11 april 2012
After Work?

Marknadens dilemma och svar på ”After Work?”

En turbulent och händelserik vecka på marknaden, där det plötsligt varit dystra miner och det börja kännas som om ångesten återigen kommer smygande. En förutsättning för fortsatt positiv trend på aktiemarknaden har varit en fortsatt generös monetär policy från the Fed och de flesta hade nog förväntat sig en QE3 runda och fortsatta stimulerande ekonomiska åtgärder för att konsumtionen skulle få fart. Av någon anledning började dock Bernanke plötsligt och oväntat darrar lite på manschetten och det ser inte ut att bli nya billiga pengar i omlopp. Reaktionen har inte låtit vänta på sig, de makroekonomiska gamarna som länge har skränat om den vansinniga pengapolitiken är nu framma på scenen och gör sig hörda.

Precis då allting verkade vara på rätt väg har förtroendet för den ekonomiska återhämtning fått sig en ordentlig törn och plötsligt står markanden och vacklar. Visst kan det vara precis som ekonomen Marc Faber säger, en tidsfråga innan korthuset faller ihop, men jag tror nog att realiteten är mer nyanserad. Visst har det känns som en självklarhet att mer pengar skulle injekteras i systemet, så det är med paffhet och lite förvirrning man konstatera att så verkar det inte bli. Lite återhämtning, ett par djupa andetag och så en lite försiktigare hantering av portföljen för att se vad som kommer hända under de kommande veckorna. Ingen panik ännu, men kanske dags att dra lite i bromsen.

Den politiska pressen för QE3 och andra ekonomiska åtgärder kommer vara enorm under de kommande månaderna. Sanna mina ord, kreditkortsmentaliteten kommer snart vara tillbaka detta valår och dollarflödet kommer fortsätta och därmed kommer också markanden få nytt förtroende för uppgång och att ekonomin kommer växa framöver. Vad gäller valet är det givetvis big news idag att Santorum hastigt och lustigt drar sig ur kampanjen och därmed torde bana vägen för Mitt Romney som den republikanska kandidaten i valet mot Obama i november. Frågan är bara vart de konservativa väljarna nu skall ta vägen, kanske kommer Gingrich temporärt tillbaka, även om han i realiteten redan har bränt sina skepp. Han hade kanske en gång en chans, men hans arrogans blev ännu en gång hans fall. Så Obama mot Romney it is.

Mitt i allt funderande på ekonomin, markanden och valet, läste jag artikeln ”After Work?” av Ingvar Andréasson. Det var verkligen ord och inga visor. Ingvar skriver bland annat: Det sägs att världen är full av tappade sugar. Och just nu har jag tappat min. Jag har letat och letat men inte lyckats hitta den. Efter att ha arbetat heltid under 45 år i banken valde jag förra sommaren att ta avtalspension. Och nu sitter jag här och ingen behöver mina tjänster längre. Paniken infinner sig. Ska det vara så här? Jag som har så mycket energi och kan göra så mycket nytta fortfarande. Var det kanske ett felaktigt beslut av mig att sluta vid 62 års ålder? Finns det någon där ute som har några goda råd?

Har funderat en hel del över detta dilemma och vet egentligen inte om jag har några goda råd, men jag försöker dock. 45 år på samma firma är för det första lite svårt att relatera till, framför allt i en stad där en normal anställning är några år. Å andra sidan är man där man är och det finns allting ett nästa steg. Därmed kan frågan om det var rätt eller fel att sluta vid en viss ålder betecknas som irrelvant eftersom gjort är gjort. Man kan inte gråta över spilld mjölk, utan det gäller att i alla situationer att blicka framåt. Mot nya mål. Själv har jag ofta haft minst sagt stormiga omständigheter och då delat upp min dag i en nödvändig del och en underhållande del. Så småningom har allting mot förmodan ordnat upp sig, oftast till en bättre situation.

Den så kallade nödvändiga delen kan då vara att söka jobb, nytt uppdrag eller helt enkelt en ny mening med tillvaron. Sätt undan säg tre timmar varje dag och ägna det åt att göra vad du måste, sök jobb, leta efter nya projekt, sätt i hop en hemsida med dina resurser och ideer, starta en blog om det som du kan erbjuda eller dina intresse. Bygg ett nätverk. Om tre timmar fem dagar i veckan är för mycket så gör det två timmar eller vad du orkar. Sakta men säkert kommer du bygga upp ett nätverk av personer som är intresserade och vad det lider kommer det nödvändiga falla på plats.

Den så kallade underhållande delen är minst lika viktig coh tenderar smälta samman med det nödvändiga efter ett tag. Vad tycker du om att göra? Kanske skriva, spela tennis, läsa, gå till gymet, löpa, ta en kurs så du träffar folk, arbeta i trädgården, utveckla och fördjupa dina kunskaper, lära ett språk. Gör det det under eftermiddagen. Eller tvärtom, vad som än passar. Men gör det varje dag.

I grund och botten gäller det dock att göra det bästa av idag och sedan göra det bästa av nästa dag och så vidare. En dag i taget, en sak i taget. Tyck inte synd om dig själv, se det som en kampanj för en ny existens med nya möjligheter, nya äventyr. Planera en resa som kan passa in. Sätt mål, definiera drömmar och, framför allt, låt alla du känner veta vad du känner och vad du vill. Det kan givetvis ta ett tag att definiera vad du egentligen vill, men det är del av processen. Dela med dig och ställ frågor och låt ditt nätverk veta om dina planer, dina drömmar och dina ideer. Det kan allt låta enkelt, men det är det inte. Det förutsätter mycket arbete, men steg nummer ett är att sluta tycka synd om dig själv och vakna upp med en plan, en plan just för idag. Spela Kenta Just idag är jag stark och följ din plan en dag i taget, så kommer du bli förvånad att allting efter ett tag börjar falla på plats. Du har helt klart ställts inför en stor utmaning och det är precis så du måste se det. Som en verkligen utmaning och precis som med alla utmaningar här i livet, gäller det att göra sitt bästa. Tag ett djupt andetag, gör en plan för imorgon, execute, gör en plan för följande dag, execute, och så vidare varje dag och under färden, kom då ihåg det viktigaste, keep smiling, för man har faktiskt inte roligare än vad man gör sig…..Lycka till och skicka ett email och du vill ha fler råd……….Carpe diem Ingvar!!!

  • Ingvar Andreasson

    Tack för dessa mycket kloka råd Östen. Jag kommer att följa dessa och hålla dig underrättad om hur det hela utfaller.

ad
16 oktober 2014

Början på slutet för symfoniorkestrar i USA?

Debatten inom den så kallade kulturen här i USA är just nu inne i en fas som handlar om överlevnad och hur man i framtiden skall attrahera tillräckligt med betalande åskådare. Med tanke på att bidragen från stater och federala håll oftast är begränsade och lönerna ofta är relativt höga, har många kulturella institutioner tvingats höja inträdesavgifterna för att få det att gå ihop och därmed helt enkelt fått färre åskådare. Affärsmodellerna har dessutom förändrats kraftigt under de senare åren och en betydligt större del av intäkterna kommer från sponsorer, företag och donationer.

Många museer har längre öppettider, många institutioner som the Metropolitan Opera har festivaler med speciellt populära teman och föreställningar och har förändrat produkterna för att bättre anpassa sig till efterfrågan. Det har också blivit enklare att köpa biljetter via internet och att välja sina egna platser. Om man sedan funderar på en mer populistisk kulturverksamhet under begreppet Broadway, har dessa teatrar lyckats med konststycket att inte bara attrahera fler åskådare, många turister, men också ökat lönsamheten genom högre biljettpriser. Det handlar dels om utbud och efterfrågan, men helt klart har marknadsföringen varit mycket framgångsrik. Den senaste iden är premier seating, med extra bra platser, som istället för att kosta runt $140 ligger närmare $250. Dessa biljetter säljer som smör i solen. De gjorde de tidigare också men teatern tjänar numera betydligt mer genom att sälja samma biljetter för ett betydligt högre pris.

En kategori som verkar har halkat efter vad gäller den allmänna utvecklingen då det gäller smarta och innovativa lösningar för att locka fler åskådare och att få dem att fördjupa relationen är de amerikanska symfoniorkestrarna. Av världens 10 topp orkestrar hamnar normalt mellan två och fyra amerikanska orkestrar på listan varje år. Problemet är att de börjar få svårt att få ihop ekvationen rent finansiellt. Kostnaderna är höga, inte minst då lokalerna är dyra och musikanternas löner är relativt höga, men det framstår vid en närmare titt på situationen att det handlar mer om inkomstsidan än kostsidan. Den existerande modellen för amerikanska symfoniorkestrar är baserad på intäkter från prenumeranter. Dessa har länge och väl varit en trogen skara, som år ut och år in har förnyat sin prenumeration genom att skicka in det nödvändiga pappersarbetet. Många av dem ger också generösa donationer då musiken ofta är deras passion. För en utomstående betraktare kan just modellen med prenumeranter verka förlegad och kanske ligger det något i detta. Om man tittar på symfoniorkestern här i New York, the New York Philharmonic, såldes för 20 år sedan 83% av biljetterna via prenumerationer. För 10 år sedan såldes 70% via prenumerationer och i fjol var siffran 54%.

Visst är det så att många har allt svårare att bestämma sig för en ett helt års program, dels för att mycket kan ses på TV eller via andra typer av medier. Många prenumeranter är äldre och försvinner genom att de helt enkelt inte längre kan gå. Det har också visat sig att av de som går en gång återvänder endast runt 10% till en ny konsert. Det har experimenterats med nya modeller som en kort prenumerationsserie, istället för de vanliga 9 eller 12 konserterna på ett år, kan man köpa ett reducerat antal, säg 4 eller 6 konserter. Andra försök för att locka fler åhörare har försökts med en mer populistisk fokusering, som att spela mest Mozart eller Bach, eller bjuda en känd person som är berömd i de bredare lagen. Det kan vara en skådespelare eller en mer känd popartist som då kombineras med symfoniorkestern. Faktum kvarstår likafullt, färre och färre tar steget att bli prenumerant.

Är det inte så att det känns ganska förleget att prenumerera på någonting numera? Dessutom måste man förnya prenumerationen varje år. I dagens mer dynamiska samhälle handlar det ofta istället om medlemskap, att som medlem kunna få förmåner, att vara medlem i en exklusiv klubb och att kunna få speciella erbjudanen. Dessutom förnyas medlemskap oftast automatiskt varje år för de flesta medlemskapen, dock ej för the New York Philharmonic, utan det krävs en årlig manuell förnyelse. För en serie av 9 konserter kostar det mellan $291 och $912. Det förefaller som relativt billigt om man jämför med andra kulturella aktiviteter, inte minst om man prenumerera på de bästa platserna. Ytterligare ett mörkt moln har kommit upp i New York, nämligen att konserthallen Avery Hall kommer vara stängd under två år för att renoveras. Det är planerat att påbörjas under 2019. Med tanke på hur svårt det är att få tillbaka folk som slutar prenumererar kan man undra om detta kommer bli dödsstöten för symfoniorkestern här i New York.
Debatten är intensiv och något desperat här i staden och det är klart att det behövs en modernare modell för att locka nya prenumeranter, eller snarare medlemmar. Priserna kan också segmenteras mer då de stelhårda fantasterna säkerligen skulle kunna tänka sig att betala betydligt mer. Kanske är det dock så att med det enorma utbudet i dagens samhälle och med ett allt större motstånd att binda upp sig med långgående planer, vill dagens publik kunna gå lite då och då utan att binda upp sig ett helt år. Man kan kanske vända på resonemanget och säga att om målgruppen trots allt är en äldre grupp, är det ju sant att just denna målgrupp växer rejält, dels i antal, dels i antal spenderade dollar. Inom turistbranschen är just gruppen över 80 den gruppen som tenderar spenderar mera och mera. 80 är som bekant det nya 60. I alla fall i New York.

Det kommer bli högst intressant att följa debatten under de kommande åren och se vad som händer med de amerikanska symfoniorkestrarna. Jag deklarerar nu att jag kommer gå till en konsert under hösten, men jag kommer givetvis också fokusera min energi på the Rangers och en eller två föreställningar på the Metropolitan Opera. The New York Philharmonic måste helt enkelt arbeta lite hårdare på deras erbjudande om de skall få med mig som prenumerant eller som medlem som jag föredra att bli betecknad som. We shall see, bollen är i deras halva just nu…fortsättning följer…

9 oktober 2014
Waldorf Astoria

Waldorf Astoria

Nu kommer kineserna till New York. Det var nog flera i New York som satt morgonkaffet i halsen i morse då man i stadens tidningar kunde läsa om kinesernas senaste uppköp här i staden. Det har förvisso ryktats under en längre tid men nu är det klart att Waldorf Astoria är sålt till en grupp kinesiska investerare inom Anbang Insurance Group ledd av Wu Xiaohui. Han lär ha varit gift med Deng Xiaoping barnbarn, även om vissa tidningar meddelar att de fortfarande är gifta. Han lär vara runt 50 år gammal och det verkar vara en hel del spekulationer vad gäller detaljerna. Låter nästan lite skumt. Hur som helst verkar det finnas mycket pengar i fickorna med tanke på att kineserna betalade närma två miljarder dollar för hotellet och planerar att renovera hela byggnaden med dess 1232 rum.

Hotellet byggdes på den nuvarande adressen på Park Avenue 1931 och var då världen största och högsta hotell med sina 47 våningar. Conrad Hilton köpte art deco hotellet 1949 och har sedan dess ägt och skött hotellet. Numera ägs majoriteten av private equity firman The Blackstone Group, som för övrigt ligger endast några kvarter från hotellet. Försäljningen till de kinesiska investerarna innehåller klausulen att hotellen kommer skötas av Hilton under de kommande 100 åren. Vad som händer efter 2114 verkar oklart. Sedan hotellet öppnades har samtliga amerikanska presidenter bott på hotellet, i the Presidential Suite, som kostar $10,000 per natt.

Det finns givetvis hur mycket intressant kuriosa som helt då det gäller hotellet och dess gäster. Det var det första hotellet i världen som erbjud room service. Man har minst sagt svårt att tänka sig ett hotell utan just denna service. En rad kända personer har bott där, presidenterna Hoover och Eisenhower under deras pensioner tills deras respektive död, general MacArthur, Cole Porter, Paris Hilton växte upp där om det kan intressera någon, och listan kan göras lång. Det var för övrigt det första hotellet som erbjöd gästerna permanent boende i lyxsviter som kombinerades till lägenheter.

Det antas att hotellet under de kinesiska ägarna kommer följa andra lyxhotells tranformering till en ny modell men en del lägenheter, en del hotell. Plaza Hotel omgick den förvandlingen och har aldrig blivit sig likt. Det är helt klart med viss oro som amerikanerna ser kinesiska bolag ta över företag och anrika amerikanska byggnader, men det är samtidigt med en tilltagande realitet att fastighetsmarkanden har globaliserats och att markanden i USA och speciellt i New York numera är öppen för utländska ägare och investerare. Det har länge varit svårt för utlänningar att köpa lägenheter i New York, men reglerna har förändrats under de senaste åren för just condos, som kan ses som en god långsiktig investeringsmöjlighet för utlänningar. Priserna är fortfarande rimliga jämfört med London i alla fall, där ryssar och araber har investerat under många år och priserna trissats upp till ofantliga höjder. Nu är väl förvisso steget från lägenheter till klenoden Waldorf Astoria långt, kanske är det som Volvo i Sverige. En nationell klenod som blivit kinesisk. I grund och botten handlar det om en ny global marknad med mer pengar i omlopp och med högre priser och allting, även Waldorf Astoria, har ett pris. Hilton och Blackstone är säkert mycket nöjda med de två miljarderna, medan kineserna antagligen ser köpet som en god långsiktig investering, men också som en markering till omvärlden att Kina är ett land och en maktfaktor i den globala ekonomin som skall tas på allvar. Globalisering på gott och ont skulle man kunna säga.

Fler inlägg om:
1 oktober 2014

Cheerleading

Det finns mycket att skriva om som vanligt här I New York, inte minst vad gäller markanden och en allt starkare dollarn, som sätter sina spår internationellt och även här i USA. Den nya känslan är att den amerikanska ekonomin är på rätt väg och att den går mot ljusare tider. Det återspeglas i den lägre arbetslösheten, ökade investeringar och även en högre kreditkonsumtion, vilket är en indikation att den amerikanska befolkningen återigen tror på framtiden.

Detta trots oron i Europa, men då skall man komma ihåg att det för det mesta är en ganska negativ bild av den europeiska ekonomin här, och inte minst situationen i Hong Kong. Det var väl bara en fråga om tid innan den kinesiska diktaturens käftar skulle ge sig på demokratin i Hong Kong. Brutna löften är väl inget nytt för ledarna i Kina, så det kommer med största sannolikhet bara bli värre. USA har ingen direct reaktion, då den ekonomiska relationen med Kina är alltför viktig för att mana till demokrati, fria val, mänskliga rättigheter och friheter.

Förr eller senare lär det väl komma en reaktion från USA, men med tanke på det rådande beroendeförhållandet på Kina, är detta en känslig fråga. Hösten i New York är den bästa tiden på året, staden kommer till liv, kulturlivet florerar, alla stadens invånare är tillbaka, deals äger rum, solen skiner, det är äntligen det riktiga New York som är vid liv och det är en fröjd att vara del av staden.

Varje arbetsplats är som om the World Cup ägde rum, folk jobbar hårdare och längre, allting är helt enkelt mer intensivt på ett kul och engagerande sätt. Så i the city that never sleeps handlar det om att hänga med i svängarna. Jag har under den senaste tiden engagerat mig i arbetet runt ökad mångfald och bättre balans mellan könen på arbetsplatsen. En utmanade uppgift då kvinnor representarar under 10% av de översta skikten executives och det fortfarande råder svårigheter för personal inom kategorien mångfald att ta sig fram i karriären.

Mitt i detta viktiga arbete är det faktiskt inte helt enkelt att få ordning och reda på alla ekvationerna, framför allt inte vad gäller frågan om fler kvinnliga executives. Kandidaterna är få, kanske det beror på färre kvinnor och därmed möjligheter, att många redan sållats ut, att de föredrar att ha mindre ansvar och därmed, i det här fallet, mindre resande. Hur som helst är målet att öka antalet och andelen kvinnor. USA är förvisso ett samhälle som inte direkt har en fullt artikulerad strategi för kombination av kvinnor och karriär, utan det känns som om många företag precis har inlett processen att försöka skapa en mer jämlik arbetsplats.

Det finns en helt del problem med detta, inte minst ledighet, semestrar, barnrelaterad ledighet och brist på flxibilitet. Det är inte enkelt att få ihop en vettig karriär med familjeliv och det är helt enkelt så att just kvinnorna har kommit i en svår sits då det gäller att få ihop den ekavationen. Oftast tjänar mannen mer och någon måste ta huvudansvaret för det finansiella, den andre huvudansvaret för familjen. I grund och botten är det amerikanska samhället dessutom fortfarande ett machosamhälle och det kan sägas vara work in progress för att få detta förändrat. Kanske en kvinnlig president skulle ändra på bilden? Kanske just fler kvinnor i högre positioner inom de större företagen skulle ändra på det?

Häromdagen då jag en sen kväll satt och arbetade på just ideer för att kunna ta några konkreta åtgärder på arbetsplatsen för att främja karriären för fler kvinnor, satt jag samtidigt och tittade på amerikansk fotboll. En sport med stora våldsamma män som tacklar varandra med målet att få en oval boll över en linje. Touchdown. Bland denna våldssport finns det inom varje lag en stor grupp unga halvnakna kvinnor som gör dansnummer och akrobatiska rörelser längst sidolinjerna, ofta snudd på pornografiskt. Det vore nog varje mans mardröm att hans dotter skulle bli en cheerleader. Det finns förvisso runt 400000 i USA och det anses dessutom en sport.

Om man är en cheerleader i college, får man ofta gratis studier om man är med inom fotbollsorganisationen. Det kan givetvis vara trevligt att titta på lättklädda kvinnor som ett avbrott under forbollsmatcherna, men på något vis är just den uttalade sexismen och machosismen i det hela bestörtande. Det ger dock en bild av det amerikanska samhället och synen på kvinnans roll. Nu har det inletts en debatt även inom detta området och faktum är att numera finns det 6 fotbollslag som inte har några cheerleaders, däribland the New York Giants.

Helt klart är att det ger en i princip förnedrande kvinnosyn, som inleds redan i highschool, där de snygga sexiga flickorna får vara med som cheerleaders och sedan följer detta upp genom systemet via college till professionella sporter. Bilden skapas hos barn och lever vidare därefter. En god start på färden mot ett mer jämställt samhälle skulle vara att förbjuda cheerleading. De kan dansa om de vill, men vore det inte bättre om det istället spelar någonting själva utan att i princip vika ut för de amerikanska männen.

Företagen kan göra sin andel och påverka genom att inte länge sponsra cheerleading lagen och då allting här handlar om pengar, skulle det med största sannolikhet inte finnas kvar vid sidolinjerna så länge till. Ett steg i taget, det är en lång vandring i det amerikanska jämlikhetssnåret, men det vore likafullt ett positivt steg i rätt riktning.

28 september 2014
EU

USA och Ryssland

I New York har det varit en rörig vecka med tanke på FN årliga statschefsmöten. Det är inte klart vad som kommer resultera från möten och tal, men dialog och kommunikation är alltid nyttigt. Det har för den delen egentligen inte varit speciellt uppmärksammat här i New York, förutom Emma Watsons tal om kvinnorättsfrågor, och just trafikkaoset på östra sidan Manhattan. Veckans favorittema har annars varit den sista matchen för Derek Jeter, som lämnar the Yankees efter 20 år som deras mest populäre spelare.

USA har inlett bombningar i Irak och Syrien och det får givetvis viss uppmärksamhet, men det verkar som om hösten har inletts med fokusering på arbete efter en lång sommar och därmed en återgång till lite mer seriös verksamhet.
Inom den utrikespolitiska komplicerade realiteten lär problemen i mellanöstern fortsätta och det kommer bli komplicerat att finna en diplomatisk lösning, så det är rimligt att förutspå att ökade militära insatser kommer bli nödvändiga framöver. Dessa har förvisso inletts, men de kommer med största sannolikhet eskalera framöver.

Ett annat överhängande dimlemma är den ryska frågan. Vad skall göras med Ryssland? Här i USA har helt klart retoriken blivit mer anti-rysk, dels hos politiker, dels i pressen. Utveckligen har gått via Krimhalvön, som med största sannolikhet kommer förbli rysk, till östra Ukraina och vidare till ett globalt komplicerat politiskt spel, som sakta men säkert blivit ett nytt slags kallt krig, i stunden framför allt ett ekonomiskt krig.

De sanktioner som USA har inlett mot Ryssland kommer inte direkt få större effekter på den amerikanska ekonomin, då handel mellan länderna är förhållandevis liten. Däremot har USA fått med sig EU i detta farliga politiska spel och de flesta EU länderna har djupa ekonomiska band med Ryssland. Det gäller givetvis inom energisektorn, men även rent generellt vad gäller handel och investeringar. Det kom i dagarna ut nya dystra siffror om den ryska ekonomin, som stagnerat, och rubeln har fallit till en rekordlåg nivå. Ryssland å sin sida försöker komma på nya återgärder för att om möjligt motverkar sanktionerna och dessutom sikta in sig på amerikanska företag som är verksamma i Ryssland. Den senaste idén i kalla krigets tecken har fokuserats på media och teknologiföretag. Utländskt ägande i Ryssland begränsas och teknologiföretags aktiviteter i Ryssland skall underordnas de ryska myndigheterna då de anses utgöra en säkerhetspolitisk risk. Summa summarum har det ekonomiska kriget intensifieras och det kan endast leda till ökade spänningar mellan väst och öst och dessutom till ekonomiska problem i Ryssland och även inom EU.

Det är ett farligt spel, inte minst med tanke på att USA driver en hård och aggressiv linje, utan att egentligen själva ha mycket på spel, då den amerikanska ekonomin inte direkt påverkas. Däremot har EU mycket att förlora. Man kan fråga sig hur detta skall sluta egentligen? Vad gäller östra Ukraina verkar det som om ledarna i Kiev är villiga att gå med på större autonomi och att ge den rysktalande delen av Ukraina en chans att ha närmare förbindelser med Ryssland. USA har funderingar på att knyta Ukraina närmare till NATO, ett förslag som verkar smått vansinnigt med tanke på det labila politiska läget. Ett närmande mellan EU och Ukraina kommer med största sannoliket resultera i att Ukraina splittras i två delar. EU har dessutom stora problem att arbeta med det enorm korrumperade Ukraina och kommer med närmare samarbete ha nya stora problem att lösa.

Finns det då någon lämplig lösning på detta dilemma, som äventyrar Europas säkerhetspolitiska situation och som har allvarliga ekonomiska konsekvenser för såväl Ryssland som Europa? USA har inte hanterat politiken gentemot Ryssland på ett vidare smidigt sätt under de gångna åren. Putin är förvisso inte helt enkelt att ha att göra med, men realiteten är att samarbetet mellan de två stormakterna totalt brutit samman och det krävs närmare samarbete för att försöka reda ut situationen. Vidare sanktioner och aggressivitet kommer troligen inte ha positiva konsekvenser och det krävs nya positiva diplomatiska försök för att undvika mer komplicerade och potentiellt ödesdigna resultat. USA borde därför inbjuda Ryssland till dialog för att om möjligt komma närmare lösningar på problemen i Ukraina. EU har blivit en bricka i spelet mellan USA och Ryssland. EU kommer endast förlora mer och mer ju längre konflikten fortgår. Problemen är stora, Putin envis och aggressiv, men USA har länge ignorerat Ryssland och har nu inlett en mycket riskabel väg, som är alltför antagonistisk och som snarare är en återvändsgränd med möjliga nya konflikter, såväl ekonomiska som politiska.

Det är dags att istället försöka finna en diplomatisk lösning på krisen och försöka finna en väg med politiska lösningar. USA bör därför tona ner den aggressiva tonen och istället försöka lösa situationen genom dialog med Ryssland, vilket skulle gynna EU, Ukraina och Ryssland och skapa ett stabilare Europa.

Fler inlägg om: , ,
19 september 2014

Debatt om hustru- och barnmisshandel i USA

Hela världen kan stå i lågor, men detta kan inte få den amerikanska fotbollssäsongen ur balans. Återigen är den amerikanska favoritsporten nummer ett på allas läppar och säsongen har inletts med hög energi. Själv har jag noterat att lagen har spelat två av de 16 omgångarna, men faktiskt inte så mycket mer än det. Vet förvisso att Giants har förlorat sina inledningsmatcher och att Jets ligger på 1-1, men det är bara för att kunna visa att även jag vet vad som händer och sker här i New York.

Fotboll är en våldsam sport med våldsamma män och det framstår ibland som en sport med blodtörstiga gladiatorer. Det har vid sidan av fotbollen visat sig att spelare från NFL blivit arresterade runt 700 gånger sedan år 2000. Våldsamma män som sagt, från rån, slagsmål, misshandel till mord. Pengarna i sporten är dessutom groteska, de flesta tjänar miljoner, ägarna och TV bolagen tjänar miljarder. Vad som dock verkligen skakat om sporten under de senaste veckorna är en otäck video från i februari i år. Video visar NFL-stjärnan Ray Rice misshandla sin dåvarande fästmö i en hiss på ett hotell i Atlantic City. Han slår helt enkelt ned henne så hon tappar medvetandet. Rice slapp en formell rättegång och NFL:s disciplinära kommitté nöjde sig med att stänga av Rice i två matcher för misshandeln. Rice förhördes av NFL-kommissionären Roger Goodell, som troligtvis gärna vill ha kvar sitt jobb med tanke på att han tjänade dryga $44 miljoner i fjol. Rice tjänar runt $15 miljoner per år.

Den enda anledningen till att den här incidenten från en hotellhiss i februari nu blossat upp är att sajten TMZ Sports publicerat övervakningsvideon från misshandeln. Man ser paret gå in i en hiss och hur Ray Rice slår sin fästmö mer eller mindre medvetslös innan han släpar en livlös kropp ut ur hissen. En bild säger mer än tusen ord. Det är helt sanslöst hur överfallet kunde resultera i en avstängning på två matcher och inget mer. Efter ett par dagar med filmen på alla TV stationer och på internet meddelar fotbollslaget Baltimore Ravens att man sparkar Ray Rice med omedelbar verkan samtidigt som NFL stänger av honom på obestämd framtid.

I samma veva arresteras fotbollsspelaren Adrian Peterson för barnmisshandel då han slagit sin 4-årige son blodig. Laget har stängt av Peterson tills vidare.

De senaste veckornas misshandelsfall har öppnat dörrarna för en diskussion man sällan skådar här i USA. Det handlar om misshandel av kvinnor och barn, de som inte kan försvara sig, de oskyldiga, som tvingas leva i skräck för sina våldsamma män. Det handlar givetvis inte bara om brutala fotbollsspelare, men även om misshandel, eller snarare domestic violence i största sannolikhet. Det är ofta en komplicerad ekvation. I fallet med Rice gifte sig Rice och hans nedslagna fästmö en dryg månad efter hissincidenten. Vad tänkte hon? Då det handlar om barn går beteendet ofta från en generation till en annan. Som en ond cirkel. Det finns så många exempel som är skrämmande att det inte ens är värt att skriva om dem. Det krävs konkreta krafttag, det borde vara helt klart att Rice beteende är kriminellt, bevis finns på kamera, han slog helt enkelt en annan person medvetslös.

Hans fästmö som en månad senare bestämde sig för att gifta sig med honom. Vad tänkte hon? Trodde hon att han kommer förbättra sig, är det pengarna som förblindar, man undrar om han slår henne ofta, kanske lever hon i konstant skräck, varför stannar hon kvar hos honom? Frågorna är många, men hur kommer det sig att en sådan situation accepteras av samhället? Själv blev jag förvånad och bestört av hur många som kom till fotbollsmatcherna efter det inträffade klädda i Rices och Petersons tröjor, jerseys, för att därigenom visa sitt stöd. Är de därmed för hustrumisshandel och barnmisshandel? Tycker de att det är accepterat beteende? Eller vad vill de visa? Kanske de tycker att misshandel är en sjukdom och att man skall tycka synd om dem. Jag tror förvisso att dessa kriminella förövare behöver hjälp, men det är väl också så att de faktiskt är kriminella element i samhället, vars agerande är brottliga handlingar och att de skall stå till svars i en domstol. Det hjälper inte att stänga av dem en match eller två, de kan helt enkelt inte spela i NHL längre. Det måste bli klart att spelare inte kan bryta mot de lagar som gäller för andra bara för att de är högt betalda fotbollsspelare. I en sport där allting handlar om pengar har nu till och med sponsorerna klagat på reglerna, spelarna och ligan. Det kan väl inte vara tillåtit att slå sina familjemedlemmar, sin fru, sina barn? Att leva med en sådan man måste vara helvetet på jorden.

Det är positivt att det börjat diskuteras här i USA, bättre sent än aldrig, men det är också viktigt att sätta klara regler och inte tillåta spelare som misshandlar kvinnor och barn att spela vidare i NFL. Punkt slut. Det är dags att städa upp ligan från slöddret och att ta krafttag genom att ställa dessa personer inför rätta i civila domstolar. Någon måste slutligen stå på de svagas och utsattas sida. Titta på hissvideon igen och fundera på hur det kommer sig att mannen blev avstängd ett par matcher, kvinnan tog beslutet att gifta sig med mannen i fråga. Ett försvarslöst barn skriker i bakgrunden och skriker för alla de oskyldiga som inte förstår varför mannen eller pappan inte kan sluta slå. Fotbollssäsongen har helt klart överskuggats av denna fråga, som i grund och botten är betydligt viktigare än att vinna Super Bowl. Förhoppningsvis kommer debatten fortsätta även framöver och fler och fler av de utsatta vågar öppna upp och prata om deras lidande och hur det känns att ständigt leva i skräck. Dags att vakna upp!