ad
31 augusti 2011
Barbro Ehnbom

Samtal med företagsledaren Fred Hassan

Hade under veckan en lång konversation i Stockholm med företagsledaren Fred Hassan, tidigare VD för läkemedelsföretaget Pharmacia under slutet av 90-talet fram tills Pfizers förvärv av bolaget under sommaren 2002. En ackvisition på runt 60 miljarder dollar, som skulle visa sig ödesdiger för Pharmacia och många av de anställda. Det var en period av förändringar och konsolideringar bland de alltmer globalt inriktade läkemedelsföretagen. Fred Hassan lämnade Sverige under 2002 och arbetade efter åren på Pharmacia på Schering-Plough fram tills det företagets sammanslagning med Merck i slutet av 2009.

Fred Hassan är numera rådgivare på private equity firman Warburg Pincus, där han specialiserar sig på investeringar inom den globala hälsovårdsbranschen. Warburg Pincus har runt 15 miljarder dollar investerade inom den branschen och just läkemedelsinvesteringarna har under de senaste åren vuxit kraftigt. Fred Hassan är samtidigt styrelseordförande på Bausch + Lomb, ett amerikanskt företag fokuserat på ögonprodukter, huvudsakligen kontaktlinser och läkemedelsprodukter för ögonvård. Några känner kanske igen Bausch + Lomb som ursprungsägaren av Ray Ban solglasögonen, samt som företaget som introducerade de mjuka kontaktlinserna.  

Fred Hassan är minst sagt en upptagen man och alltid på språng. Vi har båda haft nöjet att deltaga på den mycket  välarrangerade och givande Swedish-American Life Science Summit 2011 konferensen i Stockholm www.salss.com. Konferensen har precis avslutats, solen skiner behagligt i ett vackert Stockholm och vi sätter oss ner för en kopp kaffe och för att prata om konferensen, läkemedelsindustrin och livet.

Fred berättar att det faktiskt är första gången sedan 2002 som han är tillbaka i Sverige. Han ser plötsligt lite eftertänksam ut, tankarna försvinner helt klart tillbaka till de gångna åren i Sverige. Han tycker det är ett fantastiskt vackert, rent land och att det känns skönt med mer utrymme och lugnare tempo. Han berättar att han fortfarande har många goda svenska vänner och väldigt positiva minnen från sina år i Sverige.

Berätta gärna mer om vad du minns bäst från tiden på Pharmacia?

Fred Hassan: Det var minst sagt en turbulent tid då jag anlände i Sverige under 1997. En rad sammanslagningar var redan avslutade och nya var i antågande. Den positiva företagskulturen inom Pharmacia kom förvisso att prägla mycket inom den nya Pharmacia & Upjohn koncernen rent lokalt här i Sverige, men det blev som bekant likafullt prövande år. Kulturerna var väldigt annorlunda och det ledde till en rad komplikationer, inte minst mycket beroende på ägandestrukturen. Allting skulle delas lika mellan de bolagen enligt en 50/50 metod och det blev svårt att fatta produktiva beslut och i princip omöjligt att komma fram till en gemensam strategi för exekution. Företagsstyrelsen bestod exempelvis av 20 personer, 10 representanter från varje bolag, och de två lägren kunde sällan komma överens. Fusionen kom att präglas av många problem och har som du säkert känner till blivit ett exempel på svårigheter med bolagsfusioner. Var definitivt utmanande. Det bör vara en stark majoritetsägare med mandat och beslutsmakt i en fusion, annars blir det väldigt besvärligt att genomföra förändringar. Dessutom fanns en rad isolerade nischer inom bolaget, som opererade alltför självständigt, och det saknades en gemensam holistisk vision och modell för det globala företaget.

 

Hur ser du på dig själv som företagsledare?

Fred Hassan: Jag försöker vara en god lyssnare och försöker vara fokuserad på globala lösningar och på exekution av en klart definierad strategi. Innovation ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag tror att nyfikenhet och intresse för innovation är nyckeln till framgång som företagsledare. Inom läkemedelsbranschen gäller det verkligen att kombinera en väl uttalad affärsplan med innovativt tänkande, nya produkter och att sedan kunna kommunicera effektivt såväl internt som externt. Då det handlar om att växa företagsverksamheten och lönsamheten handlar det dels om att ständigt satsa på utvecklingen av nya produkter, dels att kunna distribuera och marknadsföra produkterna till konsumenterna.  I dagens alltmer komplexa värld, gäller det att ha en väldefinierad global affärsmodell.  

 

Skulle du kunna utveckla vad du ser som en väldefinierad global affärsmodell.

Fred Hassan: Jag försöker undvika att se den globala marknaden som USA, Europa och Japan, utan försöker istället se världen baserat på individuella landbaserade marknader. Varje landsorganisation skall vara väl medveten om företagets strategi. Sedan gäller det ha en stark landschef i varje land, som arbetar mot de strategiska målen. Jag är väldigt fokuserad på en välutvecklad global strategi och samtidigt på de enskiljda ländernas resultat och verksamhet. Vissa marknader som Kina, Indien och Brasilien har vuxit enormt, men det har faktiskt även många andra länder. Vad som i grund och botten fortfarande driver mig och dagligen inspirerar mig är nyfikenheten runt nya lösningar, produkter och nya ideer inom hälsovårdsbranschen . Det förblir otroligt intressant, spännande och givande att försöka finna lösningar och botemedel för människor runt hela världen. Den globala affärsmodellen kan väl sägas vara baserad på den filosofin.  

 

Hur kommer det sig att du kom till Swedish-American Life Science Summit 2011 konferensen?

Fred Hassan: Konferensen arrangeras i år för sjunde året i rad och har blivit ett allt viktigare forum för life science och läkemedelsbraschen. Barbro Ehnbom har gjort ett fantastiskt arbete och hennes konferens har vuxit kraftigt i omfattning och betydelse under de senaste åren och blivit en viktig mötesplats för forskare, investerare, företagsledare och institutioner. Dessutom har konferensen blivit alltmer globalt inriktad och det kändes viktigt för mig att komma till Stockholm för att deltaga i år. I egenskap av styrelseordförande för Bausch + Lomb var jag dessutom väldigt positiv till delen av konferensen som fokuserades på oftalmologi, alltså kunskap om ögats och synsinnets struktur och funktion, undersökningsmetoder, diagnoser och behandlingar för högkvalitativ modern ögonsjukvård.

 

Var det någon annan del av konferensen som intresserade dig speciellt?

Fred Hassan: Överhuvudtaget var jag väldigt imponerad av hela programmet. Tyckte det var lysande. Jag tyckte i och för sig att panel diskussionen om cancer var speciellt fascinerande. Dr William Haseltine ledde samtalet om cancer under titeln Conquering Cancer Through the Convergence of Science & Engineering på ett väldigt intressant vis. Diskussionen var på en mycket hög nivå med professorer från Europa och USA samt företagsledare inom cancerområdet. Just cancerforskningen har gjort enorma framsteg under de senaste åren och jag ser med spänning fram emot att följa debatten och läkemedelsutvecklingen inom cancerområdet framöver.

 

Hur ser du på din nya roll inom private equity firman Warburg Pincus?

Fred Hassan: Det är en mycket spännande roll där jag försöker hitta globala investeringsobjekt inom läkemedelsindustrin. Det är väldigt givande och stimulerande. Jag måste konstant följa med inom den senaste utvecklingen. Rent generellt kan man väl säga att den bästa investeringen för Warburg Pincus är då vi som placerare och företagsledningen kommer överens om en gemensam strategi och vision för företaget. Det är då man finner både harmoni och synergi och det leder också ofta till goda resultat. Som du vet har jag många års erfarenhet av rent operationell företagsverksamhet och det hjälper verkligen då vi analyserar potentiella investeringsobjekt. Jag är också väldigt fokuserad på innovationfaktorn och på företagens affärsmodell. De framgångsrika länderna inom organisationen måste vara modeller för andra länder och det krävs en gedigen global strategi.

 

Hur ser du på framtiden för läkemedelsbranschen och Sverige?

Fred Hassan: Sverige har helt klart en mycket avancerad modell vad gäller företagskultur och den akademiska modellen för forskning och produktutveckling. Läkemedelsverket som ansvarar för godkännanden och
kontroll av läkemedel är dessutom en positiv statlig myndighet, där beslut inte baseras på politik, utan på fakta och tillgänglig information. Debatten i Sverige handlar dessutom mycket om framtida behov, innovation, livsstil och hälsosamt levene. Jag tror att det innovativa svenska klimatet ses som ett föredöme globalt. Vården kommer framöver fokuseras mer och mer på förebyggande sjukdomar. Det handlar om att att ingripa tidigare i sjukdomsprocessen. Jag tror att det kommer att bli allt vanligare med personaliserad diagnos och målinriktade behandlingar. Jag tror på många nya spännande lösningar framöver och jag tror att Sverige kommer vara ett föregångsland även i framtiden.

Kaffet är uppdrucket och samtalet börjar gå mot sitt slut. Helt klart är att Fred Hassan är mycket nöjd över att åter vara i Sverige och att ha deltagit på Swedish-American Life Science Summit 2011. Han är också väldigt entusiastisk om sina roller inom Warburg Pincus och Bausch + Lomb. En intensiv och mycket trevlig man, som helt klart tycker om att diskutera frågeställningar runt globalisering, strategi, innovationer, visioner och hur saker och ting kan förändras och förbättras genom ifrågasättande och en ständig nyfikenhet. Själv ser jag redan fram emot konferensen nästa sommar och hoppas givetvis att Fred Hassan då kommer tillbaka till Stockholm.  

18 december 2014

En lugn jul?

Kan man få lugn och ro i New York under julen? Av någon anledning verkar det som om åren blir allt mer hektiska, tillvaron mer krävande, och lugnet kommer mer sporadiskt och inte längre så ofta. Kanske är det relaterat till åldern, kanske till fler besvärliga förpliktelser, dålig planering eller är det kanske så att det helt enkelt är svårare att få in en lugn stund?

Det kroniskt intensiva New York i kombination med ett ständigt flöde av emails, information, samtal och åtaganden kan lätt få lugnet att kännas fjärran. Gick till Svenska Kyrkan idag för att äta ett par av deras förträffliga svenska smörgåsar i kyrkans lilla kafé, men jag fick i princip slänga i mig delikatesserna då jag var på väg någonstans, men av någon anledning var försenad.

Hade funderingar på att skriva om Jeb Bush, som faktiskt är en mycket intressant framtida presidentkandidat, i mångt och mycket faktiskt inte lik fadern Bush I eller brodern Bush II, men på något vis kändes det aningen trist att sitta och fundera på Bush veckan innan jul. Tror att Bush tankarna ledde till någon form av ångest, som i sin tur ledde till tankar om utlandssvenskens dilemma, fallet Sverige och förde mig till Svenska Kyrkan. Nordkorea och Sony problematiken om den nya filmen ”The Interview” verkar som ett intressant tema, men dagen kom sedan att överskuggas av Kuba och USA och om det möjligen kan bli normaliserade relationer trots att Castro regimen sitter kvar med allt vad det innebär. Detta är ett omtvistat tema som är väldigt kontroversiellt här i USA och frågan är vad USA får ut av ett potentiellt närmande och dessutom vilka direkta följder detta kan få för befolkningen i Kuba. Detta verkar i läget oklart och känslorna är heta då det gäller normaliserade förhållande till Kuba utan vidare krav på demokratisering. Samtidigt faller rubeln och skapar en atmosfär av kris i Ryssland och med största sannolikhet en hel del oro i Europa också. Markanden i USA hade samtidigt den bästa dagen under 2014 och det verkade hända så mycket på en enda dag att hjärnan inte riktigt hann följa med. Flykten till kyrkan följde, men aktiviteterna lyckades detta till trots inte bromsas.

Jag har under de senaste dagarna varit i Washington DC, Paris, Bryssel, Venedig och givetvis New York, och allting framstår därför som ett töcken och den viktigaste frågan för mig efter allt farande verkar faktiskt vara om det kommer finnas julmust i Svenska Kyrkan nästa vecka på julafton. Jag brukar då ta mig dit för att få en dos svenskhet och dricka så många julmust som möjligt. Som Emil på auktion, fast han drack väl å andra sidan sockerdricka. Brukade under flera år stanna kvar på kyrkan för Kalle Anka och hans vänner som visas senare under julaftonen, men någon gång för runt 10 år sedan började det kännas märkligt att sitta och titta på detta. Kanske var det första dödsstöten för svensken och första steget mot kategorin förvirrad utlandssvensk. Kändes fel med Piff och Puff på något vis, men kanske är det dags att ge Kalle en ny chans. Jag antar att de riktiga svenskarna fortfarande titta på programmet?

Måste dessutom hinna köpa julklappar, även om jag normalt brukar rusa runt desperat i sista minuten och normalt alltid hinner med allting. Så ingen panik på den fronten. Den mentala processen att lägga 2014 på hyllan har sålunda inletts och det anses viktigt att summera det gångna året för att få perspektiv på tillvaron och därmed kunna planera nästa steg i livet och placera ribban lite högre inför nästa år; 2015. Den övergripande frågan är som alltid huruvida tillvaron är bra. Bara den tunga frågan kräver visst lugn och eftertänksamhet. Av den anledningen låter jag lugnet komma smygande successivt och då väl julen är här brukar även en viss ro och frid infinna sig. Summa summarum brukar slutsatsen bli att varje år är bra, att det finns en del att arbeta på och sedan brukar det nya året inledas med nya höga förhoppningar och mål. Varje år finns i princip samma saker på listan. Leva hälsosammare, ha kul, skriva en bok, resa mera, avsluta en relation eller inleda en relation eller en kombination av dessa, ägna mer tid åt viktiga saker, minimera tristess och meningslösa sysslor, men i grund och botten blir ett år sig ganska likt ett annat. Kanske det är dags för radikalisering av processen och målen? Vissa av mina vänner har flyttat, vissa har pensionerat sig, vissa har börjat på nya jobb som är fjärran från tidigare erfarenhetet, men för de flesta rullar väl tillvaron på, på gott och ont.

Helt klart är dock att vare sig man flyter omkring i Venedig, vandrar på Djurgården, äter sniglar i Paris eller spatserar i Washington DC, när jag väl kommer tillbaka till Manhattans hektiska gator känner jag mig äntligen hemma. Lugnet finns någonstans mitt i stressen, bland de oändliga kraven här och det gäller bara att finna det där speciella luftrummet av frid, som faktiskt finns här i storstaden. Staden som aldrig sover, där det alltid finns något intressant och givande att göra, där det i grund och botten handlar om att finna energin och att finna de rätta människorna, som gör att det helt enkelt inte finns någonting som slår att leva i New York City. Med detta i åtanke kommer friden och lugnet och då infinner sig sakteliga en tacksamhet och en ro. Bortom julmustens fröjd på julafton står några dagar i Los Angeles på programmet och därefter insikten att jag har förmånen att kunna åtnjuta ännu ett spännande år i denna livsbejakande stad. Sakta men säkert infinner sig friden och tillförsikten. Det kommer bli ännu ett dramatiskt och givande år. Radikalt annorlunda eller ej, det återstår att se, men New York är och förbliver möjligheternas stad och if you can make it here, you can make it anywhere…

14 december 2014

USA och tortyr

Efter min artikel förra veckan om amerikansk polisbrutalitet har det varit en ny vecka med debatt om våld i USA; denna gång genom den uppmärksammade rapporten om CIAs avancerade förhörstekniker av fångar, av många betecknade som tortyr. Det är förresten 30 år sedan FNs konvention mot tortyr, men tortyr används fortfarande i 141 länder i världen enligt Amnesty International.

Senatens underrättelsekommitté, med en majoritet demokrater, publicerade i tisdags en del av den stora rapporten om CIA:s brott, bland andra tortyr, under George W. Bushs presidenttid. Man skall också notera att samtliga republiker i kommittén avstod från arbetet och drog sig ur och istället publierade sin egna motrapport, som i princip helt hade en annan slutsats vad gäller CIA och deras arbete i kampen mot den globala terrorismen. CIA motsätter sig inte överraskande även starkt rapporten och har under veckan publicerat flertalet artiklar i USA större tidningar där de påpekar att CIA har arbetat metodiskt och enligt regelverket för att spara amerikanska liv globalt.

Arbetet med rapporten inleddes 2009 och originalrapporten uppgår till drygt 6000 sidor, men den har på grund av sekretess redigerats ned till ett sammanfattade dokument på 480 sidor. Den 29 september 2001 undertecknade George W. Bush ett memorandum som gav CIA fria händer att använda ”avancerade förhörstekniker”. I rapporten framgår att CIA regelmässigt ljög och mörkade för Vita huset och den amerikanska kongressen om förhörsmetodernas brutalitet. De anses betydligt brutalare än vad som anses acceptabelt från förhörsperspektiv.

Rapporten är inrikespolitiskt i linje med allt annat som görs i Washington DC. Det är en bitter kamp mellan republikanerna och demokraterna om allting och den här rapporten är skriven av demokrater och kritiskeras nu starkt av republiker. Det hade definitivt vara bättre om en rapport hade kunnat publiceras unisont och gemensamt av de kroniskt bråkande partierna, men de verkar ha gett upp då det gäller samarbete.
Å andra sidan är det väl bättre att rapporten publiceras och att det inleds en debatt om vad som är rätt och fel. Även om tortyr används regelbundet av en majoritet av världens länder är det viktigt att öppet ta ställning i denna fråga. Man kan förstå om det fanns en stark känsla av ilska och revansch i USA efter den 11 september 2001 och att man ville göra allt som kunde göras för att få information från terroristerna i Guantanamo Bay. Samtidigt är det viktigt att sätta regler för vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. Jag är inte förvånad att otillåtna metoder användes och troligtvis används då CIA till stora delar verkar sätta sina egna regler. USA beskriver sig dock som en demokratisk förebild i världen, något som inte är förenligt med informationen i rapporten.

Det handlar fundamentalt för västerländska länder om att vara efterföljansvärda exempel för andra stater, att kunna visa en moralisk modell, att ge människor i andra länder hopp om en bättre värld och framtid, där det är tillåtet att öppet yttra sina synpunkter, att fritt kunna kritisera, att kunna tillhöra vilken religion man önskar, och att känna sig säker. Rapporten om läget i USA går inte ihop med USA:s anspråk på att vara en demokratisk förebild.

Det är viktigt att se bortom den dysfunktionella politiska cirkusen i Washington DC och ifrågasätta vad faktiskt CIA håller på med. Arbetet med sanningen borde gå vidare i USA och även FBI och polisen bör systematiskt kartläggas. Visst är det ett brutalt samhälle med vapen i varje hörn, men då det gäller systemet handlar det om att sätta nya klara reglar och ett realistiskt ramverk för samhälle och de som inte följer regelverket ställs inför rätta.

USA har redan lyckats isolera sig internationellt och blir dessutom allt svagare i diplomatiska kretsar. Rent moralisk har nu USA ytterligare lyckats underminera sin ställning och det kommer krävas krafttag för att återvinna förtroendet från omvärlden. Om rapporten i grund och botten endast handlar om ett inrikespolitiskt utspel av demokraterna kommer det inte leda till någonting förutom en fortsatt partisk debatt. Det hade givetvis varit bättre om kommittén hade kunnat arbeta tillsammans för att gemensamt kunna publicera en rapport, men i dagens negativa klimat i Washington DC är det likafullt bättre att denna rapport publiceras. Vad som än resultatet blir rent konkret är det viktigt att förstå att USA måste försöka få bukt med sina enorma problem som polisstat och tortyrstat för att om möjligt återigen vinna en stark roll som en demokratisk öppen stat, som genom samarbete och en roll som förebild kan hjälpa andra länder i världen att söka en bättre framtid.

Säga vad man vill om den ständigt kontroversielle republikanen John McCain, men han stödde rapporten och är entydigt emot all form av tortyr. Han om någon borde veta efter drygt fem år av tortyr i Vietnam. Fortsättning följer på detta drama, men det verkar numera som om det konstant handlar om negativa rapporter från USA. Landet verkar vara på fel spår och mycket beror onekligen på den förpestade atmosfären inom den politiska eliten.

6 december 2014

Amerikansk polisbrutalitet

Det har varit en period av kontroversiella polisinsatser här i USA under de senaste månaderna. Ett uppmärksammat fall var dödsskjutningen av Michael Brown i Ferguson, en förort till St Loius i Missouri, och ett annat fall var Eric Garners död orsakat av polisens stryptag här i New York, på Staten Island.

I båda fallen dog svarta män, i båda fallen var polismännen som orsakade dödsfallen vita. Fallen gick till så kallade grand jurys, i princip åtalsbeslutjuryn, oftast runt 20 personer som fattar beslut huruvida fallet i fråga skall gå till domstol, i de här fallen om de ansvariga polismännen skall ställas inför rätta anklagade för brott. I Ferguson och i New York blev det inga åtal. Detta har lett till oroligheter och demonstrationer och ifrågasättande vad gäller de lagar som poliser åberopar då de agerar. Dessutom spelar ras som så ofta en roll i ekvationen.

Det är bedrövande att titta på mordet på Eric Garner på You Tube och det förefaller helt orimligt att koppla ett strypgrepp på en person och sedan inte släppa taget förrän personen i fråga faktiskt är död. Brottet var tydligen att Garner försökte sälja cigaretter illegalt på Staten Islands gator. Då han motsatte sig arrestering har polisen en så kallad zero tolerance policy och i fallet med den obeväpnade sexbarnspappan Eric Garner är det just det polisen menar gör polisens agerande acceptabelt.

Under veckan blockerade tusentals demonstranter gator i New York och många demonstrater skrek ”jag kan inte andas”. Det är samma ord som Garner upprepade medan polisen höll ner honom mot marken. I ett land med fler än 300 miljoner vapen i privat ägande har polisen en strategi att agera först, om det så handlar om att skjuta, och fråga sedan, då det i princip är underförstått att den som anses agera kriminellt och arresteras är beväpnad. Minsta motstånd möts därmed med våld. Nu är som bekant en majoritet av de som arresteras minoriteter, många svarta. Av alla svarta män i USA visar statistiken att en tredjedel kommer spendera tid i fängelse under sin livstid. Skrämmande statistik.

Debatten har inletts i Washington DC och det verkar som om det kommer bli en federal undersökning i Garners fall. Amerikansk polis får även kritik av ett FN-organ för våld och dödsskjutningar mot svarta. ”Kommittén är oroad över flera rapporter om polisbrutalitet och användande av överdrivet våld av brottsbekämpande myndigheter, särskild mot personer som tillhör en viss ras eller etnisk grupp”, skriver FN:s kommitté mot tortyr i Genève. Den kritiserade också ”rasprofilering av polisen och migrationskontor och ökande militarisering av polisaktiviteter”.
Nu är det förvisso så att det i grund och botten en fråga om hur det som anses som kriminella aktiviteter skall behandlas av polisen. I Ferguson verkar det som om Michael Brown attackerade polismannen som sköt honom, på Staten Island verkar det som om Eric Garner försökte sälja cigaretter svart och som sagt motsatte sig arrestering. Då tilltar polisen enligt regelverket våld och det är väl därför åtalsjuryn valde att inte åtala poliserna i fråga. Det är ett våldsamt samhälle där polisen agerar som de blivit instruerade och tränade. Det krävs därför nya strategier och metoder för polisen för att hantera de som bryter mot lagen och för de som arresteras.

Istället för att skjuta skarpt kan man använda elchockvapen, istället för att använda övervåld kan man lära polisen att använda begränsat våld. Vad gäller de som befinner sig på andra sidan av det tillåtna återstår utbildning, ekonomiska resurser, bättre möjligheter för samhällets utsatta och minoriteter och att skapa nya positiva möjligheter. Det är en komplicerad ekvation i detta våldsamma samhälle. Man kan tycka att folk borde lära sig, men faktum är att dagens nivå av mord i USA ligger på samma nivå som i slutet av 60-talet. Trenden ligger sålunda på en fortsatt hög nivå, men med en fortsatt debatt kanske det kan inledas en ny lugnare fas med färre mord och mindre polisbrutalitet här i USA. Som så många gånger tidigare leder det mesta till vissa debatter, men ingenting fundamentalt förändras.

Någonting är dock definitivt fel och det är nog dags att börja träna poliserna på ett annorlunda sätt. Situationen behöver inte alltid lösas med en vilda västern mentalitet.

28 november 2014
Stefan Löfven i New York

Stefan Löfven i New York

Jag hade förmånen att vara del av en trevlig och påkostad frukost med den nye svenske statsministern Stefan Löfven i Bloomberg Tower på Lexington Avenue här i New York i slutet av förra veckan. Denna moderna och fräscha 54 våningar höga byggnad är högkvarteret för Michael Bloombergs företag Bloomberg LP och en sann fröjd att spendera tid i. En rad kända ansikten bland New Yorks svenskar skymtades bland frukostbesökarna och det blev en ovanligt givande och intressant tillställning. Löfven intervjuades av Trish Regan på Bloomberg TV programmet Street Smart.

Man kan lugnt säga att det inte skrivs mycket om Sverige här i New York, men det är nog i alla fall allmänt känt att det har blivit regeringsbyte. Huruvida det är bekant att socialdemokraten Stefan Löfven är Sveriges nye statsminister är dock högst tveksamt. Löfven gav ett sympatiskt intryck och berättade inledningsvis att han som litet barn hamnat hos en fosterfamilj, även om det var intressant att notera att han tackade det svenska statssystemet för detta och inte familjen som välkomnade honom. Löfven betonade vikten av det svenska solidariska systemet och att en stark statsapparat är grundläggande för ett väl fungerande jämlikt samhälle. Jag sympatiserar rent emotionellt med Stefan Löfven, som verkligen är en svensk framgångshistoria som de flesta här i USA skulle känna värme inför. Tron på systemet och en stark stat som fundamentala byggnadsblock verkade genomsyra hans tänkande och budskap under frukosten.

Löfven berättade även att han beundrar Obamas politik utan att egentligen berättar vad han beundrar med politiken. Det kan vara skönt för Obama att han i alla fall har en beundrare efter alla motgångar och hans impopularitet här i USA. Utfrågning var framförallt fokuserad på ekonomin och hur den nya svenska regeringen skulle kunna få fart på ekonomin igen. I USA har ekonomin som bekant fortsatt utvecklats positivt under de senaste åren efter den finansiella krisen. Här i USA har budgetunderskottet sedan Obama kom till makten varit mellan 5% och 10% och de senaste siffrorna visar på 4% och med en trend mot 3%, mest beroende på högre statsinkomster. I Europa och inte minst i Sverige är situationen annorlunda då det finns en inbyggd rädsla för skulder och budgetunderskott. Detta har dämpat kapitalinflöde och investeringsbenägenheten i Europa och just i Sverige har rädslan för statsskulder dämpat tillväxttakten. I grund och botten är jag svensk och anser att det är riskabelt att bygga upp skuldberg för att få fart på ekonomin, men man måste också reflektera över att den amerikanska ekonomin faktiskt har börjat få fart genom sedeltryckeri och högre skulder, medan den europiska ekonomin stagnerat och verkar har fler strukturella problem och ekonomiska utmaningar runt hörnet.

Stefan Löfven hör till den svenska majoriteten som anser att en balanserad budget är helig och ingen kan väl klandra honom för det då det i grund och botten är förnuftigt. För en utomstående betraktare verkar dock Europa gå i fel riktning rent ekonomiskt och problemen tycks hopa sig. Det kan vara värt att omvärdera stram monetär politik.

Löfven ekonomiska ideal verkar bygga på solidaritet och distribution. Det är förvånande att lyssna på en svensk statsminister vars ideal och tänkande är så fjärran från dagens debatt här i USA. Det är få här som pratar om högre skatter just nu, snarare lägre företagsbeskattning och en allmänt ny skattemodell. Den rådande amerikanska ekonomiska politiken har inneburit ännu större klyftor mellan de rika och de fattiga, men hur detta skall förändras diskuteras inte så mycket. Den höga amerikanska likviditeten genom QE och låga räntor har drivit markanden till nya höjder, men i grund och botten är det viktigt att komma ihåg anledningen till att dessa åtgärder tagits under de senaste åren. Det handlar om att stimulera ekonomin genom att få igång konsumtionen. Den amerikanska ekonomin bygger på ett konsumtionssamhälle och grunden för tillväxt ligger enligt makthavarna, demokrater och republikaner, i att få fart på konsumtionen. Den aggressiva ekonomiska politiken har återspeglats i arbetslösheten, som sjunkit kraftigt till 5.8% som ett resultat av den lösa monetära politiken och fler jobb inom just konsumtionsindustrin. Lönerna är ofta lägre, men folk har i alla fall jobb och ekonomin känns optimistisk och har funnit en ny bas för tillväxt.

Stefan Löfven pratade också om konsumtion under frukosten, men han betonade att ökning av konsumtionen inte är ett ekonomiskt mål för den nya svenska regeringen.
Frågan från Trish Regan blir då raskt hur Sverige skall få fart på ekonomin igen om det inte handlar om ökad konsumtion. Stefan Löfvens svar är något förvånande. Han anser att basen för tillväxt är produktionsindustrin och fler infrastukturprojekt. Nu är det ju allmänt känt att just den svenska industrin är svårhanterlig, då arbetskraften är dyr och inte konkurrenskraftig på den internationella arenan. Infrastrukturprojekt är oftast betecknade som arbetsmarkandsprojekt, snarare än stimulerande och tillväxtinriktade initiativ. Dessutom kommer regeringen enligt Lövfen satsa mer på högre utbildningsinstitut för mer framtida intellektuellt kapital och vidare expandera research. Detta är en riskabel ekonomisk strategi och verkar till viss del vara baserad på en nostalgisk modell från en svunnen tid då industrin och arbetarna var kärnan i samhället. Att sitta och lyssna på detta under 2014 framstår som lite främmande. Löfven påpekar dessutom, i Bloomberg Tower i kapitalismens New York City, att den finansiella sektorn endast söker vinning för egen skull. De finansiella bolagen behövs dock för en stark ekonomi och som drivkraft med lån och finansiella produkter. Vinning för egen skull är drivkraften för vinstdrivande företag och den grundläggande principen för markandsekonomin.

Stefan Löfven pratade också om hur han hoppades finansiera de nya satsningarna på industrin och infrastruktur, dels via inhemsk distribution, i princip via skatter, och genom European Investment Bank (EIB) och den nya planen European Fund for Strategic Investments. Högre skatter fungerar sällan och jag är i allmänhet högst skeptisk till centrala byråkratiska investeringsinitiativ. Planen skall förvisso först bli godkänd av EU parlamentet och medlemsstaterna, men i grund och botten är planen nog inte tillräckligt aggressiv med fondens 315 miljarder euro. Det hade varit klokare att låna ut pengarna direkt till medlemsstaterna, inte minst med tanke på den låga räntan. Planen är förvisso bättre än ingen investeringsplan alls, men den europiska byråkratin och den allmänna tveksamheten till högre skulder gör att planerna inom EU för satsningar inom infrastruktur, energi och research, känns mer som en desperat arbetsmarknadsplan för att få bukt på deb höga arbetslösheten än en tillväxtplan. Planen kan visa sig vara mer av en fortsatt europeisk stagnationspolitik. För Löfven passar dock planen in i hans modell och förhoppningsvis kan Löfven få de runt 30 miljarder euro han hoppas på från EU.

Detta är onekligen en kontrast att sitta i det moderna Bloomberg Tower och lyssna på en svensk statsminister vars filosofi bygger på distribution, en stark stat, tilltro på systemet, solidaritet, produktionsindustrin och infrastruktursatsningar. Stefan Lövfen är en beundransvärd person som kommit långt här i livet, men vad gäller Sveriges ekonomi och en positiv vision för Sverige, finns det en rad åtgärder som vore mer lämpliga för Sverige än de förslag som Löfven presenterade. Sörplade matt på mitt morgonkaffe efter ett tag och tittade på tidningen på bordet. Jo, datumet visade att det var 2014. Jag trodde faktiskt att jag var på ett frukostmöte under hösten 1982. Jag hoppas givetvis att Sverige kan få ihop alla pusselbitarna. Lämnade omtumlad Bloomberg Tower. Fascinerande, nostalgiskt och samtidigt lite skrämmande. Jo, kanske var det bättre förr, sade mannen och körde iväg i sin SAAB 900 Turbo.

Fler inlägg om:
18 november 2014
Havel

Havel

Det finns verkligen inte mycket politikerna i Washington DC numera kommer överens om, så det kan därför noteras att det faktiskt fortfarande fattas beslut i representanthuset med rösterna 435 mot 0. Det handlar om beslutet att installera en byst av Vaclav Havel i Capitols så kallade Freedom Foyer, där byster av Winston Churchill, Lajos Kossuth, Abraham Lincoln och George Washington redan finns. I samma veva släpps en lysande bok av Michael Zantovsky, Havel – A Life, som jag läste under helgen och starkt rekommenderar.

Vaclav Havel för onekligen tankarna till det kalla krigets dagar och till öststaternas kamp för frihet och demokrati för 25 år sedan. Muren revs, fria val infördes och i Tjeckoslovakien blev dramatikern Havel plötsligt en politiker i sammetsrevolutionen och sedermera Tjeckoslovakiens president 1989-1992 och Tjeckiens president 1993-2003. Havel bejakade involvering och samarbete, vilket inte minst resulterade i att Tjeckoslovakien blev medlem av NATO och EU.

Havels vilja att samarbeta och söka gemensamma lösningar hindrade förvisso inte Slovakien att bli självständigt 1992, men Havel stödde Natos bombningar av Serbien så tidigt som 1994 och arbetade med USA och George W Bush vid invasionen av Irak 2003. Kanske kan man undra vad Havel skulle säga om dagens globala politiska situation, där det framstår som de globala aktörerna har allt svårare att finna vägar till konstruktivt samarbete och där det framstår som allt mer komplicerat att bygga allianser med gemensamma mål där stater agerar unisont utifrån moraliska övertygelser, och utifrån en kristen och humanistisk solidaritet.

Det kan till viss mån låta aningen republikanskt och neokonservativt och går emot de rådande aktionerna från dagens världsmakter. Det har blivit allt svårare att finna en gemensam moralisk linje för att möte totalitära utmaningar, vilket vi ser inte minst då det gäller ISIS. Som en förespråkare för universella värden och en gemensam moral, var Havel övertygad om att en euro-atlantisk gemenskap har en viktig roll i kampen mot extremism och totalitära ideal. För en person som växte upp under totalitära former verkar det rimligt att vara emot dessa krafter och förespråkar en aktiv politik för demokrati och humanism. Det kanske var enklare då motståndaren oftast var de kommunistiska regimerna med Sovjetunionen i spetsen och kanske är mer komplicerat i dagens mer fragmentariska globala politik.
Å andra sidan är det ganska simpelt, antingen finns frihet och demokrati, eller inte. Moralens ifrågasättande låter oss därefter ta ställning till vad som är rätt och fel, och vad man kan göra för att ändra det som är fel. Det är en av anledningarna till att Havel i Washington framstår som en allmän hjälte, men kanske just nu en hjälte för republikanerna. Vet inte om Havel hade hållit med om detta. Helt klart är dock att den amerikanska utrikespolitiken numera inte följer Havels modell. Det finns en brist på en övergripande moralisk politik, det finns inte längre en politik som i grund och botten exporterar moraliska värderingar och demokrati och det finns definitivt inte längre en politik som är byggd på att använda militären för att nå dessa mål.

USA har färre närma allierade och vänner än på bra länge och att nå internationella överenskommelser verkar allt svårare. Visst håller USA och EU med om att Ryssland skall ta sig ur Ukrainas östra delar, men det har blivit mer ett nytt kallt krig mellan USA och Ryssland, där inga egentliga politiska och diplomatiska lösningar verkar närma förestående. Havels kristdemokratiska och liberala ideal skulle nog snarare försöka finna långsiktiga lösningar som bottnar i humanism. Det är förvisso inte helt klart om dagens Ryssland skulle lämpa sig för dylika moraliska lösningar, troligen inte, men detta skulle likafullt kunna betonas. Helt klart är dock att det skulle vara på sin plats för de demokratiska västerländska makterna att återigen börja samarbeta och mer aktivt försöka att vara en samlad stark röst emot totalitära stater och mer aktivt stödja länder som efterstäva dessa ideal.

Därför, i Havels anda, bör de demokratiska länderna arbeta närmare mot stater med antidemokratiska totalitära regimer med slutmålet att besegra dem och befria deras förtryckta medborgare. Detta förblir ett globalt dilemma, men så länge som USA och andra fria länder förbli passiva, är det viktigt att minnas Havels ideal och långa kamp mot förtryck och diktaturer. Jag betvivlar att Havel skulle vara en republikan, men å andra sidan skulle han inte heller vara en demokrat i dagens alltmera passiva USA under Barack Obama.

Fler inlägg om: