11 april 2012
After Work?

Marknadens dilemma och svar på ”After Work?”

En turbulent och händelserik vecka på marknaden, där det plötsligt varit dystra miner och det börja kännas som om ångesten återigen kommer smygande. En förutsättning för fortsatt positiv trend på aktiemarknaden har varit en fortsatt generös monetär policy från the Fed och de flesta hade nog förväntat sig en QE3 runda och fortsatta stimulerande ekonomiska åtgärder för att konsumtionen skulle få fart. Av någon anledning började dock Bernanke plötsligt och oväntat darrar lite på manschetten och det ser inte ut att bli nya billiga pengar i omlopp. Reaktionen har inte låtit vänta på sig, de makroekonomiska gamarna som länge har skränat om den vansinniga pengapolitiken är nu framma på scenen och gör sig hörda.

Precis då allting verkade vara på rätt väg har förtroendet för den ekonomiska återhämtning fått sig en ordentlig törn och plötsligt står markanden och vacklar. Visst kan det vara precis som ekonomen Marc Faber säger, en tidsfråga innan korthuset faller ihop, men jag tror nog att realiteten är mer nyanserad. Visst har det känns som en självklarhet att mer pengar skulle injekteras i systemet, så det är med paffhet och lite förvirrning man konstatera att så verkar det inte bli. Lite återhämtning, ett par djupa andetag och så en lite försiktigare hantering av portföljen för att se vad som kommer hända under de kommande veckorna. Ingen panik ännu, men kanske dags att dra lite i bromsen.

Den politiska pressen för QE3 och andra ekonomiska åtgärder kommer vara enorm under de kommande månaderna. Sanna mina ord, kreditkortsmentaliteten kommer snart vara tillbaka detta valår och dollarflödet kommer fortsätta och därmed kommer också markanden få nytt förtroende för uppgång och att ekonomin kommer växa framöver. Vad gäller valet är det givetvis big news idag att Santorum hastigt och lustigt drar sig ur kampanjen och därmed torde bana vägen för Mitt Romney som den republikanska kandidaten i valet mot Obama i november. Frågan är bara vart de konservativa väljarna nu skall ta vägen, kanske kommer Gingrich temporärt tillbaka, även om han i realiteten redan har bränt sina skepp. Han hade kanske en gång en chans, men hans arrogans blev ännu en gång hans fall. Så Obama mot Romney it is.

Mitt i allt funderande på ekonomin, markanden och valet, läste jag artikeln ”After Work?” av Ingvar Andréasson. Det var verkligen ord och inga visor. Ingvar skriver bland annat: Det sägs att världen är full av tappade sugar. Och just nu har jag tappat min. Jag har letat och letat men inte lyckats hitta den. Efter att ha arbetat heltid under 45 år i banken valde jag förra sommaren att ta avtalspension. Och nu sitter jag här och ingen behöver mina tjänster längre. Paniken infinner sig. Ska det vara så här? Jag som har så mycket energi och kan göra så mycket nytta fortfarande. Var det kanske ett felaktigt beslut av mig att sluta vid 62 års ålder? Finns det någon där ute som har några goda råd?

Har funderat en hel del över detta dilemma och vet egentligen inte om jag har några goda råd, men jag försöker dock. 45 år på samma firma är för det första lite svårt att relatera till, framför allt i en stad där en normal anställning är några år. Å andra sidan är man där man är och det finns allting ett nästa steg. Därmed kan frågan om det var rätt eller fel att sluta vid en viss ålder betecknas som irrelvant eftersom gjort är gjort. Man kan inte gråta över spilld mjölk, utan det gäller att i alla situationer att blicka framåt. Mot nya mål. Själv har jag ofta haft minst sagt stormiga omständigheter och då delat upp min dag i en nödvändig del och en underhållande del. Så småningom har allting mot förmodan ordnat upp sig, oftast till en bättre situation.

Den så kallade nödvändiga delen kan då vara att söka jobb, nytt uppdrag eller helt enkelt en ny mening med tillvaron. Sätt undan säg tre timmar varje dag och ägna det åt att göra vad du måste, sök jobb, leta efter nya projekt, sätt i hop en hemsida med dina resurser och ideer, starta en blog om det som du kan erbjuda eller dina intresse. Bygg ett nätverk. Om tre timmar fem dagar i veckan är för mycket så gör det två timmar eller vad du orkar. Sakta men säkert kommer du bygga upp ett nätverk av personer som är intresserade och vad det lider kommer det nödvändiga falla på plats.

Den så kallade underhållande delen är minst lika viktig coh tenderar smälta samman med det nödvändiga efter ett tag. Vad tycker du om att göra? Kanske skriva, spela tennis, läsa, gå till gymet, löpa, ta en kurs så du träffar folk, arbeta i trädgården, utveckla och fördjupa dina kunskaper, lära ett språk. Gör det det under eftermiddagen. Eller tvärtom, vad som än passar. Men gör det varje dag.

I grund och botten gäller det dock att göra det bästa av idag och sedan göra det bästa av nästa dag och så vidare. En dag i taget, en sak i taget. Tyck inte synd om dig själv, se det som en kampanj för en ny existens med nya möjligheter, nya äventyr. Planera en resa som kan passa in. Sätt mål, definiera drömmar och, framför allt, låt alla du känner veta vad du känner och vad du vill. Det kan givetvis ta ett tag att definiera vad du egentligen vill, men det är del av processen. Dela med dig och ställ frågor och låt ditt nätverk veta om dina planer, dina drömmar och dina ideer. Det kan allt låta enkelt, men det är det inte. Det förutsätter mycket arbete, men steg nummer ett är att sluta tycka synd om dig själv och vakna upp med en plan, en plan just för idag. Spela Kenta Just idag är jag stark och följ din plan en dag i taget, så kommer du bli förvånad att allting efter ett tag börjar falla på plats. Du har helt klart ställts inför en stor utmaning och det är precis så du måste se det. Som en verkligen utmaning och precis som med alla utmaningar här i livet, gäller det att göra sitt bästa. Tag ett djupt andetag, gör en plan för imorgon, execute, gör en plan för följande dag, execute, och så vidare varje dag och under färden, kom då ihåg det viktigaste, keep smiling, för man har faktiskt inte roligare än vad man gör sig…..Lycka till och skicka ett email och du vill ha fler råd……….Carpe diem Ingvar!!!

  • Ingvar Andreasson

    Tack för dessa mycket kloka råd Östen. Jag kommer att följa dessa och hålla dig underrättad om hur det hela utfaller.

ad
30 oktober 2014
QE

QE och slutet på en era

Då är det slutligen slut på QE, quantitative easing, efter ett förväntat beslut från the Federal Reserve bank tidigare idag. Pengatryckeriet är slut och det är dags att återigen försöka leva ett normalt liv utan enorma belopp från the Fed som stimulerar ekonomin. Detta tema har förvisso tagit upp tidigare, men nu har det verkligen är slut är det likafullt värt att spendera några minutrar åt QE och slutet på en era.

Gick förbi Lehman Brothers kontor, numera Barclays, i midtown tidigare idag och tankarna for osökt till den vansinniga veckan under september 2008, som kulminerade i att banken försattes i konkurs. Själv minns jag veckan med fasa och framför allt den ödesdigna helgen, som inte bara resulterade i Lehmans undergång, men för egen del med sidoeffekten att Merrill Lynch, där jag då arbetade, köptes av vad som betraktade som en allmänt medioker jättebank, Bank of America, från Charlotte, North Carolina, som ansågs styras av the cigarr rökande good old boys från södra USA.

Onekligen förändringarnas tidevarv och det är intressant att fundera tillbaka på de stormiga dagarna och månaderna under 2008. Den monetära basen har sedan dess expanderat kraftigt och statens balansräkning har förändrats och innehåller mycket som är förankrat i den finansiella banksektorn då värdepapper köpts av the Fed sedan 2008. The Fed har köpt på den sekundära markanden till marknadsmässiga villkor vilket inneburit att obligationspriserna pressats upp, vilket i sin tur inneburit att räntan sjunkit.

Det handlar numera inte om att sluta köpa, det är visserligen steg ett. Steg två för the Fed handlar om att sälja med det långsiktiga målet att rensa balansräkningen. Det kan dock innebära att the Fed tvingas sälja till ett mycket lägre pris än de köpt för och det är inget bra alternativ. Alternativet är att vänta till obligationerna förfaller.

Det troliga är att landet fortsätter med budgetunderkott under många år till. Det gör att treasury kommer fortsätta att gå ut i marknaden och be om pengar för att täcka detta underskottet. Detta samtidigt som marknaden vet att the Fed inte finns som köpare i andrahandsmarknaden. Bara detta är räntedrivande. Det finansiella systemet bygger i princip på modellen att treasury inte kan misslyckas med att sälja en obligation. Detta system kan dock skakas om då priset, i det har fallet räntan, faktiskt kan komma ligga på en alltför hög nivå. The Fed annonserade därför idag att de kommer se till att räntan även framöver kommer ligga runt noll. Detta för att stilla marknaden och förvissa alla markandskrafterna att the Fed inte kommer försvinna även om slutet på QE nu är här. Det handlar även fortsättningsvis om sagan om staten och kapitalet.

Det krävs i princip mer utlåning för att driva fortsatt konsumtion och inte minst fastighetsköp. Det finns redan planer på att reducera insatsen vid fasighetsköp, ned till 3%, men bankerna är skeptiska, då de redan gått i den fällan och fått betala dyra böter för utlåning till folk som inte kunde betala tillbaka lånen. Tillväxten är dock ett problem och detta problem kan nu växa.

Meningen är att ekonomin nu skall stå på egna ben. Priserna på tillgångar, inte minst fastigheter, har stigit under årens lopp under QE, markanden har gått upp kraftigt och många med tillgångar har blivit betydligt rikare. Många anser att det varit den största ekonomiska uppsvinget för folk med pengar genom tiderna och det är helt klart att klyftorna i samhället vidgats avsevärt under de senaste åren. De rika har blivit mycket rikare. Här i USA kallas det allmänt den största wealth transfer i historien.

Arbetsmarknaden har genom pengaflödet stimulerats och arbetslösheten ligger på runt 6% och förefaller stabil för tillfället. The Fed har numera runt 4.5 trillion på balansräkningen mot under 1 trillion då QE inleddes. Mycket är dessutom MBS. Vad de skall göra med detta återstår att se som sagt. Det kommer onekligen innebära mer press på inflationen och räntan och dessutom skapa en ny osäkerhet på markanden. Vad som gjordes genom QE har gjorts i krisens tecken och nu är det dags att se vart färden tar den amerikanska ekonomin. De flesta verkar positiva. Troligtvis kommer reaktioner i form av starkare dollar, högre ränta förr eller senare och en stagnerande eller sjunkande aktiemarknad. Likviditeten är dock fortfarande stark så det kommer troligtvis inte bli en större reaktion förrän 2015. Ekonomin har stabiliserats och det är nu bara att ta ett djupt andetag och se vart den amerikanska och globala ekonomin kommer färdas. Helt klart är att vi alla kommer minnas QE eran som en frossa i likviditet och nu när festen är slut gäller det att spänna säkerhetsbältet och vara redo för en ny ekonomisk realitet. Håll koll på din portfölj!

Fler inlägg om:
25 oktober 2014

Det nya kalla kriget

Det är inte länge sedan det fanns två världar beroende på om man läste nyheter från väst eller nyheter från öst. Två verkligheter, två realiteter. Det kalla krigets dagar. Samma händelse beskrevs, men i olika versioner. Kanske är det ibland så att om man läser Wall Street Journal och sedan New York Times. Två versioner av sanningen, som ofta beskrivs ganska annorlunda. Men det handlar då om nyanser och det är ju klart att en version är liberal, en är konservativ, och det kan man väl leva med. Det ger i alla fall olika persektiv och det är väl alltid intressant och nyttigt. I grund och botten handlar det dock om sanningen som tolkas på olika sätt, men det är i alla fall inga lögner som publiceras.

Under de senaste åren och framför allt sedan krisen på Krimhalvön och i Ukraina har dock tonen här i USA gentemot Ryssland blivit betydligt mörkare och hårdare. Det kan förvisso inte anses så märkligt, men det är likafullt så att man ibland undrar om det handlar om en ny hård linje inom den amerikanska medierna mot en politisk motståndare och den nygamle ärkefienden Ryssland. Läser ibland några europeiska tidningar för att om möjligt få ett annat mer nyanserat perspektiv eller en annorlunda rapporteringen, framför allt då det gäller viktiga marknadsrelaterade nyheter med potentiella finansiella implikationer. Vem kan man egentligen lita på då det gäller information?

Under veckan dog som bekant styrelseordföranden och VDn för det franska oljebolaget Total SA, Christophe de Margerie, då hans privata plan skulle lämna en flygplats i Moskva, men körde på en snöplog, som kördes av en berusad ryss. Vad som är intressant är inte nödvändigvis att det numera finns olika åsikter om det inträffade, utan att i dagens alltmer polariserade värld faktiskt finns flera så kallade sanningar. Detta förändrar bilden då det givetvis endast finns en sanning. Jag valde i brist på andra sysslor att fördjupa mig just i denna händelse, denna tragedi. Faktum verkar vara att en berusad ryss, inte någonting som skulle överraska någon för den delen, var ute på villovägar precis då planet skulle lyfta. En olycka helt enkelt.

Wall Street Journal rapporterade dock att det fanns trovärdiga misstankar att det handlade om mord, planerat av den ryska regeringen för att om möjligt kunna få större makt och inflytande över den globala oljan. Det fanns även spekulationer om att de Margerie hade motsatt sig vissa ryska villkor relaterat till en stor oljeaffär. Minst sagt kryptisk information och utan saktlig grund. Så varför skulle en amerikansk fristående tidning välja att spekulera om mord av den ryska regeringen? Det är inte helt klart. Det finns ingenting som tyder på att det skulle vara någonting annat än en tragisk olycka.

I ryska media rapporteras samtidigt att det förefaller som om de Margerie, som för övrigt var emot amerikanska och europeiska sanktioner mot Ryssland, mördades av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Anledningen skulle vara att Washington ville tysta de Margerie då han irriterar dem genom sitt motstånd mot de ryska sanktionerna. Även detta framstår som helt orimligt. Det är givetvis möjligt att USA känner irritation, men att de skulle ta steget att mörde en framstånde franska affärsman i Moskva förefaller helt absurt.
Nyheter som inte längre är sanningsenliga nyheter, utan likt de kalla krigets dagar, påhittade verkligheter och helt enkelt lögner, med andra ord propaganda mot fienden.

Konspirationsteorier kan skönjas i rapportering från Ukraina, där det inte längre är helt klart vad som händer, om de ryska rebellerna är besegrade, om en ny stat som framöver kan bli del av Ryssland håller på att skapas, om Ukraina verkligen vill vara del av NATO och om Ukraina kommer försöka delas i två eller flera delar. Man vet inte längre vad man skall tro. Nyhetsflödet framstår som mer och mer opålitlig, tonen här i USA har skärpts gentemot Ryssland och tonen mot USA har helt klart skärpts i Ryssland. Så vem kan man då lite på om man vill ha objektiva nyheter?

Situationen mellan USA och Ryssland har försämrats rejält, vilket stod klart då olyckan i Moskva raskt utvecklades till en mordplott och propaganda. Det framstår som om de kalla krigets dagar faktiskt är tillbaka.

16 oktober 2014

Början på slutet för symfoniorkestrar i USA?

Debatten inom den så kallade kulturen här i USA är just nu inne i en fas som handlar om överlevnad och hur man i framtiden skall attrahera tillräckligt med betalande åskådare. Med tanke på att bidragen från stater och federala håll oftast är begränsade och lönerna ofta är relativt höga, har många kulturella institutioner tvingats höja inträdesavgifterna för att få det att gå ihop och därmed helt enkelt fått färre åskådare. Affärsmodellerna har dessutom förändrats kraftigt under de senare åren och en betydligt större del av intäkterna kommer från sponsorer, företag och donationer.

Många museer har längre öppettider, många institutioner som the Metropolitan Opera har festivaler med speciellt populära teman och föreställningar och har förändrat produkterna för att bättre anpassa sig till efterfrågan. Det har också blivit enklare att köpa biljetter via internet och att välja sina egna platser. Om man sedan funderar på en mer populistisk kulturverksamhet under begreppet Broadway, har dessa teatrar lyckats med konststycket att inte bara attrahera fler åskådare, många turister, men också ökat lönsamheten genom högre biljettpriser. Det handlar dels om utbud och efterfrågan, men helt klart har marknadsföringen varit mycket framgångsrik. Den senaste iden är premier seating, med extra bra platser, som istället för att kosta runt $140 ligger närmare $250. Dessa biljetter säljer som smör i solen. De gjorde de tidigare också men teatern tjänar numera betydligt mer genom att sälja samma biljetter för ett betydligt högre pris.

En kategori som verkar har halkat efter vad gäller den allmänna utvecklingen då det gäller smarta och innovativa lösningar för att locka fler åskådare och att få dem att fördjupa relationen är de amerikanska symfoniorkestrarna. Av världens 10 topp orkestrar hamnar normalt mellan två och fyra amerikanska orkestrar på listan varje år. Problemet är att de börjar få svårt att få ihop ekvationen rent finansiellt. Kostnaderna är höga, inte minst då lokalerna är dyra och musikanternas löner är relativt höga, men det framstår vid en närmare titt på situationen att det handlar mer om inkomstsidan än kostsidan. Den existerande modellen för amerikanska symfoniorkestrar är baserad på intäkter från prenumeranter. Dessa har länge och väl varit en trogen skara, som år ut och år in har förnyat sin prenumeration genom att skicka in det nödvändiga pappersarbetet. Många av dem ger också generösa donationer då musiken ofta är deras passion. För en utomstående betraktare kan just modellen med prenumeranter verka förlegad och kanske ligger det något i detta. Om man tittar på symfoniorkestern här i New York, the New York Philharmonic, såldes för 20 år sedan 83% av biljetterna via prenumerationer. För 10 år sedan såldes 70% via prenumerationer och i fjol var siffran 54%.

Visst är det så att många har allt svårare att bestämma sig för en ett helt års program, dels för att mycket kan ses på TV eller via andra typer av medier. Många prenumeranter är äldre och försvinner genom att de helt enkelt inte längre kan gå. Det har också visat sig att av de som går en gång återvänder endast runt 10% till en ny konsert. Det har experimenterats med nya modeller som en kort prenumerationsserie, istället för de vanliga 9 eller 12 konserterna på ett år, kan man köpa ett reducerat antal, säg 4 eller 6 konserter. Andra försök för att locka fler åhörare har försökts med en mer populistisk fokusering, som att spela mest Mozart eller Bach, eller bjuda en känd person som är berömd i de bredare lagen. Det kan vara en skådespelare eller en mer känd popartist som då kombineras med symfoniorkestern. Faktum kvarstår likafullt, färre och färre tar steget att bli prenumerant.

Är det inte så att det känns ganska förleget att prenumerera på någonting numera? Dessutom måste man förnya prenumerationen varje år. I dagens mer dynamiska samhälle handlar det ofta istället om medlemskap, att som medlem kunna få förmåner, att vara medlem i en exklusiv klubb och att kunna få speciella erbjudanen. Dessutom förnyas medlemskap oftast automatiskt varje år för de flesta medlemskapen, dock ej för the New York Philharmonic, utan det krävs en årlig manuell förnyelse. För en serie av 9 konserter kostar det mellan $291 och $912. Det förefaller som relativt billigt om man jämför med andra kulturella aktiviteter, inte minst om man prenumerera på de bästa platserna. Ytterligare ett mörkt moln har kommit upp i New York, nämligen att konserthallen Avery Hall kommer vara stängd under två år för att renoveras. Det är planerat att påbörjas under 2019. Med tanke på hur svårt det är att få tillbaka folk som slutar prenumererar kan man undra om detta kommer bli dödsstöten för symfoniorkestern här i New York.
Debatten är intensiv och något desperat här i staden och det är klart att det behövs en modernare modell för att locka nya prenumeranter, eller snarare medlemmar. Priserna kan också segmenteras mer då de stelhårda fantasterna säkerligen skulle kunna tänka sig att betala betydligt mer. Kanske är det dock så att med det enorma utbudet i dagens samhälle och med ett allt större motstånd att binda upp sig med långgående planer, vill dagens publik kunna gå lite då och då utan att binda upp sig ett helt år. Man kan kanske vända på resonemanget och säga att om målgruppen trots allt är en äldre grupp, är det ju sant att just denna målgrupp växer rejält, dels i antal, dels i antal spenderade dollar. Inom turistbranschen är just gruppen över 80 den gruppen som tenderar spenderar mera och mera. 80 är som bekant det nya 60. I alla fall i New York.

Det kommer bli högst intressant att följa debatten under de kommande åren och se vad som händer med de amerikanska symfoniorkestrarna. Jag deklarerar nu att jag kommer gå till en konsert under hösten, men jag kommer givetvis också fokusera min energi på the Rangers och en eller två föreställningar på the Metropolitan Opera. The New York Philharmonic måste helt enkelt arbeta lite hårdare på deras erbjudande om de skall få med mig som prenumerant eller som medlem som jag föredra att bli betecknad som. We shall see, bollen är i deras halva just nu…fortsättning följer…

9 oktober 2014
Waldorf Astoria

Waldorf Astoria

Nu kommer kineserna till New York. Det var nog flera i New York som satt morgonkaffet i halsen i morse då man i stadens tidningar kunde läsa om kinesernas senaste uppköp här i staden. Det har förvisso ryktats under en längre tid men nu är det klart att Waldorf Astoria är sålt till en grupp kinesiska investerare inom Anbang Insurance Group ledd av Wu Xiaohui. Han lär ha varit gift med Deng Xiaoping barnbarn, även om vissa tidningar meddelar att de fortfarande är gifta. Han lär vara runt 50 år gammal och det verkar vara en hel del spekulationer vad gäller detaljerna. Låter nästan lite skumt. Hur som helst verkar det finnas mycket pengar i fickorna med tanke på att kineserna betalade närma två miljarder dollar för hotellet och planerar att renovera hela byggnaden med dess 1232 rum.

Hotellet byggdes på den nuvarande adressen på Park Avenue 1931 och var då världen största och högsta hotell med sina 47 våningar. Conrad Hilton köpte art deco hotellet 1949 och har sedan dess ägt och skött hotellet. Numera ägs majoriteten av private equity firman The Blackstone Group, som för övrigt ligger endast några kvarter från hotellet. Försäljningen till de kinesiska investerarna innehåller klausulen att hotellen kommer skötas av Hilton under de kommande 100 åren. Vad som händer efter 2114 verkar oklart. Sedan hotellet öppnades har samtliga amerikanska presidenter bott på hotellet, i the Presidential Suite, som kostar $10,000 per natt.

Det finns givetvis hur mycket intressant kuriosa som helt då det gäller hotellet och dess gäster. Det var det första hotellet i världen som erbjud room service. Man har minst sagt svårt att tänka sig ett hotell utan just denna service. En rad kända personer har bott där, presidenterna Hoover och Eisenhower under deras pensioner tills deras respektive död, general MacArthur, Cole Porter, Paris Hilton växte upp där om det kan intressera någon, och listan kan göras lång. Det var för övrigt det första hotellet som erbjöd gästerna permanent boende i lyxsviter som kombinerades till lägenheter.

Det antas att hotellet under de kinesiska ägarna kommer följa andra lyxhotells tranformering till en ny modell men en del lägenheter, en del hotell. Plaza Hotel omgick den förvandlingen och har aldrig blivit sig likt. Det är helt klart med viss oro som amerikanerna ser kinesiska bolag ta över företag och anrika amerikanska byggnader, men det är samtidigt med en tilltagande realitet att fastighetsmarkanden har globaliserats och att markanden i USA och speciellt i New York numera är öppen för utländska ägare och investerare. Det har länge varit svårt för utlänningar att köpa lägenheter i New York, men reglerna har förändrats under de senaste åren för just condos, som kan ses som en god långsiktig investeringsmöjlighet för utlänningar. Priserna är fortfarande rimliga jämfört med London i alla fall, där ryssar och araber har investerat under många år och priserna trissats upp till ofantliga höjder. Nu är väl förvisso steget från lägenheter till klenoden Waldorf Astoria långt, kanske är det som Volvo i Sverige. En nationell klenod som blivit kinesisk. I grund och botten handlar det om en ny global marknad med mer pengar i omlopp och med högre priser och allting, även Waldorf Astoria, har ett pris. Hilton och Blackstone är säkert mycket nöjda med de två miljarderna, medan kineserna antagligen ser köpet som en god långsiktig investering, men också som en markering till omvärlden att Kina är ett land och en maktfaktor i den globala ekonomin som skall tas på allvar. Globalisering på gott och ont skulle man kunna säga.

Fler inlägg om:
1 oktober 2014

Cheerleading

Det finns mycket att skriva om som vanligt här I New York, inte minst vad gäller markanden och en allt starkare dollarn, som sätter sina spår internationellt och även här i USA. Den nya känslan är att den amerikanska ekonomin är på rätt väg och att den går mot ljusare tider. Det återspeglas i den lägre arbetslösheten, ökade investeringar och även en högre kreditkonsumtion, vilket är en indikation att den amerikanska befolkningen återigen tror på framtiden.

Detta trots oron i Europa, men då skall man komma ihåg att det för det mesta är en ganska negativ bild av den europeiska ekonomin här, och inte minst situationen i Hong Kong. Det var väl bara en fråga om tid innan den kinesiska diktaturens käftar skulle ge sig på demokratin i Hong Kong. Brutna löften är väl inget nytt för ledarna i Kina, så det kommer med största sannolikhet bara bli värre. USA har ingen direct reaktion, då den ekonomiska relationen med Kina är alltför viktig för att mana till demokrati, fria val, mänskliga rättigheter och friheter.

Förr eller senare lär det väl komma en reaktion från USA, men med tanke på det rådande beroendeförhållandet på Kina, är detta en känslig fråga. Hösten i New York är den bästa tiden på året, staden kommer till liv, kulturlivet florerar, alla stadens invånare är tillbaka, deals äger rum, solen skiner, det är äntligen det riktiga New York som är vid liv och det är en fröjd att vara del av staden.

Varje arbetsplats är som om the World Cup ägde rum, folk jobbar hårdare och längre, allting är helt enkelt mer intensivt på ett kul och engagerande sätt. Så i the city that never sleeps handlar det om att hänga med i svängarna. Jag har under den senaste tiden engagerat mig i arbetet runt ökad mångfald och bättre balans mellan könen på arbetsplatsen. En utmanade uppgift då kvinnor representarar under 10% av de översta skikten executives och det fortfarande råder svårigheter för personal inom kategorien mångfald att ta sig fram i karriären.

Mitt i detta viktiga arbete är det faktiskt inte helt enkelt att få ordning och reda på alla ekvationerna, framför allt inte vad gäller frågan om fler kvinnliga executives. Kandidaterna är få, kanske det beror på färre kvinnor och därmed möjligheter, att många redan sållats ut, att de föredrar att ha mindre ansvar och därmed, i det här fallet, mindre resande. Hur som helst är målet att öka antalet och andelen kvinnor. USA är förvisso ett samhälle som inte direkt har en fullt artikulerad strategi för kombination av kvinnor och karriär, utan det känns som om många företag precis har inlett processen att försöka skapa en mer jämlik arbetsplats.

Det finns en helt del problem med detta, inte minst ledighet, semestrar, barnrelaterad ledighet och brist på flxibilitet. Det är inte enkelt att få ihop en vettig karriär med familjeliv och det är helt enkelt så att just kvinnorna har kommit i en svår sits då det gäller att få ihop den ekavationen. Oftast tjänar mannen mer och någon måste ta huvudansvaret för det finansiella, den andre huvudansvaret för familjen. I grund och botten är det amerikanska samhället dessutom fortfarande ett machosamhälle och det kan sägas vara work in progress för att få detta förändrat. Kanske en kvinnlig president skulle ändra på bilden? Kanske just fler kvinnor i högre positioner inom de större företagen skulle ändra på det?

Häromdagen då jag en sen kväll satt och arbetade på just ideer för att kunna ta några konkreta åtgärder på arbetsplatsen för att främja karriären för fler kvinnor, satt jag samtidigt och tittade på amerikansk fotboll. En sport med stora våldsamma män som tacklar varandra med målet att få en oval boll över en linje. Touchdown. Bland denna våldssport finns det inom varje lag en stor grupp unga halvnakna kvinnor som gör dansnummer och akrobatiska rörelser längst sidolinjerna, ofta snudd på pornografiskt. Det vore nog varje mans mardröm att hans dotter skulle bli en cheerleader. Det finns förvisso runt 400000 i USA och det anses dessutom en sport.

Om man är en cheerleader i college, får man ofta gratis studier om man är med inom fotbollsorganisationen. Det kan givetvis vara trevligt att titta på lättklädda kvinnor som ett avbrott under forbollsmatcherna, men på något vis är just den uttalade sexismen och machosismen i det hela bestörtande. Det ger dock en bild av det amerikanska samhället och synen på kvinnans roll. Nu har det inletts en debatt även inom detta området och faktum är att numera finns det 6 fotbollslag som inte har några cheerleaders, däribland the New York Giants.

Helt klart är att det ger en i princip förnedrande kvinnosyn, som inleds redan i highschool, där de snygga sexiga flickorna får vara med som cheerleaders och sedan följer detta upp genom systemet via college till professionella sporter. Bilden skapas hos barn och lever vidare därefter. En god start på färden mot ett mer jämställt samhälle skulle vara att förbjuda cheerleading. De kan dansa om de vill, men vore det inte bättre om det istället spelar någonting själva utan att i princip vika ut för de amerikanska männen.

Företagen kan göra sin andel och påverka genom att inte länge sponsra cheerleading lagen och då allting här handlar om pengar, skulle det med största sannolikhet inte finnas kvar vid sidolinjerna så länge till. Ett steg i taget, det är en lång vandring i det amerikanska jämlikhetssnåret, men det vore likafullt ett positivt steg i rätt riktning.