28 november 2011
Asien

Mina bilder från Occupy Hong Kong

Landade i Hongkong i går och gav mig ut för ett par intervjuer i stadens centrala affärsdistrikt.

Sprang då på rörelsen ”Occupy Hong Kong”, vilket liksom i många andra städer är en form av protest mot kapitalism, banksystem och finansmarknader.

Men till skillnad mot många andra platser så har denna rörelse i Hongkong kännetecknats av lugn, och trots att man hållit till i staden centrala delar sedan mitten av oktober, så har rörelsen aldrig dragit mer än några tiotal personer.

Då jag var där satt tiotalet personer – mestadels ungdomar – och läste eller surfade på internet. Någon äldre man lagade mat i ett provisoriskt kök.

Faktum är att rörelsen överskuggades att hembiträden från Filippinerna, Indonesien och andra sydostasiatiska länder.

Varje söndag samlas hembiträdena på sin lediga dag i stadens centrala delar, för att äta, koppla av och dela skvaller/nyheter.

En av samlingsplatserna råkar vara vid HSBC:s centrala kontor; samma plats där Occupy-rörelsen har satt upp sina tält och skyltar.

Det gjorde att Occupy-rörelsen försvann mitt bland hundratals glada hembiträden, och hade det inte varit för de (tomma) tälten hade de inte synts alls.

Tycker å andra sidan det är märkligt att denna rörelse inte växt sig större i Hongkong, främst av två anledningar:

1) Politisk aktivism är mycket vanlig i Hongkong, och hundratusentals ger sig ut på gatorna varje år för att protestera mot Kinas växande inflytande över stadens politik och ekonomi.

2) Hongkong är enligt FN världens mest ojämna i-land, där en halv miljon arbetare tjänar under 30 kronor i timmen, och omkring hälften av befolkningen bor i subventionerade bostäder.

Dessa två faktorer skulle ju kunna utgöra en krutdurk av värsta slag. Oro har också uttryckts från regeringen i Peking, och enligt rapporter står polisen beredd att använda våld, vilket man ofta gjort vid andra demonstrationer.

Fast det blir väl knappast nödvändigt.

Om rörelsen inte vuxit alls sedan mitten av oktober, är det nämligen svårt att se hur den ska kunna göra det nu, då det dessutom vintern närmar sig (hongkong-bor är livrädda för kyla).

Så då ni läser om hur Occupy-rörelsen ”sprider sig över hela världen”, tänk på att den i Hongkong blott är en svag parantes.

Fler inlägg om: , , , ,
ad
24 mars 2015
boao forum

Stefan Löfvens Kinaproblem

Under riksdagens utrikespolitiska debatt 11 februari spetsade jag öronen för att höra vad den nya regeringen hade att säga om Kina, världens största diktatur.

Det var inte mycket – främst diskuterades ju Palestina och Saudiarabien – men Margot Wallström hann i alla fall med att säga att hon ville se en ”uppriktig dialog om mänskliga rättigheter med Kina”.

Möjligheten till en sådan dialog ges redan vid detta veckoslut, då Stefan Löfven 27-28 mars åker till tropiska ön Hainan i sydligaste Kina för att medverka vid Boao Forum. Där kommer han träffa såväl landets president som premiärminister.

Den senaste tidens utrikespolitiska utveckling verkar dock ha gett regeringen kalla fötter. Efter att man först erkänt Palestina som självständig stat kallade som bekant ett rasande Israel hem sin ambassadör från Stockholm.

Sverige blev sedan varse om att otack är världens lön, då Arabförbundet inklusive Palestina fördömde utrikesminister Margot Wallströms uttalanden om medeltida tortyr och bristen på mänskliga rättigheter i Saudiarabien.

Uttalandet fick även saudiernas ambassadör att åka hem, tätt följd av ambassadören för Förenade arabemiraten. Ytterligare en följd blev en spricka till näringslivet så stor att flera av landets högsta direktörer inte ens inställde sig då Wallström tillsammans och näringsminister Mikael Damberg kallade till möte med anledning av utvecklingen.

Säga vad man vill om regeringens nya ”feministiska utrikespolitik”, men rent resultatmässigt har den i alla fall knappast varit någon succé. Det verkar såväl Wallström som statsminister Stefan Löfven vara på det klara med inför det kommande Kinabesöket. I dag har de båda nämligen svarat undvikande på frågan huruvida Kina är en diktatur.

Då det gällde Saudiarabien var Wallström så tydlig det bara gick med att landet inte kunde kallas för något annat än en diktatur. Då nyhetsbyrån TT tidigare i dag frågade om detta epitet även kan sättas på Kina svarade hon:

Jag förstår att det är frestande att komma med sådana frågor och lista alla olika länder. Jag tycker inte att vi ska göra det.

Då TT något provocerande frågar om regeringen ”fyllt kvoten” med länder att göra sig osams med upprepar Wallström bara att hon inte tänker ge sig in på att lista olika länder.

Löfven å sin sida svarar varken bu eller bä på den raka frågan om Kina är diktatur, utan nöjer sig med att blott konstatera hur Kina är ”en enpartistat som inte har allmänna val”.

Han ville heller inte berätta hur han kommer angripa frågan med mänskliga rättigheter, utan säger något tomt att Sverige genom åren diskuterat mänskliga rättigheter med Kina och ”kommer fortsätta med det på ett sätt som passar båda länder”. Även Löfven säger att utrikespolitiken ”inte syftar till att sätta etikett på länder”.

Och det är sannerligen ingen lätt uppgift Stefan Löfven har. På besök i Kina vid ett stort internationellt möte känner man sig sannolikt – särskilt som nyvald statsminister för lilla Sverige – ganska liten då man skakar hand med den självsäkra och ultranationalistiska presidenten Xi Jinping.

Men om regeringen vill stå för sina ord angående en ”uppriktig dialog” med Kina så är det samtidigt verkligen inget alternativ att avstå från känsliga frågor vid detta första möte. För det första skulle det visa på en inkonsekvens som utav tvivel rubbar förtroendet inte bara för den nya utrikespolitiken utan för hela regeringen.

För det andra vore det bedrägligt att – i en tid då läget för mänskliga rättigheter blir allt värre i Kina – plötsligt anta en mjukare ställning mot dessa övergrepp än tidigare regeringar.

Under ett möte 2008 med Kinas dåvarande president Hu Jintao lämnade Fredrik Reinfeldt över en lista med 13 namn på samvetsfångar som Sverige ansåg att Kina bör släppa fria, samtidigt som Sverige krävde att människorättsaktivisten Hu Jia skulle få återförenas med sin familj.

Då Göran Perssons besökte landet 1996 lämnade han över en liknande lista med ett tiotal namn direkt till kinesiska Utrikesdepartementet. Detta ökar kraven på att även Löfven ska presentera en liknande lista – inte minst förstås efter de extremt hårda ordalagen mot Saudiarabien.

Sedan president Xi Jinping tog fick makten för drygt två år sedan har Kina fängslat dussintals dissidenter, ökat kontrollen av internet, förbjudit västerländsk litteratur vid kinesiska universitet, kört med stridsvagnar på Hongkongs gator, utökat de territoriella kraven i Sydkinesiska havet och dragit åt tumskruvarna på media samt inskränkt yttrandefriheten på ett vis som fått Kina att falla till plats 176 av 180 rankade länder.

Bara Syrien, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea ligger efter Kina på 2015 års lista från Reportrar utan gränser (Saudiarabien ligger ett dussin steg högre upp, på plats 164). Också i Amnestys årliga rapport om mänskliga rättigheter – som jag tidigare sammanfattat här – målas en ideligen nattsvart bild upp av tillståndet i Kina.

Så utifrån en moralisk ståndpunkt vore det i många aspekter berättigat att kritisera Kina hårdare än Saudiarabien. Men eftersom Kina är en större ekonomi och viktigare handelspartner skulle detta knappast förbättra regeringens relation till näringslivet – eller handeln med Kina, för den delen.

Under det kinesiska nyåret som inföll i mitten av februari visade Löfven dock hur viktig han anser relationen med Kina vara genom, att av en som få regeringschefer önska landet gott nytt år i särskilt uttalande där han även klämde i med nyårsfrasen ”xinnian kuaile” på mandarin (se video här).

I en intervju just innan denna nyårshelg med statliga tv-kanalen CCTV talade statsministern dessutom varmt om möjligheterna till ett djupare samarbete med Kina vad gäller miljöteknik.

Vid båda ovanstående tillfällen poängterar Löfven också Sveriges historiska relationer med regimen i Peking, och framhåller att vi i år firar 65 år av goda diplomatiska kontakter med Folkrepubliken Kina. Detta eftersom Sverige var ett av de första länderna att internationellt erkänna Mao Zedongs nya kommunistiska stat.

Vidare talar statsministern – under intervjun såväl som nyårshälsningen – om hur Sverige och Kina haft ett nyttigt handelsutbyte ända sedan 1600-talet. Att måla med en så bred pensel och spela på historiska relationer ser i alla fall jag som ett tecken på att den nya regeringen vill samarbeta närmare med Kina inom flera områden än bara miljön.

Som någon sade: ”här har vi så mycket moral att vi har dubbelmoral”.

18 mars 2015
aiib

USA ilskna över EU-länder i Kinas nya världsbank

Jag har tidigare här på Finansliv skrivit om Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), som är en slags alternativ världsbank med Kina som viktigaste aktör och finansiär. I oktober i fjol skrev flera asiatiska länder under ett avtal angående grundandet av denna bank, vilket innefattade lokala stormakter som Indien, Malaysia och Vietnam.

Kineserna bistod då med cirka 300 miljarder kronor till bankens dispositionsfond, vilket var mer än alla andra medlemsländer tillsammans. Bankens primära syfte kommer vara att låna ut pengar till olika infrastrukturprojekt i Asien.

USA och även Japan har ock dvarit måttligt entusiastiska till AIIB. De skulle hellre se att aktiviteten sker genom redan etablerade institutioner som Världsbanken eller Asia Development Bank, där de båda länderna historiskt har väldigt stort inflytande.

I Världsbanken har USA 15,8 procent av rösterna och Japan 6,8 procent. Det kan jämföras med Kinas andel på blott 4,2 procent – trots att Kinas BNP nu är dubbelt så stor som Japans, och befolkningen tio gånger så stor.

Även i Asian Development Bank har Japan där mer än dubbelt så många röster som Kina, och banken har sedan starten alltid haft en japansk chef.

AIIB å sin sida kommer ha sitt huvudkontor i Peking och ledas av en kinesisk tjänsteman vid namn Jin Liqun. Om man vidare ser till den stora summa pengar som kineserna satsat i projektet så är det är det självklart att Kina kommer vara dess mest inflytelserika medlem.

