Tagg: EU

IMF: Grekland behöver större skuldlättnader

Publicerat den 26 september 2016 kl. 12:25

Överskottsmålet i det grekiska nödprogrammet är inte realistiskt. Tuffare och snabbare reformer krävs och att euroländerna ger större skuldlättnader. Det skriver IMF i en ny rapport.

Även med fullt genomförande av det krävande åtgärdsprogrammet behöver Grekland omfattande skuldlättnader”, skriver Internationella Valutafonden (IMF) i sin senaste landsrapport över den grekiska ekonomin.

I våras vidtog euroländernas finansministrar åtgärder för minska bördan av de grekiska skulderna som uppgår till hisnande 175 procent av BNP. De kom då överens om att kortsiktigt ge lån till lägre räntor och längre löptid. På längre sikt skulle de också titta på att lösa ut dyra lån och införa en särskild mekanism som skulle se till att kostnaden för att bära skulderna inte skulle överstiga 20 procent av BNP.

Enligt IMF är detta inte tillräckligt och fonden sätter därmed press på de övriga euroländerna. Flera av dem vill hemskt gärna att IMF ska delta i det nuvarande nödlånet som förhandlades fram under några hektiska veckor förra sommaren.

Fonden har deltagit i de två tidigare programmen men har ännu inte fattat beslut om att vara med i det tredje värt 86 miljarder euro. Dess medverkan skulle ge programmet mer trovärdighet och det skulle sannolikt följa med större krav på reformer av den grekiska ekonomin. Tanken är att IMF ska fatta beslut om att delta eller inte i slutet av året.

Samtidigt är det svårt att övertyga euroländerna om ytterligare skuldlättnader. När de beslutade om lättnader i våras sa eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem att de redan då gick betydligt längre än vad han hade trott skulle vara möjligt.

Orealistiskt tillväxtmål

Men det är inte bara skuldbördan som oroar IMF. Fonden är också skeptisk till de tillväxtmål för Grekland som har satts upp i det nuvarande räddningsprogrammet. Enligt det ska landet nå ett primäröverskott (före betalning av räntor på lån) på 3,5 procent 2018. Orealistiskt menar IMF.

.. det säger att Grekland kan uppnå och bibehålla ett primäröverskott på 3,5 procent under flera årtionden trots tvåsiffrig arbetslöshet till mitten av århundradet…., man kan inte anta att Grekland kommer kunna växa sig ur sitt skuldproblem”, skriver IMF i sin rapport.

IMF har alltså en mer pessimistisk syn på den grekiska ekonomin och fonden vill därför se tuffare åtgärder, särskilt när det gäller att reformera det grekiska skatte- och pensionssystemet. I rapporten skriver till exempel IMF att över hälften av alla grekiska löntagare har rätt till undantag för inkomstskatt, att jämföra med snittet inom euroområdet på åtta procent.

När det gäller pensionssystemet välkomnar IMF regeringens mål att sänka pensionerna och därmed spara en procent av BNP. Men man konstaterar samtidigt att det är långt ifrån tillräckligt då underskottet i landets pensionssystem ligger kring elva procent av BNP. Också det mycket högre än eurosnittet.

Försenade reformer

IMF efterfrågar också snabbare reformer. Historiskt har den grekiska regeringen haft det väldigt svårt att leverera åtstramningar i den takt som man kommit överens om med sina internationella långivare. Det nuvarande programmet är inget undantag. Under sommaren var det tänkt att Grekland  skulle fatta beslut om 15 åtgärder vilket skulle öppna upp för delutbetalning av nödlån på 2,8 miljarder euro. Inte ens en tredjedel av reformerna har godkänts.

Planen som ska rädda EU

Publicerat den 16 september 2016 kl. 22:36

I ett första toppmöte utan Storbritannien sedan Brexitomröstningen försökte EU:s övriga ledare visa enad front. De kom överens om en plan för hur de ska styra samarbetet framåt den närmsta tiden men de spelade med säkra kort och undvek de mest kontroversiella frågorna.

– Vi är alla överens om att EU inte är perfekt men det är det bästa vi har, sa Donald Tusk efter mötet i slovakiska Bratislava.

EU:s ordförande som har lett samtalen om hur man ska ta sig vidare i det europeiska samarbetet utan Storbritannien försäkrade att de kvarvarande 27 medlemsländerna står enade och att de kommer hålla samman.

Samtidigt konstaterade ledarna att unionen måste förändras. Många medborgare har tappat förtroendet för projektet och de oroas över flyktingkrisen, terrorhot och ekonomiska svårigheter. EU:s stats- och regeringschefer enades på mötet om en plan för att bemöta den oron.

Ökad gränskontroll

För att bemöta terrorhot ville ledarna se mer samarbete mellan säkerhetstjänster och ökade kontroller vid EU:s yttre gräns. Alla som korsar gräsen till EU, även de egna medborgarna, ska granskas och kollas mot diverse databaser så som SIS (Schengen Information System). På ett kommande möte i december ska man besluta om en mer konkret plan för EU:s säkerhet och försvar.

På det ekonomiska planet beslutade man att förlänga EU:s investeringsfond, den så kallade Junckerfonden, i syfte att stimulera tillväxt. Juncker själv, EU-kommissionens ordförande, sa i sitt linjetal häromdagen att han ville fördubbla fondens kapacitet till 630 miljarder euro till 2022.

När det gäller migration pratade man om att fortsätta att bygga vidare på avtalet med Turkiet samt ge stöd till västra Balkan och Afrika i syfte att ytterligare begränsa illegal invandring. Även detta handlar om bättre gränskontroll och flera medlemsländer gav löfte om att ge stöd till Bulgarien för att förbättra kontrollen vid landets gräns mot Turkiet.

– Alla var eniga om att vi måste skydda våra yttre gränser. Vårt mål måste vara att radikalt få ner antalet illegala migranter, sa Slovakiens premiärminister Robert Fico som stod värd för mötet.

Duckade för de svåraste frågorna

Brexit i sig diskuterades inte i detalj då Storbritannien alltjämt inte lämnat in skilsmässopappren och aktiverat Artikel 50 i EU:s fördrag. Inte heller tog man upp den kontroversiella och för Sverige viktiga frågan om fördelning av de flyktingar som lyckas ta sig igenom EU:s och närliggande länders gränskontroller.

Anledning till att man inte tog upp frågan var att den skulle visa på hur splittrade EU-länderna egentligen är. För det är en splittrad union som nu kämpar för att hålla samman.

Före mötet i Bratislava träffades EU:s grundarländer i Berlin för att snacka ihop sig. Polen samlade nya medlemsländer i Warszawa medan Medelhavsländerna träffades i Aten. Alla med olika agendor. Den ekonomiska krisen delar unionen i norr och söder. Migrationsfrågan delar länderna i öst och väst.

Problemen om skev fördelningen av asylsökande kommer därför inte lösas i närtid. Just nu handlar det om att de kvarvarande 27 EU-länderna ska hitta gemensamma nämnarna som de kan bygga vidare på. Det handlar om att visa upp en enad front. Det handlar om att visa att de kan leverera nytta till skeptiska medborgare. Tills dess sopas de verkligt svåra frågorna under mattan.

Fördubbling av EU:s investeringsfond

Publicerat den 14 september 2016 kl. 12:55

Mycket handlade om hur Europa ska få fart på den tröga ekonomin när Jean-Claude Juncker höll sitt årliga tal om läget i unionen. Kommissionsordföranden utlovade en fördubbling av EU:s investeringsfond till 6 biljoner kronor. Däremot kom inga klara besked om ökad flexibilitet i EU:s budgetregler.

– Nu går vi längre. Idag föreslår vi en fördubbling både av tidshorisonten och den finansiella kapaciteten i fonden, sa Kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, när han höll sitt årliga linjetal om läget i unionen inför Europaparlamentet i Strasbourg.

En fördubbling skulle innebära att 630 miljarder euro, motsvarande 6 biljoner kronor (6 000 000 000 000) skulle mobiliseras för investeringar fram till år 2020.

Enligt den nuvarande planen ska 315 miljarder euro samlas ihop för att investeras i projekt fram till 2018. Enligt Kommission har man efter ett år fått in 116 miljarder euro som ska gå till fler än 200 000 småföretag i 26 medlemsländer vilket är betydligt mer än många skeptiker tidigare trott på.

Flexibla regler för underskott och skulder

Junker tog som väntat även upp stabilitets- och tillväxtpakten, reglerverket som i grova drag säger att EU-ländernas budgetunderskott inte får överstiga mer än tre procent av BNP och statsskulden ska ligga under 60 procent av BNP.

Flera krisande medlemsländer har krävt mer flexibilitet i dessa regler för att öppna upp för ökade offentliga satsningar i syfte att få fart på den tröga tillväxten i Europa. Man väntade sig att Juncker skulle presentera nya undantag så att till exempel kostnader för utbildning inte skulle räknas med när Kommissionen granskar att EU-ländernas budgetar håller måttet. De som efterfrågade den typen av flexibilitet blev dock besvikna.

– Vi vill inte se någon flexibilitetspakt. Vi behöver smart flexibilitet i implementeringen av pakten så att vi inte hindrar tillväxt, sa Juncker kortfattat.

På det ekonomiska planet slog Kommissionsordföranden också ett slag för frihandel och de avtal som EU förhandlar om som möter allt större motstånd runt om i Europa såväl folkligt som politiskt. Juncker sa att han står bakom CETA-avtalet med Kanada där man är i den absoluta slutfasen. Däremot nämnde han inte det betydligt större och mer kontroversiella TTIP, avtalet som EU förhandlar med USA. Där har Frankrikes president och även tyska vicekanslern flaggat för att man borde avbryta förhandlingarna.

Gemensam militär

Kommissionsordföranden föreslog också ökade satsningar inom digitalisering. Utbyggnad av 5G-nät och gratis wifi i de centrala delarna av alla EU:s huvudstäder år 2020 var några idéer som yppades.

På det stora planet konstaterade Juncker att EU inte mår särskilt bra. Unionen befinner sig i en existentiell kris där nationella intressen får för stort utrymme på bekostnad av EU:s bästa. Samtidigt försäkrade han att unionen inte står och faller med att Storbritannien lämnar klubben. Övriga 27 medlemsländer står enade och Juncker förespråkade ökat samarbete, som väntat inom säkerhetsområdet.

Frankrike och Tyskland har drivit på för ökat säkerhetspolitiskt samarbete då Storbritannien tidigare setts som en bromskloss.

Rent konkret föreslog Jean-Claude Juncker ett europeiskt högkvarter och en gemensam militär styrka som komplement till NATO samt en fond för säkerhetspolitiskt samarbete. Idéer som kommer diskuteras på toppmötet mellan EU:s stats- och regeringschefer på fredag.

Växande motstånd mot frihandel

Publicerat den 29 augusti 2016 kl. 14:13

Tyskland Vice Förbundskansler, Sigmar Gabriel, konstaterar att frihandelsförhandlingarna mellan EU och USA har misslyckats. Motståndet mot avtalet växer samtidigt som stödet från frihandelsvänner på båda sidor Atlanten blir allt mindre.

– Förhandlingarna med USA har de facto misslyckats eftersom vi européer inte ville gå med på de amerikanska kraven, men ingen vill egentligen erkänna det, sa Sigmar Gabriel i en intervju med tyska ZDF på söndagen.

Den tyska vice Förbundskanslern pekade på att parterna inte har lyckats enas om ett enda kapitel i frihandelsavtalet TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership) under tre års förhandlingar. Förhandlingar som leds av den svenska Kommissionären, Cecilia Malmström, på den europeiska sidan.

Gabriels uttalande går säkerligen hem hos många i Tyskland som hör till ett av dem mer frihandelsskeptiska länderna i Europa. Särskilt investerarskyddet inom avtalet, det så kallade ISDS, som är en tvistelösning mellan stater och bolag, har varit kontroversiellt. Demonstrationer mot TTIP-avtalet är planerade i Tyskland i mitten av september.

Även i andra tunga EU-länder är motståndet omfattande. I våras gick Frankrikes François Hollande ut och sa att han aldrig skulle acceptera avtalet i dess dåvarande form. Enligt den franske presidenten gynnade texten främst amerikanska bolag.

Förhandlingarna fortsätter

EU-Kommissionens talesperson, Margaritis Schinas, försäkrade dock på dagens presskonferens att förhandlingarna rullar på och att man alltjämt siktar på att sluta ett avtal kring årsskiftet.

– Även om handelsförhandlingar tar tid så är bollen i rullning och Kommissionen gör framsteg i dessa förhandlingar, sakta men säkert, sa Margaritis Schinas.

Han påminde också om att det är Kommissionen som förhandlar (inte Sigmar Gabriel) enligt det mandat som man fått av EU:s medlemsländer, inklusive Tyskland och Frankrike.

På det senaste toppmötet ska Kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker också ha fått förnyat stöd för att fortsätta samtalen.

Men att man skulle kunna få till ett avtal till slutet av året är högst osannolikt. Missade deadlines har varit mer regel än undantag i förhandlingarna med USA som började sommaren 2013. Enligt den ursprungliga planen skulle man ha kommit överens om ett avtal i slutet av 2014. Därefter blev ambitionen före det amerikanska valet i november. Det allra senaste budet är alltså kring årsskiftet.

Med tanke på det växande motståndet och att stödet från frihandelsvänner har minskat är frågan snarare om avtalet blir av över huvud taget.

Minskat stöd

Storbritannien var, tillsammans med Sverige, en av de största förespråkarna för TTIP. När landet nu väljer att lämna EU efter Brexitomröstningen lär man inte fokusera på att få till ett bra avtal mellan USA och en union som man lämnar. Sverige får då dra ett tyngre frihandelsförespråkande lass men har inte lika mycket att säga till om som Storbritannien.

Samtidigt minskar stödet även på den amerikanska sidan där motståndet mot TTIP generellt varit betydligt mindre. Republikanernas kandidat, Donald Trump, har en väldigt protektionistisk retorik och baserat på vad han säger lär det bli svårt att få till stånd ett avtal om han blir vald till president.

Även Demokraternas Hillary Clinton har flörtat med frihandelsmotståndarna genom löften om att hon kommer tacka nej till alla avtal som sänker amerikanska löner eller hotar amerikanska jobb. Hon har visserligen inte nämnt TTIP specifikt i detta sammanhang utan snarare TTP, ett annat avtal med länder i Latinamerika, Asien och Oceanien.

Men med tanke på att även Hillary Clinton försöker locka frihandelsmotståndarna ter det sig allt svårare för kommissionär Cecilia Malmström och de andra förhandlarna att sy ihop ett frihandelsavtal med USA.

Affärer
– Det känns som om att alla EU-medborgare som bor här helt plötsligt har blivit påhoppade och ifrågasatta, säger fransmannen Julien Noiret, som jobbat i Londons finanskvarter i 11 år.

EU revoir – så drabbar Brexit Finanslondon

Publicerat den 26 augusti 2016 kl. 09:42

Julien Noizet sitter framåtlutad, med händerna knäppta på bordet. Utanför fönstret står finansfolk och dricker pints, röker och njuter av solskenet. Vi befinner oss på en fransk restaurang i Canary Wharf, ett område som ligger intill Themsen i östra London. Längre västerut längs floden tornar skyskraporna i the City, Europas finansiella mittpunkt. Canary Wharf ligger på halvön Isle of Dogs som länge utgjorde ett av stadens många hamnområden. Under Margaret Thatchers översyn omvandlades området under 1980-talet till ett finansdistrikt, en slags förlängning av the City.
– Canary Wharf är lite själlöst. The City är definitivt charmigare, säger Julien Noizet, en 32-årig finansanalytiker som jobbar på en internationell bank, och tar en klunk lemonad.

Julien Noizet har åtta års erfarenhet av att jobba i Londons finanssektor – både i the City och i Canary Wharf. Han kommer från Frankrike, Paris närmare bestämt, men har bott i London i elva år. Innan han började sitt nuvarande jobb hann han även med några år på ett kredtivärderingsinstitut. Till London kom han för att plugga men trodde inte att han skulle bli långvarig i staden.
– Jag trodde verkligen inte att jag skulle trivas, jag var säker på att jag skulle vilja åka hem till Paris varenda helg. Men jag gillade London från första stund. Det var så tillåtande, öppet och internationellt. Jag insåg att allt det där jag hade hört om Storbritannien under hela min uppväxt kanske inte var sant. Fransmän kan ha en lite, vad ska jag säga, negativ bild av Storbritannien ibland, säger han och småler.
Sedan folkomröstningen har han varit på dåligt humör, berättar han. Inte för att han är odelat positiv till EU, men han menar att det trots allt är bättre vara med än att vara utanför. Och, understryker han, så är han ju en fransk medborgare som bor och arbetar i ett annat EU-land.

Sir Roger Gifford är sedan år 2000 SEB:s chef i Storbritannien. Det som har hänt under den senaste månaden överträffar nästan allt han har varit med om under de 35 år han har arbetat i Londons bank- och finanssektor, säger han när jag når honom per telefon.
– Jag var i fullkomlig chock och det var hela City också. Utgången av omröstningen var så onödig. Att Brexit inte alls kommer att kunna uppnå det som utlovades från ”leave”-sidans håll råder det ingen tvekan om. Hur kunde det brittiska folket vara så dumma, hur kunde vi vara så dumma, frågar sig Sir Roger.
Han berättar att han har jobbat i stort sett dygnet runt de senaste veckorna och slänger ur sig ett klassiskt English understatement:
– Ja, det har varit lite mycket på sista tiden.
Den chock han beskriver drabbade London med full kraft dagen efter folkomröstningen då det stod klart att 52 procent av de röstande hade kryssat för ett brittiskt EU-utträde. I sociala medier rapporterade ”remainers” att de mådde fysiskt dåligt, inte längre ville bo kvar i landet och planerade att säga upp bekantskapen med vänner och släktingar som hade röstat för att lämna EU. De som var nöjda med valresultatet däremot – ”brexiteers” – berättade att de hade korkat upp champagnen, firade Storbritanniens nya självständighetsdag och att etablissemanget i storstäderna minsann hade fått vad de förtjänade.

Bank- och finansbranschen är en central del i den brittiska ekonomin och medlemskapet i EU har varit en bidragande faktor till att sektorn har växt till den storlek och styrka den besitter i dag. Plötsligt är läget osäkert.
– Det går inte att underskatta betydelsen av bank- och finanssektorn för Storbritanniens ekonomi som helhet. Osäkerheten som nu präglar sektorn är problematisk, säger Stephen Wright, professor i ekonomi på Birkbeck, University of London.
Av Storbritanniens totala statliga skatteintäkter kommer 11,5 procent från bank- och finanssektorn. Drygt 500 000 personer inom Londons finansbransch, i hela Storbritannien ligger siffran på strax över en miljon. Utöver det är EU den största marknaden för Storbritanniens export av finansiella tjänster. Vidare sker ungefär 70 procent av EU:s valutahandel och 40 procent av den globala handeln i euro i Storbritannien.
I dagsläget är det oklart vad för slags långsiktiga effekter Brexitomröstningen kommer att ha för Storbritanniens bank- och finansbransch, men att sektorn som helhet kommer att lida skada framstår med allt större tydlighet. Branschens inflytande inom dess viktigaste marknad kommer att minska och handeln kommer troligen att ta skada. Med tanke på bank- och finanssektorns storlek och betydelse är folkomröstningsresultatet en dålig nyhet, både vad gäller skatteintäkterna och för den brittiska ekonomin i stort.

Att återta kontrollen från Bryssel var ett återkommande budskap från ”leave”-kampanjen inför folkomröstningen om EU-medlemskapet. Drygt en månad efter omröstningen har premiärminister David Cameron lämnat in sin avskedsansökan och ersatts med Theresa May, i oppositionspartiet Labour tycks man upptagna med att utkämpa ett mindre inbördeskrig, börsen svajar, pundet har fallit och i Skottland och Nordirland studerar man möjligheterna att lämna Storbritannien. Än så länge är det inte mycket som talar för att förhoppningarna om ökad nationell kontroll har infriats.
Förutom att utgöra startpunkten för ett sällan skådat politiskt och ekonomiskt kaos i Storbritannien har folkomröstningsresultatet även lett till att både britter och EU-medborgare som bor i landet genomgår en smärre identitetskris. Britterna är stolta över sin tolerans, öppenhet och liberala internationalism. I och med Brexit har den här självbilden skakats i fogarna. Samtidigt har EU-medborgare från andra medlemsländer börjat undra om de är naiva som bor i ett land där de kanske inte längre är välkomna.
– De första veckorna efter folkomröstningen tänkte jag, när jag stötte på britter i mataffären eller på gatan ”är du en av dem som inte tycker att jag får vara här?” Faktiskt undrar jag än i dag, om i synnerhet äldre britter, kommer att vara vänliga mot mig eller inte. Visst röstade London i stort för att stanna i EU men det var ändå många, även här, som röstade för Brexit. Det har varit några svåra veckor efter Brexit, säger Julien Noizet.

Röstresultatet har visat på hur splittrat landet är. I grova drag röstade yngre högutbildade i större städer för att stanna i EU medan äldre lågutbildade på landsbygden röstade för att landet lämnar EU.
– När jag pratar med kompisar och kollegor som också kommer från andra EU-länder är alla överens om att de aldrig någonsin har känt sig så obekväma och osäkra i London som de gör nu. Det känns som om att alla EU-medborgare som bor här helt plötsligt har blivit påhoppade och ifrågasatta, säger Julien Noizet.
”Leave”-sidan vann med bara fyra procent, följaktligen finns det även en hel del britter som är mycket besvikna på valresultatet.
– På gymmet, dagen efter valet, kom en brittisk kompis fram till mig och frågade hur det blir nu, om jag skulle få stanna i landet. Jag sa att jag inte hade någon aning. Då gav han mig en kram och sa att han kunde adoptera mig om jag ville, men jag avböjde och sa att det nog inte var nödvändigt, säger Julien Noizet och skiner upp.

I Londons bank- och finanssektor var det ytterst få som hade hoppats på ett brittiskt utträde ur EU. TheCityUK, en lobbygrupp som företräder de flesta arbetsgivare inom bank, försäkring och kapitalförvaltning verksamma i London fann i en undersökning inför folkomröstningen att 84 procent av medlemmarna var för att stanna kvar i EU, medan endast fem procent stödde Brexit. Att folkomröstningen ens skulle äga rum ansågs i finanskretsar som ett dumdristigt drag från David Camerons konservativa regering. Man menade att Cameron spelade ett farligt spel till följd av att olika falanger inom det konservativa partiet har varit på kollisionskurs med varandra rörande EU-frågan sedan 1980-talet. Genom att hålla en folkomröstning hoppades Cameron kunna sätta punkt för de eviga grälen inom partiet och samtidigt rädda sitt eget politiska skinn. Men Cameron missbedömde situationen och led i stället en brakförlust.
– Om du vill att jag ska säga något om vad som kommer att hända så kan jag inte det. Lita inte på någon som med säkerhet uttalar sig om vad Brexit kommer att leda till, för ingen har en aning. Men det är solklart att den finansiella sektorn is where the action will happen, och om man säger så här – dåliga saker kommer att hända innan det händer något bra, konstaterar ekonomiprofessorn Stephen Wright.

Särskilt de icke-europeiska bankerna har nu anledning att se över sin verksamhet i London. Standardlösningen för majoriteten av de här bankerna har hittills varit att göra affärer i EU genom att inrätta sin verksamhet i London och använda sitt så kallade europapass för att nå EU:s övriga medlemsstater. Det är inte osannolikt att de icke-europeiska bankerna flyttar sitt huvudkontor – och med det många arbetstillfällen – till ett annat europeiskt finanscentrum i och med Brexit. Alternativet skulle vara att stanna i London och under flera år framöver följa de politiska förhandlingarna som mycket väl kan resultera i att Storbritannien inte längre befinner sig inom EU:s fria marknad. Därmed skulle landet och i förlängningen även finanssektorn förlora tillgången till det eftertraktade europapasset.
– Faktiskt ska jag börja på ett nytt jobb om några veckor, på en icke-europeisk bank som använder Storbritannien som bas. Men jag vet inte hur det blir nu, kanske blir tjänsten indragen innan jag ens har hunnit börja? Allt är så osäkert – om det verkar som att Storbritannien inte får rätt till europapasset kanske min nya arbetsgivare säger att visst, du får jobbet men du måste flytta till Bryssel eller Frankfurt, säger Julien Noizet och hänger med huvudet.

Den före detta finansministern George Osborne höjde en vecka före folkomröstningen ett varnade finger och sa att ett utträde ur EU kunde leda till att britterna satte i gång en do-it-yourself-recession. Bland annat är det mycket som tyder på att arbetslösheten kommer att öka överlag i Storbritannien i och med Brexit. Det brittiska finansministeriet varnade i en rapport inför folkomröstningen att antalet arbetslösa kunde komma att stiga med 520 000 personer under de närmsta två åren om landet lämnade EU.
– Det som oroar mig mest i nuläget är att det råder en allvarlig risk för att Storbritannien hamnar i en ekonomisk recession under de kommande åren. Frankfurt och Paris börjar uppvisa ett aggressivt beteende vad gäller europapass och företag drar sig för att investera i Storbritannien under rådande omständigheter. På sikt börjar sparare förlora pengar och pensionssektorn kommer att utsättas för svåra prövningar, säger Sir Roger på SEB.
Banker som HSBC och Morgan Stanley varnade redan innan folkomröstningen för att de sannolikt skulle flytta folk från London till Paris och Frankfurt om britterna röstade för att lämna EU. I juni meddelade rekryteringsföretaget Morgan McKinley att antalet jobb de har förmedlat i bank- och finanssektorn det senaste året har sjunkit med 8 procent. I en rapport publicerad inför folkomröstningen beräknade konsultföretaget PwC att så många som 100 000 jobb kunde försvinna från Londons finanssektor vid ett brittiskt utträde ur EU.
– Varje jobb inom finanssektorn i London leder till att två eller tre andra arbetstillfällen skapas. Föreställ dig hur många jobb som kan försvinna, bara inom något år. Det kommer att ha en förödande effekt för landet. Men jag är inte säker på att de som röstade för Brexit faktiskt förstår det, säger Julien Noizet.

Gary Campkin, ansvarig för policy och strategi på lobbygruppen TheCityUK, understryker att läget kanske inte är riktigt så illa som många befarar. Brexit behöver inte nödvändigtvis resultera i att London förlorar sin attraktionskraft och att jobb försvinner till Frankfurt och Paris, även om Storbritannien befinner sig utanför EU.
– London är ett viktigt globalt finansiellt centrum, på många sätt mer globalt än New York. Multinationella företag kommer fortfarande att komma hit. Jag kan inte se hur Londons ställning, internationellt sett, skulle komma att försämras inom en snar framtid på grund av Brexit.
Förutom situationen på arbetsmarknaden och nervositeten för bank- och finanssektorn har även färska siffror rörande läget på bostadsmarknaden börjat väcka oro. Storbritanniens största fastighetsmäklargrupp Countrywide, har utfärdat en varning om att i vissa delar av landet har fastighetsmarknaden försvagats nämnvärt till följd av folkomröstningen. Särskilt märkbar har nedgången varit vad gäller marknaden för affärslokaler samt på bostadsmarknaden i London. Antalet sålda bostäder i London föll med 29 procent i april till juni, jämfört med januari till mars. Samtidigt visar inköpschefsindex från Markit/CIPS att den brittiska byggindustrin krympt sedan landet röstade för att lämna EU. Senast byggtakten i Storbritannien slogs av så här mycket var under finanskrisen 2009.

Än är det för tidigt att med säkerhet fastslå att en hemmasnickrad recession är i antågande men nervositeten är påtaglig. Precis som så mycket annat Brexit-relaterat är diskussionerna om en potentiell recession baserade på rena spekulationer, blandat med en rejäl portion politik. Att instabiliteten som just nu präglar brittisk ekonomi och politik ska bli långvarig innebär i sig en osäkerhet vad gäller bank- och finanssektorns välbefinnande de kommande åren. Hur förhandlingarna – när eller om de sätter i gång – mellan EU och Storbritannien går är avgörande för finansbranschens framtid i London.
– Enligt min bedömning är en av de största riskerna att förhandlingarna blir riktigt svåra. Fokus måste ligga på att mejsla fram en så pass bra lösning som möjligt för Storbritannien, men även för EU, säger Gary Campkin på TheCityUK.
Förhoppningarna som ”leave”-kampanjen hyste inför folkomröstningen om att förhandlingarna inledningsvis kunde ske under vänskapliga och informella former är som bortblåsta. Både Angela Merkel och Jean-Claude Juncker har varit tydliga med att det är uteslutet att några samtal överhuvudtaget kan komma i fråga så länge Storbritannien inte har aktiverat Artikel 50. Rädslan i Bryssel för en dominoeffekt i andra länder vad gäller EU-medlemskapet är stor. I ett sådant läge skulle EU:s framtid se ännu dystrare ut och det är något som tungviktarna Juncker och Merkel vill undvika till varje pris. Följaktligen kan förhandlingarna bli komplicerade då man från EU:s håll vill visa att det ska göra ont att lämna unionen.
– Mina kollegor och jag har knappt orkat prata om det här sedan det hände, i runda slängar var 80 procent av Storbritanniens ekonomer emot Brexit. Så faktiskt har vi tillbringat den senaste månaden med att tjura. Men de illiberala krafterna får inte kidnappa hela den här förhandlingsprocessen som nu kommer. I stället måste vi nu snabbt anamma det som har hänt och motverka att protektionister och interventionister tar över. Vi måste försöka styra Brexitprocessen i en liberal riktning, säger ekonomiprofessorn Stephen Wright.

Den dryga månad som har förflutit sedan Brexit har varit fylld av kvalificerade gissningar rörande vad som kommer att hända härnäst. Hittills har responsen hos beslutfattare, befolkning och finanssektorn i stort präglats av känsla snarare än förnuft. Att britterna skulle reagera så känslomässigt på folkomröstningsresultatet överraskade alla, inte minst britterna själva.
– Efter folkomröstningen har reaktionerna överlag varit emotionella snarare än något annat. Vi måste agera rationellt nu, acceptera läget och gå vidare, muttrar Sir Roger på SEB.

Text: Pia Petersson
Foto: Rikard Österlund

EU-toppar sätter Brexitagendan

Publicerat den 22 augusti 2016 kl. 12:18

Ledarna för Tyskland, Frankrike och Italien träffas just nu för att prata om hur man ska lyckas hålla ihop EU efter Storbritanniens utträde. Det finns stor splittring bland medlemsländerna och de tre ledarna är också oense sinsemellan om hur unionen ska bemöta såväl Brexit som flyktingkris, terrorhot och ekonomiska problem.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president François Hollande träffar idag sin italienska motpart, Matteo Renzi, på den lilla ön Ventotene utanför Neapel. Det var där italienska intellektuella författade ett manifest för europeisk integration under andra världskriget. Syftet idag är att diskutera EU:s bräckliga framtid.

– Vi ska diskutera hur vi kan få till en nystart av Europa från grunden, det finns ett stort behov, sa Renzi igår kväll enligt Reuters.

Den italienska premiärministern tillade att frågan om EU:s pånyttfödelse ligger helt öppen och den måste tas på största allvar. Det finns farhågor om att unionens existentiella kris kan förvärras genom att fler tongivande länder kan folkomrösta om sin nationella framtid inom EU, till exempel Nederländerna som är en av grundarnationerna.

Trions möte i Italien är tänkt att lägga grund för toppmötet i Bratislava om tre veckor där samtliga EU:s stats- och regeringschefer, förutom Storbritanniens premiärminister Theresa May, ska diskutera EU post Brexit.

Vägen framåt osäker

De tre ledarna är dock inte eniga i hur man ska forma framtiden efter Storbritanniens utträde. Angela Merkel vill fokusera på att få till ”ett bättre EU” snarare än ökad integration. Matteo Renzi efterfrågar däremot mer samarbete, särskilt när det gäller säkerhets- och flyktingpolitiken. Italien har till exempel föreslagit ett Schengenliknande försvar, en multinationell styrka som skulle kunna sättas in för att bekämpa terrorism. Tyskland och Frankrike har ifrågasatt hur detta skulle finansieras.

Italien vill också ha mer stöd för att bekämpa människosmugglingen över Medelhavet via Libyen som är den främsta flyktingrutten efter Turkiet-Grekland-passagen. Frankrike och Tyskland har ställt sig tveksamma till att skjuta till ytterligare resurser.

Detta i ett läge där flyktingkrisen kan förvärras då det finns stora frågetecken kring avtalet med Turkiet efter statskuppsförsöket i somras och president Erdogans förföljelse av oppositionella.

Hur man ska få fart på Europas svaga ekonomier är en annan stötesten ledarna emellan.

François Hollande vill fördubbla EU:s investeringsplan som i dagsläget har som mål att få tillstånd investeringar på 315 miljarder euro, nästan 3 000 miljarder kronor.

Italien, som tampas med stora underskott och skulder, vill i sin tur se mer flexibilitet i stabilitets- och tillväxtpakten som syftar till att hålla ordning i statsfinanserna, för att på så sätt öppna upp för ökad ekonomisk stimulans. Tyskland, som har dragit ett tungt lass under krisåren, vill hålla hårt på regelverket för att undvika nya ekonomiska kriser.

Stor splittring

Bland EU:s samtliga 27 medlemsländer (Storbritannien exkluderat) är meningsskiljaktigheterna än större. De så kallade Visegradländerna (Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern) vill ”ta tillbaka makt från Bryssel” och under ledning av Polen ämnar ländernas ledare presentera en alternativ plan för mindre europeisk integration.

Ungern ska dessutom i början av oktober folkomrösta om landet ska ta emot några fler flyktingar som befinner sig i andra EU-länder, vilket skulle gå stick i stäv med unionens regler.

Angela Merkel ska inför toppmötet i Bratislava den 16 september hålla en rad möten med flera andra stats- och regeringschefer. Det lär behövas för vägen mot en gemensam politik efter Brexit ser lång och krokig ut.

EU och Kina oense om stålet

Publicerat den 13 juli 2016 kl. 18:45

Stålpriser har varit huvudfrågan de senaste dagarna när EU:s toppolitiker har träffat Kinas ledare i Peking. Kina har anklagats för att dumpa priserna i Europa och det väntas påverka Kommissionens kommande förslag om att ge landet lägre tullar och status som marknadsekonomi.

Spänningarna mellan EU och Kina har ökat i takt med att de europeiska stålbolagen får allt svårare att klara sig till följd av vad man i Europa ser som Kinas subventionerade överproduktion av stål. Minskad efterfrågan på den kinesiska marknaden har lett till en överproduktion som är två till tre gånger större än hela den samlade europeiska stålproduktionen. Följden har blivit kraftiga prisfall på 20-40 procent och att många europeiska stålbolag går på knäna.

Samtalen mellan parterna i Peking beskrevs som raka och öppna men det är tveksamt om det kommer medföra någon större förändring på marknaden.

– En global ordning med gemensamma regler ligger i bådas intresse men helt klart har vi olika syn när det gäller vad detta ska innebära i praktiken, sa Rådets ordförande Donald Tusk på en presskonferens efter det två dagar långa mötet.

Parterna enades dock om att bilda en gemensam arbetsgrupp för att hålla koll på överkapaciteten i stålsektorn.

– En slags stålplattform mellan Kina och EU som ska gå på djupet och titta på de möjligheter som finns för att lösa det här problemet, sa EU-Kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker.

Kina en marknadsekonomi?

Den kinesiska regeringen menar att den jobbar på att minska kapaciteten. Samtidigt vill landet ha ökat tillträde till den europeiska marknaden som just nu skyddas av tullar.

Enligt Kinas anslutningsavtal till WTO, som man skrev på för 15 år sedan, ska dessa skyddstullar tas bort vid årsskiftet då Kina ska betraktas som marknadsekonomi av andra medlemmar inom världshandelsorganisationen.

Den europeiska stålindustrin menar i sin tur att Kina inte alls är en marknadsekonomi och att den därför behöver fortsatt skydd mot det billiga stålet från landet där bolagen gynnas av statliga subventioner och där priserna inte alls sätts på marknadsmässiga grunder.

Förslag efter sommaren

EU-Kommissionen ska diskutera frågan om att ge Kina status som marknadsekonomi nästa vecka och ett förslag väntas någon gång efter sommaren. Kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker sa i samband med mötet i Peking att EU kommer stå fast vid sina internationella åtagande. Sen lade han till:

– Men frågan är komplicerad. Och för oss finns det en tydlig koppling mellan överkapaciteten och att ge Kina marknadsekonomisk status.

Det pratas om att Kommissionen kan komma att föreslå en slags kompromiss där Kina ges marknadsekonomisk status men med vissa förbehåll.

Samtidigt måste Kommissionens förslag godkännas av medlemsländerna som är oense i frågan. Även EU-parlamentet måste ge sitt godkännande och där finns det ett tydligt motstånd. Nyligen röstade parlamentet för en icke-bindande resolution där man sa att man inte ville ge Kina status som marknadsekonomi.

Spanien och Portugal nära böter

Publicerat den 7 juli 2016 kl. 20:56

Efter ett historiskt besked från EU-Kommissionen riskerar Spanien och Portugal böter i miljardklassen. Länderna har inte gjort tillräckligt för att få ner sina stora underskott.

Inget EU-land har någonsin fått böter på grund av för stora underskott eller skulder trots att flera under lång har brutit mot reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten vilken säger att underskott inte får överstiga tre procent av BNP och statsskulden ska ligga under 60 procent av BNP.

På torsdagen meddelade dock Kommissionen för första gången att Spanien och Portugal inte har vidtagit tillräckligt effektiva åtgärder för att få ner sina underskott.

– Den senaste tiden har länderna halkat av banan när det gäller korrigering av sina stora underskott och de har inte nått sina budgetmål, sa eurokommissionären Valdis Dombrovskis.

Det spanska underskottet låg över elva procent när finanskrisen var som värst och man uppmanades av EU att korrigera det. Efter flera framskjutna deadlines hade landet förra året fått ner underskottet till 5,1 procent. Det var dock klart över det uppsatta målet på 4,2 procent. Kommissionen tror inte att man kommer nå målet i år heller.

Situationen för Portugal är likartad. Underskottet låg över elva procent 2010. Förra året hade man fått ner det till 4,4 men också det var klart över målet som var satt till på 2,5 procent.

Miljardböter

Frågan går nu över till EU:s finansministrar som kan ta upp den när de träffas nästa vecka. Gör de samma bedömning ligger det på Kommissionen att föreslå böter som enligt EU-reglerna kan uppgå till 0,2 procent av BNP. Det handlar om över 20 miljarder kronor för Spanien och över tre miljarder för Portugal. Samtidigt kan länderna gå miste om stöd ur EU:s strukturfonder.

Böterna kan också bli betydligt lägre eller helt utebli om det till exempel kan anses råda exceptionella omständigheter.

Kommissionen uppges dock vara under starkt tryck, bland annat från Berlin, för att utdöma böter. Men frågan är minst sagt politiskt känslig. Den brittiska folkomröstningen för två veckor sedan har fört med sig krav på ökat nationellt självbestämmande och mindre centralstyrning från Bryssel. Att Kommissionen i det läget skulle bötfälla länder med för stora underskott skulle inte bara kunna slå ekonomiskt mot redan svaga länder utan också ge bränsle till de allt högre EU-kritiska rösterna.

Samtidigt kan det i spåren av Brexit anses särskilt viktigt att markera mot finansiellt slappa länder. Flera euroländer i Sydeuropa har tidigare propagerat för ökad flexibilitet när det gäller stabilitets- och tillväxtpaketen och dessa krav har stärkts i spåren av den brittiska folkomröstningen. Särskilt Italien, där man kan behöva ge statligt stöd för att återigen rädda svaga banker, har flaggat för att Brexit kan göra det svårt att hålla sig inom budgetramarna.

Kina, brexit och EU:s misslyckanden

Publicerat den 2 juli 2016 kl. 14:05

Varför skapades egentligen EU? Jo, den primära uppgiften var att bevara fred samt sprida demokrati och mänskliga rättigheter. Om kontinentens länder gick samman – med gemensamma institutioner och en gemensam valuta – skulle deras betydelse, styrka och möjlighet att påverka öka.

I verkligheten har en stor del av kontinentens invånare istället blivit EU-skeptiker på grund av ett ”demokratiunderskott” på hemmaplan. Men ingenstans blir EU:s misslyckande med att leva upp till ideal och grundtankar tydligare än i relationen till Kina.

Med hjälp av sin viktiga marknad borde EU kunna pressa Kina till att öppna den egna marknaden och det egna finansiella systemet för konkurrens på lika villkor. EU borde också med sin storlek vara i en bra sits för att kunna ställa krav på förbättringar vad gäller mänskliga rättigheter i Kina.

Men tvärtom har unionens länder i det närmaste tävlat om att bilateralt stärka handel och ekonomiskt utbyte med Kina. Möjligheten att använda den gemensamma vikten för att tvinga Kina till eftergifter har givetvis minskat som en konsekvens.

Tyskland är ett land som i sammanhanget klarar sig relativt bra. Då Angela Merkel i fjol var på besök i Kina tydliggjorde hon bland annat sin önskan om att alla utländska företag borde åtnjuta ”samma rättigheter och privilegier” som de inhemska kinesiska aktörerna. Tyskarna har flera gånger också ifrågasatt utvecklingen vad gäller mänskliga rättigheter.

Men sådana enstaka uttalanden får inte riktigt samma tyngd om de bara kommer från ett medlemsland, och vare sig övriga medlemmar eller EU:s gemensamma institutioner är villiga att sluta upp bakom dem. Tvärtom är många länder villiga att helt ignorera orättvis konkurrens eller politisk repression i Kina för sin egen ekonomiska vinnings skull.

Paradexemplet i denna gren heter Storbritannien. Med början vid slutet av 2013 har britterna gjort allt för att förhandla sig till särskilda villkor med Kina för handel och finansiella tjänster på de andra medlemsländernas bekostnad. Mänskliga rättigheter och demokrati, ja det har man helt struntat i.

2013 fick premiärminister David Cameron till slut träffa Kinas president Xi Jinping. Men först efter att han offentligt lovat att inte träffa Tibets andlige ledare Dalai Lama igen. I september 2015 åkte den brittiska finansministern George Osborne runt i Kina i fem dagar och tecknade under tiden 53 nya avtal i syfte att öka det ekonomiska samarbetet mellan länderna.

Ett statligt kinesiskt företag gavs rätten att driva en ny kärnkraftreaktor vid Hinkley Point, vars byggnota på 350 miljarder kronor delvis ska finansieras av britterna. Samarbetet innefattade även sektorer som finans och turism samt den akademiska världen i form av ökat utbyte mellan ländernas universitet.

Under sin knappa vecka i Kina hann Osborne även med att uttrycka sin önskan om att Storbritannien ska bli ”Kinas främsta partner” i väst, och att de båda länderna ska ”dela ett gyllene årtionde” tillsammans. Vidare ville han att Storbritannien och Kina ska ”hålla ihop i vått och torrt”, och talade bildligt om att ”bygga en bro” mellan Kina och London.

Efter att Osborne lämnat Kina fick han beröm från landets statliga medier för att vara den första västerländska tjänsteman som inte talade om mänskliga rättigheter under sin vistelse i Kina. Och då Xi Jinping besökte Storbritannien i oktober i fjol så varnade den kinesiska ambassadören i London de brittiska politikerna för att Xi inte kom till landet för att ”debattera mänskliga rättigheter”.

Ingen sådan ”debatt” eller ens något uttalande ägde rum. Då Xi färdades från flygplatsen var Londons gator kantade med kinesiska turister och studenter som viftade med flaggor och välkomstbanderoller distribuerade av Kinas ambassad. Samtidigt arresterade brittisk polis flera exilkineser och tillresta aktivister som fredligt visade plakat med kritik mot den kinesiska presidenten.

Vidare, självaste FN-dagen för mänskliga rättigheter i december 2015, prisade Storbritanniens ambassad i Peking de framsteg som Kina gjort för att skydda medborgerliga och politiska rättigheter. Det var en stor kontrast till den skarpa kritik mot mänskliga rättigheter i Kina som samma vecka kom från bland annat Tyskland, USA och Kanada.

Viss brittisk media har uttryckt stor kritik mot hur Cameron och Osborne har hanterat relationen med Kina. Men från EU har det i stort sett varit helt tyst. Man vågar inte kritisera Kina eller ens Storbritanniens hållning till Kina, vilket de facto inte bara strider mot unionens principer utan även undergräver uttalanden från exempelvis Merkel eller Tyskland.

Inte undra på att Xi under sitt besök i Storbritannien uppmanade Cameron att se till så att britterna stannar i EU. Brexit oroar kineserna på många vis. Till att börja med förlorar Kinas sin viktigaste allierade i EU. Exempelvis så har Europarådet försökt att öka importtullarna på kinesiskt stål eftersom överproduktion och subventioner i Kina har lett till problem för europeiska stålbolag. Detta har dock effektivt hindrats av britterna ända sedan 2014.

EU är också Kinas största handelspartner. EU:s import från Kina har mer än fördubblats sedan 2005 och uppgick i fjol till 350 miljarder euro. Oro i området och framför allt ett fallande pund kan påverka Kinas export negativt, vilket också kan innebära att den redan pressade kinesiska valutan faller ytterligare.

Och det är just vad gäller Kinas valuta yuan som oron är som störst i Peking. En stor anledning till det omfattande partnerskapet med Storbritannien var att Kina ville använda London som en språngbräda för att internationalisera yuanen, vilket Cameron och Osborne också välkomnade.

Som Reuters skriver så har alla finansbolag med licens att verka i Storbritannien även ett slags ”pass” som innebär att de per automatik kan erbjuda sina tjänster och produkter i hela EU. Som Europas obestridliga finanscentrum var det därför självklart för Kina att välja London som bas för att öka handeln med yuan i Europa.

Under fjolåret kom de båda länderna land annat överens om att öppna en direktlänk för aktiehandel mellan London och Shanghai, en överenskommelse för att utge fonder tillsammans och dessutom samarbeta med att lista produkter i respektive land. Överenskommelserna innebar etableringar från stora kinesiska finansbolag i London, och andra omfattande kinesiska investeringar i Storbritannien.

Men överenskommelserna byggde givetvis på Storbritanniens EU-medlemskap. Det varnas nu från flera håll att den kinesiska aptiten på investeringar i Londons finansiella sektorn kan komma att mättas; Kinas statliga nyhetsbyrån Xinhua sade exempelvis i förra veckan att brexit kan drabba internationaliseringen av yuan negativt eftersom London till dags dato spelat en stor roll i denna pågående process. Nyhetsbyrån menade även att utträdet hotar Londons ställning som globalt finanscenter.

Och det är ganska starka ord från Kina, vars officiella policy är att ”inte lägga sig i” andra länders inrikespolitik. (Detta eftersom landets kommunistparti inte vill att andra nationer ska ha åsikter om vad som pågår i Kina.)

Men samtidigt finns det även positiva aspekter för Kina med brexit. Exempelvis målar Bloomberg upp Kina som ”den stora vinnaren” av utträdet. Även om det på kort sikt kan vara dåliga nyheter för kinesiska exportörer som menar Bloomberg att en försvagning av EU på lång sikt tjänar Kina ekonomiska och politiska intressen väl.

Europeiska banker eller entreprenörer inom tekniksektorn har till exempel större möjlighet att utmana kinesiska jättar eller framväxande teknikföretag om de har tillgång till hela den europeiska marknaden.

I och med brexit så blir EU och Europa som helhet helt enkelt en mindre allvarlig konkurrent till Kinas växande globala betydelse. Som sades ovan så har man visserligen hittills inte lyckats ställa några vidare krav på Kina vad gäller vare sig konkurrensvillkor eller mänskliga rättigheter. Men ett försvagat EU innebär även att möjligheten att ställa dessa krav gradvis försvinner.

Vidare undermineras västerländska NGO:s och andra liknande institutioner ytterligare. Det blir nu ännu enklare för kinesisk media att peka på det ”kaos” man länge hävdat pågår i Europa då någon europeisk aktör får för sig att kritisera utvecklingen i Kina. Den kinesiska statliga tidningen Global Times var mycket riktigt snabba med att påpeka hur Brexit utgjorde ”ett bevis för Europas generella tillbakagång”.

Brexit kan också innebära att Storbritannien är redo till ännu större eftergifter för att slå vakt om partnerskapet med Kina. Om britterna isolerar sig från Europa blir ju nämligen relationen till Kina ännu viktigare, och beroendet av kineserna för den ekonomiska tillväxten ännu större.

Det svårt med sammanfattningar och sanningar vad gäller brexit, eftersom vi ännu inte kan veta vad utträdet egentligen innebär. Kina var nog förvisso nöjda med det EU som var; ett relativt tandlöst hopplock av länder då det gällde att tvinga kineserna till eftergifter samt en relation till Storbritannien som gav tillgång till hela den europeiska marknaden samt gjorde gott för internationaliseringen av yuan.

Nu ångrar nog kineserna att de lade all ägg i samma korg, och kommer säkerligen börja leta nya ingångar i Europa samt nya metoder för att internationalisera sin valuta.

Toppmöte gav få svar om Brexit

Publicerat den 29 juni 2016 kl. 22:08

Efter David Camerons sista toppmöte i Bryssel är framtiden alltjämt oviss. Förhandlingar om utträde från EU dröjer, det är oklart vem som ska leda samtalen och hur det ska gå till. Det skapar osäkerhet, inte bara kring relationen med Storbritannien utan kring hela EU-projektet.

Efter att en majoritet av britterna röstat för att lämna EU har Kommissionen och EU-parlamentet uppmanat landets regering att så snart som möjligt begära utträde från unionen. Därmed skulle Artikel 50 i EU:s fördrag, som säger att man har två år på sig att besluta om villkoren för utträde, aktiveras. Från EU håll har man pekat på att dröjsmål inte gynnar någon då det ökar osäkerheten kring både Storbritanniens och EU:s framtid.

EU kan dock inte i juridisk mening tvinga ett land att lämna unionen och David Cameron, som kommer avgå efter sommaren, vill avvakta. På sitt sista toppmöte i Bryssel, dagarna efter folkomröstningen, kunde han inte ge några klara besked. Istället kommer ny premiärminister får lämna in skilsmässopapperna och leda förhandlingar om ett nytt avtal med EU.

Det är inget bra läge alls, sa statsminister Stefan Löfven på mötet i Bryssel.

Förstående EU-ledare

Samtidigt har Stefan Löfven och de flesta andra stats- och regeringscheferna förståelse för att britterna inte kan börja förhandla idag. Först måste de reda ut det politiska kaos som just nu råder på hemmaplan.

Några saker klargjordes dock på toppmötet. För det första finns det ingen som helst vilja bland de andra EU-länderna att börja förhandla om ett nytt avtal med Storbritannien innan landet officiellt begärt utträde ur EU. Kommisionens ordförande, Jean-Claude Juncker, har till och med skriftligt förbjudit sina Kommissionärer och högsta ledning att ha informella samtal britterna. Detta som svar på att företrädare för lämna-sidan velat inleda informella diskussioner om ett nytt avtal innan Artikel 50 aktiveras i syfte att få mer tid och få ett bättre förhandlingsläge i det som sannolikt kommer bli historiens mest komplicerade bodelning.

Klart är också att Storbritannien inte kommer få fullt tillträde till EU:s inre marknad utan att betala in avgift till EU och acceptera den fria rörligheten på marknaden, det vill säga fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och inte minst människor.

– Ledarna gjorde det kristallklart idag att tillträde till den inre marknaden kräver att man accepterar alla fyra friheter, även fri rörlighet. Det kommer inte bli någon inre marknad a la carte, sa Rådets ordförande Donald Tusk som leder EU:s toppmöten.

Migration och arbetskraftsinvandring från Östeuropa har varit huvudfrågan i den brittiska folkomröstningen. David Cameron sa också själv på toppmötet att han förlorade den på grund av att han inte kunnat begränsa inflödet av invandrare i tillräckligt stor utsträckning. I avtalet han förhandlade fram med EU inför omröstningen fick man begränsa bidrag och andra sociala förmåner för icke-britter men inte invandringen i sig.

En ny framtid för EU

Mitt under mötet åkte David Cameron hem och de övriga 27 EU-ledarna fortsatte mötet på onsdagen på egen hand för att diskutera dels hur man nu ska förhålla sig till Storbritannien men också hur man ska förnya EU framåt. De flesta menar att man inte bara kan fortsätta som tidigare med ett land mindre.

– Det betyder att vi ställer medborgarna i centrum. Då behöver vi exemplevis tänka mer på hur den social utvecklingen utvecklas, sa Stefan Löfven.

För andra stats- och regeringschefer betyder dock ett förnyat EU något annat. Litauens Dalia Grybauskaitė sa att det handlade om migration och ekonomisk tillväxt. Belgiens Charles Michel beklagade sig istället över sprickan inom unionen där vissa velat gå längre och snabbare fram än andra. Sverige har i det hänseendet hört till dem som velat stå utanför i flera frågor, till exempel när det gäller euron. Sverige har också som enda land, tillsammans med just Storbritannien, valt att stå utanför EU:s bankunion.

Kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker sa i sin tur det inte behövs några nya reformer utan att man snarare ska snabba på det arbete som man redan startat.

Donald Tusk konstaterade att toppmötet var en första diskussion efter den brittiska folkomröstningen som skakat EU i grunden. Han har kallat till nytt möte i september för att fortsätta diskussionerna om relationen till Storbritannien och övriga EU:s framtid. En diskussion som sannolikt kommer dominera den europeiska politiken de kommande åren.