Tagg: aktier

Blogg
ten golden rules

Tio gyllene regler om aktieinvesteringar

Publicerat den 7 december 2015 kl. 10:01

Aberdeen Asset Management arbetar teambaserat och undviker att bygga upp förvaltningen kring individuella stjärnförvaltare. Vissa personer uppnår dock stjärnförvaltarstatus oavsett, baserat på omgivningens uppskattning. En sådan person är Hugh Young, ansvarig för Aberdeens aktieförvaltning på global nivå.

Hugh Young har varit verksam i finansbranschen och samlat på sig ovärderlig erfarenhet och kunskap under mer än 25 år. Han har förvaltat asiatiska tillgångar på Aberdeen sedan 1985 och startade koncernens asiatiska huvudkontor i Singapore 1992. Under den tiden har marknadscykler kommit och gått och idag är det väldigt lite som förvånar honom.

Hugh har spridit sin visdom vidare till sina medarbetare och den utgör grunden för Aberdeens sätt att se på investeringar. Bolagets gemensamma investeringsfilosofi präglas av enkelhet. Aberdeen tror på nyttan av att göra de grundläggande analyserna väl för att hitta bolag med tydliga, långsiktigt hållbara affärsidéer.

Aberdeen har samlat ihop Hughs bästa insikter om investeringsvärlden och kokat ner dem till tio korta koncisa regler.
Vi tror inte att något direkt kommer att överraska för alla principerna har ett tydligt gemensamt drag: Tron på sunt förnuft.

Gå till e-boken här – på svenska

Hugh Young
VD för Aberdeen Asset Management i Asien

Hugh_Young

 

 

Vem har förtroende för Kinas myndigheter?

Publicerat den 4 september 2015 kl. 11:22

Tidigare i veckan tog jag här på Finansliv upp tillståndet i Kinas ekonomi och hur en eventuell kinesisk stagnation kan påverka omvärlden ekonomiskt. I detta inlägg ska jag istället skriva om hur den pågående oron i Kina påverkar synen på landets ledarskap.

Under gårdagen genomfördes en stor militärparad här i Peking, till minne av Japans kapitulation under andra världskriget. Förberedelserna har minst sagt varit rigorösa.

För att garantera en blå himmel fri från luftföroreningar, tvingades över 16 000 fabriker i Peking och grannprovinsen Hebei stänga ner helt eller minska produktionen drastiskt under två veckor. Vidare belades hälften av Pekings bilar med körförbud.

En landsomfattande helgdag har också införts 3-4 september med stängda vägar, affärer och restauranger. Under veckan har tv-kanalerna tvingas stryka underhållningsprogram och serier från tablån till förmån för program som påminner om Kinas delaktighet i andra världskriget. Under gårdagen visade samtliga statliga tv-kanaler (inklusive sport- och barnkanaler) samma sändning från militärparaden.

Vad gäller säkerheten så varnades invånare boendes i närheten av paradsträckan för att bjuda hem folk eller ens öppna sin fönster för att ”inte bli misstagna som terrorister”. Vakter placerades ut i bostadsområdena för att se till så att direktiven efterföljdes.

För president Xi Jinping var det nämligen extra viktigt att militärparaden genomfördes perfekt. Parader likt denna har efter Mao Zedongs tid vid makten inte ägt rum ofta i Peking; detta var blott den fjärde sedan 1957.

Därför var det också dags att slå på stort. Över 10 000 soldater deltog, tillsammans med en rad nya stridsvagnar och stridsflygplan samt flera olika sorters kärnvapen. Enligt statlig media hade 84 procent av gårdagens vapenarsenal aldrig tidigare visats upp.

Xi Jinping hade också bjudit in 51 statsöverhuvuden att se på paraden och 17 länder att delta med egna styrkor. Bland dessa finns en klar övervikt på icke-demokratier. Vid Xi Jinpings sida på Himmelska fridens port stod ledare från länder som Ryssland, Vitryssland och Kuba och betraktade sina soldater marschera i takt på paradgatan nedanför. Även Sudans president Omar al-Bashir, efterlyst av internationella brottmålsdomstolen i Haag, fanns på plats i Peking.

Så vad var då egentligen syftet med denna militärparad? Enligt kinesiska myndigheter så handlar det om en ”fredsparad” för att visa på Kinas hängivelse för global fred. Under paraden påpekade Xi Jinping upprepade gånger Kinas fredliga intentioner och sade även att landets armé ska bantas med 300 000 man (även om försvarsbudgeten med all sannolikhet kommer fortsätta växa snabbare än BNP).

Trots detta snack är en av de främsta anledningarna till paraden givetvis att spänna musklerna inför Japan och andra länder som Kina har territoriella konflikter med. I sitt öppningstal pratade Xi Jinping om Kinas strider mot Japan under andra världskriget som ”en strid mellan goda och onda, mellan ljus och mörker” Under paraden berömdes krigsveteraner som varit med och dödats ”tusentals japaner”. Hade inte Kina stått upp mot Japan, kommenterande den statliga tv-kanalen CCTV, så hade Japan även invaderat Australien och Mellanöstern.

Såväl Xi Jinping som andra ledare och kommentatorer eller intervjuobjekt på statlig tv talade under gårdagen flera gånger om ”det kinesiska folkets storhet och öde” på ett vis som påminde om tyskarnas sonderweg.

För ytterligare en anledning till paraden är ju givetvis att få de inhemska leden att sluta upp bakom Xi Jinping och kommunistpartiet. Wall Street Journal reflekterar:

The Chinese leadership’s primary concern, however, was the domestic audience, analysts and diplomats said.

“The parade helps bolster Xi Jinping’s prestige as the commander in chief and a global statesman, as well as boost national pride,” said Shi Yinhong, professor of international relations at Renmin University in Beijing.

(…)

The parade allowed him to showcase his personal authority as military chief in the face of mounting criticism within the party of his handling of an economic slowdown and a stock-market crash, the analysts and diplomats said.

Xi Jinpings radikala inrikespolitik har lett till stor polarisering inom det kinesiska samhället, då flera samhällsgrupper som inte velat ställa sig bakom hans hårdföra stil helt enkelt har arresterats.

Under de senaste månaderna har bland annat advokater, journalister, professorer, lärare, bloggare och feminister som uttryckt missnöje med samhällsutvecklingen helt plötsligt funnit sig själva bakom lås och bom. Att arrangera en stor, nationalistisk militärparad är ett sätt att föra fokus bort från problemen genom att på samma gång förundra och skrämma upp.

Kinas ledning upplever nu också minskat förtroende i omvärlden, vilket inte endast beror på att dess agerande i Sydkinesiska havet påminner om en annan bekant term – lebensraum.

Att förtroendet för Kinas ledning under sommaren har minskat i utlandet beror främst på de senaste månadernas börsturbulens och osäkerhet vad gäller den ekonomiska tillväxten. Marketwatch skrev nyligen en artikel med rubriken ”Beijing’s incompetence is now China’s biggest problem”, där en stor del av utvecklingen skylls på de kinesiska myndigheternas agerande.

Man menar att det förtroende som tidigare fanns för Pekings ekonomiska politik nu har ersatts av frågetecken, eftersom Kinas marknadsekonomiska reformer ständigt verkar försvåras av dess statligt orienterade kapitalism. Allt från valutedevalveringen till försöken att hålla börsindex uppe med hjälp av stödköp och andra åtgärder beskrivs snarast ha haft motsatt effekt:

The decision to mobilize the state to support a stock market that had been propelled to bubble highs through massive margin financing, always looked foolhardy, in that its chance of success were limited from the start. Beijing also failed to realize that by effectively becoming the only buyer, it has reduced investing in equities to a binary bet on when the government was buying or not.

Last Monday’s plunge was attributed to rumors Beijing had capitulated in its stock-support efforts. The subsequent rebound from Thursday afternoon suggested the “national team” of state-owned investment funds was back in the market. But now once again it is believed state buying may be over after a $200 billion spend in recent weeks, according to a new report in the Financial Times. This suggests more extreme volatility lies ahead.

En analytiker som tidningen pratar med menar att det inte längre är frågan om huruvida Kina står inför en mjuk eller hård landning. Frågan är nu snarare huruvida vi kommer få se en hårdlandning eller en finanskris.

Också The Economist är inne på samma spår, och talar med förvaltare som är oroliga för värdet på Kinas valuta. Nu när myndigheterna har visat att de inte räds att ta till devalvering som ett vapen för att sparka igång tillväxten, tror många att värdet på yuanen kan sjunka med upp till ytterligare 10 procent innan årets slut. Det har fått spekulanter att sälja yuanen och nyinvesteringar inom industrin att minska tvärt.

Vidare skriver The Economist att Kinas politiska ledning knappt har kommenterat börsturbulensen eller den tveksamma ekonomiska utvecklingen, vilket kan bero på stor oenighet i toppen. I en ledarartikel i Folkets dagblad för någon vecka sade att Xi Jinping har en önskan om djupare ekonomiska reformer, men att presidenten har mött ”hårdare motstånd än han kunnat föreställa sig”.

Sammantaget, menar The Economist, resulterar allt detta i frågetecken kring Kinas status som stabil tillväxtmaskin tack vare ledarskapets hårdföra men effektiva ekonomiska politik:

The turmoil of the past two months has sowed doubts about whether the government has either the inclination or the skill to push through reforms. For all the flaws of China’s political system, many outside the country had viewed its leaders as economically adroit, capable of bringing about rapid growth and snuffing out risks. Now they are not so sure.

China’s stockmarket should eventually find its feet and the devaluation debacle may recede into memory, but the political damage will be lasting. These episodes have raised unsettling questions about the commitment of Chinese policymakers to the market reforms needed to shore up the long-term health of the economy.

Många av myndigheternas radikala och klumpiga åtgärder och uttalanden är rena mardrömmen för sparare och förvaltare som föredrar ett öppet och trovärdigt investeringsklimat. Exempelvis trappade myndigheterna i slutet av förra veckan upp stödköpen av aktier för att ”skapa ett positivt marknadshumör” inför gårdagens militärparad.

Vidare har 197 personer arresterats under veckans gång för att ”ha spridit rykten” om börsen eller explosionen i ett varulager i Tianjin förra månaden som kostade minst 150 personer livet. En av de arresterade är en affärsjournalist som tidigare i veckan tvingades ”erkänna” sitt brott i direktsänd tv. En av hans förseelser var att ha samlat in material genom egna efterforskningar, snarare än att bara återge information från myndigheterna.

”Den som vill ta ner Xi Jinpings Kina på jorden hade knappast kunde designa något mer effektivt och elegant än turbulensen på Kinas finansmarknad och de globala efterföljderna”, skriver författaren och journalisten Orville Schell för Wall Street Journal. Schell är en av de mest rutinerade och respekterade analytikerna av kinesisk politik och ekonomi.

Xi Jinping och hans föregångare har, menar Schell, länge skrutit om att de skapat ett system överlägset den liberala demokratiska kapitalism som råder i väst. De har tidigare kunnat åberopa stabiliteten i sin ekonomiska tillväxt som bevis, men har nu tvingats nyktra till i och med de senaste två månadernas händelseförlopp.

Schell skriver också att ledarna i Peking i takt med sina framgångar har blivit mer hårda, arroganta stridslystna i sin diplomatiska ton gentemot andra länder. Han frågar sig nu om den senaste tidens frågetecken kan få ledarna att omvärdera sin attityd och bli mer tillmötesgående i sina relationer med andra länder.

Hoppas kan man ju alltid, men att döma av gårdagens militärparad med tillhörande retorik så verkar tyvärr så inte vara fallet.

Vad händer egentligen i Kina?? (del 2)

Publicerat den 31 augusti 2015 kl. 20:16

Föregående vecka skrev jag här på Finansliv om bakgrunden till Kinas börsoro, och anledningarna till det senaste årets volatila kursrörelser.

Denna vecka tänkte jag skriva om åtgärder från Kinas håll för att vända den negativa trenden vad gäller såväl börserna som tillväxten, samt hur en eventuell kinesisk stagnation kan påverka omvärlden.

Då jag avslutade mitt föregående inlägg – i måndags kväll förra veckan – så hade Shanghais index just rasat med 8,5 procent och dragit med sig en stor del av de globala marknaderna i fallet. Nedgången fortsatte under tisdagen då Shanghai sjönk med 7,6 procent, innan nya åtgärder från myndigheterna ledde till en mindre återhämtning.

I början av förra veckan deklarerade Kinas centralbank ytterligare en sänkning av den ettåriga utlåningsräntan med 0,25 procent till 4,6 procent vilket är den lägsta någonsin i Kina.

Samtidigt genomförde centralbanken också en sänkning av den ettåriga sparräntan till 1,75 procent för att motivera allmänheten att ta ut sina pengar och spendera dem på aktiemarknaden eller någon form av konsumtion.

Just innan helgen sade vidare Kinas vice finansminister att landets enorma statliga pensionsfond – med ett värde på cirka 850 miljarder kronor – ”så snart som möjligt” ska göras redo för att för första gången någonsin investera på börsen.

Stödköp av aktier från statligt ägda fonder och allehanda liknande statliga instrument fortsatte också under torsdagen och fredagen, och dessa bedöms nu uppgå till omkring 1 700 miljarder kronor bara under de senaste två månaderna.

Ändå har index tappat över en tredjedel från sitt årshögsta i mitten av juni, och enligt en uppmärksammad rapport i Financial Times i dag så planerar myndigheterna att överge stödköpen. Man ska istället fokusera på att ”söka upp och straffa” individer som man anser har gjort sig skyldiga till att skapa instabilitet på marknaden främst genom att ”sprida rykten”.

Redan förra tisdagen – då Kinas börsindex fallit med 22 procent på fyra dagar – anhöll polisen elva personer misstänkta för ”olagliga marknadsaktiviteter”. Bland dessa återfanns åtta fondförvaltare, två tjänstemän från den statliga regleringsmyndigheten och en journalist vid ett inhemskt affärsmagasin som ansetts ha farit med falsk information i sin marknadsrapportering.

Journalisten ”erkände” sedan i dag på statlig tv att han orsakat panik på marknaden genom sin bevakning, och statliga tidningen Global Times citerar en intervjuad ”expert” som menar att myndigheternas resoluta handlingar var det enda som stoppade marknaderna från att falla ännu mer.

I dag rapporterade även Kinas statliga nyhetsbyrå Xinhua att sammanlagt 197 personer arresterats för att ha ”spridit rykten” relaterade till börskraschen samt explosionen i Tianjin tidigare denna månad där minst 150 personer miste livet.

Kinas myndigheter gör alltså sitt för att försöka få bukt med nedgången på landets börsindex. Men långt viktigare än att få ordning på de inhemska marknaderna, är att få ordning på den ekonomiska tillväxten. För i Kina hänger de två inte ihop på samma vis som i väst, vilket bland annat The Economist påpekar i veckans nummer:

China’s stockmarket has long been derided as a casino, and for good reason. The bourse is small relative to the economy, with a tradable value of a third of GDP, compared with more than 100% in developed economies. Stocks and economic fundamentals have little in common. When share prices nearly tripled in the year to June, they no more reflected a stunning improvement in China’s growth prospects than their collapse since then has foreshadowed a sudden deterioration.

Detta är vital kunskap för att förstå kinesisk ekonomi. Tvärtemot många utvecklade ekonomier så är rörelserna på börsen här inte en återspegling av förväntningarna på den ekonomiska tillväxten. Och eftersom mindre än en femtedel av de kinesiska hushållens tillgångar finns i aktier så är den ekonomiska tillväxten i sin tur heller inte lika beroende av börskurserna.

Kinas myndigheter prioriterar alltså den ekonomiska tillväxten långt framför aktiemarknadens utveckling – och så bör omvärlden också göra då man ser på Kina. Detta kunde exempelvis se genom att aktiemarknaderna i väst återhämtade sig något under förra tisdagen och onsdagen medan index i Kina fortsatte sin kräftgång.

För vad som fick världens index att dras med i Shanghaibörsens fall förra måndagen var inte själva nedgången i sig, utan en kombination av flera faktorer som tillsammans skapar en oro gällande Kinas ekonomiska utveckling (vilket, i sin tur, orsakade nedgången på börsen i Shanghai till att börja med).

Börsfallet föranleddes nämligen av devalveringen av Kinas valuta – som jag skrev om närmare i mitt förra inlägg – samt en oro för landets ekonomiska tillväxt.

För även om Kinas myndigheter garanterar att tillväxten (återigen) ligger exakt i fas med den officiella målsättningen på 7 procent för 2015, som finns flera anledningar till oro. Förbrukningen av elektricitet har sjunkit i år, liksom mängden av frakt på landets järnvägsspår.

Tågfrakten är en indikator på landets industriella aktivitet, och under juli månad sjönk mycket riktigt Kinas export med hela 8,3 procent. Likaledes är statistiken svag vad gäller själva industriproduktionen.

Ett annat stort huvudbry är det växande skuldberget, som enligt vissa beräkningar har fördubblats under de senaste sju åren och nu överstiger 250 procent av BNP. Vidare krymper befolkningen i arbetsför ålder och effekterna av årtionden av miljöföroreningar börjat ta ut sin rätt.

Det är förvisso mycket som ser mörkt ut vad gäller Kinas ekonomiska framtid, men det går faktiskt också att hitta ett par ljuspunkter. Till att börja med så verkar fastighetsmarknaden – som de senaste åren varit ett ständigt orosmoment – stabiliseras i och med att bopriserna ökat de tre senaste månaderna. Detta alltså trots nedgången på börsen.

Kinas fastighetsmarknad är långt mycket viktigare för landets ekonomi än börsindex; men rapporteringen av utvecklingen på bomarknaden har hamnat i skymundan av alla skandalrubriker relaterade till aktiemarknaden.

Vidare så verkar myndigheterna lyckas med sin ambition att ställa om ekonomin från statliga investeringar (i byggsektorn, av infrastruktur) till konsumtion (genom shopping, ökad servicesektor). Exempelvis så utgör Kinas servicesektor nu en större andel av landets ekonomi än industrin, och växer betydligt snabbare. Försäljningen av allt från personbilar till Iphones ser relativt stabil ut.

Dessutom har Kinas myndigheter en hel del handlingsutrymme kvar för att sparka igång såväl tillväxten som att väcka liv i börsen. Landets centralbank har större makt över både in- och utlåningsränta än vad som är fallet i de flesta västerländska ekonomier.

Och vad gäller den statliga budgeten så ligger Kina så här långt i år på plus – man har samlat in mer skattepengar än man gjort av med – trots en budgetplan på minus 2,3 procent för 2015. Det finns alltså tillfälle att injicera mer pengar i ekonomin.

Huruvida detta räcker för att undvika en så kallad hårdlandning eller inte kan bara tiden utvisa. Men de flesta analytiker är ändå överens om att ekonomin växer långsammare än vad Kinas myndigheter uppger – i synnerhet industrin, byggsektorn och exporten. Hur drabbar då detta omvärlden?

Jo, Kinas av statliga investeringar ledda byggboom har resulterat i att landet ensamt konsumerar ungefär hälften av världens stål, aluminium, koppar, nickel och zink. Men med en stagnerande tillväxt samt en industri- och byggsektor som minskar i förhållande till ekonomins storlek så har Kinas importbehov av råvaror förmodligen redan nått sin topp.

Snart sagt alla råvaror har därför dykt i takt med de kinesiska börserna och oron för landets ekonomiska utveckling. Att oljan är nere på sin lägsta nivå på över sex år kan även det tillskrivas situationen i Kina.

Förutom själva råvarupriserna så drabbas givetvis företag som sysslar med utvinning av exempelvis järnmalm, kol eller koppar. Vissa länders ekonomier är så beroende av detta att Kinas minskade efterfrågan ensamt kan påverka BNP med flera procent.

The Guardian har framställt intressant infografik som visar hur olika världsdelar och länder skulle drabbas om Kinas import skulle sjunka med 14,6 procent under helåret 2015 (importen sjönk med just 14,6 procent under årets sju första månader).

Värst ser det givetvis ut för länder som exporterar stora mängder råvaror till Kina – Australien, Brasilien, Indonesien och Saudiarabien förlorar alla hundratals eller tiotals miljarder kronor i uteblivna intäkter med nuvarande utveckling.

Rent procentuellt riskerar en rad afrikanska länder se sitt BNP sjunka med tre procent eller mer på grund av Kinas minskade importbehov. Mongoliet, Oman och Nya Zeeland är några enstaka länder var BNP kan minska med upp till sex procent.

Intressant nog så kommer Kinas minskade importbehov att drabba Nordamerika och Europa relativt lite. Tyskland, Storbritannien och Frankrike exporterar förvisso mycket till Kina i rena tal, men som andel av BNP uppgår exporten endast till 0,1-0,4 procent.

Även Japans BNP drabbas blott 0,4 procent av Kinas minskade import och vad gäller USA så går bara 8 procent av amerikansk export till Kina, vilket är värt 0,7 procent av landets BNP. Det är alltså råvarumarknader, råvaruföretag samt utvecklingsländer med stor export av råvaror eller naturresurser som drabbas allra hårdast av en kinesisk avmattning.

Sammanfattningsvis så är det alltså viktigare att hålla ögonen på Kinas ekonomiska tillväxt än på dess börsindex, och det är klokt att hålla sig borta från kinesiska aktier om man inte är extremt riskbenägen. Men den senaste tidens tumult i Kina har fått ytterligare en följd, nämligen minskat förtroende för landets myndigheter i såväl utlandet som inne i Kina. Om det kommer jag skriva mer i mitt nästa inlägg här på Finansliv.

Vad händer egentligen i Kina??

Publicerat den 24 augusti 2015 kl. 17:47

Under dagen rasade index i Shanghai med 8,5 procent – den största nedgången under en handelsdag sedan oktober 2007.

De regionala marknaderna drogs med i fallet utan undantag; i Tokyo föll Nikkei med 4,6 procent och Topix med 5,9 procent. De båda har därmed fallit över 10 procent från årshögsta, Nikkeis volatilitetsindex är nu det högsta på två år.

Ännu värre såg det ut i Hongkong där Hang Seng föll med 5,2 procent och nedgången den senaste tiden är den bredaste sedan 1987, då index har fallit med över en fjärdedel sedan i maj.

På Taiwan tappade Taiex 4,8 procent och är nu på sin lägsta nivå sedan november 2012. Också i Australien – som säljer mycket råvaror till Kina – sjönk börsen med nästan 4 procent.

Då marknaderna öppnade i Europa var oron redan närvarande och innebar breda nedgångar; nu just innan stängningsdags ligger Stockholm OMX30 på minus 4,5 procent vilket ändå är bättre än samtliga övriga nordiska index – värst ser det ut i Oslo och Helsingfors, båda ner med över 5 procent.

The Guardian skildrar vad som sker live och konstaterar att FTSE100 i London ser ut att förlora 70 miljarder pund av sitt värde i dag, samt att den totala förlusten för Europas största bolag som utgör indexet FTSeurofirst300 under dagen kommer uppgå till cirka 400 miljarder pund.

Rubriken på liverapporteringen lyder: ”European markets face biggest losses since 2009 after China panic – live”. Också de amerikanska indexen har inledningsvis sjunkit flera procent.

Utvecklingen får många att ställa sig den högst berättigade frågan; vad fan är det egentligen som händer i Kina? I detta inlägg tänker jag – så kort men noggrant som möjligt – försöka beskriva bakgrunden till nedgången oron och den stora nedgången.

Här på Finanslivs blogg har jag tidigare under sommaren följt utvecklingen i Kina noga, men med tanke på dagens händelseutveckling är det högst aktuellt att sammanfatta vad det egentligen är som skett. Då Xi Jinping tillträde som Kinas president i början av 2013 stod det klart att han ämnade leverera en något långsammare men mer ”naturlig” tillväxt än sin föregångare Hu Jintao.

Detta var ofrånkomligt, eftersom Kinas hysteriska tillväxt fram till 2013 till stor del byggde på statliga investeringar inom sektorer som fastigheter, infrastruktur och andra byggprojekt. Xi Jinping avsåg att minska dessa utgifter och istället ställa om Kinas ekonomi till att vara mer driven av konsumtion och en växande servicesektor.

Dessutom skulle ekonomin effektiviseras genom en rad finansiella reformer samt en omfattande kampanj mot landets epidemiska korruption.

Allt detta förklarade jag närmare i inlägget ”Kinas nya tillväxtmål och våldsamma reformer” (13 mars), då landets premiärminister Li Keqiang under nationella folkkongressen precis offentliggjort målsättningen om en ekonomisk tillväxt på 7 procent under 2015 – den långsammaste tillväxten på två decennium.

I samma inlägg skrev jag också om de problem som åratal av en ”konstgjord” tillväxtmodell med statliga investeringar skapat i Kina, samt hur nervositeten i byggsektorn hotade tillväxtmålet:

Likaledes har de senaste årens lättillgängliga kapital gjort att Kinas skuldvnivå (myndigheter, hushåll och företag) nu ligger kring 250 procent av BNP, vilket är en ökning med 100 procentenheter sedan 2008. Dessa krediter möjliggjorde för Kina att klara sig genom den globala finanskrisen med hög tillväxt, men resulterade i en skuldnivå som tvingat bankerna att de senaste två åren strama till sin utlåning.

Det skriver bland annat The Economist, som i veckans nummer också påpekar att mycket av detta kapital gick till fastighetsutvecklare och byggbolag, vilket överhettade fastighetssektorn som nyligen utgjorde cirka 15 procent av hela Kinas ekonomi. Men under årets första två månader sjönk antalet påbörjade fastighetsprojekt med en femtedel, och Kina har Kina ett rekordhögt inventarium av osålda lägenheter. Det är osäkert om fastighetssektorn alls kommer växa under 2015.

Förutom att fungera som tillväxtmotor har Kinas fastighetsmarknad tidigare också utgjort en trygg hamn för landets investerare. En värdeökning på fastighetsmarknaden med omkring 15-20 procent per år – driven av urbanisering och snabba investeringar – fick många att placera sina pengar här snarare än på börsen.

Men då frågetecken kring årsskiftet började uppstå om bomarknaden så flyttade många över sina pengar till börsen istället – särskilt som myndigheter och inhemsk media gav starka signaler om att stödja tanken på en börsuppgång.

Varningstecknen började hopa sig under våren, och då jag 29 april skrev inlägget ”Läget med den kinesiska börsbubblan” så hade Shanghais index stigit med 88 procent på ett halvår och ökat sitt värde från 3 000 till 4 500 punkter bara sedan februari.

Detta gav upphov till bisarra värderingar; i Shanghai hade cirka en tredjedel av aktierna ett P/E-tal på över 50 och vid tekniktunga indexet i Shenzhen (vars värde också fördubblats på ett år) hade hälften av aktierna ett P/E-tal på 50 eller mer, vilket var ungefär dubbelt så högt som amerikanska teknikaktier just innan dot-com-bubblan brast.

Icke desto mindre var stämningen alltjämt positiv bland kinesiska sparare; 20 april handlades 1,1 biljoner aktier, vilket för första gången var mer än vad Shanghaibörsens mjukvara klarar av – räknaren stannade på 999,99 miljarder. Bara en vecka i april öppnades 3,3 miljoner nya aktiedepåer i Kina, och under årets första månader öppnades fler konton än hela 2012 och 2013 tillsammans.

Men samtidigt som börsen steg uppstod tvivel om Kina verkligen kunde nå sitt relativt låga tillväxtmål på 7 procent för 2015. Förutom en stor minskning av investeringar i byggsektorn, så sjönk vinsterna inom landets industri med 2,7 procent under årets tre första månader. Dessutom minskade viktiga indikatorer som tågfrakt och energianvändning.

En rad räntesänkningar visade att landets myndigheter insåg att allt inte stod rätt till, vilket jag skrev om i inlägget ”Varning då Kina sänker räntan för tredje gången på ett halvår” (14 maj).

Att sänka utlåningsräntan är en stimulansåtgärd som syftar till att öka utlåningen från landets banker och därmed sparka igång tillväxten. Men många analytiker, liksom Bloombergs William Pesek baserad i Tokyo, menar att Kinas myndigheter inte ville inse vidden av problemet och att de allt för tama åtgärderna påminde om förspelet till Japans börskrasch vid slutet av 1990-talet:

Den rätta medicinen är alltså enligt Pesek att agera snabbare och med större omfattning då deflationen står för dörren. För att undvika samma fadäs som i Japan vill han se större räntesänkningar, en snabbare internationalisering av finanssystemet samt att den kinesiska centralbanken tar över dåliga lån från banker och myndigheter med större beslutsamhet.

Pesek menar att Zhou genom de små räntesänkningarna ”bara har tagit bebiskliv” på ett vis som påminner om den japanska centralbanken. Och att det inte finns någon anledning att förvänta sig att utgången kommer bli annorlunda i Kina.

Den 12 juni nådde index i Shanghai en topp på över 5 000 punkter, vilket innebar en värdeökning med över 150 procent på bara ett år. Men sedan – pang boom – började nergången. I inlägget ”Kinesiska börsen faller med över en fjärdedel” (4 juli) berättar jag om hur Shanghais index har tappat över en fjärdedel av sitt värde sedan mitten av juni vilket innebar en utradering av över 3 000 miljarder kronor i marknadsvärde.

På det något mindre indexet i Shenzhen var nedgången under samma period nästan en tredjedel och därmed ännu brantare. Myndigheterna vidtog därför under juli en hel rad åtgärder för att stoppa börsfallet. Se några av dem här nedan i punktform:


* Handelsstopp för över hälften av Shanghaibörsens aktier, varav vilka tusentals aktier hölls frysta i en vecka eller mer. En rad sedan länge planerade nya börsnoteringar sköts samtidigt upp eller ställdes in helt.

* Med hot om ”allvarliga följder” förbjöds stora investerare – såväl fonder som privatpersoner – med med innehav på mer än 5 procent i någon aktie att sälja av sin andel.

* En ytterligare sänkning av utlåningsräntan, och dessutom en sänkning av kravet på återkastning (required rate of return, RRR) för utlånare på landsbygden och till mindre företag. Det var första gången sedan 2008 som de båda sänktes på samma gång.

* En sänkning med en tredjedel av transaktionskostnaderna på börserna i såväl Shanghai som Shenzhen; en åtgärd som beordrades av landets regulatorer och tidigare resulterat i uppgångar.

* De statliga regulatorerna satte även upp en fond för att hantera ”särskilt dåligt presterande aktier”, och inledde en kampanj av stödköp.

* En landsomfattande kampanj för ”olagliga aktiviteter” på marknaderna lanserades för att stoppa insiderhandel och läckage av insiderinformation. Även de som ägnat sig åt short selling skulle nu ”straffas i enighet med lagen”. Vissa medier försökte hindra spararna från att sälja genom att skylla nedgången på ”utländska krafter” i form av George Soros och Goldman Sachs.

Här kan man verkligen tala om manipulering – det verkade som att beslutsamheten hos landets myndigheter för att vända index saknade gränser. Som jag sedan skrev i inlägget ”Kinas börser återhämtar sig – för stunden” (14 juli) så hade åtgärderna inledningsvis en viss effekt. Index i Shanghai nådde 9 juli ett årslägsta på just under 3 400 punkter – sedan kom vändningen.

Efter införandet av de tuffaste initiativen steg 1 200 kinesiska aktier genast med 10 procent då handeln öppnade morgonen 10 juli, och under tre dagar steg index i Shanghai med 13 procent. Vid ChiNext i Shenzhen – som ofta kallas ”Kinas Nasdaq” – var uppgången hela 20 procent på tre dagar. Återhämtningen gjorde att Shanghais index de facto i mitten av juli var upp 95 procent på ett år.

Men denna tillfälliga uppgång var alltså ett resultat av extrema åtgärder från Kinas myndigheter och statliga regulatorer, och de underliggande tvivlen om marknaden försvann knappast vilket jag skrev om i inlägget ”Kinas börsfall beror på misstro” (28 juli).

Då hade en ny störtdykning just ägt rum i Shanghai, vars index 27 juli rasade med över 8 procent vilket var den sämsta noteringen under en dag sedan 2007. Dagen efter kom en marginal återhämtning efter att Kinas centralbank under tisdagsmorgonen pumpat in över 70 miljarder kronor i landets banksystem, och samtidigt garanterade sin intention att uppehålla bankernas likviditetsnivåer.

Dessutom sade Zhang Xiaojun, talesman för Kinas högsta statliga regleringsmyndighet, att myndigheterna stod redo att trappa upp sina köp av aktier för att lugna ner och stabilisera marknaden. Men balansgången började nu bli delikat – om läget på marknaden var så lugnt som Kinas myndigheter vill ge uttryck för, varför måste man då ständigt intervenera? Även om detta skrev jag 28 juli:

Men här finns också en stor paradox. Om myndigheterna ingriper i ännu större utsträckning, så blir konsekvensen en ännu större tveksamhet bland investerare vad gäller de finansekonomiska reformer som Kinas ledning har utlovat som ett steg i ledet för att öppna för konkurrens och göra yuan till en internationell valuta.

Om Kinas myndigheter försöker manipulera intervenera ännu mer så tar man samtidigt ett steg längre bort från de ekonomiska reformer som har utlovats för att attrahera sparare. Eller: ju mer Kinas myndigheter intervenerar, desto större misstro skapar man. Samtidigt riskerar man ytterligare fall på börsen om man inte intervenerar.

Rävsaxen har man skapat på egen hand genom att inte låta marknaden vara en fri marknad. Rent reflexmässigt försöker myndigheter och media nu skylla börsfallet på utomstående faktorer.

En genuin oro för Kinas ekonomisk utveckling började sedan sprida då Kinas centralbank i mitten av augusti devalverade landets valuta med 1,9 procent mot dollarn. Det var yuanens största rörelse mot dollarn på 20 år, och innebar samtidigt dess lägsta kursen mot dollarn på tre år.

Icke desto mindre fortsatte devalveringen ytterligare två dagar i följd och uppgick sammanlagt till drygt fyra procent – särskilt oroande eftersom Kinas centralbank bara tre månader tidigare sagt att någon devalveringen av landets valuta inte är nödvändig.

Men liksom jag skrev i inlägget ”Kina devalverar sin valuta – anledning och konsekvenser” (12 augusti) så var detta en åtgärd ämnad att sparka igång landets slumrande exportindustri. Under juli månad sjönk nämligen Kinas export med 8,3 procent jämfört med samma månad förra året.

Devalveringen ökade alltså osäkerheten vad gäller Kinas ekonomiska tillväxt; trots att landet rapporterade en ekonomisk tillväxt på 7 procent för årets första halvår tror många analytiker att den riktiga siffran är lägre än så. Enligt välgrundade uppskattningar från Bloomberg var Kinas tillväxt i juli 6,6 procent vilket i så fall var en minskning från 7,4 i juli fjol.

Som en sammanfattning så har alltså Kinas börsindex stigit kraftigt på samma gång som landets tillväxt avtagit. Trots myndigheternas extremt målmedvetna åtgärder för att hålla börserna uppe så har de fortsatt falla – och nu har man inte många verktyg kvar i lådan. Samtidigt verkar den i och med valutadevalveringen som att tillväxten går långsammare än beräknat.

Detta låter extremt mörkt – kan det trots allt finnas utrymme för en vändning vad gäller Kinas börser och/eller landets ekonomiska tillväxt? I mitt nästa inlägg här på Finansliv tänker jag skriva om framtidsutsikterna för Kina, samt hur landets utveckling kan påverka ekonomier och marknader i övriga världen.

Kinas börsfall beror på misstro

Publicerat den 28 juli 2015 kl. 18:01

Så har det hänt igen; börsen i Kina har rasat dramatiskt. Landets största index i Shanghai stängde på minus 8,5 procent igår, vilket är den sämsta dagsnoteringen sedan 2007.

Över två tredjedelar av de handlade aktierna föll med 10 procent under måndagen, vilket är den högsta tillåtna rörelsen under en handelsdag i Kina.

Nedgången fortsatte i dag under tisdagen. Då marknaden i Shanghai öppnade låg index på minus 4 procent, men stängde efter en mindre återhämtning i dag på ”bara” minus 1,6 procent.

Denna lilla återhämtning kom dock först efter att Kinas centralbank under tisdagsmorgonen pumpat in över 70 miljarder kronor i landets banksystem, och samtidigt garanterade användningen av en rad monetära verktyg för att uppehålla bankernas likviditetsnivåer.

Dessutom sade Zhang Xiaojun, talesman för Kinas högsta statliga regleringsmyndighet, efter raset i måndags lovat att man från myndigheternas sida är redo att trappa upp sina köp av aktier för att lugna ner och stabilisera marknaden, samt att straffa de individer eller företag som ägnar sig åt ”skadlig” short selling.

Vad som gör måndagens börsras särskilt oroande, skriver Bloomberg, är att ingen riktigt kan peka på vad fallet beror på. Det kom plötsligt och utan uppenbar anledning, efter några lugna veckor där Kinas börs faktiskt stigit med 16 procent:

It’s days like Monday that reassure Tony Hann he was right to avoid stocks in mainland China.

The severity of an 8.5 percent drop in the Shanghai Composite Index is bad enough, but what irks him the most is not knowing why it tumbled so much. In a market where unprecedented intervention has made government money one of the biggest drivers of share prices, authorities aren’t transparent enough for investors to make informed decisions, said Hann, the head of emerging markets at Blackfriars Asset Management Ltd.

Monday’s plunge was all the more surprising because it followed a government rescue package that had helped drive a 16 percent rally since July 8. That support appeared to vanish without warning, leaving analysts guessing whether authorities shifted their policy stance or just got overwhelmed by a flood of sell orders.

Om det alls fanns någon anledning till det plötsliga raset, så verkar det vara rädslan hos investerare över att Kinas myndigheter ska upphöra med det åtgärder man på senare tid företagit sig för att hindra ytterligare börsfall.

Som jag skrev i mitt förra inlägg här på Finansliv, så har myndigheterna sedan början av juni bland annat stoppat planerade börsintroduktioner, stoppat handeln i över tusen aktier, förbjudit stora investerare att alls sälja sina innehav, sänkt räntan och pumpat in mängder med pengar i de statliga bankerna samt ökat de egna aktieköpen.

Dessa åtgärder har alltså blott fått tillfälliga resultat, och nu misstänker investerare att myndigheternas verktygslåda börjar bli tom. Därför lovar nu Zhang Xiaojun och statliga regleringsmyndigheten ytterligare stöd för att stoppa raset.

Men här finns också en stor paradox. Om myndigheterna ingriper i ännu större utsträckning, så blir konsekvensen en ännu större tveksamhet bland investerare vad gäller de finansekonomiska reformer som Kinas ledning har utlovat som ett steg i ledet för att öppna för konkurrens och göra yuan till en internationell valuta.

Om Kinas myndigheter försöker manipulera intervenera ännu mer så tar man samtidigt ett steg längre bort från de ekonomiska reformer som har utlovats för att attrahera sparare. Eller: ju mer Kinas myndigheter intervenerar, desto större misstro skapar man. Samtidigt riskerar man ytterligare fall på börsen om man inte intervenerar.

Rävsaxen har man skapat på egen hand genom att inte låta marknaden vara en fri marknad. Rent reflexmässigt försöker myndigheter och media nu skylla börsfallet på utomstående faktorer. Zhang Xiaojun uttryckte i måndags misstankar om att stora privata investerare koordinerade och samarbetade med varandra för att sälja av sina innehav på ett för Kina ”skadligt vis”.

Statlig kinesisk media skyller återigen på ”utländska aktörer” som man menar ”måste ligga bakom” börsens nedgång, och uppmanar till kamp för att skydda ”vår förmögenhet”.

Vad det handlar om är – givetvis – en nödvändig justering efter att index i Shanghai rusat med cirka 150 procent under ett år fram till denna år, samtidigt som Kinas ekonomiska tillväxt är nere på sina lägsta nivåer sedan slutet av 1990-talet. Börsuppgången berodde mycket på uppmaningar och signaler från de statliga medier och myndigheter som nu gör allt för att hindra justeringen – och därmed snarare riskerar att förvärra nedgången.

Wen Jiabao, Kinas förre premiärminister, sade vid ett tidigare tillfälle att förtroende är viktigare än guld – och det råder nu en utbredd misstro mot kinesiska myndigheters vis att behandla landets finansmarknad på, eller för den delen rapporteringen av ekonomisk statistik.

Då Kina för en dryg vecka sedan rapporterade sin tillväxt för årets andra kvartal så låg den på exakt 7 procent; precis samma som under första kvartalet och precis samma som myndigheternas målsättning för hela 2015. Detta trots att flera analytiker hade spått en något lägre tillväxtsiffra för Kina under årets andra kvartal, baserat på faktorer som energianvändning och fraktade varor.

Nästan samtliga stora internationella medier och allehanda bevakare av Kina ifrågasatte därmed denna återigen helt exakta BNP-siffra. Detta särskilt som kinesiska tjänstemän själva sade ett par veckor i förväg att Kinas tillväxt under andra kvartalet skulle hamna på under 7 procent.

Bland annat The Economist påpekar att Kina har en lång historia av tveksamma BNP-rapporter. Under asiatiska finanskrisen skiljde sig den officiella tillväxten från andra viktig indikatorer med cirka 3 procentenheter:

China has a history of ironing out the ruffles in its growth figures. No less an authority than Li Keqiang, now the premier, once said that local GDP data were ”man-made and therefore unreliable”. The most notorious case of manipulation came in 1998 in the aftermath of the Asian financial crisis. Many Asian countries suffered recessions but China claimed to grow by a hefty 7.8% that year. Looking at other indicators, many economists concluded that growth was in fact closer to 5%.

Att rapporterna om Kinas BNP-tillväxt ligger exakt i linje med prognoserna är givetvis en nödvändighet för att inte förvärra börsraset ytterligare. Den branta nedgång som Shanghais index upplevt sedan mitten av juni beror ju just till stor del på den tidigare kraftiga uppgången, tillsammans med den i kinesiska mått mätt relativt svaga tillväxtprognosen på 7 procent. Att sedan missa denna prognos skulle utan tvekan förvärra osäkerheten på marknaden.

Därför rapporterar Kina ändå en BNP-tillväxt på 7 procent. Men i takt med att misstron mot landets kusligt exakta BNP-prognoser ökar, så kan Kinas tillväxtrapporter till slut bli lika ihåliga som regleringsmyndighetens åtgärder för att stoppa börsraset, eller myndigheternas tendens att skylla fallet på privata investerares elakartade samarbete eller ”utländska aktörer”.

Kinas börser återhämtar sig – för stunden

Publicerat den 14 juli 2015 kl. 23:21

I början av juli skrev jag här på Finansliv om börsraset i Kina. Landets största index i Shanghai hade då precis sjunkit under 4 000 punkter, vilket innebar att en fjärdedel av dess marknadsvärde – eller över 3 000 miljarder kronor – raderats sedan mitten av juni.

Dagarna efter fortsatte nedgången i Shanghai och index låg 9 juli under 3 400 punkter innan vändningen kom. Redan dagen efter var index uppe och snuddade vid 4 000 punkter igen, och under tre dagar steg det med 13 procent. Vid ChiNext i Shenzhen var återhämtningen ännu större; cirka 20 procent på tre dagar.

Från Kina hördes triumferande röster om att det plötsliga raset blott var en justering som nu är under kontroll tack vare myndigheternas beslutsamma åtgärder. Men vad var det egentligen som triggade återhämtningen, och hur länge kommer den att vara?

Vad som först skedde var att landets säkerhetsministerium 9 juli offentliggjorde lanseringen av en ”landsomfattande kampanj” för att bekämpa olagliga aktiviteter på landets marknader i ”investerarnas intressen”.

I denna kampanj ska polisen samverka med regulatorer för att stoppa insiderhandel och läckage av insiderinformation. Vidare ska aktörer som fabricerat information eller försökt manipulera marknaden hittas och ”straffas i enighet med lagen” – något som även gäller aktörer som sysslat med short selling.

Vidare handelstoppades över hälften av aktierna på Shanghaibörsen som en extra åtgärd för att säkerställa ett slut på det fria fallet – över 1 000 av dem är frysta än i dag. Också flera sedan länge planerade nya börsnoteringar sköts upp eller ställdes in helt.

Samtidigt förbjöds stora innehavare och investerare att sälja – exempelvis får aktörer som äger mer än 5 procent i någon aktie sedan 9 juli inte sälja sin andel på ett halvår, med hot om ”allvarliga följder” från myndigheter och regulatorer.

Slutligen skapades även en ljusskygg fond för att hantera särskilt dåligt presterande aktier. Jason Zweig vid Wall Street Journal sammanfattade det hela som att kinesiska myndigheter ”ser på marknaden som lera vilken kan formas”.

Och åtgärderna gav genast resultat; över 1 200 kinesiska aktier steg genast med 10 procent – taket för en handelsdag – då marknaderna öppnade på morgonen 10 juli. (Här kan man verkligen prata om att manipulera marknaden.)

Men trots dessa krafttag och över 1 000 handelstoppade aktier, så sjönk ändå Shanghais index nu under tisdagen. Må vara med blott lite drygt 1 procent – men det finns utan tvivel rum för ytterligare nedgång. Trots att värdet på Shanghai sjunkit med över en fjärdedel sedan mitten av juni så är det fortfarande i dag upp med 95 procent från juni i fjol.

Jason Zweig vid Wall Street Journal menar dock att marknaden – trots myndigheternas föreställningar om lera – är mer lik vatten och alltid hittar sin egen nivå trots kontroll uppifrån. Vilka är då de potentiella konsekvenserna av en misslyckad kinesisk aktiemarknad?

Till att börja med så kan Kinas nedgång dra med sig andra marknader i regionen. Hang Seng i Hongkong har den senaste månaden rört sig i samma mönster som Shanghai – må vara inte med en lika hög volatilitet – och det finns också indikationer på att Nikkei drabbas av osäkerheten i Kina.

Värre för Kina, så har dramatiken förmodligen skrämt iväg många utländska investerare. Med anledning av handelstopp och säljförbud har paralleller dragits mellan kinesiska börser och låten ”Hotel California” av The Eagles – ”you can check out any time you want, but you just can never leave.”

Det är också i stort sett omöjligt för exempelvis fondförvaltare att för tillfället värdera den kinesiska marknaden på ett skäligt vis, med tanke på just handelstopp och de kraftiga myndighetsåtgärderna.

Vissa analytiker menar rent av att Kinas börskrasch kan få stora politiska konsekvenser, och att det är därför Kinas myndighet har tagit till sådana krafttag:

Tumbling stocks add one more thing to the list of grievances among China’s growing middle class that threatens to undermine the ruling Communist party, Charles Robertson, global chief economist at Renaissance Capital, said on CNBC’s ”Squawk Box Europe.”

”All non-oil exporting countries become democracies as they get richer and China is at that stage where I think it could be a democracy on a 5-10 year view,” Robertson said.

I think the Chinese authorities don’t want another reason, even for a few million Chinese, to be disgruntled with the Communist party and out on the streets,” he said, referring to the selloff.

(…)

”While there are signs this morning that the rout may be abating, the reputational damage incurred by the turmoil throws into question both the authorities’ commitment to liberalizing the financial sector and, more importantly, their ability to manage China’s economic downturn,” Nicholas Spiro, managing director at Spiro Sovereign Strategy, told CNBC.

”The big risk is that the selloff, if not quickly stemmed, could undermine the entire reform process in China if the Communist party feels it’s too much of a political risk.”

Personligen tror jag inte att den volatila börsen kommer resultera i någon politisk oro; kineserna har varit med om värre saker tidigare och dessutom utgör aktiemarknaden fortfarande en väldigt liten del av den kinesiska ekonomin.

Som exempelvis The Economist skriver så är marknadsvärdet av Kinas börser blott en tredjedel så stor som landets BNP, jämfört med över 100 procent i de flesta utvecklade ekonomier.

Vidare så är mindre 15 procent av hushållens finansiella tillgångar investerade på aktiemarknaden – lejonparten återfinns istället i fastigheter eller traditonella bankkonton.

Det är alltså ingen idé att oroas över klickvänliga skandalrubriker om vad Kinas börskrasch kan få för katastrofala följder för landets politiska eller ens ekonomiska utveckling. Samtidigt är det heller ingen idé att investera på en så pass reglerad, osäker och icke transparent marknad som den kinesiska.

Kinesiska börsen faller med över en fjärdedel

Publicerat den 3 juli 2015 kl. 06:59

För sex veckor sedan varnade jag här på Finansliv för en kinesisk börsbubbla. Kinas största börsindex i Shanghai nådde sedan toppen 12 juni då gränsen på 5 000 punkter sprängdes, vilket innebar en värdeökning på över 150 procent sedan samma månad förra året.

Under torsdagen letade sig Shanghais börs under 4 000 punkter för första gången sedan april och nu under fredagen har tappet fortsatt. Sedan 12 juni har index nu tappat över en fjärdedel och över 3 000 miljarder kronor i marknadsvärde har utraderats.

I Shenzhen har nedgången under samma period varit ännu större; från en topp på 3 140 punkter till omkring 2 100 punkter i dag. Chinext, det index i Shenzhen som ofta kallas för ”Kinas Nasdaq”, har rasat från 3 899 till under 2 600 punkter.

Men att just Shanghais index skulle sjunka under den psykologiska nivån 4 000 punkter var en besvikelse för många investerare som väntat sig att myndigheterna skulle intervenera för att hundra detta.

Förvisso så har myndigheterna försökt att stoppa nedgången den senaste veckan, men trots de ånga åtgärderna har man inte lyckats.

Under föregående helg sänkte Kinas centralbank utlåningsräntan med 25 punkter till 4,85 procent. Det var den fjärde sänkningen på ett drygt halvår, och det uttalade målet med sänkningen var att motverka fluktuationer på börsen.

Samtidigt sänktes även kravet på återkastning (required rate of return, RRR) för utlånare på landsbygden och till mindre företag. Det var första gången sedan finanskrisen 2008 som centralbanken sänker utlåningsräntan och återkastningkraven på samma gång.

Under veckan har börserna i Shanghai och Shenzhen dessutom kommit överens med börsens clearinginstitut att minska transaktionskostnaderna, som kommer sänkas med en tredjedel från och med 1 augusti. Börserna sade att sänkningen kom på order från regulatorerna, och att liknande sänkningar tidigare har skapat stora uppgångar.

Detta har alltså fått föga repsons, och under torsdagen ansökte över 20 aktier om handelsstopp under fredagen. Trots detta var index i Shanghai ned med cirka 5 procent under fredag förmiddag.

Enligt Xu Gao, chefsekonom vid Everbright Securities, så är det extra viktigt att hindra Shanghai från att falla under 3 400 punkter, som enligt Xu är en kritisk nivå och kan ”trigga en lavin av säljande”.

Han menar vidare att en sådan situation kan drabba landets banker eftersom de har lånat ut pengar – om än indirekt – till investerare. Konsekvenserna riskerar då bli allvarliga nog för att kallas finanskris, säger Xu.

Kinas regulatorer meddelade också under fredagen att kommer starta en undersökning angående manipulation av marknaden, vilket givetvis resulterade i ännu större oro.

I den kaotiska situationen har till och med ”utländska krafter” fått skulden för nedgången – en klassisk syndabock i Kina för allt från kritik mot staten till demokratidemonstrationer i Hongkong.

Såväl amerikanska myndigheter som Goldman Sachs har fått skulden för att orkestrerat börsfallet.

South China Morning Post skriver:

In a cartoon published on Tuesday by thepaper.cn, a state-owned digital media outlet that aims to engage with a young audience, an old Chinese woman is depicted as saying she wants to thank the government for helping to rescue the market. She also blames “foreign ghosts” for willing it to crash.

The cartoon immediately went viral on Weibo and WeChat, China’s two most popular social media networks. Many Chinese netizens rallied behind the cartoon and began venting against “foreign interference” for destabilising the domestic market.

In another blog on a local financial news site that was also spreading fast on Tuesday, Goldman Sachs was among the overseas institutions blamed for shorting China’s index futures, a ploy the unnamed author credited for the recent market routs.

Interestingly, the politically sensitive posts were not taken down by Chinese censors, but were left untouched to gain traction online.

In fact, China’s Financial Futures Exchange waited until Wednesday afternoon to deny the rumours that Goldman Sachs and other foreign investors had been shorting Chinese stocks using index futures, according to a report by Reuters.

Hur omfattande kan kraschen då bli? Patrick Chovanec, tidigare professor vid Tsinghua University som nu följer kinesiska börsen för Silvercrest Asset Management i USA, tror att index i Shanghai kan falla ända ner till 2 100 punkter vilket är samma nivå som när rallyt började förra sommaren.

Börsen i Kina stiger 20 procent på 10 dagar

Publicerat den 5 december 2014 kl. 04:58

Börsindex i Shanghai, som är Kinas största, har under de senaste fem åren inte rört sig särskilt mycket åt endera håll utan snarare sjunkit gradvis utan några dramatiska svängningar.

Dessutom har handelsvolymen alltid varit extremt liten jämfört med Kinas ekonomi och tillväxt. Det finns flera orsaker till att investerare håller sig borta från den kinesiska börsen.

Många av de listade företagen präglas av korruption och dålig insyn; dessutom är många stora kinesiska företag listade i Hongkong eller USA. Istället har privata sparare flockats till landets fastighetsmarknad som länge givit högre och säkrare avkastning än börsen.

Men nu har något plötsligt hänt. De senaste tio handelsdagarna har börsen i Shanghai stigit med 20 procent, och sedan sommaren har samma index stigit med en tredjedel.

Eller för att vara lite mer noggrann: 1 juni i år låg Shanghai Composite Index på 2 048 punkter, och 1 november på 2 419. Under gårdagen stängde börsen på 2 906 punkter.

Landets näst största börsindex i Shenzhen har förresten utvecklats ännu starkare, och ligger så här långt i år plus 37,4 procent.

Bakom detta börsrally ligger även en kraftigt ökad handelsvolym. Under gårdagen var handeln på Shanghaibörsen 85 procent större än snittet de senaste 30 dagarna, och under årets gång har volymen ökat med 37 procent jämfört med i fjol.

Sammantaget ökade handelsvolymen i Shanghai och Shenzhen kraftigt från tisdagens 663 miljarder yuan till 897 miljarder yuan under onsdagen, vilket är den högsta nivån någonsin på Kinas börser.

Anledningarna till rusningen är flera. Många aktier ser billiga ut efter att under lång tid ha underpresterat jämfört med den ekonomiska tillväxten. Centralbanken har nyligen injicerat stora summor pengar i ekonomin och sänkt låneräntan.

Vidare har nya regler just öppnat upp möjligheten för utländska investerare att köpa kinesiska så kallade ”A-aktier” via Hongkong. Samtidigt ses viss oro på landets bomarknad, som fått många kineser att sluta köpa fastigheter i investeringssyfte.

För det är främst privata sparare som ligger bakom den kraftigt ökade handelsvolymen. Wall Street Journal påpekar att 370 071 nya aktiekonton öppnats i Kina bara den senaste veckan, vilket är mer än någon vecka sedan 2011.

Nu tvistar de lärde givetvis om en eventuell reaktion på denna snabba uppgång. Morgan Stanley talar om en kinesisk ”ultra-bull” där landets aktier potentiellt kan dubblas ytterligare i värde under de kommande 18 månaderna.

Men man bör ha i åtanke att börsen i Kina har kraschat våldsamt tidigare. Med början i slutet av 2005 steg nämligen Shanghai Composite Index från under 1 100 punkter till över 6 100 punkter i oktober 2007. Sedan föll indexet till drygt 1 700 punkter igen inom loppet av ett år.

The Economist varnar nu för att dagens mekanismer påminner om denna krasch:

Television newscasts are full of excited reports; pensioners crowd into stockbrokers’ offices to swap their savings for shares; online chat-rooms buzz with advice about which stocks to pick. If the super-bull does not slow down, investors could well be gored once again.

Även inhemska fondförvaltare varnar för att den senaste tidens dramatiska uppgång är av spekulativ natur och drivs av kapital sprunget från banklån eller minskande fastighetsaffärer. Särskilt oroande är att många kinesiska sparare verkar belåna sig för att hoppa på tåget.

För många analytiker framstår det också ohållbart att denna uppgång nu sker i samband med att Kinas tillväxt börjar avta. Dagarna med en årlig BNP-ökning på över 10 procent är sedan länge förbi, vilket kan ses i och med att det fortfarande är tveksamt om landet kommer nå sitt mål på 7,5 procents ekonomisk tillväxt för 2014.

För den som vill veta hur den Shanghaibörsen vanligen beter sig så har Bloomberg sammanfattat vad som skett vid åtta tidigare tillfällen det senaste årtiondet efter uppgångar på 15-20 procent.

Förutom dramatiken 2007 så har uppgångarna i regel följts av pysande nergångar snarare än riktiga kraschlandningar. I snitt så har reaktionen på en uppgång om 15-20 procent varit en nergång på 3,3 procent inom en månad, följt av en ökning med 6 procent inom tre månader.

Men den stora ökningen i handelsvolymen kan innebära att denna rusning är annorlunda; den har varit snabbare än vanligt och riskerar därmed även falla hårdare.

Intressant nog så började handeln nu under torsdagen med en uppgång på ytterligare cirka 2 procent. Men i skrivande stund, just innan lunch lokal tid, så har Shanghais index fallit med över 1 procent.

Kinas börsindex ”värst i världen”, har nu tappat 748 miljarder dollar i värde

Publicerat den 1 augusti 2013 kl. 04:40

För bara fyra år sedan gick inflytelserika investerare som George Soros och Joseph Stiglitz ut och lovprisade den kinesiska aktiemarknaden.

Då, augusti 2009, hade Shanghais börsindex, som är landets största, dubblat sitt värde på 10 månader. Kina hade på vägen passerat Tyskland för att bli världens tredje största ekonomi, och skulle snart även gå om Japan och bli den näst största.

Sommaren 2009 spådde till och med analytiker som Templetons vd för utvecklingsmarknader att Kinas börsindex skulle kunna växa om USA:s dito och bli världens största aktiemarknad inom tre år.

Nu blev det ju inte riktigt så. Medan Standard & Poor’s 500 Index har ökat 68 procent sedan 2009, så har Shanghais börsindex sjunkit med 43 procent sedan toppen samma år.

Det motsvarar, enligt Bloomberg, 748 miljarder dollar i försvunnet marknadsvärde. Av alla börsindex är världen är det bara Greklands ASE Index som har sjunkit mer i procent under samma tid.

I juni i år hände det också att alla kinesiska företag föll ut från världens 10-i-topp-lista över företag med störst börsvärde. Det är första gången sedan 2006 som inget kinesiskt företag finns på denna lista, som 2009 till hälften utgjordes av aktörer från Kina.

Det sista kinesiska företaget att lämna listan var PetroChina, ett statligt oljebolag som så sent som mars 2010 var det högst värderade företaget i hela världen. Sedan dess har oljejätten tappat 11 procent i marknadsvärde, och sprungits om av amerikanska företag på uppgång.

Hur kan det gå så illa för en aktiemarknad i ett land vars årliga tillväxt är många gånger högre än i USA, Europa och Japan?

En förklaring är den gedigna misstron mot aktier bland den kinesiska befolkningen. Eller i alla fall misstron mot inhemska aktier.

De få vänner jag har som övervägt att investera i aktier har frågat mig hur man gör för att köpa utländska aktier, och till och med erbjudit mig att förvalta deras pengar genom mitt svenska bankkonto.

”Köp vad som helst”, har någon sagt till mig, för att personen i fråga inte litar på kinesiska företag, som ju är allt annat än transparenta och ofta plågade av korruption samt beroende av statliga subventioner för vinst.

Som ett resultat väljer de kineser som har pengar istället att köpa fastigheter, eller möjligtvis guld.

Och på så vis är det ju inte lustigt att Kinas aktier faller. Tänk vad som skulle hända om alla amerikaner slutade köpa från Dow Jones, eller alla japaner slutade köpa från Nikkei.

Ytterligare en förklaring är givetvis de orosmoln som uppstått angående den kinesiska ekonomins egentliga tillstånd. Tillväxten hölls ju som bekant upp under finanskrisen tack vare ett enormt stimulanspaket, som nu möjligen har skapat en fastighetsbubbla samt en skuldkris av ofantliga proportioner.

Det har även fått utländska investerare att tveka inför att köpa aktier eller fonder i Kina. Faktum är att trots Kinas tillväxt på cirka 10 procent i snitt de senaste två årtiondena, så har de flesta utländska investerare tjänat mindre på aktier i Kina än på sina hemmamarknader, skriver Bloomberg:

In the past 20 years, foreigners earned less than 1.5 percent annually investing in Chinese stocks, a third of what they would have made owning U.S. Treasury bills.

The MSCI China index gained about 29 percent since July 1993, including dividends. That compares with a 456 percent return in the S&P 500, 326 percent in the MSCI Emerging Markets Index and 86 percent from Treasuries. The China gauge has advanced 321 percent in the past 10 years, versus 110 percent for the S&P 500.

MSCI China är ett index över kinesiska aktier som är tillgängliga för utländska investerare, och som har tappat 9,4 procent bara under 2013.

Och många fruktar att det finns risk för ytterligare nedgång. Att Shanghai-indexer än så länge ”bara” har tappat 43 procent sedan 2009, kan jämföras med att Nikke 225 tappade 63 procent åren 2000-2003, eller att Dow Jones Industrial Average slaktades med 89 procent 1929-1932.

Det är knappast heller något hälsotecken att Kinas finansiella regulator har stoppat alla nya börsintroduktioner sedan oktober i fjol, trots att företag står på kö för att lista sig.

Ett varningens finger alltså för kinesiska aktier och fonder, landets högs tillväxt till trots.

Kinas valuta snart helt konvertibel

Publicerat den 17 maj 2013 kl. 08:44

Trots ekonomisk tillväxt och ökad personlig rikedom, har Kina länge varit någon av en hårt reglerad och helt isolerad ö då det gäller investeringar.

Länge har landets myndigheter genom olika regelverk hindrat såväl företag som privatpersoner att investera sina pengar utomlands. Men nu kan det snart bli ändring på det.

Förra veckan sade Kinas statsråd, alltså dess centralregering, med premiärminister Li Keqiang i spetsen att man snart kommer offentliggöra en tidsplan för att göra landets valuta yuan helt konvertibel.

Det hela är ett steg i ledet att internationalisera yuanen, vilket skulle innebära möjligheter även för kinesiska privatpersoner att växla till sig utländska valutor och köpa aktier eller tillgångar i utlandet.

Dessa planer är ingalunda något nytt. Från 1996 har kinesiska företag kunnat växla till sig utländsk valuta via myndigheterna för att använda i handel med utländska partners. Planen var då att göra yuanen fullt konvertibel redan till år 2000, men den ambitionen skrotades i och med den asiatiska finanskrisen.

I mitten av 2000-talet fanns tecken på att kinesiska privatpersoner snart skulle kunna köpa aktier i Hongkong, men det initiativet övergavs 2007 utan vidare förklaring, förmodligen eftersom världsekonomin återigen började bli orolig.

Nu är man alltså på gång igen, och förra veckan talades det om att ”ett omfattande och vidlyftigt system” var på gång för att tillåta kinesiska aktörer investera i utlandet.

Enligt en chefsekonom diskuterade centralregeringen nyligen en rad ambitioner och beslut som fattats av Kinas nya president Xi Jinping vid en ekonomisk konferens i december. Tidigare uppskattningar har gjort gällande att yuanen kommer bli fullt konvertibel kring år 2015. Men nu hette det att ”förändringar såväl globalt som har gjort det nödvändigt att snabba på farten för denna slags reformer”.

Och det finns utan tvivel ett sug bland kineser att investera i utlandet. Trots en skenande tillväxt så har landets börsindex nämligen i stort sett stått still det senaste årtiondet. Samtidigt är sparräntan på banken mycket lägre än inflationen. De flesta rika har det senaste årtiondet spekulerat på fastighetsmarknaden, vilket i sin tur lett till oro för en bubbla där.

I dag köper många rika kineser vin eller konst i investeringssyfte. Det är ju knappast några industrier som präglas av säkerhet och rationalitet. Därför kan man anta att det senast år 2015 kommer finnas en stor efterfrågan på olika slags utländska spartjänster och investeringsalternativ för kinesiska kunder.

Redan i dag har jag många vänner och bekanta som frågar mig om jag kan ”hjälpa dem” att köpa utländska aktier, och rentav är villiga att ge mig förtroendet att förvalta deras pengar(!) Det visar tydligt på två saker: 1) Suget efter utländska sparalternativ är stort, 2) Det finns samtidigt en total okunskap om dessa.

Men det finns så klart även en rad hinder. Om Kinas myndigheter inte sköter internationaliseringen av yuan på rätt vis så kan konsekvenserna bli allvarliga.

Tidigare denna månad under en konferens i Hongkong sade en högt uppsatt rådgivare till Kinas mäktiga nationella reform- och utvecklingskommission (ofta kallat NDRC eller ”superministeriet”), att det är viktigt med en ordentlig riskövervägning.

Rådgivaren menade att det visserligen vore bra med en internationalisering av yuanen för att göra växelkursen stabilare för importörer och exportörer. Samtidigt skulle även Kinas riskfyllda exponering mot utländska statsobligationer minska, och dessutom är det nödvändigt för yuanen att så småningom släppas fri för att valutan ska bli fullt accepterad internationellt.

Men han varnade även för att detta kommer leda till ett fritt flöde av pengar in och ut ur Kina, vilket vore riskfyllt, särskilt med tanke på den stora risken för ett allt för snabbt utförsel av kapital.

I dag sitter Kinas banker på yuan-reserver från flitiga sparare som uppgår till nästan 100 biljoner(!) kronor, vilket motsvarar 180 procent av landets BNP.

Men dessa sparare är givetvis oroliga för Kinas otransparenta banksystem, samt de allt större skulderna till Kinas banker som de statliga företagen och de lokala myndigheterna samlar på sig.

Därför skulle många sparare potentiellt överväga att placera delar av sitt kapital i utlandet. Och bara en tiondels kapitalflykt från Kinas banker skulle innebära att en summa motsvarande 18 procent av BNP försvann, vilket enligt rådgivaren skulle hota Kinas redan sköra finanssystem.

På samma vis skulle också ett allt för stort influx av kapital resultera i inflation inom många sektorer. Räkna hursomhelst med att Kinas internationalisering av sin valuta, och uppluckring av det finansiella systemet, kommer gå fort de närmaste åren.

Det kommer betyda en hel del för sparandet världen över. I mitt nästa inlägg kommer jag skriva om vilka kinesiska investeringsalternativ som är intressanta för oss utlänningar, då Kina även finansiellt öppnar upp sig för omvärlden.