5 maj 2012
Finansbranschen

Obama eller Romney?

Nu har det efter många om och men blivit klart att presidentsvalet den 6 november kommer stå mellan Obama och Mitt Romney. Det har varit en krokig bana för Romney och det vore definitivt en överdrift att säga att det råder entusiasm bland väljarna för den republikanske kandidaten. Det kommer helt klart bli rejäl uppförsbacke för republikanernas man i den troligtvis bittra kampanjen mot Obama.

USA har blivit så pass politiskt partiskt att det verkar som två helt vitt skiljda världar och realiteter vilken fråga det än handlar om. Man får alltid två helt olika svar på samma fråga. Romney kommer också få det svårt rent matematiskt. Det krävs 270 elektorsröster för att bli förklarad segrare. Obama hade med sina 365 röster mot John McCains 162 röster en till synes betryggande marginal i 2008, men i realiteten var det lite jämnare än så. Obama vann 52.9% av väljararnas röster mot McCains 46.7%. Ganska betryggande förvissa och med ett ovanligt högt valdeltagande på 62%.

Med tanke på systemet av elektorröster innebär det att vissa stater i princip blir irrelevanta för kandidaterna. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att Obama kommer vinna de traditionella södra staterna. Likafullt skulle Romney kasta bort energi om han spenderade tid i stater som New York, Minnesota eller Washington för att nämna några klart demokrtiska delstater. Det finns dock vissa nyckelstater och om Romney mot förmodan skall lyckas vinna måste han i princip besegra Obama i alla dessa staterna. Det kommer inte bli lätt. Även om han skulle vinna stater som vanns av Obama i 2008, Florida, Ohio, Virginia, North Carolina och Indiana, skulle Vita Huset inte vara säkrat. Han skulle dessutom behöva vinna ytterligare en, vilken som helst, som vanns av Obama i 2008. Dessutom skulle han behöva vinna alla de staterna som McCain vann i 2008. Det verkar väldigt svårt, och i realiteten är det också precis så pass svårt.

Rent strategiskt kommer Romney spendera nästan all sin tid i dessa så kallade swing states för att omöjligt gå segrande ur striden. Den sluge och kampanjerfarne Obama har redan börjat spendera ansenlig tid i två stater som han idenfifierat som hans nyckelstater, Virginia och Ohio. En vinst i endera stat och segern är klar, enligt prognoserna. Just Virginia har visat sig mer och mer demokratiskt under de senaste åren och där leder i nuläget Obama med 51% mot 44%.

Den främsta frågan inför valet har varit den stapplande amerikanska ekonomin. Den hankar sig dock fram och om den repar sig något kommer det bli ytterst svårt för Rodney att vinna väljarna baserat på den frågan. Saker och ting görs inte bättre av att han motsatte sig stöd till bilindustrin, då just den sektorn har tagit ordentlig fart sedan staten subventionerade GM och Chrysler med mångmiljardbelopp. Tror verkligen inte Michigan kommer rösta på Romney av den anledningen. Sedan är som sagt Obama en väletablerad strateg och dessutom en duktig debattör, vilket inte kan sägas om Romney.

Det verkar som det mesta helt enkelt tyder på en relativt klar seger för Obama. Han har dessutom lyckats fokusera på frågor som upprör, som att de rika, typ Romney, betalar för tok för lite skatt. En majoritet av väljarna verkar i nuläget hålla med honom. I grund och botten borde väl valet dock handla om sakfrågor och vad man i grund och botten tycker och tänker. Det kan därför vara intressant att göra en liten test och se vilken kandidat du skulle stödja. En enkel test på ett par minuter har tagits fram av “I Side With”, där man kan göra ett test som kallas “The 2012 Presedential Election Quiz!”. Spendera ett par minuter och se vilken kandidat du skulle stödja. www.isidewith.com

Själv skulle jag satsa mina sista dollar på Obama om man nu skulle vilja vinna ett vad. Lycka till!!!

ad
26 juli 2014

Pensionstankar

Hörde att den mexikanske multimiljardären Slim föreslog en arbetsvecka på tre dagar. Det förefaller orimligt kort, men kanske det verkade lika osannolikt med fem arbetsdagar en gång i tiden? Det förefaller som om folk numera är på väg mot tre dagar, oftast med alla möjliga uppfinningsrika arrangemang där arbete hemifrån eller från något kafé är de mest populära flyktförsöken. Så på sätt och vis är vi nog på väg mot tre dagar med tanke på att vi definitivt är på väg mot fyra dagar. Fredagen är med andra ord dagen då man kan ta ut svängarna lite och vara lite mer social, uträtta administrativa sysslor eller helt enkelt bara planera. Det finns alltid något att planera. Själv brukar jag kalla det strategiskt planerande och det finns faktiskt ingen som vet vad jag håller på med under dessa sejourer och det är ingen som frågar heller för den delen. Så länge man har en paperslapp i handen och ser fundersam ut, verkar alla belåtna.

Under många år var jag också verksam hos en firma som hade två kontor, ett uptown (vilket är i midtown) och ett downtown, så då var det givetvis betydligt enklare att vara försvunnen, antingen var man där nere eller där uppe, och om ingen lyckades få tag på mig, drog de helt enkelt slutsatsen att jag var på väg, förvisso utan att veta om jag var på väg upp eller ner. Man har verkligen lärt sig en hel del under åren i New York.

Idag noterade jag att en kvinna på kontoret var ståendes under hela förmiddagen med datorn i höjd position. Jag frågade om hon hade ont i ryggen eller varför hon valde att stå. Svaret blev att “sitting is the new smoking’. Man skall stå istället för att sitta, förklarade hon, men jag argumenterade att det måste vara fel. Människan skapades inte för att stå i givakt under hela dagen, förvisso inte att sitta heller, men om hon vill leva som en urinvånare borde hon i så fall vara i rörelse under hela dagen. Kanske också börja jaga för att få ihop en lunch. Hon började bli märkbart irriterad så jag gick försiktigt vidare. Smygtittade lite senare under dagen och då satt hon. Antar att hon blev trött.

Jag hamnade istället på lunch med en annan av de få som inte arbetar vartsomhelst förutom på kontoret och med tanke på att det var fredag, smyghelgdag nummer tre, gick vi på en lång dekadent lunch. Han verkade av någon anledning tro att det var en terapisession då han pratade om sin annalkande pension. 67 och vad skall han göra med sitt liv. Det var nästan så att jag fick ångest bara av att lyssna, men visst måste det vara så att då den dagen är förestående, undrar man antagligen hur dagarna kommer gestalta sig. Han funderade på att starta ett litet företag så han kan arbeta vidare, vilket lät så amerikanskt tråkigt att jag beställde en chokladtårtbit mitt under huvudrätten för att jag skulle vara helt upptagen av ätandet. När jag började lyssna igen var han inne på ökat bokskrivande och mer tid allokerad till att skapa serietidningar. Det nuvarande jobbet framstod i princip som rena rama semestern jämför med allt han planerade att göra nu när den långa arbetsepoken snart var till ända.

Apropå sitting is the new smoking, kan man väl också hävda att 80 is the new 60. En kraftig uppgång i resande och konsumtion bland gruppen över 80 är resultatet av länge och hälsosammare liv kombinerat med mer pengar på fickan. Det planerade pensionslivet lät så pass intensivt att jag blev helt matt och jag var på min tredje kaffe då tystnaden föll och han tittade frågandes på mig. What do you think?

Förklarade att med alla de planerna och energin, vore det kanske lämpligt med något mer äventyrligt som att tågluffa eller helt enkelt resa jorden runt som en så kallad bucket list. Han tyckte det var förslag som låg närmare döden. Måste man planera allting då? Om man nu jobbat i mer än 40 år, kan man inte få ta det lite piano och slå dank? Kanske sova ut under en helt vanlig tisdag eller gå på bio klockan 11 på morgonen. Eller helt enkelt bara göra ingenting. Det är säkert en tid med orosmoln då pensionen faktiskt står för dörren, kanske känns det som om liemannen knackar på dörren? Att hitta nya rutiner, att inte få in den normala lönen på kontot varje månad, utan leva på tillgångar och social security och få ihop allting på det viset fram tills dagen då pengarna är slut eller kroppen lägger av. Lite kusligt är det onekligen, på något vis är det slutet på en lång era, men den optimistiske säger kanske att det också är början på en ny spännande era, medan den pessimistiske kanske säger att det också är början på slutet. I realitet kan man väl dock hävda att slutet faktiskt inleddes i början. Därmed är pensionen bara en del av färden. Det gäller därför att se till att ha så kul man nu kan ha vare sig man jobbar eller inte jobba, för i grund och botten handlar det inte om jobbet, utan snarare livet.

