ad
15 maj 2012
behavioral finance

CFA I: Möte med Montier

Nu är jag tillbaka från Chicago. Det blev inget bloggande på grund av en förkylning. I några inlägg ska jag sammanfatta mina intryck från en lärorik CFA- konferens.

Jag har alltid haft och kommer alltid att ha en förkärlek för folk som talar klarspråk. Därför var första sessionen med öppningstalaren James Montier från GMO ett positivt möte.

Montier, lite rund och orakad, äntrade scenen i svart pikétröja och slitna jeans.

Läs Montiers hela tal! Eller se det här! Montier börjar vid 18.40.

Om du inte förstår all finansteori så gör det inget. Hans budskap bör gå fram ändå.

Talet är en svidande kritik av teoretisering av finans och övertro på teoretiska modeller. Det är också ett exempel på en stark trend av behavioral finance.

 

Som privat investerare tog jag fasta på följande saker:

1. Sunt förnuft räcker långt när du ska placera dina pengar och lyssna inte på alla ”experter”.

2. Volatilitet är inte risk! Risk är permanent förstörelse av kapital.

3. Sikta på en robust portfölj och inte en optimal portfölj!

4. Det kommer tyvärr en ny bubbla och kris. US Treasuries? Det svåra är att stå vid sidlinjen när andra gör stora kortsiktiga vinster.

 

Jag kommer att följa vad James Montier säger och skriver liksom jag följer andra tänkare som jag respekterar: Paul Krugman, Malcolm Gladwell och Hans Rosling.

28 maj 2013
ekonomiskt beteende

I Norge blev jag fascist

Älskade Sverige, jag saknar dig. Varit i Sverige en hel del de senaste månaderna. Vilket utbud!

Vilka fantastiska restauranger! Innan jag flyttade till Norge trodde jag aldrig att jag skulle få en känsla av överflöd till löjligt låga priser i Sverige. Bara en sån sak som att shoppa loss på Systemet för att det är så förbannat billigt.

Coop Bäckebol i Göteborg. Wow!!! Titta på alla grejer!!! Jag och min fru var helt uppspelta av en sån jätteaffär med allt man behöver.

45 spänn för en skånsk Capriciossa. Var tvungen att fråga om priserna på menyn var uppdaterade.

Pontus vid Stureplan. Härmed utnämner jag Pontus expresslunch efter kl. 13 till förmodligen världens mest prisvärda lunch. 89 spänn för högklassig mat, fräsch sallad, hembakat bröd och småkakor till kaffe eller lösviktste. Alltså billigare än Big Mac-meny i Norge. Sådana lunchställen finns för övrigt inte i hela Norge.

 

Världens sämsta matkultur

Tillbaka i Norge blir man smått deprimerad av norrmännens matvanor.

Fryspizza-knarkare. När ICA kör tillbud med 40 procents rabatt på Grandiosa är frysdiskarna redan helt länsade på onsdagen. Unga, familjer och pensionärer, alla sitter och knaprar på intorkad pizzadeg med häst, fusksalami eller vad det är.

Toro. Hel- och halvfabrikatstillverkare med förpackningsbilder som direkt retar kräkreflexen.

Gilde. Korv och charkuteri, alltså extremt dyrt potatismjöl.

Majonnässallader. En av de största kyldiskarna i norska livsmedelsbutiker är färdiga majonnässallader. Ni vet räksallad med 2 procent räkor.

Det norska ost-utbudet har jag redan behandlat i ett tidigare inlägg. Och ja, tacon har kommit till Norge också.

 

Nu är jag matfascist

Det paradoxala är att det begränsade utbudet och de höga priserna har gjort att jag äter bättre än någonsin. Jag har anpassat mitt ekonomiska beteende till nya förutsättningar. Världens sämsta matkultur har gjort mig till matfascist.

Norska medelklassrestauranger har vi slutat gå på, vilket jag skrivit om tidigare. Halv- och helfabrikat är förbjudet.

Vi har börjat baka vårt eget bröd, vilket vi aldrig gjorde i Sverige. Den norska industribrödskulturen är till och med sämre än Sveriges och dessutom till hutlösa priser. Gör också vår egen glass. Nej, jag betalar inte 75 NOK för en Ben & Jerry’s.

Och det är inga problem. Det finns utmärkta råvaror till bra priser även om tullmuren begränsar utbudet.

Fisk. Färskare än i Sverige. Lax minst en gång i veckan. Med Salma gör du enkelt fantastiskt god sashimi på 5 minuter till okej pris.

Skaldjur. Blir ofta hummersoppa, kungskrabba och blåmusslor. Toppklass när det är säsong. Kan få 1 kilo musslor för 30 NOK så utsökt Moules Marinières för under 20 NOK per person.

Fläskkött. Ofta annorlunda styckning. Norrmän, liksom jag, gillar fett och ben mer än svenskar. Också tror jag att det är småskaligheten som gör att fläskköttet smakar bättre i Norge.

Nötkött blir det ytterst sällan. För dyrt och dåligt i Norge.

Vår matbudget är 4 500 NOK per månad, inkluderar inte direktimporterade viner. Jag tycker det är sanslöst lite för en tvåbarnsfamilj i en av världens dyraste städer. Och ändå äter vi godare och nyttigare än någonsin.

I Stockholm var det för enkelt och förrädiskt billigt att äta ute och att ta genvägar i mataffären.

 

Genuina turisttips

Vad ska du då äta om du kommer till Oslo? Ät det genuina. Jag har några konkreta tips.

Norge är bäst på sushi i Norden tack vare råvarorna. Alex Sushi rekommenderas. Men även sunksushin är mycket bättre i Oslo än i Stockholm, där man kunde få vilken halvrutten lax som helst.

Gourmetrestauranger, som Maeemo och Bagatelle, kostar ungefär lika mycket i SEK som topprestaurangerna i Sverige så jämfört med lokal Big Mac och med tanke på norska löner är det klart billigare med fine dining i Norge än i Sverige.

Prova också prisvärda vietnamesiska och pakistanska/indiska restauranger. Två av Norges största invandrargrupper är från Vietnam och Pakistan.

Fler inlägg om: , , , ,
5 maj 2013
Norge

Å-chocken

När jag läste en bok för min äldsta dotter så upptäckte jag till min stora förvåning att det norska alfabetet slutar med æ, ø och å. Det hade jag ingen aning om.

Ju längre tid jag är i Norge desto mer fascinerande är det att se alla små skillnader. De flesta anser nog att Sverige och Norge är två av de mest lika länderna i hela världen. Men ändå är nästan allt olika. På det sättet är ingenting likt för antingen är något likadant eller så är det inte det.

1. Trafikregler

I Norge får man parkera mot körriktningen. Ett antal gånger har jag trott att jag ska frontalkrocka. Men då är det någon som vill knipa åt sig en plats och kör på höger sida om mig längs trottoaren.

I Norge får man parkera 5 meter från korsning. I Sverige är det 10 meter från korsning.

2. Utsvultna barn

I världens rikaste land får barnen ingen mat på offentliga dagis eller i skolan. Ja, det är sant. Det är matpakke som gäller.

Oftast består en gymnasists lunch av en halvliters Coca-Cola och boller på Kiwi eller Narvesen. Boller är förmodligen definitionen av tomma kalorier. Vita söta vetebullar. Äter nån det i Sverige längre förutom när det är dags för semlor? Bullar av bröd, frallor, heter rundstykke på norsk.

Men vuxna får mat på jobbet. Egen matsal är mycket vanligare i arbetslivet än i Sverige. Telenor och andra storbolag har egen kantine med gratis mat.

3. Bomarknaden

I Norge är det en helt annan bostadsmarknad. Alla ska äga sin bostad. Så det är ägarlägenheter och aktielägenheter. I Sverige äger nästan ingen sin lägenhet.

4. Avdragsregler

I Norge får man dra av dagisavgift. Det går även bra att dra av pendling till jobbet fast man inte haft några faktiska kostnader för det. Avdraget eller fradraget som det heter på norsk (avdrag är amortering) baseras helt på avståndet till arbetsplatsen. Sen om du cyklar, tar bussen eller kör bil är upp till dig.

 

Frågan jag ställer mig hela tiden är varför? Varför är det på detta viset?

Varför har man i Sverige kommit fram till att det inte är okej att parkera mot körriktningen medan man i Norge kommit fram till att det är helt okej att parkera mot körriktningen? Finns det vetenskapliga bevis för att det ena är bättre än det andra? Eller har svenskar och norrmän olika trafikgener? Förmodligen finns det varken vetenskapligt underlag eller olika trafikgener.

Från början tror jag att det är slumpen och framför allt politik som avgör. Sen när det väl är bestämt och blivit en del av systemet är det mycket svårt att förändra.

En reform om skolmat är omöjlig att genomföra i norska städer. Tänk själv om en Oslo-skola måste bygga en matsal för 500 elever plus ett storkök som uppfyller alla krav. Det går inte. Det är försent.

I Sverige har det gjorts försök med ägarlägenheter men jag tror att det är dömt att misslyckas eftersom folk inte är vana vid det och blir osäkra på prissättningen. Det kommer i alla fall att ta mycket lång tid.

Människor anpassar beteenden, framför allt ekonomiska, till lagar och regler. Det är därför det blir motsättningar vid reformer eftersom det alltid finns vinnare och förlorare på varje samhällelig förändring. Politikens kärna.

Fler inlägg om: , , , ,
26 mars 2013
Norge

Den norska flaksen

I somras parkerade en stor och massiv bil nedanför vår balkong. På fälgarna på det svarta monstret stod det RR.

Det var andra gången i mitt liv som jag sett en Rolls Royce på riktigt. Alltså inte på bilutställningar eller liknande. Första gången såg jag två stycken runt Rodeo Drive i Los Angeles. Båda var också Phantom, men blåa med den där silvriga motorhuven.

Rodeo Drive, Los Angeles, California och Skillebekk, Oslo, Akershus.

Med tanke på de norska bilpriserna så tippar jag på en åttasiffrig prislapp.

DSC_1565

En hel del artiklar i både norsk och svensk media handlar om Norges välstånd och miljarder. I de svenska anar i alla fall jag en underliggande avundsjuka. Jag tror många svenskar faktiskt kommer att njuta lite om Norge åker på en finansiell käftsmäll. Dumt eftersom Norge är Sveriges största handelspartner tillsammans med Tyskland.

Men än så länge rullar det bara på. Ett antal faktorer har skapat den perfekta välståndsstormen.

Oljan fixade stålarna

Med ett oljepris på över 100 dollar per fat pumpas miljarderna bokstavligen in i ekonomin och på bankkontot. Vare sig det är en vanlig löntagare, delägarna i Pareto eller den norska oljefonden.

Deng Xiaoping fixade prylarna

Hela världen ska tacka Deng men särskilt Norge. Utan den lille store ledaren hade inte oljepriset varit där det är i dag. Dessutom har Kina tillsammans med Sydkorea försett Norge med billiga varor, från små leksaker till gigantiska fartyg.

EU fixade städningen

Arbetskraftsinvandringen från EU har förhindrat överhettning och pressat ned inflationen. Polacker städar och renoverar medan svenskar tar betalt på ICA och kommer med ölen på baren.

Finanskrisen fixade räntorna

Krisen i Europa har resulterat i sanslöst låga räntor för en ekonomi som Norges. Den låga räntan ger lägre boräntor samtidigt som en möjlig kronförstärkning förhindrar kraftiga räntehöjningar på ett bra tag.

Allt det tillsammans har skapat ett ekonomiskt välstånd som världen inte tidigare skådat. Aldrig har så många vanliga människor arbetat så litet och varit så rika. Nästan alla som har permanent uppehållstillstånd i Norge är teoretiskt sett miljonärer.

Särskilt norrmän som börjar närma sig pensionen har haft en sällsynt flaks. Till exempel mellanchefer inom finans eller oljeindustrin som ska sälja villan i Oslo-området. Snart är de i Spanien med god pension, golfklubbor och en finansiell portfölj på över 10 miljoner NOK.

Givetvis är inte norrmän smartare eller flitigare än några andra. Som det mesta i livet är det ren slump som avgör. Läs den här artikeln och jämför med en annan grupp som nog är precis lika smarta och flitiga. Välutbildade amerikaner i 30-årsåldern.

De hade bara oturen att komma in på fel marknad vid fel tillfälle. Villa i Las Vegas, Nevada, 2007 jämfört med villa på Nordstrand, Oslo, 1993.

Alldeles för många människor tror att talang, skicklighet och hårt arbete ger framgång. Ju högre upp i hierarkin desto större är sannolikheten att du träffar på dem som tror att deras framgång beror på deras egen förträfflighet.

Tänk om följande personer varit födda 20 år tidigare: Roman Abramovitj, Bill Gates, Michael Jackson och Barack Obama. Att alla fyra har talanger och jobbat hårt vet vi men inte en chans att de hade varit kända för det som de är kända för i dag.

Så är det bara. Vi kan kalla det strukturer.

Fler inlägg om: , ,
4 mars 2013
Norge

Chanslösa mot Norge

Så var vintersporternas VM-månad över. Vi var chanslösa. Norge, vi ger oss!

Men vi ska vara nöjda. Efter att ha bott i Norge så har jag insett att det är en helt annan vintersportkultur. Går inte ens att jämföra med Sverige. Det är faktiskt en bedrift att vi kan konkurrera med Norge, som tagit flest medaljer i vinter-OS genom tiderna.

Skidor en del av livet

I mitt Facebook-flöde finns två personer som vintertid regelbundet postar inlägg om längdåkning.

Båda är före detta kollegor från SVT Sport så egentligen är de diskvalificerade. Den ena är från Haparanda. Och den andre är producent för Vinterstudion. Så brett är längdåkningsintresset i Sverige.

Jag har aldrig träffat någon i Sverige som tränat eller tävlat i alpint eller längdåkning som barn (räknar inte Kalla med flera i jobbet) eller det är möjligt att jag har men det är inte ett ämne som bara sådär dyker upp vid ett svenskt lunchbord. Precis som hur föret var i helgen eller vilken smöring som är bäst sällan diskuteras.

I Norge är skidor en del av livet. Bara på mitt jobb i Oslo har vi två som tävlat i alpint och längdåkning upp i ungdomsåren. Nivån åka på träningsläger i Österrike. Och de är bara vanliga urbana Oslobor. Nästan alla i Norge har möjligheten att träna och satsa på en vintersport. I Sverige är det en liten andel.

Jag växte upp med Thomas Wassberg och Gunde Svan på 1980-talet. Då trodde man att så ska det vara. Nu har jag insett att det var en onormalt bra era för svensk längdåkning och en onormalt dålig era för norsk längdåkning.

Pengarna styr

Som vanligt så spelar stålarna en stor roll. Stort intresse innebär fler sponsorer och mer pengar. De norska längdåkarna har de överlägset största resurserna. Och de tjänar mycket mer pengar än övriga länders längdåkare. Vilket i sin tur leder till att ännu fler kan satsa och drömma om att bli proffs.

Jag träffade skidskytten Ole Einar Björndalen i somras. Han skulle på businessmöte i samma byggnad som min fru jobbar. Han ville dock inte berätta med vem.

bjorndalen

Jag känner inte till Johan Olssons ekonomi men det känns inte som om han springer runt Stureplan och diskuterar miljoninvesteringar. Tror inte heller att han har en BMW X6 M.

I Norge vill direktörer gärna få lite träningstips av skidkungarna och de är beredda att betala för det. Eller rättare sagt företagen de jobbar för gör det genom sponsring. Precis som direktörer i andra länder gärna slår några bollar med Roger Federer eller går en runda med Tiger Woods.

Så stark kultur, mest know-how och de största resurserna ger segrar precis som inom alla andra områden. Tur att Norge inte har 15 miljoner invånare. Det hade dödat sporten.

Fler inlägg om: , ,
13 februari 2013
ansvar

Längtan till lasagnefabriken

Följer hästlasagnen med spänning. Den säger så mycket om dagens globala ekonomi och våra konsumtionsmönster.

Många har ju käkat häst. I alla fall om du beställt en plankstek och en stor stark för 99 kronor i Stockholm city eller för den delen oxfilépizza. Det visste du väl?

Som vanligt gäller det bara att tänka logiskt. Trav är ju en svensk folksport. Och hur många hästar blir en Victory Tilly eller en Commander Crowe? 1 på 100, 1 på 1000? Jag vet inte. Men jag vet att de hästar som inte når V75 vill ingen betala matlappen för. Jo, det heter så på travspråk. En matlapp – prispengar som räcker till mat fram till nästa lopp.

 

Den ansvarslösa outsourcingen

I vår värld är det knappt något stort konsumentföretag som har egen tillverkning längre. Det gäller inte bara färdigmat utan också hemelektronik, kläder, leksaker och de flesta enkla konsumentprodukter. Från Findus och IKEA till Hennes & Mauritz och Apple.

Det är skönt. Då slipper man ansvar. Inget personalansvar. Inget miljöansvar. Inget hälsoansvar.

Med mer komplexa och mindre standardiserade produkter som tvättmaskiner, bilar och flygplan så är dock produktansvaret mycket större. Bäst att göra det själv helt enkelt.

En felkonstruerad flygplansmodell kan vara slutet för hela Boeing. Medan en felsydd t-shirt från H&M bara är en axelryckning.

 

Fabrikslängtan

En reaktion mot detta har blivit att vi börjat åtrå egenproducerat. Vi längtar tillbaka till Anderssons, Petterssons och Lundströms fabrik.

Det har börjat poppa upp små mindre butiker lite varstans som säljer halvlyxprodukter till medelklassmänniskor. De heter matvarufabriken, lakritsfabriken, chokladfabriken, glassfabriken, korvfabriken och så vidare.

Vi vill ha en äkta lasagnefabrik. Två italienska gubbar, som Antonio Carluccio och Gennaro Contaldo, som frossar i Italian slow food. Så vill vi ha vår lasagne.

Vi längtar efter den genuina känslan. Vetskapen om att personen som säljer också har tillverkat produkten själv med sina egna händer. Med kärlek, passion och stolthet. Långt bort från ett nedmalt rumänskt hästlår.

De mest respekterade varumärkena bygger på egen produktion. Gediget hantverk ger substans och kvalitet. Och inte bara snygga loggor och förljugen livsstilsreklam. Ta till exempel Patek Philipe och Rolls-Royce. Tänk om det skulle komma fram att en Calatrava eller en Phantom sätts ihop av nepalesiska barn i Indien.

 

Konsumentmakt

I färdigmatsbranschen, till skillnad från klockor och bilar, finns det ingen status alls så det blir ett race to the bottom. Mycket av den globala konsumentmarknaden handlar i dag om att designa och marknadsföra snarlika produkter på ett smartare sätt än konkurrenten för att kunna ta ut ett högre pris.

För mig är det en gåta att normalt begåvade människor kan betala otroliga överpriser för bomullstyg (t-shirts) och plastbitar (solglasögon) bara för att Madonna eller någon annan kändis vid kanske inte mer än ett tillfälle (reklamfotograferingen) haft dom på sig.

Vi vill ha det genuina och unika men ofta så är vi inte villiga att betala för det. Vi konsumenter fuskar också och lurar oss själva.

Vi kan därför inte bara beklaga oss. Även om det naturligtvis ska finnas offentliga kontrollinstanser som kan avslöja fusk. Vi konsumenter bestämmer i stor utsträckning vad som produceras för det är vi som betalar.

Men är vi beredda att betala? För ett gott samvete? För en lasagne med nötkött? Och inte bara bekvämlighet och dyr marknadsföring.