13 juni 2012
Finansbranschen

Sommarprataren som inte får prata…

Sommaren är äntligen här och det har blivit tid att planera några dagars ledighet, troligtvis i slutet av augusti. Sommaren är annars en tid när mina kollegor verka försvinna alltsomoftast, framför allt under fredagarna, som är populära dagar att ”arbeta” från okänd ort. Semester är som bekant alltid en känslig fråga här i New York. Samma visa varje år. Då sommaren så småningom är över har väldigt lite blivit uträttat, även om de flesta amerikaner likafullt inte tagit någon egentlig semester. Aldrig har så många gjort så lite så länge, brukar man kunna säga om perioden mellan Memorial Day i slutet av maj tills Labor Day i början av september. Varmt och skönt är det i alla fall och livet är helt klart enklare på många sätt och vis.

Själv har jag länge och väl suttit och väntat på telefonsamtalet med stort T. Precis som alla andra år. Samtalet från Sveriges Radio att jag i år blivit utvald till sommarpratare. Det verkar inte som det kommer ske i år heller. Det är bara att inse att ännu ett år kommer gå. Ännu en förlorad sommar. Jag gjorde nyligen en marknadsundersökning och det visade sig att en majoritet av de tillfrågade hellre skulle vilja vara sommarpratare än att vinna nobelpriset. Verkar lite märkligt, inte minst på pengarna förknippade med nobelpriset. Det var å andra sidan en ganska liten undersökning, men resultatet är likafullt talande.

Hur som helst är det väl någonting mycket speciellt med Sveriges Radios sommarprateri. Jag får gåshud bara jag tänker på det. Att få chansen att prata till hela svenska folket och kunna säga vad man vill, i alla fall mer eller mindre, och att dessutom få spela sin egna väl utvalda musik. Brukar faktiskt ägna stora delar av april och maj med förberedandet av mitt annalkande sommarprateri och framför allt musikvalet. Hey, you never know. Samma visa varje år. När det väl står klart att jag blivit förbigådd, glömd, ignorerad och så vidare, brukar bitterheten falla likt en giljotin. Nattsvart depression. Juni månad handlar sedan mest om återhämtning, uppbyggnad av det krossade egot, och att få bukt med revansch tankar. Jag genomgår numera just den fasen och enkelt är det inte. En dag i taget. Antar att det finns många kandidater. Vad vet jag? Besviken och förbannad är jag i alla fall. Juli kommer vad det lider, lugnet infinner sig normalt igen, glädjen över att inte bo i Sverige och förnedras som icke vald sommarpratare gör allting enklare och jag brukar inse att det finns andra positiva delar av livet och med tillvaron här i New York. Livslusten kommer sakta smygande igen. Det finns en mening med allting trots allt. Bara att bita ihop och sikta in sig på sommaren 2013.

Listan av kända svenskar som haft sina stunder som sommarpratare är minst sagt lång. Intressant nog var det Tage Danielsson som kom med idéen i slutet av 50-talet och sedan dess har programmet varit en daglig höjdpunkt under sommarmånaderna. Tage pratade hela 16 gånger själv, även om det är långt från rekordet på hela 50 gånger, som Torsten Ehrenmark var sommarpratare. Tittar på den digra listan. Pekka Langer 26 gånger. Letar efter mitt namn, men förgäves givetvis. Det är samma visa varje år, men jag vet att jag kommer kunna gå vidare även den här sommaren, jag behöver bara lite tid att bearbeta realiteten. Tycker själv att jag kom fram till en ovanligt bra musiklista i år, mestadels nostalgiskt sydsvenskt, allt från Östen Warnebring, Wizex, Jan Malmsjö, Kal P Dal, Creeps till Wilmer X för att nämna några. Dessutom min gamle granne Peps Persson. Verkar kanske lite förlegat, men vi alla lever väl till viss del i det förgångna.

Om man nu inte lyckas bli utvald av den förbannade svenska sommarpratarmaffian, kanske det är lika bra att inleda sitt egna sommarprogram. Det borde väl inte vara så komplicerat i dagens massmediala värld. Kommer ägna viss energi med kampanjen att skapa ett alternativ för nästa sommar. Kanske köra en timme varje dag via You Tube. Det är nog en rimlig lösning. Blir förvisso en hel del timmar och inte heller på Sveriges Radio, men det skulle nog ligga i tiden. Kommer väl ta en hel del tid att förbereda om jag nu skall prata varje dag under hela sommaren, men jag har i princip fram tills juni 2013 att arbeta på projektet. Måste nog då inkludera musik från norra Sverige och kanske till och med från utlandet. Mer information om dessa planer följer.

Känner mig stolt över min positivism och framåtanda och att jag lyckas fokusera mig på en rimlig lösning mitt i allt elände. Det har givetvis varit svårt, nästan omöjligt, att fokusera energin på jobbet och allt annat som måste göras under perioden då sommarpratarna utses. Har i det närmaste varit paralyserad av förväntan. Har mest suttit och tittat på telefonen. Nederlaget kommer inte heller i år bryta ner mig, utan jag ser med tillförsikt på framtiden, sommaren och på mina rebelliska tankar på att skapa ett alternativ. Jag krusar verkligen inte Sveriges Radio. Det känns redan bättre att jag med dessa ord tar mig vidare i snårskogen och om inte Sverige vill ha mig, så är lösningen helt enkelt bara att fortsätta exilen, ta en tag i taget och vara stark, vara modig. Det är verkligen skönt att vara i New York, på betryggande avstånd från Sveriges Radio och alla självupptagna så kallade sommarpratare…Min dag kommer, sanna mina ord…

26 januari 2015

Europa vs. USA

Snön vräker ner här i New York och det känns tryggt och behagligt, även om det givetvis är kalabalik för alla de som skall ta sig fram på stadens gator eller flyga någonstans. Till och med Broadway har stängt igen sina dörrar och skolorna kommer tydligen vara stängda imorgon och staden gör sig redo för ett tumultartat snöfall i natt. Skall bli spännande att följa. Kanske blir det tillfälle att åka pulka i Central Park redan i morgon. Det gjorde jag förvisso i fjol och for då i hög hastighet in i ett stängsel efter en våldsam färd nedför en backe. Inte direkt alperna, men jag har definitivt urbaniserats så pass mycket att en pulkafärd i Central Park numera är livsfarlig. Kunde knappast gå på en vecka. Kanske bygger jag en snögubbe istället.

Förutom snöns utveckling följer jag även tumultet i Europa och nu senast ECB QE och valet i Grekland. Valet i Grekland skakar om EU ännu mer inte minst för att den stabilitet som EU hoppats kunna skapa under 2015 genom ökade monetära åtgärder nu istället är fokuserad på skuldbekämpning istället för tillväxt. Att skära ned skulder och öka skatter är definitivt inte lika intressant som att öka trycka sedlar och spendera mera. Nu är ju på sätt och vis Grekland på samma våglängd då viljan faktiskt är att lätta på det monetära trycket, vilket kan göras med genom en överenskommelse att reducera den grekiska skulden och göra det finansiella klimatet mer drägligt för invånarna i Grekland. Det har alltid förefallit orimligt att grekerna skulle bli tyskar och hårt arbetandes med monetärt ansvar. När räntan i Grekland sänktes till samma låga nivå som resten av EU inleddes inte oväntat början på slutet för den grekiska ekonomin. Om EU vill ha med Grekland i klubben får de nog vara villiga att lätta på det finansiella trycket för grekerna. Frågan är därefter om Grekland trots det vill vara med i EU, men det är nog en fråga som endast Grekland och dess väljare kan besvara. Det verkar dock som om Tyskland har haft en artificiell exportfördel genom euron, medan Grekland haft en artificiell negativ effekt av euron, vilket inneburit en finansiell kräftgång för landet. Inte undra på att de fått nog.

Från ett amerikanskt perspektiv framstår Europa som ett alltmer kaotiskt ställe med extrema partier som verkar växa sig starkare i många länder, inte minst i Frankrike och Grekland. Med QE under flera år här i USA kan man nu försöka förutspå vad effekten kommer bli i Europa när likviditet börjar flöda även där. Först och främst kommer valutan falla och dollarn kommer ganska snart vara starkare än euron. Därtill kommer kapitalet söka allokering och med tanke på den låga räntan kommer mycket av kapitalet gå till institutioner eller personer som redan har mycket kapital. Detta leder till en kraftig ökning av den så kallade klyftan mellan de som har och de som inte har, både för institutioner, personer och länder.
I grund och botten har QE lyckats i USA för att kapitalet vad det led innebar kraftigt ökad konsumtion, vilket i sin tur har lett till ökat anställande och så att säga fått fart på den grundläggande ekonomin. Med tanke på att Europa inte är lika fokuserat på konsumtion och rent generellt framstår den europeiska markanden som mer riskabel och strukturellt mer fragmenterad än USA, är det svårt att veta vilka konsekvenser ett tillflöde av kapital kan få. Det borde dock innebära att aktiemarkanden kommer gå upp under 2015 precis om skedde här i USA.

När snön faller och tystnaden sänker sig över storstaden far tankarna till enklare tider då grekerna hade långa semestrar och pensionerades vid 50, då arbetslösheten var låg i de flesta europeiska länderna och svenskarna körde Volvo eller SAAB. Till och med konflikter verkade enklare. I dagens globaliserade ekonomi är helt klart stressen högre och det handlar om en konstant kamp för att överleva. I dagens kaos i Europa handlar det likafullt om ett globalt relativt spel och USA blir allt starkare i denna ekovationen. Följden kommer bli ännu starkare dollar, 9 kronor gentemot kronan lär komma under 2015, och med Ryssland på gungning, kan EU trycka sedlar om de så behagar, men faktum är att det finns så pass många orosmoln över Europa att hur mycket pengar som än trycks, kommer det förr eller senare att krävas ekonomiska strukturella förändringar, mindre fokusering på skuldbekämpning, mer fokus på tillväxt, investeringar, tillgång till kredit och skattelättnader för småföretagen. Därtill borde Europa fokusera krafter på ett närmare samarbete med Ryssland för att finna en lösning i den pågående konflikten, som gynnar USA rent politiskt och ekonomiskt, men som är en potentiell katastrof för Europa. Det är dags för Europa att ta ansvar och sluta följa USA och deras farliga väg mot ett nytt kallt krig gentemot Ryssland.
Hur man än vänder och vrider på situationen, framstår Europa som en kontinent där orosmolnen hopar sig. Snön fortsätter falla ymnigt över Manhattan och det känns äntligen som vintern har kommit hit. Tankarna far till den svenska barndomen med mycket snö och en slags fridfullhet. Det var tider det.

21 januari 2015

USA – på gott och ont

Den amerikanska erfarenheten är för en svensk ganska cyklisk rent mentalt. I alla fall för en så kallad utlandssvensk, det vill säga en svensk som bor utomlands. I det här fallet här i USA. Själv har jag bott här i New York i över 16 år och dessförinnan hann jag även med boende i Washington DC och Atlanta, så till viss del är jag nog redan förstörd. Man hör inte riktigt hemma någonstans numera. Har dessutom rest runt landet en hel del, skrivet mycket om både det ena och det andra som har med USA att göra. Egentligen alltför många förvirrade intryck och tankar för att det skall intressera, men helt klart är att jag under årens lopp blivit mer och mer förvirrad vad gäller nationalitet och att jag under årens lopp har amerikaniserats. Bara tanken är kuslig.

Det handlar som sagt om en cyklisk erfarenhet från perspektivet vad man egentligen tycker och tänker om landet och befolkningen i fråga. Man skall förvisso inte generalisera folk i dagens politiskt korrekta miljö, men samtidigt kan man väl våga sticka ut hakan då det trots allt finns vissa karaktärsdrag som känneteckna landet och dess folk. Kom precis på att ikväll är ju president Obamas tal ”State of the Union” och då är det showtime i Washington DC. Just showtime är faktiskt ett bra ord för att summera mycket av det som händer och sker i det amerikanska samhället, som verkar allt närmare Andy Warhols 1968 berömda ord ”In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes”. Det handlar om att slå sig fram till varje pris, vare sig det handlar om skolan, på arbetsplasten eller i livet. Kanske det beror på att den potentiella vinsten kan bli enorm eller kanske det beror på att om man misslyckas kommer livet helt enkelt bli ett helvete. Det handlar fortfarande om de fattiga och de rika, detta extremernas land. ”If you can make it here you can make it anywhere”. Man kan faktiskt ha en årslön på 25 miljoner dollar inom sport, TV och givetvis inom den finansiella sektorn och det är många som tjänar enorma summor inom deras gebit. Det är med andra ord värt att ta risker ibland. Själv har jag genom årens lopp arbetat med en del personer som tjänar ”double digit”, det vill säga över 10 miljoner dollar, och det är faktiskt lite otäckt hur egoismen och arrogansen har tagit över. Livet i en bubbla, en värld där inte längre förstaklassbiljetten är ett alternativ då det ju faktiskt finns privatjet.

Listan på amerikanska vansinnigheter kan göras lång, från över 300 miljoner vapen i privat ägo, skolkostnad på över $40,000 per år för treåringar vilket givetvis är ännu högre för universitetsstuderande, fyllda fängelse där ett stort antal fångar borde vårdas på mentalsjukhus, miljoner med illegala invandrare som lever i ett slags utanförskap, alla plastoperationerna för att se ung och vacker ut, det alarmerade skolsystemet där många lämnar eller efter skolgången varken kan skriva eller räkna, vansinneskonsumtion driven av reklam, ett samhälle med enorma drogproblem, sjukvården som i princip är beroende på hur mycket pengar man har, och den övergripande inskränka synen på världen, som till mycket präglas av massmedia och Hollywood, den amerikanska så kallade smältdegeln som i realiteten är en studie i segregering med kroniska rasproblem. Ord och inga visor, sade svensken.

Här är allting möjligt, men det krävs pengar. Av den anledningen finns det alltid någonting spännande med USA. Kanske är det så spännande jämfört med det likformade och trötta Sverige, där de flesta kommer överens mer eller mindre, där det inte alltid är en strid för överlevnad och för att kunna betala för skolor och sjukvård. Debatten och livet i det svenska samhället kanske har nått en postmaterialistisk fas, där de slitsamma praktikaliteterna och vardagens strävan för de många inte längre är så mödosamma och diskussionerna istället handlar om mer livsbejakande teman. Så är för de flesta inte fallet här i USA. Här är det en kamp varje dag. Om arbetslöshetens käftar närmar sig går det helt enkelt inte att klara sig på pengarna som kommer från arbetslöshetskassan. Kan man då egentligen våga ta semester? Amerikanen är ingen arbetsnarkoman som ibland hävdas, i realiteten handlar det istället om rädsla. En rädsla som i princip är konstant och som sliter och tär på den amerikanska arbetaren och familjen.

Det finns helt enkelt ett övergripande vansinne över det amerikanska samhället som gör det fascinerande att leva här. I dagens USA finns det för en hårt arbetande oändliga möjligheter att tjäna mycket och leva den amerikanska drömmen. I New York såldes nyligen den första lägenheten för 100 miljoner dollar inte långt från ett favorittillhåll för hemlösa. Frågan är om det egentligen finns en politisk plan för de utslagna, de kriminella, den tilltufsade amerikanska familjen, de sjuka, de outbildade och för de som lever här men tvingas leva utan rättigheter?

Det behövs en lång lista av åtgärder, från skattereform, immigrationsreform, skolreform, reform av fångvården, nya reglar om vapeninnehav, åtgärder mot drogmissbruk och till ett överlag mer humant samhälle. Kanske Obama kommer prata om detta ikväll, men då det handlar om politik är det i grund och botten en show. Kaoset i Washington DC kommer med största sannolikhet fortsätta.

Kanske det förefaller som om jag inte trivs här i New York och USA, men i realiteten är det mycket spännande att leva i ett kaotiskt samhälle som fortfarande håller på att utformas och där det fortfarande finns så pass mycket att göra. Så fjärran från Sveriges lugna vagga och även om det ofta är slitsamt och frustrerande, finns det en dynamik, en energi, och en gnista i samhället som gör att det likafullt i det långa loppet finns hopp. Nu vet jag egentligen inte om det är den amerikaniserade svensken som spekulerar eller om det helt enkelt är så att en människa i grund och botten helt enkelt hoppas och tror att framtiden kommer att bli bättre. Vem vet?

13 januari 2015

USA och Europa – dags för ett närmare säkerhetpolitiskt samarbete?

USA fortsätter den utrikespolitiska kräftgången. Nu handlar det om anledningen att det inte fanns någon senior amerikansk representant under den stora marschen i Paris under helgen i efterdyningarna av dödsskjutningarna i Frankrike. Ingen här i den amerikanska administrationen verkar ha ett svar. Obama lät meddela att han önskar att han hade kunna vara i Paris. Nu är det ingen som riktigt förstå varför han egentligen inte var där, då det uppdagats att han istället tittade på slutspelet i NFL, den amerikanska fotbollsligan, som är inne i slutrundorna.

44 ledare från olika länder kom samman i Paris för att vandra tillsammans i en manifestation mot extremism. Som bekant var därutöver minst en miljon människor på gatorna och deltog i marschen. Det är intressant att iakttaga de emotionella reaktionerna i Paris. Det har visat sig att mördarna tidigare var under bevakning av den franska säkerhetspolisen, men att bevakningen upphörde då de inte längre ansågs farliga.

Vissa hävdar att denna typ av våldsdåd är ett pris som måste betalas då och då i det öppna demokratiska samhället, men det krävs snarare att de som bryter mot det öppna samhällets lagar måste bekämpas och bestraffas. Här i USA var det inga demonstrationer efter september 11, men det kanske berodde på att förövarna och hjärnorna bakom dådet var utomlands. Det tog ett tag och sedan reagerade kraftfullt USA militäriskt och därtill också på hemmafronten.

Säkerhetspådraget har förändrat samhället som natt och dag här i USA, vare sig det handlar om att ta ett inrikes flyg, ett affärsbesök på ett kontor i New York eller om man skall arbeta på något projekt för en arbetsgivare. Det är långa och ofta väldigt invecklade säkerhetskontroller. Hur det fungerar i Europa och Frankrike vet jag inte riktigt, men kanske är det också där inledningen på en ny era med en stat som alltmer liknar den amerikanska polisstaten?

Helt klart är att det inletts ett nytt mer komplicerat säkerhetspolitiskt klimat i Europa, där fler inslag av intolerans och våld verkar vara ett faktum. Om det krävs ökade statliga säkerhetsapparater som i Israel eller USA är det ett dystert steg, men frågan är hur det öppna och så att saga vänliga samhället skall kunna överleva i ett Europa som blir alltmer våldsam och som präglas av irrationella terrordåd med självmordskandidater som handlar i extremismens och religionens namn. USA har arbetat hårt för ett säkrare inrikespolitiskt klimat sedan september 11 och jag tror att ett närmare säkerhetspolitiskt samarbete i den gemensamma kampen mot terror skulle kunna hjälpa Europa framöver.

6 januari 2015

Den globala ekonomin – därför vinner USA under 2015

Det blev ett bra ekonomiskt är för USA under 2014 och det ser ut som om uppgången kommer fortsätta även under 2015. Det finns utrymme för ett år som till och med är bättre än det gångna. Det beror på en rad faktorer. Arbetslösheten är fortfarande låg och närmar sig 5%, lönerna har även börjat stiga överlag och det låga priset för olja, och därmed bensin, har inneburit en betydligt större portion pengar i plånboken för den gemene amerikanen, som spenderar en stor del av livet bakom ratten. Det som inte spenderas på bensin kan nu istället gå till konsumtion. Detta har redan märks markant i den amerikanska ekonomin då bensinpriset sjunkit rejält. Den amerikanska staten är dessutom inte beroende av oljeinkomster som många andra länder, då de flesta bolagen är privata. Därutöver är effekten av alla åtgärder för att få likviditet i systemet fortfarande där och det finns ett överflöd av kapital, såväl hos företagen som hos individer. Detta leder under ett stabilt ekonomiskt klimat till ökade investeringar och därmed tillväxt.

Det skulle dessutom vara fördelaktigt för USA att se över den komplicerade skattepolitiken, då endast runt hälften av alla företag och alla individer betalar någon skatt överhuvudtaget. Beskattningen för de som betalar är för hög och det borde finnas utrymmer för reducerade skatter för företag och individer, vilket ytterligare skulle gynna tillväxten. Under det senaste året har som bekant dollarn blivit betydligt starkare och det finns inga tecken på att det skulle förändras. Tvärtom finns det så pass många problem i omvärlden att flykten till dollarn sannolikt kommer öka under 2015. Även om det påverkar vissa exportbaserade industrier negativt, är det överlag bra med en stark dollar och USA som den globala ekonomiska basen. Flera andra länder lider förvisso av detta, inte minst då det handlar om skulder som är baserade på dollarn och därmed blir betydligt dyrare, men också överlag med handel med USA.

Relativt till Europa anses dessutom USA som stabilare rent ekonomiskt med lägre volatilitet och osäkerhet. Europas negativa inverkan från den ryska ekonomin som ett resultat av sanktioner är också mer eller mindre förskonat USA, som har minimal handel med Ryssland. Grekland och huruvida landet kommer förbi i EU eller ej är dessutom ett stort orosmoln, som kan få betydande negativa konsekvenser för EU och den europeiska ekonomin. USA har dessutom under flera år tagit drastiska åtgärder för att få igång konsumtionen och därmed ekonomin, något som vi inte sett i Europa. Vad som skulle vara nästa steg här i USA vore ett betänkligt uppsving för fastighetsmarkanden, någonting som kan ske, men är beroende på hur kreditreglerna för fastighet kommer utvecklas under 2015. Om det blir lägre kreditkrav för potentiella köpare, något vi såg för 10 år sedan, skulle det kunna lyfta den amerikanska ekonomin ytterligare, även om det även medför betydliga risker för institutionerna som lånar ut pengar.

Överlag finns just nu en tydlig optimism inom den amerikanska ekonomin, dels hos arbetsgivare, men även hos arbetstagare, som äntligen har börjat se tendenser med högre löner. Detta i kombination med lägre bensin och oljepriser hjälper givetvis den amerikanske konsumenten. Vad gäller övriga världen kommer det med största sannolikhet bli fortsatta problem för så kallade emerging markets med strukturella problem och beroende av dollarn. Kina är ett fortsatt orosmoln med lägre tillväxt och med fortsatta politiska problem, inte minst med Hong Kong. Japan har röstat för en fortsatt lös monetär politik, men hittills har det inte varit vidare framgångsrikt och även om markanden kan gå upp tydligt är den fundamentala ekonomiska situationen inte bättre än tidigare. Ryssland kommer med största sannolikhet fortsätta kräftgången, mest beroende på lägre oljepriser, men också med fortsatta politiska åtgärder, som påverkar ekonomin negativt. Hur man än vänder och vrider på jordgloben verkar det som alltmer tydligt att den ekonomiska stabiliteten under 2015 kommer finnas i USA. Av den anledningen kommer den amerikanska ekonomin växa sig relativt starkare under 2015 med en fortsatt stark dollar och med en ökad inhemsk konsumtion. Det verkar helt enkelt som om 2015 kommer bli USA:s år.

3 januari 2015

Fördröjt nyårsfirande

Nyår har på något vis blivit en lång utdragen affär det här året. Lyckades missa nyårsfirandet då jag satt på ett försenat flygplan som landade två timmar efter tolvslaget och efter det kändes det inte riktigt som om 2015 har inletts. Jag kommer därför fira nyår på måndag kväll och natt med några vänner, som har lovat ställa upp då jag i princip missade nyår. Detta har därmed gett mig lite andrum vad gäller de nyårslöften som jag trots allt hade tänkt försöka mig på under nästa år. I princip nu alltså, men för mig inleds året på tisdag. Det är faktiskt inte helt fel att få dessa extra dagar under 2014. Det gäller att ta vara på dessa, då det inte händer varje år.

Vad gäller nyårslöften är det ungefär samma visa som varje år. Hälsosammare levene står som punkt nummer ett på listan och jag äter mycket mat och ännu mer choklad under de sista dagarna under mitt 2014. Jag tycker då och då om att gå till en av New Yorks cigarrbarer, eller lounger snarare, framför allt till det lite stökiga Cigar Inn, men det har på sista tiden blivit för mycket av då och då, så jag hade tänkt mig att lägga den ovanan på hyllan då 2015 inleds på tisdag. Av den anledningen sitter jag faktiskt just nu och röken en cigarr, askan har redan stökat till tangentbordet och det är helt klart med ångest jag inser att detta kommer få ett slut mycket snart. Måste jag vara så hård mot mig själv? Rökning är definitivt negativt, inte bra för ekonomin, inte bra för min maratonträning, och inte bra om man är intresserad av närmare relationer med andra. Röken förstör det mesta med andra ord. Men måste man inte ha några som helst laster? Summan av lasterna brukar sägas vara konstant, så kanske är det bäst att hitta på någonting annat som är aningen osunt, men likafullt hälsosammare än cigarrer. Vissa av mina vänner har börjat dricka mer, men det verkar vansinnigt.

Hur man än vrider och vänder på nyårslöftesekvationen är löftena ett avståndstagande från livsstilen att jag gör vad jag vill när jag vill det. Lite trist. Realiteten och förnuftet bör dock vinna i det långa loppet även om det är någonting skrämmande med det. Partyt är slut. Tisdagen känns alltmer skrämmande, men det är bara att ta tag i verkligheten och lägga ovanorna på hyllan.

New York har verkat lite tomt igår och idag, men de flesta lär väl dyka upp under helgen. Dags att återvända till verkligheten med allt vad det innebär. Helt klart råder ovanligt positiva vindar vad gäller den amerikanska ekonomin och det känns spännande. Det brukar innebära nya utmaningar, möjligheter och spännande projekt bakom hörnet. New York har som alltid något i skjortärmen och just nu vet jag faktiskt inte vad det kan vara. Vi får väl se. Hur som helst känns det som om det är dags att vända bladet. Dags för nya tider, ett nytt år. Vi kan hoppas att världen blir säkrare, att alla kan leva i fred, att alla har tillräckligt mycket pengar, att alla är lyckliga. Utopiska tankar och i realiteten är allting mer komplicerat, men det är väl alltid bättre att vara hoppfull, att tro än att inte tro. Att vara troende är väl det bästa en människa kan vara.

Funderar på mina andra nyårslöften och blir lite smått överväldigad. Kanske lika bra att röka ytterligare en cigarr. Lördag, söndag och måndag, sedan är det slut på det roliga. För den delen är det inte speciellt roligt, så det är nog bättre att hitta en annan mer produktiv syssla. Kanske dags att skriva en bok eller starta en ny business. Jag är ju trots allt i möjligheternas stad. 2015. Årtalet känns faktiskt lite science fiction, men det är väl bara en avspegling av min ålder. Ångesten kommer smygande, men jag minns plötsligt att mitt 2014 faktiskt inte är slut och det känns som om jag fått lite lånad tid. Jag kan göra vad jag vill under de kommande tre dagarna innan de strikta nya nyårslöftenas tidevarv träder i kraft. Jag har ingenting att förlora. Vad skall jag göra nu när allting plötsligt är möjligt? En cigarr till i kväll och sedan får vi se vart den dramatiska färden tar vägen. Som vanligt tror jag i alla fall att nästa år, 2015, kommer bli det bästa året någonsin. Ibland är det bra att vara amerikaniserad. Vad som än händer kommer solen alltid skina lite starkare…