ad
15 maj 2012
Bankbranschen

JP Morgan Chase i blåsväder…fördel Obama…

Man skulle nästan kunna tro att det var arrangerat av de som vill reglera Wall Street bankerna ännu mer. Kanske det kommer dyka upp någon konspirationsteori vad det lider, men faktum är att JP Morgan Chases förlust på 2 miljarder dollar på en trade i London, spelar in väl i händerna på alla de som ytterligare vill begränsa bankernas förmåga att handla och använda sitt egna kapital utan stark global översikt. Förlusten har för övrigt vuxit till drygt 2.3 miljarder dollar, och kan komma att stiga. Det är verkligen big news här på Wall Street.

Vad som har skakat marknaden och analytikerna mest har framför allt varit att det är just Jamie Dimons JP Morgan Chase, eller JPM, som lyckade spela bort sina egna pengar. Banken är rent generellt den bank som är mest ansedd då det gäller risk management och ledarskap. Jamie Dimon, som ofta står närma Vita Huset och många gånger varit utpekad som Geithers efterträdare som USAs finansminister, har varit politiskt metodisk och effektiv i sin starka kritik av Volcker regeln och Dodd-Frank reformen. Dimon har framhävt att fortsatta regler skulle skada bankindustrin markant. Många Volcker och Dodd-Frank förespråkare ser nog med skadegläjde på de överaskande stora JPM handelsförlusterna. Frågan är dock om nya regelverk skulle ha önskad effekt? Jag tror att det till mångt och mycket handlar om ett annat problem, nämligen att bankerna är så pass stora och så pass globala att det helt enkelt inte går att övervaka dem längre.

Förlusten kommer från en enda portfölj, styrd av en enskild handlare i London, Bruno Iksil, även kallad ”The Whale” för sina enorma markandspositioner, ibland tresiffriga miljarddollarbelopp, fylld av komplexa struktererade kreditderivatprodukter satta. Portföljen har funnits inom den enhet vars uppgift är att skydda pengarna från risker och återinvestera företagets vinst, den så kallade Chief Investment Office, lett av JPM veteranen Ira Drew, med en årslön på 14 miljoner dollar. Hon kommer nu lämna banken med omedelbar verkan. Några andra personer med risk management ansvar har också fått lämna banken. Hittills sitter ”The Whale” kvar, men han har förbjudits att handla. Han lär väl klara sig. Inom Wall Street kretsar är fransmannen känd för sin low key style, med svarta jeans, ingen slips, som jobbar fyra dagar i veckan från London kontoret, men annars pendlar från Paris där han arbeta på fredagarna. Sedan han började på JP Morgan Chase 2005, ligger hans årslön på runt 100 miljoner dollar. Money makes the world go around…

Problemet är väl också att det är helt omöjligt för de nuvarande nationella reglerande organen att förhindra dylika förluster, med tanke på att deras roll mest är reaktiv. Handeln kan också ske var som helst i världen och då är det inte så enkelt att övervaka varje handel. Nu har givetvis JPM mer kapital än för några år sedan, precis som andra globala storbanker, så på så vis fungerar ju systemet, då banken givetvis inte kommer gå under eller äventyras med en förlust på några miljarder dollar. Det är egentligen småpotatis. Vad som däremot skakar markanden är att dessa typer av otroligt komplexa transaktioner fortsätter, att ingenting tycks vara lärt från röran med Lehman Brothers, Bear Stearns, Merrill Lynch och AIG, och att risktagandet faktiskt verkar ha ökat under de senaste åren.

Kan man nu bara sopa denna enorma förlusten under mattan? Det kommer bli svårt. Dels är JPMs årliga aktieägarmöte förestående, dels är förlusten rent tidsmässigt dålig timing för för JP Morgan Chase och de övriga bankerna detta valår. I mångt och mycket handlar valet om ekonomin och om att få bukt med Wall Street och vad som ses som vansinniga löner, vansinniga affärer på skattebetalaranas bekostnad, och allmän arrogans. Nu handlar det förvisso inte om skattebetalarnas pengar i det här fallet, men det skulle lika gärna kunna vara en annan bank, vilken som helst, och vi skulle kunna vara tillbaka till 2008 igen.

