ad
1 mars 2011
Asien

USA:s skuld till Kina större än tidigare prognoser

En revision av det amerikanska finansdepartementet har visat att landets skuld till Kina är större än man tidigare trott, skriver Wall Street Journal.

Finansdepartementet har omvärderat en uppskattning från förra året, som gjorde gällande att Kinas innehav av amerikanska statspapper uppgick till nästan 850 miljarder dollar. Den nya skuldsiffran är nu i stället strax över 1 100 miljarder dollar.

Uppskattningen gäller Kinas innehav av amerikanska statspapper i juni 2010, och sedan dess tros antalet har stigit ytterligare. Den nation som äger näst mest amerikanska statspapper är Japan, med över 882 miljarder dollar.

Om man räknar med aktier och asset-backed securities innehade Kina amerikanska värdepapper till ett värde av över 1 600 miljarder dollar i juni 2010, en ökning med över 100 miljarder jämfört med 2009.

Sammanlagt uppgick utländskt ägande av amerikanska statspapper i juni 2010 till över 10 000 miljarder dollar.

Fler inlägg om: , , , ,
ad
17 juni 2013
edward snowden

Snowden är populär i Kina

Edward Snowden har varit på löpsedlarna världen över den senaste veckan, efter att hans avslöjanden om amerikanska myndigheters övervakningsaktiviteter publicerades i Washington Post och The Guardian den 9 juni.

De första dagarna efter dessa avslöjanden, var intresset för Snowden i Kina till en början svalt såväl bland allmänheten som i media, trots det faktum att han befann sig i Hongkong.

Intresset växte dock rejält den 12 juni, alltså i onsdags, då Snowden i en intervju med Hongkong-baserade South China Morning Post hävdade att USA under flera års tid utfört hackattacker mot såväl Hongkong som Kina.

I Hongkong utgjordes målen av universitet, studenter och affärsmän eller politiker. Snowden ska ha gett tidningens reportrar bevis från fyra datorer, och säger sig även sitta på en lista med kinesiska IP-adresser som hackats från USA under de senaste fyra åren, samt information hur dessa attacker har lyckats och huruvida de fortfarande pågår.

Uppgifterna är givetvis en skam för USA, men togs emot med viss glädje i Kina, då ju amerikanerna den senaste allt mer aggressivt anklagat kineserna för att bedriva hackattacker mot mål i USA. Då Kinas president Xi Jinping förra veckan mötte sin kollega Barack Obama, ska han ha fått förklarat för sig hur allvarligt amerikanerna ser på dessa attacker och att de genast måste upphöra.

Då amerikanerna inte lever som de själva lär, kommer det blir betydligt svårare att pressa kineserna vad gäller denna fråga i framtiden. Genast dök en rad övertydliga ledarartiklar angående detta upp i Kinas statliga media, exempelvis skrev Global Times:

“The United States has been always keen on putting itself on a high moral ground and accusing others,” said the editorial. “We should see clearly both the real side and hypocritical side of the United States. We cannot be stupid and naive.”

På Kinas mikrobloggar dök genast hundratusentals poster angående Snowden upp, som snabbt hat blivit lite av en idol här borta. En stor undersökning på Kinas internet visade att 78 procent av de tillfrågade ser Snowden som en frihetshjälte, 81 procent tycker att Kina bör ge honom politisk asyl, och endast 3 procent anser att han bör skickas tillbaka till USA.

Några kinesiska internetanvändare påpekar – förmodligen med rätta – att om Snowden hade varit kines och flytt till USA med liknande information, så skulle han ha bjudits på middag i vita huset och redan varit aktuell för Nobels fredspris.

Också i Hongkong arrangerades en stor demonstration till förmån för Snowden i lördags. Staden har en stark tradition av att gå man ur huse för att säga sitt, och ryggar inte tillbaka för känsliga ämnen såsom Falun Gong eller massakern vid Himmelska fridens torg. Även denna gång sparade man inte på orden, och svartmålade såväl Barack Obama som Hongkongs högsta politiska ledare CY Leung, för att denne ännu inte gått ut och officiellt garanterat Snowdens säkerhet.

Trots spöregn var något tusental demonstranter med för att överlämna ett öppet brev där man kräver av Hongkongs myndigheter att de ska skydda Snowden. Ett öppet brev lämnades också till det amerikanska konsulatet i Hongkong, där man krävde mer information och transparens om USA:s hackattacker mot Hongkong.

Amerikanska myndigheter har å sin sida gjort sitt bästa för att förklara vad de anser vara en avgörande skillnad mellan sina egna aktiviteter och de hackattacker som Kina ägnar sig åt. Kinaexperten Ken Lieberthal menar att USA:s informationsinsamling är av den typen som alla länder ägnar sig åt, medan kinesiskt industrispionage är något brottsligt som slår hårt mot USA:s småföretag och privatsektor.

Om detta stämmer eller inte spelar inte så stor roll, ty det framstår för allmänheten bara som hårklyverier och är knappast något som kommer få folk eller myndigheter i Kina att ändra uppfattning.

Vad kommer då hända med Edward Snowden nu? Anledningen till att han valde Hongkong som tillflyktsort, är enligt honom själv inte att fly från rättvisan, utan att kunna avslöja så mycket information som möjligt utan fara för sin egen säkerhet, och om nödvändigt slåss mot amerikanska myndigheter i Hongkongs domstolar, eftersom Snowden säger sig ha större tilltro till stadens rättssystem än det amerikanska.

New York Times påpekar att just Snowdens detaljerade material angående USA:s hackingattacker mot Kina och Hongkong, förmodligen kommer bli avgörande för hans framtida öde. Det finns en risk att denna känsliga information kommer få USA att begära att Snowden skickas hem igen så fort som möjligt. Men samtidigt finns också möjligheten att kinesiska myndigheter blir villiga att samarbeta med Snowden och skydda honom, för att få ta del av denna viktiga information.

Enligt lagen så är det i alla fall endast Hongkongs polisväsende som kan arrestera Snowden, och alltså inte personal från vare sig Kina eller USA. Däremot har polisen i Hongkong enligt lag skyldighet att underrätta sina kinesiska kollegor om relevant information som samlas in under arbetets gång.

Därför har Peking möjligheten att ta det lugnt. Om Snowden stannar i Hongkong längre än 90 dagar har han nämligen dragit över sitt turistvisum, och kommer därmed med största sannolikhet bli arresterad för denna överträdelse, varpå hans information faller i händerna på Hongkongs polis och därmed även Kinas myndigheter.

Samtidigt är det dock oklart om Snowden kommer tillåta detta, eftersom han själv säger sig handla utifrån moraliska anledningar, och Kina ju knappast är bättre än USA då det gäller frihet på internet.

Det hela står och faller med huruvida USA kommer begära att Snowden utlämnas till USA. I så fall måste myndigheterna i Hongkong ta ett beslut om de ska arrestera och utelämna honom eller inte, och alla vet att det beslutet i stort sett kommer tas i Peking.

Vad Peking i så fall gör är svårt att avgöra. Om man lämnar ut Snowden går man miste om viktig information och retar dessutom upp allmänheten, särskilt i Hongkong. Om man vägrar lämna ut Snowden kommer det säkerligen innebära ordentligt försämrade relationer med USA.

Ändå får man säga att det är Kina som sitter med trumfkortet i denna situation. Amerikanerna har förlorat rejält med rykte och kan inte längre anklaga kineserna för hackattacker. Vad Snowden kan göra efter 90 dagar då visumet går ut är oklart, exempelvis har den brittiska regeringen redan varnat flygbolag om att inte släppa på Snowden på något flyg med destination Storbritannien.

Detta är kort sagt en historia som kan sluta hur som helst.

9 juni 2013
afghanistan

Kinas oljiga tentakler i Irak och Afghanistan

Det är knappast någon hemlighet att Kina bedriver en politik i Afrika som syftar till att plocka hem en del av kontinentens naturtillgångar.

Detsamma sker i exempelvis olje-rika Venezuela, samt gamla ryssrepubliker som Tajikistan och Turkmenistan, vilka svämmar över av naturgas.

Det relativt resursfattiga Kina behöver allt mer råvaror till sin tillväxtmotor, och enligt amerikanska källor investerar kineserna nu över tolv miljarder dollar om året i olje- och gasfält runtom i världen. Alldeles nyligen passerade man USA och blev världens största oljeimportör.

Importen och investeringarna kommer med största sannolikhet att öka ytterligare, då Kina nu ser sin chans att utvinna råvaror från gamla konflikthärdar som Irak och Afghanistan.

Redan i dag köper Kina över hälften av de 1,5 miljoner fat olja som Irak producerar dagligen. Det är en andel som man vill öka, med hjälp av de tiotals miljarder kronor som kinesiska oljeföretag nu investerar i Irak varje år.

Liksom är fallet i Afrika, så har de statliga kinesiska oljeföretagen flera viktiga fördelar gentemot sina västerländska konkurrenter, då det gäller att utvinna olja i Irak. Deras främsta målsättning är nämligen inte att gå med vinst, utan att utvinna den olja som Kina behöver för sin ekonomiska utveckling.

Då de saknar vinstkrav och heller inte har några aktieägare att tillfredsställa, behöver de kinesiska oljebolagen inte skriva lukrativa kontrakt på framtida oljereserver för att hålla investerare vid mods. Man behöver inte betala några utdelningar, och inte heller ställa några politiska krav.

Kineserna har inga problem att acceptera den irakiska regeringens regler och lagar, och klarar av den relativt lilla vinstmarginalen som tydligen gäller vid oljeborrning i Irak jämfört med många andra platser.

Därför har de kinesiska jättarna en ljus framtid i Irak. En chef vid Iraks oljeministerium menar att det ”inte finns några några problem” i samarbetet med kinesiska oljeföretag, och säger till New York Times att skillnaden är stor mot tröga västerländska bolag som Exxon, BP eller Shell.

Kina har nyligen byggt en egen irakisk flygplats nära gränsen till Iran, och kommer snart börja flyga direkt till Baghdad från både Peking och Shanghai. Även från amerikanskt håll uttrycker politiker och tjänstemän missnöje över att ”man har förlorat” racet om den irakiska oljan, och att USA:s militär de facto har säkrat Kinas oljeförsörjning från Irak.

Trots allt prat om Afrika, och trots att Kinas oljeimport från Iran har minskat betydligt de senaste åren, så importerar landet ändå hälften av sin olja från Mellanöstern. Irak är en stor anledning till detta, vilket visserligen väcker en viss bitterhet hos amerikanerna. Men samtidigt innebär den lyckade kinesiska oljeutvinningen i Irak även att världspriset på olja förmodligen kommer hållas nere de kommande åren.

Mönstret från Irak går igen i Afghanistan; när utländska trupper drar sig ut, kommer Kina in med investeringar på stor skala. Nyligen har Kina dragit igång tre projekt i Afghanistan som vardera innebär flera miljarder dollar i råvarurelaterade investeringar.

Enligt tidningen Pakistan Observer sitter Afghanistan på världens största reserver av koppar, till ett värde av över 10 biljoner kronor i närheten av Kabul. I landets norra delar finns även minst 1,6 miljarder fat olja och enorma mängder naturgas.

Kinesiska företag har redan nu skaffat sig rättigheter till såväl koppar som olja. Ett kinesiskt kopparföretag har just investerat över 10 miljarder kronor i Afghanistan, vilket ändå är fyra gånger mindre än de kinesiska investeringar som gjorts i afghansk olja.

Kina har de senaste åren försökt närma sig Afghanistans nya regering genom handel, och inte genom krig. Redan i dag uppgår handeln mellan de båda länderna till nästan fyra miljarder kronor.

Enligt The Atlantic har Kinas handel och investeringar redan gjort politiska avtryck i Afghanistan:

Until two years ago, Chinese strategists regarded Afghanistan as solely an American concern: Washington broke it, and Washington should have to put it back together. Now, Chinese state-owned enterprises (SOEs) are the largest investors in Afghanistan’s extractive sector and Afghan officials speak of Chinese investment as central to ensuring that the national government in Kabul will remain in power after 2014.

Detta är viktigt för Kina. För i motsats till Irak, så är Kina beroende av politisk stabilitet i Afghanistan. Landet gränsar nämligen till Kinas oroliga Xinjiang-provins, där den muslimska minoritetsbefolkningen uigurerna vill upprätta en självständig stat.

Detta är en potentiell säkerhetsrisk för kinesiska företag; att extrema krafter inom Afghanistan kan komma att motsätta sig framfarten för kinesiska aktörer. Därför har Kina, enligt USA Today, redan åtagit sig att utbilda afghanska polisstyrkor.

Hur det än må vara med säkerheten i gamla konflikthärdar är alltid bedrägligt att spå i. Klart är i alla fall att Kina har ett stort försprång vad gäller råvaror inte bara i Afrika, utan även krigströtta länder som inte längre vill ha med väst att göra.

Och visst är det väl smart realpolitik: Samma tiotals miljarder dollar som USA och Nato har spenderat på krig i Irak och Afghanistan, väljer kineserna att investera i de båda ländernas olja och naturtillgångar.

7 juni 2013
Barack Obama

I dag möts Xi och Obama

De senaste dagarna har Kinas nya president Xi Jinping åkt runt i Mexico, Costa Rica och Trinidad. Under resans gång har en rad nya handelsavtal skrivits på, och Kina har även gett cirka 20 miljarder kronor i olika slags lån till Karibien.

I dag anländer Xi till en semesterort i Kalifornien, där han under dagarna två ska träffa sin amerikanska kollega Barack Obama. Detta möte är ju så klart viktigare än de i Karibien. Men räkna inte med några handelsavtal, lån eller andra konkreta beslut.

Det viktiga med detta möte är nämligen inte vad man kommer fram till. Anledningen till att presidenterna för världens två största ekonomier träffas på en semesterort, är att de helt enkelt ska lära känna varandra.

Relationen Kina-USA är i dag sämre än på många år. Det handlar om datahacking, mänskliga rättigheter, Syrien, Iran, Tibet, intellektuella rättigheter, åtgärder för att sabotera för varandras storföretag. Samtidigt pågår en kapprustning i Östasien, där USA numera har som uttalad policy att fokusera mer av sina militär trupper till regionen.

Då diktatorn Mao Zedong 1972 träffade kommunistfobikern Richard Nixon, kom man på förhand överens om att lägga fundamentala skillnader vid sidan av, för att tala om saker som låg i båda ländernas intresse.

Det är något liknande vi ser mellan Xi och Obama nu. Det är exempelvis helt meningslöst för amerikanarna att börja skälla på Xi för situationen i Tibet, eftersom det inte kommer innebära att Kina ändrar sin ställning i frågan, särskilt eftersom Kina på många vis är starkare än någonsin gentemot USA.

USA vet givetvis om detta, och för att mötet inte ska gå till spillo, kommer man istället tala om frågor där båda sidor är beroende av samarbete. Som klimat och ekonomi. Kanske kan man komma överens om att dela miljöteknik, eller normer då respektive lands företag investerar inom den andres gränser, även vad gäller intellektuella rättigheter.

Men som sagt, vänta er inget banbrytande eller konkret. Detta möte är till för att skapa förtroende mellan de båda ledarna. Att lära känna varandra utan det släptåg av diplomater, journalister och säkerhetsvakter som ett officiellt statsbesök innebär. Utan färdigskrivna tal och hårdknutna slipsar.

Genom att kunna samtala i lugn och ro om frågor som Nordkorea, datahacking och militär kapprustning, kan de båda skapa en förståelse för varandra som kan vara ovärderlig då det gäller att undivka framtida missförstånd.

Och det finns en bra möjlighet att Xi och Obama kommer bättre överens än vad var fallet med Kinas stela ex-president Hu Jintao, som under internationella konferenser ofta höll sig på hotellrummet då övriga ledare minglade runt med varandra.

Xi Jinping är helt annorlunda. Han talar engelska, gillar NBA-basket och har en dotter som pluggar på Harvard. Redan 1985 åkte han runt i USA på en forskarresa.

Vad man kan lägga märke till på gatorna i Peking, och runt om i Kina, är att kineser och amerikaner inte hyser något förakt för varandra då de i själva verket träffas. De blir ofta bra vänner, och ser ofta upp till varandras egenskaper som självförtroende och innovation (USA), eller flit och uppoffring (Kina).

Redan på mitt universitet här i Peking kunde man se att ju mer kineser och amerikaner umgicks, ju mer upptäckte de att de hade gemensamt, och ju nyfiknare och vänligare blev det gentemot varandra. Det vore inte otroligt om detsamma gällde även bland diplomater och presidenter.

Men till skillnad från vid mitt universitet här i Peking, så är kvalitetstid mellan politiker något mycket ovanligt i dag. Just därför är det fantastiskt att de båda presidenterna kan mötas på en semesterort, utan krav på framgång eller någon strikt agenda.

Jag ser helgens möte som början på några års förbättring i relationen Kina-USA, till de bådas fördel, samt hela omvärldens.

5 juni 2013
EU

Handelskrig Kina-EU nu i full gång

För ett par veckor sedan varnade jag här på Finansliv för att EU-kommissionen var i färd med att utlösa ett handelskrig med Kina, i och med planerna att inför strafftullar på kinesiska solpaneler och telekomutrustning.

Nu har detta krig börjat.

Under gårdagen klargjorde nämligen EU-kommissionen att dessa tullar nu bli verklighet, i alla fall vad gäller solpanelerna, som från och med i morgon beskattas med 11,8 procent extra fram till augusti i år.

Om ingen överenskommelse nås mellan Kina och EU innan dess (läs: om Kina inte frivilligt höjer priset på sina solpaneler), så kommer straffskatten höjas ytterligare, till nästan 50 procent. Om EU-kommissionens Karl de Gucht fick bestämma på egen hand, så skulle skatterna höjas med så mycket som 88 procent.

Kina har hela tiden – med rätt eller orätt – menat att dessa strafftullar är nonsens, eftersom man inte alls anser att landets solenergiföretag ägnar sig åt prisdumpning.

Den kinesiska reaktionen blev också snabb; redan i dag meddelades att en utredning skulle tillsättas för eventuella extraskatter på europeiskt vin som importeras till Kina.

Inga detaljer angående omfattning eller föreslagen skattesats har angetts om den kinesiska utredningen. Men landets myndigheter menar att inhemska vinproducenter klagar över att billigt europeiskt vin väller in till Kina allt fortare – vilket ju är fallet i motsatt riktning med solpaneler och telekomutrustning.

Det tog alltså bara en dag innan kineserna kom med sitt listiga drag.

Tyskland – och även Sverige – som högljutt motsatte sig straffskatterna på kinesiska solpaneler, drabbas knappt alls av eventuella åtgärder mot vinexport. Intressant är även att Hongkong kommer undantas från de kinesiska myndigheternas utredning, även fast staden är en stor importör av franska viner. Anledningen tros vara att det främst är brittiska företag som exporterar vin till Hongkong, och inte heller britterna var för strafftullar på kinesiska solpaneler.

Det rör sig alltså alldeles säkert om en hämnd. Det land som har mest att förlora är Frankrike, var vinexport till Kina har sexfaldigades under perioden 2007-2011.

Frankrike står nu för 71 procent av allt vin som exporteras från Europa till Kina (exklusive Hongkong); cirka 140 miljoner liter som varje år inbringar 546 miljoner euro till fransmännens handelsbalans.

Italien och Spanien står för en stor del av den återstående exporten, värd 77 respektive 89 miljoner euro för de båda länderna, vars ekonomi ju redan är i kris.

Det är knappast någon slump att Frankrike, Italien och Spanien alla var med och stödde förslaget om skatter på de kinesiska solpanelerna.

Med tanke på kinesiska varningar, kan ju denna svarsåtgärd inte ha kommit som någon överraskning för varken Frankrike eller EU-kommissionen. Icke desto mindre svarar de båda med bångstyrig ”tuffhet”.

Frankrikes president Francois Hollande uppmanade alla 27 EU-länder att träffas, och manade till solidaritet” från övriga medlemsländer då det gäller att enas i handelspolitiken gentemot Kina.

Frankrikes handelsministerium avfärdade den kinesiska utredningen som ”olämplig och klandervärd”. Man varnar till och med Kina för ett utökat handelskriget (sic), om Kina inte följer Världshandelsorganisationens regler.

Det är kaxigt och osmart av fransmännen. Som Reuters påpekar är detta bara en liten knäpp på nosen. Tänk vad det skulle få för effekter om kineserna införde strafftullar på högteknologiska varor, som exempelvis franska Airbus-plan.

Så om detta handelskrig fortsätter, vilka sektorer står näst på tur? Vilka företag kommer drabbas, eller tjäna, på konflikten?

En av vinnarna hittills är i alla fall den kinesiska vintillverkaren Changyu, vars aktie steg med över 6 procent under dagens handel.

20 maj 2013
Ericsson

Handelskrig på gång mellan Kina och EU

Under den senaste veckan har EU-kommissionen med belgaren Karel de Gucht i spetsen riskerat skada Europas handelsrelation med Kina genom att i två onödiga och klumpiga fall hota till höger och vänster med utredningar och straffskatt.

Det började med att man efter en utredning nyligen kom fram till beslutet att införa en straffskatt på kinesiska solpaneler.

Solkraft är en storindustri i Kina, och tillika ett viktigt steg i ledet för landets planer att utöka andelen grön energi och minska sitt beroende av smutsiga kolkraftverk. Uppbyggnaden av denna sektor har gått fort, och landet exporterar i dagsläget solpaneler för nästan 200 miljarder kronor om året till Europa, vilket så klart hjälper även vår kontinent att frigöra sig från fossila bränslen.

Märkligt nog är det en utveckling som EU-kommissionen vill sätta stopp för. Man menar nämligen att kineserna prisdumpar sina solpaneler, vilket drabbar lokala tillverkare negativt. Därför ska nu en importskatt på upp till 68 procent införas på de solpaneler som kommer från Kina till Europa.

Jag känner det berättigat att fråga: I en tid av klimatkatastrof, är det viktigare att EU-kommissionen räddar något hundratal europeiska jobb, än att hela vår kontinent får tillgång till billiga solpaneler?

Det andra fallet är nästan identiskt och rör telekomindustrin, där Kina expanderar med rasande fart. I fjol fördubblade kinesiska telekombolaget Huawei sin marknadsandel i Europa. Tillsammans med den något mindre kinesiska aktören ZTE, har Huawei nu ungefär en fjärdedel av marknaden för telekomutrustning i Europa. Detta givetvis delvis på bekostnad av företag som Ericsson, Nokia-Siemens och Alcatel-Luacent.

EU-kommissionen anser således att Huawei och ZTE helt enkelt erbjuder för billiga varor och tjänster. Detta, menar man, måste bero på bidrag och subventioner från de kinesiska myndigheterna, och man vill nu ”skydda” en av Europas viktigaste industrier.

Därför meddelade Karel de Gucht i veckan att EU-kommissionens håll ”principiellt erkänner” tillsättningen av en utredning angående subventioner och prisdumping av kinesisk telekomutrustning.

Enligt Economist kommer denna utredning inte att påbörjas riktigt ännu, för att EU-kommissionen ”vill ge tid till förhandlingar”. Vad det ska förhandlas om är dock svårt att förstå. De kinesiska företagen menar nämligen å sin sida – med rätt eller orätt – att deras konkurrenskraftiga priser beror på innovation och billiga omkostnader. (Och visst, man kan ju jämföra snittlönen för de anställda i Huawei och Ericsson)

Och intressant är dessutom att de europeiska aktörerna själva motsätter sig EU-kommissionens ambition om straffskatt för de kinesiska företagen. Talesmän för såväl Ericsson som Alcatel-Lucent sade i veckan rätt ut att man inte vill se några handelshinder i form av skatter mot de kinesiska konkurrenterna.

Anledningen är enkel; de europeiska telekombolagen har större marknadsandelar i Kina än vad Huawei och ZTE har i Europa. Man är orolig för att EU-kommissionens så kallade ”skyddsåtgärder” kommer resultera i liknande straffskatter från Kinas håll.

Detsamma gäller även i fallet med solpanelerna. Tysklands ”ekonomiminister” Philipp Roesler sade under gårdagen att EU-kommissionen begår ett ”grovt misstag” genom att ta till hot snarare än att lösa eventuella problem med dialog och förhandlingar. Roesler varnar även för att dessa hot kan få oanade konsekvenser.

Och mycket riktigt så är kineserna upprörda. Kinesiska handelsministeriets talman Shen Danyang citerades i torsdag i statliga China Daily där han varnade EU för dessa åtgärder, och menade att ingen av sidorna kommer tjäna på detta.

”Inte bara de berörda industrierna kommer påverkas. Kina kommer vidta motåtgärder och resultatet kan till slut bara bli förluster för båda sidorna”, sade Shen och tillade att den skada som EU-kommissionens upprepade utredningar orsakar handelsrelationen mellan Kina och EU inte ska underskattas.

Jag misstänker själv följande koppling: Karel de Gucht är belgare. Det belgiska telekombolaget Option är en av de mest högljudda motståndarna till de kinesiska konkurrenternas framfart i Europa, förmodligen för att Option inte har några större affärer i Kina.

I januari 2011 skrev jag en artikel om hur Option, tillsammans med ett antal europeiska fackföreningar, drog Huawei och ZTE inför Europaparlamentet med anklagelser om prisdumpning och ”orättvisa lån” från de kinesiska myndigheterna.

Option drog sedan tillbaka anmälan, efter att ha fått 33 miljoner euro från Huawei i en överenskommelse om ”partnerskap” som påminde om en förlikning.

Kan det vara så att Karl de Gucht lyssnar på röster från hemmaplan? handlar Egenintressen och gammal hederlig lobbying?

Vad det än beror på, så snälla någon gör något! Låt inte EU-kommissionen förstöra vår tillgång på billig solkraft, samt den öppna handel som är vital för såväl EU:s som Kinas välstånd!