Tagg: handel

Låt er inte luras av Kina i Davos

Publicerat den 21 januari 2017 kl. 15:14

Världen är i oordning. Under gårdagens invigningsceremoni talade USA:s nya president om ”America first” i närmast isolationistiska termer genom att ifrågasätta såväl frihandel som en aktiv utrikespolitik.

Bara tre dagar innan, under öppningstalet vid Världsekonomiska forumet i Davos, så talade presidenten för Kinas kommunistregim till försvar av frihandel och globalisering.

”Att eftersträva protektionism är som att låsa in sig själv i ett mörkrum. Vind och regn stängs ute; men det gör även ljus och luft”, sade president Xi Jinping i en klar referens till budskapen i Donald Trumps valkampanj om bland annat ökade skatter på kinesiska varor.

Tajmingen för Xi Jinpings deltagande vid Världsekonomiska forumet är givetvis noga utstuderad. Det är första gången han närvarar där; förra året skickades Kinas vicepresident som i landets hierarki har en betydligt lägre rang än premiärministern.

Förutom Trumps oroande uttalanden har ju Storbritanniens premiärminister under veckan lagt fram en plan för landets utträde ur EU. Under det kommande året hålls dessutom val i Frankrike, Holland, Tyskland och Italien där populistiska krafter vinner mark i opinionsundersökningarna. I denna kontext har Kina möjlighet att framstå som en lugn ö på ett stormigt hav, och därmed vinna prestige för sitt politiska system.

Klaus Schwab, ordförande för det Världsekonomiska forumet i Davos, spelade Xi rakt i händerna genom sin presentation av presidenten: ”I en värld präglad av osäkerhet och instabilitet, sätter det internationella samfundet sitt hopp till att Kinas ledarskap ska fortsätta sitt mottagliga och ansvarsfulla ledarskap som förser oss alla med säkerhet och stabilitet”.

Schwab ställde inga frågor innan presidentens tal och lät inte heller åhörarna ställa några frågor efteråt, just så som kinesiska politiker är vana vid. Xi kunde därför oemotsagt ge publiken försäkringar som att ”Kina kommer hålla sin dörr öppen och inte stänga den”.

Men ingen bör låts sig luras av den kinesiska retoriken. För liksom New York Times påpekar, så kunde frasen ”låsa in sig i ett mörkrum” lika gärna ha använts för utvecklingen i Kina under Xi Jinpings snart fem år vid makten.

Under Xi har civilsamhället hamnat under större attack än någonsin sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg 1989. Hundratals advokater har arresterats, varav många hållits incommunicado i över ett år innan de dömts till långa fängelsestraff för svepande brottspunkter.

Tidigare i veckan talade Kinas högsta domare om konceptet med en fristående rättsväsende som ”ett felaktigt västerländskt ideal” vilket måste undvikas till varje pris. Kommunistpartiet har under de senaste åren utökat kontrollen inte bara över rättsystemet, utan även utbildning, internet, media och den kulturella sektorn där det mest som går emot partiets ideal avfärdas som utländska krafter eller företeelser.

Och vad gäller den ekonomiska biten så är det heller ingen hemlighet att Kina självt är djupt protektionistiskt. Stora delar av landets ekonomi klassas som ”kärnområden” och är inte alls öppna för utländska investeringar. Det inkluderar banker, försäkringsbolag och finansiella institut som kreditvärderingsbolag och liknande.

Det inkluderar även transport, energi, olja och mineraler. Så medan Kinas myndigheter ofta anklagar regeringar i väst för ”protektionism” då kineserna inte får köpa energibolag eller oljetillgångar, så är västerländska aktörer helt utestängda från samma marknader i Kina.

När Världsekonomiska forumet i Davos just öppnat så deklarerade Kinas myndigheter att de kommer lätta på restriktionerna för utländska investeringar inom finanssektorn, även fast ingen tidsplan eller förslag på konkreta åtgärder lades fram.

Vidare sades att restriktioner på utländska investeringar i telekommunikation, utbildning, internet, kultur och transport ska enligt myndigheterna ”öppnas på ett välordnat vis” (Läs: mycket långsamt, om än alls). Utländska investerare är nämligen svårare för Kinas myndigheter att kontrollera och är därför även utestängda från lukrativa och snabbväxande sektorer.

Vidare fortsätter Kina subventionera sina statliga jätteföretag, som samtidigt också expanderar globalt. Jag har tidigare här på Finansliv och i andra sammanhang flera gånger skrivit om hur Kina exempelvis dumpar priset på stål så att det blir billigare än råmaterialet, vilket i sin tur leder till jobbförluster i marknadsekonomier världen över.

Det är även tveksamt om Kinas ekonomiska utveckling är så stabil som ledarna vill ge sken av. Kinas officiella tillväxtsiffror har alltid varit föremål för debatt, och många välrenommerade analytiker bedömer landets egentliga tillväxt kring 3 procent.

Samtidigt som Kinas tillväxtmål just för fjärde kvartalet i rad träffade målsättningen exakt, så erkände borgmästaren i provinsen Liaoning tidigare denna vecka att hela provinsen fejkat sitt BNP under åren 2011-2014 för att ge sken av högre tillväxt.

I Davos delade Xi ännu en ut en känga till Trump genom att tala sig varm (pun intended) om Parisavtalet, då det är oklart vad Trump har för inställning till detta avtal eller till klimatförändringar i allmänhet. ”Parisavtalet är ett ansvar vi måste åta oss för kommande generationer”, sade Kinas president i ytterligare ett försök att framstå som ansvarsfull och pålitlig.

Men samtidigt har vi de senaste månaderna sett bilder kablas ut på fruktansvärda luftföroreningar i Kinas städer, vars orsak främst handlar om prioriteringen av halsbrytande tillväxt framför hälsa och hållnharbarhet. Då allmänheten visat missnöje har myndigheterna svara med allt från att arrestera demonstranter till att förbjuda tillverkare av appar att rapportera hur smutsig luften egentligen är.

Så det är ofta en stor skillnad på vad kinesiska ledare säger och vad egentligen menar eller gör. För den svensk som tvivlar, så skriver Dagens nyheter bra om detta i en ledare med rubriken ”Tro inte att Kina är förnuftets och frihetens fyr”:

Många är de människorättsadvokater som regimen stängt in i mörka rum under de senaste åren. Kina har blivit mer, inte alls mindre, repressivt sedan Xi blev president. Gardinen har dragits ner för såväl privata företag som fackliga aktivister och medier. Något ljus eller någon luft märks knappast i Peking.

(…)

Den svenska medborgaren Gui Minhai sitter fortfarande instängd i ett mörkt rum på okänd ort, utan tillgång till advokat, utan rättegång och efter ett framtvingat erkännande i tv av ett gammalt trafikbrott. Behandlingen av honom är en lika uppenbar förbrytelse mot mänskliga rättigheter.

”Går det att sätta sin tillit till denna gangsterregim?”, frågar DN retoriskt och undrar lika retoriskt om Kina verkligen kommer stå på frihetens sida när USA och EU försvagas.

Svaret är givetvis nej. Det går inte att lita på Kinas nya president. Omvärlden måste sluta förundras och lära sig se skillnad mellan ord och handling; mellan påstående och sanning.

Trumptal oroar

Publicerat den 20 januari 2017 kl. 20:57

Donald Trumps första tal som president präglades av stark nationalism och protektionism. I Bryssel och andra europeiska huvudstäder finns det anledning att vara orolig. Med Trumps politik kan mycket gå fel.

Donald Trump har precis svurit presidenteden och hållit sitt första tal i egenskap av väldens mäktigaste person. De som hoppades på att han skulle ha en mer försiktig framtoning, visa en annan sida eller sträcka ut en hand gick bet. Det var samma Trump som vi sett tidigare under valkampanjen. En Trump som ska få USA att stänga in sig, bygga murar, inte interagera med andra länder eller hjälpa andra som behöver hjälp. USA först! USA ska bli fantastiskt igen!

Den hållningen kan skapa global osäkerhet och för EU:s del är det särskilt oroande. Väldigt mycket kan gå åt fel håll sett med europeiska ögon.

EU kan splittras i Rysslandsfrågan

Tidigare har EU och USA svarat unisont mot Ryssland och dess ökande aggressioner i EU:s närområde. Båda har infört liknande sanktioner efter annektering av Krim. Trump har en betydligt mer vänlig inställning till Vladimir Putin och han har pratat om att avsluta de amerikanska sanktionerna mot landet. EU:s restriktiva åtgärder skulle då förminskas och pressen på Ryssland skulle minska.

Det kan också skapa splittring inom unionen. Det har inte varit helt enkelt för medlemsländernas att enas om sanktioner då det också finns EU-länder som är mer vänligt inställda till Putin. Att fortsätta med europeiska sanktioner på egen hand bli svårt.

Trumps prat om att USA skulle spela en mindre roll inom försvarsalliansen NATO ökar också osäkerheten. Särskilt de baltiska länderna är oroade. EU har i och för sig börjat prata om ökat samarbete på försvarsområdet men ett gemensamt europeiskt agerande är långt borta.

Klimat och ekonomi stora frågetecken

Även när det gäller klimat och ekonomi ser det mörkt ut. Donald Trump har sagt att han vill lämna FN:s klimatavtal. Frågan är hur EU som var starkt pådrivande för att sy ihop avtalet i Paris skulle svara på det. Ska man stå fast vid sina åtaganden eller ska man också lätta på planerade utsläppsminskningar i syfte att bevara europeisk konkurrenskraft?

På det ekonomiska planet ser det ut som att det handelsavtal som man har förhandlat om med USA under flera års tid och som har lagt på is kan förbli djupfryst under en längre tid. I sitt tal sa Trump att han skulle skydda USA, ta tillbaka jobb och rikedomar som den amerikanska medelklassen förlorat till människor i andra länder.

– Köp amerikanskt och anställ amerikanskt, deklarerade Trump i sitt tal.

Samtidigt kan Trumps mer protektionistiska hållning få vissa positiva effekter på EU:s ekonomi då andra icke-EU-länder kan bli mer intresserade och angelägna att handla med Europa. Enligt tjänstemän på kommission har de redan sett hur Japan, efter flera års förhandlingar, helt plötsligt är väldigt taggat och vill sy ihop ett avtal med EU.

I övrigt är det svårt att se positivt på Donald Trump som USAs 45:e president. För de som förespråkar internationellt samarbete, öppna gränser, handel – helt enkelt för EU – är det inte bra. Not good!

Norge får nu handla med Kina igen

Publicerat den 22 december 2016 kl. 09:59

Tidigare denna månad medverkade jag i Uppdrag granskning. Ämnet för kvällen var hur Sverige och många andra länder undviker att pressa Kina vad gäller mänskliga rättigheter, av rädsla för ekonomisk eller diplomatisk vedergällning från kinesernas sida.

Huvuddelen av programmet spelades in av norska NRK och handlar om Norges relationer med Kina sedan den kinesiska aktivisten Liu Xiaobo tilldelades Nobels fredspris 2010. (Liu fängslades redan 2009 och sitter fortfarande bakom galler.)

Trots att Nobelkommittén är politiskt självständig så straffade Kina omgående den norska regeringen på grund av utmärkelsen. Ett handelsavtal med Norge lades på is på obestämd tid, och normala diplomatiska relationer avbröts. Den norska ambassaden i Kina fick inga besök av kinesiska tjänstemän på flera år, och likaledes bjöds den norska ambassadören inte längre in till officiella tillställningar.

I Uppdrag granskning framgick att Kina krävde en ursäkt från den norska regeringen, samt en garanti att fredspriset aldrig skulle ges till någon kinesisk aktivist igen. Men eftersom detta är omöjligt – Nobelkommittén är ju som sagt självständig – så har Kina under mer än sex års tid vägrat ha normala politiska och handelsmässiga relationer med Norge.

Fram tills denna vecka. För under ett plötsligt besök i Peking meddelade Norges utrikesminister Børge Brende under måndagen att de två länderna utfärdat en gemensam skrivelse för att offentliggöra att de nu återetablerat kontakten:

”The Norwegian government reiterates its commitment to the one-China policy, fully respects China’s sovereignty and territorial integrity, attaches high importance to China’s core interests and major concerns, will not support actions that undermine them, and will do its best to avoid any future damage to the bilateral relations,” the statement said.

Gladast över detta torde Norges laxodlare vara, vilket visades av att aktierna för de fem största företagen inom denna sektor genast steg med drygt två procent då börsen i Oslo öppnade under måndagen.

Norges försäljning av lax till Kina har förvisso slagit nya rekord under de senaste åren, men exporten har tvingats ta omvägar via exempelvis Hongkong. Nu kommer Norge och Kina dock att återuppta förhandlingarna om det frihandelsavtal som avbröts 2010.

Norwegian Seafood Council uppskattar därför att försäljningen av norsk lax till Kina nu kan komma att dubblas 20 gånger. Även turistnäringen förväntas få ett välkommet tillskott av kinesiska pengar.

Samtidigt berättar Norges statsminister Erna Solberg i samband med att relationerna återupptas, att bristen på diplomatiska relationer med Kina försvårat Norges sits inte bara i handelsfrågor utan även i internationella ärenden. Kina spelar ju nämligen en stor roll i de flesta internationella förhandlingar i dag, och har ofta använt sin makt för att marginalisera det norska inflytandet.

Men till vilket pris och med vilka metoder har Norge lyckats upprätta normala diplomatiska förbindelser med Kina igen? Enligt utrikesminister Brende handlar det om ett resultat av långa diplomatiska samtal och hårt arbete för att ”återupprätta förtroendet” mellan de båda länderna. Även den gemensamma skrivelsen talar om ”otaliga och grundliga samtal” under de senaste åren.

Men samtidigt som politiker, laxodlare och resebolag gläds över beslutet så uttrycker andra aktörer oro och skam över de eftergifter som Kina tvingat Norge till. Stein Ringen, professor i statsvetenskap vid Oxford University som är aktuell med boken ”The Perfect Dictatorship” kallar det hela för ”rätt och slätt förödmjukande”.

Ringen menar att de norska politikerna har ”böjt sig i väldigt hög grad för att acceptera Kinas krav”, eftersom avtalet mellan länderna i stort sett innebär att Norge inte på något vis kommer pressa Kinas regering vad gäller mänskliga rättigheter.

I den gemensamma skrivelse som utfärdades har Kina även lyckats få in att Norge respekterar den ”One China Policy” som Donald Trump tidigare denna månad ifrågasatte, samt ”Kinas territoriella integritet”, vilket Ringen påpekar även innefattar regimens krav i det Sydkinesiska havet som Haagtribunalen tidigare i år ogiltigförklarade.

William Nygaard, ordförande för norska PEN, påpekar vidare att den två sidor långa skrivelsen inte innehåller ett enda ord om mänskliga rättigheter. John Peder Egenaes, generalsekreterare för Amnesty International i Norge, stämmer in i kritiken och menar att det är särskilt olustigt med tanke på att den norska utrikespolitiken officiellt prioriterar mänskliga rättigheter i allmänhet och stöd för företrädare av mänskliga rättigheter i synnerhet.

Det ”hårda arbete” som Brende talade om i Peking i måndags började 2013, då Norges vänster-mitten regering röstades bort till fördel för ett mer konservativt styre med Erna Solberg från Höyre som statsminister.

Omgående lämnade Norges nya ledning tillbaka sju kolumner som togs till Norge från Sommarpalatset av en norsk kavalleriofficer för över 100 år sedan. Men än viktigare så vägrade Solberg att träffa Dalai Lama de denne var på besök i Norge 2014, för att fira att han 25 år tidigare mottagit Nobels fredspris.

Den gemensamma skrivelsen som presenterades i måndags framhåller även hur Norge ”fullständigt respekterar Kinas utvecklingsmetoder och samhällssystem, och lovprisar landets historiska och oöverträffade utveckling”. Vidare stod där även att norrmännen är ”fullt medvetna över Kinas position och oro” angående Nobels fredspris.

Därmed har Kinas kommunistparti lyckats med precis det man velat göra. Norges myndigheter har med diplomatiskt språkbruk närmast bett om ursäkt för att den självständiga nobelkommittén belönat en av Kinas mest kända fredliga aktivister, som ännu är inspärrad medan hans fru sitter i husarrest. Samtidigt har kineserna fått Norge att tulla på sin egen utrikespolitiska agenda om att respektera mänskliga rättigheter – och allt detta för att sälja lite extra lax!

Och kineserna är naturligtvis inte sena att använda detta som olja för sin propagandamaskin. Utrikesminister Wang Yi sade att Norge endast efter djupa reflektioner och ingående konsultationer med Kina förstått hur de bilaterala relationerna kan förbättras.

Den statliga tidningen Global Times skrev i veckan att Norge nu betalat sitt pris, och återgav vad man anser vara en diplomatisk seger i bokstavligen talat förlöjligande ordalag:

Norway has a population of merely 4 million, but it tried to teach China, a country with 1.4 billion people a lesson in 2010. It was a ridiculous story.

Hoppas verkligen att norska politiker tar del av Global Times ledartext, och att de sedan skäms ordentligt.

Trump, Asien och handelsavtalen

Publicerat den 16 november 2016 kl. 04:38

Förra veckan skrev jag här på Finansliv om att Donald Trump är en amerikansk drömpresident för Kina. Detta för att Trump själv inte respekterar mänskliga rättigheter eller yttrandefrihet, samt att han under sin valkampanj ifrågasatte de militära allianser som USA länge haft med flera av Kinas grannländer.

I sin valkampanj talade Trump även ofta om Kina i negativa ordalag vad gäller handelsavtal och ekonomiskt samarbete med Asien i allmänhet och Kina i synnerhet.

Han sade upprepade gånger att Kina lurar USA på miljontals jobb, och lovade bringa ett slut på den kinesiska ”våldtäkten” av amerikansk ekonomi. Han anklagade vidare Kina för att manipulera värdet på sin valuta och hotade flera gånger med en straffskatt på 45 procent för kinesiska exportvaror.

Detta vore en katastrof för Kina, som redan upplever stora problem med tillväxten och vars tröga exportindustri skulle drabbas hårt av amerikanska strafftullar. Kinesiska tjänstemän och statlig media har dock i stort avfärdat Trumps retorik som ”orealistisk”.

Folkets Dagblad kallade Trumps uttalande för ”kampanjretorik”, och framhåller handel och ekonomiskt samarbete som det allra viktigaste i relationen mellan Kina och USA.

Också Kinas utrikesministerium var snabbt med att påpeka hur relationerna med USA vad gäller ekonomi och handel de facto gagnar båda länderna, och att eventuella problem eller motsättningar kan lösas inom existerande ramverk.

Men samtidigt noterar Washington Post att Trump i själva verket kan ta i med hårddanskarna vad gäller just handel. Om Trump vill visa prov på styrka under sina första 100 dagar som president, så vore det betydligt enklare att ta åtgärder inom detta område än att exempelvis bygga en mur mot Mexico eller skrota Obamacare.

En viss nervositet märks också från Kinas håll. Global Times, som är en del av Folkets Dagblad, har skrivit flera ledarartiklar med illa förtäckta hot om kinesisk hämnd mot straffskatter eller andra drastiska åtgärder från Trump:

China can use the WTO’s rules to protect its interests. However, if Washington takes the lead in breaking prevailing rules and even provokes a trade war, China will not hesitate to take countermeasures and establish trade barriers for American imports. China is now a vital overseas market for American firms like Apple Inc, and in 2015 China’s imports of goods from the US reaching $149 billion, based on Chinese customs data. There is no doubt that the American economy would suffer a severe blow if China were in turn to impose a 45 percent tariff on US-made goods.

Tidningen menar att Kina har gott om verktyg för att ”förhandla” med USA, och att man behöver utveckla en plan i syfte att förbereda sig för ett handelskrig.

Samtidigt kan Kina faktiskt även dra nytta av Trumps ambivalens genom att själva utöka sitt ekonomiska inflytande i närområdet på USA:s bekostnad. Under sin valkampanj ifrågasatte Trump i synnerhet Trans-Pacific Partnership (TPP), ett frihandelsavtal mellan ett dussintal länder som låg Barack Obama varmt om hjärtat och innehöll den uttalade ambitionen att ”sätta regelverket för handel i Asien innan Kina hinner göra det”.

Men Trump menar istället att TPP vore ”dödsstöten” för amerikansk ekonomi, och har lovat att skrota avtalet som ett steg i ledet att bygga upp USA:s ekonomi.

Kina har å sin sida länge sneglat avundsjukt på TPP, särskilt eftersom USA inte hade tänkt inkludera kineserna i avtalet. Som svar på detta började Kina istället designa egna frihandelsavtal med namn som Free Trade Area of the Asia Pacific (FTAAP) och Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP).

Då det nu till helgen hålls ett APEC-möte i Peru (som skulle blivit en del av TPP) väntas Kina trycka på och söka stöd för sina egna avtal. Med hjälp av dem kan man alltså stärka sitt ekonomiska inflytande i Stilla havs-regionen på USA:s bekostnad.

Kinas president Xi Jinping kommer medverka personligen vid APEC-mötet, och efter dess slut resa runt i Latinamerika en vecka för att träffa några av regionens ledare.

Så kommer Trumps tvivelaktiga inställning till frihandel att leda till ett handelskrig med Kina, samt faktumet att asiatiska länder hamnar i en större ekonomisk beroendeställning gentemot Kina på bekostnad av USA? (Vilket Kina givetvis skulle älska.)

Den enda konstanta faktorn med Trump är att ingen vet vart han egentligen står, eller vilka rådgivare han kommer samarbeta med vad gäller Asien och global realpolitik.

I en lång artikel i The Guardian finns exempelvis farhågor bland analytiker att Trump de facto kommer närma sig hårdhänta regimer som Kina och Ryssland, genom att ingå ekonomiska eller andra avtal utan respekt för mänskliga rättigheter.

Men i samma artikel påpekas även att flera av Trumps potentiella rådgivare har gjort starka uttalanden såväl om hur Kina utnyttjar USA som det kinesiska kommunistpartiets ”brutala metoder” inom en rad områden.

Trump har ofta sagt att en man vid namn Peter Navarro är den han litar mest på vad gäller fakta och sanning om Kina. Navarro, som kallat Kinas handelspolitik för ”våldtäktsmässig”, har bland annat skrivit böcker med talande titlar som ”Death by China” och ”The Coming China Wars”.

Kort sagt kommer Trump hålla Asiens ledare på helspänn, inte bara vad gäller militärallianser utan även handel och ekonomiskt samarbete.

Kina blir INTE mer öppet av handel

Publicerat den 8 november 2016 kl. 08:56

För exakt ett årtionde sedan släppte författaren James Mann en uppmärksammad bok vid namn ”The China Dream: How Our Leaders Explain Away Chinese Repression”. Två år senare kom den uppdaterade versionen ”The China Dream: Why Capitalism Will Not Bring Democracy to China”.

Bokens huvudtes är – som undertitlarna hintar – hur länder och företag som handlar med Kina inte bör förvänta sig demokratiska framsteg per automatik.

Detta var exempelvis tankegångarna hos de amerikanska presidenter som föregick boken. ”Handla fritt med Kina, och tiden är på vår sida” sade George W. Bush, samtidigt som Bill Clinton beskrev ett uppöppnande av Kinas politiska system som ”oundvikligt, precis lika oundvikligt som berlinmurens fall”.

Liksom otaliga andra statsöverhuvuden och företagsledare vid sekelskiftet trodde de båda alltså – eller åtminstone vill de båda tro – att handel, utländska direktinvesteringar och ökat välstånd även skulle föra politisk liberalisering till Kina.

Men presidenterna hade fel, och författaren hade rätt. I en artikel i New York Times förra veckan kunde James Mann nämligen med rätta fastslå att Kinas ekonomiska utveckling snarare lett till större politisk repression och ett mindre transparent politiskt system.

Dagens Kina är ju rikare och mer integrerat i världshandeln än någonsin tidigare. Dess BNP per capita har aldrig varit högre, och landet har aldrig handlat mer med omvärlden än vad som är fallet i dag. Men samtidigt har den politiska situationen ändå förvärrats betydligt sedan Xi Jinping blev president 2013:

Indeed, over the past two years the Chinese government has been moving in new ways against people and institutions that might, even indirectly, provide support for independent political activity. It has tightened the rules for nongovernmental organizations. More recently, it has been arresting Chinese lawyers. It has also been staging televised confessions, a practice reminiscent of Stalin’s show trials.

Why is it that trade and investment have led to a Chinese regime that represses dissent more than it did five, 10 or 20 years ago? The answer, put simply, is that the regime thinks it needs to do so, can do so and has fewer outside constraints inhibiting it from doing so.

I sin artikel utvecklar Mann varför och hur Kinas myndigheter kan vara mer repressiva i dag än tidigare, den ekonomiska utvecklingen till trots. Kinas säkerhetsapparat har i dag nämligen större resurser och bättre teknik än någonsin tidigare.

Resurserna har kommit genom att Kina blivit rikt på handel, och tekniken har kommit på grund av att utländska företag och myndigheter i jakt på profit knappt ställt några krav på vad importerad högteknologi bör eller inte bör användas till.

Det finns gott om exempel på detta – även flera svenska – vilket jag även tidigare skrivit om här på Finansliv. Svenska Axis har försett Kinas myndigheter med övervakningskameror till bland annat Himmelska fridens torg, och förvarat affären med att man ”inte sätter sig till doms över något annat land”.

Just i detta nu håller svenska Cybaero på att exportera obemannade helikoptrar som med största sannolikhet kommer användas för att övervaka såväl den egna befolkningen som de omstridda kustlinjerna i Sydkinesiska havet. Affären blev möjlig efter särskilt exporttillstånd från svenska myndigheter, och Cybaero har även fått hjälp av svensk militär att visa upp drönarnas förmåga för de kinesiska kunderna.

Men framför allt har Kinas växande ekonomiska betydelse gjort utländska myndigheter rädda att stöta sig med landets regim, med risk för att egna företag eller direktinvesteringar kan påverkas ofördelaktigt. På många vis har handelsutbytet med Kina de facto gjort utländska regeringar mindre snarare än mer villiga att ställa politiska krav på Kina.

På 1990-talet hade USA eller andra enstaka länder större hävstång över Kina än vad som är fallet i dag. Då var sanktioner från enskilda länder fortfarande kännbara för Kina, och möjligheten fanns att påverka landets politiska utveckling i en mer liberal riktning.

Men i takt med att Kinas ekonomi vuxit, har landet också blivit starkt nog att kunna avfärda allt ekonomiskt utbyte som även inkluderar politiska motkrav. Det är nu snarare Kina som kan ställa politiska krav på sin bilaterala handelspartners!

Denna utveckling har varit relativt lätt att förutse. I min senaste bok ”Det nya Kina” beskriver jag dessa förhållanden redan i förordet:

I många kretsar existerar en stark övertygelse om att reformer och utveckling på det ekonomiska området i en enpartistat per automatik även för med sig politiska förändringar. På detta vis har flera utländska aktörer – inklusive svenska politiker och representanter från näringslivet – motiverat sina ofta ekonomiskt väldigt lönsamma affärer med Kina. Men Kinas president Xi Jinping har bevisat att så nödvändigtvis inte är fallet.

För samtidigt som Xi öppnat upp Kinas ekonomi för att attrahera investeringar och rädda tillväxten, så har han med andra handen slagit ner hårdare mot partiets meningsmotståndare än någon annan kinesisk ledare vågat göra sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg 1989. Xi har också på kort tid och med bryska metoder tillförskansat sig större personlig makt än någon av sina föregångare sedan Mao Zedong, och börjat bygga en personkult som Kina inte sett maken av sedan kulturevolutionens dagar.

I boken listar jag sedan flera exempel på svenska och utländska myndigheter eller företag som i jakt på profit lägger allt vad moral och principer heter åt sidan. Hur Stefan Löfven undviker att kalla Kina för diktatur i svensk media, men gladeligen talar sig varm om de goda relationerna med Kina på samma statliga kinesiska tv-kanal där två svenskar tvingats ”erkänna” sina brott bara i år.

Men det värsta misslyckandet i denna fråga torde faktiskt utgöras av Europeiska Unionen som helhet.

EU grundades ju främst av två anledningar. Unionen var dels ett fredsprojekt med syfte att förhindra ett nytt storskaligt krig i Europa. Vidare var tanken med EU även att sprida värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter med större tyngd genom att alla medlemsländer tillsammans skulle tala med en röst. Men vad gäller Kina så är EU i denna fråga ett enormt misslyckande.

För snarare än att gå samman och kritisera de senaste årens politiska utveckling i Kina unilateralt, så har snart sagt varje medlemsstat gjort sitt bästa för att skapa en så bra bilateral relation till Kina som möjligt i syfte att slå mynt av landets ekonomiska utveckling. Snarare än att ställa politiska motkrav har man gömt sig bakom fina formuleringar som att ökat ekonomiskt utbyte gör Kina mer öppet.

Verkligheten ser dock ut så här: Varje nytt handelsavtal som kommer till stånd på detta vis må stärka Kinas ekonomi och därmed potentiellt även gagna dess befolkning; men framför allt stärker detta slags utbyte Kinas myndigheter och ger det styrande partiet ytterligare möjlighet att rättfärdiga samt försvara sitt maktmonopol.

Just liksom James Mann påpekade i sin artikel i New York Times förra veckan, så är det viktigt att myndigheter i demokratiska länder världen över står upp för sina värderingar även vad gäller Kina, på egen hand såväl som tillsammans:

What we can do is to keep expressing as forcefully as possible the values of political freedom and the right to dissent. Democratic governments around the world need to collaborate more often in condemning Chinese repression — not just in private meetings but in public as well. We should also find new ways to single out and penalize individual Chinese officials involved in repression. Why should there be a one-way street in which Chinese leaders send their own children to America’s best schools, while locking up lawyers at home?

Men eftersom detta inte sker varnar nu Mann för att Kina rentav blivit en politisk modell som andra auktoritära regimer som Ryssland, Turkiet eller Egypten kan ta efter. Så länge man erbjuder bra affärsklimat för utländska aktörer så spelar det ingen roll till vilken grad man ägnar sig åt repression på hemmaplan. Är det verkligen så vi vill ha det?

För den som är mer intresserad av samma ämne skrev jag förra hösten här på Finansliv ett inlägg med rubriken ”Kan företag eller myndigheter påverka Kina, Iran och Nordkorea?

Där finns fler exempel på hur svenska och utländska tjänstemän och företag, med hjälp av fina formuleringar som att vara ”inkluderande”, lurar såväl sig själva som sin omgivning vad gäller Kina och Iran. Och som Aftonbladet i dag påpekar så är detta fenomen inte begränsat till dessa länder. Vår näringsminister Mikael Damberg befinner sig denna vecka i Filippinerna för att närvara vid invigningen av Sveriges nya ambassad där.

Men snarare än att uttrycka oro över nya presidenten Rodrigo Dutertes dödspatruller och godtyckliga avrättningar i bästa gatuparlament-stil, så talar sig Damberg istället varm om hur pass viktigt Filippinerna är som handelspartner och marknad för svenska företag. Samma visa gällde då Damberg nyligen var i Saudiarabien.

Medan myndigheter och företag alltid är ute efter profit så måste vi på en personlig nivå ifrågasätta detta. För när våra folkvalda gör affärer med diktaturer utan motkrav, så gynnar det främst diktaturernas politiska ledning och inte befolkningen eller det politiska klimatet där, oavsett vad politiker och företagsledare säger.

Kina är utan tvekan det tydligaste exemplet på hur ett förbättrat ekonomiskt välstånd och en ökad ekonomisk integration inte alls innebär politiska liberaliseringar per automatik. Att göra affärer med diktaturer på diktaturernas villkor kommer i det långa loppet bara förvärra situationen.

Kontroversiellt handelsavtal med Kanada undertecknat

Publicerat den 31 oktober 2016 kl. 00:06

Efter flera dagars intensiva slutförhandlingar med motsträviga Valloner, inställt toppmöte och flygplansstrul kunde till slut handelsavtalet mellan EU och Kanada skrivas under i Bryssel på söndagen. Men även om avtalet nu är signerat har den senaste tidens turbulens minskat EU:s förtroendekapital vilket kan hindra framtida avtal med andra länder.

– Det här avtalet är bra för Kanada. Det är bra för Europa. Det är tack vara ansträngningar och uthållighet från alla som vi lyckats signera avtalet idag, sa Kanadas premiärminister Justin Trudeau på presskonferensen i Bryssel.

Faktum är att signaturen satt väldigt långt inne. Frihandelsavtalet som kallas CETA och som är tänkt att öka handeln mellan EU och Kanada med 20 procent har förhandlats sedan 2009. Trots att det i stort sett var klart redan 2014 har man inte lyckats sy ihop de sista bitarna och den senaste veckan har allt ställts på sin spets då den belgiska regionen Vallonien ställt sig på tvären och vägrat att ge sitt godkännande.

Anledning var att man befarade att företag skulle kunna stämma stater på stora summor pengar för uteblivna intäkter på grund av europeisk lagstiftning och att detta skulle vara ett hot mot europeisk miljölagstiftning och arbetsrätt. Detta har också föranlett stora folkliga protester.

Belgien fick dock med sig vallonerna till sist efter intensiva slutförhandlingar och toppmötet mellan EU och Kanada, som skulle ägt rum i torsdags, kunde bli av även om den kanadensiska premiärministern blivit försenad på grund av tekniskt fel på regeringens flygplan.

Avgörande avtal

– Vid detta skede i EU:s historia betyder detta positiva tecken mycket, konstaterade Europeiska Rådets ordförande Donald Tusk när avtalet väl var undertecknat.

Tusk har tidigare varnat för att avtalet med Kanada skulle kunna bli EU:s sista och att ett misslyckande skulle få stora negativa konsekvenser. Handel är en av unionens främsta paradgrenarna och det är en grundpelare som man vill kunna luta sig på i tider med Brexit, flyktingkris, terrorhot och väpnade konflikter i närområdet.

En lång rad europeiska handelsförespråkare har menat att om man inte lyckas säkra ett frihandelsavtal med Kanada, som delar många av EU:s värderingar och som man redan samarbetar med på många områden, så kan det bli svårt att teckna avtal med andra tredje länder. EU:s handelskommissionär, Cecilia Malmström, sa nyligen att det till exempel skulle bli svårt att få till ett handelsavtal med Storbritannien den dag landet lämnar EU om CETA inte blev av.

Skadan redan skedd

Men att CETA-avtalet nu är undertecknat betyder inte att det kommer bli smärtfritt att teckna nya avtal med andra länder. Förhandlingarna har visat på hur komplicerat det är för EU att enas internt och hur en liten region, som representerar mindre än en procent av befolkningen , i vissa fall helt kan stoppa processen även om alla andra vill godkänna.

John Clancy, rådgivare på FTI Consulting och som tidigare var Kommissionens talesperson för handelsfrågor menar att skadan redan är skedd och att andra länder som USA, vilket är en betydligt viktigare marknad för EU än vad Kanada är, kommer bli mer återhållsamma i samtalen med europeiska politiker.

– Det som hänt de senaste dagarna väcker frågan om EU:s förmåga att uppfylla en av sina huvudfunktioner, den att hjälpa europeiska bolag göra internationella affärer, säger John Clancy.

Och även om parterna nu har undertecknat så är faktiskt inte heller CETA-avtalet helt framme i hamn. Det gäller bara provisoriskt från och med årsskiftet och totalt 38 europeiska parlament, nationella som regionala, måste ge sitt slutgiltiga godkännande för att det ska gälla permanent och i sin helhet. Det sista ordet i det kontroversiella handelsavtalet med Kanada behöver därmed inte vara sagt.

Taiwan rör sig bort från Kina, politiskt och ekonomiskt

Publicerat den 8 juni 2016 kl. 19:33

Hundratals miljoner potentiella kunder och en bottenlös törst på råvaror har fått företag och myndigheter världen över att i det närmaste tävla för att stärka sina affärsutsikter och ekonomiska band med Kina.

Men Taiwans nya regering gör nu precis tvärtom. President Tsai Ing-wen, som tillträdde förra månaden, uttalade nyligen sin ambition om att minska affärsutbytet med Kina skriver bland annat Wall Street Journal:

The new president expressed Taiwan’s desire to be included in free-trade negotiations, including the second round of talks for the Trans-Pacific Partnership and the China-led Regional Comprehensive Economic Partnership. She also highlighted a new “go south” policy, promoting investment in the Association of Southeast Asian Nations and India, and “bidding farewell” to Taiwan’s “overreliance on a single market.”

In a meeting with foreign delegates the next day, Ms. Tsai stressed the importance of continuing the Trade and Investment Framework Agreement talks with the U.S. She implied that pivoting from a focus on Taiwan’s bilateral relationship with China to strengthening multilateral and bilateral ties to the rest of the world would be central to Taiwan becoming a vibrant and sustainable economic powerhouse again, with political values aligned with market democracies.

Under de åtta år som Taiwans förre president Ma Ying-jeou satt vid makten så ökade utbytet med Kina betydligt. Handeln mellan de två länderna uppgick 2014 till 130 miljarder dollar; det kan jämföras med en handel på 79 miljarder dollar mellan Taiwan och ASEANS:s tio medlemsländer, eller 6 miljarder dollar mellan Taiwan och Indien. Kina är dessutom den i särklass störst destinationen för taiwanesiska direktinvesteringar.

Bakom den allt närmare ekonomiska relationen med Kina ligger bland annat 23 handelsavtal som ingicks under Mas tid som president för att underlätta handeln mellan de båda länderna. Dessa avtal och utvecklingen i stort har dock gjort Taiwan ekonomiskt beroenden av Kina. Tsai vill nu alltså balansera denna beroendeställning genom att öka handeln med bland annat Sydostasien, Indien, Japan och USA.

De avtal som redan tecknats mellan länderna kommer fortsätta att gälla – åtminstone för stunden – men sannolikt kommer inga nya liknande överenskommelser att ingås. Bland annat Forbes skrev i veckan om hur förhandlingarna över ett omfattande avtal med skattelättnader på tusentals produkter och tjänster som diskuterades precis då Ma lämnade över makten till Tsai nu har avbrutits.

Tsais parti Democratic Progressive Party (DPP) är överlag mycket mer tveksamt till att närma sig Kina ekonomiskt och politiskt än Mas parti Kuomintang (KMT). För många av Taiwans väljare har utvecklingen i Hongkong fungerat som ett avskräckande exempel; Kina lovade att staden skulle få behålla sitt självstyre till år 2047 men det kinesiska inflytandet över såväl politik som ekonomi är redan nu skrämmande.

Rädslan för en liknande utveckling på Taiwan var den största anledningen till att Tsai vann en jordskredsseger i presidentvalet i januari samtidigt som DPP med bred marginal fick egen majoritet i parlamentet.

Kina har reagerat starkt på valresultatet, särskilt som Tsai vägrar att ställa sig bakom ”1992 års konsensus”. Detta konsensus ingicks 1992 av KMT och Kinas regim i syfte att åsidosätta politiska meningsskiljaktigheter för att kunna öka det ekonomiska samarbetet. Dess ihåliga formulering går ut på en överenskommelse om att det bara finns ett Kina, men att båda sidor är fria att själva definiera vad detta Kina utgörs av.

Kina sade redan innan presidentvalet i januari att Taiwans nya regering måste acceptera 1992 års konsensus för att de två sidorna ska kunna fortsätta samarbeta. Men Tsai förkastar alltså detta konsensus. Dels för att det ingicks mellan två diktaturer utan att Taiwans folk tillfrågades – Taiwan började nämligen hålla val först 1996.

Men ännu mer för att den taiwanesiska befolkningen i dag motsätter sig 1992 års konsensus. En undersökning från Taiwan Indicators Survey Research visade 2015 att endast 27,4 procent av invånarna stödjer överenskommelsen. Istället ansåg 69 procent att formuleringen ”ett land på var sida av sundet” bör användas för att beskriva Taiwans relation med Kina.

Kinas kommunistparti anser återföreningen med Taiwan på Kinas villkor som en slags helig uppgift och gör sitt bästa för att smutsa ner Tsais rykte. En av Kinas ledande ”experter” skrev för ett par veckor sedan i statlig media att Tsai är oförmögen att leda Taiwan eftersom hon är kvinna och singel utan barn. Detta civilstånd sades göra henne ”extrem” och ”känslomässig”, och vidare går det heller inte att lita på någon som har så pass ”onormala värderingar”.

Sedan Tsai och DPP vann valet i januari har antalet kinesiska turister till Taiwan minskat med cirka 30 procent, bland annat eftersom Kinas myndigheter varit mindre villiga att låta sina egna medborgare få visum till Taiwan. Enligt Reuters besökte 4,2 miljoner kinesiska turister Taiwan i fjol, vilket bidrog med nästan sju miljarder dollar till Taiwans servicesektor.

Vidare har rykten uppstått om att Kina avser avbryta eller i alla fall kraftigt minska det akademiska utbytet med Taiwan. Enligt Apple Daily har Taiwan Affairs Office i Peking beordrat ett stopp på alla utbytesprogram mellan de två länderna så länge Tsai har makten. Det skulle slå hårt mot Taiwans universitet eftersom de cirka 10 000 kinesiska studenter som nu pluggar där utgör hälften av alla utländska studenter i hela Taiwan.

Snarare än att som Ma och KMT gå Kina till mötes så planerar Tsai och DPP istället att öka antalet turister och studenter från andra länder. Visumlättnader är att vänta för länder i Sydostasien, samtidigt som Taiwans utbildningsministerium nyligen har lämnat ett förslag till den lagstiftande församlingen om att utfärda fler stipendium och praktikplatser åt studenter från andra länder än Kina.

Avståndstagandet från Kina innebär utan tvivel stora utmaningar för Taiwans ekonomi. Myndigheterna sänkte nyligen tillväxtprognosen för 2016 till 1,1 procent, samt utsikterna för landets exportsektor till minus 3,65 procent från tidigare minus 2,78 procent.

Men vad gäller Taiwans ekonomi så har Tsai andra parametrar i sikte än rena tillväxttal. För liksom i Hongkong så har det växande ekonomiska utbyte med Kina lett till växande klassklyftor och skenande fastighetspriser. En stor anledning till att Ma och KMT förlorade valet tidigare i år var kritik mot handelsavtalen med Kina, som sades främst gynna Taiwans överklass och storföretag på bekostnad av arbetarklass och mindre entreprenörer vilka utsattes för svår kinesisk konkurrens.

På Tsais agenda står nu istället att förbättra det sociala skyddsnätet, stärka arbetsrätten, minska inkomstklyftorna samt prioritering av en ekologiskt hållbar utveckling. Dessutom ska hundratusentals allmännyttiga bostäder byggas åt de många unga som inte har råd med de höga fastighetspriser som inflödet av kinesiska pengar lett till.

Kina kommer givetvis göra sitt bästa för att sätta käppar i Tsais hjul. Redan i dag står Taiwan utanför flera internationella organisationer och frihandelsavtal på grund av kinesiskt veto. Kina arbetar aktivt för att minimera samarbetet mellan Taiwan och Kinas 170 ”allierade” nationer – det är i dag bara 22 nationer som har formella diplomatiska relationer med Taiwan som ett land.

Innan Tsais valseger i januari tillät Kina ett visst utökat handelsutbyte mellan sina ”allierade” nationer och Taiwan. Men efter valet har man visat tecken på att vilja förvärra Taiwans isolation igen. I mars köpte Kina till sig diplomatiska relationer med Gambia, som tidigare erkänt Taiwan som en självständig nation.

Med morot och piska har Kina även sett till att 67 taiwanesiska invånare misstänkta för brott i utlandet har utvisats till Kina istället för Taiwan. Vidare har Kina just hållit en stor militärövning vid sin sydöstra kust, som i allt väsentligt påminde om förberedelserna för en invasion av Taiwan.

Som svar på detta vill Tsai öka Taiwans politiska betydelse i regionen. På senaste tiden har hon föreslagit gemensam utvinning av naturresurser på omstridda geografiska platser i Syd- och Östkinesiska havet med bland annat Japan och Indonesien.

Det politiska spelet mellan Kina och Taiwan kommer utan tvivel förvärras de närmaste åren. Vid sidan av politiken ska det bli intressant att följa det taiwanesiska experimentet med att medvetet minska det ekonomiska utbytet med Kina, ett land som många andra aktörer fortfarande sätter sin tilltro till vad gäller handel och tillväxt.

EU:s klimatpolitik misslyckad

Publicerat den 30 november 2015 kl. 23:27

EU ser sig gärna som världsledande i kampen mot klimatförändringar. Men samtidigt som världens ledare träffas på klimatkonferens i Paris menar intresseorganisationer att EU misslyckats på hemmaplan. Systemet med utsläppsrätter har inte fungerat och EU:s nuvarande brist på ambition riskerar att hindrar globala åtaganden menar kritikerna.

EU var först i världen medan att implementera en klimatpolitik och sätta ett pris på utsläpp av koldioxid (CO2). När handeln inom ETS-systemet (Emissions Trading System) startade som ett pilotprojekt 2005 kostade ett ton CO2-utsläpp som mest 30 euro. Tanken var att företagen skulle motiveras att satsa på grön teknologi om de fick betala ett skäligt pris för sina utsläpp och på så sätt hindra den globala uppvärmningen.

Men efter att flera EU-länder kort efter starten deklarerade att deras verkliga utsläppsnivåer låg under mängden rätter som fanns på marknaden föll priset under 2007 ner till 0 kr. Under denna första fas i ETS som sträckte sig mellan 2005-2007 ökade också utsläppen i EU med 1,9 procent.

Fortfarande överskott

Efter detta har handeln med utsläppsrätter reformerats i flera omgångar. Flera sektorer och länder har anslutit sig till systemet som idag omfattar över 10 000 energitunga kraftverk, industrier och flygbolag i 31 olika länder. Förutom de 28 EU-länderna är även Island, Norge och Liechtenstein med.

Antalet rätter har också minskat och i det nuvarande systemet som gäller fram till 2020 minskar rätterna år för år med 1,74 procent. Trots det är priset fortsatt lågt, runt 8,60 euro per ton.

– Huvudproblemet med ETS är överutbudet som håller nere priset. Det här klimatinstrumentet skulle se till att förorenaren betalar men så har det inte blivit, säger Femke de Jong på organisation Carbon Market Watch i Bryssel.

EU-kommissionen har försökt komma tillrätta med överskottet genom att senarelägga auktioneringen av 900 miljoner rätter och man ska också skapa en reserv dit överskottsrätter ska placeras i väntan på framtida bruk. Det man diskuterar just nu är vad man ska göra med denna reserv.

Femke de Jong menar, liksom andra klimatförespråkare, att överskottet i reserven måste raderas annars kommer det äta upp den positiva effekten av att antalet rätter minkar.

Delar av det europeiska näringslivet, framförallt den tunga industrin, menar dock att de redan idag hämmas av EU:s strikta klimatpolitik och att det är ett hot mot tillväxt och jobb. Den europeiska stålindustrins samlingsorganisation, Eurofer, menar att det framtida ETS-systemet, som man nu diskuterar och som är tänkt att gälla 2021-2030 och där man ska sänka antalet rätter ytterligare, kommer kosta deras sektor 34 miljarder euro. De hävdar också att 300 000 jobb är i fara.

Företag har tjänat stora pengar

Intresseorganisationer menar i sin tur att risken för att europeiska bolag skulle lämna Europa på grund av ETS är försvinnande liten. Studier visar att detta inte skett hittills. Snarare har bolagen, som delvis fått och kommer få gratis utsläppsrätter, tjänat på handeln genom att sälja av sitt överskott.

Världens största stålbolag, ArcelorMittal tjänade mellan 2010-2014 440 miljoner euro på att sälja utsläppsrätter. Under samma period drog Lafarge in 485 miljoner på ETS.

Enligt Kommissionens analyser kommer den europeiska industrin inte heller i det framtida systemet att drabbas.

”Vi måste börja diskutera klimatfrågan seriöst. Vi måste prata om vad det betyder för industrin. Att bara dra benen efter sig och sparka och skrika att man inte vill leva upp till den verklighet vi alla måste bemöta, det hjälper ingen, säger Anja Kollmuss på organisationen Climate Action Network.

Femke de Jong på Carbon Market Watch ser EU:s klimatpolitik som misslyckad på grund av det stora överskottet och det låga priset på utsläppsrätter. Hon befarar också att det kommer försvaga EU:s position i förhandlingar under klimatkonferensen i Paris.

– EU borde statuera exempel snarare än att använda det här överskottet. Då kan andra, som Ryssland, säga, titta EU gör så, varför ska då inte vi göra likadant. Det skadar EU:s trovärdighet, säger Femke de Jong.

Olja knyter samman Kina och Mellanöstern

Publicerat den 24 juni 2015 kl. 06:55

Det senaste årtiondet har handeln mellan Kina och Mellanöstern ökat med över 600 procent, och uppgick i fjol till nästan 2 000 miljarder kronor.

Länder som Saudiarabien, Egypten, Iran, Irak och Turkiet handlar nu mer med Kina än med något annat land inklusive USA.

Det är främst olja som ligger bakom denna förändring. Tack vare skifferolja och skiffergas har USA:s oljeimport under de senaste åren minskat kraftigt. Kinas behov har tvärtemot ökat; under fjolåret var landet världens största importör av råolja, och mer än hälften av importen sker nu från Mellanöstern.

Trenden kommer hålla i sig: Kina importerade över tre miljoner fat råolja om dagen från Mellanöstern i fjol och enligt International Energy Agency kommer denna mängd nästan fördubblas igen fram till år 2035. Då kommer 90 procent av regionens olja gå till Asien eftersom USA endast kommer importera 100 000 fat om dagen, vilket kan jämföras med 2,5 miljoner fat år 2000.

Den allt större oljeexporten till Kina innebär givetvis samtidigt en ökad kinesisk ekonomisk närvaro i regionen. Kinesiska företag bygger i detta nu en tunnelbana i Tehran, ett snabbtåg i Saudiarabien och två hamnar i Egypten.

Kina skrev tidigare denna månad under ett nytt samarbetsavtal med just Egypten, värt cirka 90 miljarder kronor i en rad olika projekt med fokus på infrastruktur.

Enligt The Economist svämmar Kairos basarer redan över av billiga kinesiska importvaror, och kinesiska bilar blir en allt vanligare syn på gatorna i denna och andra arabiska huvudstäder. Vid Suezkanalen har Kina redan etablerat en särskild ekonomisk zon med fabriker som tillverkar mattor, kläder och plastvaror.

Även denna trend kommer hålla i sig. Redan 2013 talade Kinas president Xi Jinping om planer på att återuppliva den gamla sidenvägen, och på nytt länka ihop Kina med Iran och arabvärlden i syfte att öka handeln.

Nu börjar detaljer komma ut om detta enorma projekt; förra månad avslöjade China Development Bank planerade investeringar på cirka 900 miljarder dollar för hundratals projekt i över 60 länder med samlingsnamnet ”One Belt, One Road”.

Denna väg är tänkt att gå genom bland annat Iran, Irak, Syrien och Turkiet. Investeringarna handlar främst om infrastruktur, energi, telekommunikation, kol, gas och gruvverksamhet som ska underlätta inte bara handel utan även flödet av kapital och människor.

Flera av arabvärldens statsöverhuvuden har besökt Peking sedan Xi Jinping blev generalsekreterare 2012, och en stor majoritet välkomnar Kinas växande närvaro i regionen.

Så långt allt väl i utbytet alltså. Men i takt med att Kinas närvaro ökar i regionen så kommer det bli svårare för landet att uppehålla sin policy om att inte lägga sig i andra länders ”inre angelägenheter” utan istället enkom ägna sig åt handel och andra former av ekonomiskt utbyte.

Redan nu vill vissa av regionens ledare se Kina ta ett större politiskt ansvar i detta oroliga område:

Alan Hakim, a Lebanese minister, says China should play a “leading political role” in the region. The Gulf, which has long relied on America for security, “is looking to diversify our political relations”, says an official in the Gulf Co-operation Council, a club of six states. “China is foremost among the targets.”

Att avstå att blanda sig i andra länders angelägenheter kan paradoxalt nog också betyda att man lägger sig andra länders angelägenheter. Exempelvis röstade Kina – tillsammans med Ryssland – 2012 emot en FN-resolution som avsåg att få bort Syriens diktator Bashar al-Assad från makten. Detta upprörde många av arabvärldens invånare och Kinas flagga brändes i protest på gator i flera länder regionen över.

Kina fick också kritik för att ha exempelvis ha motsatt sig USA:s invasion av Irak 2003, och för att man inte ingår i den koalition av cirka 60 länder som nu slåss mot den islamiska staten. Att avstå från handling är också en handling. Likaledes kommer det sannolikt bli svårt i längden för Kina att samtidigt hålla sig vän inte bara med Israel och Palestina, utan även Iran och Saudiarabien.

I april sköt Xi Jinping upp sin resa till just Saudiarabien, vilket enligt många bedömare beror på att han ville undvika kommentera landets militära inblandning i Jemen.

Faktum är att varken president Xi Jinping eller Li Keqiang har besökt arabvärlden sedan de tog ledningen över Kina, trots att de båda rest flitigt över hela världen inklusive regioner som Afrika och Latinamerika.

Men då Kina nu är världens största globala handelsnation i regionen – med en närvaro som ökar dramatiskt – kommer det bli allt svårare för landets ledare att hålla sig utanför den politiska utvecklingen i området. Såväl regeringar som befolkning har redan börjat kräva att Kina tar ett större ansvar.

Detta blir problematiskt för Kina av flera skäl. Först och främst givetvis för att doktrinen att inte blanda sig i andra länders ”inre angelägenheter” också används som argument för att ingen utomstående heller ska blanda sig i de övergrepp som kommunistpartiet begår på hemmaplan.

Men även för att man de facto stödjer många odemokratiska regimer. Det är förståeligt att exempelvis Egyptens president Abdel Fattah el-Sisi, som tog makten genom en kupp 2013, ser med avund på Kinas tillväxtmodell som fungerar utan politisk pluralism.

Att Kina inte ställer några krav på just demokrati eller mänskliga rättigheter gör också att Sisi och många andra av regionens ledare är så välkomnande.

Vad händer då när regionens invånare kräver demokrati och mänskliga rättigheter? Då kommer Kina hamna i problem, eftersom att vara överens med ett lands regim inte är detsamma som att vara omtyckt bland dess befolkning. Kina har därmed en delikat balansgång att klara av i Mellanöstern om man vill undvika att den kinesiska flaggan återigen ska eldas upp på dess gator.

Sverige får tung handelspost i EU

Publicerat den 11 september 2014 kl. 11:52

Sveriges Cecilia Malmström föreslås som ny handelskommissionär och kommer därmed ansvara för att ro i hamn det stora frihandelsavtalet mellan EU och USA de kommande åren. Hon är en del av den nya EU-kommission som bjuder på en hel del överraskande förändringar.

Det var fullsatt när ordföranden för den nya EU-kommissionen, Jean-Claude Juncker, skulle presentera sina kollegor från de andra medlemsländerna och vad de skulle ansvara för. I Kommissionens pressrum trängdes journalister och andra intresserade. Folk satt mellan stolsraderna och trycktes upp mot de bakre väggarna när ordföranden från Luxemburg beskrev den EU-kommission som de kommande åren, enligt Juncker själv, ska se till att miljontals arbetslösa européer får meningsfulla jobb, att ekonomin tar fart, att man får en fungerande digital marknad, en trovärdig utrikespolitik och en mer säker energipolitik.

Sverige får en av de tunga posterna

Sverige och Cecilia Malmström tilldelades en av de tyngsta portföljerna. Malmström blir handelskommissionär och ska därmed ansvara för det stora frihandelsavtalet mellan EU och USA som kallas TTIP och som just nu förhandlas. Även om ambitionsnivån har sänks något sätter man i Bryssel stor förhoppning till TTIP som ska bli det största frihandelsavtalet i historien vilket man hoppas ska ge en injektion i den europeiska ekonomin och skapa jobb.

Samtidigt kommer Malmström behöva hantera ett ganska omfattande motstånd mot avtalet. Kritiker befarar att de kommer medföra en försvagning av europeiska arbetslagar och miljöregler. Särskilt känsligt är ett investerarskydd som kan inkluderas i avtalet och där privata företag uppges kunna stämma stater i en skiljedomstol på mångmiljardbelopp för uteblivna vinster.

Överraskande nyheter i Junckers kommission

Cecilia Malmström är en del av den trupp politiker som Jean-Claude Juncker ser som ett vinnande lag för EU.

– Jag ställer 27 spelare på planen, alla har en särskild roll. Det här är mitt vinnarlag, sa Juncker på presskonferensen.

Luxemburgaren gör flera omfattande förändringar jämfört med nuvarande Kommissionen. Sju vice ordföranden får mer framstående och övergripande roller där de ska koordinera arbetet för flera kommissionärer. I praktiken kan de också stoppa andra kommissionärers förslag, något som bara ordföranden kunnat tidigare. Till exempel ska den nederländske kommissionären, Frans Timmermans, agera som Junckers högra hand och ha ett övergripande ansvar för något man kallar ”bättre reglering”. Det är ett svar på EU-kritiska rop som menar att EU är inne och pillar för mycket i för många frågor. Timmermans ska se till att alla EU-lagar verkligen behövs på EU-nivå och inte kan hanteras nationellt.

Det sker också en maktförskjutning mot länder i Östeuropa. Fyra av sju vice-ordföranden kommer från det forna östblocket medan de klassiskt tunga nationerna Frankrike, Tyskland, Storbritannien inte får någon.

Frankrike och Storbritannien får dock viktiga ekonomiska poster. Fransmannen Pierre Moscovici ska ansvara för ekonomi och finans, skatter och tullar medan britten Jonathan Hill ska ta hand om frågor som rör finansiell stabilitet, finansiella tjänster och kapitalmarknader vilket i stor utsträckning påverkar Londons finanscentra.

Tre av sju vice-ordföranden är kvinnor, en relativt hög andel som syftar till att kompensera för att bara nio av 28 kommissionärer, ordföranden inräknad, är kvinnor. När det gäller de politiska familjerna dominerar konservativa EPP som tilldelas 14 poster. De europeiska Socialdemokraterna får åtta, de liberala fem och de mer EU-skeptiska en post.

Parlamentet kan stoppa kommissionärer

De föreslagna kommissionärerna, liksom Juncker själv, måste dock godkännas av EU-parlamentet. Senast det begav sig ville ledamöterna där markera sin makt och underkände då Bulgariens representant. Även denna gång riskerar några föreslagna kommissionärer att sitta löst när parlamentet olika utskott ska fråga ut de utvalda.

Spanjoren Miguel Arias Cañete, som är tänkt att ansvara för en viktig klimat- och energiportfölj, är en av dem. Förutom ett klumpigt och i mångas ögon sexistiskt uttalande under en debatt i våras så kan även potentiella intressekonflikter ställa till problem för Cañete. Han har förflutet som chef för oljebolaget Petrolífera Ducar där han fortfarande är en av de stora ägarna med 2,5 procent av aktierna. Det är något som miljöorganisationer och gröna parlamentsledamöter lär ifrågasätta.

Även att Grekland som fått kritik för sin migrationspolitik fick ansvar för just migration fick många ögonbryn att höjas.

Parlamentet ska fråga ut den föreslagna nya kommissionen om några veckor.