ad
30 juli 2012
Ali

Vilka är dina “Core Values”?

Någon har påstått att vi lever i eftertänksamhetens tidevarv, en tid då vi har tid att fundera, tid att få ordning och reda på tankarna och tillvaron, tid att spendera med familj och vänner, tid för utbildning, tid för semester, och tid att njuta av det välstånd som byggts upp under många generationer. Det är verkligen mycket dagens befolkning har att vara tacksamma över. Det är ofta lätt att glömma bort hur bra man egentligen har det. Satt och tittade på olympiaden i London häromdagen och förundrades över alla atleterna, hur vältränade de är, och, inte minst, deras målmedvetenhet och strävan att göra sitt bästa. De måste verkligen vara drivna och planera sina dagar i detalj runt sin idrott och sin träning. Låter först helt utmattande, men vid närmare eftertanke, antar jag att strukturen och målet att komma till OS, kanske till och med att vinna en medalj,måste vara befriande. Målet är klart och det är i allmänhet enklare om man har ett mål med tillvaron. Det är annars lätt att bli överväldigad av livets alla möjligheter och val. I den komplicerade vardagen finner nog många framgångsrika atleter just det enkla programmet befriande. Sedan handlar det nog bara om att följa programmet.Vad vet jag egentligen? Använder ordet nog med tanke på att jag inte är en framgångsrik atlet, inte ens en atlet, utan tvärtom dagligen är bombarderad med förslag och alternativ, som gör att tillvaron alltsomoftast framstår som överväldigande. Dessutom gör ju inte direkt New York djungeln saker och ting enklare. The winner takes it all.

Tankarn far vidare till OS igen och de hamnar vad det lider på Mohammed Ali. Hans legend tycks bara växa med åren och Ali handlar numera om så mycket mer än bara boxning. Religion, civil rights, Vietnam, hans foundation och arbete för välgörande ändamål, och mycket mer. Detta ledde till hans 2005 Presidential Medal of Freedom, den högsta civila utmärkelsen i USA. Listan av lång på mottagare av priset, några är Moder Teresa, Lech Walesa, Nelson Mandela, Stephen Hawkings. Det är en lång vandring sedan hans uppmärksammade vägran att strida för USA i Vietnam, som på den tiden av många sågs som landsförräderi. Som Ali sa: ”I ain’t got no quarrel with them Viet Cong… No Viet Cong ever called me nigger”. Det är numera nästan svårt att riktigt förstå den tidens rassegregerade USA. Läs gärna mer om Ali i den förträffliga boken av New Yorks egen David Remnick, ”King of the World”.

Ali har numera ett center uppkallat efter sig i hans hemstad Louisville i Kentucky. Kanske dags att åka dit och kombinera det med hästkapplöpningarna i maj. Vad som är intressant med Ali är just att han inte bara är en boxare, utan en person som verkligen levt livet till sitt fulla. Med energi, passion och med val. Val baserade på vad som är rätt och fel. Ali har sex grundprinciper för sitt levene, så kallade Core Values: ”Respect, confidence, conviction, dedication, spirituality and giving”. I dagens stressfyllda samhälle gäller det nog att ha någonting liknande; en konkret plan för att få ordning och reda på alla pusselbitarna i vardagen. Det är alltför lätt att bara låta dagarna och månaderna rulla på till en slags slentrianmässig intighet. Funderar själv på vilka grundprinciper jag har. Försöker mig nog mest hanka mig fram i vardagsmyllret. Någon Ali lär jag nog inte bli, men det är nog dags att försöka se klarare på tillvaron och försöka förstå vilka drivkrafter som i alla fall borde vara mina så kallade ”Core Values”. Funderar ett tag och kommer fram till följande: ”Ärlighet, respekt, tacksamhet,nyfikenhet, givmildhet, eftertänksamhet, spiritualitet, göra sitt bästa och passionerat levene”. Det finns säkert mer som skulle kunna tilläggas, men jag tror faktiskt att det är en bra början. Tror förvisso det är för sent att kvalificera till ett OS, men om jag följer mina principer och värderingar, kommer jag nog vad som än händer gå segrande ur striden. En dag i taget…

20 augusti 2014
Ferguson

Ferguson

Det är nog inte många som förrän den här veckan hade hört talas om Ferguson, en liten förort till St Louis i delstaten Missouri med 20000 invånare med runt 70% svarta, 30% vita. För 10 dagar sedan sköts en obeväpnad svart tonåring, den 18-årige Michael Brown, till döds av en vit polisman. Darren Wilson.

Incidenten ledde till våldsamma upplopp och vandalism, inte helt olikt tidigare rasbaserade upplopp i Newark och Los Angeles. Protesterna och väldsamheterna har intensifieras under de senaste dagarna och det är nu frågan om Wilson kommer åklagas för mord eller vållande till annans död. Justitieminister Holder kommer till Ferguson i dagarna, nationalgardet är inkallat för att upprätthålla ordningen och se till att rådande utegångsförbud under nätterna följs. Dessutom har staden har invaderats av massmedia.

Efter den uppmärksammade dödsskjutningen av Troyvon Martin i Florida ifjol, även där en obemannad svart man som sköts till döds, där sedermera mannen som sköt honom frikändes av en jury, har dramat i Ferguson tagit formen av en sällan skådad rasilska som legat och pyrt under en längre tid. Michael Brown har nu anklagats för rån, men i realiteten verkar det som om han var stoppad av polisen för att han korsade en gata illegalt, vilket ledde till en konfrontration med polisen, som i sin tur ledde till dödsskjutningen.

Man kan givetvis inte försvara en dödsskjutning av en obemannad person och det kommer med största sannolikhet leda till någon form av rättegång. Vad som i grund och botten är skrämmande att observera är det grundläggande våldet i samhället. Det är förvisso inte undra på att folk mördas och skjuts till döds dagligen då det finns fler än 300 miljoner vapen i privat ägo i USA. Polisens antar helt enkelt att personen som bemöts i en konfrontration är beväpnad och de tar därmed inga chanser, det skjuts först, och frågorna ställs därefter. Dessutom är situationen givetvis speciellt komplicerad, då det återigen handlar om en dödsskjutning av en ung svart man, dessutom av en vit polis.

Våldssamhället har fortsatt sin frammarsch i USA. Fängelserna är fulla och sedan 1980 då antalet fänglade var en halv miljon, är antalet fångar numera runt 2.3 miljoner. Av dessa är ungefär hälften svarta. Kostnaden ligger på runt 70 miljarder dollar årligen för fängelserna. Det finns hur många skrämmande exempel och vansinnig statistik som helst. Problemet är att problemen börjar redan i unga år, i familjen och i skolan. Runt 35% av svarta barn i skolans 7 till 12 årskurser har antingen varit avstängd från skolan eller helt enkelt fått lämna skolan. Då är det ju inte undra på att det är svårt att få en vettig utbildning och inte minst få ett bra jobb.

Jämfört med vita är arbetslösheten för svarta betydligt högre, skiljsmässorna vanligare, drogmissbruk vanligare och problemen försätter i en lång rad. Det verkar som om alla kanske inte ha samma chans i USA trots allt, som om ras fortfarande spelar en avgörande roll mellan de som har och de som inte har. Det är dock möjligt, faktiskt troligt, att incidenten i Ferguson inte kommer leda till några förändringar och inte heller några djupa tankar på att det faktiskt är någonting grundläggande fel i det amerikanska samhället.

Det spelar ingen roll vad som händer verkar det som, om det så är barn som skjuts till döds, dagliga mord i städer som Chicago, ökat drogmissbruk, fler hemlösa, då egentigen ingenting ställs på sin spets och leder till dramatiska förändringar. Att det inte blivit förändringar till vapenlagar efter morden på barnen i Sandy Hook är helt obegripligt.
Istället blir resultatet ofta en media cirkus med hjältar och drama på klassiskt amerikanskt Hollywood manér. Förhoppningsvis kan tragedin i Ferguson för en gångs skull leda till konkreta åtgärder och frågor om vart det här samhället är på väg. Det är dags att vända på våldsvägen och dessutom försöka få bukt på den inflammerade rasfrågan, som återigen river upp USA. Låtom oss hoppas att Ferguson kan bli starten på en ny era.

Fler inlägg om: ,
16 augusti 2014
QE3

QE eran är nästan över och festen är slut

Allt tyder på att QE3 går mot sitt slut och det verkar som om oktober eller november kan bli den sista månaden med pengainflöde från the Federal Central Bank. Då perioden av extrem lös monetär politik lider mot sitt slut, en period av så kallad quantitative easing, kan man fråga sig vilka konsekvenser slutet på QE3 kommer få. I teorin avbryts policyn då det anses att den amerikanska ekonomin kan stå på egna ben och att staten inte längre behöver stödja den. Det återstår att se, men ekonomin verkar fått fart under de senaste åren, arbetslösheten har sjunkit under en längre tid, marknaden har länge haft en positive utveckling, räntan är historiskt låg, inflationen låg och konsumtionsnivån är relativt hög. Därutöver redovisar många amerikanska företag, inte minst banker, hedgefonder och private equity bolag, rekordvinster och det har dessutom varit en god stabil period för många teknologiföretag och produktionsbolag. Så i princip verkar allting vara under kontroll och det är dags att lägga ned QE3.

Det kommer med andra ord bli en reduktion av likviditet på marknaden. Priserna har drivits upp under de senaste åren då det helt enkelt funnits mer pengar i omlopp, vilket har varit basen för markant förmögenhettillväxt för folk med tillgångar. Detta i kombination med en låg ränta har gjort att många finansiella institutioner och privatpersoner har haft och fortfarande har en strålande tid. Ökat pengautbud har dessutom devalverat den amerikanska dollar genom räntemekanismen. Lägre ränta minska efterfrågan på dollarn, vilket försvagar valutan. Detta har i in tur gynnat den amerikanska exportindustrin.

Då QE eran går mot sitt slut, kan man framför allt framhäva två effekter av den extremt lösa pengapolitiken:

1) De som framför allt gynnats har varit de med tillgångar. Det har skapat ännu större klyftor mellan de som har och de som inte har i USA, fast i mer extrem form. QE likviditeten i kombination med den låga räntan har skapat enorma förmögenheter och vinster för många och de rika har verkligen blivit rikare. Vissa kallar QE en regressiv finansiell omdistribution av hela den amerikanska ekonomin. Om man skulle använda resonemanget i skattetermer är alltså en regressiv skatt ett scenario där skatten minskar ju högre inkomsten är.

2) QE programmet har också i princip varit ett instrument för amerikansk protektionism och ökad amerikansk konkurrens genom devalvering. Det har givit amerikanska bolag en stor fördel på den globala markanden genom den lågt värderade dollarn.

Om the Fed fortsätter med fortsatta neddragningar av QE3, kommer obligationköpet vara nere till $15 billion per månad då the Fed har sitt möte i oktober och det lär vara slutet på QE eran. Kanske fortsätter det året ut, kanske inte? Den amerikanska ekonomin är i bättre skick än tidigare och borde klara sig utan statens stöd framöver. Då likviditeten reduceras kommer troligtvis ekonomin bromsas något, markanden stagnera och räntan gå upp. Det är också möjligt att arbetslösheten går upp något då konsumtionen lär reduceras då det är mindre pengar i omlopp. Det är också troligt att debatten kommer vara mer fokuserad på andra grundläggande bitar av ekonomin, som det enorma budgetunderskottet och hur man på sikt skall få bukt på skuldberget. Det har varit en minst sagt lukrativ period för många amerikaner, en pengafest utan like, men det är dags att inleda en mer balanserad och nyanserad period utan cheap money. Det är dags att ta ansvar igen, dags för den amerikanska ekonomin att leva utan tillväxthormoner och återigen finna sin plats under normala finansiella förhållanden. Det kommer onekligen bli väldigt intressant att följa den amerikanska ekonomin ta sina första stapplande post QE steg i slutet av 2014 eller i början av 2015.

Fler inlägg om:
8 augusti 2014
Midterm valet

Valet i november – spiken i kistan för Obama?

Sommaren lider hastigt och lustigt mot sitt slut med samma fråga även i år. Vart tog sommaren vägen? Vem vet, men det är onekligen så att det amerikanska sommaren tenderar att försvinna i tomma intet. Nästa sommar kommer jag äntligen ta en ordentlig semester, kanske till och med ta tjänstledigt, kanske spendera en hel sommar i Sverige. Normala augustitankar, men de går ganska omgående tillbaka till mer praktiska spörsmål.

Vad som numera är extra intressant och på den amerikanska politiska tapeten är huruvida republikanerna kommer ta över kongressen i de så kallade midterm valen den 4 november. Valet till de 435 sätena i representanthuset kommer med största sannolikhet gå republikanernas väg den här gången också. Just nu har de majoriteten med 234 säten och det finns inte en enda opinionsmätning som visar att det kommer gå demokratiskt i november.

Vad som är betydligt intressantare är konstellationen i senaten. Av de 100 senatorerna är numera 53 demokrater, 2 oberoende, även om de i princip alltid röstar demokratiskt, och 45 republikaner. Av de 100 platserna i senaten är 33 säten på spel i valet den 4 november. Av dessa är runt 26 relativt säkra att gå åt ena eller andra hållet, som exempelvis att Alabama kommer rösta republikanskt och att Massachusetts kommer rösta demokratiskt. Så egentligen återstår endast 7 platser som kommer gå endera väg och avgöra den nya balansen av senaten under de kommande åren. Staterna är Michigan, Colorado, Iowa, Alaska, North Carolina, Louisiana och Arkansas. Det kan givetvis också bli en överraskning här eller där i andra stater, och just senatvalen brukar bli ganska fula, stormiga och jämna, där knytnävarna används och där allt som ligger gömt i de mörkaste källarvalven uppdagas i sann amerikansk anda.

Om jag skulle komma med en vild gissning skulle jag tro på en ny senat med 50-50, vilket i princip skulle innebära att det kommer vara demokratiskt styre där även fortsättningsvis, då vice presidenten Joe Biden fäller utgörandet om det är 50-50 vid omröstningar. Det spenderas redan oändligt mycket energi från media på detta val, men man kan verkligen fråga sig hur viktigt det egentligen är? Om så republikanerna skulle få majoritet i kongressen, alltså såväl i representationshuset som i senaten, vad kan de egentligen göra? Det har blivit en så pass dysfunktionell politisk process i Washington DC att det vid det här laget, med ytterligare två år med Obama, med största sannolikhet inte spelar någon större roll hur kongressen ser ut. Den hetaste politiska frågan just nu är nog immigrationsfrågan, men det finns ingen enighet bland partierna. Obama styr ofta med executive power, vilket innebär att presidenten fattar beslut utan kongressen, men det har också lett till en ökad misstro och givetvis en allt svårare samarbetsmiljö mellan kongressen och Vita Huset.

Luften har gått ur Washington DC, men jag tror också att en republikansk seger skulle få demokraterna att vakna upp inför det viktigare valet i november 2016. Ny president, nytt representationshus och då är 34 senatorer på spel. Lite extra intressant dock, om man spekulerar, då det är hela 24 republikanska senatorer som går till omval under 2016 mot 10 demokratiska. Man kan konstatera att om demokraterna får ordning på kampanjen kan de trots den impopuläre Obama med största sannolikhet göra hyfsat ifrån sig i 2014, och betydligt bättre i det viktigare valet 2016.

Demografiska förändringar och ett allmän mer öppet samhälle, där fler värderar ett mjukare samhälle med fokusering på sociala reformer, ligger i tiden. Det ligger även närmare de långsiktiga demokratiska värderingarna. Republikanerna kanske gör väl ifrån sig under hösten, men de behöver se om sitt program, så de inte hamnar i ett politiskt hörn och endast inkluderar äldre vita gubbar. De kommer dessutom inte få mer hjälp av Obama då han är ute i bilden om ett par år, utan det är dags att reformera partiet och försöka skapa ett mer modernt parti. Den politiska realiteten förändras radikalt och raskt, men de politiska amerikanska alternativen förblir desamma, antingen demokraterna eller republikanerna. Intressant är ju att minoriteter i USA, alltså färgade, latinos och asiater, om man skulle se dem som en grupp, röstade som grupp lite över 80% på Obama både 2008 och 2012. Denna minoritetsgrupp kommer år 2050 vara i majoritet i USA. Man kan fråga sig hur det republikanska partiet framöver skall kunna vinna val om partiet inte förändras? Kanske finns det en likanande tendens i Sverige? Hur påverkar demografin Sverige och det politiska landskapet och partierna? Kanske det kan vara en lämplig diskussion under en sommarkväll i det svenska lugnet?

Fler inlägg om:
29 juli 2014
Argentina

USA och Argentina

Argentina med presidenten Cristina Fernández de Kirchner i spetsen fortsätter den farliga och ofta destruktiva ekonomiska politiken som vi ofta sett bland andra argentinska politiker. Det senaste dramat är relaterat till den ekonomiska krisen i Argentina 2001-2005, då landet inte lyckade omstrukturera skatsskulderna till alla deras långivarana och landet i princip gick i konkurs. Det uppstod då två läger, de som trots allt accepterade omstruktureringen av lånen och fick runt 30 cent på en dollar av Argentina, och de som inte accepterade Argantinas 30% erbjudande, de så kallade holdouts, som ville ha hela beloppet.

Man kan säga att sedan dess har Argentina mer eller mindre varit utesluten från den internationella globala ekonomin och detta avspeglas inte minst i landets valutareserv, vilken används för att betala utländska långivare. Just nu är beloppet runt $29 miljarder, runt hälften jämfört med 2011. Fallet om Argentinas skuld till the holdouts har drivits vidare i domstolssystemet här i USA av av Argentina och hedgefunden NML Capital, som ägs av Paul Singers Elliott Capital Management. Varje domstol har beslutat att Argentina måste betala. US District Judge Thomas Griesa i Manhattan beslutade nyligen att Argentina inte kan betala de som accepterat betalningarna utan att också betala de så kallade holdouts. Detta skapar en helt ny situation, då Argentina enligt Griesa inte kan fortsätta betala de som accepterat utan att betala de som inte accepterat. Så om inte alla betalas blir det statskonkurs. Griesa har också satt en deadline på den 30 juli så det är nu med kniven mot strupen som Argentina måste besluta sig om de skall betala eller ej.

Även om skulden till NML Capital ligger på relativt låga runt $2 miljarder är domen i USA vägledande för en annan grupp långivare, med krav på totalt 15 miljarder dollar, som också motsatt sig skuldnedskrivningen. Detta är hälften av valutareserven och en utmaning för Argentina. Å andra sidan kommer situationen bli ännu mer komplicerad om det blir en total konkurs för Argentina. Domen fastslå som sagt att Argentina inte kan fortsätta betala de som numera betalas, utan måste betala the holdouts också, annars kan INGEN betalas. Lite extremt.

Man kan tycka det är märkligt att USA numera är involverad i Argentinas affärer, men det är ju så att vad gäller de skulderna till en amerikansk hedge fund avgörs jurisdiska tvister här. Man kan ju på något vis förstå om den populistiska presidenten i Argentina har problem med en amerikansk hedgefund och det amerikanska rättsväsenet. Imperialism… Å andra sidan är realiteten att hedgefunder är involverade i en betydande del av den globala ekonomin och det är förvånande att det inte detta lösts under årens lopp, då det har en betydande negativ inverkan på Argentinas ekonomi. Då det mesta i livet är beroende på förväntan, kan man väl utgå från att Argentina trodde att långivarna skulle gå med på en finansiell överenskommelse eller att tvisten skulle avgöras till deras fördel i domstol.

Hedgefunden och andra långivare gick dock inte med på reducerade betalningar och domarna i USA gav långivarna rätt. Landets president Cristina Fernández de Kirchner har lovat att pengarna ska betalas, men har samtidigt i hätska utfall angripit långivarna och USA. Bland bedömare är man dock tveksam till landets förmåga att göra rätt för sig och ungefär hälften av landets valutareserv skulle försvinna om beloppet betalas. Ett nytt obligationslån ska betalas den 30 juli men i och med att inga kan betalas om inte alla betalas enligt den amerikanska domaren i New York, är risken nu överhängande för att landet ställer in betalningarna. Det kommer i så fall leda till nya förhandlaring om Argentinas skuld och det kommer komplicera tillvaron för landet framöver, men å andra sidan kan det likafullt vara den enda vägen att få ett långsiktigt slut på de juridiska turerna.
Börsen i Buenos Aires har gått ner efter domstolsbeskedet, ligger runt nu på runt 7844 mot 8800 för en månad sedan, men då skall man komma ihåg att nivån var runt 3400 för ett år sedan. Kursen kommer nog fortsätta neråt om ingen lösning nås inom den närmaste dagen, men å andra sidan är förväntningen nog statskonkurs, att internationella aktörer som IMF då skall rensa upp röran. Kanske är det lika bra att gå den vägen, tärningen kan anses vara kastad.

Kanske är det så att Argentinas president inte vill att USA skall styra och ställa i Argentina och hellre dra ner landet i fördärvet än att hitta en rimlig lösning med betalningsöverenskommelser. Kanske lösningen kan vara att utfärda nya skuldebrev till långivarna och helt enkelt skiva om lånen istället för att betala av hela beloppet? Det är möjligt att det kan vara en lösning för Argentina. Det vore i så fall en sista minuten lösning på en finansiell konflikt som pågått under många år och nu har ställts på sin spets av USAs domstolar. Egentligen märkligt, men då det gäller finanser gäller det att hålla sig på god fot med amerikanska aktörer.

Det är säkert en nyttig läxa för en rad globala aktörer och den trenden kommer fortsätta genom striktare bankregler, nya regler för energi och kanske även mer komplexa skatteregler för globala bolag involverade i USA. USA kan tyckas vara frånvarande i världen rent politiskt, men faktum är att då det gäller finansiella spörsmål och inflytande, är USA starkare och mäktigare än någonsin beroende på den alltmer integrerade och snåriga globala ekonomin.

Fler inlägg om:
26 juli 2014

Pensionstankar

Hörde att den mexikanske multimiljardären Slim föreslog en arbetsvecka på tre dagar. Det förefaller orimligt kort, men kanske det verkade lika osannolikt med fem arbetsdagar en gång i tiden? Det förefaller som om folk numera är på väg mot tre dagar, oftast med alla möjliga uppfinningsrika arrangemang där arbete hemifrån eller från något kafé är de mest populära flyktförsöken. Så på sätt och vis är vi nog på väg mot tre dagar med tanke på att vi definitivt är på väg mot fyra dagar. Fredagen är med andra ord dagen då man kan ta ut svängarna lite och vara lite mer social, uträtta administrativa sysslor eller helt enkelt bara planera. Det finns alltid något att planera. Själv brukar jag kalla det strategiskt planerande och det finns faktiskt ingen som vet vad jag håller på med under dessa sejourer och det är ingen som frågar heller för den delen. Så länge man har en paperslapp i handen och ser fundersam ut, verkar alla belåtna.

Under många år var jag också verksam hos en firma som hade två kontor, ett uptown (vilket är i midtown) och ett downtown, så då var det givetvis betydligt enklare att vara försvunnen, antingen var man där nere eller där uppe, och om ingen lyckades få tag på mig, drog de helt enkelt slutsatsen att jag var på väg, förvisso utan att veta om jag var på väg upp eller ner. Man har verkligen lärt sig en hel del under åren i New York.

Idag noterade jag att en kvinna på kontoret var ståendes under hela förmiddagen med datorn i höjd position. Jag frågade om hon hade ont i ryggen eller varför hon valde att stå. Svaret blev att “sitting is the new smoking’. Man skall stå istället för att sitta, förklarade hon, men jag argumenterade att det måste vara fel. Människan skapades inte för att stå i givakt under hela dagen, förvisso inte att sitta heller, men om hon vill leva som en urinvånare borde hon i så fall vara i rörelse under hela dagen. Kanske också börja jaga för att få ihop en lunch. Hon började bli märkbart irriterad så jag gick försiktigt vidare. Smygtittade lite senare under dagen och då satt hon. Antar att hon blev trött.

Jag hamnade istället på lunch med en annan av de få som inte arbetar vartsomhelst förutom på kontoret och med tanke på att det var fredag, smyghelgdag nummer tre, gick vi på en lång dekadent lunch. Han verkade av någon anledning tro att det var en terapisession då han pratade om sin annalkande pension. 67 och vad skall han göra med sitt liv. Det var nästan så att jag fick ångest bara av att lyssna, men visst måste det vara så att då den dagen är förestående, undrar man antagligen hur dagarna kommer gestalta sig. Han funderade på att starta ett litet företag så han kan arbeta vidare, vilket lät så amerikanskt tråkigt att jag beställde en chokladtårtbit mitt under huvudrätten för att jag skulle vara helt upptagen av ätandet. När jag började lyssna igen var han inne på ökat bokskrivande och mer tid allokerad till att skapa serietidningar. Det nuvarande jobbet framstod i princip som rena rama semestern jämför med allt han planerade att göra nu när den långa arbetsepoken snart var till ända.

Apropå sitting is the new smoking, kan man väl också hävda att 80 is the new 60. En kraftig uppgång i resande och konsumtion bland gruppen över 80 är resultatet av länge och hälsosammare liv kombinerat med mer pengar på fickan. Det planerade pensionslivet lät så pass intensivt att jag blev helt matt och jag var på min tredje kaffe då tystnaden föll och han tittade frågandes på mig. What do you think?

Förklarade att med alla de planerna och energin, vore det kanske lämpligt med något mer äventyrligt som att tågluffa eller helt enkelt resa jorden runt som en så kallad bucket list. Han tyckte det var förslag som låg närmare döden. Måste man planera allting då? Om man nu jobbat i mer än 40 år, kan man inte få ta det lite piano och slå dank? Kanske sova ut under en helt vanlig tisdag eller gå på bio klockan 11 på morgonen. Eller helt enkelt bara göra ingenting. Det är säkert en tid med orosmoln då pensionen faktiskt står för dörren, kanske känns det som om liemannen knackar på dörren? Att hitta nya rutiner, att inte få in den normala lönen på kontot varje månad, utan leva på tillgångar och social security och få ihop allting på det viset fram tills dagen då pengarna är slut eller kroppen lägger av. Lite kusligt är det onekligen, på något vis är det slutet på en lång era, men den optimistiske säger kanske att det också är början på en ny spännande era, medan den pessimistiske kanske säger att det också är början på slutet. I realitet kan man väl dock hävda att slutet faktiskt inleddes i början. Därmed är pensionen bara en del av färden. Det gäller därför att se till att ha så kul man nu kan ha vare sig man jobbar eller inte jobba, för i grund och botten handlar det inte om jobbet, utan snarare livet.

Det handlar nog mer om ovissheten att ändra rutinerna och strukturen. Dessutom kanske det känns oroväckande att tänka på framtida fredagar, dagarna som ofta får en att känna sig som en ung rebell igen. Att jobba utan att egentligen jobba. Men hur skall man då som pensionär hitta en motsvarande stund för rebelliska handlingar. Kanske kan man försöka ta sig in på kontoret, även om man inte längre är anställd. Det vore väl lite rebelliskt. Annars kan man ju alltid gå till Starbucks och låtsasjobba som de flesta andra som sitter där och hänger på fredagarna.

Själv föreslog jag att han skulle fördjupa sig i första världskriget och komma på någon speciell infallsvinkel som inte analyserats tidigare. Han tittade förvirrat på mig och vi började istället diskutera hur, var och varför vi skall träffas då han beger sig in i den ovissa pensionen. Vi kunde inte komma på något rimligt svar och jag var tvungen att hasta tillbaka till kontoret då jag hade en träff för att gå för en promenad med en kollega. Pension verkar helt utmattande. Föreslog att han skulle börja röka cigarrer för det tar lång tid och är ganska socialt om man går till en bättre lounge där andra män sitter och diskutera livet och allt det andra mellan början och slutet. Han lovade fundera på det och vi bestämde en ny lunchträff i slutet av september för att om möjligt få ordning och reda på det ovissa. Carpe diem.