Stolt för att jag är lik

Publicerat den 30 september 2010 kl. 10:33

Jag såg Margot Wallström på TV i går. Hon talade inför FN. Det är absolut inte något konstigt med det. Hon har sedan i januari i år en FN-tjänst med uppgift att genomföra FN:s resolution 1820 om sexuellt våld i krigsdrabbade länder. I går pratade hon om massvåldtäkterna i Kongo och vikten av att inte bara de enskilda förövarna ställs till svars. För att stoppa det sexuella våldet måste man högre upp i makthierarkierna än så, till militära befäl, politiker, poliser – alla de som idag använder sin makt till att stödja och bygga en våldtäktskultur.

Så nej – det var inget konstigt med att Margot Wallström var med i TV:s nyheter eller att hon pratade i FN. Det som var konstigt var min reaktion. Jag blev stolt. Jag satt där nedsjunken i TV-soffan och kände hur hela jag började pirra av stolthet. Där står hon, tänkte jag. Oj vad hon är duktig. Så säker hon låter och vilket viktigt uppdrag hon har. Hon kan verkligen påverka utvecklingen i världen.

Hur kommer det sig att jag blev stolt? Jag är inte kompis med Margot Wallström, vi är inte släkt och jag är inte en av hennes medarbetare. Jag har absolut ingen som helst del i hennes duktighet, men ändå sitter jag där pirrig av stolthet.

Insikten slår ner som en blixt. Stoltheten beror på att jag känner igen mig. Jag är stolt eftersom jag känner mig delaktig i hennes duktighet och det gör jag eftersom vi är lika. Trots att likheten bara grundar sig på att vi båda är kvinnor, att vi kommer från pyttelandet Sverige, att vi har ungefär likadan uppväxt och att vi är ungefär lika gamla. Att vi är lika när det gäller kön, etnicitet, social bakgrund och ålder räcker tydligen för att jag ska känna mig delaktig och stolt. Dessutom har vi faktiskt båda jobbat på bank.

Charlotte Holgersson, forskare på KTH, beskriver i sin avhandling “Rekytering av företagsledare – en studie i homosocialiet” precis samma sorts stolthet men bland män i näringslivet. Så här skriver hon:

“Rekrytering av företagsledare verkar vara präglat av kooptation, det vill säga, ett inväljande, baserat på båda formella och informella krav, av en medlem i en överordnad grupp. Medan det slutgiltiga valet framställs som baserat på kompetens och meriter tycks det snarare präglas av homosocial kooptation. Denna kooptation förefaller utgå från principen om att det är de överordnades privilegium att välja in någon i gruppen och att den som väljs skall tillföra något värdefullt nytt eller på annat sätt förstärka gruppens status.” (Holgersson 2003 s 213)

När styrelser och företagsledningar väljer chefer vill de ha någon de kan vara stolta över. Någon som kan tillföra lite extra glans till den egna gruppen. Och då måste det vara någon som är lik. Lik när det gäller kön, etnicitet, sociala bakgrund och ålder. Inte undra på att det finns så få kvinnor i näringslivstoppen.