Ledarbyte i Kina, del 3

Publicerat den 15 oktober 2012 kl. 16:48

Vilka ändringar i Kinas ekonomi och samhälle kan man då förvänta sig då landet får nya ledare den 8 november i år?

Det är givetvis 10 000-kronorsfrågan som alla spekulerar i, såväl kineser som utländsk media och den globala finansvärlden.

Som jag skrev förra veckan, så är det klart att den nya generationens ledare i mångt och mycket har en annan bakgrund och ett annat tankesätt än de politiker som i dag styr Kina.

Det är dock viktigt att påpeka hur det i Kina – liksom i alla andra länder – knappast råder något politiskt konsensus, eller någon allmänt vedertagen bild inom kommunistpartiet om hur landet bör utvecklas på bästa vis.

Tvärtom så kan motsättningarna antas vara större i kinesisk politik än i de flesta andra nationer, på grund av landets storlek, snabba utveckling och djupt skilda uppfattningar och intressesfärer bland de olika samhällsskikten och generationerna.

Dessutom är kinesisk politik extremt dimhöljd. Kineser vet själva ofta väldigt lite om vad som pågår bakom de stängda dörrarna. Utländsk media är utelämnad åt spekulationer och rena gissningar.

LIBERALA OCH KONSERVATIVA
Rent generellt kan man dock urskönja en konservativ och en mer liberal fraktion inom Kinas politiska elit.

Den förstnämnda prioriterar ren BNP-tillväxt, gärna i de redan välutvecklade kustområdena, och ger inte kritiker något utrymme i media eller på gatorna. Den sistnämnda är mer bekymrad över miljö, klasskillnader och säger sig jobba för ett ”harmoniskt” samhälle.

Under sommaren utspelade sig ett mycket uppmärksammat politiskt drama kring megastaden Chongqings borgmästare Bo Xilai (薄熙来).

Bo Xilai var en pro-maoistisk politiker som siktade på att hamna i toppen vid årets ledarbyte. Han sökte folkets stöd genom ”röda sånger” och sms fulla med propaganda vars retorik gav obehagliga minnen av Kulturrevolutionen.

Han gick också hårt åt privata företagare och entreprenörer som motsatte sig hans hårdföra politik, och använde sig flera gånger av tortyr och beslagtog illegalt privat egendom för i statens namn.

Samtidigt berikade han sin familj och Chongqings korruption sköt i höjden. Den ultra-vänsterkonservativa Bo Xilai hade sina tydliga allierade bland i Peking bland landets nio högsta politiker i Politbyråns ständiga utskott, främst genom propagandaministe Li Changchun (李长春) och chefen för Kinas säkerhetsapparat, Zhou Yongkang (周永康).

Bo Xilai föll sedan plötsligt; i våras uteslöts han från kommunistpartiet och förlorade all politisk makt. Han fru dömdes till fängelse för mord i en regisserad rättegång. Bara ett fåtal personer känner fortfarande till de viktigaste detaljerna bakom sagan om Bo Xilais uppgång och fall.

Men även om detaljerna är oklara, så är det i alla fall uppenbart att Bo Xilais fall var en seger för kommunistpartiets liberala falang.

Och det är en seger som inte ska underskattas. Enligt analytiker som jag själv intervjuat, innebär segern att liberala politiker nu törs tala högt om reformer de önskar genomföra i såväl ekonomin som samhället.

I kinesisk politik handlar mycket om signaler, och detta signalerar att det är OK att vara emot stora statliga företag, OK att vara emot konservativ politik.

Innan Bo Xilai-skandalen skedde flera saker som gav den konservativa falangen anledning att jubla. Att uttrycka samma reformvänliga tankar för bara något år sedan kunde likställas med att riskera sin politiska karrirär.

Bo Xilai – konservativ politiker som nyligen uteslöts ur kommunistpartiet

”KONSENSUSBASERAD DIKTATUR”
Nu kommer Xi Jinping knappast bestämma särskilt mycket på egen hand. Till skillnad från hur det fungerade då Mao Zedong eller Deng Xiaoping ledde landet, så sker politiska beslut i dag genom noggrant övervägande och en önskan om konsensus som ofta leder till omröstningar, ibland slutna sådana i Politbyråns stående utskott.

Xi Jinpings friheter inom ekonomin begränsas ytterligare av den tolfte femårsplanen, som antogs av Nationella folkkongressen i fjol. Där finns redan Kinas ekonomiska väg utstakad fram till 2015.

Med det inte sagt att inga förändringar kommer ske. Tvärtom så är den tolfte femårsplanen revolutionerande på många vis.

Målet med denna plan sägs vara utjämning av de allt större klasskillnaderna och att skapa en mer ”hållbar tillväxt”, genom att överge statliga investeringar i byggsektorn och satsa på ett socialt skyddsnät, som ska hjälpa till att öka den inhemska konsumtionen.

Det talas i femårsplanen om att ”återbalansera” ekonomin, att satsa stora resurser på miljön, och att 2,2 procent av BNP ska gå till forskning och utveckling, en ökning med otaliga miljarder från i dag.

Man vill också kontrollera den snabba ökningen av fastighetspriserna, och bygga 36 miljoner billiga boenden för låginkomsttagare, återigen för den inhemska konsumtionens skull.

Framför allt vill man förändra kustregionerna, från att vara ”världens verkstad” för lågpristillverkning, till att bli centrum för serviceindustri och mer högteknologisk tillverkning.

Detta låter ju fantastiskt. Till saken hör att politik och ekonomi i Kina ju ofta låter fantastisk, utan att verkligheten för den sakens skull nödvändigtvis stämmer med dikten.

För trots en uttalad vilja att satsa på allt ovanstående, så lanserades precis en rad nya stimulanspaket. De nya investeringarnas sammanlagda värde – från centralt och lokalt håll – överskrider 10 biljoner kronor. Även denna gång skjuts pengar till inom infrastruktur, bostäder och redan överproducerande industrier som bilar och stål.

Kinas ekonomi kan därför sägas vara som dess politik; man får gissa sig till vad som kommer ske.

Lovande är i alla fall det sjukförsäkringssystem som nu håller på att etableras. De senaste tre åren har myndigheterna satsat närmare 1 000 miljarder kronor på Kinas första allmänna sjukförsäkring någonsin, som nu omfattar drygt 95 procent av befolkningen. Dessa kommer nu ha möjlighet att uppsöka sjukhus, och motta vissa subventioner av mediciner och behandling.

Konsumtionen som del av BNP måste bara öka. Och man då lägger ihop ett och två, så kommer företag med exponering mot Kina som sysslar med läkemedel, äldrevård och sjukvård att tjäna på Kinas ledarbyte och nya ekonomiska inriktning.

Förlorare blir råvaror, byggsektor, infrastruktur, verkstad.

Då det sedan gäller konsumtion, måste man också hålla isär vilka områden där etableringar redan skett och inte. Exempelvis har vi redan en överproduktion av bilar, och en marknad för elektronik och telekom där konkurrensen är fruktansvärd och vinstmarginalerna krymper.

Däremot önskar många kineser mer då det gäller livsmedel, kläder, möbler, fritidsaktiviteter, kultur, nöje, resa. Ökar kinesernas konsumtionen, så kommer dessa områden att ta fart.

Sker en avreglering inom exempelvis försäkring och finans, kommer dessa tjänster också efterfrågas från utländska aktörer.

Givet att liberala politiker drar det längsta strået i kommande ledarbytet, ökar också efterfrågan på grön energi och allmänt energibesparande och klimatsmarta produkter. Kinas ledare är väl medvetna om vad det kostar att vara i särklass mest förorenade land.

Det finns alltså all anledning att förvänta sig förändringar i Kinas ekonomi, och att dessa kan komma att ta ordentlig fart med början nästa år, om inget oförväntat sker vid ledarbytet.

Jiang Zemin – konservativ f.d. president som kan sätta käppar i hjulen för liberala politiker

POLITISK SNÅRBUSKE
För kinesisk politik är givetvis mer komplicerad än att det bara finns en liberal och en konservativ fraktion. Dessutom existerar flera grupperingar som håller varandra om ryggen, rekommenderar eller omöjliggör befordringar, i ett saligt spindelnät av gentjänster, principer och hårda viljor.

Vi har exempelvis den konservativa och tidigare så mäktiga ”Shanghai-klicken”, en gruppering som myntades då tidigare president Jiang Zemin (江泽民) satte flera av sina allierade på höga politiska poster just innan han lämnade över över presidentskapet till Hu Jintao 2002.

Det sägs ha försvårat reformer och förändringar som Hu Jintao och hans liberala premiärminister Wen Jiabao velat genomföra.

Hu Jintao tillhör istället en gruppering som kallas ”Qinghua-klicken”, vars medlemmar ofta gått vid Pekinguniversitetet Qinghua, och vars politiska mål inte sällan går stick i stäv med Shanghai-klickens.

Dock finns det politiker – som mäktiga Wu Bangguo (吴邦国), tvåa i Kinas nuvarande politiska hierarki – som kan sägas tillhöra båda klickarna, och dansar lina dem emellan med lojalitet och politiska befogenheter.

En annan term som hörs ofta är ”prinsar” (princelings), med vilket menas söner till tidigare mäktiga politiker och tjänstemän, som därför fötts politiskt privilegierade.

Dessa sägs ofta utgöra kärnan i partiets (vänster)konservativa falang, då de tros stå sina revolutionära fäder nära. De gillar inte kritik eller insyn, ofta för att de själva berikas genom stora statliga jätteföretag eller korruption.

I samma sammanhang nämns ofta ”tuanpai”, ett grupp vars namn associeras med att ha arbetat sig upp i partiet genom kommunistpartiets ungdomsliga.

Tuanpai påstås ofta värna mer om Kinas fattiga, och stå för en mer liberal politik, då de ofta vuxit upp under mer spartanska förhållanden, och jobbat sig upp från botten.

Men återigen är det inte så enkelt. Varken ”prinsar” eller ”tuanpai” har någon gemensam politisk agenda, eller egentligen något alls förutom familjebakgrunden som förenar dem.

Hu Jintao – knappast är urtypen av en liberal politiker – tillhör ”tuanpai”. Samtidigt är redan nämnda och ultrakonservativa Bo Xilai en ”prins”.

Nya presidenten Xi Jinping är också en ”prins”, men gick också på Qinghua-universitet (vars ”klick” ska vara reformvänlig), och var även verksam i kommunisternas ungdomsliga, där han lärde känna president Hu Jintao.

Nya premiärministern Li Keqiang (李克强) å sin sida, kommer från en familj utan känd politisk bakgrund och tillhör således ”tuanpai”, men anses samtidigt av många vara mer konservativ än Xi Jinping.

Jiang Zemin, Shanghai-klickens en gång starka man, är nu 86 år, men rapporterats nyligen ha åkt till Peking för att medverka vid den kongress där de nya ledarna utses.

Ingen utomstående kan bedöma vad det betyder, vad Jiang Zemin står för i dag, eller hur mycket inverkan han egentligen kan göra på processen. Om han ens vill. Han kanske bara ska se på?

Det är kort sagt en otrolig politisk snårbuske som Kinas nya administration har att navigera i.

Den maktkamp som sker vid kongresser och möten, bakom vakter och stängda dörrar, med ett resultat vi bara kan gissa oss till, är vad som till syvende och sist avgör Kinas ekonomiska framtid.

  • Joe Olsson

    Hej, tack. Jag ser administration på flera ställen, i DN, Aftonbladet, böcker och annat. ”Obama-administrationen” heter det ju exempelvis ofta.

    Kanske kan man använda båda?