ad
31 augusti 2011
Barbro Ehnbom

Samtal med företagsledaren Fred Hassan

Hade under veckan en lång konversation i Stockholm med företagsledaren Fred Hassan, tidigare VD för läkemedelsföretaget Pharmacia under slutet av 90-talet fram tills Pfizers förvärv av bolaget under sommaren 2002. En ackvisition på runt 60 miljarder dollar, som skulle visa sig ödesdiger för Pharmacia och många av de anställda. Det var en period av förändringar och konsolideringar bland de alltmer globalt inriktade läkemedelsföretagen. Fred Hassan lämnade Sverige under 2002 och arbetade efter åren på Pharmacia på Schering-Plough fram tills det företagets sammanslagning med Merck i slutet av 2009.

Fred Hassan är numera rådgivare på private equity firman Warburg Pincus, där han specialiserar sig på investeringar inom den globala hälsovårdsbranschen. Warburg Pincus har runt 15 miljarder dollar investerade inom den branschen och just läkemedelsinvesteringarna har under de senaste åren vuxit kraftigt. Fred Hassan är samtidigt styrelseordförande på Bausch + Lomb, ett amerikanskt företag fokuserat på ögonprodukter, huvudsakligen kontaktlinser och läkemedelsprodukter för ögonvård. Några känner kanske igen Bausch + Lomb som ursprungsägaren av Ray Ban solglasögonen, samt som företaget som introducerade de mjuka kontaktlinserna.  

Fred Hassan är minst sagt en upptagen man och alltid på språng. Vi har båda haft nöjet att deltaga på den mycket  välarrangerade och givande Swedish-American Life Science Summit 2011 konferensen i Stockholm www.salss.com. Konferensen har precis avslutats, solen skiner behagligt i ett vackert Stockholm och vi sätter oss ner för en kopp kaffe och för att prata om konferensen, läkemedelsindustrin och livet.

Fred berättar att det faktiskt är första gången sedan 2002 som han är tillbaka i Sverige. Han ser plötsligt lite eftertänksam ut, tankarna försvinner helt klart tillbaka till de gångna åren i Sverige. Han tycker det är ett fantastiskt vackert, rent land och att det känns skönt med mer utrymme och lugnare tempo. Han berättar att han fortfarande har många goda svenska vänner och väldigt positiva minnen från sina år i Sverige.

Berätta gärna mer om vad du minns bäst från tiden på Pharmacia?

Fred Hassan: Det var minst sagt en turbulent tid då jag anlände i Sverige under 1997. En rad sammanslagningar var redan avslutade och nya var i antågande. Den positiva företagskulturen inom Pharmacia kom förvisso att prägla mycket inom den nya Pharmacia & Upjohn koncernen rent lokalt här i Sverige, men det blev som bekant likafullt prövande år. Kulturerna var väldigt annorlunda och det ledde till en rad komplikationer, inte minst mycket beroende på ägandestrukturen. Allting skulle delas lika mellan de bolagen enligt en 50/50 metod och det blev svårt att fatta produktiva beslut och i princip omöjligt att komma fram till en gemensam strategi för exekution. Företagsstyrelsen bestod exempelvis av 20 personer, 10 representanter från varje bolag, och de två lägren kunde sällan komma överens. Fusionen kom att präglas av många problem och har som du säkert känner till blivit ett exempel på svårigheter med bolagsfusioner. Var definitivt utmanande. Det bör vara en stark majoritetsägare med mandat och beslutsmakt i en fusion, annars blir det väldigt besvärligt att genomföra förändringar. Dessutom fanns en rad isolerade nischer inom bolaget, som opererade alltför självständigt, och det saknades en gemensam holistisk vision och modell för det globala företaget.

 

Hur ser du på dig själv som företagsledare?

Fred Hassan: Jag försöker vara en god lyssnare och försöker vara fokuserad på globala lösningar och på exekution av en klart definierad strategi. Innovation ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag tror att nyfikenhet och intresse för innovation är nyckeln till framgång som företagsledare. Inom läkemedelsbranschen gäller det verkligen att kombinera en väl uttalad affärsplan med innovativt tänkande, nya produkter och att sedan kunna kommunicera effektivt såväl internt som externt. Då det handlar om att växa företagsverksamheten och lönsamheten handlar det dels om att ständigt satsa på utvecklingen av nya produkter, dels att kunna distribuera och marknadsföra produkterna till konsumenterna.  I dagens alltmer komplexa värld, gäller det att ha en väldefinierad global affärsmodell.  

 

Skulle du kunna utveckla vad du ser som en väldefinierad global affärsmodell.

Fred Hassan: Jag försöker undvika att se den globala marknaden som USA, Europa och Japan, utan försöker istället se världen baserat på individuella landbaserade marknader. Varje landsorganisation skall vara väl medveten om företagets strategi. Sedan gäller det ha en stark landschef i varje land, som arbetar mot de strategiska målen. Jag är väldigt fokuserad på en välutvecklad global strategi och samtidigt på de enskiljda ländernas resultat och verksamhet. Vissa marknader som Kina, Indien och Brasilien har vuxit enormt, men det har faktiskt även många andra länder. Vad som i grund och botten fortfarande driver mig och dagligen inspirerar mig är nyfikenheten runt nya lösningar, produkter och nya ideer inom hälsovårdsbranschen . Det förblir otroligt intressant, spännande och givande att försöka finna lösningar och botemedel för människor runt hela världen. Den globala affärsmodellen kan väl sägas vara baserad på den filosofin.  

 

Hur kommer det sig att du kom till Swedish-American Life Science Summit 2011 konferensen?

Fred Hassan: Konferensen arrangeras i år för sjunde året i rad och har blivit ett allt viktigare forum för life science och läkemedelsbraschen. Barbro Ehnbom har gjort ett fantastiskt arbete och hennes konferens har vuxit kraftigt i omfattning och betydelse under de senaste åren och blivit en viktig mötesplats för forskare, investerare, företagsledare och institutioner. Dessutom har konferensen blivit alltmer globalt inriktad och det kändes viktigt för mig att komma till Stockholm för att deltaga i år. I egenskap av styrelseordförande för Bausch + Lomb var jag dessutom väldigt positiv till delen av konferensen som fokuserades på oftalmologi, alltså kunskap om ögats och synsinnets struktur och funktion, undersökningsmetoder, diagnoser och behandlingar för högkvalitativ modern ögonsjukvård.

 

Var det någon annan del av konferensen som intresserade dig speciellt?

Fred Hassan: Överhuvudtaget var jag väldigt imponerad av hela programmet. Tyckte det var lysande. Jag tyckte i och för sig att panel diskussionen om cancer var speciellt fascinerande. Dr William Haseltine ledde samtalet om cancer under titeln Conquering Cancer Through the Convergence of Science & Engineering på ett väldigt intressant vis. Diskussionen var på en mycket hög nivå med professorer från Europa och USA samt företagsledare inom cancerområdet. Just cancerforskningen har gjort enorma framsteg under de senaste åren och jag ser med spänning fram emot att följa debatten och läkemedelsutvecklingen inom cancerområdet framöver.

 

Hur ser du på din nya roll inom private equity firman Warburg Pincus?

Fred Hassan: Det är en mycket spännande roll där jag försöker hitta globala investeringsobjekt inom läkemedelsindustrin. Det är väldigt givande och stimulerande. Jag måste konstant följa med inom den senaste utvecklingen. Rent generellt kan man väl säga att den bästa investeringen för Warburg Pincus är då vi som placerare och företagsledningen kommer överens om en gemensam strategi och vision för företaget. Det är då man finner både harmoni och synergi och det leder också ofta till goda resultat. Som du vet har jag många års erfarenhet av rent operationell företagsverksamhet och det hjälper verkligen då vi analyserar potentiella investeringsobjekt. Jag är också väldigt fokuserad på innovationfaktorn och på företagens affärsmodell. De framgångsrika länderna inom organisationen måste vara modeller för andra länder och det krävs en gedigen global strategi.

 

Hur ser du på framtiden för läkemedelsbranschen och Sverige?

Fred Hassan: Sverige har helt klart en mycket avancerad modell vad gäller företagskultur och den akademiska modellen för forskning och produktutveckling. Läkemedelsverket som ansvarar för godkännanden och
kontroll av läkemedel är dessutom en positiv statlig myndighet, där beslut inte baseras på politik, utan på fakta och tillgänglig information. Debatten i Sverige handlar dessutom mycket om framtida behov, innovation, livsstil och hälsosamt levene. Jag tror att det innovativa svenska klimatet ses som ett föredöme globalt. Vården kommer framöver fokuseras mer och mer på förebyggande sjukdomar. Det handlar om att att ingripa tidigare i sjukdomsprocessen. Jag tror att det kommer att bli allt vanligare med personaliserad diagnos och målinriktade behandlingar. Jag tror på många nya spännande lösningar framöver och jag tror att Sverige kommer vara ett föregångsland även i framtiden.

Kaffet är uppdrucket och samtalet börjar gå mot sitt slut. Helt klart är att Fred Hassan är mycket nöjd över att åter vara i Sverige och att ha deltagit på Swedish-American Life Science Summit 2011. Han är också väldigt entusiastisk om sina roller inom Warburg Pincus och Bausch + Lomb. En intensiv och mycket trevlig man, som helt klart tycker om att diskutera frågeställningar runt globalisering, strategi, innovationer, visioner och hur saker och ting kan förändras och förbättras genom ifrågasättande och en ständig nyfikenhet. Själv ser jag redan fram emot konferensen nästa sommar och hoppas givetvis att Fred Hassan då kommer tillbaka till Stockholm.  

ad
18 juli 2014
Vem är svensk

Vem är svensk?

Det är ganska svårt att koncertera sig i hettan i New York, men jag tar mig igenom dagarna med mycket vatten, smoothies och genom att försöka hålla mig inomhus. Svårt att koncentrera sig på någonting meningsfullt att skriva om dessutom, då tankarna är på den snåriga situationen i Ukraina. Känns som vissa inslag liknar krisen i det forna Jugoslavien, där det fanns en ofantlig brutalitet kombinerat med idioti, som man i mångt och mycket trodde hade lämnat Europa. På samma vis ser man nu män, oftast tuffa, outbildade och just brutala, som vill mörda och vinna striden mot terroristerna, vilka de nu egentligen är. Man undrar allt vad dessa män kommer ifrån, vad de gjorde innan de bestämde sig för att vilja mörda. Radovan Karadžić var så vitt jag kom ihåg såväl psykiater och poet. Kanske har vi alla en liten terrorist inom oss då omständigheterna förändras? Man kan i alla fall konstatera att östra Ukraina verkar vara en tillvaro från en svunnen epok, som nu visar upp sitt rätta ansikte.

Tankarna går givetvis också till markanden som försätter sin framfart och det är väl frågan om det går att hindra Dow från att nå 18000 under 2014. Så länge räntan ligger runt noll kommer det vara attraktivt att investera i aktier, och det finns faktiskt en hel del aktier som har positiva möjligheter. The Fed är livrädda att höga räntan innan ekonomin kan stå på egna ben och kan växa med en så kallad normal ränta, så en höjning kommer nog dröja lite till. Det är helt klart att den vinnanade kategorin amerikaner har varit och är de som har tillgångar, vad det nu än är. Det gäller med andra ord att spara, bygga upp portföljen och sedan fokusera energin på tillgångar som fastighet, land, konst, i princip vad som helst som kan stiga i värde eller som är värt att sitta på om man nu inte desperat behöver likvida medel.

Nu är det inte så enkelt att koncentrera sig som sagt, så själv kommer jag spendera helgen med galopp i Saratoga Springs. Hästar borde väl få mig att sluta fundera på Ukraina, markanden och hettan i New York? Vi får se. Intressant är ju också att börja fundera det svenska valet. Måste erkänna att jag inte följt med så noga, men det är dags att ändra på det. Jag faller i kategorin utlandssvenskar, vilket i grund och botten gör att jag fortfarande är svensk och får rösta. Det uppskattas att runt en halv miljon svenskar bor i utlandet och kan rösta, men jag är inte helt klar hur många som verkligen gör det. Man har ju blivit ignorerad av hemlandet länge och väl, utfrysen i det närmaste, men jag tänker likafullt rösta, även om jag anser utlandssvensk ett högst märkligt ord och kränkande kategorisering. Det skapar en känsla av utanförskap, vi är utestängda från en gemenskap, ett folk, ett land. Kanske är det som invandrare, även om man är svensk, så förblir man en invandrare. Om man är svensk medborgare borde man sålunda vara svensk varhelst man än bor. Om man inte är svensk när man är svensk medborgare, vem är då svensk?

Jag känner att tankarna snurrar vid dessa funderingar och jag tror att det är dags att ta mig vidare från New Yorks hetta och sätta fart upstate, längst Hudson floden, mot naturen och mot hästarna i Saratoga. Det är nog bäst så. Kanske stöter jag på andra inflyttade utlänningar, men jag tvivlar på att de kommer beteckna sig som utlandstyskar, utlandsmexikaner eller utlandsengelskmän. Vi får väl se…jag är i alla fall svensk…

Färden inleds sålunda och jag nynnar tyst på den följande klassikern:
På fyra ben går den som jag gillar allra bäst.
Gillar, gillar, gillar allra bäst.
Jag sitter på hans rygg för det är min lilla häst.
Är min lilla häst.
Vad du är söt min kära lilla ponny.
Vad du är snäll min kära lilla häst.
Du säger ingenting min kära lilla ponny,
men du är den jag gillar bäst.

Fler inlägg om:
12 juli 2014
Cleveland

There is no place like home

I grund och botten var väl budskapet i filmen The Wizard from Oz just att hemma är bäst och man skall vara nöjd och belåten med det man har. Judy Garland som Dorothy och hennes hund Toto kom äntligen hem efter alla de snurriga turerna med munchkins, den onda gröna häxan och inte minst hennes nya vänner i Oz. Filmen från 1939 känns likefullt aktuellt, så även sången Somewhere over the rainbow från början av filmen. Drömmar, önskningar, men i slutet av filmen är Dorothys äventyr till ända och slutsatsen är som sagt att ”There is no place like home”.

Dagens nyhet som skakade om New York och resten av USA var lite Dorothy liknande. Nyhetsbomben var att LeBron James lämnar Miami Heat och återvänder till Cleveland Cavaliers. Nyheten diskuterades i Vita Huset, Twitter exploderade av tweets, och folk på kontoret var allmänt förvirrade över detta beslut. LeBron är USAs basketbollstjärna nummer och har under de senaste fyra säsongerna spelat för Miami och vunnit NBA titeln två gånger. Dags att signera nytt kontrakt i år, men plötsligt inleddes spekulationer att LeBron funderade på ett annat lag. De flesta ansåg att det var ett försök att få ännu mer publicitet och tjäna ännu mer pengar, men med en förmögenhet på runt $200 miljoner, spelar det kanske inte så stor roll. Trots att han inte ens är 30 fyllda, har LeBron etablerat sig som en av de mest kända sportsprofilerna i världen.

Hur kommer det sig då att LeBron väljer att lämna det glamorösa levernet på South Beach med ett mästerlag för att återvända till Cleveland i Ohio? Själv har jag varit i Cleveland två gånger och det kändes som USAs Eslöv, även om det ligger vackert vid sjön Erie och är staden där Rock and Roll Hall of Fame ligger. Man kan verkligen undra varför tillbaka till Ohio, då Miami verkar kunna erbjuda fler titlar, mer pengar och ett allmänt mer dynamiskt liv.

Det krävs lite mer bakgrund och förståelse av mannen i fråga. LeBron växte upp under svåra förhållanden i Akron i Ohio, inte långt från Ohio. Han växte upp med en ensamstående 16-årig mamma och hade vad det led turen att som väldigt ung bli involverad i såväl fotboll som basketboll och kom att bo hos en coachs familj för att få en mer stabil uppväxt.

Som man säger här i USA, the rest is history. LeBron blev en stjärna som ung och spelade vad det led för det professionella laget i Ohio, Cleveland Cavaliers. Det blev trots en final ingen titel och på den vägen hamnade han i Miami, där drömmen att vinna förverkligades. Det blev inget vänligt avsked då han flyttade till Florida under 2010, fans brände hans foto och ägaren publicerade ett argt offentligt brev. Nu är förvåningen stort att han trots den behandlingen kommer tillbaka. Vad som är intressant med beslutet att lämna Miami och flytta tillbaka till Cleveland, är just frågan om hem och om det är grönare på andra sidan staketet eller ej?

LeBron flyttar helt enkelt hem. Han bodde och levde i Miami, men nu flyttar han hem. Han berättade idag att han lämnade Cleveland för att han var på en mission för att vinna en titel, men säger att det nu är dags att försöka vinna en titel för Ohio och hans stad. Ohio är hans hem, hans fru är hans flickvän från high school ,han vill att hans barn skall växa upp där och helt plötsligt är mannen som i princip jagades ut från Ohio för fyra år sedan, välkommen tillbaka som en hjälte, en som trots allt i hjärtat är en sann Ohio man och som nu vill ge tillbaka till staden och staten som gav honom chansen att lyckas. Det har minst sagt gått bra för sonen från Ohio, i fjol tjänade han nästan $60 miljoner, och nu är det äntligen dags att likt Dorothy komma hem, tillbaka till Cleveland. Svenskens tankar i mig vaknar till liv, eller utlandssvensken, som man numera kallas i Sverige, men det är en annan historia…There is no place like home…

Fler inlägg om:
4 juli 2014
Det historielösa samhället

July 4th och det historielösa samhället

Idag är det en ovanligt intensiv dag här i New York då det faktiskt är 4th of July, nationaldagen, alltså USAs självständighetsdag, som ägde rum 1776 då de 13 brittiska kolonierna förklarade sig självständiga från kung George III och Storbritannien. Kolonierna hade utvecklats under den brittiska tronen sedan 1607. Det fanns ytterligare 22 mindre kolonier som indirekt styrdes av en guvernör tillsatt av den brittiske kungen.

Den amerikanska revolutionen kan sägas vara ett frihetskrig mot kungligt styre i en allmänt republikansk era baserat på upplysningens principer, som satte sin prägel på många länder under 1700-talet. Inte minst i Sverige för den delen efter Karl XII död 1718, då den så kallade Frihetstiden inleddes. Vad gäller de 13 kolonierna och självständighetsförklaringen den 4 juli 1776 var dokumentet signerat av många för oss kända män som Benjamin Franklin, Thomas Jefferson och John Adams för att nämna några. Självständigheten erkändes omedelbart av Storbritanniens ärkefiende Frankrike, samt av Spanien och Holland.

Krig följde efter självständighetsförklaringen. Kungen skickade militära styrkor till kolonierna för att försöka krossa de amerikanska rebellerna. Kolonisternas armé, ledd av George Washington, försökte undvika öppen strid och förde istället gerillakrig. Civilbefolkningen var kluven, en del stödde rebellerna, andra stödde britterna. Den brittiska armén var så överlägsen att rebellerna var nära att förlora flera gånger. Även om det inte är populärt att hävda detta i dagens USA, kan man hävda att det som avgjorde kriget till rebellernas fördel var att Frankrike gick med i kriget redan 1778, senare följde även Spanien och Nederländerna. Med fransk militärstyrka på sin sida kunde rebellerna nu besegra britterna i regelrätta fältslag. Detta krig kom sedermera att få förödande konsekvenser för den franska ekonomin, vilket var en bidragande anledning till den franska revolutionen.

Den brittiska armén besegrades i flera avgörande slag och 1783 erkände Storbritannien slutligen koloniernas självständighet. Sex år senare, 1789, bildades den nya staten USA. Konstitutionen var baserad på Montesquieus maktdelningslära, där kongressen hade lagstiftande makt, domstolen dömde och presidenten hade den exekutiva verkställande makten. Rent internationellt kan man väl säga att de senare revolutionerna i Polen, Nederländerna och Frankrike var alla delvis inspirerade av USA. Man kan nog också hävda att de spanska kolonierna i Amerika började sträva efter självständighet från Spanien som ett resultat, något som lyckades efter 1810. Den har också påverkat andra revolutioner och anti-kolonialism fram till våra dagar. Vi har numera en president som har en direkt uttalad politik vad gäller kolonialism och ofta är på rebellernas sida mot de förtryckande kolonialmakterna eller de styrande. Har vi en revolutionär som president? Obama far var från Kenya, som var en brittisk koloni fram till 1963. Detta är dock en helt annan historia.

Vad som kan anses vara självklar historiekunskap är för många amerikaner en gåta. Det visar sig att många yngre amerikaner inte har en susning om varför 4th of July firas. Det är en farlig värld och det är med oro jag bevittnar det amerikanska historielösa samhället. De flesta har väldigt lite kunskap om det mesta, om det handlar om historia, geografi, kultur, litteratur och listan kan försätta. Jag gör vad jag kan för att utbilda, hjälpa och förklara för de som jag träffar och umgås med, men ibland känns det som en droppe i det amerikanska havet. Kusligt. Happy 4th!!!

28 juni 2014
Hundar i New York

Att vara hund på Manhattan

Varje morgon går jag tidigt på morgonskvisten till en liten så kallad deli, efter ordet delikatess, för att köpa dagens tidningar. Journal, Times, Post. Delin är så pass smal och trång att man i princip måste gå på tvären för att ta sig fram och om det är fler än tre personer därinne, är det mer eller mindre kalabalik. Då jag lärt mig knepen här på Manhattan under årens lopp brukar jag ta tidningarna och helt enkelt kasta sedlarna genom delin så att de hamnar vid den indiske ägarens lilla trånga område. Thanks Mister Boss skriker han varje morgon och dagen kan således inledas.

Ibland går jag dit på kvällarna också om jag behöver ytterligare en tidning eller ett magasin eller någonting i godisvägen. Om det under morgonen kan sägas vara kalabalik artat, är det under kvällen helt kaos. Det är ibland 15-20 personer i det garderobsliknande utrymmet och det känns som en scen från Calcutta och man får i princip slå sig fram. Det värsta är dock inte människorna utan vad som gör det stressigt och farligt är djuren. Ägarens katter håller sig i bakgrunden och reagerar endast om de råkar se en mus, vilket händer då och då. Själv har jag förvisso endast sett en enda mus därinne under årens lopp. Vad som är mer utmanande är hundarna. Stora och små hundar trängs med människorna i en salig röra.

För ett par veckor sedan blev jag utjagad från delin av en ursinnig äldre kvinna utan tänder, som skrek att jag hade trampat en av hennes fyra hundar på svansen. Lite drama sätter onekligen fart på tillvaron ibland, men det kändes lite absurt att jagas av en tandlös gumma och fyra hundar genom Manhattans gator. Jag är ganska snabb och lyckades fly. Ett par dagar senare kom jag på morgonen för att köpa dagens tidningar och till min förvåning såg jag ett stort anslag på dörren. No doggs. Insåg att det måste betyda No dogs. Undrade om det hade med händelsen med mig att göra, men som vanligt var delin full och jag kasta sedlarna genom luften, hörde ett glatt Thanks Mister Boss och lät dagen rulla på.

Den svenska skuldkänslan började dock göra sig gällande under dagens lopp och jag undrade om det var mitt fel att Manhattans hundar nu blivit portade från delin. Jag hade kanske trampat på hundens svans trots allt. Om delin hade varit lite större, om kvinnan varit lite lugnare, om hunden varit lite mindre, om hunden inte hade haft en svans. Alla hundar har väl svans, eller? Började gå omkring och stirra på hundar och under eftermiddagen satt jag och läste om hundar på jobbet och efter ett tag gav jag upp och lämnade kontoret. Lika bra. Tog mig till central park för att kontrollera om hundar har svansar eller ej. Spenderade timmar med att stirra på svansar och efter ett tag insåg jag att hundsvansar är ett fascinerade område mest med tanke på att varje svans är unik, vissa är korta, viss långa, vissa hänger, vissa sticker upp i luften, vissa rör på sig, vissa är stilla. Dessutom kommunicerar hundarna med svansarna och under kvällen försökte jag lista ut vad de egentligen försökte säga. Inte helt enkelt. Blev vad det led helt yr och insåg att jag inte ätit på hela dagen. Kunde dock inte sluta tänka på hundar och googlade matställen där även hundar är välkomna. Hittade ett ställe på östra sidan som passande nog hette The Barking Dog. Tog mig dit och spenderade kvällen där. Somnade vad det led efter att ha sett filmen Marley and me och fascinerades över att de inte kunde få bukt med hundens beteende. Sällan skådad rebellisk hund.

Det finns tydligen runt 300000 hundar på Manhattan och de sätter verkligen sin prägel på staden. Hade faktiskt inte funderat på det innan jag blev jagad av den tandlösa hundtanten och delins hundförbud, men det finns hundar vart man än tittar. Kanske borde jag köpa en hund? Växte upp med en hund, en west highland white terrier som hette Milou och var en självklar och ofta dominerande medlem av familjen, med säregna vanor som leverpastej smörgås till frukost, upp och ner vänt sovande, enorm lathet och på många sätt och vis en diva med lyxbehov. Han skulle nog passat in här på Manhattan faktiskt. Hundar har det nog bra här. Det finns parker överallt, inte bara central park och riverside park, men även en rad andra parker runt hela Manhattan. Dessutom finns otaliga så kallade dog walkers, vilket innebär att någon kommer och gå ut med hunden, oftast med 5-6 andra hundar i släptåg. Det finns dessutom hur många dagisplatser som helst för hundar, vilket innebär att man kan lämna hunden där och hämta hunden när man vill. Så man behöver inte göra så mycket och kan fortfarande resa omkring. Man kan tydligen checka in hunden som bagage på flyg och om den är tillräckligt liten kan man enkelt ta med sig hunden på planet som handbagage. Undra om man behöver två säten? Serverar de hundmat? Om hunden slingrar sig lös på planet och springer runt, får man jaga hunden även om lamporna indikerar att man måste vara sittande? Kan man ta hunden till toaletten om det nu skulle vara nödvändigt eller är det bara för människor? Frågorna är så pass många att det blir helt överväldigande.

Då jag spenderar minst 50 nätter om året på hotell, kan man ta hunden med sig? Har inte sett så många hundar på de hotellen jag brukar bo på. Det bästa vore nog att lämna hunden i New York. Helt klart är det mycket att fundera på när det gäller hundar, det känns mer komplicerat än att planera inför ett barns födelse. New York har helt klart fått en ny dimension för mig och jag känner en ny respekt för de fyrbenta Manhattanborna.

Mitt liv har helt enkelt förändrats sedan jakten från delin. Häromdagen tog jag tag i situationen. Time to man up. Gick till delin extra tidigt, redan vid 5am och det var då bara en annan typ därinne plus ägaren så klart. Why so early, skrek ägaren. Han skriker av någon anledning alltid. Jag ville inte gå in på några detaljer, men jag lutade mig fram och skrek tillbaka att jag kommer ta bort No doggs skylten. Han såg frågande på mig då jag gick ut från delin, tog bort No doggs anslaget från dörren och kom tillbaka. Is OK? skrek jag och den lille ägaren skrek No problem Mister Boss. Jag köpte mina tidningar, slängde No doggs skylten i soporna och det kändes som en sten lyft från mitt hjärta. Ingen vet någonting, men jag är en hjälte. Kände mig som en ny människa. Tog en lång promenad och nickade tyst till varje hund jag mötte som om jag ville meddela att jag är på din sida. Gick till delin igen på kvällen och det var totalt kaotiskt med folk och hundar. Det kändes tryggt. Middag väldigt sent på mitt nya stamställe The Barking Dog. Jag kände mig starkare, längre, manligare. En hjälte för Manhattans hundar. Kunde inte sova och vandrade istället genom Manhattans gator. Jo, det finns faktiskt nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man…

Fler inlägg om:
20 juni 2014
Hans Backe

Fotboll och USA

Det har väl sagts tillräckligt om relationen mellan fotboll och USA och hur det är en komplicerad ekvation i många fall, men det finns nog utrymme att säga lite till. Det är ju en relativt ny sport här, men en sport som har vuxit mycket under de senaste 25 åren. Här i New York pratar en del gamlingar fortfarande om de gamla goda dagarna med New York Cosmos med superstars som Pelé och Beckenbauer, men klubben varade endast från början av 70-talet fram tills 1985. Ligan lades helt enkelt ned då. Det var nog i själva verket mer show på amerikanskt manér än en riktig liga.

Då USA inte långt därefter faktiskt skulle arrangera VM under sommaren 1994, krävde Fifa att USA skulle ha en liga och MLS, Major League Soccer, grundades. Första säsongen följde under 1996 med 10 klubbar och nästa år kommer ligan ha 20 klubbar, däribland givetvis New York Red Bulls. Därtill kommer den nya klubben New York City FC, som ägs av the Yankees och Manchester City. Kan tyckas var en högst märkligt kombination, men de skall tydligen spela på Yankee stadium fram tills de kan skaffa sig en egen arena like den som the Red Bulls ha ute i New Jersey. Det kommer med andra ord finnas utrymme för klassiska derbyn här i New York. Vet inte riktigt vilket lag jag nu skall hålla på, det var ju enklare då det bara fanns ett lag, som dessutom under tre år relativt nyligen tränades av den lysande svenske coachen Hans Backe. Det gick bra för the Red Bulls, men de lyckades aldrig vinna ligan, så efter tre år som coach förnyades inte kontraktet för Backe.

Det finns numera ett stort intresse för fotboll i USA och det är viktigt att fortsätta bygga ut ligan. Miami håller på att sondera terrängen för ett nytt lag och David Beckham är involverad, vilket hjälper får ligan att få mer uppmärksamhet. För att vara ett land med kapitalism som bas har dock fotboll en märklig lönepolitik. Man har nämligen ett väldigt lågt lönetak för alla i laget, 20 spelare räknas mot the cap, vilket i princip gör att den högsta lönen för en spelare är $387,500. Detta blev givetvis ett problem då just Beckham skulle skriva på för LA Galaxy under 2007. Nu tjänade han förvisso mest pengar genom sponsorer och produkter och helt plötsligt kom en publik på runt 60000 mot de normalt några tusen. Reglerna fick skrivas om. Beckham fick en lön på 6.5 miljoner dollar per år och sedan dess är lagen tillåtna att ha en spelare som inte räknas in i the cap och kan tjäna vad som helst. Red Bulls Henry tjänar tydligen 5 miljoner dollar.

Lönen är dock ett problem för att bygga ut en liga i ett land där det mesta handlar om just pengar. Den genomsnittliga lönen i baseboll, som dessutom har fler spelare, som oftast står och stirrar eller knappast rör på sig likt brännboll, är hela 3.4 miljoner dollar. De är minst sagt överbetalade. Detta kommer förr eller senare ändras inom fotbollsligan tror jag, och det är en dessutom förutsättning för att få hit bra internationella spelare.

På gräsrotsnivå är det en enorm sport här i USA, såväl för flickor och pojkar. Det finns hur många ligor som helst, själv var jag verksam inom Manhattan Soccer Club under några år, och håller numera på som coach för de lite mindre krävande Westside Soccer League. Jag måste säga att det är väldigt välorganiserat och intresset bland ungdomarna är stort. De flesta ha sina europeiska favoritlag och hänger med i vad som händer inom fotboll rent internationellt och är givetvis intresserade av VM. Bland de lite äldre amerikanerna, som saknar den sanna fotbollskulturen är dock intresset ganska svalt. Var under veckan i Boston och försökte diskutera VM under arbetsdagarna, men det gick inte så bra. Antingen var de helt ovetande och förvirrade, eller var de alltför stressade att hinna fundera på fotboll. Sommaren här är verkligen ingen sommar i god svensk tradition. Jag känner inte en enda så kallad riktig amerikan som tar en vettig lång avkopplande semester. På sätt och vis är det absurt och jag blir helt enkelt förbannad. Själv siktar jag in mig på en veckas ledighet i augusti, men faktum är att inte ens en vecka är helt enkelt att få klart. Kanske är jag bara i fel bransch, jag vet inte, men helt klart är att det känns som om någonting är fel, men det är väl svensken i mig som vaknar till liv under juni månad.

USA har inlett VM på ett lysande sätt och det skall bli väldigt spännande att följa utvecklingen under de kommande veckorna. Faktum är att de har ett starkt lag, en bra coach och definitivt ha en god chans att komma till antingen kvartsfinalen eller semifinalen. I det långa loppet kan laget säkert bli ännu bättre och så småningom även vara med i gulddiskussionerna. Demografin har dessutom förändrats här i USA, allt fler kommer från länder där fotboll är sporten nummer ett, alla länderna söder om USA i princip, och sporten har dessutom kommersialiserats mer under de gångna åren. Nästa steg vore möjligheter till betydligt högre löner för spelarna och fler spelare helt utan lönetak. Vad som är mest intressant är dock entusiasmen bland de unga i USA. VM är verkligen en stor grej och det verkar vara allt de pratar om. Det bådar såtillvida gott för fotboll här i USA då sporten sakta men säkert byggs upp med nya unga spelare och en ny hängiven publik.

Själv ser jag fram emot de sista veckorna av VM och att från ett amerikanskt perspektiv njuta av detta fantastiska evenemang. Kanske USA till och med kan vinna? Nu tror ju förvisso inte ens deras coach det, men som någon sade under OS 1980…do you believe in miracles?

Fler inlägg om: , ,