ad
31 augusti 2011
Barbro Ehnbom

Samtal med företagsledaren Fred Hassan

Hade under veckan en lång konversation i Stockholm med företagsledaren Fred Hassan, tidigare VD för läkemedelsföretaget Pharmacia under slutet av 90-talet fram tills Pfizers förvärv av bolaget under sommaren 2002. En ackvisition på runt 60 miljarder dollar, som skulle visa sig ödesdiger för Pharmacia och många av de anställda. Det var en period av förändringar och konsolideringar bland de alltmer globalt inriktade läkemedelsföretagen. Fred Hassan lämnade Sverige under 2002 och arbetade efter åren på Pharmacia på Schering-Plough fram tills det företagets sammanslagning med Merck i slutet av 2009.

Fred Hassan är numera rådgivare på private equity firman Warburg Pincus, där han specialiserar sig på investeringar inom den globala hälsovårdsbranschen. Warburg Pincus har runt 15 miljarder dollar investerade inom den branschen och just läkemedelsinvesteringarna har under de senaste åren vuxit kraftigt. Fred Hassan är samtidigt styrelseordförande på Bausch + Lomb, ett amerikanskt företag fokuserat på ögonprodukter, huvudsakligen kontaktlinser och läkemedelsprodukter för ögonvård. Några känner kanske igen Bausch + Lomb som ursprungsägaren av Ray Ban solglasögonen, samt som företaget som introducerade de mjuka kontaktlinserna.  

Fred Hassan är minst sagt en upptagen man och alltid på språng. Vi har båda haft nöjet att deltaga på den mycket  välarrangerade och givande Swedish-American Life Science Summit 2011 konferensen i Stockholm www.salss.com. Konferensen har precis avslutats, solen skiner behagligt i ett vackert Stockholm och vi sätter oss ner för en kopp kaffe och för att prata om konferensen, läkemedelsindustrin och livet.

Fred berättar att det faktiskt är första gången sedan 2002 som han är tillbaka i Sverige. Han ser plötsligt lite eftertänksam ut, tankarna försvinner helt klart tillbaka till de gångna åren i Sverige. Han tycker det är ett fantastiskt vackert, rent land och att det känns skönt med mer utrymme och lugnare tempo. Han berättar att han fortfarande har många goda svenska vänner och väldigt positiva minnen från sina år i Sverige.

Berätta gärna mer om vad du minns bäst från tiden på Pharmacia?

Fred Hassan: Det var minst sagt en turbulent tid då jag anlände i Sverige under 1997. En rad sammanslagningar var redan avslutade och nya var i antågande. Den positiva företagskulturen inom Pharmacia kom förvisso att prägla mycket inom den nya Pharmacia & Upjohn koncernen rent lokalt här i Sverige, men det blev som bekant likafullt prövande år. Kulturerna var väldigt annorlunda och det ledde till en rad komplikationer, inte minst mycket beroende på ägandestrukturen. Allting skulle delas lika mellan de bolagen enligt en 50/50 metod och det blev svårt att fatta produktiva beslut och i princip omöjligt att komma fram till en gemensam strategi för exekution. Företagsstyrelsen bestod exempelvis av 20 personer, 10 representanter från varje bolag, och de två lägren kunde sällan komma överens. Fusionen kom att präglas av många problem och har som du säkert känner till blivit ett exempel på svårigheter med bolagsfusioner. Var definitivt utmanande. Det bör vara en stark majoritetsägare med mandat och beslutsmakt i en fusion, annars blir det väldigt besvärligt att genomföra förändringar. Dessutom fanns en rad isolerade nischer inom bolaget, som opererade alltför självständigt, och det saknades en gemensam holistisk vision och modell för det globala företaget.

 

Hur ser du på dig själv som företagsledare?

Fred Hassan: Jag försöker vara en god lyssnare och försöker vara fokuserad på globala lösningar och på exekution av en klart definierad strategi. Innovation ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag tror att nyfikenhet och intresse för innovation är nyckeln till framgång som företagsledare. Inom läkemedelsbranschen gäller det verkligen att kombinera en väl uttalad affärsplan med innovativt tänkande, nya produkter och att sedan kunna kommunicera effektivt såväl internt som externt. Då det handlar om att växa företagsverksamheten och lönsamheten handlar det dels om att ständigt satsa på utvecklingen av nya produkter, dels att kunna distribuera och marknadsföra produkterna till konsumenterna.  I dagens alltmer komplexa värld, gäller det att ha en väldefinierad global affärsmodell.  

 

Skulle du kunna utveckla vad du ser som en väldefinierad global affärsmodell.

Fred Hassan: Jag försöker undvika att se den globala marknaden som USA, Europa och Japan, utan försöker istället se världen baserat på individuella landbaserade marknader. Varje landsorganisation skall vara väl medveten om företagets strategi. Sedan gäller det ha en stark landschef i varje land, som arbetar mot de strategiska målen. Jag är väldigt fokuserad på en välutvecklad global strategi och samtidigt på de enskiljda ländernas resultat och verksamhet. Vissa marknader som Kina, Indien och Brasilien har vuxit enormt, men det har faktiskt även många andra länder. Vad som i grund och botten fortfarande driver mig och dagligen inspirerar mig är nyfikenheten runt nya lösningar, produkter och nya ideer inom hälsovårdsbranschen . Det förblir otroligt intressant, spännande och givande att försöka finna lösningar och botemedel för människor runt hela världen. Den globala affärsmodellen kan väl sägas vara baserad på den filosofin.  

 

Hur kommer det sig att du kom till Swedish-American Life Science Summit 2011 konferensen?

Fred Hassan: Konferensen arrangeras i år för sjunde året i rad och har blivit ett allt viktigare forum för life science och läkemedelsbraschen. Barbro Ehnbom har gjort ett fantastiskt arbete och hennes konferens har vuxit kraftigt i omfattning och betydelse under de senaste åren och blivit en viktig mötesplats för forskare, investerare, företagsledare och institutioner. Dessutom har konferensen blivit alltmer globalt inriktad och det kändes viktigt för mig att komma till Stockholm för att deltaga i år. I egenskap av styrelseordförande för Bausch + Lomb var jag dessutom väldigt positiv till delen av konferensen som fokuserades på oftalmologi, alltså kunskap om ögats och synsinnets struktur och funktion, undersökningsmetoder, diagnoser och behandlingar för högkvalitativ modern ögonsjukvård.

 

Var det någon annan del av konferensen som intresserade dig speciellt?

Fred Hassan: Överhuvudtaget var jag väldigt imponerad av hela programmet. Tyckte det var lysande. Jag tyckte i och för sig att panel diskussionen om cancer var speciellt fascinerande. Dr William Haseltine ledde samtalet om cancer under titeln Conquering Cancer Through the Convergence of Science & Engineering på ett väldigt intressant vis. Diskussionen var på en mycket hög nivå med professorer från Europa och USA samt företagsledare inom cancerområdet. Just cancerforskningen har gjort enorma framsteg under de senaste åren och jag ser med spänning fram emot att följa debatten och läkemedelsutvecklingen inom cancerområdet framöver.

 

Hur ser du på din nya roll inom private equity firman Warburg Pincus?

Fred Hassan: Det är en mycket spännande roll där jag försöker hitta globala investeringsobjekt inom läkemedelsindustrin. Det är väldigt givande och stimulerande. Jag måste konstant följa med inom den senaste utvecklingen. Rent generellt kan man väl säga att den bästa investeringen för Warburg Pincus är då vi som placerare och företagsledningen kommer överens om en gemensam strategi och vision för företaget. Det är då man finner både harmoni och synergi och det leder också ofta till goda resultat. Som du vet har jag många års erfarenhet av rent operationell företagsverksamhet och det hjälper verkligen då vi analyserar potentiella investeringsobjekt. Jag är också väldigt fokuserad på innovationfaktorn och på företagens affärsmodell. De framgångsrika länderna inom organisationen måste vara modeller för andra länder och det krävs en gedigen global strategi.

 

Hur ser du på framtiden för läkemedelsbranschen och Sverige?

Fred Hassan: Sverige har helt klart en mycket avancerad modell vad gäller företagskultur och den akademiska modellen för forskning och produktutveckling. Läkemedelsverket som ansvarar för godkännanden och
kontroll av läkemedel är dessutom en positiv statlig myndighet, där beslut inte baseras på politik, utan på fakta och tillgänglig information. Debatten i Sverige handlar dessutom mycket om framtida behov, innovation, livsstil och hälsosamt levene. Jag tror att det innovativa svenska klimatet ses som ett föredöme globalt. Vården kommer framöver fokuseras mer och mer på förebyggande sjukdomar. Det handlar om att att ingripa tidigare i sjukdomsprocessen. Jag tror att det kommer att bli allt vanligare med personaliserad diagnos och målinriktade behandlingar. Jag tror på många nya spännande lösningar framöver och jag tror att Sverige kommer vara ett föregångsland även i framtiden.