Detta bekymrar USA, som oroar sig för att Kina kan använda banken som ett instrument för att med morot och piska få länder i regionen att anpassa sig efter Pekings politiska vilja. Redan från början rådde amerikanerna därför sina allierade i regionen – som Australien och Sydkorea – att hålla sig utanför banken.

Men den senaste veckans utvecklingen i frågan har varit inget mindre en ett knytnävsslag i ansiktet på USA, som även kommer ge amerikanarna en långvarig diplomatiskt huvudvärk. I slutet av förra veckan meddelade nämligen Storbritannien att de kommer ansöka om medlemskap i AIIB, och denna vecka följde samma uttalande från Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Dessutom väntas nu även Australien och Sydkorea – delvis som ett resultat av de fyra europeiska ny medlemsländerna – omvärdera sin inställning till AIIB och ansöka om medlemskap innan 31 mars, vilket är deadline för ansökningar från de länder som vill ha status som ”founding members”.

USA har alltså misslyckats inte bara med att hålla sina regionala allierade utanför AIIB, utan tvingas nu också se sina viktigaste europeiska samarbetspartners bli en del av vad som ofta kallas ”Kinas världsbank”.

Amerikanerna har också svarat i hårda ordalag. Förra veckan fördömde man öppet britternas beslut och anklagade dem för att böja sig inför kinesiska direktiv. Enligt före detta rådgivare till president George Bush som BBC talat med, så är det ”mycket ovanligt” att USA skäller ut Storbritannien offentligt på detta vis.

Detta torde visa hur känslig frågan egentligen är. Under gårdagen (tisdag) uppmanade USA vidare även de övriga europeiska länderna att ”tänka efter en andra gång” innan de går med i AIIB:

Washington insists it has not actively discouraged countries from joining the new bank, but it has questioned whether the Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB) will have sufficient standards of governance and environmental and social safeguards.

”I hope before the final commitments are made anyone who lends their name to this organization will make sure that the governance is appropriate,” Treasury Secretary Jack Lew told U.S. lawmakers.

Samtidigt är en av de främsta anledningarna till utvecklingen att många länder länge varit irriterade över sitt begränsade inflytande i de globala institutioner som amerikanerna dominerar, exempelvis Världsbanken vars orättvisa röstandelar jag gav exempel på ovan.

USA:s kongress har också bromsat en reform som skulle givit Kina och andra utvecklingsländer större inflytande i Internationella valutafonden. Jack Lew uppmanar nu den av republikanerna dominerade kongressen att godkänna dessa reformer, men det är knappast troligt att så kommer ske.

Istället kommer AIIB att växa sig starkare än ens kineserna från en början hade kunnat hoppats på. Kinas finansminster Lou Jiwei sade i veckan att 27 länder hittills ansökt om att vara med och etablera den nya banken.

Förutom att Australien och Sydkorea kan komma att ansöka så spekuleras det även om schweiziskt medlemskap. Det är knappast troligt att Japan kommer bli medlem, men Takehiko Nakao, chef för Asian Development Bank, uttryckte i veckan sitt hopp om de båda bankernas nära framtida samarbete.

Enligt bland annat The Diplomat finns det nu ingen riktigt bra metod för USA att hantera detta diplomatiska bakslag på:

There are no good options left for Washington at this point. If it continues to refuse to join, it will look like a stubborn outlier that refuses on principle to take part in Chinese-led initiatives – even when the regional consensus is clearly that the AIIB is a positive development. If Washington joins on, its lateness will make it clear that the U.S. only changed its policy once it proved unable to sway friendly nations to join its boycott.

(…)

The lesson from the AIIB is clear: Washington cannot expect its partners to join it in boycotting China’s projects, particularly when they see benefits to be had by joining in. The U.S. has legitimate concerns over these initiatives and what they mean for expanded China influence, but it needs to find a better solution for voicing its objections than exerting diplomatic pressure on its friends.

Håll alltså ögonen öppna den 31 mars för att se vilka länder som blir en del av Asian Infrastructure Investment Bank; Kinas ”nya världsbank”.

Fler inlägg om: , , , , , ,
13 mars 2015
Börsen

Kinas nya tillväxtmål och våldsamma reformer

Under veckan har nationella folkkongressen i Peking – årets största politiska möte i Kina – lidit mot sitt slut. I sin årliga arbetsrapport satte Premiärminister Li Keqiang tio miljoner nya jobb och en ekonomisk tillväxt på 7 procent som målsättning för 2015.

Det vore givetvis drömsiffror för vilken annan nation som helst – men i Kina utgör 7 procent den lägsta tillväxten på över två decennium. Anledningarna till avmattningen är många; framför allt ligger det ju i själva sakens natur att hög procentuell tillväxt blir svårare att uppnå från en större bas – Kinas tillväxt på 7 procent i år är faktiskt större i reella tal än tillväxten på 14 procent år 2007.

Vidare så har de senaste två årtiondenas genomsnittliga tillväxt på över 10 procent skett främst genom en ökning av produktivitet och kapital. Produktionen riskerar nu minska i takt med Kinas arbetsstyrka, som av demografiska skäl nådde sin topp 2012 och under de kommande åren beräknas krympa med tiotals miljoner arbetare.

Likaledes har de senaste årens lättillgängliga kapital gjort att Kinas skuldvnivå (myndigheter, hushåll och företag) nu ligger kring 250 procent av BNP, vilket är en ökning med 100 procentenheter sedan 2008. Dessa krediter möjliggjorde för Kina att klara sig genom den globala finanskrisen med hög tillväxt, men resulterade i en skuldnivå som tvingat bankerna att de senaste två åren strama till sin utlåning.

Det skriver bland annat The Economist, som i veckans nummer också påpekar att mycket av detta kapital gick till fastighetsutvecklare och byggbolag, vilket överhettade fastighetssektorn som nyligen utgjorde cirka 15 procent av hela Kinas ekonomi. Men under årets första två månader sjönk antalet påbörjade fastighetsprojekt med en femtedel, och Kina har Kina ett rekordhögt inventarium av osålda lägenheter. Det är osäkert om fastighetssektorn alls kommer växa under 2015.

Sedan Xi Jinping blev president 2013 har Kinas centralbank blivit allt försiktigare med stimulerande åtgärder, vilket har fått de statliga investeringarnas andel av ekonomin att stanna på omkring hälften samtidigt som inflationen är den lägsta på fem år.

Sammantaget innebär detta att Kinas stagnation gått fortare än vad många trott; exempelvis spådde Internationella valutafonden 2012 att Kinas ekonomi fram till 2017 skulle växa i genomsnitt 8 procent årligen. Den snabba avmattningen ger skäl till viss oro och har gett avtryck globalt genom minskad efterfrågan på råvaror som järnmalm och kol.

Ekonomi handlar ju ofta om cykler och efter en tid av rekordtillväxt är det ofrånkomligt med en viss korrektion. Men vi kan inte räkna med att korrektionen i Kinas fall kommer följas av en ny rekordtillväxt – tvåsiffriga BNP-ökningar är i Kinas fall något som hör till historien. Under Xi Jinping ligger fokus snarare på ”hälsosam tillväxt” med något lägre procenttal.

För att Kina ska kunna åstadkomma en så kallad hälsosam tillväxt som bygger på konsumtion och teknisk utveckling snarare än statliga investeringar och låglöneproduktion krävs en hel del drastiska åtgärder. Som jag ju skrivit här på Finansliv tidigare så pågår en omfattande kampanj mot korruption, och under den nationella folkkongressen blev vi också varse om att våldsamma reformer väntar Kinas statliga jätteföretag.

Kinas statliga företag är en kvarleva från Mao Zedongs dagar, då privat företagsamhet knappt tilläts existera. Många av dessa företag hade svårt att klara av konkurrensen som uppstod under Kinas ekonomiska reformer i början på 1980-talet, och med tiden blev de statliga jättarna ett hinder snarare än en tillgång eftersom de var tvungna att subventioneras för sin överlevnad och samtidigt kvävde landets entreprenörskap.

I mitten av 1990-talet påbörjades därför en slakt av jättarna. På bara en handfull år sades 27 miljoner anställda upp samtidigt som subventionerna minskade kraftigt. Men trots detta åtgärder utgör de statliga kolosserna ännu en stor del av Kinas ekonomi, eftersom myndigheterna än i dag inte har velat släppa monopol inom nyckelsektorer som telekom, infrastruktur, energi och bankväsende.

Enligt Bloomberg är de 123 kinesiska statliga företagen som är listade i Hongkong tillsammans värda 25 biljoner kronor – alltså 25 000 miljarder vilket är flera gånger högre än hela Stockholmsbörsens värde. Utöver det finns också otaliga statliga kinesiska företag som är listade i Kina eller inte alls.

En analytiker som Bloomberg talar med uppskattar dock att de kinesiska statliga företagen listade i Hongkong hade varit värda ytterligare nästan 20 000 miljarder kronor på marknaden om de inte varit just statligt ägda, vilket medför mindre bra rykten som ineffektivitet, korruption och politisk risk.

Inte nog med att kinesiska myndigheterna fortfarande måste subventionera de statliga företagen; de handlas också med rabatt på marknaden på grund av dålig struktur och ljusskyggt ledarskap. Det har myndigheterna nu bestämt sig för att för att ändra på med besked.

Enligt en plan vid namn ”Made in China 2025” ska de statliga företagen effektiviseras och i vissa fall också slås samman, med målet att skapa jättelika aktörer som ska bli världsledande på den internationella marknaden.

Till att börja med ska myndigheternas inflytande över de statliga företagen minska, främst genom att de ska styras av statliga kapitalförvaltningsbolag snarare än att som i dag ägas av myndigheter som samtidigt också reglerar företagen och marknaden.

Detta i linje med förslag som presenterades redan 2013, som syftade till att effektivisera de statliga företagen just genom att skilja chefer och företagsledning från regulatorerna. Utvecklingen gör företagen mer exponerade mot marknaden snarare än mot myndigheter och egenintressen. En liknande omstrukturering har tidigare ägt rum med goda resultat inom Kinas finanssektor, där kapitalförvaltare redan styr större delen av landets statliga banker.

Planen ska också utreda graden av statligt ägarskap och eventuella investeringar från icke-statliga aktörer, samt införandet av prestationsbaserade ersättningssystem inom företagen. Reuters spår att myndigheterna kommer släppa greppet om mindre viktiga sektorer – som bilindustri och försäkringar – genom att sälja av sina ägarandelar och genomföra flera börsintroduktioner.

Men vad gäller nyckelsektorer som energi, transport och byggsektorn kommer man snarare stärka greppet genom att slå samman redan existerande företag för att konsolidera deras dominans inom respektive område. Enligt analytiker som Reuters talar med handlar det om att få företagen mer konkurrenskraftiga genom att göra dem större.

Bara den senaste dryga månaden har landets två största tillverkare av tåg och järnvägsdelar slagits samman, liksom de två ledande kärnkraftstillverkare. Vad gäller kärnkraft så har denna nya kinesiska aktör tillgångar på 800 miljarder kronor, och beräknas i enighet med myndigheternas direktiv nu öka sitt exportfokus. En liknande utveckling väntas inom elektronik, telekom, byggsektor och statliga skeppsvarv.

”Made in China 2025″ presenterades av premiärministern 5 mars – just i inledningen av nationella folkkongressen – och väntas komma ut i mer detaljerad form redan vid slutet av mars och iscensättas med omedelbar verkan.

Effekterna av detta har redan märkts på marknaden i form av spekulation på vilka statliga företag som har att tjäna på omstrukturering och effektivisering. Exempelvis steg aktierna för båda de ovannämnda tillverkarna av tåg och järnvägsdelar (China CNR Corp och CSR Corp) med 10 procent (högsta tillåtna på en handelsdag) då deras sammanslagning under förra veckan bekräftades.

Reuters intervjuar en fondmanager vid namn Wu Da som är baserad i Peking, och säger att hans företags högsta prioritet just nu är att leta efter aktier som kommer tjäna på de statliga företagens reformer. Han nämner särskilt mindre, lokala statliga företag som kan få tillskott på kapital eller tillgångar om deras moderbolag börslistas.

Ett sådant är Shanghai Electric Group Co. som under gårdagen steg med 9,5 procent. Energisektorn är nämligen ett område där stora omstruktureringar väntar – exempelvis är State Grid Corporation, världens sjunde största företag, inte ens börslistat.

Reuters varnar dock samtidigt för övermod. En del analytiker är skeptiska till att de statliga företagen kommer visa sig mer konkurrenskraftiga bara för att de slås samman, eftersom de tidigare oavsett storlek varit beroende av kraftiga subventioner för att alls hålla sig på benen.

11 mars 2015

Utlänningar som måltavlor i Kina

Kina har länge haft en komplicerad relation till omvärlden. Under Qingdynastins (1644-1911) höjdpunkt var Kina hem åt halva världens befolkning och stod för en dryg tredjedel av global BNP.

Rikets storhet fick kejsaren att ingå en självvald isolering eftersom man inte tyckte sig behöva något från omvärlden. Snabbt hamnade man på efterkälken – inte minst tekniskt och militärt – vilket resulterade i två förnedrande militära förluster under det första (1839-42) och det andra (1856-60) opiumkriget.

Opiumkrigen var moraliskt förkastliga; britterna krigade till sig rätten att sälja opium i hela landet och snodde dessutom åt sig stora krigsskadestånd på kuppen. Kinesiska skolor lär än i dag ut hur ”barbarer” utan kultur invaderade det fredliga Kina och fick landet att hamna efter i utvecklingen.

Dock berodde de samtida styrkeförhållandena minst lika mycket på Qingdynastins verklighetsfrånvändning. Detta var en tid då handel, kulturellt utbyte, filosofiskt nytänkande och tekniska landvinningar inom exempelvis infrastruktur möjliggjorde en snabb industrialisering i väst. Samtidigt var det viktigaste för den kinesiska akademiska eliten att utantill lära sig Konfucius 2 000 år gamla klassiker, och nymodigheter som tåg förkastades med argumentet att vagnarna ”stör feng shui”.

En relevant jämförelse är Japans samtida reformer – den så kallade ”Meiji-restaurationen” – som med början 1868 fick landet att på kort tid bli Asiens nya ekonomiska och militära supermakt.

I Kina fanns samtida liberaler som förespråkade liknande reformer. Men det konservativa arvet var för stort och även efter de militära nederlagen ansåg sig landets utbildade elit inte ha något alls att lära från de västerländska barbarerna.

Under det följande boxarupproret (1899-1901) led kinesiska styrkor återigen ett förnedrande nederlag mot utländska styrkor som denna gång även tog sig i självaste Förbjudna staden för att plundra det på dess ovärderliga konstskatter. (Efter opiumkrigen hade man nöjt sig med att ”bara” bränna ner Pekings två sommarpalats.)

Qingdynastin hade vid det laget länge vacklat även inifrån och gav snart plats åt nationalistpartiet Kuomintang vars ledare Chiang Kai-shek var en berest man som förstod att lära från andra nationer snarare än att bespotta och isolera sig från omvärlden.

Under Kuomintangs tid vid makten (1928-1949) rasade förvisso såväl andra världskriget som det otroligt blodiga kinesiska inbördeskriget vilket innebar oerhörda prövningar för såväl befolkningen som landets utveckling i stort.

Icke desto mindre präglas denna tid av en öppenhet med stort kulturellt och ekonomiskt utbytet med omvärlden. Kina fick igång sin industriella produktion och miljontals entreprenörer kunde verka på en relativt fri marknad. Metropolen Shanghai växte fram som ”österns Paris” med fler utländska invånare än någon annan asiatisk stad, samt några av de bästa jazzklubbarna i världen.

Detta kom som bekant att ändras tvärt då Mao Zedong och kommunistpartiet tog makten 1949. Industrier och all privat företagsamhet tvångsförstatligades, landsbygden delades in i kooperativ som tvingades sälja sin produktion till staten.

Jazz fördömdes tillsammans med så gott som all annan utländsk musik, film, litteratur och filosofiskt tänkande. Västerlänningar flydde med fara för sina liv – det nya, starka Kina skulle styras blott av det kinesiska kommunistpartiet. Landets invånare skulle skärmas av helt från skadlig utländsk kapitalism eller allehanda borgerligt tänkande.

Resultatet blev förödande; ett land i skräck där världens genom tidernas största svältkatastrof tog cirka 45 miljoner liv vid början av 1960-talet. En skoningslös förföljelse av minsta avvikelse vad gäller kultur eller tänkaren, som kulminerade i och med miljontals förstörda liv under kulturrevolutionen (1966-1976).

Då Mao sedan äntligen dog öppnades Kina upp och dess nya ledare med Deng Xiaoping i spetsen var fyllda med iver att lära från omvärlden. Resultatet denna gång blev en ekonomisk framgångssaga som lyfte hundratals miljoner kineser ur fattigdom och fick omvärlden att gå i taket av avund.

Det går att urskilja ett tydligt mönster här. När Kina är svagt och nöden kräver, är dess ledare redo att samarbeta med omvärlden. Men då man upplever sig själv som stark så isolerar man sig gärna från omvärlden på ett aggressivt vis som knappast skett i USA, Japan, Storbritannien, Tyskland eller ens Sovjetunionen.

Efter drygt tre årtionden av rekordtillväxt verkar det som att Kina nu återigen vänder taggarna utåt. De senaste åren har det blivit allt vanligare att utländska företeelser, värderingar eller aktörer fördöms och bekämpas.

Den nationalistiska retoriken i territoriella konflikter har trappats upp; Japan målas allt oftare ut som djävulen och i det Sydkinesiska havet har Kinas anspråk växt till att nu innefatta 90 procent av hela vattnet ända ner till Brunei och malaysiska Borneo.

Protektionism är något som utländska företag potentiellt kan ta skada av i alla länder. Men i Kina har statliga utredningar de senaste åren riktat in sig på såväl utländska läkemedelsföretag som biltillverkare, vilka fått ta emot kritik för korruption och undermålig kvalité – två faktorer som annars är betydligt mer utbredda i de kinesiska företag som myndigheterna vill ska vinna marknadsandelar på utlänningarnas bekostnad.

Jag skrev också nyligen här på Finansliv om hur såväl Kinas president som utbildningsminister nyligen varnat för det skadliga med ”västerländska värderingar” vid landets universitet. Böcker som behandlar dessa ska nu förbjudas, liksom läromaterial som ”baktalar kommunistpartiet”.

Nu i veckan togs denna smutskastning av allt västerländskt till en ny nivå, då bland annat Reuters rapporterar om en ny lag med utländska NGO:s till måltavlor:

Foreign non-government organizations (NGOs) in China are bracing for a crackdown as the government prepares to pass a new law to regulate their activities, which critics fear could curb activism and drive out several groups.

It is unclear how strictly the government will enforce the rules, which a parliament spokeswoman said last week were necessary for national security reasons.

But rights activists say the new law is part of a broader trend under President Xi Jinping’s administration to rein in dissent.

The draft law, according to a copy seen by Reuters that was obtained by a foreign NGO, bars foreign NGOs from activities that violate ”Chinese society’s moral customs” and from setting up branches in China.

I Kina måste alla NGO:s – ironiskt nog – registrera sig hos och övervakas av staten. Det är nu ministeriet för allmän säkerhet som kommer sköta registreringen av utländska NGO:s tillsammans med lokala säkerhetsdepartement ute i provinserna. Vidare måste deras kapital komma från ”lagliga” källor och de tillåts inte på något vis samla in pengar i Kina.

”Ryktet går om att syftet med lagen är att bli av med oss”, säger en ordförande vid en utländsk NGO till Reuters. Oron är mer än befogad, då två chefer som länge arbetat med utländska NGO:s i Kina sparkades ut ur landet vid årets början.

En av dem – en britt som i tre år jobbat med att stärka handikappades rättigheter i samhället – fick besök av polisen i januari och utvisades sedan hans visum inte korresponderade med hans arbetsuppgifter, något som vore omöjligt i och med att utländska medborgarrättsgrupper inte har rätt att anställa personal i Kina, skriver Wall Street Journal.

Enligt Reuters har Kinas 6 000 utländska NGO:s känt av allt större press sedan juni i fjol, då kinesiska säkerhetsagenter började intervjua dem i allt större utsträckning gällande finansiering och ledningsgrupper. Många utländska NGO:s jobbar med miljöproblem eller utbildar advokater, vilket hotar kommunistpartiets enväldiga makt över Kinas rättssystem.

Under den nationella folkkongressen – årets största politiska möte i Kina som just nu pågår här i Peking – sade kongressens taleskvinna att utländska NGO:s bidragit med pengar, expertis och teknologi under Kinas utvecklingsfas, men att de nu måste regleras i enighet med kinesiska lagar.

Alltså; då Kina var svagt välkomnades dessa aktörer – men då man nu känner sig stark vill man undvika allt västerländskt inflytande.

I samma anda varnar chefer vid landets fackförbund för att ”fientliga utländska krafter” infiltrerat Kinas fackföreningar. Det var också samma utländska krafter som fick skulden för att ligga bakom demokratiprotesterna i Hongkong i fjol.

Det är inte bara organisationer och företag som drabbas av denna trend; även utländska privatpersoners säkerhet har försämrats betydligt de senaste åren. Förra veckan rapporterade Wall Street Journal om en svensk tonåring som fördes iväg av polis efter ett slagsmål utanför en bar i stadens studentdistrikt.

Svensken vittnar (givetvis) om sin oskuld, men oavsett ur själva bråket gick till så är den stora skandalen i fallet att han hölls kvar i landet i över elva månader. Först häktad i en minimal cell tillsammans med grovt kriminella brottslingar som tvingade honom städa, sedan i sysslolöshet eftersom myndigheterna inte ville ge tillbaka hans pass innan rättegången (som till slut uteblev).

Dagens nyheter snappade upp historien och skrev nu i veckan om fallet. På frågan om varför den svenske killen vill berätta om sina erfarenheter svarar svensken: ”Många säger att Kina är framtidens land och sätter därför fokus på att göra business med landet. Kina ser ut som ett modernt land, men det här är vad som kan hända.”

Alla som liksom mig varit här en längre tid kan skriva under på att något liknande aldrig hade skett för 6-7 år sedan.

Den pågående trenden att attackera allt utländskt är dock förmodligen ett tecken på myndigheternas rädsla och svaghet snarare än styrka. En chef vid ett västerländskt företag i Kina säger till Financial Times att Kinas ledare just nu verkar ”väldigt osäkra”, vilket torde beror på allt större missnöje bland allmänheten med allt från korruption till miljöförstöring.

Den utländska chefen säger även att detta drabbar hans verksamheten, eftersom den oroande trenden leder till osäkerhet om framtidens affärsklimat. Samtidigt är Kina fortfarande beroende av utländska investeringar för sin ekonomiska tillväxt – men utländska företag är inte längre lika beroende av Kina, då lönenivåerna i dag är mycket lägre i exempelvis Vietnam eller Bangladesh.

Det är därför en farlig väg som det nya, rika, nationalistiska Kina nu väljer att vandra. Att helt stänga ute idéer, diskussion, kultur och allt samarbete utom det ekonomiska med omvärlden var precis vad som ledde till kaos under såväl Qingdynastin som Mao Zedongs tid vid makten.

4 mars 2015

200 miljoner visningar och våldsam debatt kring film om smog i Kina

Kinas luftföroreningar är ett mycket känsligt ämne för myndigheterna. Statistik om luftens kvalité förfalskas rutinmässigt, och landets statliga media tassar kring ämnet likt katten runt het gröt. Det har heller inte kommit några filmer eller böcker som behandlar föroreningarna på ett uttömmande vis, eftersom även de först måste godkännas av myndigheterna.

Men under föregående helg dök plötsligt den drygt 100 minuter långa dokumentären ”Under the Dome” upp på Kinas internet. Under första dygnet uppnådde filmen 117 miljoner visningar och nu uppges över 200 miljoner kineser ha sett den.

Filmen har gjorts av Chai Jing, en journalist som tidigare jobbade vid statliga tv-nätverket CCTV, där hon blev känd för rapportering kring känsliga ämnen som sjukdomen SARS och rättigheter för homosexuella i Kina.

Chai Jing sade dock upp sig från jobbet i fjol efter att hon blivit mor till en dotter med en tumör som opererades bort omedelbart efter födseln. Hon upptäckte sin graviditet under vintern 2013, då en majoritet av Kinas provinser plågades av den kanske svåraste smogen som hittills uppmärksammats. Här i Peking uppgick värdet av PM 2,5 till över 900, vilket kan jämföras med Världshälsoorganisationens rekommendation på att snittvärdet under ett dygn aldrig bör överskrida 25.

Detta fick Chai Jing att anta att hennes dotters tumör hade med Kinas luftföroreningar att göra. Ämnet blev därmed personligt, och efter att ha lämnat CCTV spenderade hon ett år och drygt en miljon kronor av sina egna pengar för att spela in dokumentären.

Till skillnad från majoriteten av de dokumentärer som produceras i Kina så är filmen saklig och tar ett direkt grepp om frågan, utan hänsyn till politisk känslighet eller censurmyndighetens direktiv. Chai Jing förklarar utförligt vad smogen består av, hur den påverkar oss och vad som kan göras för att förbättra luftkvalitén.

Filmen börjar med hennes personliga historia om dottern, var operation gick bra, men som Chai Jing endast låter leka utomhus under de dagar då föroreningen i Pekings luft ligger under ett särskilt gränsvärde (som i sig är mycket över Världshälsoorganisationens rekommendationer). Under fjolåret var det drygt hälften av dagarna som hon tog ut sin dotter; resten av tiden låser hon in dottern i hemmet ”som en fånge”.

Hon går sedan vidare med exempel på bebisar som drabbats av lunginflammation utan att ens ha lämnat sina hem, samt en intervju med en sexårig flicka från Shanxi som aldrig i hela sitt liv sett stjärnor eller vita moln.

Med hjälp av diagram och statistik får tittarna bland annat veta att Kina bränner mer kol än resten av världen tillsammans och att luften med all sannolikhet kommer bli ännu värre de kommande åren. Relevanta jämförelser görs med London och Los Angeles – Chai Jing besöker i filmen båda platserna – som under sin utvecklingsfas också plågades av smog men i dag har tagit itu med problemet och åtnjuter relativt ren luft.

Till sin förvåning upptäcker Chai Jing sedan att den teknik som använts för att få bukt med luftföroreningarna i USA och England redan finns tillgänglig i Kina. Men miljöbyråer är tandlösa då det gäller såväl att implementera tekniken som att straffa aktörer vilka gjort sig skyldiga till olagliga utsläpp. Profithungriga statliga jätteföretag och korrupta tjänstemän med breda kontaktnät tycks alltid dra det längsta strået.

Chai Jing kritiserar särskilt landets två största oljebolag China National Petroleum of Corporation och Sinopec, särskilt som dessa motsätter sig en höjning på standarden av olja och bensin eftersom det också skulle medföra högre produktionskostnader. Hon lyckas få till en intervju med en hög tjänsteman vid China National Petroleum Corporation som inte visar någon större erfarenhet av medieträning eller passion för Corporate Social Responsibility.

Liksom många andra intervjuobjekt blir han till slut mållös. En annan tjänsteman säger till Chai Jing att han inte alls känner doften av bränt kol i närheten av sin fabrik, och att det kanske beror på att han ”dåligt luktsinne”. Raden av liknande intervjuer som dyker upp under filmens gång torde göra även de flesta tittare mållösa.

Just luftföroreningar är ett ämne som i stort sett hela landet plågas av, och dessutom något som inte lika lätt kan skyllas på ”utländska krafter” som exempelvis protesterna i Hongkong eller alla munkar som i hopplöshet sätter eld på sig själva i Tibet. Stödet för ”Under the Dome” har därför varit brett på Kinas internet – redan under gårdagen fanns 280 miljoner inlägg som diskuterade Chai Jing och hennes film bara på mikrobloggen Sina Weibo.

Till en början fick filmen ett varmt mottagande också av myndigheterna. Den lades upp på statliga partiorganet Folkets dagblads hemsida, som också intervjuade Chai Jing och citerade landets nyutnämnda miljöminister säga: ”Jag vill tacka henne. Hon har fått befolkningen att vakna upp och bry sig om miljön från en allmän hälsosynpunkt”.

Men natten mot tisdag – drygt två dagar efter att filmen släppts – hade populariteten och diskussionen växt sig så stor att politikerna började bli oroliga. Landets censurmyndighet utfärdade därför ett förbud för all media att tala om eller ens referera till Chai Jing och hennes film.

Censurens balansgång måste i detta fall varit svår. Problemet som tas upp är ju extremt viktigt, men samtidigt var det förmodligen svårt att acceptera kritik mot systemet i allmänhet och två av Kinas mäktigaste statliga företag i synnerhet.

Det har följaktligen också cirkulerat en hel del kritik mot Chai Jing på internet – knappast förvånande i och med att hon framställer Kina i dålig dager jämfört med andra länder. Hon kallas bland annat ”landsförrädare” med anledning av denna jämförelser, samt ryktet att hon (på grund av oro för sitt barns hälsa) åkt till USA för att föda sin dotter.

Vidare har också personal från China National Petroleum Corporation ägna sig åt att plocka ut delar av filmen som inte varit helt korrekta, och anklaga Chai Jing för okunnighet och sakfel. Det påpekas också att hon ju tidigare själv arbetat för statliga CCTV, och därför inte bör vara så högljudd i sin kritik mot de statliga oljebolagen (nej, jag förstår inte heller logiken i detta).

Det är svårt att spå om hur gemene kines kommer reagera på filmen, samt vad den eventuellt kommer leda till. Det var nog knappast en tillfällighet att Chai Jing valde lägga ut sin film just vid denna tidpunkt; en dag innan nationella folkkongressens årliga sammanträde tog sin början i Peking – det största politiska mötet som äger rum i Kina under 2015. Pressen torde nu öka på politikerna där att i alla fall tala om problemet.

Min flickvän har talat med sina arbetskamrater om filmen och mötts av en rad olika reaktioner. I Kina finns en djupt invand instinkt att främst bry sig om sitt eget och sin familjs väl och ve, snarare än en vilja att försöka förbättra samhället. Många vid hennes jobb pratade därför främst om att ”jag ska försöka flytta härifrån”, ”jag ska köpa en luftrenare” eller ”jag kommer också föda mitt barn utomlands”.

Det fanns också i vanlig ordning lika många som var likgiltiga inför problemet med den i Kina så typiska argumentationen ”det är ändå inget jag kan göra åt saken”. Dock tycker jag mig ändå se – hos min flickvän samt ett par andra vänner – ett äckel mot filmens innehåll, en ilska mot det system som lett till problemen samt en önskan att faktiskt vilja göra skillnad.

Sedan är förvisso steget att verkligen kunna göra skillnad ganska stort i ett land som Kina – där myndigheterna styr information och diskussion – men att filmen diskuteras i en så pass stor utsträckning måste ändå ses som något positivt. Samma diskussion hade förmodligen aldrig ägt rum för tio år sedan, då tillväxten och paniken att tjäna pengar var som allra störst.

Vidare har också marknaden reagerat på ett intressant vis; flera kinesiska företag inom miljöteknik och grön energi steg kraftigt på börsen efter att filmen började cirkulera online.

Samtidigt sjönk aktierna för Sinopec och PetroChina (en börsnoterad arm av China National Petroleum Corporation). Detta är så klart något positivt, men samtidigt är det inte omöjligt att marknadens reaktion får mäktiga politiker med intressen i oljebolagen att sätta press på censurmyndigheten att kväva diskussionen om ”Under the Dome” även på mikrobloggar och andra internetforum.

Jag har ännu inte hittat något version av filmen med kompletta engelska undertexter. Här finns dock filmen att se på Youtube med undertexter de första 20 minuterna, som ger en ganska bra bild av dokumentärens innehåll och berättarstil.