9/11…

Publicerat den 12 september 2011 kl. 03:16

New York har under veckan varit en mer eller mindre belägrad stad. En slags änglan lades tidigare under veckan som ett täcke över staden med tanke på nya terroristhot inför markerandet av tioårsdagen sedan attackerna på New York och USA den 11 september 2001. Ett markant ökat säkerhetspådraget har varit påtagligt vart man än befunnit sig, och det har varit en god ide att hålla sig borta från World Trade Center området de senaste dagarna. Tankarna går ofrånkomligen till den där dagen för tio år sedan. Tänk att jag fortfarande bor här. Hade inte förväntat mig det. Tio år senare, tio år äldre. Det var en ovanligt klar och vacker sensommardag och tisdagsmorgon just den där dagen. Klarblå lugn himmel. Nästan som i en film. Hade precis kommit tillbaka från två veckors semester i Cape Cod. Den första arbetsdagen, måndagen den 10e, hade jag en lång dekadent lunch med några vänner ner på mitt stamställe ¨Tall Ships Bar & Grill¨ i World Trade Center. Kyparen Bobby jobbade som vanligt, grabbarna var på plats, sommaren var slut, och alla tyckte det var skönt att allting äntligen återgå till det normala.

Följande dag var jag som vanligt uppe i ottan och gick på gymet på min nya arbetsplats på Greenwich Street. Jag hade ett par månader tidigare lämnat mitt jobb i World Trade Center och arbetade nu istället några kvarter norröver i Tribeca. Tog det lugnt och lämnade gymet vid halvniotiden, åkte upp till mitt kontor på den 38e våningen, och åkte därefter ganska omgående ner för att köpa en kaffe utanför byggnaden. Lugnt, fridfullt och stilla. En sagolik dag.

Plötsligt hörde jag ett märkligt ljud bakom mig och jag vände mig hastigt om. Såg ett stort mörkt hål i det norra World Trade Center tornet och undrade perplext vad det kunde vara. Stod kvar där en minut eller två och det hade nu börjat pyra rök från hålet. Gick raskt tillbaka in i min byggnad och åkte upp till mitt kontor, tog min telefon, och gick därefter bort till min chefs kontor, som hade södervy. Precis då kom chefen utrusande och skrek att ett jetplan just passerat vår byggnad och att vi alla skulle lämna byggnaden. Vi tog trapporna och sprang ner så fort vi kunde.

Kom ner till Greenwich Street ganska fort och blev helt chockad av vad jag såg. Röken jag tidigare hade sett från det norra tornet hade nu förvandats till enorma eldslågor, och det södra tornet brann betydligt intensivare och mycket längre ner, i princip i mitten av byggnaden. Stor förvirrning rådde. Jag gick ut till West Side Highway och satt där i chock och stirrade. Blodiga människor stapplade förbi mig, det var helt kaotiskt, brandbilar for i hög hastighet mot byggnaderna. Den vackra lugna dagen med sin klarblå himmel hade inom loppet av några minuter förvandlats till en mardröm.

Brandbilarna kom i långa banor och jag följde dramat sittandes på vägkanten, medan de flesta drog sig norrut. Minns en brandmans ansiktsuttryck väl. Hans ansikte har etsat sig fast i mitt minne som ett fotografi. Blond, blåögd, allvarlig, beslutsam, men samtidigt skrämd, tittade han ut genom brandbilens sidofönster. Mot tornen, mot elden. Jag undrar om han överlevde dagen.

Jag satt där på vägkanten och stirrade tills det första tornet kollapsade. Det var helt otroligt och overkligt att bevittna. Helt oväntat. Chockerande. Hade sett tillräckligt med människor som hoppat mot sin död och annat elände och orkade inte mer och började därför den långa vandringen uptown. Tog hela dagen att ta sig hem med tanke på att jag stannade ofta för att följa bedrövelsen på TV på olika barer.

Den 11 september är alltid en smärtsam dag här i New York. Vet egentligen inte vad man skall säga. Kände några som dog och det känns givetvis tungt. Numera umgås jag ibland med man i min ålder och hans dotter. Mamman hade ett morgonmöte uppe på ¨Windows on the World¨på 107:e våningen just den morgonen och kom aldrig tillbaka. Dottern minns henne inte, eftersom hon bara var två år gammal den dagen, men jag pratar ofta med henne om hennes mamma. Hon har så många frågor. Ibland vet jag inte om det är rätt, men jag tror det, och hon verkar tycka om det. Livet går vidare för barnen som förlorade sin förälder eller sina föräldrar den dagen. Livet går väl vidare för oss alla. En vanlig arbetsdag blev slutet för många. Kanske sades någonting minnesvärt den morgonen innan de skiljdes åt för att gå till skolan och till jobbet. Kanske inte. Vad vet jag?

Det är en strålande dag även idag och tankarna far osökt till den dagen för tio år sedan. Gav mig ut på en ovanligt lång springtur i Central Park tidigt på morgonen och tittade sedan lite på TV. Paul Simon sjöng gripande ”The Sound of Silence”. Namn efter namn lästes upp. Vanliga vardagliga människor. Det var orimligt att tänka sig att flygplan skulle kapas och köras in i byggnader. På något vis har nog en ny nivå satts för vad som är rimligt. Allting skulle helt enkelt kunna hända, närsomhelst, varsomhelst. Poliser och militär finns numera överallt i staden. If you see something, say something…Varje dag får polisen i New York runt etthundra tips om misstänkta paket, bagage eller bilar. Man vet ju aldrig. En misstänksamhet och försiktighet finns alltid numera.

Sedan den dagen är jag noga med att varje dag, och jag menar verkligen varje dag, låta alla nära och kära veta hur mycket de betyder för mig, att de förgyller min tillvaro, att de är de viktigaste personerna i mitt liv, att jag älskar dem. Jag vill att de skall veta att jag är den lyckligaste mannen i världen som har dem i mitt liv. Kan verka klichéaktig, men det har känts rätt i tio åren. Gör detsamma. Varje dag. Man vet aldrig. 

Idag är sannerligen en bra dag för reflektioner, en dag att känna tacksamhet för det man har, och att fundera på att det finns ett val mellan det onda och det goda, det som är rätt och fel, det som är positivt och negativt. Någon har sagt att det inte går att ha en positiv och negativ tanke i huvudet samtidigt, så det är var och ens val. I det valet försöker jag dagligen fånga det positiva, hur svårt det än kan vara vissa dagar. Bland tillvarons ständiga utmaningar går det likafullt att vara positiv, tacksam och optimistisk. En dag i taget i positiv anda. Då blir utmaningar möjligheter, det ledsamma endast temporärt för efter regn kommer alltid solen åter fram. Det har varit tio långa tunga år för många familjer, men i grund och botten finns vissheten och tron att allting kommer bli bra. Det goda kommer segra. Det nya World Trade Center håller på att ta form och att allting går i rätt riktning. 9/11 är en dag att hylla de som bara ville gå till jobbet för att försörja familjen, bygga en bättre framtid, och även att minnas de som offrade sina liv för att försöka hjälpa de som drabbade den dagen. New York kommer aldrig bli detsamma, men ur askan har en starkare, mer beslutsam och samtidigt mer eftertänksam stad sakta men säkert vuxit fram. We will never forget…