Tagg: bank

USA ilskna över EU-länder i Kinas nya världsbank

Publicerat den 18 mars 2015 kl. 08:45

Jag har tidigare här på Finansliv skrivit om Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), som är en slags alternativ världsbank med Kina som viktigaste aktör och finansiär. I oktober i fjol skrev flera asiatiska länder under ett avtal angående grundandet av denna bank, vilket innefattade lokala stormakter som Indien, Malaysia och Vietnam.

Kineserna bistod då med cirka 300 miljarder kronor till bankens dispositionsfond, vilket var mer än alla andra medlemsländer tillsammans. Bankens primära syfte kommer vara att låna ut pengar till olika infrastrukturprojekt i Asien.

USA och även Japan har ock dvarit måttligt entusiastiska till AIIB. De skulle hellre se att aktiviteten sker genom redan etablerade institutioner som Världsbanken eller Asia Development Bank, där de båda länderna historiskt har väldigt stort inflytande.

I Världsbanken har USA 15,8 procent av rösterna och Japan 6,8 procent. Det kan jämföras med Kinas andel på blott 4,2 procent – trots att Kinas BNP nu är dubbelt så stor som Japans, och befolkningen tio gånger så stor.

Även i Asian Development Bank har Japan där mer än dubbelt så många röster som Kina, och banken har sedan starten alltid haft en japansk chef.

AIIB å sin sida kommer ha sitt huvudkontor i Peking och ledas av en kinesisk tjänsteman vid namn Jin Liqun. Om man vidare ser till den stora summa pengar som kineserna satsat i projektet så är det är det självklart att Kina kommer vara dess mest inflytelserika medlem.

Detta bekymrar USA, som oroar sig för att Kina kan använda banken som ett instrument för att med morot och piska få länder i regionen att anpassa sig efter Pekings politiska vilja. Redan från början rådde amerikanerna därför sina allierade i regionen – som Australien och Sydkorea – att hålla sig utanför banken.

Men den senaste veckans utvecklingen i frågan har varit inget mindre en ett knytnävsslag i ansiktet på USA, som även kommer ge amerikanarna en långvarig diplomatiskt huvudvärk. I slutet av förra veckan meddelade nämligen Storbritannien att de kommer ansöka om medlemskap i AIIB, och denna vecka följde samma uttalande från Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Dessutom väntas nu även Australien och Sydkorea – delvis som ett resultat av de fyra europeiska ny medlemsländerna – omvärdera sin inställning till AIIB och ansöka om medlemskap innan 31 mars, vilket är deadline för ansökningar från de länder som vill ha status som ”founding members”.

USA har alltså misslyckats inte bara med att hålla sina regionala allierade utanför AIIB, utan tvingas nu också se sina viktigaste europeiska samarbetspartners bli en del av vad som ofta kallas ”Kinas världsbank”.

Amerikanerna har också svarat i hårda ordalag. Förra veckan fördömde man öppet britternas beslut och anklagade dem för att böja sig inför kinesiska direktiv. Enligt före detta rådgivare till president George Bush som BBC talat med, så är det ”mycket ovanligt” att USA skäller ut Storbritannien offentligt på detta vis.

Detta torde visa hur känslig frågan egentligen är. Under gårdagen (tisdag) uppmanade USA vidare även de övriga europeiska länderna att ”tänka efter en andra gång” innan de går med i AIIB:

Washington insists it has not actively discouraged countries from joining the new bank, but it has questioned whether the Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB) will have sufficient standards of governance and environmental and social safeguards.

”I hope before the final commitments are made anyone who lends their name to this organization will make sure that the governance is appropriate,” Treasury Secretary Jack Lew told U.S. lawmakers.

Samtidigt är en av de främsta anledningarna till utvecklingen att många länder länge varit irriterade över sitt begränsade inflytande i de globala institutioner som amerikanerna dominerar, exempelvis Världsbanken vars orättvisa röstandelar jag gav exempel på ovan.

USA:s kongress har också bromsat en reform som skulle givit Kina och andra utvecklingsländer större inflytande i Internationella valutafonden. Jack Lew uppmanar nu den av republikanerna dominerade kongressen att godkänna dessa reformer, men det är knappast troligt att så kommer ske.

Istället kommer AIIB att växa sig starkare än ens kineserna från en början hade kunnat hoppats på. Kinas finansminster Lou Jiwei sade i veckan att 27 länder hittills ansökt om att vara med och etablera den nya banken.

Förutom att Australien och Sydkorea kan komma att ansöka så spekuleras det även om schweiziskt medlemskap. Det är knappast troligt att Japan kommer bli medlem, men Takehiko Nakao, chef för Asian Development Bank, uttryckte i veckan sitt hopp om de båda bankernas nära framtida samarbete.

Enligt bland annat The Diplomat finns det nu ingen riktigt bra metod för USA att hantera detta diplomatiska bakslag på:

There are no good options left for Washington at this point. If it continues to refuse to join, it will look like a stubborn outlier that refuses on principle to take part in Chinese-led initiatives – even when the regional consensus is clearly that the AIIB is a positive development. If Washington joins on, its lateness will make it clear that the U.S. only changed its policy once it proved unable to sway friendly nations to join its boycott.

(…)

The lesson from the AIIB is clear: Washington cannot expect its partners to join it in boycotting China’s projects, particularly when they see benefits to be had by joining in. The U.S. has legitimate concerns over these initiatives and what they mean for expanded China influence, but it needs to find a better solution for voicing its objections than exerting diplomatic pressure on its friends.

Håll alltså ögonen öppna den 31 mars för att se vilka länder som blir en del av Asian Infrastructure Investment Bank; Kinas ”nya världsbank”.

IT-trenderna som kommer driva bankernas utveckling under 2015

Publicerat den 22 december 2014 kl. 09:00

I mitt dagliga arbete med globala storbanker så märker jag att det inte bara är jag själv som med spänning ser på framtiden. Det är framförallt utvecklingen inom sex områden som kommer att fortsätta att förändra banksektorn under 2015. De här områdena är: digitalisering, mobila betalningar, regelefterlevnad, förenklad IT-infrastruktur, cybersäkerhet och big data.

Bankernas digitalisering fortsätter
Att förbättra kundupplevelsen kommer även nästa år att vara ett av bankernas fokusområden och därför kommer vi se fortsatt växande investeringar i webb- och mobila kanaler. Faktum är att mobila banklösningar kommer att vara högsta investeringsprioritet och banker förväntas spendera 2,3 miljarder dollar, enligt analysföretagets rapport Mobile Banking Solutions.

Mobila betalningar slår igenom
Teknik för mobila betalningar är på god väg att bli nästa stora vändpunkt och de mobila tjänsterna är redan en central del vår hyperuppkopplade värld. Enligt en rapport från Juniper Research så kommer den globala marknaden för digitala betalningar att växa till 4,7 biljoner dollar 2019, vilket är nästan en fördubbling från 2,5 biljoner dollar i år.

Fokus på risk, regelefterlevnad och krav
Med ett par stora regelverk på gång, inklusive Basel III och EU General Data Protection Regulation (GDPR), så kommer garanti för regelefterlevnad bli ett stort investeringsområde för banker under 2015. Jag skrev tidigare om den press som nya regler kring kapitalkrav och säkerhet sätter på bankerna. Att kunna hantera de växande regulatoriska bördorna kommer kräva en mer proaktiv hållning och ett verksamhetsbrett tillvägagångssätt från bankerna. Exempelvis så fokuserar banker nu på att utveckla automatiserade rapporteringsprocesser som reducerar kostnaden och riskerna associerade med nya regelkrav.

Förenkling av IT-arkitektur och förnyelse av kärnapplikationer i molnet
Nästa år kommer vi att få se flera banker se över hur de kan förenkla sina verksamhetsövergripande IT-system och förnya kärnapplikationer, som till exempel genom att reducera antalet elektroniska betalsystem och datalager. Banker kommer också göra investeringar som att introducera gemensamma dataplattformar för analys och rapportering. Många kommer även att fortsätta att gå mot en bredare tillämpning av molntjänster. Små och medelstora banker kommer att gå mot att implementera kompletta molnbaserade plattformar för banktjänster medan större banker kommer molnmigrera icke-centrala delar av verksamheten såsom HR. Inom fem år kommer hälften av alla nya banktjänster vara molnbaserade applikationer, enligt analysföretaget IDC.

Förbättra cybersäkerhet i realtid
Att skydda kundernas tillgångar genom hantering av kunddata, autentisering och enhetssäkerhet blir allt viktigare när banktjänster går mot att nästan uteslutande mobila. För att förbättra cybersäkerheten konsoliderar banker befintliga lösningar för att upptäcka bedrägerier och väljer big data-plattformar där dataanalys i realtid snabbt kan upptäcka oegentligheter. Med en övervakningskapacitet som nästan verkar i realtid kan banker upptäcka och förhindra kort- och nätbanksbedrägerier. Genom att förhindra förluster och samtidigt möta krav på att betaltransaktioner verifieras i realtid drar banken full nytta av värdet i big data.

Ny viktig roll i bankledningen
Under 2015 kommer fler banker att börja se big data som en viktig strategisk tillväxtmöjlighet och anpassa sig därefter genom att skapa en ny affärsroll i form av en Chief Data Officer (CDO). Som ansvarig och möjliggörare av Data Mining ligger Chief Data Officerns fokus på strategier som välkomnar digitalisering, utvecklar bankens big data-analyskapacitet och möter nya regulatoriska utmaningar.

Sverige är en mogen bankmarknad och vi ser därför här redan tecken på dessa trender. Svenska bankkunder förväntar sig redan att deras banker använder kunddata för att förbättra service och tjänster. Därför kommer svenska bankkunder under 2015 kunna glädjas åt att fokus på digitalisering, regelefterlevnad, förenkling av IT-infrastruktur och förbättrad cybersäkerhet i slutändan förbättrar deras bankupplevelser.

Ungdomar dömer ut de traditionella bankerna

Publicerat den 10 september 2014 kl. 14:20

För ett tag sedan läste jag en artikel att amerikanska ungdomar är negativa till traditionella banker (Svenska Dagbladet 3 april 2014), men detta är inte bara en amerikansk företeelse kan jag intyga. När vi har pratat med bankkunder så tycker även de svenska ungdomarna att de traditionella storbankerna är omoderna och inte alls förstår deras behov. Bankernas framtid står på spel om de traditionella bankerna inte börjar lyssna på ungdomarna.

Ungdomar vill ha ekonomisk översikt och hjälp med vardagsbehov. De vill snabbt och lätt förstå sin privatekonomi och konsekvenserna vid olika val. Få hjälp att hantera sin vardagsekonomi så som påminnelser när det är dags att betala räkningar, eller om de går över sin budget. Idag erbjuder många banker kundmöten när man fyller 18 år. Detta tycker många ungdomar är positivt. Att prata med en livs levande person som förklarar hur det fungerar uppskattas mycket av ungdomarna, även om relationen därefter är helt digital.

För att vi enkelt ska förstå ungdomars behov har jag sammanfattat behoven i tre punkter:

1)   Ungdomar vill ha översikt över sin ekonomi. Hur mycket har spenderats, och på vad.

2)   Ungdomar vill kunna förstå vad som är normalt och jämföra sig med det.

3)   Ungdomar vill kunna se avvikelser, både om de följer sin budget eller om de blivit lurade och exempelvis en avgift har dragits två gånger.

Behoven kan se enkla ut, men än så länge är det ingen storbank som lyckats tillgodose alla behoven. Dock finns det företag som faktiskt har lyckats sätta fingret på behoven, och ett av företagen är Tink. Tink hjälper människor att få koll på sin ekonomi genom att sammanställa inkomster och utgifter samt visualisera vad pengarna har spenderats på. Genom ekonomisk översikt kan du snabbt och tydligt se avvikelser i din ekonomi.

Tiden då ordet bank associeras till en byggnad är passerat. Förr i tiden stod de pampiga storbankerna för säkerhet. Idag är det annorlunda. Säkerhet är fortfarande en viktig fråga men i en elektronisk värld handlar säkerheten inte om tjocka ståldörrar utan snarare smart och smidig teknik. Dagens ungdomar vill inte betala för att bankerna ska husera på fina adresser och på flotta kontor. Endast företag som kan lösa deras behov är de beredda att ge sina pengar till.

Därför är det viktigt att de traditionella gammelbankerna förstår, att när de blundar för ungdomarnas behov gör de sig själva en otjänst. För om storbankerna inte möter ungdomarnas behov finns det andra företag som är beredda att göra det. Och det kanske är lättare för ett trovärdigt företag, som redan finns i ungdomarnas liv att starta bank, än för att en bank att bli trovärdig. Bankbranschen ligger i topp bland branscher som kommer att omstörtas av de unga kunderna.

Kundresan är vägen till en bättre kundupplevelse

Publicerat den 12 mars 2014 kl. 17:02

I en intervju i Dagens industri för några månader sedan belyste Swedbanks vd Michael Wolf vikten av att skapa rätt kundupplevelse inom finansbranschen. Och den dag då Peter Norman omöjliggör det för bankerna att utöva begränsande kundinlåsning kommer kundupplevelsen bli den absolut avgörande konkurrensfaktorn!

Att kundupplevelsen har blivit en av branschens absolut viktigaste frågor kan inte ha undgått någon. När allt annat är lika är det kundupplevelsen som avgör. Men hur skapar man rätt kundupplevelse?

Idag prats det mycket om omnikanal. Att kunna integrera kanalerna för att kunna leverera samma kundupplevelse oavsett kanal, när kunderna hoppar mellan kanalerna. Kunden kan sitta med ett utskick framför sig, vänta i telefonkö och samtidigt leta efter svar på webben. Rätt kundupplevelse kräver att kunden möter samma företag, varumärke och kundupplevelse oavsett kanal. För att lyckas krävs det samarbete mellan kanalerna och att du förstår kundens resa genom tjänsten.

Vill du på allvar förbättra kundupplevelsen måste du utgå ifrån kundens perspektiv, och kundupplevelse-proffs använder ofta ett verktyg som heter kundresekarta, också kallad Customer Journey Mapping (blanda inte ihop kundresekarta med en analys av touchpoints). En kundresekarta beskriver kundens aktiviteter under resan genom en tjänst. Den ser ofta ut som en tillplattad tunnelbanekarta med den första aktiviteten till vänster och den sista till höger, och varje station representerar en aktivitet, t.ex. att vänta på ett besked eller att försöka förstå vad som gäller för mig. En kundresa börjar oftast långt innan själva köpet och slutar långt efter. För att nå en ökad kundupplevelse måste du förstå alla steg i kundresan. Om du inte förstår kundresan blir det nästan omöjligt att koordinera kanalerna för att möta kunden på rätt sätt och skapa rätt kundupplevelse.

När kunden hoppar mellan kanaler krävs det samarbete tvärs igenom organisationen. Därför måste vi sluta skyffla missnöjda kunder mellan olika kanaler och istället ta tag i rotorsaken till problemet. Varför är kunden missnöjd och vad orsakade missnöjet? Nyckeln för att lösa kundupplevelseproblem handlar om att förstå rotorsaken till ett problem och eliminera grundproblemet. Något som kundresan hjälper dig med. För genom en visualisering av kundresan förstår du vad som orsakade problemet  och du kan därmed lösa rotorsaken. Den som inte förstår sitt pensionsbesked ringer kanske kundtjänst, men grundproblemet att kunden inte förstår beskedet, går inte att lösa i kundtjänst. Men detta kanske du inte förstår utan kundresan. Därför är kundresan central och det är i kundresan du hittar svaret till vad du ska göra, och i vilka kanaler.

Om några år kommer kundresekartor att vara ryggraden i en organisations kund- och kanalstrategi. När alla inser att kunden inte lever i kanaler kommer kanalspecifika strategier att skrotas. För alla kunder använder en mix av olika kanaler, och den enda vägen för att förstå hur kunden vill bli bemött i denna mix av kanaler är kundresan.

 

Därför gillar vi nischbanker jämfört med de traditionella

Publicerat den 8 november 2013 kl. 09:33

Enligt Svenskt kvalitetsindexs rapport rasar bankerna i förtroende. Den 7 oktober 2013 skrev Svenska dagbladet att kunderna har gett bankerna det sämsta betyget på tio år. Alla banker förutom nischbankerna Ica-banken och Skandiabanken har fått sämre betyg än förra året. Vi har jobbat mycket med bankbranschen och har därför pratat med hundratals bankkunder kring pengar, sparande och hur våra banker fungerar. Att nischbanker har högre kundnöjdhet än de traditionella bankerna är inte konstigt enligt oss. Deras erbjudande är mer tydligt och kunderna får rätt förväntningar från början.

En stor anledning till det låga förtroendet är den upplevda dåliga servicen. Idag är det nästan bara gammelbanker som har kontor. Problemet är att kunden inte är välkommen till kontoren med ett olönsamt ärende. Besöket kostar för mycket pengar och därför är det bättre om kunden sköter sitt ärende själv över nätet. Här är nischbankerna mycket tydligare. Många nischbanker har inte ens kontor, något de tydligt berättar. Kunden sköter allt själv och vill man ha hjälp så ringer man eller mejlar. Detta är anledningen till de låga kostnaderna. Kunden upplever inte detta som dålig service, utan snarare att företaget är transparent och förväntningarna sätts rätt från början.

Många kunder känner sig inlåsta hos de traditionella bankerna. Idag är gammelbankerna bolånebanker. Många kunder går till dessa banker när de ska köpa bostad. Trots artiklar i diverse medier som pekar på att rörligt bolån är billigast så vill de flesta bankerna ändå gärna binda kundernas bolån. Många kunder upplever detta som att banken vill låsa in dem. Om banken inte uppfyller deras förväntningar så uppstår missnöje, men kunden kan inget göra för de är fastlåsta med dyra avgifter för att flytta lånet. Nischbankskunder känner sig inte lika inlåsta. Om de är missnöjda byter de bank och att ha det valet, även om man inte gör något med det, skapar kundnöjdhet.

Men den mest avgörande anledningen till att nischbankernas kunder är nöjda är att de har gjort ett medvetet val. De är medvetna kunder. Efter noggrann research har de bestämt att just den här banken passar mig bäst. De förstår vad banken erbjuder, inte erbjuder och hur banken tjänar pengar. Detta gör att de upplever en transparens. De förstår hur banken är uppbyggd och har rätt förväntningar från början. En medveten kund är sällan missnöjd, att vara missnöjd är som att kritisera sitt eget val.

Detta är en stor skillnad jämfört med gammelbanken som många kunder har ärvt. Banken har gått i nedstigande led i generationer och många vet inte varför de har just den banken. De traditionella bankerna har därför väldigt många omedvetna kunder. En omedveten kund har ofta dåligt samvete. Denna kundtyp vet att hen egentligen borde sätta sig in i sina bankärenden mycket mer för att kunna göra medvetna val. Detta dåliga samvete avspeglas på banken och kunden blir lättare missnöjd.

 

Mötet som ska förändra hela Kinas ekonomi

Publicerat den 3 november 2013 kl. 16:03

Till helgen, på ett av militärens hotell här i Peking, tar ett politiskt möte med det anonyma namnet ”den 18:e centralkommitténs tredje plenum” sin början.

Mötet är så hemligt av sin natur att datumen (9-12 november) offentliggjordes först nu i veckan. Men ändå är det här som stora delar av Kinas framtida ekonomiska utveckling kommer avgöras.

Först lite semantik: I dagens Kina består centralkommittén av drygt 360 medlemmar som är ”valda” på ett mandat om fem år. Den nya centralkommittén – med president Xi Jinping och premiärminister Li Keqiang i spetsen – bildades i november i fjol, och har sedan dess hållit två sammanträden, så kallade plenum, varför detta kommande blir det tredje plenumet i ordningen.

Och det är just under det tredje plenumet som tidigare centralkommittéer tagit viktiga beslut som stakat ut landets ekonomiska framtid. En förklaring är att en ny kommitté under de två första plenumen vanligtvis är upptagna med att konsolidera sina politiska maktpositioner, och först till det tredje plenumet har händerna fria att ägna sig åt mer makroekonomisk styrning.

Tidigare exempel talar för sig själva: Det var vid tredje plenumet som den 11:e centralkommittén under Deng Xiaoping 1978 tog de beslut som öppnade Kinas ekonomi – för första gången sedan 1949 sattes välstånd över klasskamp och resten är historia.

Det var också under det tredje plenumet 1993 som dåvarande presidenten Jiang Zemin såg till att skrota eller slå samman tusentals av Kinas statliga och tungt subventionerade företag; heliga kor från Mao Zedongs tid vars ineffektivitet drabbade hela Kinas tillväxt. Vid detta plenum togs beslut som innebar att cirka 40 miljoner människor fick leta sig om efter nya arbetsgivare.

Under de två stycken tredje plenum som hållits under förre presidenten Hu Jintao och Wen Jiabao, har man valt den ”enkla vägen ut” och skapat tillväxt genom enorma stimulanspaket som östs in i statliga företag, med en hop av problem som följd.

Det är nu det nya ledarskapets otacksamma uppgift att ta tag i detta under det kommande tredje plenumet. Och redan på förhand har en 10 000 ord lång rapport från den statliga tankesmedjan Development Centre of the State Council (DCSC) läckt ut i kinesisk media, som ger en god fingervisning om vilka omdaningar Kina nu står inför.

Eftersom alla omfattande ekonomisk-politiska planer i Kina måste ha tuffa och minnesvärda namn, så kallas denna rapport från DSCS för ”383”. Detta eftersom tankesmedjan särskilt pekar ut tre reformprinciper, åtta områden för reform och tre generella strategier för att säkerställa landets tillväxt.

Medan de tre reformprinciperna mest är pampiga slogans, så är de åtta områdena för reform desto mer specifika, nämligen: finans, skattepolitik, markfrågor, statliga tillgångar, social välfärd, innovation, utländska investeringar och effektivare myndighetsutövning.

Bland det viktigaste blir den fortsatta hanteringen av landets mäktiga statliga företag. Efter att ha slaktats av Jiang Zemin, har dessa under det senaste årtiondet till viss del återuppstått. I dag är det statliga företag som anställer ungefär 20 procent av landets arbetsstyrka – en lika stor andel som 2008 – och innehar dessutom 50 procent av hela Kinas tillgångar.

Att dessa företag är hårt subventionerade och i det närmaste har monopolställning inom vissa affärsområden, utgör stora hinder för privata företag, entreprenörer och hämmar dessutom innovationen. Ingen kan tävla med subventionerade jättar – samtidigt saknar de subventionerade jättarna den drivkraft och de förutsättningar som krävs för att skapa ett företag som exempelvis Apple.

Men många mäktiga intressen motsäger sig idén om att de statliga företagen bör skalas ner. De ofta djupt korrupta företagsledningarna åtnjuter mycket förmåner och har dessutom höga politiska poster; de högsta cheferna för företag som Sinopec och China Mobile har högre status och mer befogenheter än många av landets viceministrar.

Så en idé från DCSC är att ta bort dessa chefers politiska befattningar, vilket på samma gång skulle göra de statliga företagen mer marknadsorienterade och mindre knutna till den politiska världen. Det är inte tal om att avveckla dessa statliga företag helt och hållet – de är för djupt involverade i Kinas ekonomi för det – men snarare kommer man ställa högre krav på deras effektivitet och balansräkning.

Det har pratats om detta länge, men det kan nu alltså komma att ske på riktigt, eller som South China Morning Post uttrycker det:

After years of empty talk, Xi’s government is expected to release concrete measures to allow private investment in sectors such as banking, energy, infrastructure and telecommunications.

I stort råder rapporten att starkt minska statens inflytande i ekonomin. Det rör allt från subventioner av olönsamma företag, till att slipa den tungrodda byråkrati som i dag innebär att såväl centralregering och lokala myndigheter måste godkänna tusentals ekonomiska projekt som bara ligger och väntar på utredningar. Att minska framför allt de lokala myndigheternas makt i denna fråga, skulle såväl snabba på det ekonomiska arbetet som minska korruptionen.

Det kan också vara slut på de lokala myndigheternas sötebrödsdagar vad gäller möjligheten att helt ignorera sina ekonomiska befogenheter. Särskilt sedan stimulanspaketet 2008, har de lokala myndigheternas skulder skjutit i höjden, eftersom de fått billiga lån från landets statliga banker. DSCS föreslår nu en skattereform, som på samma gång möjliggör och tvingar de lokala myndigheterna att själva samla in de skattepengar som behövs till nödvändiga utgifter.

Andra viktiga funderingar från DSCS innefattar ambitionen att göra Kinas valuta fullt konvertibel inom 10 år, samt att rucka på bankernas fasta räntor åt ett mer marknadsekonomiskt håll, något som jag uppmärksammat här på Finansliv har pågått i Kina under årets gång.

Den sista trean i termen ”383” utgör alltså tre stycken nyckelområden för att snabba på och effektivisera de ekonomiska reformera. Dessa är att öka tillgängligheten till marknaden genom att lätta på statlig kontroll, att etablera ett grundläggande välfärdssystem samt att tillåta handel med mark på landsbygden som nu ägs kollektivt.

Ökad tillgängligheten till marknaden rör såväl inhemska företag (i och med att avveckla statliga monopol, förenkla byråkratin och ställa högre krav på statliga företag) som utländska företag (i och med lättare regelverk och eventuell en utökning av den frihandelszon som nyligen öppnades i Shanghai).

Vad gäller det grundläggande välfärdssystemet, så föreslår DSCS att alla Kinas invånare ska tilldelas ett socialförsäkringskort, som innebär små men rättvist fördelade pensioner, sjukförsäkringar och utbildningssubventioner till varje medborgare. Syftet är givetvis – förutom att höja livskvalitén – att stimulera den inhemska konsumtionen genom att folk ska behöva spara mindre pengar.

Vad gäller den föreslagna markreformen, så är det kanske en av de största förändringarna som DSCS:s rapport föreslår. Sedan kommunistpartiet under sina tidiga år införde folkkommuner och ”kollektivt ägande”, har landets bönder inte kunnat äga sin egen mark utan arrenderar den i dag från lokala myndigheter.

Som bekant har detta lett till otaliga dispyter mellan bönder och myndigheter, som ofta lösts med våld och inte sällan med dödsoffer som följd. Att inventera och dela upp marken till landets bönder är givetvis ett projekt av gigantiska mått, men skulle tjäna flera syften. Förutom att eliminera ren och skär orättvisa, skulle man även kunna minska korruptionen och göra slut på lokala myndigheters ohållbara tillväxtmodell baserad på försäljning av konfiskerad mark.

Förslagen på förbättringar med andra ord många, och lösningarna kommer inte bli lätta att inför. Liksom de statliga företagens ledningsgrupper, är även lokala politiker ovilliga att ge upp sina fördelar, sin makt samt möjligheten att dra över sin budget.

Som vanligt i kinesiska politik kommer en omfattande kohandel att äga rum under och efter detta plenum. Många förändringar kanske inte går genom förrän om flera år, eller rinner ut i sanden helt.

Men vad talar för stora förändringar under plenumet då? Jo, framför allt en anledning som bland annat The Economist framhåller: Kina behöver ta itu med sin balans- och struktureringsproblem, och ju längre man väntar, ju svårare kommer det att bli.

Sverige behöver inte EU-stöd

Publicerat den 15 oktober 2013 kl. 11:41

EU:s finansministrar diskuterar just nu hur man ska hantera banker i kris och hur man ska finansiera en eventuell avveckling. Sverige kommer dock inte behöva några EU-pengar utan ska klara kriser i svenska banker på egen hand.

– Vi ska ha så starka banker att vi klarar det här med vår stabilitetsfond och de rätt hårda krav som vi avser att ha på bankerna. Det är den grundläggande strukturen för Sveriges del, sa finansminister Anders Borg inför dagens finansministermöte i Luxemburg.

Borg och hans europeiska kollegor ska idag slutgiltigt godkänna att ECB tar över översynen av de europeiska bankerna. Det är det första steget inom EU:s bankunion som syftar till att stabilisera den europeiska finansmarknaden. Nästa steg blir att skapa en trovärdig hantering och avveckling av de krisande banker som ECB kan upptäcka i översynen. Det man ska prata om idag är hur en sådan krishantering ska finansieras.

Kommissionen har föreslagit en fond som bankerna själva ska betala in till men det kommer ta flera år att bygga upp en fond med tillräckligt stora finansiella muskler. Ett alternativ för att säkerställa finansiering i ett tidigt skede är att EU:s nödfond, ESM, går in. Det är dock enbart euroländerna som har tillgång till ESM-pengar och frågan är då vad som händer med krisbanker i icke-euroländer som ändå är med i bankunionen. Sverige och Anders Borg menar att det är viktigt att man klargör frågan om finansiering innan ECB börjar granska europeiska bankers balansräkningar inom ramen för bankunionen.

Eurogruppen, som träffades igår, såg ESM som ett alternativ för att finansiera krishanteringen initialt.

Eurogruppen konstaterade också att Irland och Spanien är på god väg att lämna sina reformprogram och börja klara sig på egen hand på finansmarknaden vid årsskiftet. I Irlands fall kan det bli aktuellt med visst stöd under en utfasningsperiod. Beslut om när och hur Spanien och Irland kan lämna sina program väntas på nästa möte i mitten av november.

Lika bra går det inte i Grekland som lär behöva ett tredje nödlån när de nuvarande löper ut. Man pratar om att det finns ett finansieringsgap för nästa år på flera miljarder euro. Exakt hur stort finansieringsbehovet är är svårt att avgöra då det inte alltid är lätt att analysera grekiska skulder och finanser.

– Grekland är aldrig enkelt, sa EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn igår kväll efter eurogruppens möte.

Det skulle rimligtvis behövas ytterliga svåra nedskärningar i Grekland men det är ovisst om landet fixar det. Att skriva av delar av skuldberget är dock inte aktuellt. Det finns inget stöd för detta i eurogruppen.

Shanghais nya frihandelszon – mer snack än verkstad

Publicerat den 1 oktober 2013 kl. 02:45

Shanghais nya frihandelszon har precis invigts, med handelsminister Gao Hucheng på plats, prisandes zonen som ett tecken på Kinas anpassning till nya globala trender inom världsekonomi och världshandel.

Det är meningen att restriktioner gällande utländska investeringar ska lättas inom denna 29 kvadratkilometer stora zon. Vidare ska arton olika sektorer – allt från jordbruk till frakt – få arbeta under enklare villkor här, samtidigt som marknadsräntor ska gälla och Kinas valuta göras helt konvertibel.

Det talas om att denna nya frihandelszon är det största steget som tas för att liberalisera Kinas ekonomi, sedan Deng Xiaoping införde så kallade särskilda ekonomiska zoner (SEZ) i en knapp handfull städer kring 1980.

Dengs ekonomiska politik var på den tiden en succé, som exemplifierades av att den sömniga fiskebyn Shenzhen snabbt blev en dynamisk framgångssaga med miljontals invånare. Efter att SEZ lyckats i pilotstäderna, så expanderas politiken till andra kinesiska städer, och Kinas blev snart ”världens verkstad”.

Förhoppningen som många har är att det nu kommer gå likadant till med denna frihandelszon (FTZ) i Shanghai. Denna gång är det Shanghai som får vara pilotstad, och om åtgärderna lyckas, kommer den politik som gäller i Shanghais FTZ att spridas även till andra platser i Kina.

Man ska till och med tillåta Twitter och Facebook i denna FTZ, samt häva ett sedan länge avskytt och oförklarligt förbud som gör gällande att företag som Sony och Nintendo inte får sälja spelkonsoler i Kina.

De storslagna planerna har fått fastighetspriserna i detta område att skjuta i höjden, och många av de företag som är baserade här, och som fått tillstånd att verka under de nya villkoren, har sett sin aktiekurs stiga snabbt sedan planerna började bli mer konkreta någon gång i juli i år.

Sammantaget handlar det om reformer som skulle kunna bringa stora ändringar till hela Kinas finanssystem och investeringsklimat, samt göra RMB till en världsvaluta i stil med dollar och euro.

Men frågan är vad denna FTZ egentligen kommer innebära. Det är en sak att snacka vidlyftigt om reformer och inviga ett nytt område med pompa och ståt. Men det är en annan sak att se till så att reformerna verkligen impliceras på ett vis som får betydelse.

Det finns flera anledningar att vara tveksamma till effektivitet vad gäller denna FTZ. Det var en sak då Deng Xiaoping stimulerade tillverkningen av kylskåp och leksaker för 30 år sedan. Det är något som går att kontrollera och överse. Men det blir en helt annan sak då hela finanssystemet och valutan ska reformeras.

Tidigare i dag (i går) föreläste jag vid Konfuciusinstitutet i Karlskrona. Efter att jag talat en stund om Kinas internet, var det dags för Frederic Cho från Handelsbanken att kliva upp på scenen.

Cho har ju ett par årtiondens erfarenhet av att jobba med ekonomi och finans i/om Kina, och tillskrev inte denna FTZ någon revolutionerande roll. Han sade att trots den ståtliga invigningen, så har knappast några reformer ännu verkställts, och det återstår att se när och till vilken omfattning detta kommer ske.

Han påpekade mycket riktigt också det komplicerade med att göra Kinas valuta helt konvertibel. Redan i dag finns det två olika valutakurser i Kina. Dels CNY, valutan man växlar till sig och handlar med, men även CNH, som är benämningen på den hårdare kontrollerade versionen som man handlar med på marknaderna i Hongkong.

Certifikat som Kina Bull – vilket bygger på spekulation av den kinesiska valutans värde gentemot dollarn – handlas i CNH, vars värde och rörelser kan skilja sig relativt mycket från CNY. Om man nu dessutom ska införa ytterligare en variant i Shanghais FTZ, ja då blir det tre olika kurser att hålla koll på. Hur ska det fungera rent praktiskt?

Medier som NY Times och Time Magazine talar om denna FTZ med analytiker eller företagare verksamma i Kina, som inte säger sig ha förstått riktigt vad reformerna går ut på. Time sammanfattar det oklara läget:

The government has so far been clear in its intention to introduce financial reforms in the zone, but not as clear on how they will actually take place. The details on what can and cannot be done there, and when certain reforms will be implemented, remain sketchy.

(…)

There is great concern among Chinese policymakers about opening the inexperienced domestic financial sector too quickly to the global marketplace. It is therefore hard to gauge at this point how far and how fast the Shanghai free-trade zone will be allowed to develop, and there’s even more uncertainty about when any reforms attempted there will be introduced on a wider scale. The government attempted a similar step a year ago — announcing a zone near Hong Kong that was also supposed to experiment with financial reform — but it never really took off.

En skillnad från vad som skedde i närheten av Hongkong i fjol, är dock att premiärminister Li Keqiang, som nu ska leda landets ekonomi och finanssektor, personligen visat stort intresse och pushat på för att denna FTZ ska bli verklighet.

Och visst, med tanke på att viljan verkar finnas, och Kina har mycket att tjäna på dessa reformer, så kan mönstret med pilotstäder och framgångssagor från 1980 mycket väl återupprepas.

Men som alltid med Kina, så gäller det att titta på inte vad som sägs, utan vad som egentligen görs. Och det är på tok för tidigt att dra några slutsatser av Shanghais nya FTZ ännu.

Världens största näthandelsföretag blir också bank, och finns snart på börsen

Publicerat den 18 juli 2013 kl. 09:38

I mars skrev jag här på Finansliv om hur Alibaba, världens största näthandelsföretag, med största sannolikhet kommer börslistas senare i år.

Redan då påpekade jag att Alibaba har en ljus framtid, i och med att man fullständigt dominerar näthandeln i Kina, som beräknas växa med otroliga siffror under de närmaste åren.

Detta bekräftades av att Alibaba tidigare i veckan redovisade en vinstmarginal på hela 48,4 procent för det senaste kvartalet, vilket är mer än dubbelt så mycket som Apples vinstmarginal på 21,9 procent under samma period.

Och allt medan Alibabas marginaler för näthandel ökar, så ger sig företaget samtidigt allt djupare in i en ny bransch, nämligen som bank genom att erbjuda förmånliga mikrolån till sina kunder.

I Kina är det oerhört svårt för entreprenörer och småföretag att låna pengar, eftersom landets banker nästan uteslutande är statliga, och föredrar att låna ut stora summor till stora företag.

Men med början för tre år sedan, har Alibaba lånat ut mer än 100 miljarder kronor till sina användare, i form av smålån som i snitt är på 40 000 kronor, och löper över 123 dagar till 6,7 procents ränta.

Detta har skett i bakgrunden, halvt olagligt, på nåder av myndigheterna. Men de senaste månaderna har myndigheterna skickat signaler till Alibaba att inte bara fortsätta med, utan även expandera, sina mikrolån till landets småföretagare.

I juni kom Kinas statsråd med ett kryptiskt uttalande om att öka tillgängligheten till kapital för mindre aktörer, som av många tolkas vara riktat till Alibaba, och samma månad sade Kinas regulatorer även följande:

In June, Alibaba got verbal support from China’s securities regulator for a separate product that allows users of its online payment affiliate Alipay to deposit extra money they have stored online into a money-market fund. The comments came despite a statement from the regulator that the service wasn’t in full compliance with Chinese regulations and further paperwork would need to be filed.

Och i måndags kom dessutom Shenzhen Stock Exchange med ett uttalande som tillåter Alibaba att direkt rikta sig till investerare för att finansiera lån till användare av företagets plattformar.

I och med det kommer Alibaba få tillåtelse att dela upp sin lån och sälja dem till investerare, vilket hjälper företaget på traven att öka omfattningen av dess låneaktiviteter. I uttalandet uppmuntrades till och med att Alibaba att ”bidra till Kinas riktiga ekonomi”, en klar känga åt de kinesiska banker som under den senaste tiden misslyckats med detta, vilket var bakgrunden till att utlåningen nästan helt stoppades i slutet av juni.

Men är inte en av Kinas fördelar att landet kan kontrollera sin ekonomi eftersom bankerna är statliga? Varför tillåter då Kinas myndigheter Alibaba att gå in som utlånare och konkurrera med dessa banker? Varför får Alibaba tillträde till ett så pass hårt reglerat område av Kinas ekonomi?

Alibabas potential att lyckas som bank bygger till stor del på den information som företaget sitter på. Genom att ha hundratals miljoner användare registrerade på sina plattformar, har Alibaba tillgång till en databas utan motsvarighet vad gäller entreprenörers verksamheter, och därmed sannolikheten att dessa har förmågan att betala tillbaka sina lån.

Därför hade Alibaba under andra kvartalet i år endast 0,87 procent dåliga lån – det vill säga lån som inte kan betalas tillbaka – vilket kan jämföras med över 5 procent dåliga lån för många av Kinas statliga banker; en siffra som enligt många analytiker är större, och ändå inte inkluderar den så kallade ”skuggbanksverksamheten”.

Det är därför sannolikt att det finns en vilja hos Kinas myndigheter att utöka Alibabas verksamhet som bank, eftersom det är ett enkelt och oriskabelt vis att förse landets småföretagare med kapital.

Historiskt sett har entreprenörers uppfinningsrikedom och flit alltid utgjort ryggraden i Kinas ekonomi, vilket det blev ändring på då kommunistpartiet 1949 tog makten och började förstatliga alla stora affärsområden. Vi ser nu allt fler tecken på att de nya ledarna insett nödvändigheten av att svänga tillbaka pendeln.

Alibabas grundare Jack Ma sade också nyligen i statliga Folkets dagblad att internet kommer visa sig nödvändigt för att reformera Kinas finanssystem, vilket han menade i sin nuvarande form inte är till någon hjälp för 80 procent av befolkningen.

Enligt Wall Street Journal är det osannolikt att Jack Ma skulle utsätta sig för riskerna som ett sådant uttalande innebär, om han inte hade fått signaler från högre ort om att det är OK att uttrycka sig på detta vis.

Hur det än må vara med den saken, så är detta en utveckling vars betydelse inte går att underskatta. Efter årtionden av statligt bankmonopol, är Kina fyllt med entreprenörer och småföretag som skriker efter kapital.

Alibaba ligger nu i framkant vad gäller utfärdandet av dessa mikrolån. Och dessutom dominerar man den snabbt växande näthandeln i världens största land.

Jag kommer vara den första som står på kö för att investera i Alibaba efter företagets IPO. Bloomberg skriver i dag mer om hur den tänkas komma att gå till.

Hur mår egentligen Kinas finanser?

Publicerat den 3 juli 2013 kl. 14:04

Ända sedan 2010 har jag upprepade gånger här på Finansliv varnat för tillståndet inom Kinas finanser, särskilt vad gäller dåliga lån till lokala myndigheter och en växande fastighetsbubbla.

Men allt som den konstgjorda tillväxten har tuffat på så är det inte många, särskilt inte i svensk media, som hörsammat de varningssignaler som hopat sig i Kina under flera års tid nu.

I alla fall inte förrän ett par veckor sedan, när Kinas centralbank den 20 juni helt plötsligt bestämde sig för att i praktiken strypa sin annars så generösa utlåning till landets banker. Styrräntan blev över en natt flera gånger högre än dagen innan, vilket även fick interbankräntan (den ränta som bankerna lånar pengar mellan varandra med) att skjuta upp till hela 25 procent.

Denna åtgärden kom just innan bankerna skulle avlägga sin halvårsrapport, vilket givetvis gav upphov till stor oro.

Rykten började florera om att det inte längre fanns några pengar i bankernas uttagsautomater. Bankaktierna störtdök, och Shanghai-börsen sjönk just innan förra helgen till sin lägsta nivå på fyra och ett halvt år. Sedan februari i år har Shanghai-indexet sjunkit med 20 procent, och är fortfarande lägre i dag än vad det var sommaren 2001.

Det står nu utom tvivel att åtgärden från centralbanken var avsiktlig, och att man visste om att följderna skulle bli en chock för landets banksektor och börsindex. Ändå genomfördes räntehöjningen, som jag skulle vilja påstå var positiv, ja rent av nödvändig.

Låt mig ge er lite bakgrund:

Sedan 2009 har de kinesiska bankernas utlåning i förhållande till landets BNP ökat från cirka 125 procent upp till nästan 200 procent. Samtidigt har Kinas BNP ”bara” stigit med drygt 8 procent om året, vilket alltså innebär att många av utlåningarna inte gett någon avkastning. De har slösats på projekt som inte hjälper ”den riktiga ekonomin”, och gått till att finansiera köp av redan befintliga tillgångar (framförallt då bostäder) som fått dessa att öka i värde.

Situationen påminner givetvis om USA innan kraschen 2008, som ju orsakades genom en snabb ökning av billig kredit tillsammans med snabbt stigande fastighetspriser.

Den billiga krediten i Kina – som uppstått då centralbanken i flera år lånat ut till landets övriga banker med en generös och stabil ränta – har utnyttjats särskilt av de små bankerna, som ofta använt dessa pengar på ett tvivelaktigt vis. Om småbankerna sedan har problem med bokföringen inför kvartals- och halvårsrapporter, så har de alltid kunnat lita på nya billiga lån från centralbanken, eller från andra banker eftersom Kinas interbankränta som ett resultat också varit låg och stabil.

Detta satte centralbanken alltså stopp för den 20 juni, genom att plötsligt mångdubbla styrräntan, och därmed även interbankräntan.

Anledningen är just de tvivelaktiga visen som småbankerna använt de billiga lånen på. Sedan krediten blev mer tillgänglig 2009 i och med Kinas stimulanspaket, har småbankerna i allt större utsträckning börjat handla med så kallade ”wealth management products”, som enligt The Economist med tiden blivit allt mer komplicerade och riskfyllda:

Many banks sell wealth-management products (WMPs) to investors that mature just before the end of the quarter. The repayments are paid into the bank’s deposits in time for regulatory inspections, only to disappear into a new product immediately afterwards. Meanwhile, the bank needs to borrow the funds it repays to the products’ buyers.

Dessa wealth management products, tillsammans med en växande så kallad ”skuggbankssektor”, har skapat ordentlig oreda i Kinas finansiella system.

Det här med skuggbanker nämns ofta i förbifarten som en ”grå utlåning”, en sorts inofficiell utlåning till hög ränta. Att denna sektor frodas så pass just i Kina beror på en rad omständigheter som jag tänkte förklara, först genom att från New York Times återge ett exempel på hur en sådan utlåning i själva verket går till:

1) Ett mindre fastighetsbolag kommer till en bank och ber om ett lån på, låt oss säga, en miljard kronor.

2) Eftersom fastighetsbolaget är litet och kanske inte ens försäkrat, kräver banken 9 procents ränta, vilket fastighetsbolaget accepterar.

3) För att samla ihop denna miljard informerar banken sina kunder om möjligheten om en investering som på kort tid ger 6 procents avkastning.

4) Eftersom detta är olagligt (alla Kinas banker måste hålla en sparränta på drygt 3 procent) så bokförs inte lånet, vilket kunderna inte informeras om.

5) En finansorganisation, även den ofta statlig, sätter mot en mindre avgift sin garanti på lånet, vilket får kunderna att bli lugna.

6) Då tillräckligt många kunder har lånat ut pengar, utfärdar banken ett kort lån på en miljard till fastighetsbolaget med 9 procents ränta.

7) Banken ger en miljard plus sex procent tillbaka till kunderna, och behåller själv mellanskillnaden på tre procent.

Denna skuggbanksverksamhet har ”fungerat” så länge låntagarens (i detta fall det lilla fastighetsbolaget) avkastning varit över 9 procent. Det har ofta inte varit några problem, eftersom bopriserna i Kina stigit med över 20 procent om året det senaste årtiondet.

Men nu då fastighetspriserna inte stiger lika fort längre, händer det allt oftare att det lilla fastighetsbolaget, eller för den delen andra låntagare inom andra sektorer, helt enkelt inte kan betala tillbaka lånet då intäkterna av deras verksamhet inte blir lika stora som de tänkt sig.

Och eftersom lånet formellt sett inte existerar, så är det bankens kunder, privatspararna, som får ta smällen.

Det gav Ola Wong i Svenska dagbladet exempel på i en artikel från Anyang i Henan-provinsen förra veckan. Där var det de lokala myndigheterna som via ljusskygga finansarmar lovade 6-8 procents avkastning till privatsparare, för att kunna samla in pengar till projekt i syfte att hålla tillväxten igång, då bankerna stegvis på sistone har ställt allt högre krav på säkerhet i sin tidigare så lättvindiga utlåning.

De lokala myndigheterna gick i borgen för lån som egentligen var olagliga, men icke desto mindre fick otaliga intet ont anade privatpersoner att satsa sina sparpengar. Till slut kollapsade denna gråa utlåning lokalt. Det fanns inga pengar att lösa ut för spararna; de hade redan gått åt till olönsamma projekt eller försvunnit med de politiker och chefer som flytt staden.

Detta är ett problem som briserat i flera städer i Kina, men självmord och tillväxtkollaps som följd. Mardrömmen är givetvis om trenden med krasch inom skuggbankssektorn sprider sig ytterligare.

Det är inte direkt något problem vare sig för banker eller lokala myndigheter att hitta sparare som är sugna på korta lån med hög avkastning. De skuggbanker som erbjuder detta drar nytta av Kinas låga sparräntor, och faktumet att landets börsindex är så tröga. De lokala myndigheterna drar helt enkelt nytta av att folket litar på dem.

Därmed tros denna skuggbanksverksamhet i Kina i dag utgöra 10-20 biljoner kronor (inte 10-20 triljoner kronor, som SvD skriver i ovan nämnda artikel; ett klumpigt översättningsfel från ”trillion”), vilket är 20-40 procent av hela landets BNP. Vissa bedömare sätter siffran ännu högre.

Därför spänner centralbanken nu musklerna för de små bankerna, och visar att billig kredit inte alltid är att räkna med för att täppa till håll i bokföringen som uppstått på grund av att reglerna inte följts.

Man måste i sammanhanget också förstå att Kinas centralbank fungerar helt annorlunda än sin motsvarighet i många västländer, där centralbankerna sattes upp som en slags sista långivare för att hindra panik i finanssektorn, som sedan skulle kunna smitta av sig på marknaden.

Kinas centralbank var å sin sida fram till 1979 den enda utlånaren i hela Kina, som förvaltade och fördelade landets alla skattepengar och inkomster. Denna mentalitet lever kvar. För Kinas centralbank är det viktigare att nå egna målsättningar än att tillgodose marknadens behov. BBC påpekar bland annat att kommunistpartiets tidning Folkets dagblad i samband med turbulensen skrev i en ledarartikel:

The People’s Daily, often regarded as the mouthpiece of the ruling party, wrote in a commentary on Tuesday that the central bank or the securities regulatory commission was ”not the stock market’s ‘wet nurse’.”

Den häftiga räntehöjningen visade dessutom med besked vilken makt och kontroll Kina genom sin centralbank har över landets finanssystem: I USA kom kraschen 2008 först då de privata bankerna slutade låna ut pengar till varandra, men i Kina räcker det med att centralbanken slutar låna ut för att samma effekt ska uppstå.

Även om Kinas centralbank visserligen i dag inte längre är landets enda utlånare, så är alla landets storbanker som slussar pengar neråt i systemet också statliga, främst då ”de fyra stora”; Bank of China, China Construction Bank, Agriculturual Bank of China samt Industrial and Commercial Bank of China.

Att ha en nästan helt statlig banksektor innebär såväl fördelar som nackdelar. Den största nackdelen torde vara att de statliga bankerna på grund av en reglerad ränta har prioriterat utlåning till stora statliga företag, på bekostnad av mindre företag eller entreprenörer, för vilka det länge varit en omöjlig uppgift att skaffa kapital. Hade bankernas utlåning varit mer balanserad och rättvis, alltså följt marknadens behov, så hade en så pass stor skuggbankssektor förmodligen aldrig behövt uppstå över huvudtaget.

Fördelen är dock att om allt för stor del bankernas utlåning till exempelvis lokala myndigheter visa sig vara så kallade ”dåliga lån” och inte kan betalas tillbaka, så behöver inte Kina nationalisera landets banker för att ta dem ur knipan. Det är redan nu nödvändigt möjligt för myndigheterna att skjuta in mer pengar, direkt styra utlåningen, och till och med avgöra vilka banker som ska få finnas kvar.

Med bakgrund mot detta så bör Kinas räntechock ses som något positivt: Ett ljus i mörkret som visar att landets nya ekonomiska beslutsfattare är villiga att slå ner mot ”wealth management products” och den grå utlåning som äventyrar sparares privatekonomi och hela landets finanser