ad
3 juli 2012
Bankbranschen

John Roberts – ett får i ulvakläder?

De konservativa i USA är mer eller mindre paralyserade av förvåning, misstro och chock. Deras tillstånd är på en nivå som kan vara svår att förstå tills man i stillhet begrunda det som skedde tidigare under veckan. Av de nio domarna i Högsta Domstolen, som förresten utsätts på livstid av presidenten, förväntades de fem konservativa domarna, chefsdomaren John Roberts (tillsatt av George W Bush 2005), Antonin Scalia (tillsatt av Ronald Reagan 1986), Clarence Thomas (tillsatt av George H.W. Bush 1991), Samuel Alito (tillsatt av George W Bush 2006) och Anthony Kennedy (tillsatt av Ronald Reagan 1988) fatta ett ödesdigert beslut mot Obama och de liberala domarna Ruth Bader Ginsburg (tillsatt av Bill Clinton 1993), Stephen Breyer (tillsatt av Bill Clinton 1994), Sonia Sotomayer (tillsatt av Barack Obama 2090) och Elena Kagan (tillsatt av Barack Obama 2010) om hälsovårdsreformen Obamacare; eller mer korrekt Affordable Care Act . Visst följdes debatten och media spekulerade som vanligt, men i grund och botten visste nog de flesta hur det skulle sluta.

Döm av förvåningen då det liberala blocket faktiskt vann genom en femte röst av ingen mindre änden konservative chefsdomaren John Roberts. Det är nästan svårt att skriva detta faktiskt. Det är ungefär som om Fälldin plötsligt skulle rösta för fler kärnkraftverk, som om Spanien skulle förlora mot Malta i fotboll, eller som om Kuba skulle invadera USA. Kanske inga bra exempel, men ni förstår nog. Chockerande helt enkelt. De konservativa i USA, och då menar jag inte den moderate Mitt Romney, John McCain, Ron Paul, eller de övriga urvattnade Rockefeller style republikanerna, utan de som utgör de sanna konservativa republikanerna, de socialt konservativa gräsrötterna. De är helt plötsligt rosenrasade, vansinniga på deras man, chefsdomaren John Roberts. Hur kunde han, den förrädaren?

Det intressanta är inte att republikanerna fördömer lagen, som påstås öka risken för en ny lågkonjunktur, öka budgetunderskottet och vårdkostnaderna, utan snarare hur den stabila konservativa majoriteten i Högsta Domstolen helt plötsligt tydligen inte är säkert konservativ. Lagen klubbades igenom för två år sedan och har varit omstridd sedan dess. Då den var skriven på ett ytterst långrandigt och vagt sätt, fanns det redan från början juridiska frågeställningar och tvister huruvida lagen var förenligt med den amerikanska konstitutionen eller ej. Detta ledde helt kort till att lagen togs upp för analys och beslut av Högsta Domstolens nio domare.

I grund och botten handlar nyckelfrågan i lagen om kravet på obligatorisk försäkring, det så kallade individuella mandatet. Man måste helt enkelt vara föräkrad, annars blir man straffbeskattad. Rent tekniskt förklarades problematiken av John Roberts med att mandatet med straffavgiften i själva verket inte är ett mandat, utan att i det istället i realiteten är en skatt och att kongressen bestämmer över skatterna. Ett mandat vore inte tillåtet, men en skatt är förenligt med konstitutionen, enligt Roberts.

Man skall komma ihåg att belutet fattades av domstolen under samma vecka som HD höll med om invändningarna mot den hårda invandrarlagen i Arizona. Bitterheten är minst sagt påtaglig i konservativa led. Där hade man utgått från att HD skulle fälla mandatet med argumentet att kongressen inte kan tvinga folk att köpa en produkt. Republikanerna med Boehmer i spetsen säger sig vilja riva upp Obamacare, men faktum är att de inte har ett konkret motförslag. Detta kan komma att bli ett problem för dem, då de visar sig handlingsförlamade och oeniga samtidigt som en stigande andel oberoende väljare faktiskt stödjer den nya lagen. Obamacare kommer definitivt bli en av de viktigaste valfrågorna i år, och det är helt klart att Obama vann rond nummer ett. Överraskande nog med hjälp av John Roberts av alla, tydligen en får i ulvakläder, i alla fall utifrån de konservativa väljarna sett att se det hela. Tvivlar på att de sitter och lyssnar på Nationalteatern, men helt klart är att de undrar vem man kan lita på…

28 november 2014
Stefan Löfven i New York

Stefan Löfven i New York

Jag hade förmånen att vara del av en trevlig och påkostad frukost med den nye svenske statsministern Stefan Löfven i Bloomberg Tower på Lexington Avenue här i New York i slutet av förra veckan. Denna moderna och fräscha 54 våningar höga byggnad är högkvarteret för Michael Bloombergs företag Bloomberg LP och en sann fröjd att spendera tid i. En rad kända ansikten bland New Yorks svenskar skymtades bland frukostbesökarna och det blev en ovanligt givande och intressant tillställning. Löfven intervjuades av Trish Regan på Bloomberg TV programmet Street Smart.

Man kan lugnt säga att det inte skrivs mycket om Sverige här i New York, men det är nog i alla fall allmänt känt att det har blivit regeringsbyte. Huruvida det är bekant att socialdemokraten Stefan Löfven är Sveriges nye statsminister är dock högst tveksamt. Löfven gav ett sympatiskt intryck och berättade inledningsvis att han som litet barn hamnat hos en fosterfamilj, även om det var intressant att notera att han tackade det svenska statssystemet för detta och inte familjen som välkomnade honom. Löfven betonade vikten av det svenska solidariska systemet och att en stark statsapparat är grundläggande för ett väl fungerande jämlikt samhälle. Jag sympatiserar rent emotionellt med Stefan Löfven, som verkligen är en svensk framgångshistoria som de flesta här i USA skulle känna värme inför. Tron på systemet och en stark stat som fundamentala byggnadsblock verkade genomsyra hans tänkande och budskap under frukosten.

Löfven berättade även att han beundrar Obamas politik utan att egentligen berättar vad han beundrar med politiken. Det kan vara skönt för Obama att han i alla fall har en beundrare efter alla motgångar och hans impopularitet här i USA. Utfrågning var framförallt fokuserad på ekonomin och hur den nya svenska regeringen skulle kunna få fart på ekonomin igen. I USA har ekonomin som bekant fortsatt utvecklats positivt under de senaste åren efter den finansiella krisen. Här i USA har budgetunderskottet sedan Obama kom till makten varit mellan 5% och 10% och de senaste siffrorna visar på 4% och med en trend mot 3%, mest beroende på högre statsinkomster. I Europa och inte minst i Sverige är situationen annorlunda då det finns en inbyggd rädsla för skulder och budgetunderskott. Detta har dämpat kapitalinflöde och investeringsbenägenheten i Europa och just i Sverige har rädslan för statsskulder dämpat tillväxttakten. I grund och botten är jag svensk och anser att det är riskabelt att bygga upp skuldberg för att få fart på ekonomin, men man måste också reflektera över att den amerikanska ekonomin faktiskt har börjat få fart genom sedeltryckeri och högre skulder, medan den europiska ekonomin stagnerat och verkar har fler strukturella problem och ekonomiska utmaningar runt hörnet.

Stefan Löfven hör till den svenska majoriteten som anser att en balanserad budget är helig och ingen kan väl klandra honom för det då det i grund och botten är förnuftigt. För en utomstående betraktare verkar dock Europa gå i fel riktning rent ekonomiskt och problemen tycks hopa sig. Det kan vara värt att omvärdera stram monetär politik.

Löfven ekonomiska ideal verkar bygga på solidaritet och distribution. Det är förvånande att lyssna på en svensk statsminister vars ideal och tänkande är så fjärran från dagens debatt här i USA. Det är få här som pratar om högre skatter just nu, snarare lägre företagsbeskattning och en allmänt ny skattemodell. Den rådande amerikanska ekonomiska politiken har inneburit ännu större klyftor mellan de rika och de fattiga, men hur detta skall förändras diskuteras inte så mycket. Den höga amerikanska likviditeten genom QE och låga räntor har drivit markanden till nya höjder, men i grund och botten är det viktigt att komma ihåg anledningen till att dessa åtgärder tagits under de senaste åren. Det handlar om att stimulera ekonomin genom att få igång konsumtionen. Den amerikanska ekonomin bygger på ett konsumtionssamhälle och grunden för tillväxt ligger enligt makthavarna, demokrater och republikaner, i att få fart på konsumtionen. Den aggressiva ekonomiska politiken har återspeglats i arbetslösheten, som sjunkit kraftigt till 5.8% som ett resultat av den lösa monetära politiken och fler jobb inom just konsumtionsindustrin. Lönerna är ofta lägre, men folk har i alla fall jobb och ekonomin känns optimistisk och har funnit en ny bas för tillväxt.

Stefan Löfven pratade också om konsumtion under frukosten, men han betonade att ökning av konsumtionen inte är ett ekonomiskt mål för den nya svenska regeringen.
Frågan från Trish Regan blir då raskt hur Sverige skall få fart på ekonomin igen om det inte handlar om ökad konsumtion. Stefan Löfvens svar är något förvånande. Han anser att basen för tillväxt är produktionsindustrin och fler infrastukturprojekt. Nu är det ju allmänt känt att just den svenska industrin är svårhanterlig, då arbetskraften är dyr och inte konkurrenskraftig på den internationella arenan. Infrastrukturprojekt är oftast betecknade som arbetsmarkandsprojekt, snarare än stimulerande och tillväxtinriktade initiativ. Dessutom kommer regeringen enligt Lövfen satsa mer på högre utbildningsinstitut för mer framtida intellektuellt kapital och vidare expandera research. Detta är en riskabel ekonomisk strategi och verkar till viss del vara baserad på en nostalgisk modell från en svunnen tid då industrin och arbetarna var kärnan i samhället. Att sitta och lyssna på detta under 2014 framstår som lite främmande. Löfven påpekar dessutom, i Bloomberg Tower i kapitalismens New York City, att den finansiella sektorn endast söker vinning för egen skull. De finansiella bolagen behövs dock för en stark ekonomi och som drivkraft med lån och finansiella produkter. Vinning för egen skull är drivkraften för vinstdrivande företag och den grundläggande principen för markandsekonomin.

Stefan Löfven pratade också om hur han hoppades finansiera de nya satsningarna på industrin och infrastruktur, dels via inhemsk distribution, i princip via skatter, och genom European Investment Bank (EIB) och den nya planen European Fund for Strategic Investments. Högre skatter fungerar sällan och jag är i allmänhet högst skeptisk till centrala byråkratiska investeringsinitiativ. Planen skall förvisso först bli godkänd av EU parlamentet och medlemsstaterna, men i grund och botten är planen nog inte tillräckligt aggressiv med fondens 315 miljarder euro. Det hade varit klokare att låna ut pengarna direkt till medlemsstaterna, inte minst med tanke på den låga räntan. Planen är förvisso bättre än ingen investeringsplan alls, men den europiska byråkratin och den allmänna tveksamheten till högre skulder gör att planerna inom EU för satsningar inom infrastruktur, energi och research, känns mer som en desperat arbetsmarknadsplan för att få bukt på deb höga arbetslösheten än en tillväxtplan. Planen kan visa sig vara mer av en fortsatt europeisk stagnationspolitik. För Löfven passar dock planen in i hans modell och förhoppningsvis kan Löfven få de runt 30 miljarder euro han hoppas på från EU.

Detta är onekligen en kontrast att sitta i det moderna Bloomberg Tower och lyssna på en svensk statsminister vars filosofi bygger på distribution, en stark stat, tilltro på systemet, solidaritet, produktionsindustrin och infrastruktursatsningar. Stefan Lövfen är en beundransvärd person som kommit långt här i livet, men vad gäller Sveriges ekonomi och en positiv vision för Sverige, finns det en rad åtgärder som vore mer lämpliga för Sverige än de förslag som Löfven presenterade. Sörplade matt på mitt morgonkaffe efter ett tag och tittade på tidningen på bordet. Jo, datumet visade att det var 2014. Jag trodde faktiskt att jag var på ett frukostmöte under hösten 1982. Jag hoppas givetvis att Sverige kan få ihop alla pusselbitarna. Lämnade omtumlad Bloomberg Tower. Fascinerande, nostalgiskt och samtidigt lite skrämmande. Jo, kanske var det bättre förr, sade mannen och körde iväg i sin SAAB 900 Turbo.

Fler inlägg om:
18 november 2014
Havel

Havel

Det finns verkligen inte mycket politikerna i Washington DC numera kommer överens om, så det kan därför noteras att det faktiskt fortfarande fattas beslut i representanthuset med rösterna 435 mot 0. Det handlar om beslutet att installera en byst av Vaclav Havel i Capitols så kallade Freedom Foyer, där byster av Winston Churchill, Lajos Kossuth, Abraham Lincoln och George Washington redan finns. I samma veva släpps en lysande bok av Michael Zantovsky, Havel – A Life, som jag läste under helgen och starkt rekommenderar.

Vaclav Havel för onekligen tankarna till det kalla krigets dagar och till öststaternas kamp för frihet och demokrati för 25 år sedan. Muren revs, fria val infördes och i Tjeckoslovakien blev dramatikern Havel plötsligt en politiker i sammetsrevolutionen och sedermera Tjeckoslovakiens president 1989-1992 och Tjeckiens president 1993-2003. Havel bejakade involvering och samarbete, vilket inte minst resulterade i att Tjeckoslovakien blev medlem av NATO och EU.

Havels vilja att samarbeta och söka gemensamma lösningar hindrade förvisso inte Slovakien att bli självständigt 1992, men Havel stödde Natos bombningar av Serbien så tidigt som 1994 och arbetade med USA och George W Bush vid invasionen av Irak 2003. Kanske kan man undra vad Havel skulle säga om dagens globala politiska situation, där det framstår som de globala aktörerna har allt svårare att finna vägar till konstruktivt samarbete och där det framstår som allt mer komplicerat att bygga allianser med gemensamma mål där stater agerar unisont utifrån moraliska övertygelser, och utifrån en kristen och humanistisk solidaritet.

Det kan till viss mån låta aningen republikanskt och neokonservativt och går emot de rådande aktionerna från dagens världsmakter. Det har blivit allt svårare att finna en gemensam moralisk linje för att möte totalitära utmaningar, vilket vi ser inte minst då det gäller ISIS. Som en förespråkare för universella värden och en gemensam moral, var Havel övertygad om att en euro-atlantisk gemenskap har en viktig roll i kampen mot extremism och totalitära ideal. För en person som växte upp under totalitära former verkar det rimligt att vara emot dessa krafter och förespråkar en aktiv politik för demokrati och humanism. Det kanske var enklare då motståndaren oftast var de kommunistiska regimerna med Sovjetunionen i spetsen och kanske är mer komplicerat i dagens mer fragmentariska globala politik.
Å andra sidan är det ganska simpelt, antingen finns frihet och demokrati, eller inte. Moralens ifrågasättande låter oss därefter ta ställning till vad som är rätt och fel, och vad man kan göra för att ändra det som är fel. Det är en av anledningarna till att Havel i Washington framstår som en allmän hjälte, men kanske just nu en hjälte för republikanerna. Vet inte om Havel hade hållit med om detta. Helt klart är dock att den amerikanska utrikespolitiken numera inte följer Havels modell. Det finns en brist på en övergripande moralisk politik, det finns inte längre en politik som i grund och botten exporterar moraliska värderingar och demokrati och det finns definitivt inte längre en politik som är byggd på att använda militären för att nå dessa mål.

USA har färre närma allierade och vänner än på bra länge och att nå internationella överenskommelser verkar allt svårare. Visst håller USA och EU med om att Ryssland skall ta sig ur Ukrainas östra delar, men det har blivit mer ett nytt kallt krig mellan USA och Ryssland, där inga egentliga politiska och diplomatiska lösningar verkar närma förestående. Havels kristdemokratiska och liberala ideal skulle nog snarare försöka finna långsiktiga lösningar som bottnar i humanism. Det är förvisso inte helt klart om dagens Ryssland skulle lämpa sig för dylika moraliska lösningar, troligen inte, men detta skulle likafullt kunna betonas. Helt klart är dock att det skulle vara på sin plats för de demokratiska västerländska makterna att återigen börja samarbeta och mer aktivt försöka att vara en samlad stark röst emot totalitära stater och mer aktivt stödja länder som efterstäva dessa ideal.

Därför, i Havels anda, bör de demokratiska länderna arbeta närmare mot stater med antidemokratiska totalitära regimer med slutmålet att besegra dem och befria deras förtryckta medborgare. Detta förblir ett globalt dilemma, men så länge som USA och andra fria länder förbli passiva, är det viktigt att minnas Havels ideal och långa kamp mot förtryck och diktaturer. Jag betvivlar att Havel skulle vara en republikan, men å andra sidan skulle han inte heller vara en demokrat i dagens alltmera passiva USA under Barack Obama.

Fler inlägg om:
12 november 2014
dollarn

Dollarns återkomst

Brukar inte vara så intresserad av den svenska valutakursen förutom då jag är på väg till Sverige. Råkade dock se dagens kurs då jag var inne och läste en del svenska artiklar på nätet och blev högst förvånad då jag såg att en dollar kostar hela 7.39 svenska kronor. Var i Sverige i mars och då kom jag ihåg att kursen var runt 6.30 kronor. En ökning på 17%. Känns som det var ett tag sedan priset var så högt även om jag också minns över 9 kronor och faktiskt till och med över 10 kronor för en dollar. Det var tider det och då var det verkligen ett nöje att åka till Sverige.

Det finns mycket som tyder på att dollarn kommer fortsätta stärkas gentemot kronan. Allt fler tecknen visar att USA ligger före Europa och de stora ekonomierna i Asien i konjunkturvändningen. Det innebär att USA kommer strama åt sin ekonomi före Europa, vilket ger stigande räntor och starkare valuta. Den europeiska centralbanken, ECB, har även annonserat fortsatta låga räntor, vilket fått europeiska valutan att tappa mark mot den amerikanska dollarn. Fortsatt hög global likviditet innebär att pengarna måste allokeras någonstans och desto stabilare den amerikanska ekonomin verkar, desto sannolikare är det att pengarna kommer gå till USA och dollarn.

Den amerikanska sysselsättningen nyligen redovisades och visade sig starkare än vad de flesta hade trott steg de amerikanska räntorna och dollarn fortsatte att stärkas mot både euron och den svenska kronan. Denna utveckling verkar dessutom hålla i sig, vilket sätter press på lönerna och på räntorna, vilket i sin tur ytterligare stärker dollarn. Dessutom har som bekant Federal Reserve slutat med QE, vilket reducerar likviditeten, även om den som sagt är fortsatt hög, men det innebär lite mer långsiktigt en sannolik höjning av räntan, vilket också stärker dollarn.

Helt plötsligt förefaller alla globala ekonomiska pusselbitar leda till en starkare dollar. Oljepriser ser dessutom ut att fortsätta sjunka, vilket också pressar dollarn högre. Situationen i Ryssland medför inte bara ytterligare press på den ryska valutan, utan att kapitalutflödet söker andra säkrare valutor, troligen dollarn, vilket då ytterligare stärker dollarn och försvagar rubeln.

Sverige har dessutom en hög arbetslöshet och en relativt svagt växande ekonomi. Detta gör kronan som valuta mindre intressant och i fallet Sverige tyder vidare inrikespolitiska problem på en svagare krona framöver.
Överlag är det en rad faktorer som spelar in just nu och samtliga pekar i riktningen att dollarn kommer bli betydligt starkare under resten av 2014 och även under 2015. Det förefaller troligt att dollarn kommer nå runt 8 kronor innan året är slut och fortsätta marschen mot 9 kronor för en dollar under 2015. Jag tippar på en kurs på 7.95 vid årets slut och 8.85 i slutet av 2015. Kan vara bra för den svenska exportindustrin de strukturella problemen till trots och även för investerare som planerar köp av amerikanska räntefonder. För den svenska turisten här i New York kommer det dock bli dystra tider. Själv ser jag däremot fram emot en billigare färd till Fosterlandet.

Fler inlägg om:
8 november 2014
Midterms

Republikanerna tar över

Det viktiga valet i mitten av Obamas sista fyra år vid makten, the midterms, ägde rum under veckan. Representanthuset röstade för det 435 platserna och det republikanerna partiet vann 244 platser och utökade därmed sin majoritet. I senaten, där en tredjedel av de 100 platserna valdes, var det mer på spel med tanke på att demokraterna har varit i makten i senaten under Obamas period som president. Den makten förlorade nu demokraterna då republikanerna vann minst 52 plaster och helt enkelt inte bara tog över senaten, utan nu har hela kongressen på sin sida. Tre delstater, Virginia, Louisiana och Alaska, är inte avgjorda i senaten, men det skulle kunna antas att Virginia kommer sluta demokratiskt, medan Louisiana och Alaska kommer bli republikanska. Det skulle i så fall innebära 54 mot 46 till republikanernas fördel i senaten. Obama framstår som en allt mer isolerad president med allt svagare stöd.

Under normala omständigheter skulle en så pass stor valseger skaka om Washington ordentligt. Helt klart är att republikanerna tagit över landet, inte bara i representationshuset och senaten, men de vann också många vinster som guvernörer i stater som anses demokratiska. Det var andra intressanta konstellationer där republikanska minoriteter vann viktiga val, inte minst Susana Martinez som omvaldes till guvernör i New Mexico, men även att den första svarta republikanska kvinnan någonsin valdes in i kongressen, Mia Love. Det är minst sagt häpnadsväckande att detta tagit till 2014. Dessutom valdes den förste svarte senatorn från en sydstat, Tim Scott från South Carolina, sedan Renconstruction, alltså perioden efter inbördeskriget, som slutade 1865. Dessa segrar är betydande för det republikanska partiet och kan vara en början på en mer nyanserad röstning från minoriteter, som oftast röstar mellan 90% och 100% demokratiskt. Det är framför att möjligt att det republikanska partiet kan stärka sina band med den stora latino befolkningen som röstar.

Den överhängande skuggan över det demokratiska partiet under valet var givetvis den impopuläre Barack Obama. Han försökte hålla en låg profil, dels för att få eller ingen ville ha hans stöd, men också för att hålla sig under debatten om kongressen och inta en mer presidentliknande roll, kanske för att framöver arbeta mer på hur historien kommer behandla honom. Han kommer alltid ha en stor roll i historien, då han är och kommer förbli USAs första svarta president. Utöver det är det svårt att se något som speciellt kommer framhävas. Valet visar dessutom hur missnöjt det amerikanska folket verkligen är med Obama, dels genom den republikanska stora vinsten, dels då man analyserar vilka som röstade och inser att många av Obamas tidigare väljare helt enkelt valde att stanna hemma.
Man kan då fråga sig vad som kommer hända under Obamas två sista år vid makten? Med en republikansk kongress, hur kommer situationen förändras i Washington? Med tanke på Obamas reaktion till valresultatet, kommer det troligtvis inte bli några större förändringar. Obama pratade mest om hans planerade immigrationsreform, som republikanerna är emot, och att han skulle använda sig av executive powers, med andra ord fatta beslut utan att inkludera kongressen. Med tanke på att det är precis detta som fört Obama från en stark position i kongress då han först valdes till president, till en mer eller mindre obefintlig relation, kan man ifrågasätta visheten i beslutet att inte vilja arbeta mer med kongressen. I grund och botten visar det Obamas brist på respekt för kongressen som institution och även brist på respekt för den demokratiska processen, en sällan eller aldrig skådad arrogans från en president, som har bidragit till att förstöra samarbetsmöjligheterna i Washington DC. Så om Obama inte kunde arbeta med kongressen då demokraterna var vid makten, i alla fall i senaten, varför skulle han kunna arbeta med en kongress ledd av republikanerna?

Washington DC går sålunda med största sannolikhet mot ytterligare två år av partiska bråk. Förr eller senare kanske Obama kommer börja fundera på hur historieskrivarna kommer behandla honom och kanske försöka nå politiska resultat genom samarbete med kongressen. Jag betvivlar dock detta, då Obama verkar vilja leva i sin egna lilla bubbla och göra vad han vill när han vill göra det. Så förvänta därför fortsatta partiska stökigheter i Washington DC där stämningen fortsätter vara negativ och aggressiv. Man kan ibland undra om man beskådar en lekplats där de små aktörerna i blöjor som ofta framstår som irrationella, aggressiva, samarbetsovilliga och smått tokiga, men det är ingen lekstuga och det handlar inte om barn, det handlar om vuxna, om amerikanska politiker, även om aktörerna även här framstår som irrationella, aggressiva, samarbetsovilliga och smått tokiga.

Fler inlägg om: , ,
30 oktober 2014
QE

QE och slutet på en era

Då är det slutligen slut på QE, quantitative easing, efter ett förväntat beslut från the Federal Reserve bank tidigare idag. Pengatryckeriet är slut och det är dags att återigen försöka leva ett normalt liv utan enorma belopp från the Fed som stimulerar ekonomin. Detta tema har förvisso tagit upp tidigare, men nu har det verkligen är slut är det likafullt värt att spendera några minutrar åt QE och slutet på en era.

Gick förbi Lehman Brothers kontor, numera Barclays, i midtown tidigare idag och tankarna for osökt till den vansinniga veckan under september 2008, som kulminerade i att banken försattes i konkurs. Själv minns jag veckan med fasa och framför allt den ödesdigna helgen, som inte bara resulterade i Lehmans undergång, men för egen del med sidoeffekten att Merrill Lynch, där jag då arbetade, köptes av vad som betraktade som en allmänt medioker jättebank, Bank of America, från Charlotte, North Carolina, som ansågs styras av the cigarr rökande good old boys från södra USA.

Onekligen förändringarnas tidevarv och det är intressant att fundera tillbaka på de stormiga dagarna och månaderna under 2008. Den monetära basen har sedan dess expanderat kraftigt och statens balansräkning har förändrats och innehåller mycket som är förankrat i den finansiella banksektorn då värdepapper köpts av the Fed sedan 2008. The Fed har köpt på den sekundära markanden till marknadsmässiga villkor vilket inneburit att obligationspriserna pressats upp, vilket i sin tur inneburit att räntan sjunkit.

Det handlar numera inte om att sluta köpa, det är visserligen steg ett. Steg två för the Fed handlar om att sälja med det långsiktiga målet att rensa balansräkningen. Det kan dock innebära att the Fed tvingas sälja till ett mycket lägre pris än de köpt för och det är inget bra alternativ. Alternativet är att vänta till obligationerna förfaller.

Det troliga är att landet fortsätter med budgetunderkott under många år till. Det gör att treasury kommer fortsätta att gå ut i marknaden och be om pengar för att täcka detta underskottet. Detta samtidigt som marknaden vet att the Fed inte finns som köpare i andrahandsmarknaden. Bara detta är räntedrivande. Det finansiella systemet bygger i princip på modellen att treasury inte kan misslyckas med att sälja en obligation. Detta system kan dock skakas om då priset, i det har fallet räntan, faktiskt kan komma ligga på en alltför hög nivå. The Fed annonserade därför idag att de kommer se till att räntan även framöver kommer ligga runt noll. Detta för att stilla marknaden och förvissa alla markandskrafterna att the Fed inte kommer försvinna även om slutet på QE nu är här. Det handlar även fortsättningsvis om sagan om staten och kapitalet.

Det krävs i princip mer utlåning för att driva fortsatt konsumtion och inte minst fastighetsköp. Det finns redan planer på att reducera insatsen vid fasighetsköp, ned till 3%, men bankerna är skeptiska, då de redan gått i den fällan och fått betala dyra böter för utlåning till folk som inte kunde betala tillbaka lånen. Tillväxten är dock ett problem och detta problem kan nu växa.

Meningen är att ekonomin nu skall stå på egna ben. Priserna på tillgångar, inte minst fastigheter, har stigit under årens lopp under QE, markanden har gått upp kraftigt och många med tillgångar har blivit betydligt rikare. Många anser att det varit den största ekonomiska uppsvinget för folk med pengar genom tiderna och det är helt klart att klyftorna i samhället vidgats avsevärt under de senaste åren. De rika har blivit mycket rikare. Här i USA kallas det allmänt den största wealth transfer i historien.

Arbetsmarknaden har genom pengaflödet stimulerats och arbetslösheten ligger på runt 6% och förefaller stabil för tillfället. The Fed har numera runt 4.5 trillion på balansräkningen mot under 1 trillion då QE inleddes. Mycket är dessutom MBS. Vad de skall göra med detta återstår att se som sagt. Det kommer onekligen innebära mer press på inflationen och räntan och dessutom skapa en ny osäkerhet på markanden. Vad som gjordes genom QE har gjorts i krisens tecken och nu är det dags att se vart färden tar den amerikanska ekonomin. De flesta verkar positiva. Troligtvis kommer reaktioner i form av starkare dollar, högre ränta förr eller senare och en stagnerande eller sjunkande aktiemarknad. Likviditeten är dock fortfarande stark så det kommer troligtvis inte bli en större reaktion förrän 2015. Ekonomin har stabiliserats och det är nu bara att ta ett djupt andetag och se vart den amerikanska och globala ekonomin kommer färdas. Helt klart är att vi alla kommer minnas QE eran som en frossa i likviditet och nu när festen är slut gäller det att spänna säkerhetsbältet och vara redo för en ny ekonomisk realitet. Håll koll på din portfölj!

Fler inlägg om: