5 juni 2012
Bankbranschen

Obama i New York i jakt på pengar

Total kalabalik i midtown i dag då president Obama är i staden för några så kallade fundraisers. Annars behöver han givetvis inte besöka New York, då det är givet att han kommer vinna de 31 rösterna från staten i november. Inte så enkelt för republikanerna att vinna här, senast var det Reagan 1984, men då vann han å andra sidan i 49 av 50 stater. Här finns dock pengar, mycket pengar, och därför ser Obama till att komma hit med jämna mellanrum. Det beräknas att Obama kommer behöva betydligt mer pengar än de 750 miljoner dollar han spenderade på kampanjen 2008. Romney håller tydligen på med samma aktiviteter fast på västkusten. Som det ser ut kommer varje kandidat har som mål att få ihop upp mot en miljard dollar var.

Det är svindlande summor och man kan faktiskt undra om det inte vore bättre att försöka lösa de utmaningar som finns just nu med jobb, ekonomi, krig och fattigdom, istället för att använda energin i jakten på pengar för kampanjen. Nu är det dock USA och här handlar det mesta om just pengar. George Clooney’s uppmärksammade “hemma hos George” middag med Obama nyligen fick ihop 15 miljoner dollar på en kväll för Obamas kampanj. Hade väl varit bättre att skicka pengarna till Sudan, som Clooney sägs stödja. Kanske han söker en politisk roll om Obama vinner?

Det främsta problemet med pengahysterin är att det i princip blir en lång utdragen kampanj för att få ihop så mycket kapital som möjligt, vilket lämnar ett politiskt vakuum under större delen av året. Visst fattas vissa beslut fortfarande i Washington, men det händer egentligen ingenting av större värde, utan det mesta handlar om politiska utspel med syfte att vinna i november. Media reporterar mest om hur mycket pengar kandidaterna har lyckats skrapa ihop, nästan likt det ständiga fokuserandet på box office siffror från Hollywood. Lite eller ingenting reporteras om kvaliteten på filmerna, däremot redovisas varje vecka hur mycket de topp tio filmerna spelar in. Money, money, money.

Frågan är dock om den rådande problematiska amerikanska ekonomin kommer gynna Romney eller ej? Många påstår att så är fallet, men jag är inte så säker. Visst är ekonomin viktigt, men många val i det förgångna har visat att vare sig ekonomin eller arbetslösheten har en avgörande effekt på valet. Inte ens under den senaste recessionen under George Bush Sr. var den avgörande anledningen till Bill Clintons seger ekonomin, det berodde snarare på att Ross Perot ställde upp i valet och vann hela 18.9% av rösterna. Detta banade vägen för den relativt okände guvernören från Arkansas.

Även i år tror jag att den prekära ekonomin med hög arbetslöshet och bristen på en klar tillväxtsfokuserad ekonomisk politik från Obama kommer ha lite att göra med det slutliga resultatet. Istället tror jag att den amerikanska allmänheten söker en vision för framtiden, en diffus bild av hur USA kan bli ett bättre, ett mer rättvist samhälle, och ett mer positivt hem för alla. Med andra ord ett samhälle som bygger på vaga löften, om så tomma, och en orealisisk förvriden bild av verkligheten. I det överkommersialiserade och massmediala USA är det ett beskap som på något märkligt sätt passar väl in för gemene man. Mannen som kan lova mycket men inte leverera, president Obama, är då den perfekta kandidaten. Han lyckas skapa en bild av ett snedfördelat samhället, som kräver ett mer humant ansikte, ett orättvist samhälle, där han representerar rättvisan genom högre skatt på de rika, fler regler för bankerna som suger ut konsumenterna, en fortsatt hög beskattning av småföretagen, och för ett samhälle, som i grund och botten tar från de rika och ger till de fattiga. Många av väljarna håller med honom att det måste bli ett jämlikare samhälle, där alla kan och skall få chansen, oavsett ras, resurser eller bakgrund. Det kanske låter bra, problemet är dock att politiken inte går ihop rent ekonomiskt och lösningen har varit sedeltryckeri och ett enormt budgetunderskott. Helt enkelt lever hela landet över sina tillgångar.

Obamas retorik verkar dock gå hem, och kommer nog gå hem även i år, hur främmande budskapen än är från verkligen och från de åtgärder som skulle behövas för att få fart på USA igen. Exampel på dylika åtgärder skulle kunna vara en skattereform så staten faktiskt få in skatten, då numera endast hälften av företagen och färre än 50% av alla inkomsttagarna betalar någon skatt alls, sänkt skatt för företagen för att få fart på småföretagen och anställandet igen, balanserad budget, nya åtgärder för att få bankerna att låna ut pengar, och dessutom åtgärder att kraftigt reducera den egna federala budgeten genom att skära personal inom ineffektiva statliga organisationer och istället satsa på den privata sektorn.

Nu går alla dessa åtgärderna stick i stäv mot Obamas politik, så jag tror att den inslagna politiken kommer fortsätta, vilket förvisso inte bådar gott för USA och ekonomin, men jag tror likafullt att den skickliga politikern Obama kommer lyckas få valet att fokusera på en klasskamp att en majoritet av väljarna kommer vara rädda för aggressive private equity mannen på andra sidan, Romney. Det låter allför kapitalistiskt i dagens rastlösa neoprogressiva USA…kanske svårt att få ihop ekvationen. Prognosen är dock Obama 54%, Romney 46%, 4 more years….

  • Pingback: water ionizer

  • Pingback: picture fram

  • Pingback: alkaline water machines

  • Håkan Samuelsson

    Hej Östen, intressant artikel. Vad tror du själv är bäst för USA. Obamas eller Romneys politik? Personligen så tror jag Romney skulle lyckas få fart på USA’s ekonomi bättre än Obama utan att gå in på en djupare analys varför.

    //Håkan

ad
25 oktober 2014

Det nya kalla kriget

Det är inte länge sedan det fanns två världar beroende på om man läste nyheter från väst eller nyheter från öst. Två verkligheter, två realiteter. Det kalla krigets dagar. Samma händelse beskrevs, men i olika versioner. Kanske är det ibland så att om man läser Wall Street Journal och sedan New York Times. Två versioner av sanningen, som ofta beskrivs ganska annorlunda. Men det handlar då om nyanser och det är ju klart att en version är liberal, en är konservativ, och det kan man väl leva med. Det ger i alla fall olika persektiv och det är väl alltid intressant och nyttigt. I grund och botten handlar det dock om sanningen som tolkas på olika sätt, men det är i alla fall inga lögner som publiceras.

Under de senaste åren och framför allt sedan krisen på Krimhalvön och i Ukraina har dock tonen här i USA gentemot Ryssland blivit betydligt mörkare och hårdare. Det kan förvisso inte anses så märkligt, men det är likafullt så att man ibland undrar om det handlar om en ny hård linje inom den amerikanska medierna mot en politisk motståndare och den nygamle ärkefienden Ryssland. Läser ibland några europeiska tidningar för att om möjligt få ett annat mer nyanserat perspektiv eller en annorlunda rapporteringen, framför allt då det gäller viktiga marknadsrelaterade nyheter med potentiella finansiella implikationer. Vem kan man egentligen lita på då det gäller information?

Under veckan dog som bekant styrelseordföranden och VDn för det franska oljebolaget Total SA, Christophe de Margerie, då hans privata plan skulle lämna en flygplats i Moskva, men körde på en snöplog, som kördes av en berusad ryss. Vad som är intressant är inte nödvändigvis att det numera finns olika åsikter om det inträffade, utan att i dagens alltmer polariserade värld faktiskt finns flera så kallade sanningar. Detta förändrar bilden då det givetvis endast finns en sanning. Jag valde i brist på andra sysslor att fördjupa mig just i denna händelse, denna tragedi. Faktum verkar vara att en berusad ryss, inte någonting som skulle överraska någon för den delen, var ute på villovägar precis då planet skulle lyfta. En olycka helt enkelt.

Wall Street Journal rapporterade dock att det fanns trovärdiga misstankar att det handlade om mord, planerat av den ryska regeringen för att om möjligt kunna få större makt och inflytande över den globala oljan. Det fanns även spekulationer om att de Margerie hade motsatt sig vissa ryska villkor relaterat till en stor oljeaffär. Minst sagt kryptisk information och utan saktlig grund. Så varför skulle en amerikansk fristående tidning välja att spekulera om mord av den ryska regeringen? Det är inte helt klart. Det finns ingenting som tyder på att det skulle vara någonting annat än en tragisk olycka.

I ryska media rapporteras samtidigt att det förefaller som om de Margerie, som för övrigt var emot amerikanska och europeiska sanktioner mot Ryssland, mördades av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Anledningen skulle vara att Washington ville tysta de Margerie då han irriterar dem genom sitt motstånd mot de ryska sanktionerna. Även detta framstår som helt orimligt. Det är givetvis möjligt att USA känner irritation, men att de skulle ta steget att mörde en framstånde franska affärsman i Moskva förefaller helt absurt.
Nyheter som inte längre är sanningsenliga nyheter, utan likt de kalla krigets dagar, påhittade verkligheter och helt enkelt lögner, med andra ord propaganda mot fienden.

Konspirationsteorier kan skönjas i rapportering från Ukraina, där det inte längre är helt klart vad som händer, om de ryska rebellerna är besegrade, om en ny stat som framöver kan bli del av Ryssland håller på att skapas, om Ukraina verkligen vill vara del av NATO och om Ukraina kommer försöka delas i två eller flera delar. Man vet inte längre vad man skall tro. Nyhetsflödet framstår som mer och mer opålitlig, tonen här i USA har skärpts gentemot Ryssland och tonen mot USA har helt klart skärpts i Ryssland. Så vem kan man då lite på om man vill ha objektiva nyheter?

Situationen mellan USA och Ryssland har försämrats rejält, vilket stod klart då olyckan i Moskva raskt utvecklades till en mordplott och propaganda. Det framstår som om de kalla krigets dagar faktiskt är tillbaka.

16 oktober 2014

Början på slutet för symfoniorkestrar i USA?

Debatten inom den så kallade kulturen här i USA är just nu inne i en fas som handlar om överlevnad och hur man i framtiden skall attrahera tillräckligt med betalande åskådare. Med tanke på att bidragen från stater och federala håll oftast är begränsade och lönerna ofta är relativt höga, har många kulturella institutioner tvingats höja inträdesavgifterna för att få det att gå ihop och därmed helt enkelt fått färre åskådare. Affärsmodellerna har dessutom förändrats kraftigt under de senare åren och en betydligt större del av intäkterna kommer från sponsorer, företag och donationer.

Många museer har längre öppettider, många institutioner som the Metropolitan Opera har festivaler med speciellt populära teman och föreställningar och har förändrat produkterna för att bättre anpassa sig till efterfrågan. Det har också blivit enklare att köpa biljetter via internet och att välja sina egna platser. Om man sedan funderar på en mer populistisk kulturverksamhet under begreppet Broadway, har dessa teatrar lyckats med konststycket att inte bara attrahera fler åskådare, många turister, men också ökat lönsamheten genom högre biljettpriser. Det handlar dels om utbud och efterfrågan, men helt klart har marknadsföringen varit mycket framgångsrik. Den senaste iden är premier seating, med extra bra platser, som istället för att kosta runt $140 ligger närmare $250. Dessa biljetter säljer som smör i solen. De gjorde de tidigare också men teatern tjänar numera betydligt mer genom att sälja samma biljetter för ett betydligt högre pris.

En kategori som verkar har halkat efter vad gäller den allmänna utvecklingen då det gäller smarta och innovativa lösningar för att locka fler åskådare och att få dem att fördjupa relationen är de amerikanska symfoniorkestrarna. Av världens 10 topp orkestrar hamnar normalt mellan två och fyra amerikanska orkestrar på listan varje år. Problemet är att de börjar få svårt att få ihop ekvationen rent finansiellt. Kostnaderna är höga, inte minst då lokalerna är dyra och musikanternas löner är relativt höga, men det framstår vid en närmare titt på situationen att det handlar mer om inkomstsidan än kostsidan. Den existerande modellen för amerikanska symfoniorkestrar är baserad på intäkter från prenumeranter. Dessa har länge och väl varit en trogen skara, som år ut och år in har förnyat sin prenumeration genom att skicka in det nödvändiga pappersarbetet. Många av dem ger också generösa donationer då musiken ofta är deras passion. För en utomstående betraktare kan just modellen med prenumeranter verka förlegad och kanske ligger det något i detta. Om man tittar på symfoniorkestern här i New York, the New York Philharmonic, såldes för 20 år sedan 83% av biljetterna via prenumerationer. För 10 år sedan såldes 70% via prenumerationer och i fjol var siffran 54%.

Visst är det så att många har allt svårare att bestämma sig för en ett helt års program, dels för att mycket kan ses på TV eller via andra typer av medier. Många prenumeranter är äldre och försvinner genom att de helt enkelt inte längre kan gå. Det har också visat sig att av de som går en gång återvänder endast runt 10% till en ny konsert. Det har experimenterats med nya modeller som en kort prenumerationsserie, istället för de vanliga 9 eller 12 konserterna på ett år, kan man köpa ett reducerat antal, säg 4 eller 6 konserter. Andra försök för att locka fler åhörare har försökts med en mer populistisk fokusering, som att spela mest Mozart eller Bach, eller bjuda en känd person som är berömd i de bredare lagen. Det kan vara en skådespelare eller en mer känd popartist som då kombineras med symfoniorkestern. Faktum kvarstår likafullt, färre och färre tar steget att bli prenumerant.

Är det inte så att det känns ganska förleget att prenumerera på någonting numera? Dessutom måste man förnya prenumerationen varje år. I dagens mer dynamiska samhälle handlar det ofta istället om medlemskap, att som medlem kunna få förmåner, att vara medlem i en exklusiv klubb och att kunna få speciella erbjudanen. Dessutom förnyas medlemskap oftast automatiskt varje år för de flesta medlemskapen, dock ej för the New York Philharmonic, utan det krävs en årlig manuell förnyelse. För en serie av 9 konserter kostar det mellan $291 och $912. Det förefaller som relativt billigt om man jämför med andra kulturella aktiviteter, inte minst om man prenumerera på de bästa platserna. Ytterligare ett mörkt moln har kommit upp i New York, nämligen att konserthallen Avery Hall kommer vara stängd under två år för att renoveras. Det är planerat att påbörjas under 2019. Med tanke på hur svårt det är att få tillbaka folk som slutar prenumererar kan man undra om detta kommer bli dödsstöten för symfoniorkestern här i New York.
Debatten är intensiv och något desperat här i staden och det är klart att det behövs en modernare modell för att locka nya prenumeranter, eller snarare medlemmar. Priserna kan också segmenteras mer då de stelhårda fantasterna säkerligen skulle kunna tänka sig att betala betydligt mer. Kanske är det dock så att med det enorma utbudet i dagens samhälle och med ett allt större motstånd att binda upp sig med långgående planer, vill dagens publik kunna gå lite då och då utan att binda upp sig ett helt år. Man kan kanske vända på resonemanget och säga att om målgruppen trots allt är en äldre grupp, är det ju sant att just denna målgrupp växer rejält, dels i antal, dels i antal spenderade dollar. Inom turistbranschen är just gruppen över 80 den gruppen som tenderar spenderar mera och mera. 80 är som bekant det nya 60. I alla fall i New York.

Det kommer bli högst intressant att följa debatten under de kommande åren och se vad som händer med de amerikanska symfoniorkestrarna. Jag deklarerar nu att jag kommer gå till en konsert under hösten, men jag kommer givetvis också fokusera min energi på the Rangers och en eller två föreställningar på the Metropolitan Opera. The New York Philharmonic måste helt enkelt arbeta lite hårdare på deras erbjudande om de skall få med mig som prenumerant eller som medlem som jag föredra att bli betecknad som. We shall see, bollen är i deras halva just nu…fortsättning följer…

9 oktober 2014
Waldorf Astoria

Waldorf Astoria

Nu kommer kineserna till New York. Det var nog flera i New York som satt morgonkaffet i halsen i morse då man i stadens tidningar kunde läsa om kinesernas senaste uppköp här i staden. Det har förvisso ryktats under en längre tid men nu är det klart att Waldorf Astoria är sålt till en grupp kinesiska investerare inom Anbang Insurance Group ledd av Wu Xiaohui. Han lär ha varit gift med Deng Xiaoping barnbarn, även om vissa tidningar meddelar att de fortfarande är gifta. Han lär vara runt 50 år gammal och det verkar vara en hel del spekulationer vad gäller detaljerna. Låter nästan lite skumt. Hur som helst verkar det finnas mycket pengar i fickorna med tanke på att kineserna betalade närma två miljarder dollar för hotellet och planerar att renovera hela byggnaden med dess 1232 rum.

Hotellet byggdes på den nuvarande adressen på Park Avenue 1931 och var då världen största och högsta hotell med sina 47 våningar. Conrad Hilton köpte art deco hotellet 1949 och har sedan dess ägt och skött hotellet. Numera ägs majoriteten av private equity firman The Blackstone Group, som för övrigt ligger endast några kvarter från hotellet. Försäljningen till de kinesiska investerarna innehåller klausulen att hotellen kommer skötas av Hilton under de kommande 100 åren. Vad som händer efter 2114 verkar oklart. Sedan hotellet öppnades har samtliga amerikanska presidenter bott på hotellet, i the Presidential Suite, som kostar $10,000 per natt.

Det finns givetvis hur mycket intressant kuriosa som helt då det gäller hotellet och dess gäster. Det var det första hotellet i världen som erbjud room service. Man har minst sagt svårt att tänka sig ett hotell utan just denna service. En rad kända personer har bott där, presidenterna Hoover och Eisenhower under deras pensioner tills deras respektive död, general MacArthur, Cole Porter, Paris Hilton växte upp där om det kan intressera någon, och listan kan göras lång. Det var för övrigt det första hotellet som erbjöd gästerna permanent boende i lyxsviter som kombinerades till lägenheter.

Det antas att hotellet under de kinesiska ägarna kommer följa andra lyxhotells tranformering till en ny modell men en del lägenheter, en del hotell. Plaza Hotel omgick den förvandlingen och har aldrig blivit sig likt. Det är helt klart med viss oro som amerikanerna ser kinesiska bolag ta över företag och anrika amerikanska byggnader, men det är samtidigt med en tilltagande realitet att fastighetsmarkanden har globaliserats och att markanden i USA och speciellt i New York numera är öppen för utländska ägare och investerare. Det har länge varit svårt för utlänningar att köpa lägenheter i New York, men reglerna har förändrats under de senaste åren för just condos, som kan ses som en god långsiktig investeringsmöjlighet för utlänningar. Priserna är fortfarande rimliga jämfört med London i alla fall, där ryssar och araber har investerat under många år och priserna trissats upp till ofantliga höjder. Nu är väl förvisso steget från lägenheter till klenoden Waldorf Astoria långt, kanske är det som Volvo i Sverige. En nationell klenod som blivit kinesisk. I grund och botten handlar det om en ny global marknad med mer pengar i omlopp och med högre priser och allting, även Waldorf Astoria, har ett pris. Hilton och Blackstone är säkert mycket nöjda med de två miljarderna, medan kineserna antagligen ser köpet som en god långsiktig investering, men också som en markering till omvärlden att Kina är ett land och en maktfaktor i den globala ekonomin som skall tas på allvar. Globalisering på gott och ont skulle man kunna säga.

Fler inlägg om:
1 oktober 2014

Cheerleading

Det finns mycket att skriva om som vanligt här I New York, inte minst vad gäller markanden och en allt starkare dollarn, som sätter sina spår internationellt och även här i USA. Den nya känslan är att den amerikanska ekonomin är på rätt väg och att den går mot ljusare tider. Det återspeglas i den lägre arbetslösheten, ökade investeringar och även en högre kreditkonsumtion, vilket är en indikation att den amerikanska befolkningen återigen tror på framtiden.

Detta trots oron i Europa, men då skall man komma ihåg att det för det mesta är en ganska negativ bild av den europeiska ekonomin här, och inte minst situationen i Hong Kong. Det var väl bara en fråga om tid innan den kinesiska diktaturens käftar skulle ge sig på demokratin i Hong Kong. Brutna löften är väl inget nytt för ledarna i Kina, så det kommer med största sannolikhet bara bli värre. USA har ingen direct reaktion, då den ekonomiska relationen med Kina är alltför viktig för att mana till demokrati, fria val, mänskliga rättigheter och friheter.

Förr eller senare lär det väl komma en reaktion från USA, men med tanke på det rådande beroendeförhållandet på Kina, är detta en känslig fråga. Hösten i New York är den bästa tiden på året, staden kommer till liv, kulturlivet florerar, alla stadens invånare är tillbaka, deals äger rum, solen skiner, det är äntligen det riktiga New York som är vid liv och det är en fröjd att vara del av staden.

Varje arbetsplats är som om the World Cup ägde rum, folk jobbar hårdare och längre, allting är helt enkelt mer intensivt på ett kul och engagerande sätt. Så i the city that never sleeps handlar det om att hänga med i svängarna. Jag har under den senaste tiden engagerat mig i arbetet runt ökad mångfald och bättre balans mellan könen på arbetsplatsen. En utmanade uppgift då kvinnor representarar under 10% av de översta skikten executives och det fortfarande råder svårigheter för personal inom kategorien mångfald att ta sig fram i karriären.

Mitt i detta viktiga arbete är det faktiskt inte helt enkelt att få ordning och reda på alla ekvationerna, framför allt inte vad gäller frågan om fler kvinnliga executives. Kandidaterna är få, kanske det beror på färre kvinnor och därmed möjligheter, att många redan sållats ut, att de föredrar att ha mindre ansvar och därmed, i det här fallet, mindre resande. Hur som helst är målet att öka antalet och andelen kvinnor. USA är förvisso ett samhälle som inte direkt har en fullt artikulerad strategi för kombination av kvinnor och karriär, utan det känns som om många företag precis har inlett processen att försöka skapa en mer jämlik arbetsplats.

Det finns en helt del problem med detta, inte minst ledighet, semestrar, barnrelaterad ledighet och brist på flxibilitet. Det är inte enkelt att få ihop en vettig karriär med familjeliv och det är helt enkelt så att just kvinnorna har kommit i en svår sits då det gäller att få ihop den ekavationen. Oftast tjänar mannen mer och någon måste ta huvudansvaret för det finansiella, den andre huvudansvaret för familjen. I grund och botten är det amerikanska samhället dessutom fortfarande ett machosamhälle och det kan sägas vara work in progress för att få detta förändrat. Kanske en kvinnlig president skulle ändra på bilden? Kanske just fler kvinnor i högre positioner inom de större företagen skulle ändra på det?

Häromdagen då jag en sen kväll satt och arbetade på just ideer för att kunna ta några konkreta åtgärder på arbetsplatsen för att främja karriären för fler kvinnor, satt jag samtidigt och tittade på amerikansk fotboll. En sport med stora våldsamma män som tacklar varandra med målet att få en oval boll över en linje. Touchdown. Bland denna våldssport finns det inom varje lag en stor grupp unga halvnakna kvinnor som gör dansnummer och akrobatiska rörelser längst sidolinjerna, ofta snudd på pornografiskt. Det vore nog varje mans mardröm att hans dotter skulle bli en cheerleader. Det finns förvisso runt 400000 i USA och det anses dessutom en sport.

Om man är en cheerleader i college, får man ofta gratis studier om man är med inom fotbollsorganisationen. Det kan givetvis vara trevligt att titta på lättklädda kvinnor som ett avbrott under forbollsmatcherna, men på något vis är just den uttalade sexismen och machosismen i det hela bestörtande. Det ger dock en bild av det amerikanska samhället och synen på kvinnans roll. Nu har det inletts en debatt även inom detta området och faktum är att numera finns det 6 fotbollslag som inte har några cheerleaders, däribland the New York Giants.

Helt klart är att det ger en i princip förnedrande kvinnosyn, som inleds redan i highschool, där de snygga sexiga flickorna får vara med som cheerleaders och sedan följer detta upp genom systemet via college till professionella sporter. Bilden skapas hos barn och lever vidare därefter. En god start på färden mot ett mer jämställt samhälle skulle vara att förbjuda cheerleading. De kan dansa om de vill, men vore det inte bättre om det istället spelar någonting själva utan att i princip vika ut för de amerikanska männen.

Företagen kan göra sin andel och påverka genom att inte länge sponsra cheerleading lagen och då allting här handlar om pengar, skulle det med största sannolikhet inte finnas kvar vid sidolinjerna så länge till. Ett steg i taget, det är en lång vandring i det amerikanska jämlikhetssnåret, men det vore likafullt ett positivt steg i rätt riktning.

28 september 2014
EU

USA och Ryssland

I New York har det varit en rörig vecka med tanke på FN årliga statschefsmöten. Det är inte klart vad som kommer resultera från möten och tal, men dialog och kommunikation är alltid nyttigt. Det har för den delen egentligen inte varit speciellt uppmärksammat här i New York, förutom Emma Watsons tal om kvinnorättsfrågor, och just trafikkaoset på östra sidan Manhattan. Veckans favorittema har annars varit den sista matchen för Derek Jeter, som lämnar the Yankees efter 20 år som deras mest populäre spelare.

USA har inlett bombningar i Irak och Syrien och det får givetvis viss uppmärksamhet, men det verkar som om hösten har inletts med fokusering på arbete efter en lång sommar och därmed en återgång till lite mer seriös verksamhet.
Inom den utrikespolitiska komplicerade realiteten lär problemen i mellanöstern fortsätta och det kommer bli komplicerat att finna en diplomatisk lösning, så det är rimligt att förutspå att ökade militära insatser kommer bli nödvändiga framöver. Dessa har förvisso inletts, men de kommer med största sannolikhet eskalera framöver.

Ett annat överhängande dimlemma är den ryska frågan. Vad skall göras med Ryssland? Här i USA har helt klart retoriken blivit mer anti-rysk, dels hos politiker, dels i pressen. Utveckligen har gått via Krimhalvön, som med största sannolikhet kommer förbli rysk, till östra Ukraina och vidare till ett globalt komplicerat politiskt spel, som sakta men säkert blivit ett nytt slags kallt krig, i stunden framför allt ett ekonomiskt krig.

De sanktioner som USA har inlett mot Ryssland kommer inte direkt få större effekter på den amerikanska ekonomin, då handel mellan länderna är förhållandevis liten. Däremot har USA fått med sig EU i detta farliga politiska spel och de flesta EU länderna har djupa ekonomiska band med Ryssland. Det gäller givetvis inom energisektorn, men även rent generellt vad gäller handel och investeringar. Det kom i dagarna ut nya dystra siffror om den ryska ekonomin, som stagnerat, och rubeln har fallit till en rekordlåg nivå. Ryssland å sin sida försöker komma på nya återgärder för att om möjligt motverkar sanktionerna och dessutom sikta in sig på amerikanska företag som är verksamma i Ryssland. Den senaste idén i kalla krigets tecken har fokuserats på media och teknologiföretag. Utländskt ägande i Ryssland begränsas och teknologiföretags aktiviteter i Ryssland skall underordnas de ryska myndigheterna då de anses utgöra en säkerhetspolitisk risk. Summa summarum har det ekonomiska kriget intensifieras och det kan endast leda till ökade spänningar mellan väst och öst och dessutom till ekonomiska problem i Ryssland och även inom EU.

Det är ett farligt spel, inte minst med tanke på att USA driver en hård och aggressiv linje, utan att egentligen själva ha mycket på spel, då den amerikanska ekonomin inte direkt påverkas. Däremot har EU mycket att förlora. Man kan fråga sig hur detta skall sluta egentligen? Vad gäller östra Ukraina verkar det som om ledarna i Kiev är villiga att gå med på större autonomi och att ge den rysktalande delen av Ukraina en chans att ha närmare förbindelser med Ryssland. USA har funderingar på att knyta Ukraina närmare till NATO, ett förslag som verkar smått vansinnigt med tanke på det labila politiska läget. Ett närmande mellan EU och Ukraina kommer med största sannoliket resultera i att Ukraina splittras i två delar. EU har dessutom stora problem att arbeta med det enorm korrumperade Ukraina och kommer med närmare samarbete ha nya stora problem att lösa.

Finns det då någon lämplig lösning på detta dilemma, som äventyrar Europas säkerhetspolitiska situation och som har allvarliga ekonomiska konsekvenser för såväl Ryssland som Europa? USA har inte hanterat politiken gentemot Ryssland på ett vidare smidigt sätt under de gångna åren. Putin är förvisso inte helt enkelt att ha att göra med, men realiteten är att samarbetet mellan de två stormakterna totalt brutit samman och det krävs närmare samarbete för att försöka reda ut situationen. Vidare sanktioner och aggressivitet kommer troligen inte ha positiva konsekvenser och det krävs nya positiva diplomatiska försök för att undvika mer komplicerade och potentiellt ödesdigna resultat. USA borde därför inbjuda Ryssland till dialog för att om möjligt komma närmare lösningar på problemen i Ukraina. EU har blivit en bricka i spelet mellan USA och Ryssland. EU kommer endast förlora mer och mer ju längre konflikten fortgår. Problemen är stora, Putin envis och aggressiv, men USA har länge ignorerat Ryssland och har nu inlett en mycket riskabel väg, som är alltför antagonistisk och som snarare är en återvändsgränd med möjliga nya konflikter, såväl ekonomiska som politiska.

Det är dags att istället försöka finna en diplomatisk lösning på krisen och försöka finna en väg med politiska lösningar. USA bör därför tona ner den aggressiva tonen och istället försöka lösa situationen genom dialog med Ryssland, vilket skulle gynna EU, Ukraina och Ryssland och skapa ett stabilare Europa.

Fler inlägg om: , ,