Kaffet är uppdrucket och samtalet börjar gå mot sitt slut. Helt klart är att Fred Hassan är mycket nöjd över att åter vara i Sverige och att ha deltagit på Swedish-American Life Science Summit 2011. Han är också väldigt entusiastisk om sina roller inom Warburg Pincus och Bausch + Lomb. En intensiv och mycket trevlig man, som helt klart tycker om att diskutera frågeställningar runt globalisering, strategi, innovationer, visioner och hur saker och ting kan förändras och förbättras genom ifrågasättande och en ständig nyfikenhet. Själv ser jag redan fram emot konferensen nästa sommar och hoppas givetvis att Fred Hassan då kommer tillbaka till Stockholm.  

1 oktober 2014

Cheerleading

Det finns mycket att skriva om som vanligt här I New York, inte minst vad gäller markanden och en allt starkare dollarn, som sätter sina spår internationellt och även här i USA. Den nya känslan är att den amerikanska ekonomin är på rätt väg och att den går mot ljusare tider. Det återspeglas i den lägre arbetslösheten, ökade investeringar och även en högre kreditkonsumtion, vilket är en indikation att den amerikanska befolkningen återigen tror på framtiden.

Detta trots oron i Europa, men då skall man komma ihåg att det för det mesta är en ganska negativ bild av den europeiska ekonomin här, och inte minst situationen i Hong Kong. Det var väl bara en fråga om tid innan den kinesiska diktaturens käftar skulle ge sig på demokratin i Hong Kong. Brutna löften är väl inget nytt för ledarna i Kina, så det kommer med största sannolikhet bara bli värre. USA har ingen direct reaktion, då den ekonomiska relationen med Kina är alltför viktig för att mana till demokrati, fria val, mänskliga rättigheter och friheter.

Förr eller senare lär det väl komma en reaktion från USA, men med tanke på det rådande beroendeförhållandet på Kina, är detta en känslig fråga. Hösten i New York är den bästa tiden på året, staden kommer till liv, kulturlivet florerar, alla stadens invånare är tillbaka, deals äger rum, solen skiner, det är äntligen det riktiga New York som är vid liv och det är en fröjd att vara del av staden.

Varje arbetsplats är som om the World Cup ägde rum, folk jobbar hårdare och längre, allting är helt enkelt mer intensivt på ett kul och engagerande sätt. Så i the city that never sleeps handlar det om att hänga med i svängarna. Jag har under den senaste tiden engagerat mig i arbetet runt ökad mångfald och bättre balans mellan könen på arbetsplatsen. En utmanade uppgift då kvinnor representarar under 10% av de översta skikten executives och det fortfarande råder svårigheter för personal inom kategorien mångfald att ta sig fram i karriären.

Mitt i detta viktiga arbete är det faktiskt inte helt enkelt att få ordning och reda på alla ekvationerna, framför allt inte vad gäller frågan om fler kvinnliga executives. Kandidaterna är få, kanske det beror på färre kvinnor och därmed möjligheter, att många redan sållats ut, att de föredrar att ha mindre ansvar och därmed, i det här fallet, mindre resande. Hur som helst är målet att öka antalet och andelen kvinnor. USA är förvisso ett samhälle som inte direkt har en fullt artikulerad strategi för kombination av kvinnor och karriär, utan det känns som om många företag precis har inlett processen att försöka skapa en mer jämlik arbetsplats.

Det finns en helt del problem med detta, inte minst ledighet, semestrar, barnrelaterad ledighet och brist på flxibilitet. Det är inte enkelt att få ihop en vettig karriär med familjeliv och det är helt enkelt så att just kvinnorna har kommit i en svår sits då det gäller att få ihop den ekavationen. Oftast tjänar mannen mer och någon måste ta huvudansvaret för det finansiella, den andre huvudansvaret för familjen. I grund och botten är det amerikanska samhället dessutom fortfarande ett machosamhälle och det kan sägas vara work in progress för att få detta förändrat. Kanske en kvinnlig president skulle ändra på bilden? Kanske just fler kvinnor i högre positioner inom de större företagen skulle ändra på det?

Häromdagen då jag en sen kväll satt och arbetade på just ideer för att kunna ta några konkreta åtgärder på arbetsplatsen för att främja karriären för fler kvinnor, satt jag samtidigt och tittade på amerikansk fotboll. En sport med stora våldsamma män som tacklar varandra med målet att få en oval boll över en linje. Touchdown. Bland denna våldssport finns det inom varje lag en stor grupp unga halvnakna kvinnor som gör dansnummer och akrobatiska rörelser längst sidolinjerna, ofta snudd på pornografiskt. Det vore nog varje mans mardröm att hans dotter skulle bli en cheerleader. Det finns förvisso runt 400000 i USA och det anses dessutom en sport.

Om man är en cheerleader i college, får man ofta gratis studier om man är med inom fotbollsorganisationen. Det kan givetvis vara trevligt att titta på lättklädda kvinnor som ett avbrott under forbollsmatcherna, men på något vis är just den uttalade sexismen och machosismen i det hela bestörtande. Det ger dock en bild av det amerikanska samhället och synen på kvinnans roll. Nu har det inletts en debatt även inom detta området och faktum är att numera finns det 6 fotbollslag som inte har några cheerleaders, däribland the New York Giants.

Helt klart är att det ger en i princip förnedrande kvinnosyn, som inleds redan i highschool, där de snygga sexiga flickorna får vara med som cheerleaders och sedan följer detta upp genom systemet via college till professionella sporter. Bilden skapas hos barn och lever vidare därefter. En god start på färden mot ett mer jämställt samhälle skulle vara att förbjuda cheerleading. De kan dansa om de vill, men vore det inte bättre om det istället spelar någonting själva utan att i princip vika ut för de amerikanska männen.

Företagen kan göra sin andel och påverka genom att inte länge sponsra cheerleading lagen och då allting här handlar om pengar, skulle det med största sannolikhet inte finnas kvar vid sidolinjerna så länge till. Ett steg i taget, det är en lång vandring i det amerikanska jämlikhetssnåret, men det vore likafullt ett positivt steg i rätt riktning.

28 september 2014
EU

USA och Ryssland

I New York har det varit en rörig vecka med tanke på FN årliga statschefsmöten. Det är inte klart vad som kommer resultera från möten och tal, men dialog och kommunikation är alltid nyttigt. Det har för den delen egentligen inte varit speciellt uppmärksammat här i New York, förutom Emma Watsons tal om kvinnorättsfrågor, och just trafikkaoset på östra sidan Manhattan. Veckans favorittema har annars varit den sista matchen för Derek Jeter, som lämnar the Yankees efter 20 år som deras mest populäre spelare.

USA har inlett bombningar i Irak och Syrien och det får givetvis viss uppmärksamhet, men det verkar som om hösten har inletts med fokusering på arbete efter en lång sommar och därmed en återgång till lite mer seriös verksamhet.
Inom den utrikespolitiska komplicerade realiteten lär problemen i mellanöstern fortsätta och det kommer bli komplicerat att finna en diplomatisk lösning, så det är rimligt att förutspå att ökade militära insatser kommer bli nödvändiga framöver. Dessa har förvisso inletts, men de kommer med största sannolikhet eskalera framöver.

Ett annat överhängande dimlemma är den ryska frågan. Vad skall göras med Ryssland? Här i USA har helt klart retoriken blivit mer anti-rysk, dels hos politiker, dels i pressen. Utveckligen har gått via Krimhalvön, som med största sannolikhet kommer förbli rysk, till östra Ukraina och vidare till ett globalt komplicerat politiskt spel, som sakta men säkert blivit ett nytt slags kallt krig, i stunden framför allt ett ekonomiskt krig.

De sanktioner som USA har inlett mot Ryssland kommer inte direkt få större effekter på den amerikanska ekonomin, då handel mellan länderna är förhållandevis liten. Däremot har USA fått med sig EU i detta farliga politiska spel och de flesta EU länderna har djupa ekonomiska band med Ryssland. Det gäller givetvis inom energisektorn, men även rent generellt vad gäller handel och investeringar. Det kom i dagarna ut nya dystra siffror om den ryska ekonomin, som stagnerat, och rubeln har fallit till en rekordlåg nivå. Ryssland å sin sida försöker komma på nya återgärder för att om möjligt motverkar sanktionerna och dessutom sikta in sig på amerikanska företag som är verksamma i Ryssland. Den senaste idén i kalla krigets tecken har fokuserats på media och teknologiföretag. Utländskt ägande i Ryssland begränsas och teknologiföretags aktiviteter i Ryssland skall underordnas de ryska myndigheterna då de anses utgöra en säkerhetspolitisk risk. Summa summarum har det ekonomiska kriget intensifieras och det kan endast leda till ökade spänningar mellan väst och öst och dessutom till ekonomiska problem i Ryssland och även inom EU.

Det är ett farligt spel, inte minst med tanke på att USA driver en hård och aggressiv linje, utan att egentligen själva ha mycket på spel, då den amerikanska ekonomin inte direkt påverkas. Däremot har EU mycket att förlora. Man kan fråga sig hur detta skall sluta egentligen? Vad gäller östra Ukraina verkar det som om ledarna i Kiev är villiga att gå med på större autonomi och att ge den rysktalande delen av Ukraina en chans att ha närmare förbindelser med Ryssland. USA har funderingar på att knyta Ukraina närmare till NATO, ett förslag som verkar smått vansinnigt med tanke på det labila politiska läget. Ett närmande mellan EU och Ukraina kommer med största sannoliket resultera i att Ukraina splittras i två delar. EU har dessutom stora problem att arbeta med det enorm korrumperade Ukraina och kommer med närmare samarbete ha nya stora problem att lösa.

Finns det då någon lämplig lösning på detta dilemma, som äventyrar Europas säkerhetspolitiska situation och som har allvarliga ekonomiska konsekvenser för såväl Ryssland som Europa? USA har inte hanterat politiken gentemot Ryssland på ett vidare smidigt sätt under de gångna åren. Putin är förvisso inte helt enkelt att ha att göra med, men realiteten är att samarbetet mellan de två stormakterna totalt brutit samman och det krävs närmare samarbete för att försöka reda ut situationen. Vidare sanktioner och aggressivitet kommer troligen inte ha positiva konsekvenser och det krävs nya positiva diplomatiska försök för att undvika mer komplicerade och potentiellt ödesdigna resultat. USA borde därför inbjuda Ryssland till dialog för att om möjligt komma närmare lösningar på problemen i Ukraina. EU har blivit en bricka i spelet mellan USA och Ryssland. EU kommer endast förlora mer och mer ju längre konflikten fortgår. Problemen är stora, Putin envis och aggressiv, men USA har länge ignorerat Ryssland och har nu inlett en mycket riskabel väg, som är alltför antagonistisk och som snarare är en återvändsgränd med möjliga nya konflikter, såväl ekonomiska som politiska.

Det är dags att istället försöka finna en diplomatisk lösning på krisen och försöka finna en väg med politiska lösningar. USA bör därför tona ner den aggressiva tonen och istället försöka lösa situationen genom dialog med Ryssland, vilket skulle gynna EU, Ukraina och Ryssland och skapa ett stabilare Europa.

Fler inlägg om: , ,
19 september 2014

Debatt om hustru- och barnmisshandel i USA

Hela världen kan stå i lågor, men detta kan inte få den amerikanska fotbollssäsongen ur balans. Återigen är den amerikanska favoritsporten nummer ett på allas läppar och säsongen har inletts med hög energi. Själv har jag noterat att lagen har spelat två av de 16 omgångarna, men faktiskt inte så mycket mer än det. Vet förvisso att Giants har förlorat sina inledningsmatcher och att Jets ligger på 1-1, men det är bara för att kunna visa att även jag vet vad som händer och sker här i New York.

Fotboll är en våldsam sport med våldsamma män och det framstår ibland som en sport med blodtörstiga gladiatorer. Det har vid sidan av fotbollen visat sig att spelare från NFL blivit arresterade runt 700 gånger sedan år 2000. Våldsamma män som sagt, från rån, slagsmål, misshandel till mord. Pengarna i sporten är dessutom groteska, de flesta tjänar miljoner, ägarna och TV bolagen tjänar miljarder. Vad som dock verkligen skakat om sporten under de senaste veckorna är en otäck video från i februari i år. Video visar NFL-stjärnan Ray Rice misshandla sin dåvarande fästmö i en hiss på ett hotell i Atlantic City. Han slår helt enkelt ned henne så hon tappar medvetandet. Rice slapp en formell rättegång och NFL:s disciplinära kommitté nöjde sig med att stänga av Rice i två matcher för misshandeln. Rice förhördes av NFL-kommissionären Roger Goodell, som troligtvis gärna vill ha kvar sitt jobb med tanke på att han tjänade dryga $44 miljoner i fjol. Rice tjänar runt $15 miljoner per år.

Den enda anledningen till att den här incidenten från en hotellhiss i februari nu blossat upp är att sajten TMZ Sports publicerat övervakningsvideon från misshandeln. Man ser paret gå in i en hiss och hur Ray Rice slår sin fästmö mer eller mindre medvetslös innan han släpar en livlös kropp ut ur hissen. En bild säger mer än tusen ord. Det är helt sanslöst hur överfallet kunde resultera i en avstängning på två matcher och inget mer. Efter ett par dagar med filmen på alla TV stationer och på internet meddelar fotbollslaget Baltimore Ravens att man sparkar Ray Rice med omedelbar verkan samtidigt som NFL stänger av honom på obestämd framtid.

I samma veva arresteras fotbollsspelaren Adrian Peterson för barnmisshandel då han slagit sin 4-årige son blodig. Laget har stängt av Peterson tills vidare.

De senaste veckornas misshandelsfall har öppnat dörrarna för en diskussion man sällan skådar här i USA. Det handlar om misshandel av kvinnor och barn, de som inte kan försvara sig, de oskyldiga, som tvingas leva i skräck för sina våldsamma män. Det handlar givetvis inte bara om brutala fotbollsspelare, men även om misshandel, eller snarare domestic violence i största sannolikhet. Det är ofta en komplicerad ekvation. I fallet med Rice gifte sig Rice och hans nedslagna fästmö en dryg månad efter hissincidenten. Vad tänkte hon? Då det handlar om barn går beteendet ofta från en generation till en annan. Som en ond cirkel. Det finns så många exempel som är skrämmande att det inte ens är värt att skriva om dem. Det krävs konkreta krafttag, det borde vara helt klart att Rice beteende är kriminellt, bevis finns på kamera, han slog helt enkelt en annan person medvetslös.

Hans fästmö som en månad senare bestämde sig för att gifta sig med honom. Vad tänkte hon? Trodde hon att han kommer förbättra sig, är det pengarna som förblindar, man undrar om han slår henne ofta, kanske lever hon i konstant skräck, varför stannar hon kvar hos honom? Frågorna är många, men hur kommer det sig att en sådan situation accepteras av samhället? Själv blev jag förvånad och bestört av hur många som kom till fotbollsmatcherna efter det inträffade klädda i Rices och Petersons tröjor, jerseys, för att därigenom visa sitt stöd. Är de därmed för hustrumisshandel och barnmisshandel? Tycker de att det är accepterat beteende? Eller vad vill de visa? Kanske de tycker att misshandel är en sjukdom och att man skall tycka synd om dem. Jag tror förvisso att dessa kriminella förövare behöver hjälp, men det är väl också så att de faktiskt är kriminella element i samhället, vars agerande är brottliga handlingar och att de skall stå till svars i en domstol. Det hjälper inte att stänga av dem en match eller två, de kan helt enkelt inte spela i NHL längre. Det måste bli klart att spelare inte kan bryta mot de lagar som gäller för andra bara för att de är högt betalda fotbollsspelare. I en sport där allting handlar om pengar har nu till och med sponsorerna klagat på reglerna, spelarna och ligan. Det kan väl inte vara tillåtit att slå sina familjemedlemmar, sin fru, sina barn? Att leva med en sådan man måste vara helvetet på jorden.

Det är positivt att det börjat diskuteras här i USA, bättre sent än aldrig, men det är också viktigt att sätta klara regler och inte tillåta spelare som misshandlar kvinnor och barn att spela vidare i NFL. Punkt slut. Det är dags att städa upp ligan från slöddret och att ta krafttag genom att ställa dessa personer inför rätta i civila domstolar. Någon måste slutligen stå på de svagas och utsattas sida. Titta på hissvideon igen och fundera på hur det kommer sig att mannen blev avstängd ett par matcher, kvinnan tog beslutet att gifta sig med mannen i fråga. Ett försvarslöst barn skriker i bakgrunden och skriker för alla de oskyldiga som inte förstår varför mannen eller pappan inte kan sluta slå. Fotbollssäsongen har helt klart överskuggats av denna fråga, som i grund och botten är betydligt viktigare än att vinna Super Bowl. Förhoppningsvis kommer debatten fortsätta även framöver och fler och fler av de utsatta vågar öppna upp och prata om deras lidande och hur det känns att ständigt leva i skräck. Dags att vakna upp!

11 september 2014
9/11

9/11 igen

Som det sig bör är det en bra ide att ta en tyst minut av eftertänksamhet idag och fundera på den där septemberdagen för 13 år sedan. Dagen har etsat sig fast in i minnet för många då det i princip handlande om live terrorism, som ju kunde följas på TV då det skedde. För de som var på plats och kunde följa dramat är det fortfarande svårt att få grepp om vad som egentligen skedde, att plan körde in i de magnifika Twin Towers, folk som hoppade ut från de brinnande tornen, som sedermera överraskande nog kollapsade, utan att lämna några kroppar eller spår av de runt 3000 döda.

Jag tänker ibland på en brandmans ansiktsuttryck då han stack ut huvudet genom brandbilens nedrullade fönster, blickandes upp mot de brinnande tornen. Han verkade inse vidden av den fasa som skulle möta honom inom kort. Folk flydde från scenen, men inte polismän, brandmän och många andra för den delen. De tog istället trapporna upp för att om möjligt försöka rädda någon. Då ingen trodde att tornen helt enkelt bara skulle falla ihop som korthus, hade räddningsledningen dessutom satt upp sitt högkvarter i lobbyn i ett av tornen. Många gjorde sitt bästa, många dog som en följd.

De flesta som dog gick till jobbet denna vanliga tisdagsmorgon, vissa hade frukostmöte i den populära resturangen Windows on the World på 106 eller 107 våningen. Själv hade jag en lunch på ett av mina favoritställen Tall Ships Bar & Grill i WTC den 10 september, första arbetsdagen efter en bra semester i Cape Cod. Vandrade tillbaka till mitt kontor några kvarter norr om tornen, där jag för övrigt hade jobbat fram tills mars 2001, och blickade upp. Det var en sådan klarblå dag som bara finns ibland i september här i New York. Det blev en sista blick på två unika fantastiska byggnader.

Tyvärr har den globala terrorismen inte försvunnit trots ansträngningar från många civiliserade nationer. I år sammanfaller 9/11 med Obamas tal igår kväll om USAs strategi för att om möjligt besegra det senaste globala hotet från terroristorganisationen ISIS genom militära insatser i Syrien och Irak. Talet är ett resultat av att runt 70% av de amerikanska väljare är för militära amerikanska åtgärder och ökat tryck på den amerikanska presidenten efter två amerikanska journalister halshuggits av ISIS under de senaste veckorna. De amerikanska insatserna kan verka bättre sent än aldrig, men i grund och botten är det väldigt sent att återigen ge sig in i leken. Den amerikanska reträtten under Obama från Irak och från the War on Terror har helt enkelt resulterat att USA nu måste ge sig in i kampen mot terror igen.

Obamas oförmåga att bygga allianser och få andra med sig, såväl i USA och internationellt, kan bli ett potentiellt problem i kampen, då det kommer krävas internationella insatser, helst med andra muslimiska länder involverade. Tänker då närmast på Saudi Arabien, Egypten, Jordanien och UAE. Det är en röra just nu som kommer kräva mycket från de inblandade och det dessutom kommer kräva amerikanskt ledarskap och inte minst resurser. Att ha en ledare som Obama under rådande omständighet är skrämmande för många. Hans brist på väl genomtänka planer och svaga ledarskap gör att det kommer krävas stora insatser från alla involverade, dels för att försöka stödja presideten, dels för att få andra länder involverade för att gemensamt leda kampen mot ISIS och mot den globala terrorismen. Det är helt enkelt dags att omgruppera och inleda en andra fas av the War on Terror.

Mitt i detta planerande om hur man skall bemöta organsationer vars mål är att mörda och förstöra, är det samtidigt viktigt att finna tid och utrymme att fundera på 9/11, att komma ihåg att det finns godhet och ondska och att det är en kamp mellan dessa. Det verkar väldigt svart och vitt, men då man ser ett flygplan flyga in i en byggnad eller en person halshuggas, är det väl helt enkelt så att det är onda gärningar av onda människor, som måste besegras.

Tankarna går idag ut till speciellt till alla barn som aldrig fick en chans att lära känna sina föräldrar. Här i New York kallas de The Children of 9/11. Många band har skapats mellan dessa barn. Jag känner ett par och är imponerad av deras styrka och deras öppenhet att diskutera saknaden. Kampen mot förespråkarna och utövarna av ondska och terror måste fortsätta. Det handlar fundamentalt om ett val mellan rätt och fel, mellan godhet och ondska. Som många säger i dag här i New York ”We will never forget”…

Fler inlägg om:
4 september 2014
Nick Bollettieri

Samtal med tennislegenden Nick Bollettieri

Ibland har det sina fördelar att bo i New York, inte minst då det gäller arbetsmöjligheter, men även då det handlar om att träffa intressanta och spännande människor. Efter alla åren här kan listan av intressant människor göras ganska lång vid det här laget.
Förra veckan hade jag ett samtal som för mig personligen hamnar mycket högt på min lista av möten. Nummer ett lär väl fortfarande vara Gorbatjov. Tennis har alltid varit min favoritsport och jag har i princip spelat hela mitt liv och till och med varit coach under vissa tider. Nu är jag absolut ingen toppspelare och då jag spelade en match förra veckan mot en 12-åring förlorade jag det första setet 6-4. Kanske det var hettan, kanske det är åldern, kanske gick jag upp för tidigt den dagen, kanske gick jag och lade mig för sent, kanske jag inte borde sprungit dagen före matchen, kanske åt jag något olämpligt? Eller var det bara så att han var bättre. Frågorna fortsätter komma, men det är helt enkelt nödvändigt att få revansch så fort som möjligt.

Fördelen med New York är att det väldigt enkelt att spela tennis. Under vintrarna kan man boka en fast tid på flertalet platser även om det svider i plånboken. På sommaren är det dock såväl enkelt och billigt. I Central Park ligger 26 välskötta grusbanor runt 96 gatan, mitt i parken, och man kan antingen reservera en bana för $15 eller bara sitta där och vänta tills man få en bana. Man måste vara medlem och det kostar $200 för säsongen för vuxna och $10 för barn.

Då jag nyligen var där hade tennislegenden Nick Bollettieri en tennisklinik för ungdomar och han stannade kvar inom anläggningen efteråt. Detta sammanföll med att jag spelade klart på min bana. Hur det än blev hamnade Nick B. och jag bredvid varandra på den lilla läktaren i huset som blickar ut över tennisbanorna. En liten väderbiten man, extremt solbränd, och med ett stort varmt leende. Pratade lite tennis, lite Sverige, Borg så klart och om hans projekt att försöka få tennis till en större mängd ungdomar i städer som New York. Han gav mig det allmänna rådet (jag brukar fråga om råd) att ”Take your time and always be positive”.

Vandrade hemåt fundersam. Är normalt sett otroligt otålig och dessutom inte alltid helt positiv om det inte går min väg. Gick till Barnes & Noble och fick där tag i en nyligen utgiven bok av Nick. Läste den och blev inte bara imponerad av hans arbete med tennisspelare som Andre Agassi, Jim Courier, Monica Seles, Serena och Venus Williams och Maria Sharapova och en väldigt lång rad av andra tennisspelare, som tränat med Nick på hans Tennis Academy nere i Florida. Många kom dit som barn och växte upp med Nick en extra fadernsgestalt. Faktiskt en helt otrolig karriär och ett fantastiskt liv, som ledde till att han blev del av invald till the International Tennis Hall of Fame under sommaren 2014. Om ni någonsin har vägarna förbi Newport, Rhode Island, denna spännande och vackra stad med alla de berömda palatsen, då måste ni också passa på att besöka deras tennismuseum. Man kan dessutom spela tennis på deras berömda gräsbanor.

Nicks bok, som förresten heter “Bollettieri: Changing the Game”, är högst intressant läsning med en rad detaljer om hans livsöden, som inleddes precis utanför New York City i Pelham med en större skara familjemedlemmar ursprungligen från Italien. Man kan väl säga att hans livs varit minst sagt färgstarkt, inte minst återspeglat i hans åtta fruar och sju barn. Tennis har dock varit den största kärleken verkar det som och hans passion för tennis genomsyrar boken och även vårt samtal.

Känner mig inspirerad av denna 83-årige man som pratar ödmjukt och lite långsammare än man skulle kunna tro, men som pratar med klarhet och passion. Läser Tennis Hall of Fame förklaring till hans inval till denna exklusiva klubb och finner dessa ord väl valda: “A soaring optimist with the clearest of convictions and an unwaveringly sunny disposition”…

Som ofta när man träffar berömda och framgångsrika personer blir frågan: ”Men vad f-n gör jag med mitt liv?”, men det är dags att lägga ångestfyllda tankar åt sidan och fundera på det mycket praktiska rådet som faktiskt kom från den livs levande Nick Bollettieri då vi satt där och småpratade om tennis och livet: ”Take your time and always be positive”.

Fler inlägg om: ,