15 oktober 2012
8 november

Ledarbyte i Kina, del 3

Vilka ändringar i Kinas ekonomi och samhälle kan man då förvänta sig då landet får nya ledare den 8 november i år?

Det är givetvis 10 000-kronorsfrågan som alla spekulerar i, såväl kineser som utländsk media och den globala finansvärlden.

Som jag skrev förra veckan, så är det klart att den nya generationens ledare i mångt och mycket har en annan bakgrund och ett annat tankesätt än de politiker som i dag styr Kina.

Det är dock viktigt att påpeka hur det i Kina – liksom i alla andra länder – knappast råder något politiskt konsensus, eller någon allmänt vedertagen bild inom kommunistpartiet om hur landet bör utvecklas på bästa vis.

Tvärtom så kan motsättningarna antas vara större i kinesisk politik än i de flesta andra nationer, på grund av landets storlek, snabba utveckling och djupt skilda uppfattningar och intressesfärer bland de olika samhällsskikten och generationerna.

Dessutom är kinesisk politik extremt dimhöljd. Kineser vet själva ofta väldigt lite om vad som pågår bakom de stängda dörrarna. Utländsk media är utelämnad åt spekulationer och rena gissningar.

LIBERALA OCH KONSERVATIVA
Rent generellt kan man dock urskönja en konservativ och en mer liberal fraktion inom Kinas politiska elit.

Den förstnämnda prioriterar ren BNP-tillväxt, gärna i de redan välutvecklade kustområdena, och ger inte kritiker något utrymme i media eller på gatorna. Den sistnämnda är mer bekymrad över miljö, klasskillnader och säger sig jobba för ett ”harmoniskt” samhälle.

Under sommaren utspelade sig ett mycket uppmärksammat politiskt drama kring megastaden Chongqings borgmästare Bo Xilai (薄熙来).

Bo Xilai var en pro-maoistisk politiker som siktade på att hamna i toppen vid årets ledarbyte. Han sökte folkets stöd genom ”röda sånger” och sms fulla med propaganda vars retorik gav obehagliga minnen av Kulturrevolutionen.

Han gick också hårt åt privata företagare och entreprenörer som motsatte sig hans hårdföra politik, och använde sig flera gånger av tortyr och beslagtog illegalt privat egendom för i statens namn.

Samtidigt berikade han sin familj och Chongqings korruption sköt i höjden. Den ultra-vänsterkonservativa Bo Xilai hade sina tydliga allierade bland i Peking bland landets nio högsta politiker i Politbyråns ständiga utskott, främst genom propagandaministe Li Changchun (李长春) och chefen för Kinas säkerhetsapparat, Zhou Yongkang (周永康).

Bo Xilai föll sedan plötsligt; i våras uteslöts han från kommunistpartiet och förlorade all politisk makt. Han fru dömdes till fängelse för mord i en regisserad rättegång. Bara ett fåtal personer känner fortfarande till de viktigaste detaljerna bakom sagan om Bo Xilais uppgång och fall.

Men även om detaljerna är oklara, så är det i alla fall uppenbart att Bo Xilais fall var en seger för kommunistpartiets liberala falang.

Och det är en seger som inte ska underskattas. Enligt analytiker som jag själv intervjuat, innebär segern att liberala politiker nu törs tala högt om reformer de önskar genomföra i såväl ekonomin som samhället.

I kinesisk politik handlar mycket om signaler, och detta signalerar att det är OK att vara emot stora statliga företag, OK att vara emot konservativ politik.

Innan Bo Xilai-skandalen skedde flera saker som gav den konservativa falangen anledning att jubla. Att uttrycka samma reformvänliga tankar för bara något år sedan kunde likställas med att riskera sin politiska karrirär.

Bo Xilai – konservativ politiker som nyligen uteslöts ur kommunistpartiet

”KONSENSUSBASERAD DIKTATUR”
Nu kommer Xi Jinping knappast bestämma särskilt mycket på egen hand. Till skillnad från hur det fungerade då Mao Zedong eller Deng Xiaoping ledde landet, så sker politiska beslut i dag genom noggrant övervägande och en önskan om konsensus som ofta leder till omröstningar, ibland slutna sådana i Politbyråns stående utskott.

Xi Jinpings friheter inom ekonomin begränsas ytterligare av den tolfte femårsplanen, som antogs av Nationella folkkongressen i fjol. Där finns redan Kinas ekonomiska väg utstakad fram till 2015.

Med det inte sagt att inga förändringar kommer ske. Tvärtom så är den tolfte femårsplanen revolutionerande på många vis.

Målet med denna plan sägs vara utjämning av de allt större klasskillnaderna och att skapa en mer ”hållbar tillväxt”, genom att överge statliga investeringar i byggsektorn och satsa på ett socialt skyddsnät, som ska hjälpa till att öka den inhemska konsumtionen.

Det talas i femårsplanen om att ”återbalansera” ekonomin, att satsa stora resurser på miljön, och att 2,2 procent av BNP ska gå till forskning och utveckling, en ökning med otaliga miljarder från i dag.

Man vill också kontrollera den snabba ökningen av fastighetspriserna, och bygga 36 miljoner billiga boenden för låginkomsttagare, återigen för den inhemska konsumtionens skull.

Framför allt vill man förändra kustregionerna, från att vara ”världens verkstad” för lågpristillverkning, till att bli centrum för serviceindustri och mer högteknologisk tillverkning.

Detta låter ju fantastiskt. Till saken hör att politik och ekonomi i Kina ju ofta låter fantastisk, utan att verkligheten för den sakens skull nödvändigtvis stämmer med dikten.

För trots en uttalad vilja att satsa på allt ovanstående, så lanserades precis en rad nya stimulanspaket. De nya investeringarnas sammanlagda värde – från centralt och lokalt håll – överskrider 10 biljoner kronor. Även denna gång skjuts pengar till inom infrastruktur, bostäder och redan överproducerande industrier som bilar och stål.

Kinas ekonomi kan därför sägas vara som dess politik; man får gissa sig till vad som kommer ske.

Lovande är i alla fall det sjukförsäkringssystem som nu håller på att etableras. De senaste tre åren har myndigheterna satsat närmare 1 000 miljarder kronor på Kinas första allmänna sjukförsäkring någonsin, som nu omfattar drygt 95 procent av befolkningen. Dessa kommer nu ha möjlighet att uppsöka sjukhus, och motta vissa subventioner av mediciner och behandling.

Konsumtionen som del av BNP måste bara öka. Och man då lägger ihop ett och två, så kommer företag med exponering mot Kina som sysslar med läkemedel, äldrevård och sjukvård att tjäna på Kinas ledarbyte och nya ekonomiska inriktning.

Förlorare blir råvaror, byggsektor, infrastruktur, verkstad.

Då det sedan gäller konsumtion, måste man också hålla isär vilka områden där etableringar redan skett och inte. Exempelvis har vi redan en överproduktion av bilar, och en marknad för elektronik och telekom där konkurrensen är fruktansvärd och vinstmarginalerna krymper.

Däremot önskar många kineser mer då det gäller livsmedel, kläder, möbler, fritidsaktiviteter, kultur, nöje, resa. Ökar kinesernas konsumtionen, så kommer dessa områden att ta fart.

Sker en avreglering inom exempelvis försäkring och finans, kommer dessa tjänster också efterfrågas från utländska aktörer.

Givet att liberala politiker drar det längsta strået i kommande ledarbytet, ökar också efterfrågan på grön energi och allmänt energibesparande och klimatsmarta produkter. Kinas ledare är väl medvetna om vad det kostar att vara i särklass mest förorenade land.

Det finns alltså all anledning att förvänta sig förändringar i Kinas ekonomi, och att dessa kan komma att ta ordentlig fart med början nästa år, om inget oförväntat sker vid ledarbytet.

Jiang Zemin – konservativ f.d. president som kan sätta käppar i hjulen för liberala politiker

POLITISK SNÅRBUSKE
För kinesisk politik är givetvis mer komplicerad än att det bara finns en liberal och en konservativ fraktion. Dessutom existerar flera grupperingar som håller varandra om ryggen, rekommenderar eller omöjliggör befordringar, i ett saligt spindelnät av gentjänster, principer och hårda viljor.

Vi har exempelvis den konservativa och tidigare så mäktiga ”Shanghai-klicken”, en gruppering som myntades då tidigare president Jiang Zemin (江泽民) satte flera av sina allierade på höga politiska poster just innan han lämnade över över presidentskapet till Hu Jintao 2002.

Det sägs ha försvårat reformer och förändringar som Hu Jintao och hans liberala premiärminister Wen Jiabao velat genomföra.

Hu Jintao tillhör istället en gruppering som kallas ”Qinghua-klicken”, vars medlemmar ofta gått vid Pekinguniversitetet Qinghua, och vars politiska mål inte sällan går stick i stäv med Shanghai-klickens.

Dock finns det politiker – som mäktiga Wu Bangguo (吴邦国), tvåa i Kinas nuvarande politiska hierarki – som kan sägas tillhöra båda klickarna, och dansar lina dem emellan med lojalitet och politiska befogenheter.

En annan term som hörs ofta är ”prinsar” (princelings), med vilket menas söner till tidigare mäktiga politiker och tjänstemän, som därför fötts politiskt privilegierade.

Dessa sägs ofta utgöra kärnan i partiets (vänster)konservativa falang, då de tros stå sina revolutionära fäder nära. De gillar inte kritik eller insyn, ofta för att de själva berikas genom stora statliga jätteföretag eller korruption.

I samma sammanhang nämns ofta ”tuanpai”, ett grupp vars namn associeras med att ha arbetat sig upp i partiet genom kommunistpartiets ungdomsliga.

Tuanpai påstås ofta värna mer om Kinas fattiga, och stå för en mer liberal politik, då de ofta vuxit upp under mer spartanska förhållanden, och jobbat sig upp från botten.

Men återigen är det inte så enkelt. Varken ”prinsar” eller ”tuanpai” har någon gemensam politisk agenda, eller egentligen något alls förutom familjebakgrunden som förenar dem.

Hu Jintao – knappast är urtypen av en liberal politiker – tillhör ”tuanpai”. Samtidigt är redan nämnda och ultrakonservativa Bo Xilai en ”prins”.

Nya presidenten Xi Jinping är också en ”prins”, men gick också på Qinghua-universitet (vars ”klick” ska vara reformvänlig), och var även verksam i kommunisternas ungdomsliga, där han lärde känna president Hu Jintao.

Nya premiärministern Li Keqiang (李克强) å sin sida, kommer från en familj utan känd politisk bakgrund och tillhör således ”tuanpai”, men anses samtidigt av många vara mer konservativ än Xi Jinping.

Jiang Zemin, Shanghai-klickens en gång starka man, är nu 86 år, men rapporterats nyligen ha åkt till Peking för att medverka vid den kongress där de nya ledarna utses.

Ingen utomstående kan bedöma vad det betyder, vad Jiang Zemin står för i dag, eller hur mycket inverkan han egentligen kan göra på processen. Om han ens vill. Han kanske bara ska se på?

Det är kort sagt en otrolig politisk snårbuske som Kinas nya administration har att navigera i.

Den maktkamp som sker vid kongresser och möten, bakom vakter och stängda dörrar, med ett resultat vi bara kan gissa oss till, är vad som till syvende och sist avgör Kinas ekonomiska framtid.

  • Joe Olsson

    Hej, tack. Jag ser administration på flera ställen, i DN, Aftonbladet, böcker och annat. ”Obama-administrationen” heter det ju exempelvis ofta.

    Kanske kan man använda båda?

14 maj 2015
banker

Varning då Kina sänker räntan för tredje gången på ett halvår

I måndags sänktes räntan i Kina för tredje gången på sex månader. Centralbankschefen Zhou Xiaochuan (lägg nu namnet på minnet!) meddelade en sänkning av utlåningsräntan med 25 punkter till 5,1 procent.

Anledningen till de frekventa räntesänkningarna är att det går oerhört trögt för Kinas ekonomi. Siffror från i fredags visade att exporten under april sjönk med 6,4 procent jämfört med samma månad i fjol – analytiker hade förväntat sig en ökning.

Likaledes sjönk importen under samma månad med hela 16,2 procent, vilket delvis beror på fallande råvarupriser men också ses som en svagare efterfrågan från Kinas ekonomi.

Vidare är Kina farligt nära att hamna i deflation. Under helgen rapporterades en inflation på blott 1,5 procent i april månad, också det lägre än prognoserna.

De många och förhållandevis små räntesänkningarna på så kort tid är ett tecken på att Kina är på väg att gå in i samma väg som Japan gjorde vid slutet av 1990-talet. Det menar Bloombergs prisbelönta ekonomijournalist William Pesek som sedan länge är baserad i Tokyo.

En av de största anledningarna till Japans våldsamma fastighets- och börskrasch var nämligen politikernas ovilja att vilja kännas vid eller erkänna problemen. Därmed kunde de heller inte handla utefter problemens faktiska magnitud.

Största anledningen till Japans onda deflationsspiral från och med 1990-talets slut var en omfattande skulduppbyggnad, tillsammans med faktorer som en åldrande befolkning och ett strängt regelverk för industri och näringsliv.

Alltså, menar Pesek, precis den situation som Kina befinner sig i just nu. Han pekar också på att Zhou Xiaochuan tyvärr verkar hantera situationen just som dåtidens japanska centralbankschefer.

Liksom i Japan så gör nu Kina inga omfattande försök att itu med de grundläggande problemen. Snarare står temporära åtgärder som räntesänkningar på agendan. Dessutom säger Pesek att dessa sänkningar, just som i Japan, sker motvilligt och i allt för liten grad.

Kina brottas med ett växande skuldberg av dåliga lån hos banker och lokala myndigheter. Detta gjorde även Japan som fram till 1990-talets slut lät bli att rapportera dessa missförhållanden, vilket sköt upp den oundvikliga avskrivningen av skulderna och istället gjorde kraschen värre.

Pesek menar att om Japan hade tagit itu med dessa lån tidigare så hade landets finanssektor kunnat återhämta sig fortare. Kina står nu inför precis samma dilemma, och verkar tyvärr föredra samma vägval som Japan.

I Japans fall ledde handlingsförlamningen till en deflation så allvarlig att centralbanken nu har hängt på sedelpressarna i 14 år. Detta kan jämföras med USA, som sjösatte ett paket med ännu större penningpolitiska lättnader för bara sex år sedan, och redan nu är på väg att överge de kvantitativa lättnaderna.

Den rätta medicinen är alltså enligt Pesek att agera snabbare och med större omfattning då deflationen står för dörren. För att undvika samma fadäs som i Japan vill han se större räntesänkningar, en snabbare internationalisering av finanssystemet samt att den kinesiska centralbanken tar över dåliga lån från banker och myndigheter med större beslutsamhet.

Pesek menar att Zhou genom de små räntesänkningarna ”bara har tagit bebiskliv” på ett vis som påminner om den japanska centralbanken. Och att det inte finns någon anledning att förvänta sig att utgången kommer bli annorlunda i Kina.

Det är redan tydligt för många att dessa små justeringar i räntan inte gör någon skillnad alls. Financial Post skriver:

The latest 25-basis-point rate cut was a prescription aimed at alleviating the troublesome effects of too many years of easy Chinese credit that have left companies and local governments with interest payments that look increasingly unsustainable. It reduced the benchmark deposit and lending rate to 2.25 per cent and 5.10 per cent, respectively.

(…)

With three rate cuts so far having almost no effect, the only answer for Beijing, analysts say, is yet more easing — until the discomfort of the inevitable hard landing is finally over.

“We think the persistent downside growth risks and the still-elevated lending rates point to the need for accelerated pace of monetary easing,” said Jian Chang, economist at Barclays.

Genom att sänka räntan är centralbanken givetvis ute efter att öka utlåningen för att sparka igång Kinas sjunkande tillväxt. Under årets första kvartal växte landets ekonomi nämligen ”bara” med 7,0 procent.

Denna för många andra länder avundsvärda tillväxt är svagare än fjolårets 7,4 procent som var den lägsta tillväxten i Kina på 24 år. I fjol var dessutom första gången sedan 1998 som myndigheterna missade det officiella tillväxtmålet.

I år är myndigheternas tillväxtmål 7 procent, men många bedömare tror denna siffra blir svår att uppnå. Fondbolaget Pimco spår en tillväxt ”i de lägre trakterna av 6 procent” i år. Också Internationella valutafonden tror att 6 procents tillväxt kommer bli den nya normen i Kina kring 2017.

Detta beror alltså delvis på en fallande export, men också på en stagnerande tillväxt fastighetsmarknad samt en minskad expansion i byggsektorn och de statliga investeringar som Kinas ekonomiska utveckling byggt på – men som samtidigt skapat alla de dåliga lån myndigheterna hittills visat sig oförmögna att ta itu med.

Dessutom pekar många analytiker på att tillväxten inom sektorer som järnvägsfrakt och användning av elektricitet har minskat ännu snabbare än BNP. Det är just sådana faktorer som ofta anses ge en fingervisning av Kinas ”egentliga tillväxt” i en icke-transparent ekonomi där myndigheterna alltså just missade sitt första tillväxtmål sedan 1998.

Att tre räntesänkningar sker på så kort tid kan sägas vara både bra och dåligt. Det är bra för att det visar att centralbanken förstår att ekonomin måste stimuleras för att möta tillväxtmålen. Men det är dåligt därför att räntejusteringarna är så små, vilket visar på att Zhou och andra tjänstemän inte vill erkänna problemens fulla vidd. Kanske har tjänstemännen lurat sig själva, eller systemet lurat tjänstemännen i och med att det inte finns tillförlitlig statistik inom många områden?

De goda nyheterna innefattar även att det fortfarande finns gott om spelrum för centralbanken. De inhemska prisnivåerna är fortfarande låga, och räntenivåerna i förhållande till inflationen är nu historiskt höga. Det gör att centralbanken kan minska räntan ytterligare om inte inflationen tar fart igen.

Exempelvis är en kinesisk ekonom som BBC talar med är övertygad om att detta inte är den sista räntesänkningen, och bedömer att räntan kan komma att falla till så lågt som 2 procent.

Ytterligare räntesänkningar borgar givetvis för ökad tillväxt och bättre humör hos investerare på kort sikt. Men på lång sikt riskerar man att gå samma öde till mötes som Japan, om man inte inser nödvändigheten med att ta tag i de riktiga problemen innan de växer bortom kontroll.

Kinas ekonomi spelar numera en enorm roll för råvarumarknaderna. Denna räntesänkning var dock för liten för att ge någon dramatisk reaktion där. Från Australien kom blandade rapporter om att priset på järnmalm steg efter Kinas räntesänkning, men att priset på koppar sjönk eftersom åtgärden inte sågs stor nog att stimulera behovet.

Vad gäller oljan så har Kina – den ekonomiska stagnationen till trots – ökat sin import av råolja och därmed hjälpt oljepriserna att återhämta sig. Enligt South China Morning Post är detta en trend som förväntas fortsätta under årets gång:

China’s crude oil imports hit a record 7.37 million barrels per day (bpd) in April, making it the world’s biggest importer for the commodity last month.

And despite slowing economic growth, China’s crude purchases are expected to keep climbing in second-half 2015, supporting oil prices that have rebounded about 40 per cent since touching six-year lows earlier this year due to a supply glut.

Skillnaden här är att Kina själva producerar relativt lite olja, men väldigt mycket koppar och stål.

Fler inlägg om: , , , ,
7 maj 2015
ekonomi

Vietnams ljusa ekonomiska framtid

Mitt senaste inlägg här på Finansliv behandlade Vietnams nutidshistoria. Krig med bland annat Frankrike, USA och Kina har i modern tid stängt ute landet från den globala världshandeln samt viktiga institutioner som Internationella valutafonden och Världshandelsorganisationen.

I slutet av 1980-talet gick dock Vietnams myndigheter omvärlden till mötes dels genom att avsluta ockupationen av Kambodja, men också genom liberaliseringar av ekonomin och införandet av ett visst mått av marknadsekonomi som lockade utländska investeringar till det utblottade landet.

Detta politisk-ekonomiska initiativ döptes till ”Doi Moi” och har flera likheter med de reformer som Deng Xiaoping lanserade i Kina något årtionde tidigare.

Då reformerna startade var Vietnam – trots sina militära framgångar – ett av världens allra fattigaste länder där 57 procent av befolkningen levde under fattigdomsgränsen. Doi Moi innebar en ekonomisk tillväxt på i snitt 7,5 procent under de kommande 20 åren, och i dag befinner sig endast fem procent av vietnameserna i fattigdom.

Två årtionden av stabil tillväxt fick allt fler bedömare att se Vietnam som en ny asiatisk ”tigerekonomi”. Dock slog den globala finanskrisen hårt mot Vietnam och dess känsliga valuta dong. En skenande inflation kastade in Vietnam recession 2011.

Men nu tillväxten börjat ta fart igen. Under fjolåret ökade Vietnams BNP med 5,98 procent vilket är den högsta tillväxten på fyra år. Tillväxtprognosen för såväl detta som nästa år ligger på över 6 procent.

Utvecklingen beror till stor del på utländska investeringar och ökad export, vilket är en följd av att Vietnam i allt större utsträckning tar över Kinas roll som ”världens verkstad”.

För trots den snabba ekonomiska utvecklingen så tjänar en vietnamesisk fabriksarbetare i dag under sju dollar i genomsnitt, vilket är mindre än en fjärdedel av en kinesisk dito.

Och medan Kinas arbetsstyrka minskar för varje år, så är Vietnams demografi varje utländsk investerares våta dröm. 40 procent av landets över 90 miljoner invånare är 15-49 år gamla. Arbetsstyrkan ökar nu med 1,5 miljoner årligen.

Samsung har verkligen tagit vara på detta och tillverkar nu majoriteten av sina produkter i Vietnam. Företaget är den största utländska investeraren och exportören i Vietnam, och beräknas under sommaren även bli den största utländska arbetsgivaren med cirka 100 000 anställda vietnameser. Detta efter att nyligen ha presenterat investeringsplaner på fyra miljarder dollar, som bland annat innefattar världens största fabrik för tillverkning av smartphones.

Andra företag som gradvis flyttar sin produktion till Vietnam innefattar Microsoft, LG, Intel, Nokia och Panasonic. Till och med flera kinesiska tillverkningsföretag rapporteras investera i Vietnam tack vare de låga lönerna.

Trenden märks i den makroekonomiska statistiken. Under fjolåret växte Vietnams export med 13,6 procent vilket innebar ett handelsöverskott på två miljarder dollar.

Vidare blev Vietnam för första gången i fjol – endast åtta år efter medlemskapet i Världshandelsorganisationen – Sydostasiens största exportör till USA. Exporten till USA (som främst består av kläder och textil) ökade i fjol med 19,6 procent vilket fick Vietnam att passera länder som Singapore, Malaysia och Thailand.

Och tillväxten från export lär öka ytterligare, givet att de utländska direktinvesteringarna ökade med 9,6 procent i fjol.

Dessutom är Vietnam i slutfasen av förhandlingarna om ett frihandelsavtal med EU, samt nära att bli en del av det nya och omfattande frihandelsavtalet Trans-Pacific Partnership (TPP) som jag skrivit om tidigare här på Finansliv.

Båda avtalen beräknas bli klara 2015 och skulle exempelvis innebära nollskatt på kläder och textiler från Vietnam till USA (nu 17,5 procent skatt) samt EU (nu 9,6 procent skatt).

Förutom sin växande tillverknings- och exportsektor har Vietnam även Sydostasiens snabbast växande medelklass vilket borgar för en ökad konsumtion. Boston Consulting Group uppskattar att Vietnams medelklass kommer växa i antal från 12 miljoner i dag till 33 miljoner år 2020.

Det finns alltså goda skäl till optimism vilket redan speglat av sig på börsen. Sedan 2009 har Vietnams börsindex nästan tredubblat sitt värde. Svenska fondbolaget Tundra startade för ett drygt sedan en Vietnamfond som sedan dess ökat sitt värde med 25 procent (i mars stod ökningen på 40 procent, innan en plötslig justering på Vietnams aktiemarknad).

Ytterligare en joker som kan betyda mycket för Vietnams tillväxt är landets outvecklade fastighetsmarknad. Vietnam är inne i en snabb urbaniseringsfas och den stora, unga befolkningen innebär en ansenlig mängd potentiella fastighetsägare.

Inflationen nådde i fjol sin lägsta notering på tio år med 4,1 procent (en tredjedel lägre än året innan) vilket tillsammans med lägre låneräntor även innebär att fastigheter blir allt mer attraktiva som investering.

Vietnams fastighetssektor var förvisso glödhet 2007-2008, och slukade då över hälften av de utländska investeringarna. Men i och med den ekonomiska stagnationen slutade även fastighetspriserna att öka och byggtakten avtog.

Den ekonomiska återhämtning som nu sker tack vare tillverkning och export fungerar givetvis utmärkt för att få fastighetssektorn på fötterna igen. Vidare har landets myndigheter påbörjat en sanering av skulder och dåliga lån i finanssystemet, som många är relaterade till fastighetsmarknaden. Det kommer sannolikt innebära en ökning i bostadsbyggandet.

En större medelklass och turism har också fått regionala konglomerat som Lotte (Sydkorea) och Sun Wah Group (Hongkong) att nyligen köpa fastigheter för flera miljarder dollar i Vietnams storstäder, där det ska byggas varuhus, hotell och kontor.

Myndigheterna vill även göra fastighetsmarknaden attraktiv för utländska privatpersoner och investerare, genom en ny lag som från och med 1 juli låter utlänningar med giltigt visum köpa bostäder i Vietnam. (I dagsläget kan endast utlänningar som är gifta med en vietnamesisk medborgare eller som ”bidrar signifikant till den ekonomiska tillväxten” köpa fastigheter.)

I och med detta hoppas man kunna öka de utländska investeringarna i landets fastighetssektor som alltså tidigare utgjorde över hälften av alla utländska direktinvesteringar i Vietnam, men i fjol blott stod för 12,6 procent av detsamma. Potentialen är enorm givet att endast 800 utlänningar (inklusive etniska vietnameser bosatta i utlandet) i dag äger fastigheter i Vietnam, trots att 80 000 utlänningar bor och arbetar i landet.

Redan nu har aktiviteten börjat öka; officiell statistik visar att det under årets första kvartal genomfördes tre gånger så många transaktioner på Vietnams fastighetsmarknad som under samma period i fjol.

Sammantaget så påminner Vietnams förutsättningar mycket om det som rådde i Kina innan rekordtillväxten där. En ung, flitig och lågavlönad arbetsstyrka samt en växande medelklass och ett skrikande behov av investeringar i infrastruktur och fastighetssektor. En snabbt ökande handel och ekonomisk integration med omvärlden samt djärva marknadsekonomiska reformer.

I egenskap av auktoritär enpartistat lider Vietnam givetvis ingen brist på problem – korruption, nepotism, politiskt förtryck, utrikespolitiska utmaningar och ineffektiva statliga företag för att nämna några. Men även Kina stod inför liknande (eller ännu större) bekymmer och lyckades växa i en vansinnig takt i alla fall.

I dag är Vietnam den femte snabbast växande ekonomin i Asien. Asiatiska utvecklingsbanken spår att landet snart kommer vara den andra snabbast växande efter Indien, och alltså passera Kinas allt långsammare tillväxttakt.

Då denna Sydostasiens traditionella stormakt nu reser sig kommer en rad intressanta möjligheter uppstå för såväl individer som företag och investerare.

30 april 2015
ekonomi

40 år sedan vietnamkrigets slut

I dag 30 april är det exakt 40 år sedan nordvietnamesiska trupper stormade in i Saigons presidentpalats och gjorde slut på det segdragna och blodiga vietnamkriget. Händelsen innebar tillika slutet på över ett sekel av utländsk ockupation och ett delat Vietnam.

Fransmännen koloniserade delar av området redan 1862, och kastades ut först efter slaget vid Dien Bien Phu 1954 som markerade slutet på det åtta år långa ”första Indokinakriget”. Konflikten kostade över 200 000 vietnamesiska soldater livet, och var så skoningslös att den än i dag i Frankrike kallas för ”det smutsiga kriget”.

Bara ett par år tidigare – under andra världskriget – hade fransmännen tillsammans med japaner och amerikaner orsakat en svältkatastrof som tog död på två miljoner nordvietnameser, vilket var en femtedel av områdets samtida befolkning.

Det fanns alltså grogrund för ett missnöje mot utlänningar vilket spelade Ho Chi Minh och det vietnamesiska kommunistpartiet i händerna. Dess uttalade syfte var att till varje pris befria Vietnam från all form av kolonisering och ena landet under ett styre.

Efter kriget med Frankrike lovade världssamfundet att Vietnam skulle enas med hjälpa av fria val, men då det stod klart att kommunistpartiet var på väg att vinna så ogiltigförklarades valet utan vidare.

I takt med att kalla kriget intensifierades så stod det emellertid klart att Vietnam – likt Korea – skulle delas i två delar. USA ville till varje pris stoppa kommunismens spridning i Sydostasien, och för Ho Chi Minh blev det tydligt att ett nytt krig var den enda vägen att ena landet.

Nordvietnam började således bygga upp sin infrastruktur och mobilisera milisen Vietcong, som kom att föra gerillakrig i tät djungel och oframkomliga träskmarker i de allra sydligaste delarna av Vietnam under 15 år framöver.

USA å sin sida spenderade ofantliga summor på att bygga upp en av världens starkaste militärer i Sydvietnam, vars korrupta regim redan stod under närmast totalt amerikanskt inflytande.

Vietcong – bestående av hårdnackade soldater med erfarenhet från krig mot såväl Frankrike som Japan – visade sig dock mer effektiva på slagfältet och kröp från sin bas i Mekongdeltat allt närmare Sydvietnams stora städer.

Amerikanska piloter och så kallade ”rådgivare” blev därför snart inblandade i regelrätta strider med Vietcong. 1964 skickade USA officiellt in trupper i Vietnam efter påståendet om att Nordvietnam attackerat amerikanska fartyg vid kusten, vilket senare visade sig vara påhittat.

De uppdiktade attackerna verkade också som förevändning för ”Operation Rolling Thunder” som inleddes året därpå; en av världens största bombkampanjer någonsin där över en miljon bomber släpptes över Nordvietnam.

Enligt en väl beprövad metod så hoppades USA med sin överlägsna vapenmakt kunna bomba det underutvecklade Nordvietnam till eftergifter. Men detta lyckades inte, trots att industri och infrastruktur lamslogs samtidigt som minst 50 000 civila dog under de tre år som bombkampanjen pågick.

USA förstod nämligen inte vidden eller konceptet av det ”folkkrig” som Nordvietnam förde; hur kommunistpartiet lade ännu mer krut på de politiska aspekterna än på det militära. Genom ändlösa och effektiva propagandasessioner vann Nordvietnam över befolkningen i såväl södra som norra Vietnam på sin sida.

Målmedvetenheten kunde ses genom ett tal som politbyråns generalsekreterare Le Duan höll under jorden då Hanoi stod i brand. Han dundrade att ”det inte spelar någon roll” hur stor skada bombräderna gör eller hur många amerikanska trupper som skickas till Vietnam.

För Nordvietnams ledare visste att ju längre kriget gick desto mer press skulle USA:s politiker utsättas för från såväl inhemsk som utländsk opinion, vilket också skulle få truppernas moral att sjunka.

Samtidigt försäkrade propagandamaskineriet att Nordvietnams folk stod samlat bakom kommunistpartiet. Det enda man behövde göra för att till slut vinna konflikten var att inte ge upp. Norra Vietnam hade trots allt vid denna tid 17 miljoner invånare – inte kunde väl USA döda allihop?

Nej, inte riktigt, men snart hade amerikanerna i alla fall kommit en bit på vägen. Sammanlagt kom vietnamkriget att ta livet av cirka tre miljoner människor, varav bara 58 000 var amerikaner. Som vanligt var det de civila som drabbades värst, då frustrerade amerikanska soldater i jakt på Vietcong allt oftare gav sig på den befolkning man sade sig vilja skydda.

USA förgiftade vidare också en sjundedel av Sydvietnams yta med Agent Orange för att Vietcong inte skulle kunna gömma sig i skydd av djungeln. För alla som såg denna förödelse framstod USA allt mer som en besinningslös marodör snarare än någon kämpe för frihet och demokrati.

Vid nyåret 1968-69 lovade president Lyndon Johnson sin mycket krigströtta hemmaopinion att segern i Vietnam nu var nära. Han uppskattade att bomberna – tillsammans med den halv miljon amerikanska trupper som nu fanns i landet – hade dränerat ut den nordvietnamesiska stridsförmågan.

Chocken blev därför desto större då Vietcong i januari sjösatte sin största offensiv, med 85 000 soldater som i en koordinerad attack samtidigt anföll cirka 100 städer och ännu fler symboliska mål runt om i Sydvietnam.

Den så kallade Tet-offeniven hade smidits under månader i tunnlar och grottor. Det handlade om rena självmordsuppdrag som attacker mot det välbevakade presidentpalatset och USA:s ambassad i Saigon. Cirka 70 procent av soldaterna som deltog i offensiven dog.

Attacken gjorde dock att Lyndon Johnson inte ställde upp i nästan omval och dessutom beordrade ett slut på de till synes verkningslösa bombningarna i norr. Nordvietnam hade visserligen förlorat en ansenlig mängd soldater, men kunde fylla på sina militära reserver helt utan sviktande moral eller politiska konsekvenser.

I slutet 1969 blev istället Richard Nixon USA:s nya president, bland annat genom ett vallöfte om att få slut på kriget. Hans recept för detta var att i hemlighet intensifiera bombningarna och dessutom i smyg invadera Kambodja i jakt på nordvietnamesiska trupper och förråd.

Då detta blev känt i USA uppstod en rad våldsamma protester. Dussintals studenter sköts vid flera universitet, varav fyra till döds vid Kent State University i Ohio. Runtom i hela landet sattes militära träningsanläggningar i brand och attackerades med bomber.

USA stod på randen till inbördeskrig, vilket tvingade Nixon att dra sig ur kriget. Efter några sista fruktansvärda bombräder mot Hanoi – som Olof Palme jämförde med grymheterna i Treblinka – slöts ett avtal om eldupphör i början av 1973, varpå alla amerikanska trupper snart lämnade landet.

Kvar var den sydvietnamesiska armén; på pappret en av världens starkaste med en miljon man i tjänst och den absolut senaste militära tekniken.

USA nya president Gerald Ford drog dock genast in nästan all hjälp till Sydvietnam, vars ekonomi sedan länge var helt beroende av amerikanskt bistånd. Landets drabbades av skenande inflation och snart hade armén inte ens råd med bränsle till sina fordon.

Det militärt underlägsna med motivationsmässigt överlägsna Nordvietnam – som dessutom ju fortfarande hade civilbefolkningens gunst – slog sig nu fram mot Saigon. I slutet av april 1975 nåddes de sedan av en spökstad, varifrån varifrån tiotusentals amerikaner och sydvietnamesiska tjänstemän precis flugits ut i världens största helikopterbaserade evakuering.

Även fast striderna var slut så väntade ytterligare ett par årtiondens svårtståenden för Vietnams befolkning. Visserligen tog inga jättelika våldsamma utrensningar vid, men stora delar av den utbildade eliten i Sydvietnam lämnade ändå landet. Vidare hade kommunistpartiet under ett årtionde blott fokuserat på slagfältet, och verkade sakna strategi eller ekonomisk politik för att få landet på fötter igen.

Det blev heller inte bättre av att USA använde sin maktställning för att frysa ut Vietnam från världssamfundet. Den nya nationen utsattes för hårdare sanktioner än Sovjet och Kuba. Vietnam förvägrades lån från Världsbanken, Internationella valutafonden och Asiatiska utvecklingsbanken. Till och med Världshälsoorganisationen, som under denna tid bistod länder i tredje världen med de mest grundläggande hälsobehoven, upphörde med sina bidrag till Vietnam.

Ännu värre blev det 1979, då röda khmerernas folkmord i Kambodja började sprida sig över gränsen till Vietnam. Som svar på provokationerna invaderade Vietnam sin granne och gjorde slut på röda khmerernas skräckvälde, vilket paradoxalt nog satte Vietnam ännu längre in i frysboxen. Kina – som var allierade med Kambodja och fruktade en vietnamesisk expansion i Sydostasien – anföll Vietnam i ett kort men blodigt gränskrig som kostade hundratusentals människor livet och på nytt ödelade landets norra delar.

USA å sin sida stödde röda khmererna enligt devisen ”min fiendes fiende är min vän”. Folkmördarna tilläts återhämta sig i läger vid gränsen till Thailand, för att sedan attackera de vietnamesiska styrkorna med amerikanska och kinesiska vapen. Ockupationen av Kambodja tärde hårt på Vietnams redan sargade ekonomi. Vid början av 1980-talet tvingades man spendera en tredjedel av statsbudgeten på sin militär.

I mitten av 1980-talet minskade dessutom stödet från Sovjetunionen, som snart kom att upphöra helt i och med kalla krigets slut. Den ekonomiska utfrysningen tog ut sin rätta. Nästan 20 år efter krigets slut var grundläggande rättigheter som mat, utbildning och sjukvård fortfarande inget som Vietnams befolkning kunde ta för givet.

1991 såg kommunistpartiet sig nödgat att avsluta ockupationen av Kambodja. Samma år normaliserade Kina relationerna med Vietnam, och fyra år senare även USA. Vietnam blev sedan i snabb följd medlem av Världsbanken, Internationella valutafonden och Asiatiska utvecklingsbanken. Medlemskapet i Världshandelsorganisationen 2007 blev det slutgiltiga kvittot det internationella samfundets acceptans av Vietnam.

Vietnam har historisk varit en stormakt i Sydostasien. Landet är världens 13:e folkrikaste med över 90 miljoner invånare, men ekonomin bara världens 57:e största.

Många bedömare hoppas dock att realpolitiken nu tillåter Vietnams flitiga befolkning och bördiga jord att leva upp till sin fulla potential och bli en av Asiens nya ”tigerekonomier”. Utvecklingen ser lovande ut; 1998-2008 växte landets ekonomi med 7,5 procent i snitt. I fjol ökade BNP med 5,9 procent och prognoserna för de två kommande åren ligger norr om 6 procent.

Det var en kort historielektion som förklarar varför Vietnam länge sackat efter andra länder i utvecklingen. I mitt nästa inlägg kommer jag skriva mer om Vietnams ekonomiska struktur, utmaningar och framtida potential som en av Sydostasiens tillväxtmotorer.

29 april 2015

Läget med den kinesiska börsbubblan

I mitt förra inlägg här på Finansliv skrev jag om den moraliska aspekten med att investera i Kina. Nu tänkte jag skriva lite om det som – tyvärr – verkar viktigare för de flesta, nämligen den rent finansiella risken med den kinesiska börsmarknaden.

Kinas börsindex har det senaste året gått mycket bättre än Stockholm och faktiskt utklassat de flesta börserna i världen. Värdet på Shanghais börsindex har mer än fördubblats på ett år, stigit med 88 procent på ett halvår och ökat från 3 000 till 4 500 punkter bara sedan i februari.

Också Hongkongs Hang Seng har dragits med och nådde i veckan sin högsta nivå sedan 2007. Den snabba uppgången har gett upphov till diskussion om en eventuell bubbla. Och det finns onekligen mycket som tyder på en sådan.

Exempelvis värderas kinesiska teknikaktier nu ungefär dubbelt så högt som sina amerikanska likar just innan dot-com-bubblan brast.

Vid Shenzhens börsindex – som domineras av teknikbolag – har cirka hälften av alla aktier ett P/E-tal på över 50, vilket följer på att värdet även på index i Shenzhen har fördubblats under senaste året.

Också i Shanghai har cirka en tredjedel av aktierna ett P/E-tal på över 50.

De båda indexen innehåller vidare flera skräckexempel som ett hälsoföretag med P/E på 70, ett klädföretag med P/E på 90 och en tillverkare av ketchup vars P/E-tal nu ligger norr om 300.

Tjurrusningen skrämmer emellertid inte bort de kinesiska spararna. Den 20 april handlades 1,1 biljoner aktier, vilket för första gången var mer än vad Shanghaibörsens mjukvara klarar av – räknaren stannade på 999,99 miljarder.

Bara i år har över 10 miljoner aktiedepåer öppnats i Kina, vilket var mer än under 2012 och 2013 tillsammans. Bara under en vecka i april öppnades 3,3 miljoner portföljer.

Många av spararna bedöms dock vara oerfarna och okunniga. Två tredjedelar av dessa nya investerare lämnade exempelvis skolan innan de fyllt 15, och sex procent av dem kan inte läsa, vilket borgar för en spekulation likt den som setts på Kinas fastighetsmarknad de senaste åren.

Men det tyngsta argumentet för de som varnar för en kinesisk börsbubbla är ekonomins utveckling i förhållande till aktiekursernas rusning. För samtidigt som börsen stiger fortare än någonsin så är Kinas tillväxt svagare än på länge, och beräknas fortsatta falla under de närmsta åren. Dessutom sjönk vinsterna inom landets industri med 2,7 procent under årets tre första månader.

Som exempelvis Marketwatch skriver, så bör ett börsrally ”enligt textboken” förutse en uppgång i ekonomisk tillväxt, annars så kommer svaghetstecknen i den ekonomiska utvecklingen att ta ner aktiepriserna på jorden då de väl synliggörs.

Men man bör inte glömma bort att marknader sällan är rationella – och framför allt gäller detta i Kina.

För enligt samma teori skulle ju Kinas börsindex – liksom dess BNP – ha stigit med tio procent om året de senaste decennierna. Och så har inte skett. Därför menar andra analytiker att den snabba uppgången närmast är en justering efter 5-6 år av inaktivitet, då Kinas börser knappt rört på sig sedan en stor nedgång 2007.

Faktum är att värdet av Kinas börsmarknad trots den senaste tidens uppgång bara utgör 50 procent av tillgångarna i de kinesiska bankerna, jämfört med 150 procent för börserna i USA jämfört med amerikanska banker.

En investmentstrateg som CNBC talar med menar att kinesiska sparare inte har några alternativ, eftersom tillväxten på fastighetsmarknaden nästan avstannat helt, och avkastningen från förmögenhetsförvaltning och diverse liknande tjänster från de statliga bankerna sjunker.

Enligt en förvaltare som Bloomberg intervjuar så beror uppgången på en blandning av optimism och förväntan på ytterligare penningpolitiska lättnader. Sedan i november har centralbanken sänkt räntan och bankernas kassakrav två gånger vardera. Förvaltarens bedömning är att myndigheterna försöker sänka farten på, men inte stoppa, börsuppgången.

Och det är just här nyckeln ligger. I Kina styrs börsindex utveckling till större grad av myndigheterna än vad vi är vana vid i väst. Att öka intresset för börsen var bland annat en metod för myndigheterna att kyla ner landets glödheta fastighetsmarknad, och få befolkningen att minska den höga sparkvot som länge hållit tillbaka den inhemska konsumtionen.

Börsuppgången har delvis berott på ekonomiska stimulanser och att det blivit lättare för privatpersoner att låna pengar. Myndigheterna har också medvetet låtit nya börsintroduktioner ske till underpris och nyligen även länkat samman börserna i Kina med den i Hongkong så att sparare kan köpa A-aktier på båda marknaderna.

Kort sagt har de kinesiska myndigheterna fler verktyg i lådan och större kontroll över sin egen finansmarknad än myndigheter i USA eller Europa. Det borgar för att index kommer stiga så länge tjänstemännen vill att det ska stiga.

En parallell kan ju dras till den redan nämnda fastighetsmarknaden, där priserna under det senaste dryga årtiondet stigit något oerhört, just för att myndigheterna har tillåtit detta delvis som en metod att uppmuntra byggsektorn. Nu har man lugnat ner byggmarknaden, men ingen krasch har ännu skett. Kanske kan aktiemarknaden kontrolleras på ett liknande vis?

Eller kanske inte? Kort sagt finns det två skolor; den ena menar att Kinas börsbubbla är ett faktum som snart är på väg att brista. Den andra menar att ökningen är en naturlig följd av flera års slö tillväxt på aktiemarknaden. Endast de riktigt ödmjuka – som jag själv, givetvis – vågar erkänna att det faktiskt är omöjligt att veta sanningen.

Ta exempelvis förutsättningarna inför nästa år. Index i Shanghai handlas nu med P/E 17,5 baserat på det kommande årets intäkter, vilket kan jämföras med ett snitt på P/E 11 under de senaste fem åren.

Men samtidigt tillhör de kineserna spararna världens mest optimistiska; enligt en undersökning av Citibank och Legg Mason planerar 60 procent att öka sitt innehav i år.

Antalet kinesiska sparare som har möjlighet att köpa aktier i Shanghai, Shenzhen och Hongkong uppgår nu förresten till 200 miljoner.

Kanske känns snacket om en uppåtgående marknad i Kina irrelevant för svenska sparare, som har ytterst lite eller inget alls med börsen i Kina att göra? Det är en trångsynt inställning menar The Telegraph, och ger flera anledningar till att vi bör bevaka utvecklingen i Kina närmare.

Till att börja med kan Shanghai bli ett globalt drivande index om utvecklingen fortsätter som den gjort under det senaste året. Tidigare har främst marknaderna i New York bestämt det globala börshumöret; olika index runt om i världen har ofta utvecklats på ett liknande vis som Dow Jones eller S&P 500.

Men i takt med att börsen i Kina växer så kommer det allt viktigare även för svenska sparare att som morgonritual först titta på hur Shanghaibörsen utvecklats över natten.

Om Shanghai skulle få en tung global status så vore en av följderna att världens börsindex blir såväl mer volatila som politiskt styrda. Om marknaderna i USA, Europa och Japan främst drivs av långsiktiga sparare, så ser många kineser börsen i det närmaste som ett kasino vilket också förklarar många av de vansinnigt höga P/E-talen.

Vidare skulle en sådan utveckling betyda att de globala marknaderna de facto blir mer beroende av den kinesiska staten, som ju till stor del styr börsen i Kina. Därför blir det då samtidigt allt viktigare för sparare och förvaltare att förstå sig på såväl Kina som mekanismerna bakom kommunistpartiets beslutsfattning.

22 april 2015
Etik

Investera i det repressiva Kina

I helgen visade det repressiva Kina återigen upp sin sanna natur, då journalisten Gao Yu dömdes till sju års fängelse för att ha ”läckt statshemligheter” efter att ha försett media i Hongkong med ett dokument innehållandes riktlinjer åt tjänstemän angående känsliga samtalsämnen.

Till grund för den hårda domen ligger ett ”erkännande” som tidigare visats på statliga tv-kanalen CCTV, där en blåslagen Gao bekänner sitt brott. Hennes sköra hälsa och ålder på 71 år stoppade tydligen inte myndigheterna för att gå hårt fram; enligt Gaos advokat förhördes hon i mer än två månader och ofta över tio timmar om dygnet.

”Erkännandet” kom dock först efter att polisen hotat att också arrestera Gaos son, och hon visste heller inte om att det sändes över hela landet.

Det är svårt att bedöma vad som är mest sorgligt; att Gao redan under 1990-talet suttit i fängelse i sex år för samma brott, eller faktumet att hon är en av 45 journalister som Kina nu håller fängslade – långt fler än något annat land.

Fallet har (som vanligt) ignorerats i svensk media men, har rönt stor uppmärksamhet internationellt. Ytterligare något som knappt uppmärksammats i Sverige – men ger en tydlig fingervisning om vart Kina är på väg – är Reportrar utan gränsers rapport om global pressfrihet. På årets lista halkade Kina ner till plats 176 av 180 nationer, bakom länder som Somalia, Iran och Sudan.

Ännu mörkare var det i Amnestys rapport om mänskliga rättigheter, som i år började på följande vis vad gäller Kina:

Aktivister och människorättsförsvarare riskerar att utsättas för såväl trakasserier som godtyckliga frihetsberövanden. Tortyr och annan misshandel förblir vanligt förekommande och möjligheten till en rättvis prövning befinner sig för många utom räckhåll. Etniska minoriteter, inklusive tibetaner, uigurer och mongoler utsätts för diskriminering och ett större antal tillslag. Ett rekordstort antal arbetare gick under året ut i strejk och begärde både bättre löner och arbetsförhållanden.

Det skulle gå att fylla ett lexikon med de övergrepp som Kinas myndigheter ägnar sig åt. Ändå verkar detta knappast påverka dem som anser sig investera med moral och etik som riktmärken.

På sistone har moraliska argument höjts mot att investera i Ryssland på grund av stridigheterna i Ukraina. Också svenska företag som Teliasonera har hamnat under luppen, tillsammans med den sedvanliga rannsakningen av bolag inom sektorer som olja, övervakning och vapenindustrin.

Samtidigt har Kina seglat upp som något av en fondfavorit världen över. Värdet på Shanghai Composite Index har nästan fördubblats sedan slutet av oktober; särskilt statliga företag som banker och energiföretag har gett bra avkastning.

Detta har fått sparare att strömma till Kina trots att landets track record – enligt ovanstående organisationer som Reportrar utan gränser och Amnesty – vad gäller yttrandefrihet, mänskliga rättigheter eller miljöförstöring är långt värre än exempelvis Ryssland och Uzbekistan.

Många som de senaste åren väntat på genombrottet för kinesiska aktier skulle nog samtidigt tveka inför att kasta in pengar i Somaliafonder eller iranska energibolag. Hur kommer sig detta?

En betydande anledning torde vara okunskap. Svenskar kan förvånansvärt lite om Kina. Vet du som läser detta exempelvis vad Kinas president heter?

Som journalisten Ola Wong uppmärksammade nyligen i ett radioinslag så sås fröna till denna okunskap redan i grundskolan. De läroböcker som används vid svenska skolor talar om Kina som ett land ”på väg in i världshandeln” trots att Kina redan är världens största handelsnation.

Men än värre så återger läroböckerna vad Ola Wong med rätta kallar för ”det kinesiska kommunistpartiets historieförfalskning”. Svenska skolelever får lära sig att ”missväxt” låg bakom ”miljoner dödsoffer” under kampanjen Det stora språnget som startade vid slutet av 1950-talet.

I själva verket rör dig sig dock om drygt 30 miljoner dödsoffer, till följd av en politik där landets bönder medvetet utsattes för svält, straffarbete och massavrättningar. Att förvränga fakta på detta vis är precis lika illa som att förneka förintelsen, vilket i Sverige är ett brott som flera gånger straffats med fängelse.

Samtidigt är den kinesiska regimens propaganda otroligt effektiv. Samtidigt som kritiska journalister fängslas, sprider kommunistpartiet sin världsbild genom expansion av nyhetsbyrån Xinhua och tidningen China Daily, som man nu kan prenumerera på även i Sverige.

Kina har också satsat flera miljarder kronor på så kallade Konfuciusinstitut; institutioner vid utländska universitet som förutom språk även i gott mod håller seminarier och kulturella evenemang. Dock är diskussioner om känsliga ämnen som Tibet eller Himmelska fridens torg bannlysta.

Den kinesiska regimens propaganda har resulterat i ett skrämmande antal apologeter för regimens övertramp – även västerländska sådana – som bland annat menar att kineser varken är mogna för eller önskar demokrati.

Det är ett påstående som faller på sin egen orimlighet, vilket kan bevisas av något så enkelt som en resa till Taiwan. Där var jag själv under föregående vecka och intervjuade flera journalister och författare som oroar sig över hur snabbt Kina sprider sin världsbild i regionen med hjälp av piska och morot.

Taiwan kallas officiellt ”Republiken Kina” och grundades 1949 då ledningen för kommunistpartiet Kuomintang flydde Kinas fastland efter att ha förlorat inbördeskriget mot Mao Zedongs kommunistiska styrkor. Även Taiwan var en diktatur fram till 1996, då det första presidentvalet hölls.

I dag är Taiwan en av världens bäst fungerande demokratier sett till deltagande i såväl val som den politiska debatten. Detta alltså trots påståendet om att kineser vare sig är intresserade av politik eller önskar demokratiska rättigheter.

Samtidigt har Kina med sin ekonomiska makt sett till så att Taiwan utestängts från flera viktiga samarbetsorganisationer. Landet är exempelvis varken medlem i FN eller Världsbanken. På så vis har kommunistpartiet effektivt stängt ute världens enda kinesiska demokrati från världssamfundet.

Det vore intressant att höra vad ni läsare anser om detta. Är ni beredda att köpa Kinafonder, men inte i Rysslandfonder? Tvekar ni över det moraliska med att investera i Iran, men ser på investeringar i Kina främst som en spännande möjlighet? Undviker ni oljebolag men inte kinesiska banker och energiföretag? Om så, varför?

Fler inlägg om: , , , ,