskning med 5 procent. Tillsammans med växande lager gör detta faktum att många tillverkare nu kan komma att sälja sina bilar till reapriser.

Frågan är hur detta kommer påverka Volvo, som hittills gjort relativt bra ifrån sig i Kina. Dess försäljning här ökade under november månad med 16 procent.

Det är dock viktigt att komma ihåg att Volvos ökning sker som ett resultat av stora investeringar och satsningar, snarare än någon kraftigt ökad efterfrågan på den kinesiska marknaden. 2011 lade Volvo fram en plan om över 70 miljarder i nyinvesteringar fram till år 2015.

Mycket av pengarna avsattes till tre fabriker i Kina samt en ny modell anpassad just till den kinesiska marknaden. Mot bakgrund av en sådan satsning vore det lustigt om försäljningstillväxten uteblev – den sker ju också från väldigt låga nivåer.

Volvo har dock några ess i rockärmen vad gäller den kinesiska marknaden. Eftersom man har en kinesisk ägare i Geely har man lättare att ordna allt från stora banklån till mark för nya anläggningar. Men den största enskilda fördelen ligger i möjligheten att bli kund hos de kinesiska myndigheterna.

I slutet av fjolåret skrev jag för magasinet Fokus att vägen låg öppen för Volvo att bli ”Kinas officiella lyxbil”, sedan man upptagits i en katalog över bilar som de kinesiska tjänstemännen uppmanas att köpa.

Tidigare har Kinas politiker och tjänstemän föredragit nya Audis, men sedan president Xi Jinping tog över makten har han höjt rösten betydligt mot korruption och slöseri av skattepengar. Han har två specifika krav på de bilar som myndigheterna bör köpa istället för Audi; de ska vara billigare och de ska komma från inhemska tillverkare. Volvo lyckades alltså från och med slutet av fjolåret med konsten att klassas som en kinesiskt tillverkad bil, eftersom man ägs av Geely.

Det var sedan tyst om detta ett tag, men ett genombrott kom i slutet av oktober, då Wall Street Journal (igen) rapporterade att Kinas myndigheter köpt sina första Volvo-bilar. Det handlade visserligen bara om några tiotals fordon av Geely- och Volvobilar, men affären var symbolisk och kunden var en bransch av självaste Utrikesministeriet.

I samband med affären sade Geelys talesman att modellerna såldes till rabatterat pris, och att man med hjälp av affären nu kunde sträcka ut sig mer effektivt till Kinas ministerier och statligt ägda företag. Potentialen är stor, eftersom Kinas myndigheter är en av världens största bilköpare som varje år handlar bilar för omkring 80 miljarder kronor.

Där har alltså Volvo en fördel i Kina – men konkurrenternas enorma satsningar kan vara en minst lika stor nackdel. Exempelvis drog Volkswagen för ett par år sedan upp planer för att bygga fyra miljoner bilar om året i Kina, genom investeringar på nästan 100 miljarder kronor. General Motors ville uppenbarligen inte vara sämre utan satte som målsättning att sälja fem miljoner bilar i Kina till samma år.

Bara där har vi nio miljoner bilar, vilket är nästan hälften av det antal som såldes i fjol. Räkna därtill stora investeringar från inhemska subventionerade tillverkare, samt eventuella lagerreor av japanska (eller andra) märken och det kan bli mycket svårt för Volvo att öka sin försäljning här i takt med investeringarna.

Vidare vore det farligt ödesdigert för Volvo att misslyckas i Kina. Det är här tillväxten är som starkas; som sagt 16 procent i november jämfört 3 procent i Västeuropa och en minskning med hela 14 procent av försäljningen i USA.

USA kallas också mycket riktigt för ”Volvos sorgebarn” i en artikel av SvD Näringsliv, där vd Håkan Samuelsson lovar tillväxt i USA nästa år med hänvisning till en ny ”femstegsplan” där man bland annat tagit hjälp av konsultfirman McKinsey. Hörnstenen i den tänkta vändningen är enligt Samuelsson att Volvo planerar förnya hela produktsortimentet inom fyra år, vilket säkert inte är billigt.

Det gäller nog också att man lyckas, för en nedgång i USA och Kina på samma gång vore utan tvekan ett hårt slag mot Volvo med tanke på alla vidlyftiga nyinvesteringar.

Och som ett intressant tillägg sade Håkan Samuelsson till SvD Näringsliv även att Volvo planerar lansera den kinabyggda modellen S60L i USA inom någon månad, där den ska börja säljas nästa år. På frågan om Volvo också ska exportera den i Kina byggda XC60 och den mindre V40 till USA svarar Samuelsson att det inte är något som man planerar.

Icke desto mindre menar SvD Näringsliv att detta är ett ”oortodoxt sätt” att nyttja Kinafabriken på. Det ger väl samtidigt många Geely-kritiker vatten på kvarn, angående oron om att Volvo kommer bygga bilar billigt i Kina för att sedan exportera dem världen över.

18 december 2014
design

Kina nu världens mest innovativa nation – eller?

Enligt en ny rapport från World Intellectual Property Organization, ett FN-organ, lämnade Kina i fjol in fler patentsökningar än något annat land.

Rapporten uppmärksammades av flera medier, bland annat SvD Näringsliv, som under morgonen publicerade en artikel med rubriken ”Kina är världens mest uppfinningsrika land”.

I artikeln slås det fast att kineserna stod för 32,1 procent av världens 2,6 miljoner patentansökningar under fjolåret, vilket är betydligt mer än tvåan USA:s andel på 22,3 procent.

SvD Näringsliv beskriver detta som ett ”kinesiskt patentunder” vilket slår USA och utklassar såväl Europa som Japan. Man menar att ”Made in China” nu har blivit ”Created in China”:

För ett tiotal år sedan syntes knappt kinesiska uppfinningar i högen av internationella patentansökningar. Men sedan början av 2000-talet har landets innovationstalang exploderat, och nu leder Kina världens patentliga.

Och detta är förvisso sant att Kinas forskning och utveckling har har tagit ett jätteskutt tack vare stora statliga satsningar – sedan några år tillbaka är Kinas forskningsbudget större än såväl Japans som hela EU:s, och snart väntas man passera även USA.

Men det är samtidigt överraskande att SvD Näringsliv – till skillnad från många internationella medier – inte ger båda sidorna av myntet genom att problematisera situationen och utreda vilka slags patent som står bakom den ofattbart snabba ökningen.

The Economist följer frågan noga, och har tagit vara på faktumet att statliga kvoter och belöningar är den enskilt största anledningen till Kinas patentboom. Samt att kvalitén och användbarheten av de nya patenten ofta blir därefter.

2010 var antalet kinesiska patent något färre än de amerikanska. Men i den tolfte femårsplanen bestämde kinesiska tjänstemän att landet ska uppbringa två miljoner patentansökningar år 2015, och utfärdade belöningar för nya patent.

Därför har antalet patentansökningar i Kina ökat särskilt snabbt de senaste fem åren; redan 2011 passerade man USA i antal och har stadigt utökat försprånget sedan dess.

En rad kritiker menar dock att många nya patent inte är kommersiellt gångbara, och att ansökningarna bara görs för att håva in statliga subventioner. Hur mäter man då kvalitén på nya patent?

En metod som används i branschen är att göra skillnad gör man skillnad på verktygspatent (utility patents) och nya uppfinningar (inventions). Det handlar alltså om patent av påbyggnadsform samt nya innovationer.

Det stora flertalet av Kinas nya patentansökningar har varit påbyggnadspatent som inte är särskilt användbara. Dock har Kina de senaste åren passerat USA även vad gäller rena uppfinningspatent – men även där finns det en metod i branschen för att ge en fingervisning om kvalitén. Nämligen att kolla på hur stor andel av patenten som ansöks även i utlandet:

There is no reliable way to measure a patent’s value. But one can use a rough-and-ready yardstick: in how many places did the inventors seek a patent for the same technology? If it is a good idea, they will try to patent it in lots of places. If they just want to pocket a Chinese subsidy, they won’t bother.

Och av fjolårets kinesiska patent var det endast fem procent av ansökningarna som också togs till utländska patentbyråer. Motsvarande siffra för USA och Japan är en dryg knapp tredjedel, medan även hälften av patentskörden från Europa också tas till ansökning i utlandet.

Därmed är USA fortfarande världsledande vad gäller internationella patent, en kategori där Kina hamnar först på tredje plats bakom Japan.

Enligt The Economist tyder detta på att en stor del av Kinas patentboom är en illusion, eller åtminstone att de kinesiska patenter är värda mindre än de i Japan och väst. Vidare anser man det också vara ett tecken på att kinesiska patentbyråer enklare erkänner de lokala ansökningarna (för att uppfylla kvoterna) – annars skulle ju företagen ansöka även i utlandet.

Ytterligare en indikation på patentansökningarnas kvalité är var de kommer ifrån. I Europa och USA står lokala företag för knappt hälften av alla patent, medan större internationella aktörer utgör en dryg hälft främst genom forskning på regionala kontor.

Fördelningen såg ungefär likadan ut i Kina fram till att den tolfte femårsplanen tog vid och Kina passerade USA i antal patent år 2011. Sedan dess har de lokala aktörernas patent ökat lavinartat, och utgör nu över tre fjärdedelar av det sammanlagda antalet.

Detta gäller särskilt de helt nya patenten (inventions), som enligt The Economist ”nästan alla” kommer från lokala aktörer i Kina.

Rent krasst kan man då sammanfatta det hela till att den andel av de kinesiska patenten som är ”riktiga” uppfinningar nästan alla kommer från lokala aktörer, som godkänns av lokala patentbyråer och sedan aldrig tas utomlands.

The Economist fastslår därför:

That suggests that the bureaucrats’ orders are responsible, rather than the emergence of a local ecosystem of innovation as seen in Silicon Valley. Intellectual-property rights do matter, but merely churning out patents does little to advance innovation.

Att stirra sig blind på rena siffror gör alltså föga för att avgöra hur uppfinningsrikt ett land egentligen är – ungefär liksom antalet upplagor som en tidning utkommer med varje år inte avgör den redaktionella kvalitén.

10 december 2014
demokrati

Vad Hongkong gjorde med min flickvän

Det är nu dag 73 av Occupy Central i Hongkong, och demonstrationerna har så gott som helt glömts bort i svensk media, som är upptagna med allt från stundande nyval till att måla ut russin som en hälsofara.

Förvisso är det inte överraskande att svensk media ignorerar vad som sker i Hongkong; men det är både synd och skam. För demonstrationerna har nu blivit våldsamma, och allt tyder på att myndigheterna i morgon torsdag kommer utrymma stora delar av protestlägren med vilka medel som än må krävas.

Om vi spolar tillbaka bandet något så var det förrförra helgen som de kanske största våldsamheterna hittills ägde rum. Den sista november gjorde tusentals demonstranter ett försök att storma regeringsbyggnaden i centrala Hongkong. Aktionen slogs tillbaka av 3 000 poliser vilka flitigt använde såväl tårgas som batonger. Dussintals demonstranter fördes till sjukhus och ytterligare dussintals arresterades.

Redan tidigare samma vecka hade omkring 100 demonstranter arresterats vid protestlägret i Mongkok, norra Hongkong, då tusentals poliser hjälpte fogdar att verkställa ett domstolsbeslut om att ta bort barrikader som blockerade vägarna där.

Samma domstolsbeslut har fattats också vad gäller barrikader och protestläger i centrala Hongkong, där antalet deltagare redan från början varit som allra störst. Domstol har gjort gällande att föremål som blockerar trafiken ska röjas upp även där och enligt många källor kommer det ske redan denna vecka.

Bland annat South China Morning Post skriver nu på morgonen att fogdar under morgondagen kommer verkställa ordern om att rensa bort en femtedel av protestlägret utanför regeringsbyggnaderna i centrala Hongkong, och att 7 000 poliser i två skift samtidigt kommer utrymma hela återstoden av Occupy Central i området Causeway Bay en bit bort.

Av de tre ursprungliga protestlägren – Mongkok, Causeway Bay samt centrala Hongkong – så har Mongkok alltså redan rensats upp, och under morgondagen ska Causeway Bay helt bort och det centrala lägret delvis bort.

Allt eftersom proteströrelsen blir svagare så är det givetvis bara en tidsfråga innan det centrala lägret också utryms helt och hållet. Stadens regeringschef CY Leung sade mycket riktigt under föregående helg att myndigheterna är beredda på ”hårt motstånd” i upprensningen av de kvarvarande fickorna med demonstranter.

Det finns flera anledningar till att proteströrelsen de senaste veckorna tappat kraft, och dess desperation har på många vis varit tydlig. Till att börja med så har myndigheterna bytt taktik från våld och klumpiga uttalanden till att vänta ut demonstranterna.

Man har tydligen upptäckt att förhastade klavertramp endast tjänar till att ge Occupy Central vatten på kvarn. Men att helt ignorera protesterna har istället visat sig tära på tålamodet hos såväl demonstranter som allmänheten.

Inbördes gräl har nämligen uppstått inom rörelsens olika falanger. Vissa aktörer är trötta på att få sina krav ignorerade av myndigheterna och vill därför använda sig av mer aggressiva metoder. Några vill hålla sig till att ockupera gatorna med icke-våldsmetoder, medan andra vill överge protesterna helt och hållet eftersom man redan gjort sin röst hörd.

Desperationen har – förutom stormningen av regeringsbyggnaden – gett sig till känna genom att de tre ledarna för Occupy Central under förra veckan lämnade in sig själva till polisen, samtidigt som Joshua Wong, ledaren för Scholarism som i oktober prydde framsidan av Time Magazine, tillsammans med en handfull studenter iscensatte en hungerstrejk som varade i över fyra dagar.

Allt detta ignorerade myndigheterna; ledarna för Occupy Central arresterades inte utan släpptes, samtidigt som de hungerstrejkande började äta igen efter att deras krav om samtal med CY Leung inte hörsammats det minsta.

Sammantaget har denna diffusa situation lett till att antalet demonstranter nu efter 73 dagar endast uppgår till drygt 1 000, jämfört med över 100 000 i då det var som allra flest i början av oktober.

De hårdnackade demonstranterna som återstå uppger dock att de inte kommer ge upp, och mycket tyder på nya våldsamheter då tusentals poliser och fogdar ska konfrontera dem nu i veckan. Det blir givetvis en hopplös kamp som proteströrelsen med all sannolikhet kommer att förlora. Men även om demonstranterna helt försvinner från gatorna så har Occupy Central inte alls skett i onödan. Jag kan till exempel använda min flickvän för att illustrera vad rörelsen har uppnått.

Min flickvän är född och uppvuxen i Peking, och har aldrig varit särskilt intresserad av politik eller samhällsfrågor. Hon har förvisso, tursamt nog, lyckats undvika att bli hjärntvättad av skolsystem och media, och stödjer inte Kinas kommunistparti på många punkter.

Snarare är hon likgiltig på det vis som är väldigt vanligt bland yngre kineser; hon vet att något är fel, men bryr sig inte särskilt mycket om det hela med motiveringen ”det finns ändå inget jag kan göra för att ändra på situationen”.

Denna hopplösa likgiltighet är regel snarare än undantag och beror på flera faktorer. Många unga kineser är endast intresserade av pengar och status och det är ingenting man får genom att intressera sig för politik och samhälle. Några är rädda för följderna av att motsätta sig den politiska ordningen och har från tidig ålder vant sig vid att slå dövörat till. Andra är helt enkelt ovetande eftersom nyhetsflödet för en genomsnittligt kines främst består av censurerade mikrobloggar varvat med statlig media.

Men då min flickvän i början av oktober följde med mig till Hongkong så skedde något mycket intressant. Redan första dagen då vi landade så började konfrontationerna; polisens tårgas möttes av ramsor och svärord från tusentals demonstranter.

Jag var givetvis genast där med kamera och anteckningsblock, och min flickvän hade mer eller mindre tjatat till sig att få följa med snarare än att vara kvar på hotellrummet. Det var med stora ögon som hon bevittnade hur tusentals ungdomar stod upp mot polisen och vevade med plakat krävandes demokrati och folkomröstning.

Då jag intervjuade flera av demonstranterna flikade min flickvän ofta in, ja hon började till och med avbryta, för att ställa egna frågor. Hon förstod inte hur de vågade, hon förstod inte hur de kunde, hon förstod inte hur det var möjligt. I Kina hade liknande protester resulterat i övervåld och arresteringar, med hundratals ändrade livsöden som följd.

Varje morgon sprang hon sedan ner till affären för att kolla in de lokala tidningarna, som publicerade våldsamma foton och krigiska rubriker som hade varit omöjliga i kinesisk press. Hon satt sedan klistrad framför den lokala nyhetskanalen som kritiskt granskade polis och myndigheters agerande. Hon laddade till och med ner Twitter på sin mobil och följde flödet slaviskt så fort vi lämnade hotellet.

Under våra besök vid protestlägren började hon ge vatten till demonstranterna, skriva påhejande budskap på skyltar och sedermera även bära den gula rosett som blev symbolen för Occupy Central. Hon köpte sedan flera böcker i Hongkongs bokhandlar som är förbjudna i Kina på grund av sitt känsliga politiska innehåll.

Hon var klart tagen av vad hon sett, när hon vecka tidigare än mig åkte tillbaka till Peking. Hon bar den gula rosetten på vägen hem från flygplatsen, men på skarp inrådan av mig tog hon av sig den då hon åkte till jobbet nästa dag (flera personer i Kina hade samtidigt arresterats för att visat stöd för Occupy Central).

Med hjälp av mitt VPN började hon följa Twitter dagligen även i Kina, och då vi ringdes om kvällarna frågade hon inte främst hur det var med mig, utan hur det gick för Occupy Central.

Varje dag talade hon om protesterna med kollegor och vänner i Peking – ofta stötte hon på patrull och blev osams med sina arbetskamrater samt anklagad för att ha ”blivit hjärntvättad” av sin utländska pojkvän. Tunna argument som blott gjorde henne mer övertygad om att Hongkongs politiska system är att föredra framför Kinas.

Då jag sedan en vecka senare kom tillbaka till Peking möttes jag av en människa som i stor kontrast till tidigare nu ville diskutera politik och samhälle varje kväll, och ständigt frågade mig om de senaste länkarna angående proteströrelsen i Hongkong samt andra viktiga samhällsfrågor i Kina.

Böckerna hon köpt i Hongkong hade hon redan plöjt och påbörjade ofta monologer om dess innehåll samt hur hon känner sig lurad och besviken av såväl skola som myndigheter i Kina.

Ämnen som hon tidigare i bästa fall bemött med en suck, talade hon nu om med ett intresse och en glöd i ögonen som påminde om någon som nyss funnit meningen med livet.

Främst funderade hon oupphörligen på varför befolkningen i Hongkong hade mod och motivation att gå ut på gatan och kräva demokratiska rättigheter, då de till skillnad från i Kina redan har ett fritt internet, frispråkig press samt akademisk frihet. Kort sagt hade min flickväns tankevärld inom loppet av ett par veckor förvandlats från helt likgiltig till något som närmast liknar en politisk aktivist. Jag fick rent av mana henne till lugn för att hon inte skulle råka illa ut.

Vad är då poängen med detta, varför är min flickväns förvandling av något som helst intresse för andra än henne och mig? Jo – under oktober månad i år besökte drygt 4 miljoner kinesiska turister Hongkong, vilket är en ökning med 18,3 procent från samma månad året innan. Under fjolåret besökte sammanlagt över 40 miljoner kineser Hongkong, och även denna siffra väntas betydligt i år.

Min flickvän är knappast den enda bland dessa miljoner vars uppfattning ändrades av synen som mötte dem i Hongkong. Jag såg själv otaliga kinesiska turister som med nyfikenhet bevittnade demonstrationerna, och fotograferade skyltar med budskap om demokrati och mänskliga rättigheter.

Samtidigt har frustrationen varit stor bland kineser på fastlandet för att nyheterna angående Occupy Central censurerats så pass hårt, och inte minst över att den populära bilddelningstjänsten Instagram helt blockerades i Kina som ett resultat av alla foton från Hongkong som postades där.

Occupy Central har utan tvivel öppnat ögonen för många kineser vad gäller demokratiska rättigheter och att man måste slåss för dessa. Min flickvän sade till mig häromdagen att hon ”inte kommer glömma resan till Hongkong under hela sitt liv”. Minnesbilderna kommer finnas kvar hos henne och många andra långt efter det att poliser och fogdar rensat stadens gator med våld.

5 december 2014
aktier

Börsen i Kina stiger 20 procent på 10 dagar

Börsindex i Shanghai, som är Kinas största, har under de senaste fem åren inte rört sig särskilt mycket åt endera håll utan snarare sjunkit gradvis utan några dramatiska svängningar.

Dessutom har handelsvolymen alltid varit extremt liten jämfört med Kinas ekonomi och tillväxt. Det finns flera orsaker till att investerare håller sig borta från den kinesiska börsen.

Många av de listade företagen präglas av korruption och dålig insyn; dessutom är många stora kinesiska företag listade i Hongkong eller USA. Istället har privata sparare flockats till landets fastighetsmarknad som länge givit högre och säkrare avkastning än börsen.

Men nu har något plötsligt hänt. De senaste tio handelsdagarna har börsen i Shanghai stigit med 20 procent, och sedan sommaren har samma index stigit med en tredjedel.

Eller för att vara lite mer noggrann: 1 juni i år låg Shanghai Composite Index på 2 048 punkter, och 1 november på 2 419. Under gårdagen stängde börsen på 2 906 punkter.

Landets näst största börsindex i Shenzhen har förresten utvecklats ännu starkare, och ligger så här långt i år plus 37,4 procent.

Bakom detta börsrally ligger även en kraftigt ökad handelsvolym. Under gårdagen var handeln på Shanghaibörsen 85 procent större än snittet de senaste 30 dagarna, och under årets gång har volymen ökat med 37 procent jämfört med i fjol.

Sammantaget ökade handelsvolymen i Shanghai och Shenzhen kraftigt från tisdagens 663 miljarder yuan till 897 miljarder yuan under onsdagen, vilket är den högsta nivån någonsin på Kinas börser.

Anledningarna till rusningen är flera. Många aktier ser billiga ut efter att under lång tid ha underpresterat jämfört med den ekonomiska tillväxten. Centralbanken har nyligen injicerat stora summor pengar i ekonomin och sänkt låneräntan.

Vidare har nya regler just öppnat upp möjligheten för utländska investerare att köpa kinesiska så kallade ”A-aktier” via Hongkong. Samtidigt ses viss oro på landets bomarknad, som fått många kineser att sluta köpa fastigheter i investeringssyfte.

För det är främst privata sparare som ligger bakom den kraftigt ökade handelsvolymen. Wall Street Journal påpekar att 370 071 nya aktiekonton öppnats i Kina bara den senaste veckan, vilket är mer än någon vecka sedan 2011.

Nu tvistar de lärde givetvis om en eventuell reaktion på denna snabba uppgång. Morgan Stanley talar om en kinesisk ”ultra-bull” där landets aktier potentiellt kan dubblas ytterligare i värde under de kommande 18 månaderna.

Men man bör ha i åtanke att börsen i Kina har kraschat våldsamt tidigare. Med början i slutet av 2005 steg nämligen Shanghai Composite Index från under 1 100 punkter till över 6 100 punkter i oktober 2007. Sedan föll indexet till drygt 1 700 punkter igen inom loppet av ett år.

The Economist varnar nu för att dagens mekanismer påminner om denna krasch:

Television newscasts are full of excited reports; pensioners crowd into stockbrokers’ offices to swap their savings for shares; online chat-rooms buzz with advice about which stocks to pick. If the super-bull does not slow down, investors could well be gored once again.

Även inhemska fondförvaltare varnar för att den senaste tidens dramatiska uppgång är av spekulativ natur och drivs av kapital sprunget från banklån eller minskande fastighetsaffärer. Särskilt oroande är att många kinesiska sparare verkar belåna sig för att hoppa på tåget.

För många analytiker framstår det också ohållbart att denna uppgång nu sker i samband med att Kinas tillväxt börjar avta. Dagarna med en årlig BNP-ökning på över 10 procent är sedan länge förbi, vilket kan ses i och med att det fortfarande är tveksamt om landet kommer nå sitt mål på 7,5 procents ekonomisk tillväxt för 2014.

För den som vill veta hur den Shanghaibörsen vanligen beter sig så har Bloomberg sammanfattat vad som skett vid åtta tidigare tillfällen det senaste årtiondet efter uppgångar på 15-20 procent.

Förutom dramatiken 2007 så har uppgångarna i regel följts av pysande nergångar snarare än riktiga kraschlandningar. I snitt så har reaktionen på en uppgång om 15-20 procent varit en nergång på 3,3 procent inom en månad, följt av en ökning med 6 procent inom tre månader.

Men den stora ökningen i handelsvolymen kan innebära att denna rusning är annorlunda; den har varit snabbare än vanligt och riskerar därmed även falla hårdare.

Intressant nog så började handeln nu under torsdagen med en uppgång på ytterligare cirka 2 procent. Men i skrivande stund, just innan lunch lokal tid, så har Shanghais index fallit med över 1 procent.

1 december 2014

Kinas nya världsbank expanderar redan

Faktumet att Kina söker en mer dominerande roll i Asien har den senaste tiden blivit tydligt inte bara genom aggressiv utrikespolitik och expansiva territoriella anspråk. Kineserna är nu expansiva även på det ekonomiska planet.

Kina gör nu nämligen stora ansatser för att utöka sitt ekonomiska inflytande i närområdet genom ett par institutioner som utmanar den rådande ordningen, och vars namn vi bör lägga på minnet.

Till att börja med så gäller det frihandelsavtal, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg här på Finansliv.

Kina trycker på hårt för att etablera ett omfattande handelsavtal vid namn Free Trade Area of the Asia Pacific (FTAAP), som exkluderar USA.

Kina lovar sina grannländer att detta avtal kommer innebära en större boost för ekonomin än Trans-Pacific Partnership (TTP), ett handelsavtal vars förhandlingar främst har drivits på av USA och som inte innefattar Kina.

Det fanns farhågor om att det APEC-möte som tidigare i november hölls i Peking skulle bli scen för politiska intriger, med Kina och USA som bakom ryggen på varandra försökte värva medlemmar till sina respektive frihandelsavtal.

Nu föregick det med all säkerhet en hel del hemliga samtal om detta under mötet, men ingen av de båda handelspakterna verkar ha gjort några banbrytande framsteg.

I själva verket kan de båda avtalen rentav ta ut varandra, då många av regionens länder inte verkar törs hänge sig åt vare sig FTAAP eller TPP, av rädsla att hamna i onåd med någon av de båda supermakterna.

Något mer konkret hände dock i slutet av oktober då länder i regionen skrev under ett avtal om att grunda Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), en slags alternativ världsbank där Kina är den viktigaste aktören och finansiären.

Bland övriga medlemsländer finns Indien, Malaysia och Vietnam. Viktiga regionala aktörer som Indonesien, Australien och Sydkorea valde dock att ställa sig utanför, vilket dels är resultatet av ett diplomatiskt spel bakom gallerierna.

För samtidigt som Jin Liqun – den kinesiska tjänsteman som kommer leda AIIB – varit upptagen med att åka runt i regionen och försöka övertyga länder om att vara med i banken, så har USA avrått sina allierade vilka alltså inkluderar Australien och Sydkorea att inte gå med.

Bankens avsikt är, som namnet antyder, att låna ut pengar till olika sorts infrastrukturprojekt i Asien, vilket låter som en bra och välbehövlig idé. Men framförallt USA och även Japan skulle hellre se att detta sker genom redande rådande institutioner som Världsbanken och Asian Development Bank (ADB).

Kina har dock tröttnat på att landet trots sin växande ekonomi inte får motsvarande inflytande i dessa och andra internationella organisationer. Vad gäller Världsbanken så har Kinas andel av rösterna där efter en lång debatt nyligen höjts från 2,8 procent till 4,2 procent. Det är fortfarande långt mindre än USA:s 15,8 procent och 6,8 procent för Japan – trots att Kinas BNP nu är dubbelt så stor som Japans, och befolkningen tio gånger så stor.

Även i Asian Development Bank så har Japan där mer än dubbelt så många röster som Kina, och banken har alltid haft en japansk chef. Också Internationella valutafonden (IMF) har länge förhalat reformer vilka skulle ge länder som Kina, Indien och Brasilien en bestämmanderätt i relation med deras ekonomier.

Rent krasst fastslår många analytiker att Kina nu är ”trötta på att vänta” och därför istället grundar sin egen världsbank. Kineserna har själva redan bistått med cirka 300 miljarder kronor till bankens dispositionsfond, vilket är mer än dubbelt så mycket som alla andra medlemsländer tillsammans.

AIIB kommer fördela bestämmanderätten bland sina medlemmar efter BNP, vilket i dagsläget ger Kina 67,1 procent av rösträtten jämfört med blott 13,3 procent för tvåan Indien. Bankens chef kommer vara kines och högkvarteret ska ligga i Peking.

Banken planeras lanseras och bli aktiv i slutet av nästa år. Fokus ska ligga nästan enbart på infrastruktur, till skillnad från ADB och Världsbanken som även investerar i projekt relaterade till exempelvis miljöskydd och jämställdhet.

Att ta del av dessa kinesiska miljarder för infrastrukturprojekt låter sannerligen lockande; så lockande att medlemsstat nummer 22 anslöt sig förra veckan. Det är den regionala jätten Indonesien – som till en början inte ville vara en del av projektet – som nu har skrivit under ett avtal om att hoppa på båten.

Enligt Jakarta Post hoppas Indonesien genom detta få ”större tillgång” till finansiella resurser att använda i ett pågående projekt att rusta upp sin eftersatta infrastruktur.

Så vid sidan av stridsbåtar i Sydkinesiska havet och en tuff ton vad gäller utrikespolitiska frågor, får vi nu även vänja oss vid att kinesiska banker och handelsavtal kommer att spela en allt större roll för asiatiska länder. Många länder i regionen kommer ni främst vända sig till AIIB – och inte Världsbanken eller ADB – för lån till infrastrukturprojekt.

Och jag vill hävda att till skillnad från Kinas allt mer skamlösa territoriella anspråk, så har västvärlden främst sig själva att skylla för att dessa nya kinesiska institutioner kan komma att tränga ut de västerländskt dominerande alternativen. För om man inte tar hänsyn till växande ekonomier genom att ge dem en motsvarande bestämmanderätt i demokratiska organisationer så kommer det givetvis förr eller senare en reaktion.