ad
7 oktober 2011
Finansmarknaden

Bygga upp ett stort berg…Samtal med hotellvisionären Per Hellsten

Vare sig man bor i Sverige eller här i New York finns hos många av oss tankar på hur man skulle kunna bygga ett framgångsrikt företag. Det är inte enkelt, kräver resurser, de flesta tvekar, och det blir helt enkelt aldrig av. Det kräver mod att lämna det trygga jobbet och den fasta lönen mot en oviss tillvaro utan skyddsnät, och det innebär för majoriteten att steget aldrig tas, att drömmarna aldrig realiseras.

Visionen att starta eget och att vara sin egen chef handlar i princip om att försöka kombinera sina unika kunskaper med efterfrågan för tjänsten eller produkten. Förhoppningen är att om möjligt få ut mer av livet under sina egna premisser. Vad som gör många egna företagare framgångsrika är dock framförallt deras passion. Det slår mig ofta då jag träffar företagsledare. Då samtalet går in på deras bakgrund, hur verksamhet byggdes upp, och vad nästa steg i utvecklingen är, verkar tiden inte betyda någonting. Passionen tar över och idéerna kommer på löpande band.

Jag hade nyligen förmånen att träffa en av dessa unika framgångsrika entreprenörer, Per Hellsten, över en kopp kaffe då jag senast besökte Stockholm. Ville gärna förstå hur allting började för honom, hur saker och ting sakta men säker föll på plats under årens lopp. Numera har hotellbyggaren, hotellägaren och hotelldrivaren Per Hellsten flertalet hotell; Hotel Hellsten och Rex Hotel på Luntmakargatan i Vasastaden, Kvikkjokks Fjällstation i Lappland, Hotel Hellstens Malmgård med konferensmöjligheter  på Södermalm, flertalet hotell i Finland, och till och med ett hotell i Brasilien.  www.hellsten.se  

Slogs under vårt samtal av Per Hellstens tålamod och en slags tidlöshet, där projekten och hotellen vuxit fram och utvecklats med idoghet, envishet och med en byggmästares precision. En tegelsten i taget. Vi pratade om framtiden och alla hans nya planer och idéer. Passionen flödade. Man blir lätt lite filosofisk under ett samtal med Per Hellsten. Kanske inte målet är det viktigaste, utan det är resan och de ständiga utmaningarna under färden som gör allting så spännande. Hur blev det så för just Per Hellsten och vad är drivkraften bakom hans framgångar och de ovanligt spännande hotellen med dess unika miljöer?

Berätta gärna mer om livet som hotellägare.

Per Hellsten: Vet faktiskt inte direkt om jag ser mig som hotellägare, även om jag givetvis är det. Ser mig snarare som hotellbyggare, där det ständigt finns ett nytt hotell att bygga. Jag är därutöver också hotelldrivare, vilket innebär att jag är högst involverad i den dagliga verksamheten och driften av varje hotell. Jag är med då beslut tas och jag känner till varje rum på varje hotell, hur varje rum är inrett och varför, och vad som gör just det rummet unikt och speciellt. Det är faktiskt jag själv som inrett rummen med dess starka färger. Byggnaderna här på mysiga Luntmakaregatan, Hotel Hellsten och Rex Hotel, är för övrigt båda från slutet av 1800-talet, och är varsamt renoverade och skapade under flertalet år för att sakta men säkert bli de hotell jag önskade. De har numera båda många besökare från hela världen och det är en underbar kosmopolitisk atmosfär.

Så din affärside är mer eller mindre att köpa äldre byggnader och sedan bygga Hellsten hotell?

Per Hellsten: Riktigt så enkelt är det inte, utan det handlar snarare om att en sak successivt lett till en annan. Inledningsvis härbärgerade vi här i byggnaden sju olika skivbolag och vi hade en inspelningsstudio i källaren. Tanken var att bygga ett litet hotell med fem rum för att artisterna skulle kunna bo där och ta hissen ned till studion och spela in sina skivor. Men idén växte och det blev i stället ett hotell med sjuttio rum när skivbolagen lämnade huset som en följd av musikkrisen som följde av piratkopieringen av CD skivor. Vi köpte också fastigheten på andra sidan gatan och byggde upp Rex Hotel som ett komplement med ytterligare sjuttio rum. Luntmakaregatan är också en mycket speciell gata i Stockholm. Flera hundra års historia och gatan överlevde lyckligtvis rivningshysterin under 1960-talet. Gatans lite snäva utformning är väldigt speciell och för tankarna till ett fjärran Stockholm från en svunnen epok. Numera finns en rad nya spännande restauranger på gatan, mest asiatiska, och det är en härlig mix av svenskhet och världslighet som passar väl in i hotellets verksamhet och nisch.

Vad menar du med att en ¨världslighet¨ passar in i er nisch?

Per Hellsten: Olika arbeten i mina unga år tog mig till många intressanta platser. Jag har en fil.lic. i etnografi och gjorde mitt fältarbete under flera år i en afrikansk by. För att överleva arbetade jag som fotograf och journalist och kom att jobba framför allt i den arabiska världen. Därför har jag influerats av olika kulturer och platser. Jag ville skapa en unik hotellmiljö med inredning i form av föremål och möbler, antika och nya, från Europa, Asien, Arabien och Afrika. Förhoppningen var att skapa en harmonisk och positiv atmosfär. Varje rum har sin unika inredning och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med resultatet. Mycket av inspirationen kommer faktiskt också från Lamu, en muslimsk ö i Kenya, nära gränsen till Somalia, dit jag åkte för första gången redan 1972. Jag förälskade mig i ön och dess kultur med kombinationen av det arabiska och afrikanska, och har faktiskt åkt dit varje år sedan dess.

 

Har du även affärsresenärer på dina hotell?

Per Hellsten: Faktum är att andelen affärsresande ständigt ökar. Många jag pratar med säger att de landar på ett annat vis hos oss, jämfört med boende på affärshotell med dess standardiserade sterila miljöer. De globala hotellkedjorna ser i princip likadana ut och de är ofta själlösa,  medan man på ett Hellsten hotell finner en betydligt unikare och lugnare miljö. Många affärsresande påpekar just att de känner sig mer avkopplade och harmoniska här och det är givetvis underbart att höra.

Jag ser att du också har ett hotell i Lappland. Hur kommer det sig?

Per Hellsten: Jag vandrade redan som 15-åring i de svenska fjällen i områdena runt Kvikkjokk. Det är häpnadsväckande vackert. Som du kanske känner till ligger de två stora nationalparkerna Padjelanta och Sarek anslutet till Kvikkjokk och de utgör tillsammans med Stora Sjöfallet världsarvsområdet Laponia som inrättades 1995 av Unesco. Kvikkjokk Fjällstation byggdes redan 1928, men blev under årens lopp förfallen och då det finns en möjlighet att köpa fastigheten tog jag chansen. Det är fortfarande en fjällstation och ett vandrarhem, men vi renoverar varsamt och moderniserar och uppgraderar en del till hotellstandard. Det ligger i tiden med investeringar runt fridluftsliv, natur, ekologi och jag är väldigt passionerad för just Kvikkjokk Fjällstation. Det handlar om att skapa en positiv atmosfär i en miljövänlig anda och vad kan då vara bättre än att satsa på den vackra och spännande svenska vildmarken. Hit skall människor komma från hela världen.

Har du nya projekt och i så fall, vilka är det?

Per Hellsten: Jag har alltid nya projekt på gång och jag letar ständigt efter nya möjligheter och utmaningar. Det är väl det som egentligen driver mig framåt. Vi har precis öppnat Hellstens Malmgård på Södermalm. I folkmun har byggnaden kallats Drottning Kristinas Jaktslott, men idag är denna herrgård ombyggt till hotell med konferensrum. Historien från 1770 sitter i väggarna. Vi har arbetat mycket med inredningen och att göra denna vackra byggnad till ett Hellsten hotell med kosmopolitisk känsla med starka färger på rummens väggar, möbler i tidstypisk gustaviansk stil, och också en del antikviteter, samt föremål från spännande platser runtom i världen. Tiden står på något vis stilla. Vi håller också på med ett annat hotell på Södermalm, nära Mariatorget, och även det kommer bli ett fascinerande hotel i en gammal omgjord teaterlokal. Har faktiskt hållit på med det projektet under tolv år på grund av problem med byggtillstånd och ser mycket fram emot då hotellet äntligen kan öppnas.

Kan du berätta lite mer om din vision för dina hotell?

Per Hellsten: Visionen är att skapa plats för möte mellan människor. Mötet på hotellet är centralt. Det är möte mellan våra gäster, möte mellan personal och gäster, det är att skapa förutsättningar för möten mellan människor som kommer samman i grupper eller konferenser kring specifika ämnen, men framför allt vill jag skapa forum och möjligheter för individer och grupper att tala om och förhandla om fred. Detta har skett vid flera tillfällen i slutna möten. Israeler och Palestinier har mötts här. Likaså har guerillasoldater från ett land i Latinamerika har mött militärer och politiker här. Spännande möten mellan individer knyts här, i oanade konstellationer.

Kaffet är uppdrucket och samtalet börjar gå mot sitt slut. Känner plötsligt att jag måste göra något med mitt liv. Har också upplevt en hel del och rest mycket, men något hotell har jag verkligen inte. Otålig som jag är försöker jag förstå vidden av ett tolvårigt projekt och Per Hellstens långsiktiga filosofi. Känner mig inspirerad av Per Hellsten och av insikten att det handlar om att bygga ett livsverk med en vision, en tegelsten i taget, och att inte låta sig överväldigas. Tiden är ingenting. En sak i taget, en dag i taget, med tålmodighet och med envishet. Rom byggdes som bekant inte på en dag. Passionen smittar helt klart av sig och Per Hellsten är en spännande man fylld av inspiration, målmedvetenhet och energi. Det är väldigt positivt att träffa en sådan person som har lyckats på sin färd och dessutom har nya spännande mål, nya idéer och nya kreativa tankar i kombination med ödmjukhet och värme. Om du besöker Stockholm, ta in på ett Hellsten hotell via www.hellsten.se och låt dig avnjuta en ny slags positiv och harmonisk erfarenhet. Det kommer jag definitivt göra nästa gång jag kommer till Stockholm. 

Bygga upp ett stort berg
av en liten hög.
Bygga upp ett stort berg
om man bara dög!
Bygga upp ett stort berg
högt upp i det blå.
Hur det ska göras vet jag inte,
bara att det måste gå.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , ,
ad
20 juni 2013
Obama

USA, Syrien och börjar på slutet?

Man kan fråga sig om USAs plötsliga beslut att involvera sig i inbördeskriget i Syrien är en följd av Obamas inrikespolitiska problem och skandaler, eller om det verkligen är ett allvarligt försök att få slut på konflikten i Syrien?

Beslutet sammanföll med veckans G8 möte, kanske för att visa att det fortfarande finns en amerikansk utrikespolitisk vilja och så att säga att visa musklerna. Konflikten i Syrien har förvärrats, miljoner har flytt sina hem, tiotusentals har dött, och konfliken har utvidgats såtillvida att aktörer som Iran och Hezbollah numera inte bara skickar vapen till Assad, utan faktiskt har skickat marktrupper och är del av striderna på den syriska regeringens sida. De intog nyligen den strategiskt viktiga staden Qussair och Assads styrkor har kopplat greppet i inbördeskriget. Man kan verkligen undra varför det har tagit så pass lång tid för USA att bli involverad i denna tragedi?

Visst är det en komplicerad och komplex situation, men den amerikanska veligheten och väntan har definitivt förvärrat läget i Syrien, och dessutom involverat Hezbollah och Iran. Det har till mångt och mycket blivit en strid mellan sunni och shia och konfliktens nästa steg skulle kunna vara inbördeskrig i Irak eller kanske ett religionskrig i hela regionen. Situationen har komplicerats ytterligare då Ryssland dragits in i konflikten alltmer och stödjer Assad, mest av geopolitiska och antiamerikanska skäl. Är vi på väg mot ett nytt globalt Kallt Krig?

Alltmer sofistikerade vapen har levererats från Ryssland till Assad och detta i kombination med styrkor från Iran och Hezbollah, har givet Assad ett militärt övertag och en tillsynes utstakad möjlig väg mot en slutlig seger mot rebellerna. Frågan är väl då egentligen hur en slutlig seger skulle se ut, då i princip landet just nu är delat i två delar. Det skulle kräva intensiva fortsatta strider och blodbad om någon sida skall gå segrande ur inbördeskriget. Ett läger, Assads, med Iran, Hezbollah och Ryssland, kommer dessutom enligt egen utsago fortsätta striderna till det bittra slutet, medan det andra lägret, rebellerna med Jordanien, Turkiet, europeiska länder som Frankrike och Storbritannien, och nu med USA, på sin sida, måste visa att de är fast beslutna att vara med i konflikten hur lång den än må pågå. Om det kommer vara fallet och det kan uppstå en låst militär situation, finns det nog en möjlighet att i slutet likafullt finna en lösning vid förhandlingsbordet och om möjligt komma överens om en bestående fred. Dit är vägen dock lång.

En positiv detalj i det invecklade pusslet kan vara den nya iranske presidenten, Hasan Rouhani, som i alla fall av de flesta anses vara moderat, vad det nu egentligen innebär i fallet Iran. Kanske finns det en större vilja att finna en lösning? Det var minst sagt bistra miner mellan Obama och Putin under G8 mötet, men det var väl förväntat. Det är dock inte helt klart hur mycket USA kommer involvera sig i konflikten och vilka vapen som kommer levereras till rebellerna. Kommer USA sända markstyrkor och i så fall hur många. Jag skulle bli mycket överraskad om amerikanska trupper kommer sändas till Syrien, då Obamas militära strategi är neddragning och reträtt från den globala scenen och att vara involverad på betryggande avstånd från Washington DC.

Det hela blir lite Catch 22 och Fångarnas Dilemma, då det inte är enkelt att vinna krig från sidolinjen, men helt klart är att USAs övergripande globala militärstrategi till trots, verkar slutligen USA nu bli mer aktivt involverat i Syrien, ett steg i taget, och det första steget är att förse rebellerna med mer avancerade vapen. Bättre sent än aldrig, märklig timing minst sagt, men konflikten har dramatiskt förvärrats under den senaste månaden och i grund och botten är fred nog endast möjlig om USA är med i bilden.

Långsiktigt kanske det inte hjälper, men kanske blodbadet i alla fall temporärt kan stoppas och kanske det finns möjlighet till en lösning, även långsiktigt. I realiteten är det kanske tyvärr så att polariseringen mellan de olika muslimska religionerna och falangerna helt enkelt kommer fortsätta vara en bitter strid på liv och död under en lång tid framöver. Vem vet? Enkelt är det inte, men även en något tafatt och sen amerikansk involvering i röran i Syrien kan vara ett första steg mot ett möjligt fredsavtal. Annars kommer folkmordet fortsätta och Assad gå segrande ur striden. Den amerikanska tärningen är kastad, om än lite försiktigt, men det är ett steg i rätt riktning…

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , ,
14 juni 2013
Booz Allen Hamilton

Fallet Snowden

Det råder viss förvåning och förvirring vad gäller den senaste veckans avslöjande att det existerar ett enormt hemligt statssponsrat program med avlyssnade telefonsamtal, lästa emails och analyserade av enorma mängder av privatpersoners data här i USA. Staten uppges ha penetrerat varje amerikanskt hem under flera år. Nyheten att detta faktiskt existerar har skakat USA och håller fortfarande på att smältas av det amerikanska folket och har skapat enorm debatt här i USA. Den hemliga staten i staten som håller i trådarna är NSA, National Security Agency, som troligtvis inte så många kände till förrän nu. Till och med politikerna i Washington DC verkar överraskade av omfattningen av det inhemska spioneriet.

Hur har detta då varit möjligt? Teknologin har utvecklats i rasande fart under de sista fem åren och det har helt enkelt blivit möjligt att elektroniskt bearbeta en enorm mängd data och information och analysera detta baserat på inlagda förfrågningar och definitioner. Miljoner eller hundratals miljoner, kanske till och med miljarder analyser kan göras utan större teknologiska hinder eller begränsningar, och allting har gjort och görs i statens namn i kampen mot global terror. Man kan fråga sig om man överhuvudtaget kan använda email eller telefonen numera utan att i princip vara avlyssnad? Kanske det är säkrast att endast prata svenska, även om det kanske också analyseras med hjälp av Google Translate. Vem vet? Helt enkelt bäst att vara tyst.

Den unge mannen som har skapat rubrikerna och avslöjat det statliga NSA programmet med dess enorma avlyssningsapparatur, eller snarare övervakningssystem, är Edward Snowden, 29 år gammal. Snowden är, eller snarare var, då han nu är avskedad, en konsult på Booz Allen Hamilton, verksam med projekt inom den komplexa amerikanska staten och därmed med tillgång till klassificerad information. Hans avslöjanden till den engelska tidningen The Guardian och hans flykt till Hong Kong har gjort honom till en landsförrädare i mångas ögon här i USA och det krävs att han återvänder och ställs till svars i en amerikansk domstol. Vissa yrkar på livstids fängelse, andra på avrättning.

Nu är situationen globalt komplicerad då helt plötsligt Hong Kong, och därmed Kina, är med i bilden. Dessutom, för att röra till det hela lite mer, har Ryssland tydligen erbjudit en fristad för Snowden, om han nu skulle vilja gå i politisk exil där. Putin vet hur man skapar och utnyttjar tumult i det globala politiska säkerhetssystemet. USA kommer troligtvis begära Snowden utelämnad, men den legala processen i Hong Kong kan ta en lång tid och dessutom har stora politiska implikationer för relationen mellan Kina och USA. Är han en politisk flykting? Dessutom hävdar Snowden att USA har hackat datorer globalt i minst 61000 fall sedan 2009, till råga på allt i Kina, och det kan givetvis komplicera situationen. I grund och botten finner jag hela det amerikanska programmet tvivelaktigt, nästan kusligt, och det kan vara ett brott mot den amerikanska konstitutionen. Vissa ser därför Snowden som en whistleblower och som en hjäte, även om den stora majoriteten här verkar vara mer inne på förräderispåret.

Fortsättning följer i detta spännande globala drama, men det är helt klart en väckaklocka vad gäller statsmakten, maktmissbruk eller ej, och de möjligheterna som finns att i princip invadera privatpersoners liv. Kan man överhuvudtaget lite på staten? Det är faktiskt lite 1984 över det hela och det känns i alla fall för mig som om någonting verkligen är fel i hela hemlighetsmakeriet. Är Obama den nye Nixon? En bitter eftersmak existerar hur man än vänder och vrider på det. I grund och botten tror jag faktiskt att Snowden har gjort oss alla en tjänst, då det faktiskt är någonting fel med bilden av den hemliga staten i staten. Fortsättning följer och det skall bli intressant att följa utvecklingen på denna oväntade globala sagan.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , ,
6 juni 2013
Effektivisering

Det amerikanska semesterdilemmat

En god vän från Grekland stod på gatan på the Upper West Side under helgen och eurofilosoferade. Hur blev allting såhär? Visst vad det bättre förr, då det finns ett slags lugn, en trygghet och ett lugn i tillvaron, på den tiden då ingen pratade globalisering, konsolidering, rationalisering, effektivisering och pressade marginaler. Vi resonerade ett tag och ingen kom fram till något vettigt, men jag yrade något om hur bra det var då Volvo och SAAB var svenska bilmärken, då arbetslösheten låg på 2%, alla tycktes stillsamma och det inte ens fanns en bro mellan Skåne och Danmark. Inte helt klart hur det var relevant, men fick in det i konversation likafullt.

Greken ringde mycket lycklig under min smörgårdsbordslunch på Scandinavian House på Park Avenue tidgare idag och meddelade att han kommit på den perfekta lösningen för att finna harmoniskt lugn och köpt en hund. Har inte pratat mer med honom sedan lunchen och vi hann inte fördjupa oss vidare då hunden i fråga skällde i bakgrunden. Kände mig mest förvirrad och beställde extra senapssill för att få ordning på mina tankar. Kanske är det lösningen, för en hund borde väl i princip vara opåverkad av de globala ekonomiska trenderna och därmed kunna vara en konstant lugn faktor. Hade inte tänkt på det. Verkar samtidigt inte vidare vettigt och framåt efterrätten, prinsesstårta, blev slutsatsen snarare att det är inte undra på att den grekiska ekonomin är turbulent.

Stressen och pressen har verkligen blivit värre dock, inte minst här i New York, sedan jag kom hit 1998. Juni har äntligen kommit och då gäller det att undvika S-ordet. Det finns en del polititisk laddade ord och just Semester har blivit ett av dessa ord. Frågade en kollega idag och han skulle ta någon semester under sommaren och han blev omgående likblek. Kanske en fredag i juli blev svaret. Viskandes. Kände att det är bäst att förtrycka svensken inom mig och meddelade att jag själv funderat på att ta ett par dagars ledighet (undvek klipskt S-ordet) någon gång runt jul, men kom då på att C-ordet är på listan som inte kan användas (Christmas), så bytte då raskt till i december och arbetade sedan tyst vidare. Började dock dagdrömma och hittade “Mitt Sommarlov“ med Anita Hegerland på Youtube och kände mig plötsligt otroligt gammal och smått sinnesförvirrad. Dagen rullade på helt enkelt.

Faktum är dock att arbetsmarknaden här i New York har blivit tuffare och det är betydligt högre prestationskrav och mer stress. Dels är det i princip förväntat att man alltid skall vara anträffbar, dels gäller det att hela tiden eftersträva bättre resultat. Amerikanerna arbetar mycket rent kvantitativt och det handlar ofta om facetime. Europa låter från ett amerikanskt perspektiv väldigt annorlunda, de flesta tar långa semestrar och det verkar som om förtyskandet av EU har inneburit nya svårigheter för ekonomierna som helt enkelt inte har exportproduktion. I den typen av ekonomi handlar det ofta om att hanka sig fram, dels på bidrag, dels på ströjobb, men det är ju ingen hållbar långsiktig lösning. Problemet är dock att med den nuvarande ekonomiska politiken inom EU kommer trenden troligtvis fortsätta och klyftorna mellan de som har och de som inte har fortsätta att öka. Det finns helt enkelt inte längre något lugn. Effektiviseringskraven kommer fortsätta, produktionen förläggas till billigare länder, så då gäller det att främja framtidsindustrier och ta vara på de resurser och tillgångar som landet i fråga besitter. Från ett mer personligt plan gäller det att ständigt networka, att bygga nya relationer, att hålla sig relevant på marknaden och att försöka vara steget före arbetsmarkandens lieman. Det går faktiskt. Det kan handla om digitala lösningar, finansrådgivning, ekologiska produkter, nya tjänster, ny teknologi, nya life science och biotech produkter, bättre sjukvård, smartare äldrevård och listan fortsätter.

Här i USA finns det en optimism och en framåtanda som gör att den enorma ekonomin ständigt finner nya lösnignar och nya infallsvinklar och det är just detta som driver ekonomin vidare och sätter fart på ekonomin. Vet inte om den typen av optimisk finns i en rad sydeuropeiska länder, men det tvivlar jag på. Sverige borde dock vara väl rustat för utmaningen. Personligen lägger jag ner mycket tid och energi åt networking och strategiskt planerande, inte bara för att om möjligt hitta nästa jobb, men att därigenom hålla mig ajour med den humana efterfrågan och därmed om möjligt ligga steget före. Det är stressigt, men stressen har definitivt reducerats genom försöket att leva i framtiden. Åldern har dessutom mindre betydelse här i USA, där man är intressant på markanden oavsett ålder, medan det ofta verkar som om livet och karriären i Europa i princip börjar sin färd mot ålderdomshemmet redan på 50-årsfesten. Vet inte om det är helt korrekt, men jag har fått det intrycket. Tankarna går till greken och hans hund. Kanske är det faktiskt en god ide trots allt då en hund fortfarande är en hund. Stablitet, frid. Det gäller väl att finna sina egna ramar och gränser. Min smörgåsbordslunchvän hade precis gått med i Facebook, men valt att minimera antalet vänner till en enda person. Kan verka extremt, men visst lever vi i extrema tider… Funderar vidare på min sommar S, måste ha lite S…visst kan man lämna Sverige, men svensken kan inte lämna…

Skrivet av
Fler inlägg om: , , ,
2 juni 2013
Churchill

Sova på jobbet?

Sommaren har kommit till New York och värmen och luftfuktigheten är redan lite jobbigt, men man skall väl inte klaga efter alla månaderna med kallt och ruggigt väder. Vädret tar dock lite på krafterna och man blir lätt lite trött och slö under dagen, arbetsdagen, vad skall man då egentligen göra? Dricka ytterligare en kaffe för att om möjligt piggna till? Ta en tupplur? Är det möjligt?

Under de sista veckorna har New York Post, som med ärkekonkurrenten Daily News väl skulle kunna betecknas som New Yorks Expressen och Aftonbladet, publicerat bilder på en av stadens fackföreningspampar, som är enormt överviktig och väljer att efter lunchen ta en lång tupplur i sin bekväma arbetsstol. Nu är det väl i och för sig inget komiskt i situationen, men bliderna har skapat en debatt om det överhuvudtaget är försvarligt att sova på jobbet. Till och med Bloomberg har dragits in i debatten och han kallar sovandet oacceptabelt.

Nu är den här mannens sömn ganska djup verkar det som, då hans arbetsdag tydligen är mellan 9 på morgonen tills 4 på eftermiddagen och hans tupplur är mellan 2 och halv 4. Lunch mellan tolv och 2, så det blir väl inte så mycket gjort, inte minst med tanke på att han dessutom har ett långt kaffebreak vid 10-tiden. Att sova på jobbet är väl i princip inte accepterat, då man ju faktiskt får betalt för att vara produktiv och arbeta. Nu är man ju inte vidare produktiv om man är trött och det är man ju faktiskt ganska ofta, speciellt under eftermiddagen. Man måste kanske ha en viss position, president, egen företagare, författare, förmögen investerare, målare, arbetslös eller i en position där man inte behöver rapportera till en överordnad.

Det finns många berömda nappers, Reagan, Napoleon, JFK, Thatcher, Edison, Churchill, Einstein, Clinton och så vidare. Om man nu bestämmer sig för att försöka få lite mer energi och ta en daglig tupplur, skall den tydligen inte vara längre än 30 minuter. Enligt experter och research. Så man bör väl då ställa en klocka och vakna upp efter 30 minuter tills man har blivit van och vakna upp av sig själv. Bör man då meddela sin chef att efter visst research har man i produktivitetsökande syfte beslutat sig att sova mellan halv tre och tre varje dag? Man kanske kan erbjuda att jobba en halvtimme extra på kvällen.

Nästa beslut är väl vart skall själva sovandet skall äga rum. Om du mot förmodan har en säng på ditt kontor, är det väl enkelt löst, men om du inte har det, får det väl bli stolen, inte vidare bekvämt dock, eller golvet. Jag skulle rekommendera en matta på golvet som enkelt kan vecklas ut och rullas ihop. Ligg ner, slut ögonen, ställ klockan på 30 minuter och slut ögonen. Telefonen måste vara avstängd och se dessutom till att sova samma tid varje dag. Folk kommer då efter ett tag bli vana vid det och efter ett tag har du skapat ett förväntat och kanske accepterat beteende. Ögonen öppnas klockan tre igen och energi bör då vara på en helt ny nivå. På något vis låter det civiliserat. Har inte tid kommande vecka, men veckan därefter skall jag ta en dag eller två och försöka med en eftermiddagstupplur och se vad som händer och hur det förändrar min arbetsdag och produktivitet. Låter spännande och lite farligt, man vet ju aldrig hur folk kommer reagera. We shall see…

Skrivet av
Fler inlägg om: , ,
24 maj 2013
Rangers

The New York Rangers, VM och glädje i den svenska bubblan

Hockeysäsongen lider mot sitt slut och här i USA och det är slutspel inom NHL, National Hockey League, som leder fram till finalen och en segrare av Stanley Cup under juni månad. Här i New York finns det ingen tvekan om vilket lag som är stadens lag, då det bara finns ett lag som spelar i New York City, nämligen New York Rangers. Inga problem som med andra sporter som Mets, Yankees, Jets, Giants. Ärkerivalerna New Jersey Devils finns förvisso närma, bara över Hudsonfloden, medan New York Islanders befinner sig på betryggande avstånd ute på Long Island. I alla fall fram tills nu. De kommer tydligen flytta till Brooklyn av alla ställen nästa säsong, för att dela Barclay Arena med Brooklyn Nets, precis som Rangers delar Madison Square Garden med the New York Knicks.

The Rangers har haft en knagglig säsong och i kväll kan det vara slutspelat för i år. De ligger under med 3-0 i matcher i bäst av sju mot de i New York illa omtyckta Boston Bruins. Det ser verkligen inte vidare ljust ut. Båda lagen var med då NHL moderna form grundlades 1927 med de så kallade Original Six, dit också Chicago Black Hawks, Montreal Canadiens, Toronto Maple Leafs och Detroit Red Wings tillhör. Nu har det väl egentligen inte gått så vidare bra för the Rangers genom årens lopp och de har bara vunnit Stanley Cup fyra gånger, 1927, 1933, 1940 och senast 1994. Det pratas ideligen om den senaste segern för den delen. Intressant är att the Rangers faktiskt är den NHL klubben som genom årens lopp har haft flest antal svenskar. Ulf Sterner var inte bara den förste svensken i New York Rangers, har var också den förste europeen i NHL och spelade sin först match mot just the Bruins i januari 1965. Sterner spelade förvisso endast fyra matcher, så man kan väl säga att det inte gick så bra, men det var likafullt en början av en internationell liga. Sedan dess kan man ju minst sagt säga att NHL har globaliserats.

Mest kända av Rangers svenskar är väl Anders Hedberg, Ulf “Lillpröjsarn” Nilsson och dagens Henrik Lundkvist, eller som han kallas här i New York, ”The King”. Lundkvist är helt klart lagets bästa spelare, och troligtvis NHLs bäste målvakt, så det måste vara aningen frustrerande för honom att inte få lyfta den eftertraktade Stanley Cup bucklan. Det kanske blir nästa år? Laget är helt enkelt inte vidare vasst i år, men så länge det finns hopp vet man ju aldrig vad som kan hände. Kanske kommer de tillbaka, vinner över the Bruins och sedan går vidare mot vinst av cupen. Betvivlar detta dock. Det resoneras att Rangers måste bli tuffare och har fler busar som kan ha fler fighter och take off the gloves. Slagsmål är fortfarande en grundläggande del av spelet inom NHL, men det har blivit betydligt farligare då spelarna blir allt större och starkare. Vissa slagsmål är livfarliga med tanke på att de slåss med bara nävar, men det ger definitivt hockeyn lite extra krydda, hur farligt och idiotiskt det än må vara.

Det kommer alltid finnas en viss svenskhet kvar för the Rangers och i Madison Square Garden. I varje hemma match skriker fansen ”Potvin Sucks” och det är frågan om de flesta av gaphalsarna egentligen vet vad det innebär. Det refererar till en tackling av Denis Potvin, från New York Islanders, på Ulf “Lillpröjsarn” Nilsson i februari 1979, som ledde till benbrott för “Lillpröjsarn”. Sedan den tacklingen 1979 sjunger fortfarande fansen en ramsa om Potvin i alla matcherna. Bara så ni vet om ni nu tar er till New York för nästa säsong.

Apropå den tidigare kommentaren om NHLs globalisering, noterade jag att det nyligen var VM i hockey i Sverige och att Sverige vann guld över Schweiz i finalen. Det var faktiskt ingen media som skrev om turneringen här i USA, men det beror väl på att NHL slutspelet pågår mitt under VM. Eller snarare tvärtom. Högst märkligt att spela VM mitt under slutspelet, det vore ju som att spela fotbolls VM i februari utan de bästa spelarna. Vet egentligen inte varför VM spelas just i maj. Det var kul att Sverige vann givetvis!

Minns ungdomens glädjeyra då Sverige vann VM och jag förstod aldrig VM dilemmat. Kanske det inte är ett dilemma egentligen, vem bryr sig egentligen vilka som spelar? Det man inte vet har man inte ont av. Det var en lycklig tid och jag är glad att se att svenskarna firar GULD likt jag brukade fira. Livet i en VM bubbla. Hur som helst, guld är guld, så hipp hipp hurra. Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som i går, då oskulden och friden, tätt följde mina spår…Hoppas det går vägen i kväll, Go Rangers!!!

Skrivet av
Fler inlägg om: ,