Ulrika Boëthius ny ordförande

Min kollega berättar för mycket om sin privata situation. Jag vill inte veta men vill inte säga till. Vad ska jag göra? 

Jag har en kollega som har en del privata problem, det verkar som att hon vill skilja sig. Var och varannan dag får jag höra om hur hemsk hennes man är, hur lite ansvar han tar hemma, för barnen och så vidare. Vi sitter mitt emot varandra i ett öppet landskap och jag känner att hennes problem äter upp min energi. Jag kan komma glad till jobbet, men så kastar hon sig över mig och berättar om morgonens gräl med maken. Vi umgås inte privat och jag har inget intresse att bli närmare vän med henne. Hur ska jag göra för att få min arbetsro tillbaka utan att såra henne?

Vad tycker du? Lämna ditt svar i kommentarsfältet nedan. Vi väljer sedan ut de bästa svaren som kommer publiceras i tidningen.

Hipstern och slackern har vi ännu inte presenterat på vår avdelning i Finansliv som heter Sno stilen. Kanske finns de inte alls i branschen? Kanske är de lika sällsynta som synliga tatueringar bland bank- och försäkringsanställda. Eller också träffar vi dem bara inte på konferenser och mingel av olika slag där vi oftast spanar efter någon med en stil som sticker ut i mängden. En representativ klädstil innebär oftast diskreta färger och få variationer, konstaterar vi på redaktionen och skärper blicken ett snäpp till. För visst var det en med rutig flanellskjorta utanpå jeansen, kängor och mössa inomhus där borta i hörnet? En från it-enheten kanske eller en som jobbar med appar?

Ni får hjälpa mig hitta en trevlig prick med rolig/fräsch/annorlunda/fin/speciell/tuff stil i branschen! Vore det inte kul att få se hen uppmärksammad i tidningen? Med olika väl valda accessoarer intill, utplockade ur vårens nya utbud och kommenterade av en tvättäkta stylist? Det funderar jag på under lunchpromenaden vid Adolf Fredriks kyrka i Stockholm, där blåstjärnorna tagit över scenen helt och hållet. Ja, förutom han då som drog upp tröjan och visade sin nya tatuering på magen för kompisen. Men honom missade jag med kameran. Ni får hålla till godo med scilla och blåstjärnor!

/Redaktör BrittMari

brittmari.lantto@finansliv.se

I morse skulle jag visa Finansloppets bana för Deri Thomas
på Running Sweden. Han planerar några härliga löparträffar med
Finansloppets deltagare, bland annat en provspringning av banan.
Deri behövde följaktligen veta var banan går. Jag cyklade direkt
hemifrån till Stadion, taggad att få en skön morgontur. När jag
parkerade cykeln såg jag en av våra mest kända friidrottare som
hade avslutat en runda och jag kände att jag var på rätt ställe.
Trots att Deri hade utlovat en ”slow morning run” satte vi av i ett
tempo som jag inte tyckte var helt bekvämt. Jag ville ju inte sacka
efter och tryckte därför på även i backarna. Men i mördarbacken
gick vi. Deri gav tipset att hålla pulsen jämn under loppet. Ofta
springer folk för långsamt nedför och för fort uppför, berättade
han. Att gå uppför den galet branta backen kändes alltså helt bra.
Vi avslutade med ett halvt varv inne på Stadion och stoppade
löparklockan efter 3,8 km, lite för långt jämfört med loppet som är
3,7. Vi ska titta exakt var målgången var förra året och sätta upp
årets målbåge på samma ställe. Efter en dusch kunde arbetsdagen
börja. En skön start på dagen, trots att min vinnarskalle pressade
mig lite för hårt. /Unn

Får man skriva tyvärr i ett mejl där man avslår begäran om ersättning för skada? Det var en av många frågor som diskuterades på frukostseminariet ”Talar du försäkringska” som FTF ordnade i morse. Att försäkringsbranschen ofta skriver onödigt krånglig till kunderna var de flesta i panelen överens om. Nitiska jurister och traditioner var några förklaringar.

- Man tror att man måste vara formell när man skriver om viktiga saker, sa Åsa Persson-Meczynski, copywriter på Folksam, som satt i panelen.

Språkkonsulten Benny Kullinder tipsade om att skriva på det som Språkrådet kallar klarspråk.

- Det som händer står först. Vi skriver vi och inte namnet på försäkringsbolaget. Meningarna ska vara aktiva och inte så långa. Vi undviker krångliga ord och förklarar alltid facktermer, sa han.

Benny Kullinder berättade också att Försäkringskassan sparade över en miljard på att börja skriva enklare eftesom samtalen till kundtjänst blev färre och antalet felaktigt ifyllda blanketter minskade.

- Ta bort ord som betyder något annat på vanlig svenska, som exempel ”skada”, när ni kommunicerar med kunder. Använd facktermer bara internt, tipsade han.

Kristina Dybeck, som jobbar på Länsförsäkringar med att förenkla språket tyckte att man inte bara ska förenkla kommunikationen i brev och e-post.

- Vi måste också göra något åt vilkoren. Vi vill ändå skriva så att man känner igen sig när man läser villkoren. Det går att skriva villkoren begripligt, men det finns ett motstånd mot det, sa hon.
/Unn

En obehaglig osäkerhet brukar infinna sig på måndag morgon när omslaget ska gå till tryck. 14.00 ska tryckeriet ha sidan. Än finns tid att ändra. Då brukar frågorna dyka upp: gör vi rätt? Är detta den bästa rubriken? Håller verkligen vinkeln? För det mesta slutar omslagsvåndan i att vi konstaterar: jo vi har ju tänkt igenom det här och ja, det håller.

I går kom både jag och AD-Rikard till jobbet med känslan av att omslaget nog inte riktigt var perfekt. Rubriken som hade känts kul i fredags var sådär. Och så var det färgen då, vi hade tänkt guld, men vad signalerar guld egentligen?

Vi tar det från början. Den stora artikeln i detta nummer handlar om att anställda i finansbranschen går i pension tidigare än andra, det gör att arbetsgivarna slutar satsa på kompetensutveckling för personer som är några år från pension, ibland går ”gränsen” redan vid 55.

Vår första rubrik var ”adjö, guldklocka” och så en bild på klockan. Skrivet i guldbokstäver.

På måndagmorgonen tycker vi att klockan tar för stor plats. Man kan ju hinna få guldklocka och ändå gå i pension vid 60. Vi hittar en ny rubrik: ”Tack & adjö vid 60″. Bra, men det går ju inte att skriva i guld, alla som slutar gör det ju inte frivilligt och guld signalerar att man firar.

Rikard hittar en fin grön färg och jag går på möte. Efter mötet ser den där gröna inte så bra ut längre. Lite för vårligt glatt. Alla på redaktionen kallas in för rådslag och fotograf Johan Marklund som tagit bilden av klockan och råkar befinna sig på redaktionen konsulteras.

Nja, grönt var inte så skönt. Men vitt blir trist och stelt. Till sist – en timme efter lämning (tack Blomman på Sörmlands grafiska) – så lämnar vi ett omslag med en finfin rubrik i gula bokstäver.

/Unn

Omslaget vi till slut kom fram till att vi var mest nöjda med. Vad tycker du? Skulle vi valt något annat?