25 maj 2012
Asien

Om skatte- och lönefusk i Kina

Har tidigare här skrivit mycket om det utbredda fusk som pågår på alla nivåer i det kinesiska samhället; utbildning, ekonomisk statistik, politik, forskning och så vidare.

Den senaste tiden har jag hört en rad historier om hur det fuskas vitt och brett med löner och skatter i Kina.

I fjol höjdes gränsen för tillåten inkomst för att få tillhöra den grupp som är helt befriad från inkomstskatt, från cirka 2 000 kronor i månaden, till 3 500 kronor i månaden.

Det innebar att 60 miljoner kineser blev skattebefriade över en natt.

Samtidigt gjorde de nya bestämmelserna det ännu enklare att fuska med inkomstskatten. Jag ska nedan ge ett par exempel:

1) Min egen flickvän får majoriteten av sin lön under bordet, i kontanter. Detta för att företaget – som visserligen är privat, men med nära band till myndigheterna – ska slippa betala skatt på dem.

I Kina finns det hela sju olika skattenivåer, 3-45 procent, beroende på hur mycket man tjänar. Genom att ge min flickvän majoriteten av lönen i kontanter, får hon betala en betydligt lägre procent på en betydligt lägre summa än vad lagen säger.

2) Min väns flickvän jobbar på Agricultural Bank of China, en av världens största banker och tillika en av Kinas största arbetsgivare. Hon tjänar motsvarande 3 000 kronor i månaden.

Vid sidan av lönen får hon dock femsiffriga (och skattefria) kontantbonusar varje kvartal, plus diverse gåvor däremellan – presentkort, matkorgar och middagar.

Tillsammans räknade de båda ut att hennes i själva verket är cirka 10 000 kronor. Men samtidigt är hon helt skattebefriad. Och det sker på en statlig bank.

3) En annan vän berättade att det var vanligt med ”dubbla bankkonton” för anställda i kinesiska företag.

På så vis kan någon som har en lön på 6 000 kronor, få 3 000 inbetalt på respektive bankkonto. Det ser ut som att företaget har två anställda i stället för en, men det gör inget, eftersom de båda är helt ”gratis” i fråga om skatt och sociala avgifter.

4) I regel så har politiker, tjänstemän, militärer och annat väldigt låga löner. President Hu Jintao har en årslön på knappt 75 000 kronor.

Kinas president tjänar alltså så lite att han nästan är befriad från inkomstskatt.

I stället har de förmåner som bilar, middagar, bostäder och kontantbonusar. Allting givetvis skattefritt.

Under ovanstående omständigheter är det inte konstigt att Kina skatteinkomster utgör en oroande låg del av dess BNP; 17 procent, jämför med 27 procent i USA och 47 procent i Sverige.

Då utgör också inkomstskatten en löjligt liten del; enligt landets skatteministerium är det endast 8 procent av alla kineser som betalar någon inkomstskatt alls.

Endast 6,6 procent av alla Kinas skatteinkomster kom från inkomstskatten. Resten från företag, moms och annat.

Det finns heller inga som helst moraliska betänkligheter hos kineserna – i alla fall de jag känner – då gäller att undvika skatter. Ju mer man kan slippa att betala, desto bättre.

Anledningen torde vara enkel: Myndigheterna använder knappast skatteintäkterna till att bygga ett folkhem, utan snarare till att göda en korrumperad enpartistat, vars växande klassklyftor alla kan se.

30 januari 2015
Apple

Kampen om 1,16 miljarder smartphones!

Få har väl missat Apples rekordrapport från fjolårets sista kvartal med 74,5 miljoner sålda Iphones och en vinst på 18 miljarder dollar, vilket var den största vinsten någonsin av ett privat företag.

Detta berodde i mångt och mycket på nya modellerna Iphone 6 och Iphone 6 Plus, samt att försäljningen i Kina ökade med 70 procent jämfört med samma kvartal året innan.

För något år sedan var Apple blott den sjätte största försäljaren av smarta telefoner i Kina, men i och med lanseringen av dessa modeller med större skärm uppskattas företaget under det föregående kvartalet ha legat allra högst upp på listan.

Men det är inte bara Apple som går framåt. Totalt såldes under fjolåret 1,167 miljarder smarta telefoner världen över, vilket var en ökning med 25,9 procent från 2013.

Detta enligt nya siffror från det taiwanesiska konsult- och analysföretaget TrendForce, som särskilt pekade ut 2014 som ett bra år för de kinesiska tillverkarna som tog en allt större del av den globala marknaden. Tillsammans sålde de kinesiska aktörerna 453 miljoner smarta telefoner; nästan 40 procent av totalantalet. Sex av de tio största tillverkarna var under fjolåret kinesiska.

Samsung ligger fortfarande i topp med 28 procent av världsmarknaden. Det var dock ett svårt år för koreanerna som backade från fjolårets notering på 32,5 procent. Företagets dyra modeller mötte hårt motstånd från Iphone 6, medan modellerna i prisklass medel och billig slaktades av de allt mer prisvärda kinesiska alternativen. Samsungs tillväxt under fjolåret blev därmed endast 8,4 procent.

Hade det inte varit för den nya telefon som Apple lanserade under hösten hade företaget riskerat falla i samma fälla som Samsung. Det sista kvartalets försäljning utgjorde mer än en tredjedel av de 191 miljoner smarta telefoner som Apple sålde i fjol. Sammantaget gav det en försäljningstillväxt på 24,5 procent för fjolåret som helhet, och en global marknadsandel på 16,4 procent vilket var i princip var en lika stor andel som under 2013.

På tredje plats hittar vi Lenovo (för övrigt världens största PC-tillverkare) som under fjolåret ju förvärvade Motorola från Google. Tack vare sammanslagningen mer än fördubblades Lenovos försäljning i fjol och uppgick till över 90 miljoner enheter. Också marknadsandelen steg från 4,9 till 7,9 procent.

Koreanska LG är en något oväntad uppstickare på fjärde plats, med 70 miljoner sålda enheter och en försäljningsökning på över 75 procent. Detta beror enligt TrendForce på ett par nya modeller vars skärmar har en upplösning på 2K. Detta har möjliggjorts av att LG, som ju annars är mest känt för sina tv-apparater, ligger långt fram på detta forskningsområde och tillverkar sina egna skärmar.

Därefter kommer Ericssons telekomkonkurrent Huawei som under fjolåret stod för 5,9 procent av världsmarknaden; bara 0,1 procent efter LG. I rena tal innebär det 70 miljoner sålda telefoner och en tillväxt på cirka 70 procent.

Huaweis framgångar bygger på att man byggt en egen processor som används i den nya populära modellen Honor 6. Man har också en god erfarenhet och bra kontakter inom telekom, vilket har underlättat företagets utlandsexpansion. Under fjolåret sålde Huawei 52 procent av sina telefoner utomlands; en andel som företaget i år vill öka till 60 procent.

Målsättningarna för i år inkluderar dessutom att spräcka drömgränsen på 100 miljoner sålda enheter. Detta trots att man under det gångna året skrotat en hel rad billigare modeller för att satsa på de något dyrare telefonerna som ger högre vinst.

Just utanför topp fem kommer Xiaomi, denna kinesiska tillverkare som under de senaste veckorna varit på allas (eller i alla fall alla tekniknördars) läppar. Det inte ens fem år gamla företaget har dubblat sin försäljning varje år sedan 2012, och mäktade i fjol med att sälja 61,5 miljoner smarta telefoner vilket var en tillväxt på över 200 procent från 2013.

För den som är nyfiken på företagets historia och bakgrund, så skrev jag mer ingående om Xiaomi på Finansliv i fjol.

Förutom de nya fantastiska försäljningssiffrorna och en målsättning att sälja 100 miljoner telefoner under 2015, är det också värt att uppmärksamma Xiaomis ambition att stjäla marknadsandelar från Apple.

Tidigare i veckan lanserades nya modellen Mi Note, vilken företagets vd Lei Jun beskrev som ”kortare, tunnare och lättare än Iphone 6 Plus” fast med en något större skärm på 5,7 tum. Det första lasset av Mi Note sålde slut på mindre än tre minuter vilket säkert har att göra med priset på under 3 000 kronor, vilket är mindre än hälften av vad en Iphone 6 eller Samsung Galaxy Note 4 kostar.

Nästa omgång Mi Note kommer börja säljas 3 mars, och enligt Xiaomi har telefonen redan reserverats av inte mindre än 220 miljoner kunder. Under mars börjar även Mi Note Pro att säljas. Den kommer vara någon tusenlapp dyrare men ha bättre prestanda; skärmen är fortfarande större än Iphone 6 Plus och har dessutom en upplösning på 2K just som LG.

Enligt envisa rykten planerar Xiaomi dessutom att påbörja ett bytesprogram där kunder kan lämna in sin Iphone 5 eller äldre och få en Xiaomi Mi Note i utbyte, eller lämna in sin Iphone 6 för en Xiaomi Note Pro.

Lei Jun efterliknar Steve Jobs i allt från kläder till stil på sina presentationer, och har även erkänt att han kontaktat samma hårdvarutillverkare som Apple använder sig av.

För investerare kan det vara intressant att veta att Xiaomi förra månaden utsågs till världens mest värdefulla ”technology start-up” efter att ha inbringat över en miljard dollar i en finanseringsrunda som värderade företaget till 45 miljarder dollar. Det var således högre än taxiföretaget Ubers värdering på 40 miljarder dollar.

Lei Jun – som Forbes utnämnde till ”Asia’s 2014 businessman of the year” – beräknas därmed ta över titeln från Alibabas Jack Ma som Asiens rikaste man då Xiaomi börsintroduceras.

Även om Alibaba värderas högre, så äger Lei Jun nämligen 77,8 procent av sitt företag jämfört med Jack Mas 6,3 procent. Kom nu ihåg vart ni läste detta först!

Kampen om kunderna då det gäller smarta telefoner blir alltså allt hårdare, särskilt som de kinesiska tillverkarna planerar en utökad global expansion. Dessutom passar kinesernas produkter och erfarenheter perfekt på de utvecklingsmarknader där efterfrågan kommer öka allra fortast.

TrendForce kostar dessutom på sig en prognos inför 2015. Där sjunker Samsungs andel av världsmarknaden ytterligare, medan Apple ligger still samtidigt som Xiaomi och Huawei ökar.

27 januari 2015
förorening

Kan Sverige hjälpa Kina med miljöproblemen?

Kina är det land som nu släpper ut mest koldioxid i hela världen – över en fjärdedel av den globala mängden – och även per capita står kineserna enligt vissa beräkningar för mer växthusgaser än EU.

På grund av myndigheternas upplevda nödvändighet av en fortsatt snabb ekonomisk tillväxt så kommer Kina fortsätta öka sina totala mängd koldioxidutsläpp ett bra tag framöver, även om andelen energi som framställs av kol planeras minska något till fördel för mer miljövänliga alternativ.

Denna kinesiska ökning är – med rätt eller orätt – den största käppen i hjulet på de klimatmöten som gång på gång misslyckas få till ett bindande internationellt avtal. Sist var det i Lima, nu i år riskerar samma visa återupprepa sig i Paris.

Visserligen kom Kina och USA vid APEC-mötet i november i fjol fram till en bilateral avsiktsförklaring där USA sade sig vara beredda att minska sina växthusgasutsläpp med 26-28 procent till år 2025, jämfört med 2005 års nivåer. Kina å sin sida kunde minska utsläppen först från och med år 2030, då man också avsåg att minst 20 procent av energiframställningen ska komma från icke-fossila källor.

Även om vissa oförstående svenska medier hyllade detta som ett ”klimatavtal” så handlade det blott om ytterligare en ”överenskommelse” utan något som helst bindande ansvar.

Vi ska inte räkna med att Kina kommer bli samarbetsvilliga internationellt vad gäller att sänka sina koldioxidutsläpp. Med det inte sagt att Kina struntar helt i miljön. Tvärtom.

Kina kallas ofta ”världens mest förorenade land”. Detta inte bara på grund av utsläpp av växthusgaser och fruktansvärda luftföroreningar utan också på gifter i såväl mark som vatten; en konsekvens av årtionden av rekordtillväxt nästan helt utan hänsyn till skadorna på miljön.

Men just nu är världens mest förorenade land mitt uppe i världshistoriens största satsning någonsin på miljöteknik. I den nuvarande ekonomiska femårsplanen (2011-2015) läggs drygt 3 000 miljarder kronor på posten ”grön energi” – en satsning som dessutom förväntas öka då nästa femårsplan tar vid.

I fjol deklarerades också en satsning på 2 500 miljarder kronor i syfte att förbättra landets vattenkvalité. Lägg därtill några tusen miljarder på att rena luften i tre megastadsregioner samt ytterligare några tusen miljarder i lokala projekt, och satsningarna antar proportioner vars vidd är nästan omöjlig att förstå.

Gällande utsläpp, miljö och klimat är det lätt att tänka på satsningar i termer av stora vindkraftsparker och ändlösa rader av solpaneler. Och det är mycket svårt för utländska företag att tävla mot de subventionerade kinesiska jätteföretagen inom vindkraft och solkraft på deras egen hemmaplan.

Men Kinas satsningar inom miljöteknik handlar om så mycket mer; vattenrening, avfallshantering, fjärrvärme, transporter, ventilation och energieffektiva byggnader. Inom dessa områden saknar Kina expertis – därför spelar svenska företag en relativt stor och snabbt växande roll.

En ny rapport från Business Sweden ger vid handen att det finns nästan 50 svenska företag som är verksamma inom sektorn för energi och miljöteknik i Kina. Uppdelningen ser ut som följer:

Air Pollution Control: 10 företag
Water Treatment: 9 företag
District Heating & Cooling: 7 företag
Energy Efficient Buildings: 7 företag
Sustainable Transport: 7 företag
New & Renewable Energy: 4 företag
Waste Management: 2 företag
Other: 2 företag

Enligt rapporten är privata företag den största kunden, följt av byggföretag och lokala myndigheter. Trots att ingen har affärer högre upp – exempelvis provinsmyndigheter eller på statlig nivå – så ses relationen till de lokala myndigheterna som särskilt viktig. De avgör nämligen markpriser och kan genom regelverk och beslut helt ändra spelplanen inom en viss sektor.

De svenska företagens största konkurrenter är utländska företag, då de inhemska aktörerna inom miljöteknik oftast konkurrerar i en lägre prisklass och främst säljer till myndigheter som de har bra relation till.

De flesta företagen upplever att man har en bra tillgång till marknaden och känner sig inte diskriminerade på annat vis än då det gäller budgivning med inhemska aktörer gentemot myndigheter.

Över 90 procent av de svenska företagen här ser Kina som en mycket viktig marknad. Vissa har Kina som andra största marknad efter Sverige, medan andra gör över hälften av alla sina affärer i Kina.

Då det gäller privata kunder är de största affärsområdena luftrening, vattenrening och inomhusklimat. Lokala myndigheter är främst intresserade av vattenrening, avfallshantering samt ett område som i rapporten kallas ”Sustainable Urbanization & Smart City”. Detta hänger ihop med Kinas stora satsning på ekostäder.

I rapporten talas det om att Kinas mindre städer – så kallade ”second tier” och ”third tier” – håller på att utveckla ekostäder i en allt snabbare takt, och suktar efter västerländska erfarenheter.

Detta bekräftades då jag i nyligen talade med marknadsansvarige från Envac, ett svenskt företag som sysslar med sopsug och nu har över 100 anställda vid sex kontor i Kina och Hongkong.

För Envac har den ny femårsplanen och satsningarna på ekostäder inneburit många affärsmöjligheter; bland annat har man jobbat med världens största ekostad som heter Sino-Singapore Tianjin Eco-city. Där kommer Envacs lösningar hantera cirka 100 000 personers avfall.

Samme person är även ordförande för Sweden-China Greentech Alliance, där svenska företag samarbetar och koordinerar för att kunna verka i Kina på bästa vis. Exempelvis finns det inom organisationen ett samarbete mellan Scania, Envac, IVL och Malmberg Water, där företagen tillsammans erbjuder lösningar för vatten, gas och bränsle till bussar enligt en modell som påminner om delar av Stockholm och Linköping.

Det är nämligen viktigt att kunna erbjuda kineserna helhetslösningar som är utformade efter kinesiska behov. En svensk professor i industriell ekologi som är verksam vid ett universitet i östra Kina sade till mig förra veckan att det är svårt att bara sälja en enskild tjänst eller vara, liksom det är helt omöjligt att rakt av kopiera Hammarby Sjöstad.

Man måste tänka på att lösningarna ska vara utformade för kinesiska förhållanden, vilket kan ske genom utbyte och ökat samarbete inom forskningen. Men främst är det alltså på ett första stadium viktigt att svenska företag samverkar för att kunna erbjuda mer kompletta lösningar.

Professorn ser potentialen för miljöteknik i Kina som allra störst då det gäller systemlösning för avfall, fjärrvärme och alternativt bränsle. Även vatten- och avloppsrening prioriteras högt på lokal nivå.

I exemplet med Envac så innebär ju företagets underjordiska avfallshantering mindre öppen lagring för sopor, samtidigt som bilköer och utsläpp reduceras tack vare minskade transporter på vägarna. Samtidigt är det också värdefullt om avfallshanteringen kan resultera i alternativt bränsle för landets fjärrvärme som i dag produceras nästan uteslutande av kol.

Hur sker då denna samverkan rent konkret? Jo, förutom redan nämnda Sweden-China Greentech Alliance, så finns också en grupp som kallas för ”Team Sweden”. Det är Business Sweden som tillsammans med svenska ambassaden i Peking, generalkonsulaten i Shanghai och Hongkong, Tillväxtanalys och Internationella Miljöteknikkontoret (IMT) tagit initiativet i syfte att samordna och marknadsföra svenska energi- och miljöteknikföretag i Kina.

Dessutom har statliga Svensk Exportkredit tillsammans med Bank of China startat en fond på 100 miljoner euro för svensk miljöteknik i Kina. Med hjälp av denna fond kan svenska företag nu förutom produkter och tjänster även erbjuda sina kunder en förmånlig finansiering.

Ordförande vid Sweden-China Greentech Alliance avslöjade vidare för mig att gruppen har en liknande fond på gång tillsammans med mäktiga China Development Bank.

Sammanfattningsvis så är potentialen för svenska företag inom energi och miljöteknik enorm i Kina. Landet kommer satsa allt mer på detta, och Sverige har en fördel genom sitt ”goda rykte” samt att man ligger i framkant inom denna industri. Det aktörer som redan finns på plats i Kina har ett stort försprång.

Det gäller nu att de svenska företagen ser varandra som samarbetspartners snarare än konkurrenter, så att man tillsammans och till fullo kan utnyttja finansieringsmöjligheterna och den ökande kinesiska efterfrågan på systemlösningar.

23 januari 2015
Afrika

Världens viktigaste relationer

Nämn några av de viktigaste internationella relationerna för världens framtida geopolitiska utveckling och du tänker säkert på USA-Kina, Europa-Ryssland och förmodligen också Kina-Europa. Men finns även relationen Kina-Afrika på listan?

Det borde den göra, för det är en av världens största och snabbast växande relationer vad gäller handel och utbyte av olika slag. Kina är nu Afrikas i särklass största handelspartner; på ett drygt årtionde har handelsutbytet tjugofaldigats och översteg i fjol 1 500 miljarder kronor.

Den ökade handeln har också fört med sig en våg av migration, då en miljon kineser nu beräknas vara bosatta i Afrika. Etableringen har skett något i skymundan medan USA varit upptaget med krig i Afghanistan och Irak, samtidigt som väst gått genom sin värsta finanskris sedan mellankrigstiden.

Afrikanska stater som välkomnar Kina har all anledning att känna sig överkörda och ignorerade av väst, vars hänsynslösa kolonialism följdes av en misslyckad biståndspolitik.

Ledare från Europa eller USA besöker dessutom sällan den afrikanska kontinenten – i kontrast besökte Kinas president Xi Jinping tre afrikanska länder på sin första utlandsresa, medan högt uppsatta kinesiska tjänstemän regelbundet åker på rundresor i Afrika.

Relationen Kina-Afrika är dock höljd i mystik. Såväl Kina som en majoritet av de afrikanska nationerna erbjuder föga transparens på myndighetsnivå. I den mån fakta och statistik alls är tillgänglig är den ofta objektiv eller på något vis vinklad, samtidigt som media i regel är hårt kontrollerad.

Västerländska bedömare var till en början mycket skeptiska mot Kinas aktivitet i Afrika, och kallade den ofta för ”nykolonialism”. Detta berodde dock knappast på information och forskning, utan snarare än frustration över misslyckandet med västs biståndspolitik.

Deborah Brautigam, en av få auktoriteter på ämnet, släppte sedan 2009 en bok med namn ”The Dragon’s Gift: The Real Story About China in Africa” vars uttalade syfte var att slå hål på de negativa myter hon ansåg hade uppstått om Kinas inblandning i Afrika.

Brautigam menade tvärtom att Kina har lyckats modernisera och utveckla Afrika på ett vis som väst aldrig varit i närheten av. Överallt syns väldiga kinesiska bygg- eller infrastrukturprojekt som skapar välbehövliga arbetstillfällen och överför teknisk expertis till afrikanerna.

I sin bok menade Brautigam därmed att relationen är en ”win-win situation” där Kina byter infrastruktur, arbeten och tillväxt mot de naturresurser och råvaror som kineserna själva behöver för att hålla igång sin egen ekonomiska tillväxt.

Givet det knappa forskningsläget så fick Brautigams bok stort genomslag, och används ännu i dag vid universitet eller som referens i olika slags debatter och forum.

Men de senaste åren har flera anledningar uppkommit att ifrågasätta denna världsbild. Kinesisk rasism och miljöförstöring är exempelvis två ämnen som Brautigam problematiserar mycket lite i sin bok, men som sägs skapa allt större spänningar i Afrika.

Detta blev tydligt i nya boken ”China’s Second Continent: How a Million Migrants Are Building a New Empire in Africa” av Howard French. Det är som sagt svårt att skriva i detta ämne – men French har varit byråchef för New York Times i såväl Kina som Afrika. Han talar flytande kinesiska och spenderade delar av sin uppväxt på den afrikanska kontinenten.

I arbetet med boken åker han runt i dussintals afrikanska länder och talar med såväl kinesiska migranter som afrikanska politiker och västerländska NGO:s. Han dokumenterar hur urskog som tidigare varit tät som broccoli på många ställen huggits ner och skeppats till Kina, trots att det enligt lokala lagar inte är tillåtet att skövla dessa skogar.

Ingen återplantering sker av de kinesiska aktörerna, som rent ut säger att de inte bryr sig för att det inte är deras hemland. Vid gruvor och andra platser där råvaror utvinns så hälls kvicksilver och andra kemikalier rakt ner i den öppna marken.

Medräknat demografiska faktorer blir problemen ännu större: Afrikas befolkning beräknas dubblas inom 40 år, vilket är ungefär samtidigt som många av kontinentens naturresurser tar slut om utvinningen pågår i dagens takt. Då blir en befolkning på två miljarder lämnade utan råvaror men med stora miljöproblem.

Och så rasismen, som är djupt rotad på alla nivåer bland de kinesiska migranterna och tjänstemännen i Afrika. Till och med Kinas ambassadör i Mozambique säger till French att ”många svarta människor inte förstår hur man gör någonting alls”. Det var inte ett misstag eller en groda, utan ett uttalande under en intervju som ambassadören själv bjudit in French till.

Att svarta människor är lata, tjuvaktiga, smutsiga, dumma och saknar visioner är något snart sagt alla kineser som French träffar på ger uttryck för. Priset tas vid ett hotell i Liberia där French ber den kinesiska ägaren om en handduk. Då han till slut lyckats leta rätt på en så säger han i förbifarten att de flesta av hotellets nästan uteslutande kinesiska gäster har med sig egna handdukar, eftersom de “inte vill riskera att torka sig med samma handduk som en svart person tidigare kan ha använt”.

Tyvärr är ju rasism, miljöförstöring och exploatering av råvaror något som Afrika upplevt tidigare. Vi får förstås inte glömma våra egna övergrepp under kolonialtiden, då rasism ju var upphöjt till norm och afrikanerna inte fick någonting alls i utbyte för sina råvaror.

Att rättfärdiga dagens kinesiska övertramp med argumentet att européerna var värre för något sekel sedan tycker jag dock är ett mycket märkligt argument. Det påminner om den officiella retoriken för att försvara kommunistpartiets maktmonopol i Kina; att det trots bristen på mänskliga rättigheter nu är bättre än tidigare. Men om man alltid ska använda gångna tider som måttstock så kan ingenting någonsin utvecklas till det bättre.

Dessutom är ju argumentet att ”kineserna är bättre än de europeiska kolonisatörerna” helt förkastligt mot unga afrikaner ur moralisk synpunkt. De har själva inget att göra med kolonialtiden och kommer aldrig acceptera att bli överkörda med historiska argument.

Mycket riktigt märks också i French bok en frustration bland den afrikanska allmänheten. De enda som tycks vara lyriska över Kinas närvaro verkar vara den elit som kan berika sig själva på de naturresurser som lämnar Afrika i en allt snabbare takt.

Den afrikanska allmänheten förknippar istället kinesernas närvaro med rasism, korruption, miljöförstöring, hot, ignorans mot lokala lagar, samverkan med lokala regimer samt långa arbetsdagar och låga löner för farliga arbeten.

Paradoxalt nog så är det just dessa problem som fått en stor del av den miljon kineser i Afrika att lämna Kina. För tvärtom vad man kan tro, så kommer majoriteten av de kinesiska migranterna inte från statliga företag utan är privata entreprenörer.

Bakgrunden till Kinas expansion i Afrika är en utomordentlig timing. 1978 införde Kina som bekant en rad marknadsliberala ekonomiska reformer som tillsammans med en ny utrikespolitik lade grunder för en exportindustri. På 1990-talet lanserade myndigheterna sedan en så kallad ”go-out-policy” där de stora statliga företagen uppmanades leta affärsmöjligheter i omvärlden.

Afrika var en naturlig marknad, dels eftersom den blivit ignorerad av väst och dels eftersom flera länder där själva just genomgått en rad reformer som gjorde det möjligt med direktinvesteringar och handel. Samtidigt kunde Kinas etablering ske relativt ostört, eftersom den västerländska närvaron var på tillbakagång och den första globaliseringsvågen som helhet höll på att avstanna.

Många av dagens kinesiska migranter valde helt enkelt att stanna kvar i Afrika efter att deras kontrakt med den statliga arbetsgivaren gått ut. Andra har hört om denna möjligheternas kontinent via vänner eller på internet.

Den växande afrikanska medelklassen blev också en perfekt målgrupp för kinesiska konsumtionsvaror. Statistik från Internationella valutafonden visar att en betydande del av den kinesiska exporten till Afrika är textiler, plast och elektroniska varor. Den afrikanska exporten till Kina består nästan uteslutande av mineraler, metaller och trä.

Förutom infrastruktur så för Kinas närvaro alltså även med sig konsumtionsvaror, som i många fall konkurrerar ut de lokala tillverkarna. Afrikas tillverkningssektor är ännu relativt outvecklad och har ingen möjlighet att tävla med stora och ofta subventionerade kinesiska fabriker som spottar ur sig textiler och plast.

French erfar i många fall hur kinesiska textilfabriker kopierat designen av traditionella afrikanska klädesplagg som sedan tillverkas i Kina och säljs för en bråkdel av priset i Afrika, vilket givetvis spär på irritationen bland lokala entreprenörer.

Inom tillverkningssektorn berövar kineserna snarare afrikanerna på jobb – och tyvärr ser det ofta likadant ut inom de stora bygg- och infrastrukturprojekt som Brautigam talar som gott om.

Även om det är kinesiska pengar som ser till att det byggs som aldrig förr i Afrika så finner French under sina resor att det ofta går till så här: Kina lånar ut pengar till en afrikansk nation till ett byggprojekt. Ett kinesiskt företag vinner budgivningen, antingen via ”kontakter” eller genom att lägga sig lägre i pris jämfört med de lokala aktörerna.

De kinesiska byggföretagen tar sedan dit egen personal och egna maskiner för att slutföra arbetet. De kinesiska byggföretagen beräknas i dag få en tredjedel av sina inkomster från projekt i Afrika. Men den lokala arbetskraften erbjuds i regel bara de mest slitsamma och lågbetalda jobben – varför tekniköverföringen också nästan helt uteblir.

I realiteten lånar alltså Kina ut pengar till sig självt, och får rättigheter att utvinna kontinentens råvaror i utbyte. Många av de billiga kontraktörerna för också med sig den okända dåliga kinesiska byggkvalitén, med tak som rasar in på teatrar och vägar som går sönder i ena änden innan andra änden ens är färdig.

Kina är också noggrant med att förhandla direkt med respektive lands president eller myndighet, utan allmänna debatter eller respekt för demokratiska principer och civilsamhälle. Detta för med sig ett frikort då det gäller arbetsrätt och behandlingen av lokalanställda.

French besöker exempelvis en stadion med plats för 60 000 åskådare i Zambia, som är en kinesisk ”gåva” till landets myndigheter. Arbetare där talar om låga löner och hot om våld eller avsked, samt outredda arbetsplatsolyckor med dödlig utgång.

I ett särskilt fall dog ett afrikanska målare efter att en kinesisk förman knäppt en cigarett mot dem så att några tunnor med kemikalier exploderade. Ingen myndighet, organisation eller domstol kunde ta emot en anmälan om detta eftersom det handlade om ett viktigt samarbete mellan de båda staterna.

Mönstret går igen i Zambias gruvindustri, då landet är världens största utvinner av den för Kina så viktiga metallen koppar. Human Rights Watch pekade 2011 ut kinesiska företag som de största förbrytarna inom landets kopparindustri. Kinesiska chefer har flera gånger öppnat eld mot zambiska gruvarbetare med dödlig utgång som följd, och vid en enda explosion dog nästan 50 arbetare – efter att de kinesiska förmännen först flytt fältet utan en enda varning.

Återigen – västerländska kolonisatörer har gjort sig skyldiga till långt värre övergrepp, men bland dagens afrikaner är det icke desto mindre kineser som förknippas med dessa handlingar, helt enkelt eftersom det oftast är kineser som står för denna mentalitet och dessa illdåd i dag.

Hur ska man då Kinas närvaro i Afrika, och vad kan man eventuellt spå om relationens framtida utveckling?

French vill inte benämna de kinesiska handlingarna som ”nykolonialism”, utan talar snarare om början på ett nytt imperium. Också Nigerias tidigare centralbankschef kallade Kinas aktivitet i Afrika för ”en ny sorts imperialism” i senaste numret av The Economist, me anledning av att Kina tar afrikanska naturtillgångar och säljer sina egentillverkade varor utan att överföra några tekniska kunskaper.

Artikeln talar också om en ”backlash” mot kinesiska aktörer på grund av deras beteende:

Yet Africans are increasingly suspicious of Chinese firms, worrying about unfair deals and environmental damage. Opposition is fuelled by Africa’s thriving civil society, which demands more transparency and an accounting for human rights. This can be an unfamiliar challenge for authoritarian China, whose foreign policy is heavily based on state-to-state relations, with little appreciation of the gulf between African rulers and their people.

Också Kina har uppmärksammat problemen, och landets premiärminister Li Keqiang talade i fjol öppet om ”ökade spänningar” i relationen med Afrika.

Detta talar alltså emot Brautigams sex år gamla tes om Kinas välgärningar i Afrika, men The Economist talar även emot French. För medan French menar att det är Kina som kommer avgöra den afrikanska kontinentens framtid, så pekar The Economist på att andra länder nu ökar sitt utbyte med Afrika i en ännu snabbare takt.

Kinas ekonomiska vinster från Afrika har nämligen visat att det nu är möjligt att ha ett givande utbyte med kontinenten. Det har många tagit vara på, inte minst flera icke-anglosaxiska länder. Indiens handel med Afrika ökar snabbare än den kinesiska, och beräknas snart passera landets handel med USA. Också länder som Japan, Brasilien och Turkiet handlar nu mer med Afrika än vad majoriteten av länderna i EU gör.

I korthet kan man slå fast att om det tidigare stod helt klart att Kina skulle dominera handeln med afrikanska råvaror, så har dess problematiska attityd ställt till problem som nu också får många kinesiska migranter att tänka en extra gång. Exempelvis fick Namibias handelsminister nyligen vädja till sitt folk att inte attackera kineser på landets gator.

Kinas inblandning i Afrika kommer dock fortsätta öka – i framtiden kanske större fokus dock kommer ligga på att tillskansa sig jordbruksmark, då efterfrågan på högkvalitativa jordbruksprodukter blir allt större hos den kinesiska medelklassen.

Men till skillnad från tidigare så kommer flera andra aktörer i framtiden att utmana Kinas dominans i Afrika. Då kan vinsterna potentiellt spridas jämnare bland befolkningen, vilket torde båda mycket gott för den afrikanska befolkningen och hela kontinentens utveckling!

7 januari 2015
annie lööf

Jag är orolig

Den senaste tidens personliga erfarenheter och utveckling angående Kina oroar mig djupt. Människorättsadvokaten Teng Biao, som för tillfället arbetar vid Harvad Law School, sammanfattade precis det inrikespolitiska läget i Washington Post:

Since Xi Jinping came to power, no fewer than 400 rights defenders and intellectuals have been thrown into prison for political reasons. Properties have been forcefully expropriated or demolished, free speech has been restricted, religion has been suppressed, women have been forced to have abortions, the judiciary has been fraught with scandals, and the incidence of torture has multiplied. These abuses have never stopped, but have grown in intensity. In Xinjiang and Tibet, the authorities have been perpetrating one shocking human right catastrophe after another.

I takt med att repressionen och förföljelserna ökar, så ökar även myndigheternas grepp om domstolar, media, internet och alla andra arenor där Kinas medborgare kan uttrycka sig negativt om kommunistpartiet eller den rådande politiska ordningen.

Kort sagt så har propagandan intensifierats under Xi Jinpings tid vid makten. Och det som oroar mig mest – kanske ännu mer än allt det ovanstående elände – är hur propagandan faktiskt biter, inte bara på kineser utan även på utlänningar.

Jag var som bekant i Hongkong i höstas då protesterna där rasade som allra värst. Demonstranternas krav var att få välja sin nästa regeringschef, helt i enighet med det avtal som Kina och Storbritannien ingick i samband med Hongkongs överlämning 1997.

De demonstrerande kom dock att mötas med tårgas, arresteringar och stryk från inhyrd maffia. Två svenska vänner boendes i Hongkong, som jag känt länge och väl, talade dock under dessa veckor med väldigt skeptisk ton om demonstranternas krav på utökad demokrati.

De båda pekade på att Hongkong ”aldrig haft demokrati tidigare”, och menade att det handlade om ”lättmanipulerade studenter” som gick ut på gatorna med ”själviska krav” och skapade en oreda som ”störde Hongkongs image”. Alltså precis exakt just på det viset som statlig kinesisk media försökte måla upp situationen!

Tidigare i veckan hävdade en annan nära vän här i Peking – en svensk i övrigt väldigt smart och driftig företagare – över ett middagsbord att kineserna visst förstår kulturrevolutionen eftersom de ”läst om den sedan grundskolan” och dessutom har ”tillgång till mer kinesisk litteratur i ämnet” än vad vi har.

Detta argument – som han fått från sin kinesiska fru – är vanligt förekommande i politiska eller historiska diskussioner med kommunistpartiets apologeter. Då argumenten är slut hävdar de att ”vi utlänningar inte kan förstå Kina”.

Argumentet används inte bara över middagsbord, utan även i media och vid akademiska institutioner. Men tvärtom skulle man kunna hävda att en utlänning med intresse för Kina i själva verket har potential att förstå situationen bättre än många kineser, i och med att man utanför Kina inte bara har tillgång till kommunistpartiets officiella historieskrivning utan också till mer kritisk information.

För vad min vän inte tänker på då han repeterar sin frus argument, är att absolut alla skildringar av exempelvis kulturrevolutionen som kineserna tar del av i skolan, på biografer, i böcker, vid teatrar eller i tv-serier först har ändrats och godkänts av kommunistpartiets censurmyndighet.

Ytterligare någon som helt verkar förbise denna censurmyndighets inverkan på kultur och samhälle är Eva Ekeroth, som var kulturråd vid Sveriges ambassad i Peking 2010-2014.

Av en händelse fick jag tag på nummer 3 årgång 2014 av tidningen Kinarapport som ges ut av svensk-kinesiska föreningen. Efter att ha slöbläddrat lite fastnade jag för sektionen ”öppet brev”, där Ekeroth på en helsida med rubriken ”Kulturlivet i Kina går på högvarv” i stort sett återger vad Kinas myndigheter vill höra:

Jag tror själv att om utvecklingen får fortgå utan större omvälvande händelser, kommer det kinesiska samhället att skapa alltfler [sic] kulturutövare som tar sig över landgränserna. Kreativitet i mängd finns redan och politiken som förs nu är uppmuntrande.

Vad Ekeroth syftar på med den ”uppmuntrande” politiken torde vara de stora summor pengar som satsas på kultur i Kina samt den bombastiska retoriken från myndigheterna att göra kultur till en av de viktigaste samhällsekonomiska pelarna.

Vad kulturrådet dock inte nämner är att dessa pengar nästan uteslutande går till att skapa en ”kultur” vars främsta syfte är att rättfärdiga kommunistpartiets maktmonopol, inte sällan genom historiska lögner och förföljelse av de som inte rättar in sig i ledet.

Filmer, böcker, tv-serier, teatrar, musikaler, biografier, magasin, dokumentärer, nyheter, internetsidor, rockband och utställningar måste alla ändra på sitt innehåll så att det faller de kinesiska myndigheterna i smaken – annars får man inte publicera eller uppträda lagligt i Kina.

Ekeroth skulle exempelvis kunna fråga regissören Shen Yongping huruvida han finner den kinesiska kulturpolitiken ”uppmuntrade”. Shen dömdes förra veckan till ett års fängelse för en dokumentärfilm om Kinas konstitution. Brottsrubriceringen blev att han inte hade fått tillstånd från staten att filma.

Då Shen nu påbörjar det nya året i sin fängelsecell, är han bara en i raden av hundratals kinesiska filmmakare, journalister och författare som i detta nu berövas sin frihet för att ha varit kritiska mot myndigheterna.

För en mer nyanserad bild av vart kulturen i Kina är på väg läs gärna Ola Wongs nya bok ”Pekingsyndromet”, där flertalet människoliv som gått i kras på grund av myndigheternas kompromisslöshet skildras.

Eller för den delen artikeln ”Maoists in China, Given New Life, Attack Dissent” som publicerades i New York Times i veckan:

“Since Xi came to power, the pressure and control over freethinkers has become really tight,” said Qiao Mu, a Beijing journalism professor who was demoted this fall, in part for publicly espousing multiparty elections and free speech. “More and more of my friends and colleagues are experiencing fear and harassment.”

Two years into a sweeping offensive against dissent, Mr. Xi has been intensifying his focus on perceived ideological opponents, sending ripples through universities, publishing houses and the news media and emboldening hard-liners who have hailed him as a worthy successor to Mao Zedong.

In instructions published last week, Mr. Xi urged universities to “enhance guidance over thinking and keep a tight grip on leading ideological work in higher education,” Xinhua, the official news agency, reported.

Ursäkterna för Kinas övergrepp har letat sig ännu högre upp än svenska statens kulturråd. Det tydligaste och klantigaste exemplet torde vara då Annie Lööf i en intervju med Sveriges Radio angående vapenexport ifrågasatte vilket fack Kina bör placeras in in; demokrati eller diktatur?

Såhär är det: Vi måste vara sunda nog att kalla Kinas rådande politiska system för vad det är – en enpartistat vars ledarskap inte tvekar att använda våld och manipulation, samt kontrollera domstolar och media för att hålla sig kvar vid makten med alla personliga fördelar den innebär.

Det sker inga demokratiska reformer, det pågår ingen uppmuntrande kulturpolitik, det görs ingen balanserad skildring av historien, punkt slut. Teng Biao, människorättsadvokaten vars citat jag inledde denna text med, har sett systemets råa natur från insidan:

The authorities have rejected any significant reform of the judicial system or democratization, and whenever they feel a threat from civil society, they suppress more and harsher. I myself have had my lawyer’s license revoked, have been expelled from my university, and have been kidnapped and disappeared several times. When the security police were torturing me, they shouted, “Don’t talk about any of this law stuff with us.”

Givet propagandans ökade intensitet och det grymma strypgrepp som myndigheterna har på information, så kan man finna det förståeligt att många kineser själva inte har en korrekt uppfattning om historia, samhälle eller politik i det egna landet.

Men då mina nära svenska vänner, statliga kulturråd och partiledare också köper den bild av Kina som kommunistpartiet säljer, ja då blir jag faktiskt orolig på riktigt.

25 december 2014
dataintrång

Fallet Sony ger en försmak av cyberkrig och kaos

De senaste veckorna har en smärre skandal rullats upp där Sony Entertainment tvingades att tillfälligt ställa in premiären av sin komedi The Interview, sedan hot kommit från hackare som redan tagit sig in i Sonys datasystem.

Det hela tog sin början i slutet av november då Sony råkade ut för ett dataintrång under vilket flera känsliga detaljer offentliggjordes genom hackade mailkonton, och manuskriptet till bland annat nästa James Bond-film läckte ut.

Misstankar riktades mot Nordkorea som förnekade sin inblandning. Det hela skapade till en början inga jätterubriker – men fallet blåstes upp ordentlig i mitten av december, då en grupp hackare varnade för våldsamma terrorattacker om filmen The Interview började visas på biografer.

Hoten var av ospecificerad art, men gruppen varnade för att attackerna skulle få världen att minnas 11 september 2001”.

The Interview handlar om ett mordförsök på Nordkoreas diktator Kim Jong-un, och ska dessutom vara allmänt förlöjligande gentemot den enväldige ledaren. Därför växte nu misstankarna mot Nordkorea, som ansågs ligga bakom inte bara dataintrånget i november, utan även den grupp med hackare som nu utfärdade terrorvarningar mot USA.

Varningen togs med allvar för redan nästa dag, den 17 december, sade Sony att det inte blir något av filmpremiären som var planerad till den 25 december. Också i utlandet drogs filmen tillbaka, bland annat i Sverige. Två dagar pekade FBI ut Nordkorea som förövare och president Barack Obama menade att det var ”ett misstag” av Sony att slopa premiären.

Reaktionerna blev ännu större från andra håll, särskilt i amerikansk media och bland landets republikaner. Den gamla presidentkandidaten John McCain skrädde inte på orden, utan beskrev det hela som en nordkoreansk krigsakt och krävde att presidenten skulle slå tillbaka hårt:

”The President does not understand that this is a manifestation of a new form of warfare when you destroy economies, when you are able to impose censorship,” McCain, a Republican from Arizona, said. ”It’s more than vandalism. It’s a new form of warfare that we’re involved in and we need to react and we need to react vigorously.”

Han och andra hökar var uppenbarligen irriterade över att den mer måttfulle presidenten nöjt sig med att kalla situationen för ”cybervandalism” snarare än krigshandling.

I amerikansk media talades det om en nordkoreansk attack på USA:s konstitution och yttrandefrihet. Rapporter med avhoppade nordkoreaner som källor kablades ut, där det angavs att Nordkorea har ”1 800 cyberkrigare” stationerade på ”olika platser i världen”.

Kina fick bära en del av hundhuvudet och det talades till och med om sanktioner mot ”tredje land”, eftersom USA redan har alla tänkbara sanktioner mot Nordkorea på plats. Det sades nu kunna bli aktuellt med amerikanska sanktioner mot kinesiska banker, vilka ju möjliggör det knappa ekonomiska utbyte som Nordkorea i dag har med omvärlden.

Mitt i ilskan och oron gavs föga uppmärksamhet åt att Nordkorea fortfarande förnekade all inblandning i dataintrånget, och dessutom föreslog en gemensam utredning tillsammans med USA.

Det handlade dock inte om något mjuknande från nordkoreanernas sida; man kallade i sin tur själva filmen The Interview för en krigshandling och sade sig vara säkra på att USA:s myndigheter låg bakom dess produktion. Vidare passade nordkoreanska myndigheter på att utfärda en varning om att de i själva verket planerade attacker mot USA som var långt större än vad denna hackargrupp hade i görningen. ”Hämnd ska utföras mot vita huset, Pentagon och hela det amerikanska fastlandet” hette det i ett uttalande, som även klargjorde att Nordkorea var ”redo att möta USA på alla slagfält” vilket också inkluderade cyberkrig.

Man kan alltså knappast anklaga nordkoreanerna för att vara finkänsliga – men icke desto mindre nekade landet inblandning i dataintrånget mot Sony och de följande hoten angående filmen The Interview. Och nu kommer rapporter som stödjer detta; New York Times skrev i går att FBI:s bevisföring i utpekningen av Nordkorea är under all kritik, och att det är mer sannolikt att någon inom företaget med god kännedom om dess datasystem utfört dådet.

De knappa bevis som presenterats grundar sig bland annat på att koden som används för attackerna har skrivits på datorer med koreanska språkinställningar, samt att den påminde om en mjukvara som använts vid en tidigare nordkoreansk attack mot Sydkorea.

Men det skulle mycket väl kunna vara ett medvetet grepp för att leda misstankarna till Nordkorea. Analytiker som tittat närmare på den översatta engelska som används pekar på att den påminner om rysk översättning snarare än koreansk.

Dessutom är alla ip-adresser som användes allmänna, och programvaran av det slaget att vem som helst kan köpa den. The Daily Beast skriver till och med en artikel med rubriken ”No, North Korea Didn’t Hack Sony”, där man förutom att peka på de knappa bevisen även lägger fram flera egna goda argument för att koreanerna inte ligger bakom intrånget.

Alltså var det kanske tur att USA:s president heter Barack Obama och inte John McCain. För oavsett hur många anledningar det finns att starta krig mot Nordkorea, så vore det ju synd om det – liksom i fallet med Saddam Hussein och hans massförstörelsevapen – skulle ske på falska grunder.

Dessutom kommer filmen nu i vilket fall att gå upp på amerikanska biodukar nu under juldagen. Sony fick av många skulden för att vara ”fega” och dra tillbaka filmen – trots att de ända från början sagt att det inte alls har velat slopa premiären. Istället är det landets stora biografkedjor som helt enkelt inte har vågat ta in filmen för visning.

”Vi äger inte biograferna och kan inte bestämma vad som visas där”, sade en talesman hopplöst till BBC efter att Sony blivit såväl hackat som hotat och därutöver förlorat potentiella inkomster och beskyllts för feghet samt omoral.

Det artade sig dock senare så att en grupp av 250 fristående biografer tidigare i veckan skrev ett öppet brev till Sony och erbjöd sig visa The Interview gratis. Vidare startade gruppen ett upprop på internet där föreståndare för biografer fick skriva under om de var intresserade att visa filmen på sina dukar.

Som ett resultat kommer ett par hundra fristående biografer runt om i hela USA att nu visa filmen, samtidigt som Sony har gjort den tillgänglig via Youtube, Google Movies, Xbox Video samt gjort en särskild hemsida där man också kan se filmen.

Det spektakulära i denna berättelse, anser i alla fall jag, är inte huruvida filmen visas utan snarare de många turer och den uppenbara nervositet som tydliggjorts. Först fick Nordkorea (kanske felaktigt) skulden för intrånget, sedan fick Sony (definitivt felaktigt) skulden för att inte visa filmen. Det talades om krig och dessutom sanktioner mot ett tredje land, alltså Kina, trots att bevisen som ledde dit måste varit ännu svagare – om de alls existerade.

Vidare uppstod panik i Sydkorea som i samband med det hela bad USA om hjälp att undersöka om Nordkorea ligger bakom hackattacker mot landets kärnkraft. Dessa skede dock under det att Nordkoreas internet helt låg nere i över nio timmar, en unik händelse som aldrig tidigare ägt rum. Var det USA eller Kina som stängde ner Nordkoreas nät som hämnd? Eller var det koreanerna själva som ville undvika hämndattacker mot sin digitala infrastruktur? Ingen av parterna vill kommentera saken.

De senaste åren har många länder och företag förstått hur känsliga de egentligen är mot cyberattacker. Men till skillnad mot konventionellt krig så är attackerna hemliga av sin natur, och ingen vet hur långt en potentiell fiende kommit i sin utveckling på detta område. Därför behandlas ämnet cyberkrig i dag med en otrolig nervositet, där rykten snabbt uppstår och sällan kontrolleras.

På så vis kan man med stor fasa ana hur förödande ett framtida cyberkrig skulle kunna bli. Förutom de rent omedelbara konsekvenserna som avstängda kraftverk och röjda statshemligheter, kan en konflikt i cybervärlden också snabbt urarta i en gissningslek med utpekanden som i sin tur kan få konsekvenser så allvarliga som riktiga krigsförklaringar.