Det handlar nog mer om ovissheten att ändra rutinerna och strukturen. Dessutom kanske det känns oroväckande att tänka på framtida fredagar, dagarna som ofta får en att känna sig som en ung rebell igen. Att jobba utan att egentligen jobba. Men hur skall man då som pensionär hitta en motsvarande stund för rebelliska handlingar. Kanske kan man försöka ta sig in på kontoret, även om man inte längre är anställd. Det vore väl lite rebelliskt. Annars kan man ju alltid gå till Starbucks och låtsasjobba som de flesta andra som sitter där och hänger på fredagarna.

Själv föreslog jag att han skulle fördjupa sig i första världskriget och komma på någon speciell infallsvinkel som inte analyserats tidigare. Han tittade förvirrat på mig och vi började istället diskutera hur, var och varför vi skall träffas då han beger sig in i den ovissa pensionen. Vi kunde inte komma på något rimligt svar och jag var tvungen att hasta tillbaka till kontoret då jag hade en träff för att gå för en promenad med en kollega. Pension verkar helt utmattande. Föreslog att han skulle börja röka cigarrer för det tar lång tid och är ganska socialt om man går till en bättre lounge där andra män sitter och diskutera livet och allt det andra mellan början och slutet. Han lovade fundera på det och vi bestämde en ny lunchträff i slutet av september för att om möjligt få ordning och reda på det ovissa. Carpe diem.

18 juli 2014
Vem är svensk

Vem är svensk?

Det är ganska svårt att koncertera sig i hettan i New York, men jag tar mig igenom dagarna med mycket vatten, smoothies och genom att försöka hålla mig inomhus. Svårt att koncentrera sig på någonting meningsfullt att skriva om dessutom, då tankarna är på den snåriga situationen i Ukraina. Känns som vissa inslag liknar krisen i det forna Jugoslavien, där det fanns en ofantlig brutalitet kombinerat med idioti, som man i mångt och mycket trodde hade lämnat Europa. På samma vis ser man nu män, oftast tuffa, outbildade och just brutala, som vill mörda och vinna striden mot terroristerna, vilka de nu egentligen är. Man undrar allt vad dessa män kommer ifrån, vad de gjorde innan de bestämde sig för att vilja mörda. Radovan Karadžić var så vitt jag kom ihåg såväl psykiater och poet. Kanske har vi alla en liten terrorist inom oss då omständigheterna förändras? Man kan i alla fall konstatera att östra Ukraina verkar vara en tillvaro från en svunnen epok, som nu visar upp sitt rätta ansikte.

Tankarna går givetvis också till markanden som försätter sin framfart och det är väl frågan om det går att hindra Dow från att nå 18000 under 2014. Så länge räntan ligger runt noll kommer det vara attraktivt att investera i aktier, och det finns faktiskt en hel del aktier som har positiva möjligheter. The Fed är livrädda att höga räntan innan ekonomin kan stå på egna ben och kan växa med en så kallad normal ränta, så en höjning kommer nog dröja lite till. Det är helt klart att den vinnanade kategorin amerikaner har varit och är de som har tillgångar, vad det nu än är. Det gäller med andra ord att spara, bygga upp portföljen och sedan fokusera energin på tillgångar som fastighet, land, konst, i princip vad som helst som kan stiga i värde eller som är värt att sitta på om man nu inte desperat behöver likvida medel.

Nu är det inte så enkelt att koncentrera sig som sagt, så själv kommer jag spendera helgen med galopp i Saratoga Springs. Hästar borde väl få mig att sluta fundera på Ukraina, markanden och hettan i New York? Vi får se. Intressant är ju också att börja fundera det svenska valet. Måste erkänna att jag inte följt med så noga, men det är dags att ändra på det. Jag faller i kategorin utlandssvenskar, vilket i grund och botten gör att jag fortfarande är svensk och får rösta. Det uppskattas att runt en halv miljon svenskar bor i utlandet och kan rösta, men jag är inte helt klar hur många som verkligen gör det. Man har ju blivit ignorerad av hemlandet länge och väl, utfrysen i det närmaste, men jag tänker likafullt rösta, även om jag anser utlandssvensk ett högst märkligt ord och kränkande kategorisering. Det skapar en känsla av utanförskap, vi är utestängda från en gemenskap, ett folk, ett land. Kanske är det som invandrare, även om man är svensk, så förblir man en invandrare. Om man är svensk medborgare borde man sålunda vara svensk varhelst man än bor. Om man inte är svensk när man är svensk medborgare, vem är då svensk?

Jag känner att tankarna snurrar vid dessa funderingar och jag tror att det är dags att ta mig vidare från New Yorks hetta och sätta fart upstate, längst Hudson floden, mot naturen och mot hästarna i Saratoga. Det är nog bäst så. Kanske stöter jag på andra inflyttade utlänningar, men jag tvivlar på att de kommer beteckna sig som utlandstyskar, utlandsmexikaner eller utlandsengelskmän. Vi får väl se…jag är i alla fall svensk…

Färden inleds sålunda och jag nynnar tyst på den följande klassikern:
På fyra ben går den som jag gillar allra bäst.
Gillar, gillar, gillar allra bäst.
Jag sitter på hans rygg för det är min lilla häst.
Är min lilla häst.
Vad du är söt min kära lilla ponny.
Vad du är snäll min kära lilla häst.
Du säger ingenting min kära lilla ponny,
men du är den jag gillar bäst.

Fler inlägg om:
12 juli 2014
Cleveland

There is no place like home

I grund och botten var väl budskapet i filmen The Wizard from Oz just att hemma är bäst och man skall vara nöjd och belåten med det man har. Judy Garland som Dorothy och hennes hund Toto kom äntligen hem efter alla de snurriga turerna med munchkins, den onda gröna häxan och inte minst hennes nya vänner i Oz. Filmen från 1939 känns likefullt aktuellt, så även sången Somewhere over the rainbow från början av filmen. Drömmar, önskningar, men i slutet av filmen är Dorothys äventyr till ända och slutsatsen är som sagt att ”There is no place like home”.

Dagens nyhet som skakade om New York och resten av USA var lite Dorothy liknande. Nyhetsbomben var att LeBron James lämnar Miami Heat och återvänder till Cleveland Cavaliers. Nyheten diskuterades i Vita Huset, Twitter exploderade av tweets, och folk på kontoret var allmänt förvirrade över detta beslut. LeBron är USAs basketbollstjärna nummer och har under de senaste fyra säsongerna spelat för Miami och vunnit NBA titeln två gånger. Dags att signera nytt kontrakt i år, men plötsligt inleddes spekulationer att LeBron funderade på ett annat lag. De flesta ansåg att det var ett försök att få ännu mer publicitet och tjäna ännu mer pengar, men med en förmögenhet på runt $200 miljoner, spelar det kanske inte så stor roll. Trots att han inte ens är 30 fyllda, har LeBron etablerat sig som en av de mest kända sportsprofilerna i världen.

Hur kommer det sig då att LeBron väljer att lämna det glamorösa levernet på South Beach med ett mästerlag för att återvända till Cleveland i Ohio? Själv har jag varit i Cleveland två gånger och det kändes som USAs Eslöv, även om det ligger vackert vid sjön Erie och är staden där Rock and Roll Hall of Fame ligger. Man kan verkligen undra varför tillbaka till Ohio, då Miami verkar kunna erbjuda fler titlar, mer pengar och ett allmänt mer dynamiskt liv.

Det krävs lite mer bakgrund och förståelse av mannen i fråga. LeBron växte upp under svåra förhållanden i Akron i Ohio, inte långt från Ohio. Han växte upp med en ensamstående 16-årig mamma och hade vad det led turen att som väldigt ung bli involverad i såväl fotboll som basketboll och kom att bo hos en coachs familj för att få en mer stabil uppväxt.

Som man säger här i USA, the rest is history. LeBron blev en stjärna som ung och spelade vad det led för det professionella laget i Ohio, Cleveland Cavaliers. Det blev trots en final ingen titel och på den vägen hamnade han i Miami, där drömmen att vinna förverkligades. Det blev inget vänligt avsked då han flyttade till Florida under 2010, fans brände hans foto och ägaren publicerade ett argt offentligt brev. Nu är förvåningen stort att han trots den behandlingen kommer tillbaka. Vad som är intressant med beslutet att lämna Miami och flytta tillbaka till Cleveland, är just frågan om hem och om det är grönare på andra sidan staketet eller ej?

LeBron flyttar helt enkelt hem. Han bodde och levde i Miami, men nu flyttar han hem. Han berättade idag att han lämnade Cleveland för att han var på en mission för att vinna en titel, men säger att det nu är dags att försöka vinna en titel för Ohio och hans stad. Ohio är hans hem, hans fru är hans flickvän från high school ,han vill att hans barn skall växa upp där och helt plötsligt är mannen som i princip jagades ut från Ohio för fyra år sedan, välkommen tillbaka som en hjälte, en som trots allt i hjärtat är en sann Ohio man och som nu vill ge tillbaka till staden och staten som gav honom chansen att lyckas. Det har minst sagt gått bra för sonen från Ohio, i fjol tjänade han nästan $60 miljoner, och nu är det äntligen dags att likt Dorothy komma hem, tillbaka till Cleveland. Svenskens tankar i mig vaknar till liv, eller utlandssvensken, som man numera kallas i Sverige, men det är en annan historia…There is no place like home…

Fler inlägg om:
4 juli 2014
Det historielösa samhället

July 4th och det historielösa samhället

Idag är det en ovanligt intensiv dag här i New York då det faktiskt är 4th of July, nationaldagen, alltså USAs självständighetsdag, som ägde rum 1776 då de 13 brittiska kolonierna förklarade sig självständiga från kung George III och Storbritannien. Kolonierna hade utvecklats under den brittiska tronen sedan 1607. Det fanns ytterligare 22 mindre kolonier som indirekt styrdes av en guvernör tillsatt av den brittiske kungen.

Den amerikanska revolutionen kan sägas vara ett frihetskrig mot kungligt styre i en allmänt republikansk era baserat på upplysningens principer, som satte sin prägel på många länder under 1700-talet. Inte minst i Sverige för den delen efter Karl XII död 1718, då den så kallade Frihetstiden inleddes. Vad gäller de 13 kolonierna och självständighetsförklaringen den 4 juli 1776 var dokumentet signerat av många för oss kända män som Benjamin Franklin, Thomas Jefferson och John Adams för att nämna några. Självständigheten erkändes omedelbart av Storbritanniens ärkefiende Frankrike, samt av Spanien och Holland.

Krig följde efter självständighetsförklaringen. Kungen skickade militära styrkor till kolonierna för att försöka krossa de amerikanska rebellerna. Kolonisternas armé, ledd av George Washington, försökte undvika öppen strid och förde istället gerillakrig. Civilbefolkningen var kluven, en del stödde rebellerna, andra stödde britterna. Den brittiska armén var så överlägsen att rebellerna var nära att förlora flera gånger. Även om det inte är populärt att hävda detta i dagens USA, kan man hävda att det som avgjorde kriget till rebellernas fördel var att Frankrike gick med i kriget redan 1778, senare följde även Spanien och Nederländerna. Med fransk militärstyrka på sin sida kunde rebellerna nu besegra britterna i regelrätta fältslag. Detta krig kom sedermera att få förödande konsekvenser för den franska ekonomin, vilket var en bidragande anledning till den franska revolutionen.

Den brittiska armén besegrades i flera avgörande slag och 1783 erkände Storbritannien slutligen koloniernas självständighet. Sex år senare, 1789, bildades den nya staten USA. Konstitutionen var baserad på Montesquieus maktdelningslära, där kongressen hade lagstiftande makt, domstolen dömde och presidenten hade den exekutiva verkställande makten. Rent internationellt kan man väl säga att de senare revolutionerna i Polen, Nederländerna och Frankrike var alla delvis inspirerade av USA. Man kan nog också hävda att de spanska kolonierna i Amerika började sträva efter självständighet från Spanien som ett resultat, något som lyckades efter 1810. Den har också påverkat andra revolutioner och anti-kolonialism fram till våra dagar. Vi har numera en president som har en direkt uttalad politik vad gäller kolonialism och ofta är på rebellernas sida mot de förtryckande kolonialmakterna eller de styrande. Har vi en revolutionär som president? Obama far var från Kenya, som var en brittisk koloni fram till 1963. Detta är dock en helt annan historia.

Vad som kan anses vara självklar historiekunskap är för många amerikaner en gåta. Det visar sig att många yngre amerikaner inte har en susning om varför 4th of July firas. Det är en farlig värld och det är med oro jag bevittnar det amerikanska historielösa samhället. De flesta har väldigt lite kunskap om det mesta, om det handlar om historia, geografi, kultur, litteratur och listan kan försätta. Jag gör vad jag kan för att utbilda, hjälpa och förklara för de som jag träffar och umgås med, men ibland känns det som en droppe i det amerikanska havet. Kusligt. Happy 4th!!!

28 juni 2014
Hundar i New York

Att vara hund på Manhattan

Varje morgon går jag tidigt på morgonskvisten till en liten så kallad deli, efter ordet delikatess, för att köpa dagens tidningar. Journal, Times, Post. Delin är så pass smal och trång att man i princip måste gå på tvären för att ta sig fram och om det är fler än tre personer därinne, är det mer eller mindre kalabalik. Då jag lärt mig knepen här på Manhattan under årens lopp brukar jag ta tidningarna och helt enkelt kasta sedlarna genom delin så att de hamnar vid den indiske ägarens lilla trånga område. Thanks Mister Boss skriker han varje morgon och dagen kan således inledas.

Ibland går jag dit på kvällarna också om jag behöver ytterligare en tidning eller ett magasin eller någonting i godisvägen. Om det under morgonen kan sägas vara kalabalik artat, är det under kvällen helt kaos. Det är ibland 15-20 personer i det garderobsliknande utrymmet och det känns som en scen från Calcutta och man får i princip slå sig fram. Det värsta är dock inte människorna utan vad som gör det stressigt och farligt är djuren. Ägarens katter håller sig i bakgrunden och reagerar endast om de råkar se en mus, vilket händer då och då. Själv har jag förvisso endast sett en enda mus därinne under årens lopp. Vad som är mer utmanande är hundarna. Stora och små hundar trängs med människorna i en salig röra.

För ett par veckor sedan blev jag utjagad från delin av en ursinnig äldre kvinna utan tänder, som skrek att jag hade trampat en av hennes fyra hundar på svansen. Lite drama sätter onekligen fart på tillvaron ibland, men det kändes lite absurt att jagas av en tandlös gumma och fyra hundar genom Manhattans gator. Jag är ganska snabb och lyckades fly. Ett par dagar senare kom jag på morgonen för att köpa dagens tidningar och till min förvåning såg jag ett stort anslag på dörren. No doggs. Insåg att det måste betyda No dogs. Undrade om det hade med händelsen med mig att göra, men som vanligt var delin full och jag kasta sedlarna genom luften, hörde ett glatt Thanks Mister Boss och lät dagen rulla på.

Den svenska skuldkänslan började dock göra sig gällande under dagens lopp och jag undrade om det var mitt fel att Manhattans hundar nu blivit portade från delin. Jag hade kanske trampat på hundens svans trots allt. Om delin hade varit lite större, om kvinnan varit lite lugnare, om hunden varit lite mindre, om hunden inte hade haft en svans. Alla hundar har väl svans, eller? Började gå omkring och stirra på hundar och under eftermiddagen satt jag och läste om hundar på jobbet och efter ett tag gav jag upp och lämnade kontoret. Lika bra. Tog mig till central park för att kontrollera om hundar har svansar eller ej. Spenderade timmar med att stirra på svansar och efter ett tag insåg jag att hundsvansar är ett fascinerade område mest med tanke på att varje svans är unik, vissa är korta, viss långa, vissa hänger, vissa sticker upp i luften, vissa rör på sig, vissa är stilla. Dessutom kommunicerar hundarna med svansarna och under kvällen försökte jag lista ut vad de egentligen försökte säga. Inte helt enkelt. Blev vad det led helt yr och insåg att jag inte ätit på hela dagen. Kunde dock inte sluta tänka på hundar och googlade matställen där även hundar är välkomna. Hittade ett ställe på östra sidan som passande nog hette The Barking Dog. Tog mig dit och spenderade kvällen där. Somnade vad det led efter att ha sett filmen Marley and me och fascinerades över att de inte kunde få bukt med hundens beteende. Sällan skådad rebellisk hund.

Det finns tydligen runt 300000 hundar på Manhattan och de sätter verkligen sin prägel på staden. Hade faktiskt inte funderat på det innan jag blev jagad av den tandlösa hundtanten och delins hundförbud, men det finns hundar vart man än tittar. Kanske borde jag köpa en hund? Växte upp med en hund, en west highland white terrier som hette Milou och var en självklar och ofta dominerande medlem av familjen, med säregna vanor som leverpastej smörgås till frukost, upp och ner vänt sovande, enorm lathet och på många sätt och vis en diva med lyxbehov. Han skulle nog passat in här på Manhattan faktiskt. Hundar har det nog bra här. Det finns parker överallt, inte bara central park och riverside park, men även en rad andra parker runt hela Manhattan. Dessutom finns otaliga så kallade dog walkers, vilket innebär att någon kommer och gå ut med hunden, oftast med 5-6 andra hundar i släptåg. Det finns dessutom hur många dagisplatser som helst för hundar, vilket innebär att man kan lämna hunden där och hämta hunden när man vill. Så man behöver inte göra så mycket och kan fortfarande resa omkring. Man kan tydligen checka in hunden som bagage på flyg och om den är tillräckligt liten kan man enkelt ta med sig hunden på planet som handbagage. Undra om man behöver två säten? Serverar de hundmat? Om hunden slingrar sig lös på planet och springer runt, får man jaga hunden även om lamporna indikerar att man måste vara sittande? Kan man ta hunden till toaletten om det nu skulle vara nödvändigt eller är det bara för människor? Frågorna är så pass många att det blir helt överväldigande.

Då jag spenderar minst 50 nätter om året på hotell, kan man ta hunden med sig? Har inte sett så många hundar på de hotellen jag brukar bo på. Det bästa vore nog att lämna hunden i New York. Helt klart är det mycket att fundera på när det gäller hundar, det känns mer komplicerat än att planera inför ett barns födelse. New York har helt klart fått en ny dimension för mig och jag känner en ny respekt för de fyrbenta Manhattanborna.

Mitt liv har helt enkelt förändrats sedan jakten från delin. Häromdagen tog jag tag i situationen. Time to man up. Gick till delin extra tidigt, redan vid 5am och det var då bara en annan typ därinne plus ägaren så klart. Why so early, skrek ägaren. Han skriker av någon anledning alltid. Jag ville inte gå in på några detaljer, men jag lutade mig fram och skrek tillbaka att jag kommer ta bort No doggs skylten. Han såg frågande på mig då jag gick ut från delin, tog bort No doggs anslaget från dörren och kom tillbaka. Is OK? skrek jag och den lille ägaren skrek No problem Mister Boss. Jag köpte mina tidningar, slängde No doggs skylten i soporna och det kändes som en sten lyft från mitt hjärta. Ingen vet någonting, men jag är en hjälte. Kände mig som en ny människa. Tog en lång promenad och nickade tyst till varje hund jag mötte som om jag ville meddela att jag är på din sida. Gick till delin igen på kvällen och det var totalt kaotiskt med folk och hundar. Det kändes tryggt. Middag väldigt sent på mitt nya stamställe The Barking Dog. Jag kände mig starkare, längre, manligare. En hjälte för Manhattans hundar. Kunde inte sova och vandrade istället genom Manhattans gator. Jo, det finns faktiskt nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man…

Fler inlägg om: