ad
15 maj 2012
Bankbranschen

JP Morgan Chase i blåsväder…fördel Obama…

Man skulle nästan kunna tro att det var arrangerat av de som vill reglera Wall Street bankerna ännu mer. Kanske det kommer dyka upp någon konspirationsteori vad det lider, men faktum är att JP Morgan Chases förlust på 2 miljarder dollar på en trade i London, spelar in väl i händerna på alla de som ytterligare vill begränsa bankernas förmåga att handla och använda sitt egna kapital utan stark global översikt. Förlusten har för övrigt vuxit till drygt 2.3 miljarder dollar, och kan komma att stiga. Det är verkligen big news här på Wall Street.

Vad som har skakat marknaden och analytikerna mest har framför allt varit att det är just Jamie Dimons JP Morgan Chase, eller JPM, som lyckade spela bort sina egna pengar. Banken är rent generellt den bank som är mest ansedd då det gäller risk management och ledarskap. Jamie Dimon, som ofta står närma Vita Huset och många gånger varit utpekad som Geithers efterträdare som USAs finansminister, har varit politiskt metodisk och effektiv i sin starka kritik av Volcker regeln och Dodd-Frank reformen. Dimon har framhävt att fortsatta regler skulle skada bankindustrin markant. Många Volcker och Dodd-Frank förespråkare ser nog med skadegläjde på de överaskande stora JPM handelsförlusterna. Frågan är dock om nya regelverk skulle ha önskad effekt? Jag tror att det till mångt och mycket handlar om ett annat problem, nämligen att bankerna är så pass stora och så pass globala att det helt enkelt inte går att övervaka dem längre.

Förlusten kommer från en enda portfölj, styrd av en enskild handlare i London, Bruno Iksil, även kallad ”The Whale” för sina enorma markandspositioner, ibland tresiffriga miljarddollarbelopp, fylld av komplexa struktererade kreditderivatprodukter satta. Portföljen har funnits inom den enhet vars uppgift är att skydda pengarna från risker och återinvestera företagets vinst, den så kallade Chief Investment Office, lett av JPM veteranen Ira Drew, med en årslön på 14 miljoner dollar. Hon kommer nu lämna banken med omedelbar verkan. Några andra personer med risk management ansvar har också fått lämna banken. Hittills sitter ”The Whale” kvar, men han har förbjudits att handla. Han lär väl klara sig. Inom Wall Street kretsar är fransmannen känd för sin low key style, med svarta jeans, ingen slips, som jobbar fyra dagar i veckan från London kontoret, men annars pendlar från Paris där han arbeta på fredagarna. Sedan han började på JP Morgan Chase 2005, ligger hans årslön på runt 100 miljoner dollar. Money makes the world go around…

Problemet är väl också att det är helt omöjligt för de nuvarande nationella reglerande organen att förhindra dylika förluster, med tanke på att deras roll mest är reaktiv. Handeln kan också ske var som helst i världen och då är det inte så enkelt att övervaka varje handel. Nu har givetvis JPM mer kapital än för några år sedan, precis som andra globala storbanker, så på så vis fungerar ju systemet, då banken givetvis inte kommer gå under eller äventyras med en förlust på några miljarder dollar. Det är egentligen småpotatis. Vad som däremot skakar markanden är att dessa typer av otroligt komplexa transaktioner fortsätter, att ingenting tycks vara lärt från röran med Lehman Brothers, Bear Stearns, Merrill Lynch och AIG, och att risktagandet faktiskt verkar ha ökat under de senaste åren.

Kan man nu bara sopa denna enorma förlusten under mattan? Det kommer bli svårt. Dels är JPMs årliga aktieägarmöte förestående, dels är förlusten rent tidsmässigt dålig timing för för JP Morgan Chase och de övriga bankerna detta valår. I mångt och mycket handlar valet om ekonomin och om att få bukt med Wall Street och vad som ses som vansinniga löner, vansinniga affärer på skattebetalaranas bekostnad, och allmän arrogans. Nu handlar det förvisso inte om skattebetalarnas pengar i det här fallet, men det skulle lika gärna kunna vara en annan bank, vilken som helst, och vi skulle kunna vara tillbaka till 2008 igen.

Att ta risker ligger förvisso i bankernas natur och det är helt enkelt så de tjänar pengar. Problemet verkar dock vara att girigheten befinner sig på en sådan nivå att om de riskhanterningen inte tas på allvar med robusta globala mekanismer, kommer förr eller senare de mest ansedda bankerna återigen komma i blåsväder. De verkar inte ha lärt sig någonting från de senaste årens tumult. Däri ligger problemet och därför ser Washington JP Morgan Chases förlust som en stark varningssignal att fler regler och begränsingar för hur affärerna skall skötas måste införas. Det kommer med största sannolikhet bli en mycket intensiv debatt under de kommande månaderna. Jag tror att de flesta anser att någonting helt enkelt måste göras. Med tanke på att det är ett valår, kommer troligtvis en rad starka åtgärder föreslås utöver de redan diskuterade Volcker coh Dodd-Frank förslagen. Kanske det till och med av dags att försöka dela upp bankerna i mindre delar. Det är i grund och botten ingen dålig ide, då de helt enklet blivit omöjliga att hantera för företagsledningarna i bolagen. Summa summarum med tanke på november: Fördel Obama…

11 september 2014
9/11

9/11 igen

Som det sig bör är det en bra ide att ta en tyst minut av eftertänksamhet idag och fundera på den där septemberdagen för 13 år sedan. Dagen har etsat sig fast in i minnet för många då det i princip handlande om live terrorism, som ju kunde följas på TV då det skedde. För de som var på plats och kunde följa dramat är det fortfarande svårt att få grepp om vad som egentligen skedde, att plan körde in i de magnifika Twin Towers, folk som hoppade ut från de brinnande tornen, som sedermera överraskande nog kollapsade, utan att lämna några kroppar eller spår av de runt 3000 döda.

Jag tänker ibland på en brandmans ansiktsuttryck då han stack ut huvudet genom brandbilens nedrullade fönster, blickandes upp mot de brinnande tornen. Han verkade inse vidden av den fasa som skulle möta honom inom kort. Folk flydde från scenen, men inte polismän, brandmän och många andra för den delen. De tog istället trapporna upp för att om möjligt försöka rädda någon. Då ingen trodde att tornen helt enkelt bara skulle falla ihop som korthus, hade räddningsledningen dessutom satt upp sitt högkvarter i lobbyn i ett av tornen. Många gjorde sitt bästa, många dog som en följd.

De flesta som dog gick till jobbet denna vanliga tisdagsmorgon, vissa hade frukostmöte i den populära resturangen Windows on the World på 106 eller 107 våningen. Själv hade jag en lunch på ett av mina favoritställen Tall Ships Bar & Grill i WTC den 10 september, första arbetsdagen efter en bra semester i Cape Cod. Vandrade tillbaka till mitt kontor några kvarter norr om tornen, där jag för övrigt hade jobbat fram tills mars 2001, och blickade upp. Det var en sådan klarblå dag som bara finns ibland i september här i New York. Det blev en sista blick på två unika fantastiska byggnader.

Tyvärr har den globala terrorismen inte försvunnit trots ansträngningar från många civiliserade nationer. I år sammanfaller 9/11 med Obamas tal igår kväll om USAs strategi för att om möjligt besegra det senaste globala hotet från terroristorganisationen ISIS genom militära insatser i Syrien och Irak. Talet är ett resultat av att runt 70% av de amerikanska väljare är för militära amerikanska åtgärder och ökat tryck på den amerikanska presidenten efter två amerikanska journalister halshuggits av ISIS under de senaste veckorna. De amerikanska insatserna kan verka bättre sent än aldrig, men i grund och botten är det väldigt sent att återigen ge sig in i leken. Den amerikanska reträtten under Obama från Irak och från the War on Terror har helt enkelt resulterat att USA nu måste ge sig in i kampen mot terror igen.

Obamas oförmåga att bygga allianser och få andra med sig, såväl i USA och internationellt, kan bli ett potentiellt problem i kampen, då det kommer krävas internationella insatser, helst med andra muslimiska länder involverade. Tänker då närmast på Saudi Arabien, Egypten, Jordanien och UAE. Det är en röra just nu som kommer kräva mycket från de inblandade och det dessutom kommer kräva amerikanskt ledarskap och inte minst resurser. Att ha en ledare som Obama under rådande omständighet är skrämmande för många. Hans brist på väl genomtänka planer och svaga ledarskap gör att det kommer krävas stora insatser från alla involverade, dels för att försöka stödja presideten, dels för att få andra länder involverade för att gemensamt leda kampen mot ISIS och mot den globala terrorismen. Det är helt enkelt dags att omgruppera och inleda en andra fas av the War on Terror.

Mitt i detta planerande om hur man skall bemöta organsationer vars mål är att mörda och förstöra, är det samtidigt viktigt att finna tid och utrymme att fundera på 9/11, att komma ihåg att det finns godhet och ondska och att det är en kamp mellan dessa. Det verkar väldigt svart och vitt, men då man ser ett flygplan flyga in i en byggnad eller en person halshuggas, är det väl helt enkelt så att det är onda gärningar av onda människor, som måste besegras.

Tankarna går idag ut till speciellt till alla barn som aldrig fick en chans att lära känna sina föräldrar. Här i New York kallas de The Children of 9/11. Många band har skapats mellan dessa barn. Jag känner ett par och är imponerad av deras styrka och deras öppenhet att diskutera saknaden. Kampen mot förespråkarna och utövarna av ondska och terror måste fortsätta. Det handlar fundamentalt om ett val mellan rätt och fel, mellan godhet och ondska. Som många säger i dag här i New York ”We will never forget”…

Fler inlägg om:
4 september 2014
Nick Bollettieri

Samtal med tennislegenden Nick Bollettieri

Ibland har det sina fördelar att bo i New York, inte minst då det gäller arbetsmöjligheter, men även då det handlar om att träffa intressanta och spännande människor. Efter alla åren här kan listan av intressant människor göras ganska lång vid det här laget.
Förra veckan hade jag ett samtal som för mig personligen hamnar mycket högt på min lista av möten. Nummer ett lär väl fortfarande vara Gorbatjov. Tennis har alltid varit min favoritsport och jag har i princip spelat hela mitt liv och till och med varit coach under vissa tider. Nu är jag absolut ingen toppspelare och då jag spelade en match förra veckan mot en 12-åring förlorade jag det första setet 6-4. Kanske det var hettan, kanske det är åldern, kanske gick jag upp för tidigt den dagen, kanske gick jag och lade mig för sent, kanske jag inte borde sprungit dagen före matchen, kanske åt jag något olämpligt? Eller var det bara så att han var bättre. Frågorna fortsätter komma, men det är helt enkelt nödvändigt att få revansch så fort som möjligt.

Fördelen med New York är att det väldigt enkelt att spela tennis. Under vintrarna kan man boka en fast tid på flertalet platser även om det svider i plånboken. På sommaren är det dock såväl enkelt och billigt. I Central Park ligger 26 välskötta grusbanor runt 96 gatan, mitt i parken, och man kan antingen reservera en bana för $15 eller bara sitta där och vänta tills man få en bana. Man måste vara medlem och det kostar $200 för säsongen för vuxna och $10 för barn.

Då jag nyligen var där hade tennislegenden Nick Bollettieri en tennisklinik för ungdomar och han stannade kvar inom anläggningen efteråt. Detta sammanföll med att jag spelade klart på min bana. Hur det än blev hamnade Nick B. och jag bredvid varandra på den lilla läktaren i huset som blickar ut över tennisbanorna. En liten väderbiten man, extremt solbränd, och med ett stort varmt leende. Pratade lite tennis, lite Sverige, Borg så klart och om hans projekt att försöka få tennis till en större mängd ungdomar i städer som New York. Han gav mig det allmänna rådet (jag brukar fråga om råd) att ”Take your time and always be positive”.

Vandrade hemåt fundersam. Är normalt sett otroligt otålig och dessutom inte alltid helt positiv om det inte går min väg. Gick till Barnes & Noble och fick där tag i en nyligen utgiven bok av Nick. Läste den och blev inte bara imponerad av hans arbete med tennisspelare som Andre Agassi, Jim Courier, Monica Seles, Serena och Venus Williams och Maria Sharapova och en väldigt lång rad av andra tennisspelare, som tränat med Nick på hans Tennis Academy nere i Florida. Många kom dit som barn och växte upp med Nick en extra fadernsgestalt. Faktiskt en helt otrolig karriär och ett fantastiskt liv, som ledde till att han blev del av invald till the International Tennis Hall of Fame under sommaren 2014. Om ni någonsin har vägarna förbi Newport, Rhode Island, denna spännande och vackra stad med alla de berömda palatsen, då måste ni också passa på att besöka deras tennismuseum. Man kan dessutom spela tennis på deras berömda gräsbanor.

Nicks bok, som förresten heter “Bollettieri: Changing the Game”, är högst intressant läsning med en rad detaljer om hans livsöden, som inleddes precis utanför New York City i Pelham med en större skara familjemedlemmar ursprungligen från Italien. Man kan väl säga att hans livs varit minst sagt färgstarkt, inte minst återspeglat i hans åtta fruar och sju barn. Tennis har dock varit den största kärleken verkar det som och hans passion för tennis genomsyrar boken och även vårt samtal.

Känner mig inspirerad av denna 83-årige man som pratar ödmjukt och lite långsammare än man skulle kunna tro, men som pratar med klarhet och passion. Läser Tennis Hall of Fame förklaring till hans inval till denna exklusiva klubb och finner dessa ord väl valda: “A soaring optimist with the clearest of convictions and an unwaveringly sunny disposition”…

Som ofta när man träffar berömda och framgångsrika personer blir frågan: ”Men vad f-n gör jag med mitt liv?”, men det är dags att lägga ångestfyllda tankar åt sidan och fundera på det mycket praktiska rådet som faktiskt kom från den livs levande Nick Bollettieri då vi satt där och småpratade om tennis och livet: ”Take your time and always be positive”.

Fler inlägg om: ,
30 augusti 2014
US banker

Det stora bankrånet

Man finner alltid banker på de flottaste adresserna, med de största pampigaste lokalerna och det är ju allmänt känt att om man vill tjäna ordentlig med pengar, är en bank en passande arbetsplats, vare sig det är inom trading eller investment banking. Dessutom allt mer inom kapitalförvaltning, eller wealth management som det kallas här. Den finansiella krisen orsakades enligt de flesta genom bankernas bristande omdöme, girighet och utsugning av kunderna. Det kan diskuteras då bankernas mål är tjäna så mycket pengar som möjligt inom rådande regelverk och finansiella system, men det är väl i princip alla vinstdrivande företags mål.

Med Lehmans dramatiska undergång skakades markanden och bankerna om ordentligt och det har tagit många år och många statliga miljarder att få systemet på fötter igen. Därutöver har systemets regelverk och riskhantering förändrats med målet att skapa en mer stabil finansmarknad så att det som hände med Lehman och de andra bankerna inte kan hända igen. Bankerna har i den här processen sakta men säkert kommit på rätt köl igen och från ett vinstperspektiv tjänar de nu återigen otroligt mycket pengar.
Den amerikanska staten med justitieminister Holder i spetsen har varit väldigt aggressiva då det gäller att stämma bankerna för kriminella finansiella aktiviteter som enligt staten skapade krisen. Justitiedepartementet har i princip gått efter alla bankerna, de flesta anklagade för oegentligheter runt fastighetslån och produkter som MBS (mortgage backed securities), som paketerades och såldes som smör av bankerna. I grund och botten låg de mycket lösa reglerna runt lån, där i princip vem som helst kunde få ett banklån och finansiering med liten eller ingen hänsyn till om personen i fråga kunde betala tillbaka lånet. För detta belastas numera bankerna, men det var till mycket ett resultat av en radikal förändring och liberalisering av lånesystemet under Clinton, som uppmuntrade dessa typer av lån till många som egentligen inte alls borde beviljas lån.

Antagandet att fastighetspriserna skulle stiga i all oändlighet visade sig dessutom orimligt, och under krisen blev allt fler oförmögna att betala lånet och det hela slutade med att ett stort antal helt enkelt fick överge sina hem. Staten tillförde under krisen kapital till bankerna och det finansiella systemet med förhoppning om att därigenom få igång ekonomin igen. Strategin verkar ha lyckats och likviditeten på markanden har fått fart på ekonomin och även fått ordentlig fart på bankerna.
Under de senaste åren har staten stämt och hotat bankerna med påföljder då de anses skyliga till ohederligt förvarande och att lurat kunderna in i de finansiella situationerna. I och med att bankerna i princip skulle gå under om det belastades med kriminella domar, har samtliga fall i USA resulterat i förlikning mellan staten och bankerna, det vill säga att bankerna har betalt böter. Antalet förlikningar relaterade till den finansiella krisen har drabbat framför allt Bank of America med 19 förlikningar, 8 för JP Morgan Chase, 8 för Citigroup, 9 för Wells Fargo, 4 för Morgan Stanley och 2 för Goldman Sachs. Totalt har bankerna betalat den amerikanska staten runt 127 miljarder dollar i förlikning, högst bötersbelopp betalt av Bank of America med runt 75 miljarder dollar.

I grund och botten var systemet vansinnigt, då kunder uppmuntrades att ta höga lån, oftast så kallade subprime, vilket innebär att låntagarens kredit egentligen inte var kreditvärdigt för lånet, därav anses lånet sub. I samma fålla som junk. Då dessa lån sedan lades ihop och såldes av bankerna med AAA ratings skapades i princip en helt orimlig marknad som handlades som solida produkter, men som i realiteten var allt annat än stabila. De visade sig också vad det led vara värdelösa. Nu var ju alla medvetna om detta, credit rating agencies, bankerna, de statliga institutionerna, så det är lite märkligt att detta fortfarande diskuteras och att bankerna har gjort till syndabockar. Någon måste betala kalaset och det är bankerna och aktieägarna som nu får stå för notan. Som någon sa, ”banking in a time of cholera”. Nu drabbar det förvisso ingen fattig, med likafullt, och då detta kapitel är över, kan bankerna återigen få lite mer andrum. Precis som tidigare opererar de i det finansiella systemet som skapats. Kanske begås det misstag även nu? Vem vet? Det har definitivt blivit ett stabilare system genom striktare kapitalregler och även staten har insett att det måste finnas striktare regler för belåning och med associerade produkter. Bättre sent än aldrig. Under tiden får bankerna betala för de svunna tidernas slappa kreditregler. Vi måste kanske alla ha en syndabock, men i praktiken handlar det om det största bankrånet genom tiderna…

Fler inlägg om:
20 augusti 2014
Ferguson

Ferguson

Det är nog inte många som förrän den här veckan hade hört talas om Ferguson, en liten förort till St Louis i delstaten Missouri med 20000 invånare med runt 70% svarta, 30% vita. För 10 dagar sedan sköts en obeväpnad svart tonåring, den 18-årige Michael Brown, till döds av en vit polisman. Darren Wilson.

Incidenten ledde till våldsamma upplopp och vandalism, inte helt olikt tidigare rasbaserade upplopp i Newark och Los Angeles. Protesterna och väldsamheterna har intensifieras under de senaste dagarna och det är nu frågan om Wilson kommer åklagas för mord eller vållande till annans död. Justitieminister Holder kommer till Ferguson i dagarna, nationalgardet är inkallat för att upprätthålla ordningen och se till att rådande utegångsförbud under nätterna följs. Dessutom har staden har invaderats av massmedia.

Efter den uppmärksammade dödsskjutningen av Troyvon Martin i Florida ifjol, även där en obemannad svart man som sköts till döds, där sedermera mannen som sköt honom frikändes av en jury, har dramat i Ferguson tagit formen av en sällan skådad rasilska som legat och pyrt under en längre tid. Michael Brown har nu anklagats för rån, men i realiteten verkar det som om han var stoppad av polisen för att han korsade en gata illegalt, vilket ledde till en konfrontration med polisen, som i sin tur ledde till dödsskjutningen.

Man kan givetvis inte försvara en dödsskjutning av en obemannad person och det kommer med största sannolikhet leda till någon form av rättegång. Vad som i grund och botten är skrämmande att observera är det grundläggande våldet i samhället. Det är förvisso inte undra på att folk mördas och skjuts till döds dagligen då det finns fler än 300 miljoner vapen i privat ägo i USA. Polisens antar helt enkelt att personen som bemöts i en konfrontration är beväpnad och de tar därmed inga chanser, det skjuts först, och frågorna ställs därefter. Dessutom är situationen givetvis speciellt komplicerad, då det återigen handlar om en dödsskjutning av en ung svart man, dessutom av en vit polis.

Våldssamhället har fortsatt sin frammarsch i USA. Fängelserna är fulla och sedan 1980 då antalet fänglade var en halv miljon, är antalet fångar numera runt 2.3 miljoner. Av dessa är ungefär hälften svarta. Kostnaden ligger på runt 70 miljarder dollar årligen för fängelserna. Det finns hur många skrämmande exempel och vansinnig statistik som helst. Problemet är att problemen börjar redan i unga år, i familjen och i skolan. Runt 35% av svarta barn i skolans 7 till 12 årskurser har antingen varit avstängd från skolan eller helt enkelt fått lämna skolan. Då är det ju inte undra på att det är svårt att få en vettig utbildning och inte minst få ett bra jobb.

Jämfört med vita är arbetslösheten för svarta betydligt högre, skiljsmässorna vanligare, drogmissbruk vanligare och problemen försätter i en lång rad. Det verkar som om alla kanske inte ha samma chans i USA trots allt, som om ras fortfarande spelar en avgörande roll mellan de som har och de som inte har. Det är dock möjligt, faktiskt troligt, att incidenten i Ferguson inte kommer leda till några förändringar och inte heller några djupa tankar på att det faktiskt är någonting grundläggande fel i det amerikanska samhället.

Det spelar ingen roll vad som händer verkar det som, om det så är barn som skjuts till döds, dagliga mord i städer som Chicago, ökat drogmissbruk, fler hemlösa, då egentigen ingenting ställs på sin spets och leder till dramatiska förändringar. Att det inte blivit förändringar till vapenlagar efter morden på barnen i Sandy Hook är helt obegripligt.
Istället blir resultatet ofta en media cirkus med hjältar och drama på klassiskt amerikanskt Hollywood manér. Förhoppningsvis kan tragedin i Ferguson för en gångs skull leda till konkreta åtgärder och frågor om vart det här samhället är på väg. Det är dags att vända på våldsvägen och dessutom försöka få bukt på den inflammerade rasfrågan, som återigen river upp USA. Låtom oss hoppas att Ferguson kan bli starten på en ny era.

Fler inlägg om: ,
16 augusti 2014
QE3

QE eran är nästan över och festen är slut

Allt tyder på att QE3 går mot sitt slut och det verkar som om oktober eller november kan bli den sista månaden med pengainflöde från the Federal Central Bank. Då perioden av extrem lös monetär politik lider mot sitt slut, en period av så kallad quantitative easing, kan man fråga sig vilka konsekvenser slutet på QE3 kommer få. I teorin avbryts policyn då det anses att den amerikanska ekonomin kan stå på egna ben och att staten inte längre behöver stödja den. Det återstår att se, men ekonomin verkar fått fart under de senaste åren, arbetslösheten har sjunkit under en längre tid, marknaden har länge haft en positive utveckling, räntan är historiskt låg, inflationen låg och konsumtionsnivån är relativt hög. Därutöver redovisar många amerikanska företag, inte minst banker, hedgefonder och private equity bolag, rekordvinster och det har dessutom varit en god stabil period för många teknologiföretag och produktionsbolag. Så i princip verkar allting vara under kontroll och det är dags att lägga ned QE3.

Det kommer med andra ord bli en reduktion av likviditet på marknaden. Priserna har drivits upp under de senaste åren då det helt enkelt funnits mer pengar i omlopp, vilket har varit basen för markant förmögenhettillväxt för folk med tillgångar. Detta i kombination med en låg ränta har gjort att många finansiella institutioner och privatpersoner har haft och fortfarande har en strålande tid. Ökat pengautbud har dessutom devalverat den amerikanska dollar genom räntemekanismen. Lägre ränta minska efterfrågan på dollarn, vilket försvagar valutan. Detta har i in tur gynnat den amerikanska exportindustrin.

Då QE eran går mot sitt slut, kan man framför allt framhäva två effekter av den extremt lösa pengapolitiken:

1) De som framför allt gynnats har varit de med tillgångar. Det har skapat ännu större klyftor mellan de som har och de som inte har i USA, fast i mer extrem form. QE likviditeten i kombination med den låga räntan har skapat enorma förmögenheter och vinster för många och de rika har verkligen blivit rikare. Vissa kallar QE en regressiv finansiell omdistribution av hela den amerikanska ekonomin. Om man skulle använda resonemanget i skattetermer är alltså en regressiv skatt ett scenario där skatten minskar ju högre inkomsten är.

2) QE programmet har också i princip varit ett instrument för amerikansk protektionism och ökad amerikansk konkurrens genom devalvering. Det har givit amerikanska bolag en stor fördel på den globala markanden genom den lågt värderade dollarn.

Om the Fed fortsätter med fortsatta neddragningar av QE3, kommer obligationköpet vara nere till $15 billion per månad då the Fed har sitt möte i oktober och det lär vara slutet på QE eran. Kanske fortsätter det året ut, kanske inte? Den amerikanska ekonomin är i bättre skick än tidigare och borde klara sig utan statens stöd framöver. Då likviditeten reduceras kommer troligtvis ekonomin bromsas något, markanden stagnera och räntan gå upp. Det är också möjligt att arbetslösheten går upp något då konsumtionen lär reduceras då det är mindre pengar i omlopp. Det är också troligt att debatten kommer vara mer fokuserad på andra grundläggande bitar av ekonomin, som det enorma budgetunderskottet och hur man på sikt skall få bukt på skuldberget. Det har varit en minst sagt lukrativ period för många amerikaner, en pengafest utan like, men det är dags att inleda en mer balanserad och nyanserad period utan cheap money. Det är dags att ta ansvar igen, dags för den amerikanska ekonomin att leva utan tillväxthormoner och återigen finna sin plats under normala finansiella förhållanden. Det kommer onekligen bli väldigt intressant att följa den amerikanska ekonomin ta sina första stapplande post QE steg i slutet av 2014 eller i början av 2015.

Fler inlägg om: