11 april 2012
After Work?

Marknadens dilemma och svar på ”After Work?”

En turbulent och händelserik vecka på marknaden, där det plötsligt varit dystra miner och det börja kännas som om ångesten återigen kommer smygande. En förutsättning för fortsatt positiv trend på aktiemarknaden har varit en fortsatt generös monetär policy från the Fed och de flesta hade nog förväntat sig en QE3 runda och fortsatta stimulerande ekonomiska åtgärder för att konsumtionen skulle få fart. Av någon anledning började dock Bernanke plötsligt och oväntat darrar lite på manschetten och det ser inte ut att bli nya billiga pengar i omlopp. Reaktionen har inte låtit vänta på sig, de makroekonomiska gamarna som länge har skränat om den vansinniga pengapolitiken är nu framma på scenen och gör sig hörda.

Precis då allting verkade vara på rätt väg har förtroendet för den ekonomiska återhämtning fått sig en ordentlig törn och plötsligt står markanden och vacklar. Visst kan det vara precis som ekonomen Marc Faber säger, en tidsfråga innan korthuset faller ihop, men jag tror nog att realiteten är mer nyanserad. Visst har det känns som en självklarhet att mer pengar skulle injekteras i systemet, så det är med paffhet och lite förvirrning man konstatera att så verkar det inte bli. Lite återhämtning, ett par djupa andetag och så en lite försiktigare hantering av portföljen för att se vad som kommer hända under de kommande veckorna. Ingen panik ännu, men kanske dags att dra lite i bromsen.

Den politiska pressen för QE3 och andra ekonomiska åtgärder kommer vara enorm under de kommande månaderna. Sanna mina ord, kreditkortsmentaliteten kommer snart vara tillbaka detta valår och dollarflödet kommer fortsätta och därmed kommer också markanden få nytt förtroende för uppgång och att ekonomin kommer växa framöver. Vad gäller valet är det givetvis big news idag att Santorum hastigt och lustigt drar sig ur kampanjen och därmed torde bana vägen för Mitt Romney som den republikanska kandidaten i valet mot Obama i november. Frågan är bara vart de konservativa väljarna nu skall ta vägen, kanske kommer Gingrich temporärt tillbaka, även om han i realiteten redan har bränt sina skepp. Han hade kanske en gång en chans, men hans arrogans blev ännu en gång hans fall. Så Obama mot Romney it is.

Mitt i allt funderande på ekonomin, markanden och valet, läste jag artikeln ”After Work?” av Ingvar Andréasson. Det var verkligen ord och inga visor. Ingvar skriver bland annat: Det sägs att världen är full av tappade sugar. Och just nu har jag tappat min. Jag har letat och letat men inte lyckats hitta den. Efter att ha arbetat heltid under 45 år i banken valde jag förra sommaren att ta avtalspension. Och nu sitter jag här och ingen behöver mina tjänster längre. Paniken infinner sig. Ska det vara så här? Jag som har så mycket energi och kan göra så mycket nytta fortfarande. Var det kanske ett felaktigt beslut av mig att sluta vid 62 års ålder? Finns det någon där ute som har några goda råd?

Har funderat en hel del över detta dilemma och vet egentligen inte om jag har några goda råd, men jag försöker dock. 45 år på samma firma är för det första lite svårt att relatera till, framför allt i en stad där en normal anställning är några år. Å andra sidan är man där man är och det finns allting ett nästa steg. Därmed kan frågan om det var rätt eller fel att sluta vid en viss ålder betecknas som irrelvant eftersom gjort är gjort. Man kan inte gråta över spilld mjölk, utan det gäller att i alla situationer att blicka framåt. Mot nya mål. Själv har jag ofta haft minst sagt stormiga omständigheter och då delat upp min dag i en nödvändig del och en underhållande del. Så småningom har allting mot förmodan ordnat upp sig, oftast till en bättre situation.

Den så kallade nödvändiga delen kan då vara att söka jobb, nytt uppdrag eller helt enkelt en ny mening med tillvaron. Sätt undan säg tre timmar varje dag och ägna det åt att göra vad du måste, sök jobb, leta efter nya projekt, sätt i hop en hemsida med dina resurser och ideer, starta en blog om det som du kan erbjuda eller dina intresse. Bygg ett nätverk. Om tre timmar fem dagar i veckan är för mycket så gör det två timmar eller vad du orkar. Sakta men säkert kommer du bygga upp ett nätverk av personer som är intresserade och vad det lider kommer det nödvändiga falla på plats.

Den så kallade underhållande delen är minst lika viktig coh tenderar smälta samman med det nödvändiga efter ett tag. Vad tycker du om att göra? Kanske skriva, spela tennis, läsa, gå till gymet, löpa, ta en kurs så du träffar folk, arbeta i trädgården, utveckla och fördjupa dina kunskaper, lära ett språk. Gör det det under eftermiddagen. Eller tvärtom, vad som än passar. Men gör det varje dag.

I grund och botten gäller det dock att göra det bästa av idag och sedan göra det bästa av nästa dag och så vidare. En dag i taget, en sak i taget. Tyck inte synd om dig själv, se det som en kampanj för en ny existens med nya möjligheter, nya äventyr. Planera en resa som kan passa in. Sätt mål, definiera drömmar och, framför allt, låt alla du känner veta vad du känner och vad du vill. Det kan givetvis ta ett tag att definiera vad du egentligen vill, men det är del av processen. Dela med dig och ställ frågor och låt ditt nätverk veta om dina planer, dina drömmar och dina ideer. Det kan allt låta enkelt, men det är det inte. Det förutsätter mycket arbete, men steg nummer ett är att sluta tycka synd om dig själv och vakna upp med en plan, en plan just för idag. Spela Kenta Just idag är jag stark och följ din plan en dag i taget, så kommer du bli förvånad att allting efter ett tag börjar falla på plats. Du har helt klart ställts inför en stor utmaning och det är precis så du måste se det. Som en verkligen utmaning och precis som med alla utmaningar här i livet, gäller det att göra sitt bästa. Tag ett djupt andetag, gör en plan för imorgon, execute, gör en plan för följande dag, execute, och så vidare varje dag och under färden, kom då ihåg det viktigaste, keep smiling, för man har faktiskt inte roligare än vad man gör sig…..Lycka till och skicka ett email och du vill ha fler råd……….Carpe diem Ingvar!!!

  • Ingvar Andreasson

    Tack för dessa mycket kloka råd Östen. Jag kommer att följa dessa och hålla dig underrättad om hur det hela utfaller.

ad
29 juli 2014
Argentina

USA och Argentina

Argentina med presidenten Cristina Fernández de Kirchner i spetsen fortsätter den farliga och ofta destruktiva ekonomiska politiken som vi ofta sett bland andra argentinska politiker. Det senaste dramat är relaterat till den ekonomiska krisen i Argentina 2001-2005, då landet inte lyckade omstrukturera skatsskulderna till alla deras långivarana och landet i princip gick i konkurs. Det uppstod då två läger, de som trots allt accepterade omstruktureringen av lånen och fick runt 30 cent på en dollar av Argentina, och de som inte accepterade Argantinas 30% erbjudande, de så kallade holdouts, som ville ha hela beloppet.

Man kan säga att sedan dess har Argentina mer eller mindre varit utesluten från den internationella globala ekonomin och detta avspeglas inte minst i landets valutareserv, vilken används för att betala utländska långivare. Just nu är beloppet runt $29 miljarder, runt hälften jämfört med 2011. Fallet om Argentinas skuld till the holdouts har drivits vidare i domstolssystemet här i USA av av Argentina och hedgefunden NML Capital, som ägs av Paul Singers Elliott Capital Management. Varje domstol har beslutat att Argentina måste betala. US District Judge Thomas Griesa i Manhattan beslutade nyligen att Argentina inte kan betala de som accepterat betalningarna utan att också betala de så kallade holdouts. Detta skapar en helt ny situation, då Argentina enligt Griesa inte kan fortsätta betala de som accepterat utan att betala de som inte accepterat. Så om inte alla betalas blir det statskonkurs. Griesa har också satt en deadline på den 30 juli så det är nu med kniven mot strupen som Argentina måste besluta sig om de skall betala eller ej.

Även om skulden till NML Capital ligger på relativt låga runt $2 miljarder är domen i USA vägledande för en annan grupp långivare, med krav på totalt 15 miljarder dollar, som också motsatt sig skuldnedskrivningen. Detta är hälften av valutareserven och en utmaning för Argentina. Å andra sidan kommer situationen bli ännu mer komplicerad om det blir en total konkurs för Argentina. Domen fastslå som sagt att Argentina inte kan fortsätta betala de som numera betalas, utan måste betala the holdouts också, annars kan INGEN betalas. Lite extremt.

Man kan tycka det är märkligt att USA numera är involverad i Argentinas affärer, men det är ju så att vad gäller de skulderna till en amerikansk hedge fund avgörs jurisdiska tvister här. Man kan ju på något vis förstå om den populistiska presidenten i Argentina har problem med en amerikansk hedgefund och det amerikanska rättsväsenet. Imperialism… Å andra sidan är realiteten att hedgefunder är involverade i en betydande del av den globala ekonomin och det är förvånande att det inte detta lösts under årens lopp, då det har en betydande negativ inverkan på Argentinas ekonomi. Då det mesta i livet är beroende på förväntan, kan man väl utgå från att Argentina trodde att långivarna skulle gå med på en finansiell överenskommelse eller att tvisten skulle avgöras till deras fördel i domstol.

Hedgefunden och andra långivare gick dock inte med på reducerade betalningar och domarna i USA gav långivarna rätt. Landets president Cristina Fernández de Kirchner har lovat att pengarna ska betalas, men har samtidigt i hätska utfall angripit långivarna och USA. Bland bedömare är man dock tveksam till landets förmåga att göra rätt för sig och ungefär hälften av landets valutareserv skulle försvinna om beloppet betalas. Ett nytt obligationslån ska betalas den 30 juli men i och med att inga kan betalas om inte alla betalas enligt den amerikanska domaren i New York, är risken nu överhängande för att landet ställer in betalningarna. Det kommer i så fall leda till nya förhandlaring om Argentinas skuld och det kommer komplicera tillvaron för landet framöver, men å andra sidan kan det likafullt vara den enda vägen att få ett långsiktigt slut på de juridiska turerna.
Börsen i Buenos Aires har gått ner efter domstolsbeskedet, ligger runt nu på runt 7844 mot 8800 för en månad sedan, men då skall man komma ihåg att nivån var runt 3400 för ett år sedan. Kursen kommer nog fortsätta neråt om ingen lösning nås inom den närmaste dagen, men å andra sidan är förväntningen nog statskonkurs, att internationella aktörer som IMF då skall rensa upp röran. Kanske är det lika bra att gå den vägen, tärningen kan anses vara kastad.

Kanske är det så att Argentinas president inte vill att USA skall styra och ställa i Argentina och hellre dra ner landet i fördärvet än att hitta en rimlig lösning med betalningsöverenskommelser. Kanske lösningen kan vara att utfärda nya skuldebrev till långivarna och helt enkelt skiva om lånen istället för att betala av hela beloppet? Det är möjligt att det kan vara en lösning för Argentina. Det vore i så fall en sista minuten lösning på en finansiell konflikt som pågått under många år och nu har ställts på sin spets av USAs domstolar. Egentligen märkligt, men då det gäller finanser gäller det att hålla sig på god fot med amerikanska aktörer.

Det är säkert en nyttig läxa för en rad globala aktörer och den trenden kommer fortsätta genom striktare bankregler, nya regler för energi och kanske även mer komplexa skatteregler för globala bolag involverade i USA. USA kan tyckas vara frånvarande i världen rent politiskt, men faktum är att då det gäller finansiella spörsmål och inflytande, är USA starkare och mäktigare än någonsin beroende på den alltmer integrerade och snåriga globala ekonomin.

Fler inlägg om:
26 juli 2014

Pensionstankar

Hörde att den mexikanske multimiljardären Slim föreslog en arbetsvecka på tre dagar. Det förefaller orimligt kort, men kanske det verkade lika osannolikt med fem arbetsdagar en gång i tiden? Det förefaller som om folk numera är på väg mot tre dagar, oftast med alla möjliga uppfinningsrika arrangemang där arbete hemifrån eller från något kafé är de mest populära flyktförsöken. Så på sätt och vis är vi nog på väg mot tre dagar med tanke på att vi definitivt är på väg mot fyra dagar. Fredagen är med andra ord dagen då man kan ta ut svängarna lite och vara lite mer social, uträtta administrativa sysslor eller helt enkelt bara planera. Det finns alltid något att planera. Själv brukar jag kalla det strategiskt planerande och det finns faktiskt ingen som vet vad jag håller på med under dessa sejourer och det är ingen som frågar heller för den delen. Så länge man har en paperslapp i handen och ser fundersam ut, verkar alla belåtna.

Under många år var jag också verksam hos en firma som hade två kontor, ett uptown (vilket är i midtown) och ett downtown, så då var det givetvis betydligt enklare att vara försvunnen, antingen var man där nere eller där uppe, och om ingen lyckades få tag på mig, drog de helt enkelt slutsatsen att jag var på väg, förvisso utan att veta om jag var på väg upp eller ner. Man har verkligen lärt sig en hel del under åren i New York.

Idag noterade jag att en kvinna på kontoret var ståendes under hela förmiddagen med datorn i höjd position. Jag frågade om hon hade ont i ryggen eller varför hon valde att stå. Svaret blev att “sitting is the new smoking’. Man skall stå istället för att sitta, förklarade hon, men jag argumenterade att det måste vara fel. Människan skapades inte för att stå i givakt under hela dagen, förvisso inte att sitta heller, men om hon vill leva som en urinvånare borde hon i så fall vara i rörelse under hela dagen. Kanske också börja jaga för att få ihop en lunch. Hon började bli märkbart irriterad så jag gick försiktigt vidare. Smygtittade lite senare under dagen och då satt hon. Antar att hon blev trött.

Jag hamnade istället på lunch med en annan av de få som inte arbetar vartsomhelst förutom på kontoret och med tanke på att det var fredag, smyghelgdag nummer tre, gick vi på en lång dekadent lunch. Han verkade av någon anledning tro att det var en terapisession då han pratade om sin annalkande pension. 67 och vad skall han göra med sitt liv. Det var nästan så att jag fick ångest bara av att lyssna, men visst måste det vara så att då den dagen är förestående, undrar man antagligen hur dagarna kommer gestalta sig. Han funderade på att starta ett litet företag så han kan arbeta vidare, vilket lät så amerikanskt tråkigt att jag beställde en chokladtårtbit mitt under huvudrätten för att jag skulle vara helt upptagen av ätandet. När jag började lyssna igen var han inne på ökat bokskrivande och mer tid allokerad till att skapa serietidningar. Det nuvarande jobbet framstod i princip som rena rama semestern jämför med allt han planerade att göra nu när den långa arbetsepoken snart var till ända.

Apropå sitting is the new smoking, kan man väl också hävda att 80 is the new 60. En kraftig uppgång i resande och konsumtion bland gruppen över 80 är resultatet av länge och hälsosammare liv kombinerat med mer pengar på fickan. Det planerade pensionslivet lät så pass intensivt att jag blev helt matt och jag var på min tredje kaffe då tystnaden föll och han tittade frågandes på mig. What do you think?

Förklarade att med alla de planerna och energin, vore det kanske lämpligt med något mer äventyrligt som att tågluffa eller helt enkelt resa jorden runt som en så kallad bucket list. Han tyckte det var förslag som låg närmare döden. Måste man planera allting då? Om man nu jobbat i mer än 40 år, kan man inte få ta det lite piano och slå dank? Kanske sova ut under en helt vanlig tisdag eller gå på bio klockan 11 på morgonen. Eller helt enkelt bara göra ingenting. Det är säkert en tid med orosmoln då pensionen faktiskt står för dörren, kanske känns det som om liemannen knackar på dörren? Att hitta nya rutiner, att inte få in den normala lönen på kontot varje månad, utan leva på tillgångar och social security och få ihop allting på det viset fram tills dagen då pengarna är slut eller kroppen lägger av. Lite kusligt är det onekligen, på något vis är det slutet på en lång era, men den optimistiske säger kanske att det också är början på en ny spännande era, medan den pessimistiske kanske säger att det också är början på slutet. I realitet kan man väl dock hävda att slutet faktiskt inleddes i början. Därmed är pensionen bara en del av färden. Det gäller därför att se till att ha så kul man nu kan ha vare sig man jobbar eller inte jobba, för i grund och botten handlar det inte om jobbet, utan snarare livet.

Det handlar nog mer om ovissheten att ändra rutinerna och strukturen. Dessutom kanske det känns oroväckande att tänka på framtida fredagar, dagarna som ofta får en att känna sig som en ung rebell igen. Att jobba utan att egentligen jobba. Men hur skall man då som pensionär hitta en motsvarande stund för rebelliska handlingar. Kanske kan man försöka ta sig in på kontoret, även om man inte längre är anställd. Det vore väl lite rebelliskt. Annars kan man ju alltid gå till Starbucks och låtsasjobba som de flesta andra som sitter där och hänger på fredagarna.

Själv föreslog jag att han skulle fördjupa sig i första världskriget och komma på någon speciell infallsvinkel som inte analyserats tidigare. Han tittade förvirrat på mig och vi började istället diskutera hur, var och varför vi skall träffas då han beger sig in i den ovissa pensionen. Vi kunde inte komma på något rimligt svar och jag var tvungen att hasta tillbaka till kontoret då jag hade en träff för att gå för en promenad med en kollega. Pension verkar helt utmattande. Föreslog att han skulle börja röka cigarrer för det tar lång tid och är ganska socialt om man går till en bättre lounge där andra män sitter och diskutera livet och allt det andra mellan början och slutet. Han lovade fundera på det och vi bestämde en ny lunchträff i slutet av september för att om möjligt få ordning och reda på det ovissa. Carpe diem.

18 juli 2014
Vem är svensk

Vem är svensk?

Det är ganska svårt att koncertera sig i hettan i New York, men jag tar mig igenom dagarna med mycket vatten, smoothies och genom att försöka hålla mig inomhus. Svårt att koncentrera sig på någonting meningsfullt att skriva om dessutom, då tankarna är på den snåriga situationen i Ukraina. Känns som vissa inslag liknar krisen i det forna Jugoslavien, där det fanns en ofantlig brutalitet kombinerat med idioti, som man i mångt och mycket trodde hade lämnat Europa. På samma vis ser man nu män, oftast tuffa, outbildade och just brutala, som vill mörda och vinna striden mot terroristerna, vilka de nu egentligen är. Man undrar allt vad dessa män kommer ifrån, vad de gjorde innan de bestämde sig för att vilja mörda. Radovan Karadžić var så vitt jag kom ihåg såväl psykiater och poet. Kanske har vi alla en liten terrorist inom oss då omständigheterna förändras? Man kan i alla fall konstatera att östra Ukraina verkar vara en tillvaro från en svunnen epok, som nu visar upp sitt rätta ansikte.

Tankarna går givetvis också till markanden som försätter sin framfart och det är väl frågan om det går att hindra Dow från att nå 18000 under 2014. Så länge räntan ligger runt noll kommer det vara attraktivt att investera i aktier, och det finns faktiskt en hel del aktier som har positiva möjligheter. The Fed är livrädda att höga räntan innan ekonomin kan stå på egna ben och kan växa med en så kallad normal ränta, så en höjning kommer nog dröja lite till. Det är helt klart att den vinnanade kategorin amerikaner har varit och är de som har tillgångar, vad det nu än är. Det gäller med andra ord att spara, bygga upp portföljen och sedan fokusera energin på tillgångar som fastighet, land, konst, i princip vad som helst som kan stiga i värde eller som är värt att sitta på om man nu inte desperat behöver likvida medel.

Nu är det inte så enkelt att koncentrera sig som sagt, så själv kommer jag spendera helgen med galopp i Saratoga Springs. Hästar borde väl få mig att sluta fundera på Ukraina, markanden och hettan i New York? Vi får se. Intressant är ju också att börja fundera det svenska valet. Måste erkänna att jag inte följt med så noga, men det är dags att ändra på det. Jag faller i kategorin utlandssvenskar, vilket i grund och botten gör att jag fortfarande är svensk och får rösta. Det uppskattas att runt en halv miljon svenskar bor i utlandet och kan rösta, men jag är inte helt klar hur många som verkligen gör det. Man har ju blivit ignorerad av hemlandet länge och väl, utfrysen i det närmaste, men jag tänker likafullt rösta, även om jag anser utlandssvensk ett högst märkligt ord och kränkande kategorisering. Det skapar en känsla av utanförskap, vi är utestängda från en gemenskap, ett folk, ett land. Kanske är det som invandrare, även om man är svensk, så förblir man en invandrare. Om man är svensk medborgare borde man sålunda vara svensk varhelst man än bor. Om man inte är svensk när man är svensk medborgare, vem är då svensk?

Jag känner att tankarna snurrar vid dessa funderingar och jag tror att det är dags att ta mig vidare från New Yorks hetta och sätta fart upstate, längst Hudson floden, mot naturen och mot hästarna i Saratoga. Det är nog bäst så. Kanske stöter jag på andra inflyttade utlänningar, men jag tvivlar på att de kommer beteckna sig som utlandstyskar, utlandsmexikaner eller utlandsengelskmän. Vi får väl se…jag är i alla fall svensk…

Färden inleds sålunda och jag nynnar tyst på den följande klassikern:
På fyra ben går den som jag gillar allra bäst.
Gillar, gillar, gillar allra bäst.
Jag sitter på hans rygg för det är min lilla häst.
Är min lilla häst.
Vad du är söt min kära lilla ponny.
Vad du är snäll min kära lilla häst.
Du säger ingenting min kära lilla ponny,
men du är den jag gillar bäst.

Fler inlägg om:
12 juli 2014
Cleveland

There is no place like home

I grund och botten var väl budskapet i filmen The Wizard from Oz just att hemma är bäst och man skall vara nöjd och belåten med det man har. Judy Garland som Dorothy och hennes hund Toto kom äntligen hem efter alla de snurriga turerna med munchkins, den onda gröna häxan och inte minst hennes nya vänner i Oz. Filmen från 1939 känns likefullt aktuellt, så även sången Somewhere over the rainbow från början av filmen. Drömmar, önskningar, men i slutet av filmen är Dorothys äventyr till ända och slutsatsen är som sagt att ”There is no place like home”.

Dagens nyhet som skakade om New York och resten av USA var lite Dorothy liknande. Nyhetsbomben var att LeBron James lämnar Miami Heat och återvänder till Cleveland Cavaliers. Nyheten diskuterades i Vita Huset, Twitter exploderade av tweets, och folk på kontoret var allmänt förvirrade över detta beslut. LeBron är USAs basketbollstjärna nummer och har under de senaste fyra säsongerna spelat för Miami och vunnit NBA titeln två gånger. Dags att signera nytt kontrakt i år, men plötsligt inleddes spekulationer att LeBron funderade på ett annat lag. De flesta ansåg att det var ett försök att få ännu mer publicitet och tjäna ännu mer pengar, men med en förmögenhet på runt $200 miljoner, spelar det kanske inte så stor roll. Trots att han inte ens är 30 fyllda, har LeBron etablerat sig som en av de mest kända sportsprofilerna i världen.

Hur kommer det sig då att LeBron väljer att lämna det glamorösa levernet på South Beach med ett mästerlag för att återvända till Cleveland i Ohio? Själv har jag varit i Cleveland två gånger och det kändes som USAs Eslöv, även om det ligger vackert vid sjön Erie och är staden där Rock and Roll Hall of Fame ligger. Man kan verkligen undra varför tillbaka till Ohio, då Miami verkar kunna erbjuda fler titlar, mer pengar och ett allmänt mer dynamiskt liv.

Det krävs lite mer bakgrund och förståelse av mannen i fråga. LeBron växte upp under svåra förhållanden i Akron i Ohio, inte långt från Ohio. Han växte upp med en ensamstående 16-årig mamma och hade vad det led turen att som väldigt ung bli involverad i såväl fotboll som basketboll och kom att bo hos en coachs familj för att få en mer stabil uppväxt.

Som man säger här i USA, the rest is history. LeBron blev en stjärna som ung och spelade vad det led för det professionella laget i Ohio, Cleveland Cavaliers. Det blev trots en final ingen titel och på den vägen hamnade han i Miami, där drömmen att vinna förverkligades. Det blev inget vänligt avsked då han flyttade till Florida under 2010, fans brände hans foto och ägaren publicerade ett argt offentligt brev. Nu är förvåningen stort att han trots den behandlingen kommer tillbaka. Vad som är intressant med beslutet att lämna Miami och flytta tillbaka till Cleveland, är just frågan om hem och om det är grönare på andra sidan staketet eller ej?

LeBron flyttar helt enkelt hem. Han bodde och levde i Miami, men nu flyttar han hem. Han berättade idag att han lämnade Cleveland för att han var på en mission för att vinna en titel, men säger att det nu är dags att försöka vinna en titel för Ohio och hans stad. Ohio är hans hem, hans fru är hans flickvän från high school ,han vill att hans barn skall växa upp där och helt plötsligt är mannen som i princip jagades ut från Ohio för fyra år sedan, välkommen tillbaka som en hjälte, en som trots allt i hjärtat är en sann Ohio man och som nu vill ge tillbaka till staden och staten som gav honom chansen att lyckas. Det har minst sagt gått bra för sonen från Ohio, i fjol tjänade han nästan $60 miljoner, och nu är det äntligen dags att likt Dorothy komma hem, tillbaka till Cleveland. Svenskens tankar i mig vaknar till liv, eller utlandssvensken, som man numera kallas i Sverige, men det är en annan historia…There is no place like home…

Fler inlägg om:
4 juli 2014
Det historielösa samhället

July 4th och det historielösa samhället

Idag är det en ovanligt intensiv dag här i New York då det faktiskt är 4th of July, nationaldagen, alltså USAs självständighetsdag, som ägde rum 1776 då de 13 brittiska kolonierna förklarade sig självständiga från kung George III och Storbritannien. Kolonierna hade utvecklats under den brittiska tronen sedan 1607. Det fanns ytterligare 22 mindre kolonier som indirekt styrdes av en guvernör tillsatt av den brittiske kungen.

Den amerikanska revolutionen kan sägas vara ett frihetskrig mot kungligt styre i en allmänt republikansk era baserat på upplysningens principer, som satte sin prägel på många länder under 1700-talet. Inte minst i Sverige för den delen efter Karl XII död 1718, då den så kallade Frihetstiden inleddes. Vad gäller de 13 kolonierna och självständighetsförklaringen den 4 juli 1776 var dokumentet signerat av många för oss kända män som Benjamin Franklin, Thomas Jefferson och John Adams för att nämna några. Självständigheten erkändes omedelbart av Storbritanniens ärkefiende Frankrike, samt av Spanien och Holland.

Krig följde efter självständighetsförklaringen. Kungen skickade militära styrkor till kolonierna för att försöka krossa de amerikanska rebellerna. Kolonisternas armé, ledd av George Washington, försökte undvika öppen strid och förde istället gerillakrig. Civilbefolkningen var kluven, en del stödde rebellerna, andra stödde britterna. Den brittiska armén var så överlägsen att rebellerna var nära att förlora flera gånger. Även om det inte är populärt att hävda detta i dagens USA, kan man hävda att det som avgjorde kriget till rebellernas fördel var att Frankrike gick med i kriget redan 1778, senare följde även Spanien och Nederländerna. Med fransk militärstyrka på sin sida kunde rebellerna nu besegra britterna i regelrätta fältslag. Detta krig kom sedermera att få förödande konsekvenser för den franska ekonomin, vilket var en bidragande anledning till den franska revolutionen.

Den brittiska armén besegrades i flera avgörande slag och 1783 erkände Storbritannien slutligen koloniernas självständighet. Sex år senare, 1789, bildades den nya staten USA. Konstitutionen var baserad på Montesquieus maktdelningslära, där kongressen hade lagstiftande makt, domstolen dömde och presidenten hade den exekutiva verkställande makten. Rent internationellt kan man väl säga att de senare revolutionerna i Polen, Nederländerna och Frankrike var alla delvis inspirerade av USA. Man kan nog också hävda att de spanska kolonierna i Amerika började sträva efter självständighet från Spanien som ett resultat, något som lyckades efter 1810. Den har också påverkat andra revolutioner och anti-kolonialism fram till våra dagar. Vi har numera en president som har en direkt uttalad politik vad gäller kolonialism och ofta är på rebellernas sida mot de förtryckande kolonialmakterna eller de styrande. Har vi en revolutionär som president? Obama far var från Kenya, som var en brittisk koloni fram till 1963. Detta är dock en helt annan historia.

Vad som kan anses vara självklar historiekunskap är för många amerikaner en gåta. Det visar sig att många yngre amerikaner inte har en susning om varför 4th of July firas. Det är en farlig värld och det är med oro jag bevittnar det amerikanska historielösa samhället. De flesta har väldigt lite kunskap om det mesta, om det handlar om historia, geografi, kultur, litteratur och listan kan försätta. Jag gör vad jag kan för att utbilda, hjälpa och förklara för de som jag träffar och umgås med, men ibland känns det som en droppe i det amerikanska havet. Kusligt. Happy 4th!!!