ad
31 augusti 2011
Barbro Ehnbom

Samtal med företagsledaren Fred Hassan

Hade under veckan en lång konversation i Stockholm med företagsledaren Fred Hassan, tidigare VD för läkemedelsföretaget Pharmacia under slutet av 90-talet fram tills Pfizers förvärv av bolaget under sommaren 2002. En ackvisition på runt 60 miljarder dollar, som skulle visa sig ödesdiger för Pharmacia och många av de anställda. Det var en period av förändringar och konsolideringar bland de alltmer globalt inriktade läkemedelsföretagen. Fred Hassan lämnade Sverige under 2002 och arbetade efter åren på Pharmacia på Schering-Plough fram tills det företagets sammanslagning med Merck i slutet av 2009.

Fred Hassan är numera rådgivare på private equity firman Warburg Pincus, där han specialiserar sig på investeringar inom den globala hälsovårdsbranschen. Warburg Pincus har runt 15 miljarder dollar investerade inom den branschen och just läkemedelsinvesteringarna har under de senaste åren vuxit kraftigt. Fred Hassan är samtidigt styrelseordförande på Bausch + Lomb, ett amerikanskt företag fokuserat på ögonprodukter, huvudsakligen kontaktlinser och läkemedelsprodukter för ögonvård. Några känner kanske igen Bausch + Lomb som ursprungsägaren av Ray Ban solglasögonen, samt som företaget som introducerade de mjuka kontaktlinserna.  

Fred Hassan är minst sagt en upptagen man och alltid på språng. Vi har båda haft nöjet att deltaga på den mycket  välarrangerade och givande Swedish-American Life Science Summit 2011 konferensen i Stockholm www.salss.com. Konferensen har precis avslutats, solen skiner behagligt i ett vackert Stockholm och vi sätter oss ner för en kopp kaffe och för att prata om konferensen, läkemedelsindustrin och livet.

Fred berättar att det faktiskt är första gången sedan 2002 som han är tillbaka i Sverige. Han ser plötsligt lite eftertänksam ut, tankarna försvinner helt klart tillbaka till de gångna åren i Sverige. Han tycker det är ett fantastiskt vackert, rent land och att det känns skönt med mer utrymme och lugnare tempo. Han berättar att han fortfarande har många goda svenska vänner och väldigt positiva minnen från sina år i Sverige.

Berätta gärna mer om vad du minns bäst från tiden på Pharmacia?

Fred Hassan: Det var minst sagt en turbulent tid då jag anlände i Sverige under 1997. En rad sammanslagningar var redan avslutade och nya var i antågande. Den positiva företagskulturen inom Pharmacia kom förvisso att prägla mycket inom den nya Pharmacia & Upjohn koncernen rent lokalt här i Sverige, men det blev som bekant likafullt prövande år. Kulturerna var väldigt annorlunda och det ledde till en rad komplikationer, inte minst mycket beroende på ägandestrukturen. Allting skulle delas lika mellan de bolagen enligt en 50/50 metod och det blev svårt att fatta produktiva beslut och i princip omöjligt att komma fram till en gemensam strategi för exekution. Företagsstyrelsen bestod exempelvis av 20 personer, 10 representanter från varje bolag, och de två lägren kunde sällan komma överens. Fusionen kom att präglas av många problem och har som du säkert känner till blivit ett exempel på svårigheter med bolagsfusioner. Var definitivt utmanande. Det bör vara en stark majoritetsägare med mandat och beslutsmakt i en fusion, annars blir det väldigt besvärligt att genomföra förändringar. Dessutom fanns en rad isolerade nischer inom bolaget, som opererade alltför självständigt, och det saknades en gemensam holistisk vision och modell för det globala företaget.

 

Hur ser du på dig själv som företagsledare?

Fred Hassan: Jag försöker vara en god lyssnare och försöker vara fokuserad på globala lösningar och på exekution av en klart definierad strategi. Innovation ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag tror att nyfikenhet och intresse för innovation är nyckeln till framgång som företagsledare. Inom läkemedelsbranschen gäller det verkligen att kombinera en väl uttalad affärsplan med innovativt tänkande, nya produkter och att sedan kunna kommunicera effektivt såväl internt som externt. Då det handlar om att växa företagsverksamheten och lönsamheten handlar det dels om att ständigt satsa på utvecklingen av nya produkter, dels att kunna distribuera och marknadsföra produkterna till konsumenterna.  I dagens alltmer komplexa värld, gäller det att ha en väldefinierad global affärsmodell.  

 

Skulle du kunna utveckla vad du ser som en väldefinierad global affärsmodell.

Fred Hassan: Jag försöker undvika att se den globala marknaden som USA, Europa och Japan, utan försöker istället se världen baserat på individuella landbaserade marknader. Varje landsorganisation skall vara väl medveten om företagets strategi. Sedan gäller det ha en stark landschef i varje land, som arbetar mot de strategiska målen. Jag är väldigt fokuserad på en välutvecklad global strategi och samtidigt på de enskiljda ländernas resultat och verksamhet. Vissa marknader som Kina, Indien och Brasilien har vuxit enormt, men det har faktiskt även många andra länder. Vad som i grund och botten fortfarande driver mig och dagligen inspirerar mig är nyfikenheten runt nya lösningar, produkter och nya ideer inom hälsovårdsbranschen . Det förblir otroligt intressant, spännande och givande att försöka finna lösningar och botemedel för människor runt hela världen. Den globala affärsmodellen kan väl sägas vara baserad på den filosofin.  

 

Hur kommer det sig att du kom till Swedish-American Life Science Summit 2011 konferensen?

Fred Hassan: Konferensen arrangeras i år för sjunde året i rad och har blivit ett allt viktigare forum för life science och läkemedelsbraschen. Barbro Ehnbom har gjort ett fantastiskt arbete och hennes konferens har vuxit kraftigt i omfattning och betydelse under de senaste åren och blivit en viktig mötesplats för forskare, investerare, företagsledare och institutioner. Dessutom har konferensen blivit alltmer globalt inriktad och det kändes viktigt för mig att komma till Stockholm för att deltaga i år. I egenskap av styrelseordförande för Bausch + Lomb var jag dessutom väldigt positiv till delen av konferensen som fokuserades på oftalmologi, alltså kunskap om ögats och synsinnets struktur och funktion, undersökningsmetoder, diagnoser och behandlingar för högkvalitativ modern ögonsjukvård.

 

Var det någon annan del av konferensen som intresserade dig speciellt?

Fred Hassan: Överhuvudtaget var jag väldigt imponerad av hela programmet. Tyckte det var lysande. Jag tyckte i och för sig att panel diskussionen om cancer var speciellt fascinerande. Dr William Haseltine ledde samtalet om cancer under titeln Conquering Cancer Through the Convergence of Science & Engineering på ett väldigt intressant vis. Diskussionen var på en mycket hög nivå med professorer från Europa och USA samt företagsledare inom cancerområdet. Just cancerforskningen har gjort enorma framsteg under de senaste åren och jag ser med spänning fram emot att följa debatten och läkemedelsutvecklingen inom cancerområdet framöver.

 

Hur ser du på din nya roll inom private equity firman Warburg Pincus?

Fred Hassan: Det är en mycket spännande roll där jag försöker hitta globala investeringsobjekt inom läkemedelsindustrin. Det är väldigt givande och stimulerande. Jag måste konstant följa med inom den senaste utvecklingen. Rent generellt kan man väl säga att den bästa investeringen för Warburg Pincus är då vi som placerare och företagsledningen kommer överens om en gemensam strategi och vision för företaget. Det är då man finner både harmoni och synergi och det leder också ofta till goda resultat. Som du vet har jag många års erfarenhet av rent operationell företagsverksamhet och det hjälper verkligen då vi analyserar potentiella investeringsobjekt. Jag är också väldigt fokuserad på innovationfaktorn och på företagens affärsmodell. De framgångsrika länderna inom organisationen måste vara modeller för andra länder och det krävs en gedigen global strategi.

 

Hur ser du på framtiden för läkemedelsbranschen och Sverige?

Fred Hassan: Sverige har helt klart en mycket avancerad modell vad gäller företagskultur och den akademiska modellen för forskning och produktutveckling. Läkemedelsverket som ansvarar för godkännanden och
kontroll av läkemedel är dessutom en positiv statlig myndighet, där beslut inte baseras på politik, utan på fakta och tillgänglig information. Debatten i Sverige handlar dessutom mycket om framtida behov, innovation, livsstil och hälsosamt levene. Jag tror att det innovativa svenska klimatet ses som ett föredöme globalt. Vården kommer framöver fokuseras mer och mer på förebyggande sjukdomar. Det handlar om att att ingripa tidigare i sjukdomsprocessen. Jag tror att det kommer att bli allt vanligare med personaliserad diagnos och målinriktade behandlingar. Jag tror på många nya spännande lösningar framöver och jag tror att Sverige kommer vara ett föregångsland även i framtiden.

Kaffet är uppdrucket och samtalet börjar gå mot sitt slut. Helt klart är att Fred Hassan är mycket nöjd över att åter vara i Sverige och att ha deltagit på Swedish-American Life Science Summit 2011. Han är också väldigt entusiastisk om sina roller inom Warburg Pincus och Bausch + Lomb. En intensiv och mycket trevlig man, som helt klart tycker om att diskutera frågeställningar runt globalisering, strategi, innovationer, visioner och hur saker och ting kan förändras och förbättras genom ifrågasättande och en ständig nyfikenhet. Själv ser jag redan fram emot konferensen nästa sommar och hoppas givetvis att Fred Hassan då kommer tillbaka till Stockholm.  

11 september 2014
9/11

9/11 igen

Som det sig bör är det en bra ide att ta en tyst minut av eftertänksamhet idag och fundera på den där septemberdagen för 13 år sedan. Dagen har etsat sig fast in i minnet för många då det i princip handlande om live terrorism, som ju kunde följas på TV då det skedde. För de som var på plats och kunde följa dramat är det fortfarande svårt att få grepp om vad som egentligen skedde, att plan körde in i de magnifika Twin Towers, folk som hoppade ut från de brinnande tornen, som sedermera överraskande nog kollapsade, utan att lämna några kroppar eller spår av de runt 3000 döda.

Jag tänker ibland på en brandmans ansiktsuttryck då han stack ut huvudet genom brandbilens nedrullade fönster, blickandes upp mot de brinnande tornen. Han verkade inse vidden av den fasa som skulle möta honom inom kort. Folk flydde från scenen, men inte polismän, brandmän och många andra för den delen. De tog istället trapporna upp för att om möjligt försöka rädda någon. Då ingen trodde att tornen helt enkelt bara skulle falla ihop som korthus, hade räddningsledningen dessutom satt upp sitt högkvarter i lobbyn i ett av tornen. Många gjorde sitt bästa, många dog som en följd.

De flesta som dog gick till jobbet denna vanliga tisdagsmorgon, vissa hade frukostmöte i den populära resturangen Windows on the World på 106 eller 107 våningen. Själv hade jag en lunch på ett av mina favoritställen Tall Ships Bar & Grill i WTC den 10 september, första arbetsdagen efter en bra semester i Cape Cod. Vandrade tillbaka till mitt kontor några kvarter norr om tornen, där jag för övrigt hade jobbat fram tills mars 2001, och blickade upp. Det var en sådan klarblå dag som bara finns ibland i september här i New York. Det blev en sista blick på två unika fantastiska byggnader.

Tyvärr har den globala terrorismen inte försvunnit trots ansträngningar från många civiliserade nationer. I år sammanfaller 9/11 med Obamas tal igår kväll om USAs strategi för att om möjligt besegra det senaste globala hotet från terroristorganisationen ISIS genom militära insatser i Syrien och Irak. Talet är ett resultat av att runt 70% av de amerikanska väljare är för militära amerikanska åtgärder och ökat tryck på den amerikanska presidenten efter två amerikanska journalister halshuggits av ISIS under de senaste veckorna. De amerikanska insatserna kan verka bättre sent än aldrig, men i grund och botten är det väldigt sent att återigen ge sig in i leken. Den amerikanska reträtten under Obama från Irak och från the War on Terror har helt enkelt resulterat att USA nu måste ge sig in i kampen mot terror igen.

Obamas oförmåga att bygga allianser och få andra med sig, såväl i USA och internationellt, kan bli ett potentiellt problem i kampen, då det kommer krävas internationella insatser, helst med andra muslimiska länder involverade. Tänker då närmast på Saudi Arabien, Egypten, Jordanien och UAE. Det är en röra just nu som kommer kräva mycket från de inblandade och det dessutom kommer kräva amerikanskt ledarskap och inte minst resurser. Att ha en ledare som Obama under rådande omständighet är skrämmande för många. Hans brist på väl genomtänka planer och svaga ledarskap gör att det kommer krävas stora insatser från alla involverade, dels för att försöka stödja presideten, dels för att få andra länder involverade för att gemensamt leda kampen mot ISIS och mot den globala terrorismen. Det är helt enkelt dags att omgruppera och inleda en andra fas av the War on Terror.

Mitt i detta planerande om hur man skall bemöta organsationer vars mål är att mörda och förstöra, är det samtidigt viktigt att finna tid och utrymme att fundera på 9/11, att komma ihåg att det finns godhet och ondska och att det är en kamp mellan dessa. Det verkar väldigt svart och vitt, men då man ser ett flygplan flyga in i en byggnad eller en person halshuggas, är det väl helt enkelt så att det är onda gärningar av onda människor, som måste besegras.

Tankarna går idag ut till speciellt till alla barn som aldrig fick en chans att lära känna sina föräldrar. Här i New York kallas de The Children of 9/11. Många band har skapats mellan dessa barn. Jag känner ett par och är imponerad av deras styrka och deras öppenhet att diskutera saknaden. Kampen mot förespråkarna och utövarna av ondska och terror måste fortsätta. Det handlar fundamentalt om ett val mellan rätt och fel, mellan godhet och ondska. Som många säger i dag här i New York ”We will never forget”…

Fler inlägg om:
4 september 2014
Nick Bollettieri

Samtal med tennislegenden Nick Bollettieri

Ibland har det sina fördelar att bo i New York, inte minst då det gäller arbetsmöjligheter, men även då det handlar om att träffa intressanta och spännande människor. Efter alla åren här kan listan av intressant människor göras ganska lång vid det här laget.
Förra veckan hade jag ett samtal som för mig personligen hamnar mycket högt på min lista av möten. Nummer ett lär väl fortfarande vara Gorbatjov. Tennis har alltid varit min favoritsport och jag har i princip spelat hela mitt liv och till och med varit coach under vissa tider. Nu är jag absolut ingen toppspelare och då jag spelade en match förra veckan mot en 12-åring förlorade jag det första setet 6-4. Kanske det var hettan, kanske det är åldern, kanske gick jag upp för tidigt den dagen, kanske gick jag och lade mig för sent, kanske jag inte borde sprungit dagen före matchen, kanske åt jag något olämpligt? Eller var det bara så att han var bättre. Frågorna fortsätter komma, men det är helt enkelt nödvändigt att få revansch så fort som möjligt.

Fördelen med New York är att det väldigt enkelt att spela tennis. Under vintrarna kan man boka en fast tid på flertalet platser även om det svider i plånboken. På sommaren är det dock såväl enkelt och billigt. I Central Park ligger 26 välskötta grusbanor runt 96 gatan, mitt i parken, och man kan antingen reservera en bana för $15 eller bara sitta där och vänta tills man få en bana. Man måste vara medlem och det kostar $200 för säsongen för vuxna och $10 för barn.

Då jag nyligen var där hade tennislegenden Nick Bollettieri en tennisklinik för ungdomar och han stannade kvar inom anläggningen efteråt. Detta sammanföll med att jag spelade klart på min bana. Hur det än blev hamnade Nick B. och jag bredvid varandra på den lilla läktaren i huset som blickar ut över tennisbanorna. En liten väderbiten man, extremt solbränd, och med ett stort varmt leende. Pratade lite tennis, lite Sverige, Borg så klart och om hans projekt att försöka få tennis till en större mängd ungdomar i städer som New York. Han gav mig det allmänna rådet (jag brukar fråga om råd) att ”Take your time and always be positive”.

Vandrade hemåt fundersam. Är normalt sett otroligt otålig och dessutom inte alltid helt positiv om det inte går min väg. Gick till Barnes & Noble och fick där tag i en nyligen utgiven bok av Nick. Läste den och blev inte bara imponerad av hans arbete med tennisspelare som Andre Agassi, Jim Courier, Monica Seles, Serena och Venus Williams och Maria Sharapova och en väldigt lång rad av andra tennisspelare, som tränat med Nick på hans Tennis Academy nere i Florida. Många kom dit som barn och växte upp med Nick en extra fadernsgestalt. Faktiskt en helt otrolig karriär och ett fantastiskt liv, som ledde till att han blev del av invald till the International Tennis Hall of Fame under sommaren 2014. Om ni någonsin har vägarna förbi Newport, Rhode Island, denna spännande och vackra stad med alla de berömda palatsen, då måste ni också passa på att besöka deras tennismuseum. Man kan dessutom spela tennis på deras berömda gräsbanor.

Nicks bok, som förresten heter “Bollettieri: Changing the Game”, är högst intressant läsning med en rad detaljer om hans livsöden, som inleddes precis utanför New York City i Pelham med en större skara familjemedlemmar ursprungligen från Italien. Man kan väl säga att hans livs varit minst sagt färgstarkt, inte minst återspeglat i hans åtta fruar och sju barn. Tennis har dock varit den största kärleken verkar det som och hans passion för tennis genomsyrar boken och även vårt samtal.

Känner mig inspirerad av denna 83-årige man som pratar ödmjukt och lite långsammare än man skulle kunna tro, men som pratar med klarhet och passion. Läser Tennis Hall of Fame förklaring till hans inval till denna exklusiva klubb och finner dessa ord väl valda: “A soaring optimist with the clearest of convictions and an unwaveringly sunny disposition”…

Som ofta när man träffar berömda och framgångsrika personer blir frågan: ”Men vad f-n gör jag med mitt liv?”, men det är dags att lägga ångestfyllda tankar åt sidan och fundera på det mycket praktiska rådet som faktiskt kom från den livs levande Nick Bollettieri då vi satt där och småpratade om tennis och livet: ”Take your time and always be positive”.

Fler inlägg om: ,
30 augusti 2014
US banker

Det stora bankrånet

Man finner alltid banker på de flottaste adresserna, med de största pampigaste lokalerna och det är ju allmänt känt att om man vill tjäna ordentlig med pengar, är en bank en passande arbetsplats, vare sig det är inom trading eller investment banking. Dessutom allt mer inom kapitalförvaltning, eller wealth management som det kallas här. Den finansiella krisen orsakades enligt de flesta genom bankernas bristande omdöme, girighet och utsugning av kunderna. Det kan diskuteras då bankernas mål är tjäna så mycket pengar som möjligt inom rådande regelverk och finansiella system, men det är väl i princip alla vinstdrivande företags mål.

Med Lehmans dramatiska undergång skakades markanden och bankerna om ordentligt och det har tagit många år och många statliga miljarder att få systemet på fötter igen. Därutöver har systemets regelverk och riskhantering förändrats med målet att skapa en mer stabil finansmarknad så att det som hände med Lehman och de andra bankerna inte kan hända igen. Bankerna har i den här processen sakta men säkert kommit på rätt köl igen och från ett vinstperspektiv tjänar de nu återigen otroligt mycket pengar.
Den amerikanska staten med justitieminister Holder i spetsen har varit väldigt aggressiva då det gäller att stämma bankerna för kriminella finansiella aktiviteter som enligt staten skapade krisen. Justitiedepartementet har i princip gått efter alla bankerna, de flesta anklagade för oegentligheter runt fastighetslån och produkter som MBS (mortgage backed securities), som paketerades och såldes som smör av bankerna. I grund och botten låg de mycket lösa reglerna runt lån, där i princip vem som helst kunde få ett banklån och finansiering med liten eller ingen hänsyn till om personen i fråga kunde betala tillbaka lånet. För detta belastas numera bankerna, men det var till mycket ett resultat av en radikal förändring och liberalisering av lånesystemet under Clinton, som uppmuntrade dessa typer av lån till många som egentligen inte alls borde beviljas lån.

Antagandet att fastighetspriserna skulle stiga i all oändlighet visade sig dessutom orimligt, och under krisen blev allt fler oförmögna att betala lånet och det hela slutade med att ett stort antal helt enkelt fick överge sina hem. Staten tillförde under krisen kapital till bankerna och det finansiella systemet med förhoppning om att därigenom få igång ekonomin igen. Strategin verkar ha lyckats och likviditeten på markanden har fått fart på ekonomin och även fått ordentlig fart på bankerna.
Under de senaste åren har staten stämt och hotat bankerna med påföljder då de anses skyliga till ohederligt förvarande och att lurat kunderna in i de finansiella situationerna. I och med att bankerna i princip skulle gå under om det belastades med kriminella domar, har samtliga fall i USA resulterat i förlikning mellan staten och bankerna, det vill säga att bankerna har betalt böter. Antalet förlikningar relaterade till den finansiella krisen har drabbat framför allt Bank of America med 19 förlikningar, 8 för JP Morgan Chase, 8 för Citigroup, 9 för Wells Fargo, 4 för Morgan Stanley och 2 för Goldman Sachs. Totalt har bankerna betalat den amerikanska staten runt 127 miljarder dollar i förlikning, högst bötersbelopp betalt av Bank of America med runt 75 miljarder dollar.

I grund och botten var systemet vansinnigt, då kunder uppmuntrades att ta höga lån, oftast så kallade subprime, vilket innebär att låntagarens kredit egentligen inte var kreditvärdigt för lånet, därav anses lånet sub. I samma fålla som junk. Då dessa lån sedan lades ihop och såldes av bankerna med AAA ratings skapades i princip en helt orimlig marknad som handlades som solida produkter, men som i realiteten var allt annat än stabila. De visade sig också vad det led vara värdelösa. Nu var ju alla medvetna om detta, credit rating agencies, bankerna, de statliga institutionerna, så det är lite märkligt att detta fortfarande diskuteras och att bankerna har gjort till syndabockar. Någon måste betala kalaset och det är bankerna och aktieägarna som nu får stå för notan. Som någon sa, ”banking in a time of cholera”. Nu drabbar det förvisso ingen fattig, med likafullt, och då detta kapitel är över, kan bankerna återigen få lite mer andrum. Precis som tidigare opererar de i det finansiella systemet som skapats. Kanske begås det misstag även nu? Vem vet? Det har definitivt blivit ett stabilare system genom striktare kapitalregler och även staten har insett att det måste finnas striktare regler för belåning och med associerade produkter. Bättre sent än aldrig. Under tiden får bankerna betala för de svunna tidernas slappa kreditregler. Vi måste kanske alla ha en syndabock, men i praktiken handlar det om det största bankrånet genom tiderna…

Fler inlägg om:
20 augusti 2014
Ferguson

Ferguson

Det är nog inte många som förrän den här veckan hade hört talas om Ferguson, en liten förort till St Louis i delstaten Missouri med 20000 invånare med runt 70% svarta, 30% vita. För 10 dagar sedan sköts en obeväpnad svart tonåring, den 18-årige Michael Brown, till döds av en vit polisman. Darren Wilson.

Incidenten ledde till våldsamma upplopp och vandalism, inte helt olikt tidigare rasbaserade upplopp i Newark och Los Angeles. Protesterna och väldsamheterna har intensifieras under de senaste dagarna och det är nu frågan om Wilson kommer åklagas för mord eller vållande till annans död. Justitieminister Holder kommer till Ferguson i dagarna, nationalgardet är inkallat för att upprätthålla ordningen och se till att rådande utegångsförbud under nätterna följs. Dessutom har staden har invaderats av massmedia.

Efter den uppmärksammade dödsskjutningen av Troyvon Martin i Florida ifjol, även där en obemannad svart man som sköts till döds, där sedermera mannen som sköt honom frikändes av en jury, har dramat i Ferguson tagit formen av en sällan skådad rasilska som legat och pyrt under en längre tid. Michael Brown har nu anklagats för rån, men i realiteten verkar det som om han var stoppad av polisen för att han korsade en gata illegalt, vilket ledde till en konfrontration med polisen, som i sin tur ledde till dödsskjutningen.

Man kan givetvis inte försvara en dödsskjutning av en obemannad person och det kommer med största sannolikhet leda till någon form av rättegång. Vad som i grund och botten är skrämmande att observera är det grundläggande våldet i samhället. Det är förvisso inte undra på att folk mördas och skjuts till döds dagligen då det finns fler än 300 miljoner vapen i privat ägo i USA. Polisens antar helt enkelt att personen som bemöts i en konfrontration är beväpnad och de tar därmed inga chanser, det skjuts först, och frågorna ställs därefter. Dessutom är situationen givetvis speciellt komplicerad, då det återigen handlar om en dödsskjutning av en ung svart man, dessutom av en vit polis.

Våldssamhället har fortsatt sin frammarsch i USA. Fängelserna är fulla och sedan 1980 då antalet fänglade var en halv miljon, är antalet fångar numera runt 2.3 miljoner. Av dessa är ungefär hälften svarta. Kostnaden ligger på runt 70 miljarder dollar årligen för fängelserna. Det finns hur många skrämmande exempel och vansinnig statistik som helst. Problemet är att problemen börjar redan i unga år, i familjen och i skolan. Runt 35% av svarta barn i skolans 7 till 12 årskurser har antingen varit avstängd från skolan eller helt enkelt fått lämna skolan. Då är det ju inte undra på att det är svårt att få en vettig utbildning och inte minst få ett bra jobb.

Jämfört med vita är arbetslösheten för svarta betydligt högre, skiljsmässorna vanligare, drogmissbruk vanligare och problemen försätter i en lång rad. Det verkar som om alla kanske inte ha samma chans i USA trots allt, som om ras fortfarande spelar en avgörande roll mellan de som har och de som inte har. Det är dock möjligt, faktiskt troligt, att incidenten i Ferguson inte kommer leda till några förändringar och inte heller några djupa tankar på att det faktiskt är någonting grundläggande fel i det amerikanska samhället.

Det spelar ingen roll vad som händer verkar det som, om det så är barn som skjuts till döds, dagliga mord i städer som Chicago, ökat drogmissbruk, fler hemlösa, då egentigen ingenting ställs på sin spets och leder till dramatiska förändringar. Att det inte blivit förändringar till vapenlagar efter morden på barnen i Sandy Hook är helt obegripligt.
Istället blir resultatet ofta en media cirkus med hjältar och drama på klassiskt amerikanskt Hollywood manér. Förhoppningsvis kan tragedin i Ferguson för en gångs skull leda till konkreta åtgärder och frågor om vart det här samhället är på väg. Det är dags att vända på våldsvägen och dessutom försöka få bukt på den inflammerade rasfrågan, som återigen river upp USA. Låtom oss hoppas att Ferguson kan bli starten på en ny era.

Fler inlägg om: ,
16 augusti 2014
QE3

QE eran är nästan över och festen är slut

Allt tyder på att QE3 går mot sitt slut och det verkar som om oktober eller november kan bli den sista månaden med pengainflöde från the Federal Central Bank. Då perioden av extrem lös monetär politik lider mot sitt slut, en period av så kallad quantitative easing, kan man fråga sig vilka konsekvenser slutet på QE3 kommer få. I teorin avbryts policyn då det anses att den amerikanska ekonomin kan stå på egna ben och att staten inte längre behöver stödja den. Det återstår att se, men ekonomin verkar fått fart under de senaste åren, arbetslösheten har sjunkit under en längre tid, marknaden har länge haft en positive utveckling, räntan är historiskt låg, inflationen låg och konsumtionsnivån är relativt hög. Därutöver redovisar många amerikanska företag, inte minst banker, hedgefonder och private equity bolag, rekordvinster och det har dessutom varit en god stabil period för många teknologiföretag och produktionsbolag. Så i princip verkar allting vara under kontroll och det är dags att lägga ned QE3.

Det kommer med andra ord bli en reduktion av likviditet på marknaden. Priserna har drivits upp under de senaste åren då det helt enkelt funnits mer pengar i omlopp, vilket har varit basen för markant förmögenhettillväxt för folk med tillgångar. Detta i kombination med en låg ränta har gjort att många finansiella institutioner och privatpersoner har haft och fortfarande har en strålande tid. Ökat pengautbud har dessutom devalverat den amerikanska dollar genom räntemekanismen. Lägre ränta minska efterfrågan på dollarn, vilket försvagar valutan. Detta har i in tur gynnat den amerikanska exportindustrin.

Då QE eran går mot sitt slut, kan man framför allt framhäva två effekter av den extremt lösa pengapolitiken:

1) De som framför allt gynnats har varit de med tillgångar. Det har skapat ännu större klyftor mellan de som har och de som inte har i USA, fast i mer extrem form. QE likviditeten i kombination med den låga räntan har skapat enorma förmögenheter och vinster för många och de rika har verkligen blivit rikare. Vissa kallar QE en regressiv finansiell omdistribution av hela den amerikanska ekonomin. Om man skulle använda resonemanget i skattetermer är alltså en regressiv skatt ett scenario där skatten minskar ju högre inkomsten är.

2) QE programmet har också i princip varit ett instrument för amerikansk protektionism och ökad amerikansk konkurrens genom devalvering. Det har givit amerikanska bolag en stor fördel på den globala markanden genom den lågt värderade dollarn.

Om the Fed fortsätter med fortsatta neddragningar av QE3, kommer obligationköpet vara nere till $15 billion per månad då the Fed har sitt möte i oktober och det lär vara slutet på QE eran. Kanske fortsätter det året ut, kanske inte? Den amerikanska ekonomin är i bättre skick än tidigare och borde klara sig utan statens stöd framöver. Då likviditeten reduceras kommer troligtvis ekonomin bromsas något, markanden stagnera och räntan gå upp. Det är också möjligt att arbetslösheten går upp något då konsumtionen lär reduceras då det är mindre pengar i omlopp. Det är också troligt att debatten kommer vara mer fokuserad på andra grundläggande bitar av ekonomin, som det enorma budgetunderskottet och hur man på sikt skall få bukt på skuldberget. Det har varit en minst sagt lukrativ period för många amerikaner, en pengafest utan like, men det är dags att inleda en mer balanserad och nyanserad period utan cheap money. Det är dags att ta ansvar igen, dags för den amerikanska ekonomin att leva utan tillväxthormoner och återigen finna sin plats under normala finansiella förhållanden. Det kommer onekligen bli väldigt intressant att följa den amerikanska ekonomin ta sina första stapplande post QE steg i slutet av 2014 eller i början av 2015.

Fler inlägg om: