31 maj 2012
AOIL

Alliance Oil på New York besök…

Dramat med Facebook fortsätter med oförminskad kraft och aktiekursen ligger nu runt $28, nästan $10 lägre än IPO priset, och det råder nästan lite känsla av baksmälla sedan börsintroduktionen på Nasdaq för en dryg vecka sedan. Analytikerna kommer som vanligt med sina vilda prognoser, men det är svårt att få en vettig bild av framtiden för Facebook aktien i synnerhet, och för marknaden i allmänhet. Vissa så kallade experter jag diskuterar FB aktien med, anser att priset kan ligga på mellan $15 och $20 inom de närmaste veckorna. We shall see. Marc Faber, Dr Doom, är i alla fall förutsägbar vad gäller marknaden och den globala ekonomin och vi är enligt Dr Faber raskt, mycket raskt, på väg mot en ny djup global recession. Han gör i alla fall vad som krävs för att leva upp till sitt rykte, Dr Doom.

Charmen med marknaden är givetvis att det alltid går att tjäna pengar, vare sig det går upp eller ner. Jag besöker ganska ofta NYSE i olika ärenden, men i veckan hade jag också tillfälle att besöka NASDAQ vid Times Square för The Closing Bell cermonin, som dagen till ära gjordes av en man som sett såväl upp- och nergångar, svensken Eric Forss, styrelseordförande i oljebolaget Alliance Oil Company.

Bolaget är det största oljeproducerande företaget på NASDAQ OMX Nordic och handlas under symbolen AOIL. Även om jag anser mig förhållandevis väl insatt i oljehandeln brukar jag mest följa större bolag, så det var mycket intressant att få ta del av tillställningen på NASDAQ, och att lära mer om Alliance Oil Company. Vi var en samling på runt 10-15 personer, dels från företaget, dels en del speciellt inbjudna VIP gäster, samt några journalister, med legenden Bengt Göransson i spetsen. Mycket trevligt måste jag säga. Inte varje dag man syns på den enorma NASDAQ skärmen som täcker deras byggnad mot Times Square. Kände mig nästan lite världsberömd för en minut eller två.

Alliance Oil har vuxit snabbt och kraftigt sedan starten 1998, då med namnet Vostok Oil Ltd. Företaget bytte sedan namn under 2004 till West Siberian Resources Limited, för att under 2009 slutligen byta namn till Alliance Oil Limited. Alla företagets operationer äger rum i Ryssland och Kazakstan med stort ägarintresse av den spanske oljejätten Repsol, som har Alliance Oil som samarbetspartner i Ryssland. Bolaget är värt runt 11 miljarder kronor på börsen vid nuvarande börskursrunt runt 63 kronor. Alliance Oil är verksamt såväl upstream som downstream. I oljebranschen kallas råoljeproduktion för ”upstream-verksamhet” och produktion av raffinerade oljeprodukter (såsom bensin och diesel) för ”downstream-verksamhet”.

Eric Forss har som sagt både sett upp och nergångar. Han har länge varit verksam i oljeverksamheten och har efter flera slitsamma år med andra bolag då oljepriset låg mellan 10 och 20 dollar per fat, haft förmånen av att arbeta med Allicance Oil sedan 2004. Sedan dess har bolaget investerad förståndigt och vuxit sakta men säkert. Samtidigt har givetvis markanden varit ytterst gynnsam med kraftigt stigande oljepriser. Nu kan man tycka att det låter lite riskabelt att driva verksamhet i Ryssland, men då skall man komma ihåg att det faktiskt är ett ryskt bolag med en rysk familj, Bazhaev, som huvudägare. Dessutom finns givetvis en viss stabilitet i rysk politik och ekonomi under Putin och det finns inga tecken på att företaget på något vis skulle ha problem att fortsätta bygga upp en starkare och mer konkurrenskraftig organisation framöver. Alliance Oil har investerat kraftig under de senaste åren, bland annat i ett nytt raffinaderi i Khabarovsk i ryska Fjärran Östern. Raffinaderiet ska stå klart i slutet av 2012 och köras igång i början av 2013.

Investeringarna har inneburit en förhållandevis hög skuldnivå, vilket bör kunna reduceras med produktionstillväxt inom upstreamsegmentet. Vad gäller downstream, vilket är en källa för cashflow, gäller det att driva de affärerna så effektivt som möjligt för att optimera likviditetshantering och vinster, som i sin tur kan möjliggöra fler långsiktiga investeringar. Så länge prisnivån på olja ligger där den ligger, och inga tecken tyder på prisnedgång, föreligger Alliance Oil vara på rätt väg med fortsatt expandering. I grund och botten krävs fortsatt höjd råvaruproduktion och för 2012 ligger prognosen på en ökning på 12-22% jämfört med 2011 och det bådar onekligen gott för framtiden.

Då jag analyserar många företag varje vecka och framför allt fokuserar på den långsiktiga företagsstrategin i kombination med de faktiska sifforna och resultaten, måste jag erkänna att den inslagna vägen för Alliance Oil känns rätt och att sifforna stödjer detta. Första kvartalsrapporten för Alliance Oil kom ut förra veckan och vinsten före skatt var 177,4 miljoner dollar jämfört med 113,1 miljoner dollar motsvarande period 2011. Omsättningen uppgick till 815,1 miljoner dollar, jämfört med 678,7 miljoner dollar ett år tidigare. Den genomsnittliga oljeproduktionen uppgick till 56 400 fat per dag mot 45 900 i fjol. Det är ord och inga visor.

Som sagt, det var en väldigt trevlig tillställning på NASDAQ och jag tror att det kan vara väl värt för en klok investerare att ägna lite tid åt AOIL. Det kan löna sig.

30 augusti 2014
US banker

Det stora bankrånet

Man finner alltid banker på de flottaste adresserna, med de största pampigaste lokalerna och det är ju allmänt känt att om man vill tjäna ordentlig med pengar, är en bank en passande arbetsplats, vare sig det är inom trading eller investment banking. Dessutom allt mer inom kapitalförvaltning, eller wealth management som det kallas här. Den finansiella krisen orsakades enligt de flesta genom bankernas bristande omdöme, girighet och utsugning av kunderna. Det kan diskuteras då bankernas mål är tjäna så mycket pengar som möjligt inom rådande regelverk och finansiella system, men det är väl i princip alla vinstdrivande företags mål.

Med Lehmans dramatiska undergång skakades markanden och bankerna om ordentligt och det har tagit många år och många statliga miljarder att få systemet på fötter igen. Därutöver har systemets regelverk och riskhantering förändrats med målet att skapa en mer stabil finansmarknad så att det som hände med Lehman och de andra bankerna inte kan hända igen. Bankerna har i den här processen sakta men säkert kommit på rätt köl igen och från ett vinstperspektiv tjänar de nu återigen otroligt mycket pengar.
Den amerikanska staten med justitieminister Holder i spetsen har varit väldigt aggressiva då det gäller att stämma bankerna för kriminella finansiella aktiviteter som enligt staten skapade krisen. Justitiedepartementet har i princip gått efter alla bankerna, de flesta anklagade för oegentligheter runt fastighetslån och produkter som MBS (mortgage backed securities), som paketerades och såldes som smör av bankerna. I grund och botten låg de mycket lösa reglerna runt lån, där i princip vem som helst kunde få ett banklån och finansiering med liten eller ingen hänsyn till om personen i fråga kunde betala tillbaka lånet. För detta belastas numera bankerna, men det var till mycket ett resultat av en radikal förändring och liberalisering av lånesystemet under Clinton, som uppmuntrade dessa typer av lån till många som egentligen inte alls borde beviljas lån.

Antagandet att fastighetspriserna skulle stiga i all oändlighet visade sig dessutom orimligt, och under krisen blev allt fler oförmögna att betala lånet och det hela slutade med att ett stort antal helt enkelt fick överge sina hem. Staten tillförde under krisen kapital till bankerna och det finansiella systemet med förhoppning om att därigenom få igång ekonomin igen. Strategin verkar ha lyckats och likviditeten på markanden har fått fart på ekonomin och även fått ordentlig fart på bankerna.
Under de senaste åren har staten stämt och hotat bankerna med påföljder då de anses skyliga till ohederligt förvarande och att lurat kunderna in i de finansiella situationerna. I och med att bankerna i princip skulle gå under om det belastades med kriminella domar, har samtliga fall i USA resulterat i förlikning mellan staten och bankerna, det vill säga att bankerna har betalt böter. Antalet förlikningar relaterade till den finansiella krisen har drabbat framför allt Bank of America med 19 förlikningar, 8 för JP Morgan Chase, 8 för Citigroup, 9 för Wells Fargo, 4 för Morgan Stanley och 2 för Goldman Sachs. Totalt har bankerna betalat den amerikanska staten runt 127 miljarder dollar i förlikning, högst bötersbelopp betalt av Bank of America med runt 75 miljarder dollar.

I grund och botten var systemet vansinnigt, då kunder uppmuntrades att ta höga lån, oftast så kallade subprime, vilket innebär att låntagarens kredit egentligen inte var kreditvärdigt för lånet, därav anses lånet sub. I samma fålla som junk. Då dessa lån sedan lades ihop och såldes av bankerna med AAA ratings skapades i princip en helt orimlig marknad som handlades som solida produkter, men som i realiteten var allt annat än stabila. De visade sig också vad det led vara värdelösa. Nu var ju alla medvetna om detta, credit rating agencies, bankerna, de statliga institutionerna, så det är lite märkligt att detta fortfarande diskuteras och att bankerna har gjort till syndabockar. Någon måste betala kalaset och det är bankerna och aktieägarna som nu får stå för notan. Som någon sa, ”banking in a time of cholera”. Nu drabbar det förvisso ingen fattig, med likafullt, och då detta kapitel är över, kan bankerna återigen få lite mer andrum. Precis som tidigare opererar de i det finansiella systemet som skapats. Kanske begås det misstag även nu? Vem vet? Det har definitivt blivit ett stabilare system genom striktare kapitalregler och även staten har insett att det måste finnas striktare regler för belåning och med associerade produkter. Bättre sent än aldrig. Under tiden får bankerna betala för de svunna tidernas slappa kreditregler. Vi måste kanske alla ha en syndabock, men i praktiken handlar det om det största bankrånet genom tiderna…

Fler inlägg om:
20 augusti 2014
Ferguson

Ferguson

Det är nog inte många som förrän den här veckan hade hört talas om Ferguson, en liten förort till St Louis i delstaten Missouri med 20000 invånare med runt 70% svarta, 30% vita. För 10 dagar sedan sköts en obeväpnad svart tonåring, den 18-årige Michael Brown, till döds av en vit polisman. Darren Wilson.

Incidenten ledde till våldsamma upplopp och vandalism, inte helt olikt tidigare rasbaserade upplopp i Newark och Los Angeles. Protesterna och väldsamheterna har intensifieras under de senaste dagarna och det är nu frågan om Wilson kommer åklagas för mord eller vållande till annans död. Justitieminister Holder kommer till Ferguson i dagarna, nationalgardet är inkallat för att upprätthålla ordningen och se till att rådande utegångsförbud under nätterna följs. Dessutom har staden har invaderats av massmedia.

Efter den uppmärksammade dödsskjutningen av Troyvon Martin i Florida ifjol, även där en obemannad svart man som sköts till döds, där sedermera mannen som sköt honom frikändes av en jury, har dramat i Ferguson tagit formen av en sällan skådad rasilska som legat och pyrt under en längre tid. Michael Brown har nu anklagats för rån, men i realiteten verkar det som om han var stoppad av polisen för att han korsade en gata illegalt, vilket ledde till en konfrontration med polisen, som i sin tur ledde till dödsskjutningen.

Man kan givetvis inte försvara en dödsskjutning av en obemannad person och det kommer med största sannolikhet leda till någon form av rättegång. Vad som i grund och botten är skrämmande att observera är det grundläggande våldet i samhället. Det är förvisso inte undra på att folk mördas och skjuts till döds dagligen då det finns fler än 300 miljoner vapen i privat ägo i USA. Polisens antar helt enkelt att personen som bemöts i en konfrontration är beväpnad och de tar därmed inga chanser, det skjuts först, och frågorna ställs därefter. Dessutom är situationen givetvis speciellt komplicerad, då det återigen handlar om en dödsskjutning av en ung svart man, dessutom av en vit polis.

Våldssamhället har fortsatt sin frammarsch i USA. Fängelserna är fulla och sedan 1980 då antalet fänglade var en halv miljon, är antalet fångar numera runt 2.3 miljoner. Av dessa är ungefär hälften svarta. Kostnaden ligger på runt 70 miljarder dollar årligen för fängelserna. Det finns hur många skrämmande exempel och vansinnig statistik som helst. Problemet är att problemen börjar redan i unga år, i familjen och i skolan. Runt 35% av svarta barn i skolans 7 till 12 årskurser har antingen varit avstängd från skolan eller helt enkelt fått lämna skolan. Då är det ju inte undra på att det är svårt att få en vettig utbildning och inte minst få ett bra jobb.

Jämfört med vita är arbetslösheten för svarta betydligt högre, skiljsmässorna vanligare, drogmissbruk vanligare och problemen försätter i en lång rad. Det verkar som om alla kanske inte ha samma chans i USA trots allt, som om ras fortfarande spelar en avgörande roll mellan de som har och de som inte har. Det är dock möjligt, faktiskt troligt, att incidenten i Ferguson inte kommer leda till några förändringar och inte heller några djupa tankar på att det faktiskt är någonting grundläggande fel i det amerikanska samhället.

Det spelar ingen roll vad som händer verkar det som, om det så är barn som skjuts till döds, dagliga mord i städer som Chicago, ökat drogmissbruk, fler hemlösa, då egentigen ingenting ställs på sin spets och leder till dramatiska förändringar. Att det inte blivit förändringar till vapenlagar efter morden på barnen i Sandy Hook är helt obegripligt.
Istället blir resultatet ofta en media cirkus med hjältar och drama på klassiskt amerikanskt Hollywood manér. Förhoppningsvis kan tragedin i Ferguson för en gångs skull leda till konkreta åtgärder och frågor om vart det här samhället är på väg. Det är dags att vända på våldsvägen och dessutom försöka få bukt på den inflammerade rasfrågan, som återigen river upp USA. Låtom oss hoppas att Ferguson kan bli starten på en ny era.

Fler inlägg om: ,
16 augusti 2014
QE3

QE eran är nästan över och festen är slut

Allt tyder på att QE3 går mot sitt slut och det verkar som om oktober eller november kan bli den sista månaden med pengainflöde från the Federal Central Bank. Då perioden av extrem lös monetär politik lider mot sitt slut, en period av så kallad quantitative easing, kan man fråga sig vilka konsekvenser slutet på QE3 kommer få. I teorin avbryts policyn då det anses att den amerikanska ekonomin kan stå på egna ben och att staten inte längre behöver stödja den. Det återstår att se, men ekonomin verkar fått fart under de senaste åren, arbetslösheten har sjunkit under en längre tid, marknaden har länge haft en positive utveckling, räntan är historiskt låg, inflationen låg och konsumtionsnivån är relativt hög. Därutöver redovisar många amerikanska företag, inte minst banker, hedgefonder och private equity bolag, rekordvinster och det har dessutom varit en god stabil period för många teknologiföretag och produktionsbolag. Så i princip verkar allting vara under kontroll och det är dags att lägga ned QE3.

Det kommer med andra ord bli en reduktion av likviditet på marknaden. Priserna har drivits upp under de senaste åren då det helt enkelt funnits mer pengar i omlopp, vilket har varit basen för markant förmögenhettillväxt för folk med tillgångar. Detta i kombination med en låg ränta har gjort att många finansiella institutioner och privatpersoner har haft och fortfarande har en strålande tid. Ökat pengautbud har dessutom devalverat den amerikanska dollar genom räntemekanismen. Lägre ränta minska efterfrågan på dollarn, vilket försvagar valutan. Detta har i in tur gynnat den amerikanska exportindustrin.

Då QE eran går mot sitt slut, kan man framför allt framhäva två effekter av den extremt lösa pengapolitiken:

1) De som framför allt gynnats har varit de med tillgångar. Det har skapat ännu större klyftor mellan de som har och de som inte har i USA, fast i mer extrem form. QE likviditeten i kombination med den låga räntan har skapat enorma förmögenheter och vinster för många och de rika har verkligen blivit rikare. Vissa kallar QE en regressiv finansiell omdistribution av hela den amerikanska ekonomin. Om man skulle använda resonemanget i skattetermer är alltså en regressiv skatt ett scenario där skatten minskar ju högre inkomsten är.

2) QE programmet har också i princip varit ett instrument för amerikansk protektionism och ökad amerikansk konkurrens genom devalvering. Det har givit amerikanska bolag en stor fördel på den globala markanden genom den lågt värderade dollarn.

Om the Fed fortsätter med fortsatta neddragningar av QE3, kommer obligationköpet vara nere till $15 billion per månad då the Fed har sitt möte i oktober och det lär vara slutet på QE eran. Kanske fortsätter det året ut, kanske inte? Den amerikanska ekonomin är i bättre skick än tidigare och borde klara sig utan statens stöd framöver. Då likviditeten reduceras kommer troligtvis ekonomin bromsas något, markanden stagnera och räntan gå upp. Det är också möjligt att arbetslösheten går upp något då konsumtionen lär reduceras då det är mindre pengar i omlopp. Det är också troligt att debatten kommer vara mer fokuserad på andra grundläggande bitar av ekonomin, som det enorma budgetunderskottet och hur man på sikt skall få bukt på skuldberget. Det har varit en minst sagt lukrativ period för många amerikaner, en pengafest utan like, men det är dags att inleda en mer balanserad och nyanserad period utan cheap money. Det är dags att ta ansvar igen, dags för den amerikanska ekonomin att leva utan tillväxthormoner och återigen finna sin plats under normala finansiella förhållanden. Det kommer onekligen bli väldigt intressant att följa den amerikanska ekonomin ta sina första stapplande post QE steg i slutet av 2014 eller i början av 2015.

Fler inlägg om:
8 augusti 2014
Midterm valet

Valet i november – spiken i kistan för Obama?

Sommaren lider hastigt och lustigt mot sitt slut med samma fråga även i år. Vart tog sommaren vägen? Vem vet, men det är onekligen så att det amerikanska sommaren tenderar att försvinna i tomma intet. Nästa sommar kommer jag äntligen ta en ordentlig semester, kanske till och med ta tjänstledigt, kanske spendera en hel sommar i Sverige. Normala augustitankar, men de går ganska omgående tillbaka till mer praktiska spörsmål.

Vad som numera är extra intressant och på den amerikanska politiska tapeten är huruvida republikanerna kommer ta över kongressen i de så kallade midterm valen den 4 november. Valet till de 435 sätena i representanthuset kommer med största sannolikhet gå republikanernas väg den här gången också. Just nu har de majoriteten med 234 säten och det finns inte en enda opinionsmätning som visar att det kommer gå demokratiskt i november.

Vad som är betydligt intressantare är konstellationen i senaten. Av de 100 senatorerna är numera 53 demokrater, 2 oberoende, även om de i princip alltid röstar demokratiskt, och 45 republikaner. Av de 100 platserna i senaten är 33 säten på spel i valet den 4 november. Av dessa är runt 26 relativt säkra att gå åt ena eller andra hållet, som exempelvis att Alabama kommer rösta republikanskt och att Massachusetts kommer rösta demokratiskt. Så egentligen återstår endast 7 platser som kommer gå endera väg och avgöra den nya balansen av senaten under de kommande åren. Staterna är Michigan, Colorado, Iowa, Alaska, North Carolina, Louisiana och Arkansas. Det kan givetvis också bli en överraskning här eller där i andra stater, och just senatvalen brukar bli ganska fula, stormiga och jämna, där knytnävarna används och där allt som ligger gömt i de mörkaste källarvalven uppdagas i sann amerikansk anda.

Om jag skulle komma med en vild gissning skulle jag tro på en ny senat med 50-50, vilket i princip skulle innebära att det kommer vara demokratiskt styre där även fortsättningsvis, då vice presidenten Joe Biden fäller utgörandet om det är 50-50 vid omröstningar. Det spenderas redan oändligt mycket energi från media på detta val, men man kan verkligen fråga sig hur viktigt det egentligen är? Om så republikanerna skulle få majoritet i kongressen, alltså såväl i representationshuset som i senaten, vad kan de egentligen göra? Det har blivit en så pass dysfunktionell politisk process i Washington DC att det vid det här laget, med ytterligare två år med Obama, med största sannolikhet inte spelar någon större roll hur kongressen ser ut. Den hetaste politiska frågan just nu är nog immigrationsfrågan, men det finns ingen enighet bland partierna. Obama styr ofta med executive power, vilket innebär att presidenten fattar beslut utan kongressen, men det har också lett till en ökad misstro och givetvis en allt svårare samarbetsmiljö mellan kongressen och Vita Huset.

Luften har gått ur Washington DC, men jag tror också att en republikansk seger skulle få demokraterna att vakna upp inför det viktigare valet i november 2016. Ny president, nytt representationshus och då är 34 senatorer på spel. Lite extra intressant dock, om man spekulerar, då det är hela 24 republikanska senatorer som går till omval under 2016 mot 10 demokratiska. Man kan konstatera att om demokraterna får ordning på kampanjen kan de trots den impopuläre Obama med största sannolikhet göra hyfsat ifrån sig i 2014, och betydligt bättre i det viktigare valet 2016.

Demografiska förändringar och ett allmän mer öppet samhälle, där fler värderar ett mjukare samhälle med fokusering på sociala reformer, ligger i tiden. Det ligger även närmare de långsiktiga demokratiska värderingarna. Republikanerna kanske gör väl ifrån sig under hösten, men de behöver se om sitt program, så de inte hamnar i ett politiskt hörn och endast inkluderar äldre vita gubbar. De kommer dessutom inte få mer hjälp av Obama då han är ute i bilden om ett par år, utan det är dags att reformera partiet och försöka skapa ett mer modernt parti. Den politiska realiteten förändras radikalt och raskt, men de politiska amerikanska alternativen förblir desamma, antingen demokraterna eller republikanerna. Intressant är ju att minoriteter i USA, alltså färgade, latinos och asiater, om man skulle se dem som en grupp, röstade som grupp lite över 80% på Obama både 2008 och 2012. Denna minoritetsgrupp kommer år 2050 vara i majoritet i USA. Man kan fråga sig hur det republikanska partiet framöver skall kunna vinna val om partiet inte förändras? Kanske finns det en likanande tendens i Sverige? Hur påverkar demografin Sverige och det politiska landskapet och partierna? Kanske det kan vara en lämplig diskussion under en sommarkväll i det svenska lugnet?

Fler inlägg om:
29 juli 2014
Argentina

USA och Argentina

Argentina med presidenten Cristina Fernández de Kirchner i spetsen fortsätter den farliga och ofta destruktiva ekonomiska politiken som vi ofta sett bland andra argentinska politiker. Det senaste dramat är relaterat till den ekonomiska krisen i Argentina 2001-2005, då landet inte lyckade omstrukturera skatsskulderna till alla deras långivarana och landet i princip gick i konkurs. Det uppstod då två läger, de som trots allt accepterade omstruktureringen av lånen och fick runt 30 cent på en dollar av Argentina, och de som inte accepterade Argantinas 30% erbjudande, de så kallade holdouts, som ville ha hela beloppet.

Man kan säga att sedan dess har Argentina mer eller mindre varit utesluten från den internationella globala ekonomin och detta avspeglas inte minst i landets valutareserv, vilken används för att betala utländska långivare. Just nu är beloppet runt $29 miljarder, runt hälften jämfört med 2011. Fallet om Argentinas skuld till the holdouts har drivits vidare i domstolssystemet här i USA av av Argentina och hedgefunden NML Capital, som ägs av Paul Singers Elliott Capital Management. Varje domstol har beslutat att Argentina måste betala. US District Judge Thomas Griesa i Manhattan beslutade nyligen att Argentina inte kan betala de som accepterat betalningarna utan att också betala de så kallade holdouts. Detta skapar en helt ny situation, då Argentina enligt Griesa inte kan fortsätta betala de som accepterat utan att betala de som inte accepterat. Så om inte alla betalas blir det statskonkurs. Griesa har också satt en deadline på den 30 juli så det är nu med kniven mot strupen som Argentina måste besluta sig om de skall betala eller ej.

Även om skulden till NML Capital ligger på relativt låga runt $2 miljarder är domen i USA vägledande för en annan grupp långivare, med krav på totalt 15 miljarder dollar, som också motsatt sig skuldnedskrivningen. Detta är hälften av valutareserven och en utmaning för Argentina. Å andra sidan kommer situationen bli ännu mer komplicerad om det blir en total konkurs för Argentina. Domen fastslå som sagt att Argentina inte kan fortsätta betala de som numera betalas, utan måste betala the holdouts också, annars kan INGEN betalas. Lite extremt.

Man kan tycka det är märkligt att USA numera är involverad i Argentinas affärer, men det är ju så att vad gäller de skulderna till en amerikansk hedge fund avgörs jurisdiska tvister här. Man kan ju på något vis förstå om den populistiska presidenten i Argentina har problem med en amerikansk hedgefund och det amerikanska rättsväsenet. Imperialism… Å andra sidan är realiteten att hedgefunder är involverade i en betydande del av den globala ekonomin och det är förvånande att det inte detta lösts under årens lopp, då det har en betydande negativ inverkan på Argentinas ekonomi. Då det mesta i livet är beroende på förväntan, kan man väl utgå från att Argentina trodde att långivarna skulle gå med på en finansiell överenskommelse eller att tvisten skulle avgöras till deras fördel i domstol.

Hedgefunden och andra långivare gick dock inte med på reducerade betalningar och domarna i USA gav långivarna rätt. Landets president Cristina Fernández de Kirchner har lovat att pengarna ska betalas, men har samtidigt i hätska utfall angripit långivarna och USA. Bland bedömare är man dock tveksam till landets förmåga att göra rätt för sig och ungefär hälften av landets valutareserv skulle försvinna om beloppet betalas. Ett nytt obligationslån ska betalas den 30 juli men i och med att inga kan betalas om inte alla betalas enligt den amerikanska domaren i New York, är risken nu överhängande för att landet ställer in betalningarna. Det kommer i så fall leda till nya förhandlaring om Argentinas skuld och det kommer komplicera tillvaron för landet framöver, men å andra sidan kan det likafullt vara den enda vägen att få ett långsiktigt slut på de juridiska turerna.
Börsen i Buenos Aires har gått ner efter domstolsbeskedet, ligger runt nu på runt 7844 mot 8800 för en månad sedan, men då skall man komma ihåg att nivån var runt 3400 för ett år sedan. Kursen kommer nog fortsätta neråt om ingen lösning nås inom den närmaste dagen, men å andra sidan är förväntningen nog statskonkurs, att internationella aktörer som IMF då skall rensa upp röran. Kanske är det lika bra att gå den vägen, tärningen kan anses vara kastad.

Kanske är det så att Argentinas president inte vill att USA skall styra och ställa i Argentina och hellre dra ner landet i fördärvet än att hitta en rimlig lösning med betalningsöverenskommelser. Kanske lösningen kan vara att utfärda nya skuldebrev till långivarna och helt enkelt skiva om lånen istället för att betala av hela beloppet? Det är möjligt att det kan vara en lösning för Argentina. Det vore i så fall en sista minuten lösning på en finansiell konflikt som pågått under många år och nu har ställts på sin spets av USAs domstolar. Egentligen märkligt, men då det gäller finanser gäller det att hålla sig på god fot med amerikanska aktörer.

Det är säkert en nyttig läxa för en rad globala aktörer och den trenden kommer fortsätta genom striktare bankregler, nya regler för energi och kanske även mer komplexa skatteregler för globala bolag involverade i USA. USA kan tyckas vara frånvarande i världen rent politiskt, men faktum är att då det gäller finansiella spörsmål och inflytande, är USA starkare och mäktigare än någonsin beroende på den alltmer integrerade och snåriga globala ekonomin.

Fler inlägg om: