ad
31 augusti 2011
Barbro Ehnbom

Samtal med företagsledaren Fred Hassan

Hade under veckan en lång konversation i Stockholm med företagsledaren Fred Hassan, tidigare VD för läkemedelsföretaget Pharmacia under slutet av 90-talet fram tills Pfizers förvärv av bolaget under sommaren 2002. En ackvisition på runt 60 miljarder dollar, som skulle visa sig ödesdiger för Pharmacia och många av de anställda. Det var en period av förändringar och konsolideringar bland de alltmer globalt inriktade läkemedelsföretagen. Fred Hassan lämnade Sverige under 2002 och arbetade efter åren på Pharmacia på Schering-Plough fram tills det företagets sammanslagning med Merck i slutet av 2009.

Fred Hassan är numera rådgivare på private equity firman Warburg Pincus, där han specialiserar sig på investeringar inom den globala hälsovårdsbranschen. Warburg Pincus har runt 15 miljarder dollar investerade inom den branschen och just läkemedelsinvesteringarna har under de senaste åren vuxit kraftigt. Fred Hassan är samtidigt styrelseordförande på Bausch + Lomb, ett amerikanskt företag fokuserat på ögonprodukter, huvudsakligen kontaktlinser och läkemedelsprodukter för ögonvård. Några känner kanske igen Bausch + Lomb som ursprungsägaren av Ray Ban solglasögonen, samt som företaget som introducerade de mjuka kontaktlinserna.  

Fred Hassan är minst sagt en upptagen man och alltid på språng. Vi har båda haft nöjet att deltaga på den mycket  välarrangerade och givande Swedish-American Life Science Summit 2011 konferensen i Stockholm www.salss.com. Konferensen har precis avslutats, solen skiner behagligt i ett vackert Stockholm och vi sätter oss ner för en kopp kaffe och för att prata om konferensen, läkemedelsindustrin och livet.

Fred berättar att det faktiskt är första gången sedan 2002 som han är tillbaka i Sverige. Han ser plötsligt lite eftertänksam ut, tankarna försvinner helt klart tillbaka till de gångna åren i Sverige. Han tycker det är ett fantastiskt vackert, rent land och att det känns skönt med mer utrymme och lugnare tempo. Han berättar att han fortfarande har många goda svenska vänner och väldigt positiva minnen från sina år i Sverige.

Berätta gärna mer om vad du minns bäst från tiden på Pharmacia?

Fred Hassan: Det var minst sagt en turbulent tid då jag anlände i Sverige under 1997. En rad sammanslagningar var redan avslutade och nya var i antågande. Den positiva företagskulturen inom Pharmacia kom förvisso att prägla mycket inom den nya Pharmacia & Upjohn koncernen rent lokalt här i Sverige, men det blev som bekant likafullt prövande år. Kulturerna var väldigt annorlunda och det ledde till en rad komplikationer, inte minst mycket beroende på ägandestrukturen. Allting skulle delas lika mellan de bolagen enligt en 50/50 metod och det blev svårt att fatta produktiva beslut och i princip omöjligt att komma fram till en gemensam strategi för exekution. Företagsstyrelsen bestod exempelvis av 20 personer, 10 representanter från varje bolag, och de två lägren kunde sällan komma överens. Fusionen kom att präglas av många problem och har som du säkert känner till blivit ett exempel på svårigheter med bolagsfusioner. Var definitivt utmanande. Det bör vara en stark majoritetsägare med mandat och beslutsmakt i en fusion, annars blir det väldigt besvärligt att genomföra förändringar. Dessutom fanns en rad isolerade nischer inom bolaget, som opererade alltför självständigt, och det saknades en gemensam holistisk vision och modell för det globala företaget.

 

Hur ser du på dig själv som företagsledare?

Fred Hassan: Jag försöker vara en god lyssnare och försöker vara fokuserad på globala lösningar och på exekution av en klart definierad strategi. Innovation ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag tror att nyfikenhet och intresse för innovation är nyckeln till framgång som företagsledare. Inom läkemedelsbranschen gäller det verkligen att kombinera en väl uttalad affärsplan med innovativt tänkande, nya produkter och att sedan kunna kommunicera effektivt såväl internt som externt. Då det handlar om att växa företagsverksamheten och lönsamheten handlar det dels om att ständigt satsa på utvecklingen av nya produkter, dels att kunna distribuera och marknadsföra produkterna till konsumenterna.  I dagens alltmer komplexa värld, gäller det att ha en väldefinierad global affärsmodell.  

 

Skulle du kunna utveckla vad du ser som en väldefinierad global affärsmodell.

Fred Hassan: Jag försöker undvika att se den globala marknaden som USA, Europa och Japan, utan försöker istället se världen baserat på individuella landbaserade marknader. Varje landsorganisation skall vara väl medveten om företagets strategi. Sedan gäller det ha en stark landschef i varje land, som arbetar mot de strategiska målen. Jag är väldigt fokuserad på en välutvecklad global strategi och samtidigt på de enskiljda ländernas resultat och verksamhet. Vissa marknader som Kina, Indien och Brasilien har vuxit enormt, men det har faktiskt även många andra länder. Vad som i grund och botten fortfarande driver mig och dagligen inspirerar mig är nyfikenheten runt nya lösningar, produkter och nya ideer inom hälsovårdsbranschen . Det förblir otroligt intressant, spännande och givande att försöka finna lösningar och botemedel för människor runt hela världen. Den globala affärsmodellen kan väl sägas vara baserad på den filosofin.  

 

Hur kommer det sig att du kom till Swedish-American Life Science Summit 2011 konferensen?

Fred Hassan: Konferensen arrangeras i år för sjunde året i rad och har blivit ett allt viktigare forum för life science och läkemedelsbraschen. Barbro Ehnbom har gjort ett fantastiskt arbete och hennes konferens har vuxit kraftigt i omfattning och betydelse under de senaste åren och blivit en viktig mötesplats för forskare, investerare, företagsledare och institutioner. Dessutom har konferensen blivit alltmer globalt inriktad och det kändes viktigt för mig att komma till Stockholm för att deltaga i år. I egenskap av styrelseordförande för Bausch + Lomb var jag dessutom väldigt positiv till delen av konferensen som fokuserades på oftalmologi, alltså kunskap om ögats och synsinnets struktur och funktion, undersökningsmetoder, diagnoser och behandlingar för högkvalitativ modern ögonsjukvård.

 

Var det någon annan del av konferensen som intresserade dig speciellt?

Fred Hassan: Överhuvudtaget var jag väldigt imponerad av hela programmet. Tyckte det var lysande. Jag tyckte i och för sig att panel diskussionen om cancer var speciellt fascinerande. Dr William Haseltine ledde samtalet om cancer under titeln Conquering Cancer Through the Convergence of Science & Engineering på ett väldigt intressant vis. Diskussionen var på en mycket hög nivå med professorer från Europa och USA samt företagsledare inom cancerområdet. Just cancerforskningen har gjort enorma framsteg under de senaste åren och jag ser med spänning fram emot att följa debatten och läkemedelsutvecklingen inom cancerområdet framöver.

 

Hur ser du på din nya roll inom private equity firman Warburg Pincus?

Fred Hassan: Det är en mycket spännande roll där jag försöker hitta globala investeringsobjekt inom läkemedelsindustrin. Det är väldigt givande och stimulerande. Jag måste konstant följa med inom den senaste utvecklingen. Rent generellt kan man väl säga att den bästa investeringen för Warburg Pincus är då vi som placerare och företagsledningen kommer överens om en gemensam strategi och vision för företaget. Det är då man finner både harmoni och synergi och det leder också ofta till goda resultat. Som du vet har jag många års erfarenhet av rent operationell företagsverksamhet och det hjälper verkligen då vi analyserar potentiella investeringsobjekt. Jag är också väldigt fokuserad på innovationfaktorn och på företagens affärsmodell. De framgångsrika länderna inom organisationen måste vara modeller för andra länder och det krävs en gedigen global strategi.

 

Hur ser du på framtiden för läkemedelsbranschen och Sverige?

Fred Hassan: Sverige har helt klart en mycket avancerad modell vad gäller företagskultur och den akademiska modellen för forskning och produktutveckling. Läkemedelsverket som ansvarar för godkännanden och
kontroll av läkemedel är dessutom en positiv statlig myndighet, där beslut inte baseras på politik, utan på fakta och tillgänglig information. Debatten i Sverige handlar dessutom mycket om framtida behov, innovation, livsstil och hälsosamt levene. Jag tror att det innovativa svenska klimatet ses som ett föredöme globalt. Vården kommer framöver fokuseras mer och mer på förebyggande sjukdomar. Det handlar om att att ingripa tidigare i sjukdomsprocessen. Jag tror att det kommer att bli allt vanligare med personaliserad diagnos och målinriktade behandlingar. Jag tror på många nya spännande lösningar framöver och jag tror att Sverige kommer vara ett föregångsland även i framtiden.

Kaffet är uppdrucket och samtalet börjar gå mot sitt slut. Helt klart är att Fred Hassan är mycket nöjd över att åter vara i Sverige och att ha deltagit på Swedish-American Life Science Summit 2011. Han är också väldigt entusiastisk om sina roller inom Warburg Pincus och Bausch + Lomb. En intensiv och mycket trevlig man, som helt klart tycker om att diskutera frågeställningar runt globalisering, strategi, innovationer, visioner och hur saker och ting kan förändras och förbättras genom ifrågasättande och en ständig nyfikenhet. Själv ser jag redan fram emot konferensen nästa sommar och hoppas givetvis att Fred Hassan då kommer tillbaka till Stockholm.  

Skrivet av
Fler inlägg om: , , , , , , ,
ad
17 maj 2013
Churchill

Amerikansk utrikespolitik

Det finns som vanligt mycket på den amerikanska tapeten här i New York och mycket att skriva om. Landet och politikerna i Washington DC rasar efter skandalen inom skattemyndigheten, som faktiskt inte helt överraskande har politiserats, polarariserats och börjat gå efter Obamas politiska motståndare. Ganska mycket hemlighetsmakeri och mygel och nu är tydligen FBI involverat. Skall bli interessant att följa vad som händer med detta, men den i det närmaste hatiska miljön inom den amerikanska politiken har helt enkelt bara blivit ännu värre. Det har varit en linjär trend ganska länge och definitivt förvärrats under Obamas era.

Dessutom står äntligen Memorial Day weekend för dörren och det har blivit dags för ledighet för amerikanerna, även om det bara är en enda dag. Tänk så mycket det pratas och diskuteras om den här dagen. Det är också den officiella inledningen på sommaren, så alla de som hyrt hus i the Hamptons eller på andra ställen i närheten av New York kommer då äntligen få tillträde till sina hyrda sommarställen. Då har man normalt huset till och med helgen Labor Day weekend, som är den första helgen i september. Det finns tydligen fortfarande hus att hyra i the Hamptons för den här säsongen. Prisnivån indelas i tre kategorier, låg, mellan och hög. Siffrorna kan tyckas väldigt höga för svenska läsare, men det här är faktiskt nivån enligt dagens information, lågt under 75000 dollar, mellannivå är mellan 75000 och 350000 dollar och högt är däröver. Det finns som sagt fortfarande pengar i New York. Mer om detta vad det lider, men idag går tankarna till den allt intensivare debatten om USAs utrikespolitiska roll.

Det är ett klassiskt tema och dilemma, som har debatterats sedan USA grundades. I grund och botten finns en djupt rotad amerikansk isolationism, som då och då blir mer eller mindre nydefinierad med en alternativ interventionistisk politik, senaste framförallt under den republikanska neokonservativsmens internationella expansionsförsök. I grund och botten föreligger dock en kronisk skeptisism i den amerikanska folksjälen då det gäller att bli alltför involverad någonstans globalt. Det finns till och med en Kissinger bok som heter något likt ”Behövs en amerikansk utrikespolitk? ” Frågan är väl berättigad såtillvida att man kan fråga sig varför man behöver använda skattebetalarnas pengar till krig eller till att försöka göra andra nationaliteter till amerikanska kopior. I många fall kan konservativa och liberala för en gång enas om att USA skall hålla sig hemma. Det hela är väl dock inte så enkelt?

Efter den 11 september 2001 var det väl självklart att USA måste reagera, likt en reaktion efter den 7 december 1941 var självklar. Då en viss gräns krossas, följer en naturlig reaktion. Vad gäller en mer djuptgående utrikespolitisk policy, alltså riktlinjer för agerande och reaktioner, är det lite mer komplicerat att definiera. I det amerikanska fallet, baserat på att USA anses vara världens Super Power, handlar ofta omvärldens aktörer baserat på förväntad amerikansk policy, som i princip ger dem riktlinjer vad gäller agerande, alltså vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. Det är tyvärr en våldsam värld, där det faktiskt finns Good Guys och Bad Guys, baserat på vad de flesta av oss anser vara rätt eller fel. Skall ekonomin och monetära transaktioner inkluderas i utformandet av utrikespolitiken. Oftast blir det hela vagt, då alla vill ha pengar och alla vill vara rika och då spelar det inte någon störra roll om det föreligger statskriminalitet. I valet mellan demokrati och mer pengar i kassakistan, är valet oftast enkelt verkar det som. Money makes the world go around…

Obama har tagit utrikespolitisk vaghet till en ny nivå och det är faktiskt inte helt klart om det finns en klart formulerad utrikespolitik. Hillary Clinton var involverad och reste konstant runt jorden, men det verkar vara av egna politiska skäl, med andra ord att hålla sig borta från Obama och sedan avgå för att kunna bli det demokratiska valet för presidentvalet 2016. Kerry är också på turne mest hela tiden, tydligen nu även i Sverige, vilket verkar högst udda, och det är väl ingen som tror att han kommer formulera en klar linje från USA. Jag tror dock att just det är Obamas policy då det gäller utrikespolitiken. Att vara vag, svår att tyda, sakta men säkert allt mer frånvarande från den internationella scenen och helt enkelt låta världen vara i fred. Det låter kanske harmoniskt att leva i den amerikanska bubblan och det sparar definitivt pengar för den amerikanska ekonomin, men det är nog också klart att det är en politik som leder till ökad global spänning och ovisshet. Omvärlden vet inte längre vad USA står för, det är omöjligt att förstå vad som är rätt, vad som är fel. Oroshärdar finns överallt, men huruvida USA kommer finnas med på ett hörn eller ej, är faktiskt oklart. Kongo, Korea, Japan, Kina, Syria, Egypten, Somalia, Sudan, Mali, Burma, Pakistan, Nigeria, Afganisthan, Nigeria och så vidare.

Listan kan fortsätta, men helt klart är att det är svårt att förstå och förutse amerikanska åtgärder och aktioner. Frågan i slutänden kan vara, vad bidde det då, och svaret kan då vara det bidde ingenting. Men det vet vi inte. Och så gick den lille mannen och kom aldrig mer igen. Jag vet faktiskt inte hur Obamas utrikespolitiska policy skulle kunna beskrivas, men i grund och botten baseras den nog på att det egentligen inte finns en klart definierad policy. Tillbakadragande, försiktighet, vaghet, tilltagande isolationism, mönstret följer en lång amerikansk tradition. Maktvacuum kan då uppstå ganska raskt och i vassen lurar de farliga fiskarna. Det är värt att notera att det råder allt mer spänning i regioner där USA har reducerat sin roll, Mellanöstern, Asien, Afrika, helt enklet globalt, helt enkelt överallt. Själv vet jag inte vad som är rätt eller fel, men det är dock viktigt att formulera en policy och det är dags för Obama att göra det vad gäller den minst sagt förvirrade och obegripliga amerikanska utrikespolitiken och policyn bakom politiken. Det är väl bara att vänta och se.

Det fanns en tid då de flesta hade gett upp, tyskarna avancerade i Europa och tyskarna segrade överallt, USA höll sig likafullt borta från kriget. Framtiden tycktes mörk, men den amerikanska isolationismen var starkare än någonsin. Man skall då påminnas om att det fanns en en man som valde en väg, en enligt många väldigt farlig väg, men valet baserades på en djup filosofi att det är ett val mellan det goda och det onda, det som var rätt eller fel. Churchill inspirerade och det var första steget mot Victory. USA valde dock länge att stå där och vänta och det var nog tur att japanernas hybris ledde till Pearl Harbor och ett amerikanskt uppvaknande. Churchills ord är väl värda att läsa och då ta sig en funderare vad gäller utrikespolitisk involvering eller icke. Dagens konflikter är annorlunda, men i grund och botten bör det väl finnas en politik baserad på ett val mellan rätt och fel. Eller?

”We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender, and even if, which I do not for a moment believe, this island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British Fleet, would carry on the struggle, until, in Gods good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old.”

Skrivet av
Fler inlägg om: , ,
10 maj 2013
Motivation

Är du motiverad till motivationsfunderingar?

Dagarna blir till veckor, veckorna blir till månader, månader blir till år och så småningom, förr eller senare, kommer nog en ångestfylld tanke eller flera smygande. Vad är nästa steg? Det kan förvisso finnas en rad mer eller mindre allvarliga frågor just runt detta dilemma, men för enkelhetens sak kan vi försöka fokusera frågeställningen till just dilemmat kring vad som faktiskt är nästa steg.

Det kan handla om karriär, privatliv, fritidssysselsättningar, sport, resmål eller egentligen vad som helst. Nästa steg kan vara minst sagt överväldigande. Poängen är dock att i bakhuvudet finns en lust till en strävan framåt, det är i alla fall antaget, en strävan mot någonting som man inte har eller inte har erfarit, men som man egentligen skulle vilja och som antagligen ligger i framtiden, eller inte. Sannolikheten är med andra ord oviss. Antagligen kan antyda ödets nyckfullhet, maktlöshet och att det bara är att vänta och se. Av den anledningen är det dags att försöka minimera eller helt sonika eliminera antaganden och och slumpartade händelser och försöka bli motiverad till tankar på vad man vill och hur man skall lyckas nå dit, så att man hela tiden ligger ett steg före sin egna framtid.

Det kan måhända låta högst motsägelsefullt och förvirrande, men i grund och botten är givetvis framtiden högst förvirrande, oviss och oförutsägbar, så visst borde det gå reducera potentiella överraskande händelser och reaktioner vad gäller framtiden. Jag har börjat utveckla tankar runt The Elimination of Randomness och The Elimination of (Future) Unpredicability, men efter ett tags funderande och skrivande blir jag vanligtvis ganska förvirrad. Helt klart är dock att det krävs energi och motivation för att på ett mer praktiskt plan komma fram till en framtidsplan som verkligen känns rätt och som man vill följa för att komma vidare på den så kallade färden.

Har på sista tiden spenderat ovanligt mycket tid med yngre personer, som i många fall är i vägskälssituationer. De flesta kallar det Pressure. I grund och botten handlar det dock om beslut, men de flesta har inte funderat igenom vad som är drivkrafterna i tillvaron och det hela blir då skrämmande och, inte minst, ångestframkallande. Pär Lagerkvist kommer till New York. Det kan vara en rad olika anledningar. Här är några vanliga exempel. Flickvännen vill gifta sig, den biologiska klockan tickar, flickvännen eller frun vill flytta till förorten och köpa hus, karriären känns fel och går inte i rätt riktning, önskan om en sportbil känns fjärran, drömmen om att bo utomlands verkar inte förverkligas, det mesta känns slentrianmässigt och saker och ting verkar inte helt gå enligt planerna. Troligtvis finns där inga planer. Däri ligger problemet troligen. Om de mot förmodan finns, är planerna är diffusa, dåligt formulerade, och troligtvis inte kommunicerade. Lever du i din egna isolerade värld?

Vet du vad du vill, medan omvärlden inte ha minsta aning? Det handlar om mer än perception. Det handlar egentligen om ärlig öppen kommunikation, men för att vara helt klar över det som skall kommuniceras, måste du först finna motivationen att finslipa det som du vill kommunicera. Motivera dig till att skriva en lista på vad som motivera dig.

I grund och botten söker vi efter passionen, då det är just passionen som kommer göra dig framgångsrik, lycklig och kroniskt motiverad, men motivationen och passionen måste inledningsvis artikuleras, sedan dokumenteras och slutligen kommuniceras…ADK…så enkelt, men så svårt.

Kanske är det få förunnat, men att så att säga vara steget före framtiden, är nog trots allt möjligt. Allting är möjligt; ingenting är omöjligt. This is America. Det kräver dock en hel del arbete, men ta fram pennan och börjar fundera igenom vilka beslut och framför allt aktioner som krävs för att kunna få skutan på rätt köl och på rätt kurs. Själv vet jag egentligen inte om jag är tillräckligt motiverad just nu, men jag kommer likafullt tvinga mig till en high-level lista under helgen. Måste skrivas, kommer skrivas. Min tidigare chef, som för övrigt tjänade tolv miljoner dollar på år, vilket bör ge honom mer trovärdighet, brukade alltid säga att en strategi inte skall vara mer än ”7 bullets”, så jag anammar hans tänkande.

Måste finna motivationen att ta tag i dessa tankar och sedan prioritera dem. Sedan sätta deadlines. Listan kan nu börja ta form. Karriär känns rätt och då handla det om vägval. Att våga tänka på alternativ. Action step nummer ett är helt enkelt en uppdaterad resume och därefter distribution till relevanta personer för feedback. Kategorin Hem faller sedan på plats och jag inser att jag behöver fixa ett par saker och skriver raskt ner detta. Borde vara ganska enkelt, men av någon anledning har jag inte gjort någoting åt det här på ett bra tag. Motivation, fokusering. Eller som jag föredra, ADK…Privatliv. Jo, men det kan bli lite känsligt att skriva om detta, så jag låter det helt enkelt bara vara ett stort P och sedan skriver jag ett par väldefinerade stolpar, som kan komma att förändra mycket i mitt liv om de förverkligas. Blir plötsligt smått överväldigad, men återvänder till en slags bubbla av motivation. Mer motivation, mer struktur, mer actionable detaljer.

Mina kategorier börjar ta form. De kan givetvis vara högst varierande beroende på vem som skriver dem. Sverige står plötsligt som en kategori. “Fallet Sverige”, som det i princip handlar om för många utlandssvenskar. Vad skall man ta sig till med Sverige? Skriver hastigt att jag skall åka dit under sommaren och går vidare. Sub bullets blir Köp Plopp, Köp Lypsyl, Ät Kålpudding. Inte vidare starkt, men går vidare och känner mig plötsligt lättad över att jag faktiskt kommer åka till Sverige under sommaren. Känner mig faktiskt lite gladare….markerar detta i min ADK dokumentation. Sverigetankar verkar göra mig glad. Noterat. Lite Pavlovs hundar analys som hastigt och lustigt kopplas till “Fallet Sverige”. Funderar på att försöka spela in en film baserad på pilsnerfilmen Pensionat Paradiset från 1937 med Thor Modéen. En ny version i dagens miljö, men som skulle kunna vara ett projekt som kanske skulle kännas rätt. Kreativiteten börjar komma nu. Arbetar vidare på listan och kommer nu börja ta konkreta steg inför förverkligandet av dessa 7 viktiga och livsavgörande så kallade action items. Det har tagit mig månader att finna motivationen att överhuvudtaget bli motiverad att arbeta på detta. Det känns plötsligt som om jag är på väg, på väg mot nya oanade höjder, positiv, motiverad, och att jag är så pass snabb att inte ens framtiden hinner med. Jag verkar helt enkelt redan ligga ett steg före min egna framtid…imponerande…

Skrivet av
Fler inlägg om:
3 maj 2013
Bloomberg

Citi Bike New York

Sakta men säkert har New York sedan Kochs och framför allt Giulianis dagar förvandlat New York från en fragmenterad och nerkörd stad till en stad dit turister kommer, där familjer vill bo, och där det återigen går att gå omkring och känna sig säker och trygg. Bloomberg har ytterligare arbetat på att förfina New York, att ta staden till nästa nivå då det gäller barnens skolgång, förbud mot rökning i stadens parker och stränder, och genom att satsa stora pengar på projekt för att förbättra lekplatser, idrottsanläggningar, bygga ut tunnelbanesystemet och införskaffa nya och renare bussar. Listan kan fortsätta i långa banor.

Vad som är iögonfallande för många är att det numera finns cyklister på stadens gator och i parkerna. Cykelbanor har byggts och det skall snart vara möjligt att cyklar runt hela Manhattan, längst vattnet. Även inne på Manhattan har många avenyer delats av så en stor del numera är för cyklar. Det kanske driver många bilister till vansinnet, då antalet väggrenar då givetvis reducerats, vilket har inneburit att den redan trånga trafiken har blivit ännu trängre. Det finns alltid klagoandar, vissar rasar mot rökbudet och många menar Times Square har blivit New Yorks egna Disney World och att det var bättre förr. Själv känns det som om saker och ting går i rätt riktning och det är faktiskt imponerande hur staden har förändrats och förbättrats.

Vad gäller cyklar och cykling i New York har nu ett helt nytt initiativ tagit form, som kan förändra och öka cykeltrafiken ordentligt. Liknande initiativ har redan införts i andra städer här i USA, som i Boston och Washington DC. Initativet här i New York kallas Citi Bike, vilket är ett fyndigt namn med tanke på att Citigroup sponsrar och är i linje med Citifield och andra Citigroup program. Citifield är Mets hemma arena, alltså baseboll laget från Queens i New York. Citi Bike programmet bygger på många väl placerade dockingstationer över hela Manhattan och Brooklyn. Man kan ta en cykel och sedan återlämna den vart som helt i en annan dockingstation. Jag gav mig faktiskt på det här nya experimentet nyligen i Washington DC, där det dock blev lite komplicerat. Dels cyklar man inte varje dag, så det blev lite vingligt, dels fanns det inga kartor så man visste inte var stationerna var lokaliserade. Problemet var dessutom hela prisstrukteren. Man kunde köpa ett 24 timmarspass för endast $7 eller 7 dagarspass för $25 och om man inom 30 minuter satte cykeln i en station, kunde man inleda en ny 30 minuters tur. Om man inte satte den i stationen kostade det ytterligare $2.50 för nästa halvtimme, sedan $9 för varje halvtimme. Så det gällde att hitta en ny station inom 30 minuter. Det gick inte så bra, kunde inte hitta en station nere i DC, utan jag drog på mig lite extra avgifter, men det var värt cykelturen. Därtill dras en depositionsavgift på $101 för cykeln. Här i New York kommer ett liknande system införas, lite dyrare, avgiften är $10, följt av $4 för extra halftimmar, sedan $9 för följande halvtimme och $12 för varje halvtimme efter det.

Så det gäller helt enkelt att lämna tillbaka cykeln till en dockningsstation, annars kan det bli ett väldigt dyrt nöje. Allting sker på sant amerikanskt maner via kreditkort. Man kan också köpa ett årskort för $95 och då har man 45 minutersintervall istället för 30 minuter, vilket verkar mer rimligt. Det kan låta ganska rörigt, men som turist är det nog en ganska bra ide att köpa ett 7 dagarskort och därmed kunna ta sig fram genom staden medelst cykel under besöket här. Det gäller förvisso att vara försiktig, då trafiken är ganska intensiv och många kör som biltjuvar. Det gäller dessutom att ta med sig en hjälm, se till att packa det om ni skall hit. Om man nu mot förmodan helt skulle glömma att lämna tillbaka cykeln, gäller det nog se till att spärra kreditkortet, då ett dygn skulle kosta $10 + $4 + $9 och sedan $12 per halv timmer för de kommande 23 timmarna, alltså 46 halvtimmar gånger $12, så $552. Därtill förlora men depositionen på $101. Total kostnad för 24 timmar med bortglömd cykel blir då $676, så det gäller som sagt att göra detta med viss organisation och att vara klar i knoppen.

Därtill finns en regel att man måste vara 16 år gammal och ytterligare en regel att man kan inte väga mer än 260 pounds, alltså inte mer än 118 kilon. Många amerikaner är vansinniga över detta, då det anses som en privat angelägenhet och rättighet att vara tjock och detta med andra ord är diskriminering mot en minoritet. Då mer än 65% av amerikanerna anses överviktiga, är detta en känslig regel, men Bloombergs svar har varit att de som är över 260 pounds helt enkelt för gå ner i vikt. Sista ordet har nog inte sagt vad gäller vikten, men cykelinitiativet Citi Bike är välkommet och det skall bli intressant att prova på det då programmet förverkligas nu i maj månad med runt 10000 cyklar på plats här i New York. Spännande!

Skrivet av
Fler inlägg om: , ,
26 april 2013
ekonomi

Japansk hybris?

Det är med förvåning och bestörtning som jag läste att över sex miljoner spanjorer numera är utan jobb, mer än 27% arbetslösa. Den främsta anledningen till denna tragiska siffra sägs vara de av EU mer eller mindre påtvingade besparingsåtgärderna. Det går inte att spara sig ut ur krisen, menar många i Spanien. Politikerna i Madrid har börjat lyssna på klagomålen och kommer nu med största sannolikhet ändra kurs mot en alltmer flexibel monetär politik, i princip öka statsskulden. Är det så illa med skuld?

Vad hände med den ekonomiska modellen med balanserade böcker, det vill säga man skall inte spendera mer än man tjänar. Hela det spanska systemet har mer eller mindre brutit ihop, skuldberget är enormt, fastighetsmarknaden har stora problem och bankerna har inte lyckats kommer på trovärdiga lösningar för att få fart på affärerna igen. Statsskulden till BNP är hög, moralen är låg, landet kan komma att delas och det verkar råda en slags paralyserande desperation. Vad skall vi göra? Är lösningen på problemen att spendera mera, att lätta på svångremmen?

Nu bor jag som bekant i USA, där lösningen på 2008 års finansiella kris var att pumpa in enorma belopp i den amerikanska ekonomin, att i princip överösa ekonomin och aktörerna med pengar och mer eller mindre låta dem spendera fritt, allt i ett desperat försök att få fart på ekonomin. Detta följdes av flera liknande åtgärder. Det har som bekant verkligen fått fart på ekonomin, förvisso med problem med hög arbetslöshet, hög statsskuld och en betydande ökning i gapet mellan de rika och de fattiga. Likviditetsflöde gynnar de som har pengar helt klart. Statens skuldsättning i procent till BNP har som följd stigit avsevärt och USA har numera en skuldratio på runt 100 jämfört med en del andra länder som exempelvis Kina 10, Sverige 30, Spanien 70, Grekland 145 och Japan 240. Om större delen av skulderna är inhemska så är det generellt lättare att finansiera dem, vilket Italien är ett exempel på. En annan skuld¬struktur med stora skulder gentemot utlandet, som varit fallet med exempelvis Grekland, innebär att finans¬ieringen kan försvåras samt att finans¬ierings¬problem riskerar att dra med andra länder i fallet. Man skall komma ihåg att ungefär en tredjedel av den höga amerikanska statsskulden består av utländsk finansiering, vilket är väldigt högt och riskabelt jämfört med framför allt Japan och Kina. Japan har mindre än 5% utländsk finansiering av skulden.

Spaniens arbetslöshet må vara uppseendeväckande och störande och det verkar finnas en matt uppgivenhet bland spanjorerna. Motsatsen och en enorm positivism finns sedan i december på andra sidan jordklotet, i Japan. Det är intressant att följa hur den amerikanska massmedian har börjat skriva mer om Japan och verkar fascineras. Anledningen är att den nye premiärministern Shinzo Abe sedan han fick makten i december 2012 har pumpat in så pass mycket pengar i den japanska ekonomin att de amerikanska åtgärderna under Obama framstår som små, nästan futtiga. Den japanska centralbanken kommer stimulera ekonomin med runt $1.4 trillion under de kommande två åren. Den amerikanska ekonomin är givetvis betydligt större och med andra ord är den japanska åtgärden relativt sätt ännu större. Amerikanerna har fascinerats av beloppet och hela den japanska ekvationen och verkar tycka att USA borde väl kunna trycka ännu mer sedlar.

Vansinnesmentaliteten kan tyckas vara på framfart, men å andra sidan är det väl bättre än att ha pengar i fickan och känna sig stark, jämfört med att gå omkring i trasor och inte kunna unna sig någonting. Vill du idag vara spanjor eller japan? Fråga dig själv om du skulle vilja ha ett kreditkort med ett tak på 1000 dollar eller 100000 dollar. Helt klart är att jag skulle känna mindre stress med ett högre belopp, framförallt om det inte fanns några som helst krav på återbetalning. Istället skulle avtalet vara att om jag mot förmodan skulle nå taket på 100000, går det bra att höga det till 200000. Det är med andra ord lördag hela veckan.

De omedelbara effekterna inom den japanska ekonomin har varit en kraftigt försvagad yen, 25% nedgång mot dollarna sedan i slutet på 2012, vilket gynnar den exportbaserade japanska ekonomin, och en kraftig uppgång inom den inhemska konsumtionen. Allting är med andra ord positivt och det är just det budskapet som presenteras här i USA. Företagens vinster har gått upp, Nissan med 91%, Toyotas aktier upp med 75%, Sony upp 80%, Honda upp 60% sedan valet i fjol och mer klarhet vad gäller Toyota kommer då deras resultat redovisas den 8 maj. Helt klart är dock att spending is in. Skulden är förvisso skyhög.

Om jag sätter på mig min spanska hatt, kan man börja undra varför vi överhuvudtaget behöver bry oss om en balanserad budget och besparingar. Spanien måste undra varför den japanska modellen inte kan implementeras där. Kan vara svårt dock, först och främst krävs en inhemskt stark ekonomi, en exportindustri och en slags, vad jag skulle vilja betäckna som hybris, eller till och med snudd på vårdslöshet. Spanien skulle dessutom få godkännande av EU om de nu vill öka spenderandet. Om jag inte vore så pass politskt känslig, skulle jag kunna beteckna de japanska aktionerna som kamikaze ekonomi. Nu är jag dock så pass diplomatisk att jag avstår från detta. Helt klart är att den japanska ekonomin har fått fart igen och många amerikaner undrar om det borde sättas mer pengar i omlopp här.

Nu bör man dock med samma finkänslighet påpeka att det finns en viss tendens till japansk hybris och vi tycks se det även i deras politik. En tuffare ton har tagits i utrikespolitiska uttalanden av Abe vad gäller omdiskuterade öar, som krävs av såväl Kina som Japan. Vad som är mer oroväckande är att Abe har börjat prata om förändringar till konstitutionen, som skrevs av amerikanerna 1946. Det är helt klart väl värt att notera en genomgående ny känsla av makt i Japan, vare sig det gäller ekonomin, utrikespolitik eller inrikespolitik. Det verkar som om den nya kreditkortsgränsen måhända har gått åt huvudet på Abe och Japan.

Lider Japan av storhetsvansinne? Kanske är det faktiskt så. Tycks se en bild framför mig. En vag bild, men dock. Såsom i en svart och vit film vandrar en bredbent och tuff japan nedför gatan med cash i fickan, mycket cash, en cigarett arrogant hängandes från mungipan, och med en obeskrivlig stolthet, som endast kan komma från idioti eller alltför mycket pengar, eller en kombination av dessa, skrattar han högt och sedan försvinner han plötsligt. Funderar stillsamt på denna bild, på sommaren, på stackars Spanien och på att Japans hybris faktiskt är någonting att varsamt notera.

Skrivet av
Fler inlägg om: , , ,
19 april 2013
Boston Marathon

”No more hurting people. Peace.”

Hade tänkt skriva om någonting positivt, men måste erkänna att det känns svårt att få ordning på tankarna och inte tänka på tragedin i Boston. Här i USA har man mer eller mindre börjat vänja sig vid att någon stormar in på kontoret med nyheter om någonting fruktansvärt. Tiden stannar för ett ögonblick, TV eller datorn används för att följa vad som händer och efter ett tag blir det nästan svårt att veta om det är verklighet eller inte. Medveten om att inget kan göras, förutom att absorbera informationen, består tystnaden tills alla vad det lider återgår till sina sysslor. Det är dock inte helt enkelt att släppa tankarna. Det är väl tur det. Det finns fortfarande reaktioner och medmänsklighet.

Tankarna går ut till Martin, 8 år gammal, Lu i 20-års åldern, och Krystle, 29, och till deras familjer och vänner. Bilden av den unge Martin där han står med en skylt som säger ”No more hurting people. Peace.” har etsats sig fast i många amerikanska hem. Hur kan detta hända igen? Unga oskyldiga människor med hela livet framför sig. Det var inte länge sedan vi pratade om Newtown och barnen som mördades den dagen. Det ledde till en debatt om vapen och våld i samhället, som för en gång skull faktiskt ledde till konkreta politiska åtgärder.

I princip handlar ett av Obama presenterat förslag om striktare bakgrundskontroll för privatpersoner som vill köpa vapen, samt förbud för vissa halvautomatiska vapen, så kallade assault weapons, och därtill en begränsning av högkapacitetsmagasin. Just denna typen av vapen har använts i flertalet av de våldsdåd som utförts under de senaste åren. Nu lyckades dock inte demokraterna och Obama få tillräckligt med röster för endera förslag, så det är bara att börja om från början. Ingenting i Washington DC görs numera med enkelhet och genom samförstånd, så röstandets resultat handlar om en kombination av republikanernas starka koppling till den starka vapenlobbyn och Obamas oförmåga att bygga broar till republikanerna och arbetar tillsammans. Faktum är att samtidliga republikanerna röstade emot båda förslagen. Mer kontroll och fler statliga regler är principiellt emot republikanska traditioner. I det här fallet är dessutom många republikaner oroliga för att förlora i valet nästa år om de röstar med demokraterna och med Obama. Det är faktiskt lite tragiskt att vapenlagarna blivit pur partipolitik, men i det extremt polariserade och partiska Washington DC, har just partipolitik tyvärr blivit normen för allt som utspelar sig i kongressen. Jag skulle finna det överraskande om en enda republikan skulle rösta med Obama i en enda fråga under 2013 och 2014.

Vad gäller vapenkontroll följer en ny runda av förslag och debatter, medan man faktiskt kan börja fråga sig varför folk handlar dessa automatvapen. Satt under veckan med en grupp män, runt 10-12, på ett kontor nere i Washington DC och tog upp just den här frågan. Till min förvåning var en majoritet definitivt för rätten till att bära vapen, och dessutom berättade flertalet att de har flera vapen hemma. Blev faktiskt riktigt överraskad, men kanske är det svensken inom mig som har svårt att förstå. Det är för mig helt orimligt att jag skulle gå igenom tanke- och beslutsprocessen att köpa ett vapen. Blotta tanken framstår som absurd. För de amerikaner jag känner är det dock inte alls en främmande eller absurd bild. Tvärtom är det en mycket rimlig bild för de flesta amerikanerna. Minns unga blonda Amy, från Alabama, som jag kände och ungicks med en gång då det begav sig. Hon fick en pistol i födelsedagspresent av sin pappa då hon fyllde 20. Thanks daddy, you are the best. Det tog inte många månader förran hon råkade gå igenom en säkerhetskontroll på en flygplats med ett laddat vapen i handväskan. Wops…Helt normalt här, men troligtvis ger svenska pappor inte sina döttrar vapen i födelsedagspresenter.

Det beräknas att den amerikanska militären har runt 3 miljoner vapen, den amerikanska polisen runt en miljon och privatpersoner mellan 270 och 300 miljoner vapen. Det är helt klart någonting skrämmande och samtidigt obegripligt med den statistiken. Debatten vad gäller vapenkontroll kommer definitivt fortsätta och kommer nog som så mycket annat i politiken troligtvis gynna demokraterna. Det republikanska partiet framstår mer och mer som extremt och verklighetsfrämmande. Likt så mycket annat här i USA handlar det om en process, oftast en ganska mödosam resa, och i slutet blir det resultatet en kombination av kompromisser. Jag tror dock att gemene man har ganska starka känslor vad gäller vapenkontroll och att en majoritet faktiskt vill att det skall bli skärpta regler. Det kan ta ett tag och kanske till och med ett par val, men förr eller senare tror jag att förhoppningar och drömmar om nya mer rimliga vapenregler kommer förverkligas.

Tåget far fram, tror att jag är någonstans i Delaware, på väg hem till New York och mina tankar går till Martin. Där stod han, förväntasfull, väntandes på sin pappa. Troligtvis undrandes om hans pappa snart skulle komma. Martin Richard, en ung modig man, en fredens budbärare med ett mäktigt och tydligt budskap till oss alla: ”No more hurting people. Peace.”

Skrivet av
Fler inlägg om: , ,