9 juli 2012
Bill Clinton

Ericsson, Clinton och bortkastade pengar…

Måste erkänna att det var många år sedan jag funderade på gamla anrika Ericsson. Brukade följa bolaget noga och hade en gång i tiden en del del investerat där också. Råkade se en artikel om Ericsson här i New York för ett par veckor sedan och tog mig då en noggrannare titt på bolaget. Aktiepriset ner 37% under det senaste året, så det är antingen dags att köpa eller helt enkelt inte längre ens fundera på företaget. Då mina placeringar och råd baseras på företagsstrategi, innovation och egna väl valda nyckettal, insåg jag raskt att det helt enkelt inte är värt att lägga ner mer tid på Ericsson. Jag önskar företagsledararna och aktieägarna lycka till på färden dock, då allting är möjligt trots allt och man ju faktiskt är svensk. Nu är förvisso Ericssons strategi brilliant om man jämför med förslagsvis Nokia, men det är ju en annan sorglig historia. Apropå aktieägarna förresten, så borde de vara ganska upprörda. Det handlar faktiskt om Bill Clinton…

Bill Clinton har som förväntat varit mycket mån om att vara synlig i massmedian sedan han avgick som president för nästan tio år sedan. Dessutom är ju Hillary som bekant fortfarande med i bilden. Hans främsta verksamhet tillika levebröd numera är att hålla tal av typen motivational speaker. Normalt sätt redovisas inte hur mycket före detta presidenter tjänar, men då Hillary är utrikesminister, kräver lagen tydligen även att Bills inkomster redovisas. 2011 var tydligen hans bästa år vad gäller inkomster från tal, lite mer än tidigare år med $13.4 miljoner dollar för 2011. Sedan har avgick som president är det totala beloppet över $80 miljoner dollar. Tillkommer böcker, pension och så vidare. Han har kommit en lång väg från dagarna i Arkansas. Genomsnittskostnaden för 2011 om man nu skulle vilja ha Clinton som talare vid middagen eller vad det nu kan vara var $250000, men det finns givetvis de som är beredda att betala lite mer för den före detta presidenten. Inget ont om BC, men jag måste erkänna att jag inte riktigt förstå varför någon skulle betala så mycket. Tittar på den långa listan av alla hans tal sedan 1993 och blir helt matt. 471 tal, i 52 olika länder. Show me the money.

Döm av min förvåning då jag finner problemföretaget Ericsson på topp av Clintonlistan för 2011. Trodde att prioriteten för Ericsson framförallt handlade om omstrukturering och försök att få bukt med omsättningen och inte minst lönsamheten. Så beslutet att bjuda in Bill Clinton som talare måste ha skett i fyllan och villan. Dessutom måste personen som betalat kalaset vara den sämsta förhandlaren i världen med tanke på att Bill tydligen faktiskt pratar för $250000. Ericsson valde istället att betala Clinton $750000 för ett tal i Hong Kong under 2011. Det visade sig vara det högsta arvodet under året, även om Ericsson är tätt följt av ett mediaföretag i Nigeria på $700000. Kanske ville Ericsson av någon anledning ha förstaplatsen. Varför? Vad vet jag?

Ericssons årliga aktieägarmöte har förvisso redan ägt rum, men jag hoppas verkligen att någon bland aktieägarna krävde pengarna tillbaka. Förslagsvis skulle medlemmar ur företagsledningen betala in $750000 till bolaget. Det är nästan komiskt att betala det beloppet till Bill Clinton då företaget har problem med lönsamheten. Själv äger jag inga Ericssonaktier, så jag kommer vara tyst, men å andra sidan måste jag erkänna att jag finner kopplingen Clinton + Ericsson problematisk. Clinton i all ära, men med tanke på dylika vansinniga så kallade investeringsbeslut, är Ericsson verkligen inte ett företag som jag skulle satsa på…snacka om att kasta pengarna i sjön…

ad
15 april 2014
Elliott Roosevelt

Hyllning till en gammal död alkoholist

New York är som bekant familjen Roosevelts ursprung, såväl Manhattan, Oyster Bay och Hyde Park. Mest kända är givetvis USAs 26e president, Theodore Roosevelt, och 32e president, Franklin Roosevelt. Del av samma släkt, men inte vidare närma, avlägsna kusiner. Det hör till livet här i New York att känna till dessa presidenterna lite mer än de andra, och själv tycker jag alltid att det är speciellt att besöka Teddy Roosevelts födelsehem nere på 20e gatan, där han föddes under hösten 1858.

Mycket har skrivits och berättats om familjen och jag satt häromdagen och tittade på ett program, som mest handlade om Eleanor Roosevelt, alltså FDRs fru. I den långa presentationen nämdes i förbigående att hon var dotter till en alkoholist. Inget namn nämnt, inga detaljer. Kanske är det fortfarande skamligt att prata om alkholister? I moralistens USA är det känsligt att prata om droger, det sopas under mattan, och kanske är det likadant i Sverige? Nu vet de mer insatta att Eleanor Roosevelts far var Theodore Roosevelts bror, Elliott, två bröder bland de fyra barnen. Teddy föddes under vintern 1858, Elliott under vintern 1860.

Varför föra tankarna till en person, Elliot, som dog 34 år gammal, alltså 1894? Mest för att ännu en gång demonstrera den amerikanska attityden vad gäller personer som inte är som man bör vara, i ett samhälle där det handla om att vinna eller försvinna, och att försöka lyfta fram en person, som enligt alla som kände honom var en fantastiskt och levnadsglad person. Men han var en alkoholist, så därav en fortsatt tystnad, även i dagens upplysta 2014. Det finns då ingen att säga för vem vill prata om en gammal alkoholist? Det måste väl vara fel. Även i dag är alkoholism en sjukdom som inte öppet pratas om här i USA, det är starkt och modigt att öppet prata om cancer eller andra sjukdomar, men alkoholism, drogmissbruk, ja då är det bättre att vara tyst, att lägga på locket eller bara raskt gå vidare.

Visst finns det många hemligheter och pålagda lock i de flesta familjer. Tänk att Elliott var best man då Theodore Roosevelt gifte sig med Alice Hathaway Lee 1883 och att redan följande år blev ett tragiskt år. Födelsen av Theodores och Alice dotter, blev komplicerad, mycket komplicerad. Theodore hastade tillbaka från Albany upstate New York, till hemmet på Manhattan, men det var för sent. Dottern, Alice Lee Roosevelt Longworth, föddes trots komplikationerna, alltså 1884, och dog efter ett liv i rampljuset, under 1980. Jag rekommenderar starkt vidare läsning om denna fascinerande kvinna. Guds vrede verkade dock härska 1884 och såväl Theodores fru Alice och märkligt nog hans mor dog samma dag, i februari 1884. Jag läste nyligen Teddys självbiografi, och hans första fru omnämns inte alls. Tystnad, smärta, tragedi. Livet fick gå vidare.

Elliot var tydligen en social och glad typ, gärna med en drink närma till hands. Han gifte sig med Anna, fick tre barn, varav ett dog ungt, och Eleanor och hennes bror Hall levde vidare i den relativt kaotiska familjen, där Elliotts alkoholism tog över vardagligheten och påverkade dynamiken och lyckan. Alkoholism är en progressiv sjukdom, där sakta men säkert livet tas över av drinkar och livet lika sakta men säkert börja falla ihop för alla inblandade. Utan hjälp och öppenhet finns det sällan hopp, det är en resa mot ruinens brant. Hans unga fru Anna dog 1893 och Elliott alkoholism blev allt värre. Drickandet ledde som för många andra till ekonomisk misär, sjukdom, otrohet och vid 34 års ålder försökte Elliot begå självmord genom att hoppa ut genom ett fönster. Han överlevde några dagar, men dog av sviterna av fallet. En sjuk man, älskad av sin familj, men chanslös, då ingen visste hur situationen kunde hanteras.

Som i många alkoholiserade familjer, sprider sig sjukdomen och eländet som en löpeld. Barnen, nu utan föräldrar, hade svårt att hantera situationen. Hall, Eleanors bror hade dessutom samma sjukdom. Den starka Eleanor gjorde vad hon kunde för sin bror, men kanske hans smärta var för stor, kanske hans gener var alltför lika hans faders, han söp ihjäl sig och dog vid 50 års ålder. Begravningen hölls vid Vita Huset. Många tragedier, som ingen pratar om här i USA. Vad vet jag egentligen vad som kan sägas om den tragiske Elliott Roosevelt, men i grund och botten får de sjuka och utslagna inte sopas under mattan i historieskrivningen.

Av den anledningen går mina tankar till alla de som kämpar med sina missbruk, till alla de som måste få hjälp och som inte kan glömmas bort. Låtom oss tänka på detta när vi tar oss igenom dagens utmaningar och låtom oss lära känna och hylla Elliott Roosevelt istället för att glömma bort honom.

Fler inlägg om:
10 april 2014
Wall Street

Wall Street – lejonet som slutade ryta?

Med Wall Street menas inte markanden i sig, den går sin gilla gång, utan mer strukturen för de traditionella akörerna och den finansiella industrin här i New York, som brukligt betecknas som Wall Street efter gatan downtown.

Förändringarna inom den amerikanska finansiella sektorn går fortare än väntat och de är ganska radikala. Dodd Franks regelverk med sina 398 regler, var och en med sina egna komplexiteter, vissa bekanta med andra namn som Volcker, och en rad andra globala nya regler som Basel vad gäller kapital, likviditet, leverage ratio, produktspecifica regler, och en mängd av andra regler som påverkar hur den finansiella sektorn fungerar, innebär att sektorn är i hastig omvandling. Med detta skapas nya strukturer som i sig utvecklas och växer som ett resultat av detta.

Tidramen är också relativt lång för implementationen av alla reglerna, vilket gör att det är en utdragen och ganska jobbig process för bankerna över de kommande tre till fem åren. Detta kommer förvandla den finansiella industrin, som fortfarande är drivkraften här i New York, vilket också kommer få betydande konsekvenser för den globala finansiella markanden och ekonomin.

Kanske man kan säga att Wall Street är lite i gungning, även om det vore mer korrekt att säga att Wall Street har varit i kris, och numera håller på att finna sig själv igen. Om några år kommer Wall Street återigen vara sig själv, men i en ny tappning. Ett nytt Wall Street, en helt ny man, eller kvinna för den delen, i nya kläder. Redo för att visa upp sig på staden igen, men det kommer med största sannolikhet vara lite annorlunda, lite mindre glamoröst, lite mindre girigt, lite mindre Wall Street helt enkelt.

De nya regelverken kommer skapa ett säkrare finansiellt system, där tanken är är att ingen bank skall kunna gå under likt Lehman, och att alla andra banker och marknadsaktörer skall kunna hantera risk och komplicerade produkter utan den vårdslöshet som kännetecknades av beteenden på markanden tidigare, vilket ledde till krisen för några år sedan.

Om problemet var systemet, vilket verkar korrekt, vilket sedermera skapade den finansiella krisen, så nu är tanken att ett nytt säkert system skall byggas genom nya vattentäta regler för riskhantering. Logiken är försvarbar och stabilitet är bra. Helt klart är att många av de så kallade glada dagarna är över för bankerna. Faktum är att de stora risktagarna, de traditionella investmentbankerna likt Morgan Stanley och Goldman Sachs, faktiskt ta allt mindre risk numera, och att dagarna med enorma riskabla strukturer för handel faktiskt redan är över. Visst tjänar de fortfarande mycket pengar, men inte lika mycket som tidigare, och dessutom har verksamheten blivit tråkigare inom branschen. Det handlar numera oftast istället om att bygga upp en mer övergripande verksamhet med en ny modell, mer som JP Morgan Chase, som en universal bank, där mer eller mindre allt kan hanteras och mycket baseras på styrkan av balansräkningen.

Alternativet till megabanken som kan göra allt skulle en mer specialiserad verksamhet inom en viss niche och bygga upp en stark verksamhet runt just inom området med expertis. Mellanskiktet av marknadsaktörerna kommer därför få det svårare, då markanden konsolideras, och problemet för de i mitten är att de varken har en stark niche, eller tillräckligt med kapital på balansräkningen. Marknaden håller helt enkelt på att bli lite tråkigare. De sanna risktagarna bland de anställa, de riktigt avancerade experterna, har inte längre möjlighet att handla, då regelverket begränsar vad de kan göra, och hur mycket de därmed kan tjäna, och de väljer att lämna de traditionella aktörerna och går till andra ställen än till de alltmer urvattnade bankerna. Alternativen är många, dels privat equity, dels hedgefunds, del som sagt mer specialiserade små butiker, där möjligheterna att ta större risker och tjäna betydligt mer är större. Arbetet där är till mångt och mycket mer stimulerande och spännande jämfört med den traditionella industrin, som raskt urvattnas i och med de strikta reglerna.

Nu är det väl som sagt inget fel i en generell urvattning, inte minst med tanke på att just bristen på ett förståndigt ansvarsfullt system i princip körde den globala ekonimin i botten. Vansinnighet tog över i jakten efter snabba pengar, men i den gamla strukturen vad det fortfarande möjligt och till och med accepterat. I en värld där det handlar om att tjäna pengar kommer strävan att tjäna mer och mer alltid vara drivkraften inom markanden. Vansinnigheten håller dock på att dämpas, en mer förnuftig och medioker realitet håller på att skapas, och i denna nya urvattnade mijö, kommer de finansiella aktörerna också vad det lider att harmoniseras och standardiseras.

Det kommer bli tufft för bankerna framöver. Jag tror att kombinationen av konsolidering och specialisering kommer fortsätta och skapa en ny struktur, där mellanskiktet slås ut under de kommande fem åren. Så länge det finns likvidetet kommer dock nya möjlighet skapas, ny teknologi kommer leda till nya smartare lösningar, och sakta men säkert kommer Wall Street stabiliseras, dock med en något annorlunda och så att säga vänligare struktur. Man kan kanske säga att det handlar om lejonet som slutade ryta… Kanske är det faktiskt så att Wall Street håller på att försvenskas? Ett nytt svenskt Wall Street, där faktiskt lagom är bäst.

Fler inlägg om:
1 april 2014
Location strategy

Vad är ”location strategy”?

Var under dagen hastigt inne på posten på 43e gatan och det kändes som ett dammigt sunkigt gammalt postkontor från en förort under Sveriges 70-tal. Ibland går jag in på posten bara för att bli lite vemodigt nostalgisk, för att minnas den tiden då det inte spelade någon roll hur effektivt saker och ting hanterades, då allting bara existerade, utan krav på förnuftiga lösningar, kostnader och besparingar. Nästan som en gammal italiensk by. Hade bestämt mig för att posta ett litet brev för att få höra postmannen fråga de långa komplicerade obligatoriska frågorna om man har något farligt, explosivt eller flytande i brevet. Lång väntan som vanligt, men jag var tålmodig. Jag svarar frågorna lite för snabbt, innan de långa frågorna är helt ställda, vilket som vanligt irriterar postmannen, men på något vis är hela processen helt fascinerande. Förändringar görs emellertid långsamt även inom posten och ifjol var postens förlust endast fem miljader dollar, den bästa förlusten på många år.

Saknar tiden då det fanns små butiker, man fick gå från butik till butik, oftast familjeägda, för att handla, folk hade tid att prata, det var på den tiden fortfarande accepterat att vara ineffektiv och human. Därför besöket till posten. En fläkt av det förgångna mitt i myllret på Manhattan. I vinstkravens verklighet och bland USAs företag är det numera en krass vinstmentalitet med kniven mot strupen och det är en våg av effektivsering, dels med ny teknologi, dels med nya radikala kostnadsnedskärningar, oftast under täcknamnet ”Location Strategy”. Det innebär helt kort att företagen funderar igenom resursallokering, fastighetsbestånd, geografisk placering av personal, skatteeffekter av denna ekvationen och, inte minst, om det är är mer fördelaktigt att låta ett annat företag göra arbetet, oftast då genom outsourcing i ett betydligt billigare land, likt Indien. Då marginalerna pressas alltmera, mest beroende på ökad global konkurrens och ökade operationella kostnader, måste helt enkelt kostnaderna pressas alltmera om nu inte försäljning ökar med konstanta priser. Så är inte fallet för de flesta bolagen, och definitivt inte inom den finansiella sektorn.

Stressen för de involverade ökar sålunda avsevärt då det handlar om omfattande strukturella förändringar. Jag hjälpte nyligen en bank med en kombination av outsourcing och omlokalisering. Ett par tusen jobb försvann och sögs upp av en indisk firma, medan femhundra jobb flyttades från New York till norra Florida, där lönen är en tredjedel. Dessutom innebär det skattelättnader och betydligt billigare hyror. Jobben som flyttades var övervägande transaktionsjobb, vilket är mer processarbete, och i stort sätt kan genomföras av de flesta med viss fundamental träning. Vissa blev erbjudna förflyttning till Florida, vissa tog chansen, och flyttade söderut. Ett stort steg för dessa individer, och med en betydande risk, då det är en mer begränsad arbetsmarknad om någonting skulle gå fel. I ett annat fall tog ett bolag helt över en stor del av operationen, alla fortsatte sitt vanliga arbete, men man var plötsligt anställd av ett annat företag. Ovisst givetvis, då det normalt är brukligt med neddragningar efter ett tag. Vad som är intressant och samtidigt skrämmande är att det finns ett slags internt fett inom de flesta bolagen, där det rimligtvis går att skära kostnaderna med upp till 25% utan att äventyra verksamheten.

Det här processen runt location strategy har precis påbörjats här i USA och det är troligt att det kommer vara bland de viktigaste initiativen under de kommande åren. Konsolidering av fastigheter och flytt till billigare och mer skattevänliga stater för stora delar av organisationen är ett annat område där mycket kan göras. I grund och botten handlar det om att reducera kostanderna. Just detta är trenden som skär som en kniv i det amerikanska samhället och det finns ingen återvändo.

Då alla inte kan avskedas eller tvångsförflyttas har stressen på arbetsplatserna ökat, framför allt för de tjänster som är så kallade supporttjänster som teknologi, operation, finans, personal, reportering och enklare processinriktade tjänster. Det gäller då att finna sin individuella expertis för att om möjligt kunna hanka sig fram. I kombination med dessa åtgärderna pågår också en standardiseringar av tjänsterna, vilket innebär att lönerna kan pressas ytterligare, då utbudet av de som kan utföra tjänsterna ökar i och med konstanta neddragningar. Det är en allt mer ångestfylld tillvaro för personerna som arbetar inom de här tjänsterna och stressen kommer öka ytterligare under de kommande åren då kostnaderna för att driva affärsverksamheten ökar, framförallt beroende på kostnader som har att göra med förändringar inom regelverket. Darwin har definitivt tagit över här i USA och det är en alltmer komplex realitet för den normale arbetstagaren.

Då dessa åtgärderna börjar genomföras mer aggressivt under de kommande åren kommer samtidigt vinsterna för företagen öka och det är ju i grund och botten det alla vill ha, i alla fall aktieägarna. Det är dock en brutal verklighet för arbetstagarna. Det känns därför skönt att gå till posten innan lönsamhetstankarna lyckats finna sin väg in till de dammiga unka lokalerna där tiden fortfarande står stilla. Jag andas in det förgångna och känner mig hemma. Kanske är jag bara en gammal nostalgiker, men vid närmare eftertanke var nog till och med nostalgin bättre förr.

Fler inlägg om:
25 mars 2014
Henrik Lundqvist

The King of New York

Vintern håller kvar sitt grepp om staden och det skall tydligen snöa igen senare under veckan. Alla verkar otroligt upptagna numera och det lär nog hålla i sig fram tills slutet av maj, då alla som varit så upptagna plötsligt har tid att umgås igen. Hade detta till trots ett kort möte idag, faktiskt en mindre munter kaffe med en investment banker under eftermiddagen. Han var försenad, stressad, missnöjd med sin bonus, överarbetad och han berättade att banken dessutom kommer avskeda ett antal anställda under april månad. Han funderade redan över karriärsalternativ, men hans fru var förbannad med tanke på den lägre än förväntade bonusen, så det var bara att hoppas på det bästa och köra på. Måste vara kvar inom banken. Då allting är relativt här i livet kände jag mig faktiskt mindre stressad efter den stressiga fikan. En slags perspektivfika på sjunde avenyn. Då han var tvungen att rusa tillbaka till kontoret, satt jag kvar ett par minuter och bläddrade i en övergiven kvällstidning.

Kom till sportsidorna, som mest handlar om March Madness, basketbollsturningen med collegelag, men där var också en stor bild av “The King”. Kungen av New York. De flesta vet då att det handlar om Henrik Lundqvist, som kom till New York Rangers redan 2005. Han har haft en mycket speciell vecka, då han slog ett par svårslagna rekord för the Rangers, dels flest antal segrar, fler än Mike Richter, dels flest segrar utan att släppa in ett enda mål, fler än Eddie Giacomin. I statistikens land, där allting räknas och görs till statistik, är det givetvis fantastiskt att just en svensk har dessa rekorden här i New York. Nu vill jag inte vara en Debbie Downer, men faktum är att rekorden egentligen inte helt kan jämföras. Man skall nämligen komma ihåg att sedan Lundqvist landade i New York, så har reglerna faktiskt ändrats. Sedan just säsongen 2005-06 gäller nämligen regeln att om det vid full tid är oavgjort, spelas övertid och följt av straffläggning, om det behövs. Så Richter hade 301 vinster och 73 oavgjorda, och Lundkvist 303 vinster och inga oavgjorda, då ett lag sedan 2005 ju måste vinna, kan man kanske anta att hälften av de 73 oavgjorda för Richter skulle vunnits, säg 36, och därmed borde han haft 337 vinster. Vill bara att det skall vara korrekt och förhoppningsvis läser Lundqvist inte Finanslivs bloggar, men man vet ju aldrig.

Hur som helst är Lundqvist verkligen hela New Yorks King. Han bor här med sin svenska fru och med en dotter, är delägare av en restaurang i Tribeca, bor i midtown på Manhattan, har en hund, går och dricker kaffe på svenska Fika, är med i New Yorks uteliv och modeliv, spelar ibland gitarr med andra kändisar som John McEnroe, är väldigt involverad i välgörenhet, klär sig ofta mer som en modell än en hockeyspelare, och håller på att bli en legend likt i New York like Walt Frazier för basketboll eller fotbollens Joe Namath. Välklädd, elegant, speciell. Har själv träffat Walt Frazier en gång och han gjorde minst sagt ett starkt intryck med sin bruna och svarta kostym. Lundkvist har dock en stor betydande milstolpe kvar, nämligen den största av dem alla, att med New York Rangers vinna Stanley Cup. Då kommer han definitivt bli den största Rangerspelaren genom tiderna. Laget har en ny coach i år, nya spelare och är helt klart hungrigare, bättre och det finns en god chans att det kan guld och evig lycka. Det var ju 1994 senast med Messier och just Richter.

Sport har alltid varit en viktig del av New York och Lundqvist har verkligen lyckats bli ett namn på allas läppar här i New York och lyckats bli en sann storstadsbor, som verkar njuta av att vara kändis, men samtidigt lyckats behålla det svenska lugnet och ett sansat stablit privatliv. Inte enkelt här i New York. Verkligen imponerade och the King är en person att beundra och jag hoppas att han förr eller senare kommer lyfta Stanley Cup pokalen och bli odödlig här i New York. Det förtjänar han. Med de tankarna lämnade jag min lilla stressiga fika på Starbucks. Perspektiv. Det är dags att fokusera resurserna, att göra vad man kan och alltid göra sitt yttersta, precis som the King.

Fler inlägg om: ,
18 mars 2014
Irland och New York

New York och ’Sankt Patriks dag’

Av någon anleding brukar jag se till att bära en grön slips på ’Sankt Patriks dag’ den 17e mars. Det är en viktig dag för många här i New York inte minst tack vare den stora paraden som går upp på 5e avenyn mellan 44e gatan och 79e gatan. Jag undrar egentligen varför jag har en grön slips på mig. Jag är varken irländsk eller katolik. Gustav II Adolf måste vända sig i graven. Kanske är det ogripbar töntighet, grupptryck eller en slags undermedvet samhörighet med Irland. Vid närmare eftertanke har jag inte alls det. Har förvisso varit där, vilket var trevligt och vackert, men samhörighet vore att ljuga. Likafullt blev det en grön slips även idag. Kanske är det snarare så att jag som allmän New Yorkare försöker vara med om allt som staden har att erbjuda och så att säga försöka vara del av allting?

Paraden är definitivt intressant och en kulturbegivenhet som inleddes här i New York redan 1766 och numera har paraden runt 150000 (ett hundra femtio tusen) personer som medverkar i paraden och betydligt fler som beskådar spektaklet. Idag råkade vädret vara kyligt, men det var likafullt våg efter våg av grönt i staden. Man undrar ibland om alla dessa människor har tagit en semesterdag för att rusa runt Manhattan, eller om de är sjukskrivna, skolar eller är arbetslösa. Visst vore det enklare att förlägga paraden på en söndag? Kanske verkar det som om jag inte ha någonting vettigt att göra och fördjupar mig i trivialiteter, omkringvirrandes med min gröna slips. Nu är det faktiskt inte så, utan det är nog snarare så att New York och Irland har en djup relation som intresserar de flesta som bor här, även undertecknad.

Under mitten av 1800-talet drabbades som bekant Irland av svält och runt en och en halv miljon irländare dog, medan av stor del av resten av befolkningen lämnade ön och emigrerade från Irland till USA, där en majoritet stannade i New York. Runt 1850 var en fjärdedel av New Yorks befolkning från Irland. Precis som andra folkgrupper som kom hit, höll de, och håller fortfarande, ihop och det är en viktig del av New Yorks historia och nutid. Kronan på verket för irländsk stolthet här i New York är givetvis St Patricks fantastiskt vackra katedralen i midtown, klar 1879. Även jag går in där då och då, mest för att sluta ögonen och få stillhet mitt i allt oväsen och stress, men normalt går jag sedan vidare i god luthersk anda och hamna på Svenska Kyrkan. Lugnt även där, men onekligen en viss skillnad.

Nu är det inte alls så att ’Sankt Patriks dag’ förflyter lugnt och stillsamt. Det är snarare en folkfest som faktiskt också på ett ganska osmakligt sätt är något av ett fylleslag. Pubarna öppnar tidigt och framåt eftermiddagen verkar tusentals människor ohämmat ragla omkring på stadens gator. I sann irländsk tradition kanske? Det finns i princip en irländsk pub på varje gata I New York, min favorit brukade vara The Parlour som är uptown på västra sidan, men den mest kända är onekligen McSorley’s nere på 7e gatan, som öppnade sina dörrar redan 1854. Kvinnor var inte tillåtna att beträda puben förren 1970. Bara det är ju faktiskt intressant. I år var dessutom paraden lite kontroversiell, då den nye borgmästaren Bill de Blasio inte deltog på grund av att paraden inte tillåter skyltar som är öppet homosexuella. Dinkens avstod från paraden 1993 av samma skäl. I staden där alla skall få vara vem man är på ett öppet sätt, tog de Blasio staden därmed ställning och följdes av officiella sponsorer som Heineken, Sam Adams och till och med Guiness, som drog sig ur som sponsor. Vad det lider kommer säkert även homosexuella få manifestera sin sexualitet i paraden. Allting faller på plats vad det lider, om det så handlar om kvinnor på McSorley’s, eller homosexuella i St Patricks paraden.

New York är verkligen en fascinerande stad, där folk från jordens alla hörn kommer tillsammans och bildar en dynamisk stad. Det är verkligen en smältdegel och det beräknas att runt 800 olika språk talas i New York. Man vill som svensk vara med på alla hörn och då jag nu vandra hemåt med min gröna slips efter ytterligare en lång dag, känns det rätt att vara lite smygirländare och faktiskt till och med lite rätt att vara lite smygkatolik, om så bara för en dag…

Fler inlägg om: