Ledarbyte i Kina, del 2

Publicerat den 11 oktober 2012 kl. 10:36

Den 8 november kommer alltså Kina att byta ut majoriteten av sina högsta politiker; sju av de nio i politbyråns stående utskott – Kinas högsta politiska organ – ska få nya, yngre ersättare.

Den nya presidenten heter med största sannolikhet Xi Jinping (习近平), och premiärministern Li Keqiang (李克强).

Liksom den sittande administrationen ofta refereras till som ”den fjärde generationen”, så pratas det om de nya förmågorna som ”den femte generationen” av kinesiska ledare sedan kommunistpartiet tog makten i Kina 1949.

Denna skillnad är större än vad det kan låta. Den femte generationens ledare är de första som fått sin uppväxt förstörd av Kulturrevolutionen, då universiteten stängdes och produktionen nästan helt avstannade.

Xi Jinping spenderade exempelvis nära sju år av sin ungdom i en grotta i den avlägsna provinsen Shaanxi, istället för att ägna sig åt utbildning eller livsnjuteri.

Inställning hos den nya generationen kan exemplifieras genom en intervju jag hade för ett par veckor sedan med David Kelly vid analysfirman China Policy.

Han nämnde en organisation vid namn Boyuan Foundation, som består ideligen av kinesiska bankirer och ekonomer med kontakter högt upp i den politiska sfären.

De vet alla vilken skada nationalistisk isolation kan orsaka. De förespråkar därför öppenhet mot omvärlden, ekonomiska reformer och nedmontering av statliga jätteföretag till fördel för en fri marknad.

Många av medlemmarna i Boyuan Foundation var skolkamrater med Xi Jinping vid Beijing Middle School No. 4, och har alltså känt Kinas nästa president sedan barnsben. Några av dem förföljdes under Kulturrevolutionen, andra åkte utomlands, där de blev kvar och utbildade sig innan de kom tillbaka till Kina.

Det viktiga, menar David Kelly, är att dessa kan prata med Kinas nya president ”på samma nivå”, de har varit med om samma saker saker, lyssnar på och respekterar varandra. Något sådan organisation – en grupp reformvänliga välutbildade kineser – som kunde tala till Hu Jintao på lika villkor fanns inte.

Många hoppas på förändring under Kinas nya president Xi Jinping

Överlag har den nya generationens ledare mer förståelse och kontakt med västvärlden. Xi Jinping är en humoristisk minglare som skämtar obekymrat på engelska, och har satt sin dotter att plugga vid Harvard.

Det kan jämföras med sittande presidenten Hu Jintao, som gillar rysk kultur och inte gett en enda intervju sedan 2007. Liksom många andra av fjärde generationens politiker, beundrar Hu rysk kultur, och är uppväxt med Sovjetunionen som förebild.

Nu är emellertid inte Kinas nya politiker heller några duvungar drivna av etik och moral. Bloomberg avslöjade tidigare i år att Xi Jinping med familj är djupt insyltad i allehanda korruption, som gett dem tillgångar värda flera miljarder kronor.

Li Keqiang å sin sida, har aldrig tagit ansvar för att mörka den aids-epedimi som härjade i provinsen Henan under hans tid som guvernör där. Då sattes hela byar i karantän och lämnades att dö.

(Jag har skrivit om båda dessa förhållanden på svenska; här om Xi Jinping, och här om Li Keqiang)

Men i det stora handlar det ändå ledarbytet om ett steg bort från äldre, extrema politiker. Bland de nio i politbyråns ständiga utskott finns i dag Li Changchun (李长春), propagandaminister, och Zhou Yongkang (周永康), chef för Kinas säkerhetspolis.

De är båda snart 70 år fyllda, och har fällt otaliga kommentarer om att internet bör kontrolleras hårdare, eller hur medias syfte är att arbeta i kommunistpartiets intresse.

Man kan ju tänka sig vilken ståndpunkt Li och Zhou har haft då de nio i politbyråns ständiga utskott – vars beslut fattas genom konsensus – de senaste tio åren diskuterat utrikespolitik eller demokratiska reformer.

Dessa bakåtsträvare kommer nu bytas ut mot mer liberala ledare, som Wang Yang (汪洋) och Wang Qishan (王岐山).

För den som är ytterligare intresserad av de politiker som förväntas ingå i politbyråns nya stående utskott, finns detaljerad information via exempelvis Brookings Institution.

De nya ledarna, inklusive Xi Jinping, är dock fortfarande i stort okända för den kinesiska allmänheten. Det är kanske inte så lustigt, med tanke på allt mygel och hemlighetsmakeri som har präglat detta ledarbyte.

Då Xi var spårlöst försvunnen i september i år, svarade statlig media med en blackout. Än i dag vet bara ett fåtal personer varför Xi egentligen tvingades ställa in flera möten med utländska politiker, och inte gjorde ett enda framträdande på två veckor.

I utländsk media och på internet spekuleras det i allt från hjärtattack till ryggont efter en simtur. Men än i dag vet de flesta kineser inte ens om att deras nya president försvann under fjorton dagar, en dryg månad innan ledarbytet.

Men allmänheten i Kina är i alla fall inte lika negativ mot Xi och de nya ledarna, som de är mot den sittande administrationen.

Då min flickvän eller min bästa kinesiska vän – båda unga, välutbildade stadsbor – ser Hu Jintao på tv växlar reaktionerna mellan hånskratt och kräkreflexer.

Man har under de senaste fröjdeåren för korruption och klasskillnader lärt sig att Kinas nuvarande högsta politiker inte är mycket att lita på.

Den nya administrationen har således en möjlighet att med oförbrukat förtroende och en ny ledarstil, genomföra de ändringar som Kinas samhälle och ekonomi behöver så väl.

I utlandet – såväl i media som bland politiker – finns också hopp att Xi Jinping och en ny administration fri från revolutionärer, kommer vara lättare att samarbeta med än en tråkig och tillknäppt Hu Jintao.

Exempelvis har Australiens tidigare premiärminister Kevin Rudd vid flera tillfällen uttryckt sin tro om att Xi är ”rätt man i tiden”, som har erfarenhet och kunskap att förstå och genomföra de reformer som Kinas ekonomi behöver, och samtidigt närma sig USA i globala säkerhetsfrågor.

För världsfredens och världsekonomins skulle, får vi hoppas att han har rätt.

I del 1 skrev jag om hur den gamla administrationen med Hu Jintao och Wen Jiabao skött Kinas socio-ekonomiska politik. I del 3 kommer jag skriva om de utmaningar som Kinas nya ledare står inför, och vilka ändringar vi kan förvänta oss efter maktskiftet.