100

Det finns som vanligt mycket på den amerikanska tapeten här i New York och mycket att skriva om. Landet och politikerna i Washington DC rasar efter skandalen inom skattemyndigheten, som faktiskt inte helt överraskande har politiserats, polarariserats och börjat gå efter Obamas politiska motståndare. Ganska mycket hemlighetsmakeri och mygel och nu är tydligen FBI involverat. Skall bli interessant att följa vad som händer med detta, men den i det närmaste hatiska miljön inom den amerikanska politiken har helt enkelt bara blivit ännu värre. Det har varit en linjär trend ganska länge och definitivt förvärrats under Obamas era.

Dessutom står äntligen Memorial Day weekend för dörren och det har blivit dags för ledighet för amerikanerna, även om det bara är en enda dag. Tänk så mycket det pratas och diskuteras om den här dagen. Det är också den officiella inledningen på sommaren, så alla de som hyrt hus i the Hamptons eller på andra ställen i närheten av New York kommer då äntligen få tillträde till sina hyrda sommarställen. Då har man normalt huset till och med helgen Labor Day weekend, som är den första helgen i september. Det finns tydligen fortfarande hus att hyra i the Hamptons för den här säsongen. Prisnivån indelas i tre kategorier, låg, mellan och hög. Siffrorna kan tyckas väldigt höga för svenska läsare, men det här är faktiskt nivån enligt dagens information, lågt under 75000 dollar, mellannivå är mellan 75000 och 350000 dollar och högt är däröver. Det finns som sagt fortfarande pengar i New York. Mer om detta vad det lider, men idag går tankarna till den allt intensivare debatten om USAs utrikespolitiska roll.

Det är ett klassiskt tema och dilemma, som har debatterats sedan USA grundades. I grund och botten finns en djupt rotad amerikansk isolationism, som då och då blir mer eller mindre nydefinierad med en alternativ interventionistisk politik, senaste framförallt under den republikanska neokonservativsmens internationella expansionsförsök. I grund och botten föreligger dock en kronisk skeptisism i den amerikanska folksjälen då det gäller att bli alltför involverad någonstans globalt. Det finns till och med en Kissinger bok som heter något likt ”Behövs en amerikansk utrikespolitk? ” Frågan är väl berättigad såtillvida att man kan fråga sig varför man behöver använda skattebetalarnas pengar till krig eller till att försöka göra andra nationaliteter till amerikanska kopior. I många fall kan konservativa och liberala för en gång enas om att USA skall hålla sig hemma. Det hela är väl dock inte så enkelt?

Efter den 11 september 2001 var det väl självklart att USA måste reagera, likt en reaktion efter den 7 december 1941 var självklar. Då en viss gräns krossas, följer en naturlig reaktion. Vad gäller en mer djuptgående utrikespolitisk policy, alltså riktlinjer för agerande och reaktioner, är det lite mer komplicerat att definiera. I det amerikanska fallet, baserat på att USA anses vara världens Super Power, handlar ofta omvärldens aktörer baserat på förväntad amerikansk policy, som i princip ger dem riktlinjer vad gäller agerande, alltså vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. Det är tyvärr en våldsam värld, där det faktiskt finns Good Guys och Bad Guys, baserat på vad de flesta av oss anser vara rätt eller fel. Skall ekonomin och monetära transaktioner inkluderas i utformandet av utrikespolitiken. Oftast blir det hela vagt, då alla vill ha pengar och alla vill vara rika och då spelar det inte någon störra roll om det föreligger statskriminalitet. I valet mellan demokrati och mer pengar i kassakistan, är valet oftast enkelt verkar det som. Money makes the world go around…

Obama har tagit utrikespolitisk vaghet till en ny nivå och det är faktiskt inte helt klart om det finns en klart formulerad utrikespolitik. Hillary Clinton var involverad och reste konstant runt jorden, men det verkar vara av egna politiska skäl, med andra ord att hålla sig borta från Obama och sedan avgå för att kunna bli det demokratiska valet för presidentvalet 2016. Kerry är också på turne mest hela tiden, tydligen nu även i Sverige, vilket verkar högst udda, och det är väl ingen som tror att han kommer formulera en klar linje från USA. Jag tror dock att just det är Obamas policy då det gäller utrikespolitiken. Att vara vag, svår att tyda, sakta men säkert allt mer frånvarande från den internationella scenen och helt enkelt låta världen vara i fred. Det låter kanske harmoniskt att leva i den amerikanska bubblan och det sparar definitivt pengar för den amerikanska ekonomin, men det är nog också klart att det är en politik som leder till ökad global spänning och ovisshet. Omvärlden vet inte längre vad USA står för, det är omöjligt att förstå vad som är rätt, vad som är fel. Oroshärdar finns överallt, men huruvida USA kommer finnas med på ett hörn eller ej, är faktiskt oklart. Kongo, Korea, Japan, Kina, Syria, Egypten, Somalia, Sudan, Mali, Burma, Pakistan, Nigeria, Afganisthan, Nigeria och så vidare.

Listan kan fortsätta, men helt klart är att det är svårt att förstå och förutse amerikanska åtgärder och aktioner. Frågan i slutänden kan vara, vad bidde det då, och svaret kan då vara det bidde ingenting. Men det vet vi inte. Och så gick den lille mannen och kom aldrig mer igen. Jag vet faktiskt inte hur Obamas utrikespolitiska policy skulle kunna beskrivas, men i grund och botten baseras den nog på att det egentligen inte finns en klart definierad policy. Tillbakadragande, försiktighet, vaghet, tilltagande isolationism, mönstret följer en lång amerikansk tradition. Maktvacuum kan då uppstå ganska raskt och i vassen lurar de farliga fiskarna. Det är värt att notera att det råder allt mer spänning i regioner där USA har reducerat sin roll, Mellanöstern, Asien, Afrika, helt enklet globalt, helt enkelt överallt. Själv vet jag inte vad som är rätt eller fel, men det är dock viktigt att formulera en policy och det är dags för Obama att göra det vad gäller den minst sagt förvirrade och obegripliga amerikanska utrikespolitiken och policyn bakom politiken. Det är väl bara att vänta och se.

Det fanns en tid då de flesta hade gett upp, tyskarna avancerade i Europa och tyskarna segrade överallt, USA höll sig likafullt borta från kriget. Framtiden tycktes mörk, men den amerikanska isolationismen var starkare än någonsin. Man skall då påminnas om att det fanns en en man som valde en väg, en enligt många väldigt farlig väg, men valet baserades på en djup filosofi att det är ett val mellan det goda och det onda, det som var rätt eller fel. Churchill inspirerade och det var första steget mot Victory. USA valde dock länge att stå där och vänta och det var nog tur att japanernas hybris ledde till Pearl Harbor och ett amerikanskt uppvaknande. Churchills ord är väl värda att läsa och då ta sig en funderare vad gäller utrikespolitisk involvering eller icke. Dagens konflikter är annorlunda, men i grund och botten bör det väl finnas en politik baserad på ett val mellan rätt och fel. Eller?

”We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender, and even if, which I do not for a moment believe, this island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British Fleet, would carry on the struggle, until, in Gods good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old.”