Vem älskar chefen?

Publicerat den 3 april 2012 kl. 20:32

Att vara chef är inte så lätt. När jag var på min första ledarskapskurs pratade kursledarna om att ”ta på chefshatten” eller ”passera den gula linjen”. Det faktum att vi alla i rummet hade fått titeln chef var ingen garanti för att vi agerade som chefer eller att vi hade vågat ta klivet utanför gruppen.

Det kan låta klyschigt, men att bli chef är att bli lite ensammare. Det ställer krav på att vara arbetsgivarens förlängda arm men samtidigt värna om sin grupp uppåt.

Läste ett nyhetsbrev från psykologen Mattias Lundberg härom dagen. Han var kritisk mot ett SVT-program som skulle berätta om chefen som psykopat. 

”Jag har då aldrig hört frågor som ‘misstänker du att din kollega är psykopat”, och inte heller frågan kopplat till specifika yrken som snickaren, vårdbiträdet, kocken eller andra.”, skrev han.

Sedan gick han igenom ett par naturliga ledarskapsprinciper som ibland kan förväxlas med psykopati. Som att vara tvungen att lämna känslorna utanför vid obehagliga beslut.

Just vid stora förändringar ställs extra stora krav på chefen. Han eller hon kan tvingas omplacera eller säga upp omtyckta medarbetare och samtidigt hantera de som blir kvar så att jobbet fortfarande blir gjort. Detta kanske i en situation där man själv känner oro för framtiden.

När jag intervjuade Marie Ehrling inför Lunch för chefer den 19 april insåg jafg hur svårt det faktiskt kan vara att leda organisationer genom stora förändringar. Och vilken viktig roll chefen spelar. Därför känns vår Lunch för chefer extra angelägen i det läge som många företag i branschen befinner sig i. Jag ser fram emot att lära mig mycket. Hoppas du vill komma också. /Unn