Tagg: Dagens Industri

Alkoholen kostade mig drömjobbet

Publicerat den 25 april 2014 kl. 05:34

Början av april i ett regnigt och blåsigt Stockholm. Jag promenerar mot Dagens industris kontor, går vilse på Kungsholmen och hinner just fram till klockan 14, då jag ska möta chefredaktören för att skriva på ett avtal om att bli tidningens nya Kina-korrespondent.

Går på toaletten innan jag tar mig in till själva receptionen, där någon skriver ut en besöksbricka med mitt namn, och ber mig vänta i soffan bredvid.

Har sedan lunch haft en olustig känsla i magen, som hugger till en aning då redaktionschefen kommer ut och möter mig. Hon ler inte lika hjärtligt som förra veckan, och tar mig heller inte i hand.

Vi utbyter någon artighetsfras på den korta vägen mot chefredaktörens kontor. Han hajar till något då han ser mig, tar i hand och hälsar artigt, men med en bekymrad min.

Mitt besök på kontoret ska egentligen bara vara en formalitet; jag ska skriva på ett redan utarbetat avtal innan jag flyger tillbaka till Peking senare samma kväll. Men om bara ett par minuter ska jag få veta att Dagens industri bestämt sig för att inte anställa mig.

Låt oss backa bandet och ta det från början.

Redan vid första besöket 2004 förfördes jag av Kina, och 2007 uppstod möjligheten att flytta hit för att plugga ett halvår. Jag kunde sedan inte slita mig, och än i dag är jag kvar i detta fascinerande land, vars dynamik och utveckling förmodligen är trygga Sveriges diametrala motsats.

Allt jag gjort sedan 2007 har sedan varit i syfte att förstå mig på Kina, för att så rättvist och uttömmande som möjligt kunna skriva om vad som sker här. Först lärde jag mig språket, sedan frilansade jag från landets alla hörn och skrev artiklar om vitt skilda ämnen.

Sedan tog jag magisterexamen i Journalistik vid University of Hong Kong; en utbildning särskilt fokuserad att rapportera från Kina. Efter examen 2010 flyttade jag omedelbart till Peking – politikens och kulturens centrum – för att fortsätta frilansa.

Nu har jag frilansat från Kina i över fyra år, vilket har varit oerhört berikande. Jag har träffat många intressanta människor, och lärt mig massor genom att skriva ett par hundra artiklar för över 70 svenska publikationer. Mycket av lärdomarna samlade jag även i en bok om Peking och Kina som publicerades förra hösten.

Frilanslivet ger en härlig känsla av just frihet. Men samtidigt kan man ibland sakna en stor publik att skriva regelbundet för; några hundratusen intresserade läsare som följer ens artiklar varje vecka är så klart mer tilltalande än att flyktigt hoppa mellan olika publikationer.

Fast inkomst och betald semester är naturligtvis heller knappast någon nackdel, varför jag alltid känt att en fast anställning som korrespondent här i Kina vore något av ett drömjobb. En tanke som alltid funnits där, men varit allt för avlägsen för att jag ska leta aktivt efter en sådan tjänst.

Sedan skedde något otroligt i november förra året. Dagens industris korrespondent Jenny Hedelin, baserad i Shanghai, var på besök i Peking och hörde av sig och ville träffas.

Vi bestämde träff en torsdag eftermiddag men båda fick förhinder, varpå vi istället skulle träffas på hennes hotell för frukost klockan 08 fredag morgon. Det är ganska vanligt att journalister emellan träffas för en kopp kaffe och lite skvaller, så det var förvisso inget otroligt med själva mötet.

Nu kommer istället det otroliga: Torsdag kväll spelade jag fotboll. Vi vann och gick ut och firade med några öl. Kockan blev sent och det blev blött. Jag nämnde att jag hade ett frukostmöte dagen därpå. En kompis föreslog att han skulle gå istället för mig, och låtsas vara mig. Som en del av ett vad tyckte vi alla i dimman att det var en rolig idé.

Sagt och gjort. Nästa morgon, efter kanske tre timmars sömn, åkte min vän upp till Jennys hotell och presenterande sig som ”Jojje”. De pratade sedan om journalistik, om min bok, min bakgrund och utbildning. Min kompis, som känner mig väl, höll god min och Jenny förstod inte vas som var i görningen.

Problemet var dock att detta möte var viktigare än jag trott. Under frukosten sade Jenny (till min vän) att hon planerade flytta tillbaka till Sverige kommande sommar. Hon sade att Dagens industri ville ha en ersättare, och hintade att jag låg nära till hands.

Då jag senare samma eftermiddag fick höra detta drabbades jag av lätt ångest, och funderade över hur jag bör hantera situationen. Vore det en bra idé att höra av sig till Jenny direkt och berätta om det hela? Förmodligen. Men som man ofta tenderar att göra, så sköt jag istället problemet framför mig.

Sedan blev det jul och nyår, och i januari var det dags att göra upp en arbetsplan för kommande år. Jag skickade ett mail till Dagens industri och sade att jag hört att deras korrespondent skulle lämna Kina i sommar, och att jag fanns på plats för att erbjuda mina tjänster.

Jag fick nästan omedelbart ett oväntat positivt svar. Blev inbjuden på en intervju i Stockholm i slutet av mars. Nu var det för sent att avslöja bluffen med Jenny. I så fall skulle förmodligen ingen intervju, och än mindre någon anställning, bli av.

Så jag satte av till Sverige och träffade redaktionen i hopp om att problemet med Jenny ”löser sig senare”. Intervjun flöt på riktigt bra, och redan samma eftermiddag blev jag erbjuden en anställning via mail. Jag var dock på väg hem till de östgötska skogarna, och vi bestämde att jag skulle skriva på avtalet nästkommande vecka, samma dag som flyget tillbaka till Peking gick, alltså den blåsiga och regniga eftermiddag där detta inlägg tog sin början.

Jag borde ha varit glad för att intervjun gick så bra, och för att jag skulle skriva på kontrakt för nordens största och mest lönsamma affärstidning. Äntligen skulle jag få skriva regelbundet för en stor publik. Men situationen med Jenny gnagde hela tiden i bakhuvudet. Då hon ska lämna över jobbuppgifterna till mig så måste vi ju träffas. Kanske vore det bäst att söka upp Jenny i Shanghai redan i april och be om ursäkt?

Dock behövde jag inte bekymra mig om det särskilt länge. För då jag kom till Dagens industris redaktion för att skriva på avtalet, var det någon som just hade ringt från Peking och skvallrat om att det var min vän, och inte jag, som träffade Jenny i november.

Då jag nu satt ner med chefredaktören och redaktionschefen var jag tvungen att berätta vad som skett. De båda såg minst sagt förvånade ut, mållösa. Något samarbete kom nu inte på tal. Tidningen skulle istället se sig om efter en ny korrespondent.

Besviken, deppad och lite smått yr tog jag mig ut till Arlanda. Medan jag väntade på flygplanet som skulle ta mig tillbaka till Peking skrev jag en bloggpost om vad som hänt. Detta för att ”skriva av sig”, men även för att slippa förklara historien muntligt för alla som frågar. Dessutom ville jag berätta det hela med mina egna ord, eftersom det säkert skulle komma att talas en hel del om detta i såväl branschen som bland svenskarna i Peking.

Och så blev det. Då jag kom tillbaka till Peking var det redan ordentligt snurr på min blogg. De närmaste dagarna fick jag tiotusentals besökare och händelsen togs upp av flera medier. Allt från Dagens media till Aftonbladet ringde för att intervjua mig, och historien delades tusentals gånger på Facebook. Chefredaktörerna Mattson och Helin talade om mig i flera minuter i sin podcast.

Såväl min egen blogg som artiklarna svämmade snart över med kommentarer om allt från att jag var ”kreativ”, till ”en stor jubelidiot” (båda stämmer väl ganska bra). En tråd startades om mig på Flashback, som sedan flyttades till papperskorgen av moderatorerna på grund av nedsättande ordval om mig.

Rubriken ”alkoholen kostade mig drömjobbet” är kanske lite missvisande; givetvis hade min vän aldrig åkt på frukost med Jenny om det inte vore för alkoholen den där kvällen, men samtidigt är det snarare min egen feghet som kostade mig jobbet. Jag borde ha löst situationen tidigare, genom att kontakta Jenny eller berätta det hela för Dagens industri innan jag flög till Stockholm på intervju.

Och visst är det en irriterande känsla att ha slarvat bort sitt drömjobb på detta vis. Men nu har det skett, och jag har två alternativ: antingen går jag och tänker på detta och låter det gör mig deprimerad, eller så fortsätter jag jobba ännu hårdare för att få en liknande chans i framtiden.

Valet är givetvis enkelt – det är bara kavla upp skjortärmarna.

Det var ju trots allt ”bara” min karriär som drabbades. Än värre hade min idioti kunnat drabba någon annan, eller min relation till det som verkligen spelar någon roll här i livet. Jag har fortfarande hälsan i behåll, samt vänner, familj och en flickvän som älskar mig lika mycket ändå.

Alla gör misstag, och jag beslutade mig som sagt för att dela med mig av denna fadäs. Vill därför här i ärlighetens namn passa på att här fråga er läsare: Har någon av er någonsin gjort något dumt efter att druckit alkohol? Har det påverkat ert jobb, eller ännu värre, era personliga relationer eller inneburit skada för någon annan?

Börslistorna stämmer igen

Publicerat den 16 augusti 2011 kl. 15:20

En växande del av handeln har skett i hemlighet senaste året. Men nu har 20% av privathandeln kommit ur garderoben. För nu syns även Burgundy-handeln på det rosa pappret (di).

Börslistorna kanske känns som gammalmodiga och ointressant historisk läsning. Men många av de sparare jag möter läser minsann listorna varje dag, för att få en första daglig överblick. Mobilen ger inte samma helhet.

Nej, det är tidningarnas många olika värden, och enkla jämförelser som lockar till eftertanke, som vi så väl behöver när handeln fått allt fler kursrusningar.

Men ibland har det varit som att deras affärer inte gills. De har skett på fel börs.

Fram till idag. Plötsligt så har det rosa pappret äntligen publicerat hela handeln. Både den på OMX, Burgundy och CHI-X. Nu stämmer listorna bättre med verkligheten. Dagens billigaste affär i Volvo som skedde på Burgundy är visst med. Den dyraste affären i Boliden som också den skedde på Burgundy är också med. Även antalet affärer stämmer bättre med sanningen.

Nu är bara frågan när alla andra tidningspapper också börjar återge hela sanningen och inte bara den genom OMX:s smått trånga glasögonen.

För spararnas bäst!/claes hemberg

Folksam köper Saab Automobile

Publicerat den 25 april 2011 kl. 22:59

Sista veckan i mars fick jag ett meddelande från Saabs husbloggare, Steven Wade: ”A bad week. Not the end. Saab Automobile hade åter råkat i gungning och Jan-Åke Jonsson avgick. Finns det någon räddning för vår svenska folkbil? Finns anledningar att rädda det sjunkande skeppet? Får jag lova att drömma…?

(mer…)