Att ta risker ligger förvisso i bankernas natur och det är helt enkelt så de tjänar pengar. Problemet verkar dock vara att girigheten befinner sig på en sådan nivå att om de riskhanterningen inte tas på allvar med robusta globala mekanismer, kommer förr eller senare de mest ansedda bankerna återigen komma i blåsväder. De verkar inte ha lärt sig någonting från de senaste årens tumult. Däri ligger problemet och därför ser Washington JP Morgan Chases förlust som en stark varningssignal att fler regler och begränsingar för hur affärerna skall skötas måste införas. Det kommer med största sannolikhet bli en mycket intensiv debatt under de kommande månaderna. Jag tror att de flesta anser att någonting helt enkelt måste göras. Med tanke på att det är ett valår, kommer troligtvis en rad starka åtgärder föreslås utöver de redan diskuterade Volcker coh Dodd-Frank förslagen. Kanske det till och med av dags att försöka dela upp bankerna i mindre delar. Det är i grund och botten ingen dålig ide, då de helt enklet blivit omöjliga att hantera för företagsledningarna i bolagen. Summa summarum med tanke på november: Fördel Obama…

18 december 2014

En lugn jul?

Kan man få lugn och ro i New York under julen? Av någon anledning verkar det som om åren blir allt mer hektiska, tillvaron mer krävande, och lugnet kommer mer sporadiskt och inte längre så ofta. Kanske är det relaterat till åldern, kanske till fler besvärliga förpliktelser, dålig planering eller är det kanske så att det helt enkelt är svårare att få in en lugn stund?

Det kroniskt intensiva New York i kombination med ett ständigt flöde av emails, information, samtal och åtaganden kan lätt få lugnet att kännas fjärran. Gick till Svenska Kyrkan idag för att äta ett par av deras förträffliga svenska smörgåsar i kyrkans lilla kafé, men jag fick i princip slänga i mig delikatesserna då jag var på väg någonstans, men av någon anledning var försenad.

Hade funderingar på att skriva om Jeb Bush, som faktiskt är en mycket intressant framtida presidentkandidat, i mångt och mycket faktiskt inte lik fadern Bush I eller brodern Bush II, men på något vis kändes det aningen trist att sitta och fundera på Bush veckan innan jul. Tror att Bush tankarna ledde till någon form av ångest, som i sin tur ledde till tankar om utlandssvenskens dilemma, fallet Sverige och förde mig till Svenska Kyrkan. Nordkorea och Sony problematiken om den nya filmen ”The Interview” verkar som ett intressant tema, men dagen kom sedan att överskuggas av Kuba och USA och om det möjligen kan bli normaliserade relationer trots att Castro regimen sitter kvar med allt vad det innebär. Detta är ett omtvistat tema som är väldigt kontroversiellt här i USA och frågan är vad USA får ut av ett potentiellt närmande och dessutom vilka direkta följder detta kan få för befolkningen i Kuba. Detta verkar i läget oklart och känslorna är heta då det gäller normaliserade förhållande till Kuba utan vidare krav på demokratisering. Samtidigt faller rubeln och skapar en atmosfär av kris i Ryssland och med största sannolikhet en hel del oro i Europa också. Markanden i USA hade samtidigt den bästa dagen under 2014 och det verkade hända så mycket på en enda dag att hjärnan inte riktigt hann följa med. Flykten till kyrkan följde, men aktiviteterna lyckades detta till trots inte bromsas.

Jag har under de senaste dagarna varit i Washington DC, Paris, Bryssel, Venedig och givetvis New York, och allting framstår därför som ett töcken och den viktigaste frågan för mig efter allt farande verkar faktiskt vara om det kommer finnas julmust i Svenska Kyrkan nästa vecka på julafton. Jag brukar då ta mig dit för att få en dos svenskhet och dricka så många julmust som möjligt. Som Emil på auktion, fast han drack väl å andra sidan sockerdricka. Brukade under flera år stanna kvar på kyrkan för Kalle Anka och hans vänner som visas senare under julaftonen, men någon gång för runt 10 år sedan började det kännas märkligt att sitta och titta på detta. Kanske var det första dödsstöten för svensken och första steget mot kategorin förvirrad utlandssvensk. Kändes fel med Piff och Puff på något vis, men kanske är det dags att ge Kalle en ny chans. Jag antar att de riktiga svenskarna fortfarande titta på programmet?

Måste dessutom hinna köpa julklappar, även om jag normalt brukar rusa runt desperat i sista minuten och normalt alltid hinner med allting. Så ingen panik på den fronten. Den mentala processen att lägga 2014 på hyllan har sålunda inletts och det anses viktigt att summera det gångna året för att få perspektiv på tillvaron och därmed kunna planera nästa steg i livet och placera ribban lite högre inför nästa år; 2015. Den övergripande frågan är som alltid huruvida tillvaron är bra. Bara den tunga frågan kräver visst lugn och eftertänksamhet. Av den anledningen låter jag lugnet komma smygande successivt och då väl julen är här brukar även en viss ro och frid infinna sig. Summa summarum brukar slutsatsen bli att varje år är bra, att det finns en del att arbeta på och sedan brukar det nya året inledas med nya höga förhoppningar och mål. Varje år finns i princip samma saker på listan. Leva hälsosammare, ha kul, skriva en bok, resa mera, avsluta en relation eller inleda en relation eller en kombination av dessa, ägna mer tid åt viktiga saker, minimera tristess och meningslösa sysslor, men i grund och botten blir ett år sig ganska likt ett annat. Kanske det är dags för radikalisering av processen och målen? Vissa av mina vänner har flyttat, vissa har pensionerat sig, vissa har börjat på nya jobb som är fjärran från tidigare erfarenhetet, men för de flesta rullar väl tillvaron på, på gott och ont.

Helt klart är dock att vare sig man flyter omkring i Venedig, vandrar på Djurgården, äter sniglar i Paris eller spatserar i Washington DC, när jag väl kommer tillbaka till Manhattans hektiska gator känner jag mig äntligen hemma. Lugnet finns någonstans mitt i stressen, bland de oändliga kraven här och det gäller bara att finna det där speciella luftrummet av frid, som faktiskt finns här i storstaden. Staden som aldrig sover, där det alltid finns något intressant och givande att göra, där det i grund och botten handlar om att finna energin och att finna de rätta människorna, som gör att det helt enkelt inte finns någonting som slår att leva i New York City. Med detta i åtanke kommer friden och lugnet och då infinner sig sakteliga en tacksamhet och en ro. Bortom julmustens fröjd på julafton står några dagar i Los Angeles på programmet och därefter insikten att jag har förmånen att kunna åtnjuta ännu ett spännande år i denna livsbejakande stad. Sakta men säkert infinner sig friden och tillförsikten. Det kommer bli ännu ett dramatiskt och givande år. Radikalt annorlunda eller ej, det återstår att se, men New York är och förbliver möjligheternas stad och if you can make it here, you can make it anywhere…

14 december 2014

USA och tortyr

Efter min artikel förra veckan om amerikansk polisbrutalitet har det varit en ny vecka med debatt om våld i USA; denna gång genom den uppmärksammade rapporten om CIAs avancerade förhörstekniker av fångar, av många betecknade som tortyr. Det är förresten 30 år sedan FNs konvention mot tortyr, men tortyr används fortfarande i 141 länder i världen enligt Amnesty International.

Senatens underrättelsekommitté, med en majoritet demokrater, publicerade i tisdags en del av den stora rapporten om CIA:s brott, bland andra tortyr, under George W. Bushs presidenttid. Man skall också notera att samtliga republiker i kommittén avstod från arbetet och drog sig ur och istället publierade sin egna motrapport, som i princip helt hade en annan slutsats vad gäller CIA och deras arbete i kampen mot den globala terrorismen. CIA motsätter sig inte överraskande även starkt rapporten och har under veckan publicerat flertalet artiklar i USA större tidningar där de påpekar att CIA har arbetat metodiskt och enligt regelverket för att spara amerikanska liv globalt.

Arbetet med rapporten inleddes 2009 och originalrapporten uppgår till drygt 6000 sidor, men den har på grund av sekretess redigerats ned till ett sammanfattade dokument på 480 sidor. Den 29 september 2001 undertecknade George W. Bush ett memorandum som gav CIA fria händer att använda ”avancerade förhörstekniker”. I rapporten framgår att CIA regelmässigt ljög och mörkade för Vita huset och den amerikanska kongressen om förhörsmetodernas brutalitet. De anses betydligt brutalare än vad som anses acceptabelt från förhörsperspektiv.

Rapporten är inrikespolitiskt i linje med allt annat som görs i Washington DC. Det är en bitter kamp mellan republikanerna och demokraterna om allting och den här rapporten är skriven av demokrater och kritiskeras nu starkt av republiker. Det hade definitivt vara bättre om en rapport hade kunnat publiceras unisont och gemensamt av de kroniskt bråkande partierna, men de verkar ha gett upp då det gäller samarbete.
Å andra sidan är det väl bättre att rapporten publiceras och att det inleds en debatt om vad som är rätt och fel. Även om tortyr används regelbundet av en majoritet av världens länder är det viktigt att öppet ta ställning i denna fråga. Man kan förstå om det fanns en stark känsla av ilska och revansch i USA efter den 11 september 2001 och att man ville göra allt som kunde göras för att få information från terroristerna i Guantanamo Bay. Samtidigt är det viktigt att sätta regler för vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. Jag är inte förvånad att otillåtna metoder användes och troligtvis används då CIA till stora delar verkar sätta sina egna regler. USA beskriver sig dock som en demokratisk förebild i världen, något som inte är förenligt med informationen i rapporten.

Det handlar fundamentalt för västerländska länder om att vara efterföljansvärda exempel för andra stater, att kunna visa en moralisk modell, att ge människor i andra länder hopp om en bättre värld och framtid, där det är tillåtet att öppet yttra sina synpunkter, att fritt kunna kritisera, att kunna tillhöra vilken religion man önskar, och att känna sig säker. Rapporten om läget i USA går inte ihop med USA:s anspråk på att vara en demokratisk förebild.

Det är viktigt att se bortom den dysfunktionella politiska cirkusen i Washington DC och ifrågasätta vad faktiskt CIA håller på med. Arbetet med sanningen borde gå vidare i USA och även FBI och polisen bör systematiskt kartläggas. Visst är det ett brutalt samhälle med vapen i varje hörn, men då det gäller systemet handlar det om att sätta nya klara reglar och ett realistiskt ramverk för samhälle och de som inte följer regelverket ställs inför rätta.

USA har redan lyckats isolera sig internationellt och blir dessutom allt svagare i diplomatiska kretsar. Rent moralisk har nu USA ytterligare lyckats underminera sin ställning och det kommer krävas krafttag för att återvinna förtroendet från omvärlden. Om rapporten i grund och botten endast handlar om ett inrikespolitiskt utspel av demokraterna kommer det inte leda till någonting förutom en fortsatt partisk debatt. Det hade givetvis varit bättre om kommittén hade kunnat arbeta tillsammans för att gemensamt kunna publicera en rapport, men i dagens negativa klimat i Washington DC är det likafullt bättre att denna rapport publiceras. Vad som än resultatet blir rent konkret är det viktigt att förstå att USA måste försöka få bukt med sina enorma problem som polisstat och tortyrstat för att om möjligt återigen vinna en stark roll som en demokratisk öppen stat, som genom samarbete och en roll som förebild kan hjälpa andra länder i världen att söka en bättre framtid.

Säga vad man vill om den ständigt kontroversielle republikanen John McCain, men han stödde rapporten och är entydigt emot all form av tortyr. Han om någon borde veta efter drygt fem år av tortyr i Vietnam. Fortsättning följer på detta drama, men det verkar numera som om det konstant handlar om negativa rapporter från USA. Landet verkar vara på fel spår och mycket beror onekligen på den förpestade atmosfären inom den politiska eliten.

6 december 2014

Amerikansk polisbrutalitet

Det har varit en period av kontroversiella polisinsatser här i USA under de senaste månaderna. Ett uppmärksammat fall var dödsskjutningen av Michael Brown i Ferguson, en förort till St Loius i Missouri, och ett annat fall var Eric Garners död orsakat av polisens stryptag här i New York, på Staten Island.

I båda fallen dog svarta män, i båda fallen var polismännen som orsakade dödsfallen vita. Fallen gick till så kallade grand jurys, i princip åtalsbeslutjuryn, oftast runt 20 personer som fattar beslut huruvida fallet i fråga skall gå till domstol, i de här fallen om de ansvariga polismännen skall ställas inför rätta anklagade för brott. I Ferguson och i New York blev det inga åtal. Detta har lett till oroligheter och demonstrationer och ifrågasättande vad gäller de lagar som poliser åberopar då de agerar. Dessutom spelar ras som så ofta en roll i ekvationen.

Det är bedrövande att titta på mordet på Eric Garner på You Tube och det förefaller helt orimligt att koppla ett strypgrepp på en person och sedan inte släppa taget förrän personen i fråga faktiskt är död. Brottet var tydligen att Garner försökte sälja cigaretter illegalt på Staten Islands gator. Då han motsatte sig arrestering har polisen en så kallad zero tolerance policy och i fallet med den obeväpnade sexbarnspappan Eric Garner är det just det polisen menar gör polisens agerande acceptabelt.

Under veckan blockerade tusentals demonstranter gator i New York och många demonstrater skrek ”jag kan inte andas”. Det är samma ord som Garner upprepade medan polisen höll ner honom mot marken. I ett land med fler än 300 miljoner vapen i privat ägande har polisen en strategi att agera först, om det så handlar om att skjuta, och fråga sedan, då det i princip är underförstått att den som anses agera kriminellt och arresteras är beväpnad. Minsta motstånd möts därmed med våld. Nu är som bekant en majoritet av de som arresteras minoriteter, många svarta. Av alla svarta män i USA visar statistiken att en tredjedel kommer spendera tid i fängelse under sin livstid. Skrämmande statistik.

Debatten har inletts i Washington DC och det verkar som om det kommer bli en federal undersökning i Garners fall. Amerikansk polis får även kritik av ett FN-organ för våld och dödsskjutningar mot svarta. ”Kommittén är oroad över flera rapporter om polisbrutalitet och användande av överdrivet våld av brottsbekämpande myndigheter, särskild mot personer som tillhör en viss ras eller etnisk grupp”, skriver FN:s kommitté mot tortyr i Genève. Den kritiserade också ”rasprofilering av polisen och migrationskontor och ökande militarisering av polisaktiviteter”.
Nu är det förvisso så att det i grund och botten en fråga om hur det som anses som kriminella aktiviteter skall behandlas av polisen. I Ferguson verkar det som om Michael Brown attackerade polismannen som sköt honom, på Staten Island verkar det som om Eric Garner försökte sälja cigaretter svart och som sagt motsatte sig arrestering. Då tilltar polisen enligt regelverket våld och det är väl därför åtalsjuryn valde att inte åtala poliserna i fråga. Det är ett våldsamt samhälle där polisen agerar som de blivit instruerade och tränade. Det krävs därför nya strategier och metoder för polisen för att hantera de som bryter mot lagen och för de som arresteras.

Istället för att skjuta skarpt kan man använda elchockvapen, istället för att använda övervåld kan man lära polisen att använda begränsat våld. Vad gäller de som befinner sig på andra sidan av det tillåtna återstår utbildning, ekonomiska resurser, bättre möjligheter för samhällets utsatta och minoriteter och att skapa nya positiva möjligheter. Det är en komplicerad ekvation i detta våldsamma samhälle. Man kan tycka att folk borde lära sig, men faktum är att dagens nivå av mord i USA ligger på samma nivå som i slutet av 60-talet. Trenden ligger sålunda på en fortsatt hög nivå, men med en fortsatt debatt kanske det kan inledas en ny lugnare fas med färre mord och mindre polisbrutalitet här i USA. Som så många gånger tidigare leder det mesta till vissa debatter, men ingenting fundamentalt förändras.

Någonting är dock definitivt fel och det är nog dags att börja träna poliserna på ett annorlunda sätt. Situationen behöver inte alltid lösas med en vilda västern mentalitet.

28 november 2014
Stefan Löfven i New York

Stefan Löfven i New York

Jag hade förmånen att vara del av en trevlig och påkostad frukost med den nye svenske statsministern Stefan Löfven i Bloomberg Tower på Lexington Avenue här i New York i slutet av förra veckan. Denna moderna och fräscha 54 våningar höga byggnad är högkvarteret för Michael Bloombergs företag Bloomberg LP och en sann fröjd att spendera tid i. En rad kända ansikten bland New Yorks svenskar skymtades bland frukostbesökarna och det blev en ovanligt givande och intressant tillställning. Löfven intervjuades av Trish Regan på Bloomberg TV programmet Street Smart.

Man kan lugnt säga att det inte skrivs mycket om Sverige här i New York, men det är nog i alla fall allmänt känt att det har blivit regeringsbyte. Huruvida det är bekant att socialdemokraten Stefan Löfven är Sveriges nye statsminister är dock högst tveksamt. Löfven gav ett sympatiskt intryck och berättade inledningsvis att han som litet barn hamnat hos en fosterfamilj, även om det var intressant att notera att han tackade det svenska statssystemet för detta och inte familjen som välkomnade honom. Löfven betonade vikten av det svenska solidariska systemet och att en stark statsapparat är grundläggande för ett väl fungerande jämlikt samhälle. Jag sympatiserar rent emotionellt med Stefan Löfven, som verkligen är en svensk framgångshistoria som de flesta här i USA skulle känna värme inför. Tron på systemet och en stark stat som fundamentala byggnadsblock verkade genomsyra hans tänkande och budskap under frukosten.

Löfven berättade även att han beundrar Obamas politik utan att egentligen berättar vad han beundrar med politiken. Det kan vara skönt för Obama att han i alla fall har en beundrare efter alla motgångar och hans impopularitet här i USA. Utfrågning var framförallt fokuserad på ekonomin och hur den nya svenska regeringen skulle kunna få fart på ekonomin igen. I USA har ekonomin som bekant fortsatt utvecklats positivt under de senaste åren efter den finansiella krisen. Här i USA har budgetunderskottet sedan Obama kom till makten varit mellan 5% och 10% och de senaste siffrorna visar på 4% och med en trend mot 3%, mest beroende på högre statsinkomster. I Europa och inte minst i Sverige är situationen annorlunda då det finns en inbyggd rädsla för skulder och budgetunderskott. Detta har dämpat kapitalinflöde och investeringsbenägenheten i Europa och just i Sverige har rädslan för statsskulder dämpat tillväxttakten. I grund och botten är jag svensk och anser att det är riskabelt att bygga upp skuldberg för att få fart på ekonomin, men man måste också reflektera över att den amerikanska ekonomin faktiskt har börjat få fart genom sedeltryckeri och högre skulder, medan den europiska ekonomin stagnerat och verkar har fler strukturella problem och ekonomiska utmaningar runt hörnet.

Stefan Löfven hör till den svenska majoriteten som anser att en balanserad budget är helig och ingen kan väl klandra honom för det då det i grund och botten är förnuftigt. För en utomstående betraktare verkar dock Europa gå i fel riktning rent ekonomiskt och problemen tycks hopa sig. Det kan vara värt att omvärdera stram monetär politik.

Löfven ekonomiska ideal verkar bygga på solidaritet och distribution. Det är förvånande att lyssna på en svensk statsminister vars ideal och tänkande är så fjärran från dagens debatt här i USA. Det är få här som pratar om högre skatter just nu, snarare lägre företagsbeskattning och en allmänt ny skattemodell. Den rådande amerikanska ekonomiska politiken har inneburit ännu större klyftor mellan de rika och de fattiga, men hur detta skall förändras diskuteras inte så mycket. Den höga amerikanska likviditeten genom QE och låga räntor har drivit markanden till nya höjder, men i grund och botten är det viktigt att komma ihåg anledningen till att dessa åtgärder tagits under de senaste åren. Det handlar om att stimulera ekonomin genom att få igång konsumtionen. Den amerikanska ekonomin bygger på ett konsumtionssamhälle och grunden för tillväxt ligger enligt makthavarna, demokrater och republikaner, i att få fart på konsumtionen. Den aggressiva ekonomiska politiken har återspeglats i arbetslösheten, som sjunkit kraftigt till 5.8% som ett resultat av den lösa monetära politiken och fler jobb inom just konsumtionsindustrin. Lönerna är ofta lägre, men folk har i alla fall jobb och ekonomin känns optimistisk och har funnit en ny bas för tillväxt.

Stefan Löfven pratade också om konsumtion under frukosten, men han betonade att ökning av konsumtionen inte är ett ekonomiskt mål för den nya svenska regeringen.
Frågan från Trish Regan blir då raskt hur Sverige skall få fart på ekonomin igen om det inte handlar om ökad konsumtion. Stefan Löfvens svar är något förvånande. Han anser att basen för tillväxt är produktionsindustrin och fler infrastukturprojekt. Nu är det ju allmänt känt att just den svenska industrin är svårhanterlig, då arbetskraften är dyr och inte konkurrenskraftig på den internationella arenan. Infrastrukturprojekt är oftast betecknade som arbetsmarkandsprojekt, snarare än stimulerande och tillväxtinriktade initiativ. Dessutom kommer regeringen enligt Lövfen satsa mer på högre utbildningsinstitut för mer framtida intellektuellt kapital och vidare expandera research. Detta är en riskabel ekonomisk strategi och verkar till viss del vara baserad på en nostalgisk modell från en svunnen tid då industrin och arbetarna var kärnan i samhället. Att sitta och lyssna på detta under 2014 framstår som lite främmande. Löfven påpekar dessutom, i Bloomberg Tower i kapitalismens New York City, att den finansiella sektorn endast söker vinning för egen skull. De finansiella bolagen behövs dock för en stark ekonomi och som drivkraft med lån och finansiella produkter. Vinning för egen skull är drivkraften för vinstdrivande företag och den grundläggande principen för markandsekonomin.

Stefan Löfven pratade också om hur han hoppades finansiera de nya satsningarna på industrin och infrastruktur, dels via inhemsk distribution, i princip via skatter, och genom European Investment Bank (EIB) och den nya planen European Fund for Strategic Investments. Högre skatter fungerar sällan och jag är i allmänhet högst skeptisk till centrala byråkratiska investeringsinitiativ. Planen skall förvisso först bli godkänd av EU parlamentet och medlemsstaterna, men i grund och botten är planen nog inte tillräckligt aggressiv med fondens 315 miljarder euro. Det hade varit klokare att låna ut pengarna direkt till medlemsstaterna, inte minst med tanke på den låga räntan. Planen är förvisso bättre än ingen investeringsplan alls, men den europiska byråkratin och den allmänna tveksamheten till högre skulder gör att planerna inom EU för satsningar inom infrastruktur, energi och research, känns mer som en desperat arbetsmarknadsplan för att få bukt på deb höga arbetslösheten än en tillväxtplan. Planen kan visa sig vara mer av en fortsatt europeisk stagnationspolitik. För Löfven passar dock planen in i hans modell och förhoppningsvis kan Löfven få de runt 30 miljarder euro han hoppas på från EU.

Detta är onekligen en kontrast att sitta i det moderna Bloomberg Tower och lyssna på en svensk statsminister vars filosofi bygger på distribution, en stark stat, tilltro på systemet, solidaritet, produktionsindustrin och infrastruktursatsningar. Stefan Lövfen är en beundransvärd person som kommit långt här i livet, men vad gäller Sveriges ekonomi och en positiv vision för Sverige, finns det en rad åtgärder som vore mer lämpliga för Sverige än de förslag som Löfven presenterade. Sörplade matt på mitt morgonkaffe efter ett tag och tittade på tidningen på bordet. Jo, datumet visade att det var 2014. Jag trodde faktiskt att jag var på ett frukostmöte under hösten 1982. Jag hoppas givetvis att Sverige kan få ihop alla pusselbitarna. Lämnade omtumlad Bloomberg Tower. Fascinerande, nostalgiskt och samtidigt lite skrämmande. Jo, kanske var det bättre förr, sade mannen och körde iväg i sin SAAB 900 Turbo.

Fler inlägg om:
18 november 2014
Havel

Havel

Det finns verkligen inte mycket politikerna i Washington DC numera kommer överens om, så det kan därför noteras att det faktiskt fortfarande fattas beslut i representanthuset med rösterna 435 mot 0. Det handlar om beslutet att installera en byst av Vaclav Havel i Capitols så kallade Freedom Foyer, där byster av Winston Churchill, Lajos Kossuth, Abraham Lincoln och George Washington redan finns. I samma veva släpps en lysande bok av Michael Zantovsky, Havel – A Life, som jag läste under helgen och starkt rekommenderar.

Vaclav Havel för onekligen tankarna till det kalla krigets dagar och till öststaternas kamp för frihet och demokrati för 25 år sedan. Muren revs, fria val infördes och i Tjeckoslovakien blev dramatikern Havel plötsligt en politiker i sammetsrevolutionen och sedermera Tjeckoslovakiens president 1989-1992 och Tjeckiens president 1993-2003. Havel bejakade involvering och samarbete, vilket inte minst resulterade i att Tjeckoslovakien blev medlem av NATO och EU.

Havels vilja att samarbeta och söka gemensamma lösningar hindrade förvisso inte Slovakien att bli självständigt 1992, men Havel stödde Natos bombningar av Serbien så tidigt som 1994 och arbetade med USA och George W Bush vid invasionen av Irak 2003. Kanske kan man undra vad Havel skulle säga om dagens globala politiska situation, där det framstår som de globala aktörerna har allt svårare att finna vägar till konstruktivt samarbete och där det framstår som allt mer komplicerat att bygga allianser med gemensamma mål där stater agerar unisont utifrån moraliska övertygelser, och utifrån en kristen och humanistisk solidaritet.

Det kan till viss mån låta aningen republikanskt och neokonservativt och går emot de rådande aktionerna från dagens världsmakter. Det har blivit allt svårare att finna en gemensam moralisk linje för att möte totalitära utmaningar, vilket vi ser inte minst då det gäller ISIS. Som en förespråkare för universella värden och en gemensam moral, var Havel övertygad om att en euro-atlantisk gemenskap har en viktig roll i kampen mot extremism och totalitära ideal. För en person som växte upp under totalitära former verkar det rimligt att vara emot dessa krafter och förespråkar en aktiv politik för demokrati och humanism. Det kanske var enklare då motståndaren oftast var de kommunistiska regimerna med Sovjetunionen i spetsen och kanske är mer komplicerat i dagens mer fragmentariska globala politik.
Å andra sidan är det ganska simpelt, antingen finns frihet och demokrati, eller inte. Moralens ifrågasättande låter oss därefter ta ställning till vad som är rätt och fel, och vad man kan göra för att ändra det som är fel. Det är en av anledningarna till att Havel i Washington framstår som en allmän hjälte, men kanske just nu en hjälte för republikanerna. Vet inte om Havel hade hållit med om detta. Helt klart är dock att den amerikanska utrikespolitiken numera inte följer Havels modell. Det finns en brist på en övergripande moralisk politik, det finns inte längre en politik som i grund och botten exporterar moraliska värderingar och demokrati och det finns definitivt inte längre en politik som är byggd på att använda militären för att nå dessa mål.

USA har färre närma allierade och vänner än på bra länge och att nå internationella överenskommelser verkar allt svårare. Visst håller USA och EU med om att Ryssland skall ta sig ur Ukrainas östra delar, men det har blivit mer ett nytt kallt krig mellan USA och Ryssland, där inga egentliga politiska och diplomatiska lösningar verkar närma förestående. Havels kristdemokratiska och liberala ideal skulle nog snarare försöka finna långsiktiga lösningar som bottnar i humanism. Det är förvisso inte helt klart om dagens Ryssland skulle lämpa sig för dylika moraliska lösningar, troligen inte, men detta skulle likafullt kunna betonas. Helt klart är dock att det skulle vara på sin plats för de demokratiska västerländska makterna att återigen börja samarbeta och mer aktivt försöka att vara en samlad stark röst emot totalitära stater och mer aktivt stödja länder som efterstäva dessa ideal.

Därför, i Havels anda, bör de demokratiska länderna arbeta närmare mot stater med antidemokratiska totalitära regimer med slutmålet att besegra dem och befria deras förtryckta medborgare. Detta förblir ett globalt dilemma, men så länge som USA och andra fria länder förbli passiva, är det viktigt att minnas Havels ideal och långa kamp mot förtryck och diktaturer. Jag betvivlar att Havel skulle vara en republikan, men å andra sidan skulle han inte heller vara en demokrat i dagens alltmera passiva USA under Barack Obama.

Fler inlägg om: