Tagg: handel

EU:s klimatpolitik misslyckad

Publicerat den 30 november 2015 kl. 23:27

EU ser sig gärna som världsledande i kampen mot klimatförändringar. Men samtidigt som världens ledare träffas på klimatkonferens i Paris menar intresseorganisationer att EU misslyckats på hemmaplan. Systemet med utsläppsrätter har inte fungerat och EU:s nuvarande brist på ambition riskerar att hindrar globala åtaganden menar kritikerna.

EU var först i världen medan att implementera en klimatpolitik och sätta ett pris på utsläpp av koldioxid (CO2). När handeln inom ETS-systemet (Emissions Trading System) startade som ett pilotprojekt 2005 kostade ett ton CO2-utsläpp som mest 30 euro. Tanken var att företagen skulle motiveras att satsa på grön teknologi om de fick betala ett skäligt pris för sina utsläpp och på så sätt hindra den globala uppvärmningen.

Men efter att flera EU-länder kort efter starten deklarerade att deras verkliga utsläppsnivåer låg under mängden rätter som fanns på marknaden föll priset under 2007 ner till 0 kr. Under denna första fas i ETS som sträckte sig mellan 2005-2007 ökade också utsläppen i EU med 1,9 procent.

Fortfarande överskott

Efter detta har handeln med utsläppsrätter reformerats i flera omgångar. Flera sektorer och länder har anslutit sig till systemet som idag omfattar över 10 000 energitunga kraftverk, industrier och flygbolag i 31 olika länder. Förutom de 28 EU-länderna är även Island, Norge och Liechtenstein med.

Antalet rätter har också minskat och i det nuvarande systemet som gäller fram till 2020 minskar rätterna år för år med 1,74 procent. Trots det är priset fortsatt lågt, runt 8,60 euro per ton.

– Huvudproblemet med ETS är överutbudet som håller nere priset. Det här klimatinstrumentet skulle se till att förorenaren betalar men så har det inte blivit, säger Femke de Jong på organisation Carbon Market Watch i Bryssel.

EU-kommissionen har försökt komma tillrätta med överskottet genom att senarelägga auktioneringen av 900 miljoner rätter och man ska också skapa en reserv dit överskottsrätter ska placeras i väntan på framtida bruk. Det man diskuterar just nu är vad man ska göra med denna reserv.

Femke de Jong menar, liksom andra klimatförespråkare, att överskottet i reserven måste raderas annars kommer det äta upp den positiva effekten av att antalet rätter minkar.

Delar av det europeiska näringslivet, framförallt den tunga industrin, menar dock att de redan idag hämmas av EU:s strikta klimatpolitik och att det är ett hot mot tillväxt och jobb. Den europeiska stålindustrins samlingsorganisation, Eurofer, menar att det framtida ETS-systemet, som man nu diskuterar och som är tänkt att gälla 2021-2030 och där man ska sänka antalet rätter ytterligare, kommer kosta deras sektor 34 miljarder euro. De hävdar också att 300 000 jobb är i fara.

Företag har tjänat stora pengar

Intresseorganisationer menar i sin tur att risken för att europeiska bolag skulle lämna Europa på grund av ETS är försvinnande liten. Studier visar att detta inte skett hittills. Snarare har bolagen, som delvis fått och kommer få gratis utsläppsrätter, tjänat på handeln genom att sälja av sitt överskott.

Världens största stålbolag, ArcelorMittal tjänade mellan 2010-2014 440 miljoner euro på att sälja utsläppsrätter. Under samma period drog Lafarge in 485 miljoner på ETS.

Enligt Kommissionens analyser kommer den europeiska industrin inte heller i det framtida systemet att drabbas.

”Vi måste börja diskutera klimatfrågan seriöst. Vi måste prata om vad det betyder för industrin. Att bara dra benen efter sig och sparka och skrika att man inte vill leva upp till den verklighet vi alla måste bemöta, det hjälper ingen, säger Anja Kollmuss på organisationen Climate Action Network.

Femke de Jong på Carbon Market Watch ser EU:s klimatpolitik som misslyckad på grund av det stora överskottet och det låga priset på utsläppsrätter. Hon befarar också att det kommer försvaga EU:s position i förhandlingar under klimatkonferensen i Paris.

– EU borde statuera exempel snarare än att använda det här överskottet. Då kan andra, som Ryssland, säga, titta EU gör så, varför ska då inte vi göra likadant. Det skadar EU:s trovärdighet, säger Femke de Jong.

Olja knyter samman Kina och Mellanöstern

Publicerat den 24 juni 2015 kl. 06:55

Det senaste årtiondet har handeln mellan Kina och Mellanöstern ökat med över 600 procent, och uppgick i fjol till nästan 2 000 miljarder kronor.

Länder som Saudiarabien, Egypten, Iran, Irak och Turkiet handlar nu mer med Kina än med något annat land inklusive USA.

Det är främst olja som ligger bakom denna förändring. Tack vare skifferolja och skiffergas har USA:s oljeimport under de senaste åren minskat kraftigt. Kinas behov har tvärtemot ökat; under fjolåret var landet världens största importör av råolja, och mer än hälften av importen sker nu från Mellanöstern.

Trenden kommer hålla i sig: Kina importerade över tre miljoner fat råolja om dagen från Mellanöstern i fjol och enligt International Energy Agency kommer denna mängd nästan fördubblas igen fram till år 2035. Då kommer 90 procent av regionens olja gå till Asien eftersom USA endast kommer importera 100 000 fat om dagen, vilket kan jämföras med 2,5 miljoner fat år 2000.

Den allt större oljeexporten till Kina innebär givetvis samtidigt en ökad kinesisk ekonomisk närvaro i regionen. Kinesiska företag bygger i detta nu en tunnelbana i Tehran, ett snabbtåg i Saudiarabien och två hamnar i Egypten.

Kina skrev tidigare denna månad under ett nytt samarbetsavtal med just Egypten, värt cirka 90 miljarder kronor i en rad olika projekt med fokus på infrastruktur.

Enligt The Economist svämmar Kairos basarer redan över av billiga kinesiska importvaror, och kinesiska bilar blir en allt vanligare syn på gatorna i denna och andra arabiska huvudstäder. Vid Suezkanalen har Kina redan etablerat en särskild ekonomisk zon med fabriker som tillverkar mattor, kläder och plastvaror.

Även denna trend kommer hålla i sig. Redan 2013 talade Kinas president Xi Jinping om planer på att återuppliva den gamla sidenvägen, och på nytt länka ihop Kina med Iran och arabvärlden i syfte att öka handeln.

Nu börjar detaljer komma ut om detta enorma projekt; förra månad avslöjade China Development Bank planerade investeringar på cirka 900 miljarder dollar för hundratals projekt i över 60 länder med samlingsnamnet ”One Belt, One Road”.

Denna väg är tänkt att gå genom bland annat Iran, Irak, Syrien och Turkiet. Investeringarna handlar främst om infrastruktur, energi, telekommunikation, kol, gas och gruvverksamhet som ska underlätta inte bara handel utan även flödet av kapital och människor.

Flera av arabvärldens statsöverhuvuden har besökt Peking sedan Xi Jinping blev generalsekreterare 2012, och en stor majoritet välkomnar Kinas växande närvaro i regionen.

Så långt allt väl i utbytet alltså. Men i takt med att Kinas närvaro ökar i regionen så kommer det bli svårare för landet att uppehålla sin policy om att inte lägga sig i andra länders ”inre angelägenheter” utan istället enkom ägna sig åt handel och andra former av ekonomiskt utbyte.

Redan nu vill vissa av regionens ledare se Kina ta ett större politiskt ansvar i detta oroliga område:

Alan Hakim, a Lebanese minister, says China should play a “leading political role” in the region. The Gulf, which has long relied on America for security, “is looking to diversify our political relations”, says an official in the Gulf Co-operation Council, a club of six states. “China is foremost among the targets.”

Att avstå att blanda sig i andra länders angelägenheter kan paradoxalt nog också betyda att man lägger sig andra länders angelägenheter. Exempelvis röstade Kina – tillsammans med Ryssland – 2012 emot en FN-resolution som avsåg att få bort Syriens diktator Bashar al-Assad från makten. Detta upprörde många av arabvärldens invånare och Kinas flagga brändes i protest på gator i flera länder regionen över.

Kina fick också kritik för att ha exempelvis ha motsatt sig USA:s invasion av Irak 2003, och för att man inte ingår i den koalition av cirka 60 länder som nu slåss mot den islamiska staten. Att avstå från handling är också en handling. Likaledes kommer det sannolikt bli svårt i längden för Kina att samtidigt hålla sig vän inte bara med Israel och Palestina, utan även Iran och Saudiarabien.

I april sköt Xi Jinping upp sin resa till just Saudiarabien, vilket enligt många bedömare beror på att han ville undvika kommentera landets militära inblandning i Jemen.

Faktum är att varken president Xi Jinping eller Li Keqiang har besökt arabvärlden sedan de tog ledningen över Kina, trots att de båda rest flitigt över hela världen inklusive regioner som Afrika och Latinamerika.

Men då Kina nu är världens största globala handelsnation i regionen – med en närvaro som ökar dramatiskt – kommer det bli allt svårare för landets ledare att hålla sig utanför den politiska utvecklingen i området. Såväl regeringar som befolkning har redan börjat kräva att Kina tar ett större ansvar.

Detta blir problematiskt för Kina av flera skäl. Först och främst givetvis för att doktrinen att inte blanda sig i andra länders ”inre angelägenheter” också används som argument för att ingen utomstående heller ska blanda sig i de övergrepp som kommunistpartiet begår på hemmaplan.

Men även för att man de facto stödjer många odemokratiska regimer. Det är förståeligt att exempelvis Egyptens president Abdel Fattah el-Sisi, som tog makten genom en kupp 2013, ser med avund på Kinas tillväxtmodell som fungerar utan politisk pluralism.

Att Kina inte ställer några krav på just demokrati eller mänskliga rättigheter gör också att Sisi och många andra av regionens ledare är så välkomnande.

Vad händer då när regionens invånare kräver demokrati och mänskliga rättigheter? Då kommer Kina hamna i problem, eftersom att vara överens med ett lands regim inte är detsamma som att vara omtyckt bland dess befolkning. Kina har därmed en delikat balansgång att klara av i Mellanöstern om man vill undvika att den kinesiska flaggan återigen ska eldas upp på dess gator.

Sverige får tung handelspost i EU

Publicerat den 11 september 2014 kl. 11:52

Sveriges Cecilia Malmström föreslås som ny handelskommissionär och kommer därmed ansvara för att ro i hamn det stora frihandelsavtalet mellan EU och USA de kommande åren. Hon är en del av den nya EU-kommission som bjuder på en hel del överraskande förändringar.

Det var fullsatt när ordföranden för den nya EU-kommissionen, Jean-Claude Juncker, skulle presentera sina kollegor från de andra medlemsländerna och vad de skulle ansvara för. I Kommissionens pressrum trängdes journalister och andra intresserade. Folk satt mellan stolsraderna och trycktes upp mot de bakre väggarna när ordföranden från Luxemburg beskrev den EU-kommission som de kommande åren, enligt Juncker själv, ska se till att miljontals arbetslösa européer får meningsfulla jobb, att ekonomin tar fart, att man får en fungerande digital marknad, en trovärdig utrikespolitik och en mer säker energipolitik.

Sverige får en av de tunga posterna

Sverige och Cecilia Malmström tilldelades en av de tyngsta portföljerna. Malmström blir handelskommissionär och ska därmed ansvara för det stora frihandelsavtalet mellan EU och USA som kallas TTIP och som just nu förhandlas. Även om ambitionsnivån har sänks något sätter man i Bryssel stor förhoppning till TTIP som ska bli det största frihandelsavtalet i historien vilket man hoppas ska ge en injektion i den europeiska ekonomin och skapa jobb.

Samtidigt kommer Malmström behöva hantera ett ganska omfattande motstånd mot avtalet. Kritiker befarar att de kommer medföra en försvagning av europeiska arbetslagar och miljöregler. Särskilt känsligt är ett investerarskydd som kan inkluderas i avtalet och där privata företag uppges kunna stämma stater i en skiljedomstol på mångmiljardbelopp för uteblivna vinster.

Överraskande nyheter i Junckers kommission

Cecilia Malmström är en del av den trupp politiker som Jean-Claude Juncker ser som ett vinnande lag för EU.

– Jag ställer 27 spelare på planen, alla har en särskild roll. Det här är mitt vinnarlag, sa Juncker på presskonferensen.

Luxemburgaren gör flera omfattande förändringar jämfört med nuvarande Kommissionen. Sju vice ordföranden får mer framstående och övergripande roller där de ska koordinera arbetet för flera kommissionärer. I praktiken kan de också stoppa andra kommissionärers förslag, något som bara ordföranden kunnat tidigare. Till exempel ska den nederländske kommissionären, Frans Timmermans, agera som Junckers högra hand och ha ett övergripande ansvar för något man kallar ”bättre reglering”. Det är ett svar på EU-kritiska rop som menar att EU är inne och pillar för mycket i för många frågor. Timmermans ska se till att alla EU-lagar verkligen behövs på EU-nivå och inte kan hanteras nationellt.

Det sker också en maktförskjutning mot länder i Östeuropa. Fyra av sju vice-ordföranden kommer från det forna östblocket medan de klassiskt tunga nationerna Frankrike, Tyskland, Storbritannien inte får någon.

Frankrike och Storbritannien får dock viktiga ekonomiska poster. Fransmannen Pierre Moscovici ska ansvara för ekonomi och finans, skatter och tullar medan britten Jonathan Hill ska ta hand om frågor som rör finansiell stabilitet, finansiella tjänster och kapitalmarknader vilket i stor utsträckning påverkar Londons finanscentra.

Tre av sju vice-ordföranden är kvinnor, en relativt hög andel som syftar till att kompensera för att bara nio av 28 kommissionärer, ordföranden inräknad, är kvinnor. När det gäller de politiska familjerna dominerar konservativa EPP som tilldelas 14 poster. De europeiska Socialdemokraterna får åtta, de liberala fem och de mer EU-skeptiska en post.

Parlamentet kan stoppa kommissionärer

De föreslagna kommissionärerna, liksom Juncker själv, måste dock godkännas av EU-parlamentet. Senast det begav sig ville ledamöterna där markera sin makt och underkände då Bulgariens representant. Även denna gång riskerar några föreslagna kommissionärer att sitta löst när parlamentet olika utskott ska fråga ut de utvalda.

Spanjoren Miguel Arias Cañete, som är tänkt att ansvara för en viktig klimat- och energiportfölj, är en av dem. Förutom ett klumpigt och i mångas ögon sexistiskt uttalande under en debatt i våras så kan även potentiella intressekonflikter ställa till problem för Cañete. Han har förflutet som chef för oljebolaget Petrolífera Ducar där han fortfarande är en av de stora ägarna med 2,5 procent av aktierna. Det är något som miljöorganisationer och gröna parlamentsledamöter lär ifrågasätta.

Även att Grekland som fått kritik för sin migrationspolitik fick ansvar för just migration fick många ögonbryn att höjas.

Parlamentet ska fråga ut den föreslagna nya kommissionen om några veckor.

 

 

Nya världsrekord under ”singlarnas dag” i Kina

Publicerat den 12 november 2013 kl. 06:29

Det var – passande nog – min exflickvän som ringde till mig i söndags kväll och påminde mig om att det var ”singlarnas dag” på måndag. Det är en slags kinesisk modifikation på alla hjärtans dag, och infaller den 11 november varje år, alltså 11/11, ett datum som ju består av fyra ettor.

Anledningen till samtalet var (knappast/förhoppningsvis) inte att hon saknade mig, utan att hon ville påminna mig om den galna shopping som äger rum på Kinas internet under denna dag. 2009 började e-handelsgiganten Alibaba marknadsföra singlarnas dag som sitt största shoppingevent, och redan förra året slog man vansinniga rekord med en försäljning på 20 miljarder under en enda dag.

Men det var inget mot årets siffror. För under de 24 timmar som dygnet 11 november utgör, såldes varor på Alibabas två plattformar Taobao och Tmall för drygt 35 miljarder kronor. Det är nästan fyra gånger så mycket som såldes på internet under amerikanernas ”Cyber Monday”, ett liknande koncept med nedsatta priser inom e-handeln under måndagen efter Thanksgiving.

Efter min exflickväns samtal var jag tvungen att gå in på Taobao och Tmall just efter midnatt för att kolla lite på rean. Det var helt galna erbjudanden – halva priset eller mer på allt från kristallkronor till anktungor. Även bilar, kameror och telefoner såldes till ansenlig rabatt.

Det märktes också tydligt att kineserna hängde på låset, förlåt, jag menar på musen. För under de 55 första sekunderna av 11 november översteg Alibabas försäljning 100 miljoner. Efter 5 timmar och 49 minuter hade man spräckt gränsen för 10 miljarder, trots att det alltså var mitt i natten.

Sammanlagt lades 171,4 miljoner ordrar på Alibabas två plattformar, och under veckan kommer Kinas budkillar få jobba hårt med att köra ut 323 miljoner paket, varav en femtedel kommer levereras innan tisdagen är slut.

En budkille som South China Morning Post talade med uppskattar att han kommer köra ut cirka 100 paket om dagen denna vecka. Då får han i och för sig bonus och räknar med att tjäna 6 000 kronor under november; en fördubbling jämfört med den vanliga månadslönen.

En annan kund som Bloomberg intervjuar handlade för tusentals kronor, och sade att hon ”inte mindes” sist hon handlade något dyrt i en vanlig, fysisk affär.

Att e-handeln ständigt slår nya rekord och blir allt mer tillgänglig i Kina, bådar givetvis gott inför Alibabas börsnoteringen som förväntas ske under nästa års första kvartal. Det kan ni läsa mer om i kommande nummer av Finansliv, där jag skriver en kortare artikel om Alibabas börsintroduktion och expansionsplaner.

Vad blev det för personliga inköp på singlarnas dag då? Jo, jag köpte en riskokare som var nedsatt från 950 till 199 kronor, en juicemaskin som var nedsatt från 990 till 179 kronor, samt ett par Philips hörlurar som kostade 369 istället för 649 kronor.

OBS: Kinas valuta yuan och den svenska kronan är värda nästan exakt lika mycket, varför jag översätter värdet rakt av till kronor i artikeln

Bojkott av kinesiska varor allt vanligare

Publicerat den 31 juli 2013 kl. 10:43

En trend som jag har lagt märke till på sistone, är hur allt fler kinesiska företag och varor bojkottas på utländska marknader, vilket säkert är ett orosmoln för landets myndigheter som ju redan har fullt upp med att hålla liv i landets exportindustri.

Nu senast i dag skriver Want China Times att fem länder – USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland – vägrar använda datorer från den kinesiska tillverkaren Lenovo i flera av sina myndigheters datanätverk, på grund av säkerhetsoro.

Detta är givetvis en konsekvens av det cyberkrig som rasar mellan Kina och en rad länder, där kinesiska aktörer beskyllts för att stjäla data gällande allt från privata företags patent till viktiga statshemligheter.

Denna oro är inget nytt. Redan 2006 bestämde sig amerikanska myndigheter för att inte använda 16 000 Lenovo-datorer som var tänkt att ingå i statliga datanätverk.

Lenovo är visserligen ett privatföretag, men som världens andra största tillverkare av PC-datorer, med huvudkontor i Peking, har man ofrånkomligen nära band till Kinas regering.

Ett annat privatföretag som förlorat order på flera miljarder kronor på grund av liknande säkerhetsmisstankar är telekomjätten Huawei – en av Ericssons största konkurrenter – som av många misstänks ha nära band till såväl myndigheter som militär i Kina.

USA:s kongress har länge jobbat för att få till en bojkott rakt av mot Huawei och Kinas andra ledande telekomföretag ZTE, genom att hävda att det är en säkerhetsrisk att låta kinesiska aktörer bygga upp amerikanska telenät.

På samma grunder har Huawei förlorat flera stora kontrakt i Australien och Storbritannien; särskilt märkbart inför London-OS 2012, där Huawei blev nobbade på ett stort kontrakt trots att företagets bud var mer lukrativt än konkurrenternas.

Men bojkotter mot kinesiska produkter sträcker sig långt utöver uppenbara områden som datanätverk och telenät.

På grund av alla matskandaler som härjat i Kina de senaste åren, ligger Kina i topp på amerikanska Food and Drug Administrations lista på produkter som inte får importeras till USA. I Taiwan har man länge talat om att bojkotta all matimport från Kina, vilket blev aktuellt igen då det nyligen uppdagades att över en tiondel av hela Kinas risskörd innehåller skadliga värden av bland annat bly och kadmium.

En annan aspekt, nämligen kritik mot prisdumpning och statliga subventioner, har gjort att allt från stålprodukter till solpaneler allt oftare ratas av potentiella utländska kunder.

Det finns även politiska motiv till bojkott av kinesiska produkter. Eftersom Kina själva bojkottat japanska varor, är många japanerna också mindre villiga att köpa kinesiskt. I samband med valet i Malaysia gick dessutom flera prominenta medlemmar av landets mäktiga muslimska partier ut och kallade för en bojkott av samtliga kinesiska varor, eftersom man anser att landets kinesiska minoritet med tentakler ända till Peking ökar sitt inflytande över Malaysias ekonomi.

Visst är det allmän kännedom att många kinesiska produkter håller jämförelsevis väldigt låg kvalité. Vad gäller snabbtåg, dammbyggen och fastigheter, så utgör detta faktum en ren fysisk säkerhetsrisk, vilket tas med i beräkningarna då beställningar av sådana varor och tjänster görs.

Men den psykiska säkerhetsrisken, eller det faktum att kinesiska varor inom data, teknik och IT inte ses som pålitliga av omvärlden, utgör om möjligt ett ännu större hot mot den kinesiska exportindustrin. Särskilt som Kina har ett uttalat syfte att ställa om sin tillverkning från lågprisvaror till mer tekniskt avancerade produkter.

Detta drabbar givetvis även kinesiska internetföretag – exempelvis Alibaba och Tencent – som är stora företag listade i utlandet, som redan dominerar den inhemska marknaden.

Då dessa nu vill expandera sina tjänster till utländska marknader, kommer många undvika att använda dem i vetskapen av att kinesiska myndigheter har full koll över chattloggar och ekonomiska transaktioner. Det kan ses redan i dag genom faktumet att många kineser föredrar använda Googles Gmail framför inhemska mailklienter.

Återigen står Kina inför en hårfin balansgång; hur ska man kunna behålla kontrollen av sina privata företag, men samtidigt möjliggöra för dem att expandera i utlandet?

I dag möts Xi och Obama

Publicerat den 7 juni 2013 kl. 04:14

De senaste dagarna har Kinas nya president Xi Jinping åkt runt i Mexico, Costa Rica och Trinidad. Under resans gång har en rad nya handelsavtal skrivits på, och Kina har även gett cirka 20 miljarder kronor i olika slags lån till Karibien.

I dag anländer Xi till en semesterort i Kalifornien, där han under dagarna två ska träffa sin amerikanska kollega Barack Obama. Detta möte är ju så klart viktigare än de i Karibien. Men räkna inte med några handelsavtal, lån eller andra konkreta beslut.

Det viktiga med detta möte är nämligen inte vad man kommer fram till. Anledningen till att presidenterna för världens två största ekonomier träffas på en semesterort, är att de helt enkelt ska lära känna varandra.

Relationen Kina-USA är i dag sämre än på många år. Det handlar om datahacking, mänskliga rättigheter, Syrien, Iran, Tibet, intellektuella rättigheter, åtgärder för att sabotera för varandras storföretag. Samtidigt pågår en kapprustning i Östasien, där USA numera har som uttalad policy att fokusera mer av sina militär trupper till regionen.

Då diktatorn Mao Zedong 1972 träffade kommunistfobikern Richard Nixon, kom man på förhand överens om att lägga fundamentala skillnader vid sidan av, för att tala om saker som låg i båda ländernas intresse.

Det är något liknande vi ser mellan Xi och Obama nu. Det är exempelvis helt meningslöst för amerikanarna att börja skälla på Xi för situationen i Tibet, eftersom det inte kommer innebära att Kina ändrar sin ställning i frågan, särskilt eftersom Kina på många vis är starkare än någonsin gentemot USA.

USA vet givetvis om detta, och för att mötet inte ska gå till spillo, kommer man istället tala om frågor där båda sidor är beroende av samarbete. Som klimat och ekonomi. Kanske kan man komma överens om att dela miljöteknik, eller normer då respektive lands företag investerar inom den andres gränser, även vad gäller intellektuella rättigheter.

Men som sagt, vänta er inget banbrytande eller konkret. Detta möte är till för att skapa förtroende mellan de båda ledarna. Att lära känna varandra utan det släptåg av diplomater, journalister och säkerhetsvakter som ett officiellt statsbesök innebär. Utan färdigskrivna tal och hårdknutna slipsar.

Genom att kunna samtala i lugn och ro om frågor som Nordkorea, datahacking och militär kapprustning, kan de båda skapa en förståelse för varandra som kan vara ovärderlig då det gäller att undivka framtida missförstånd.

Och det finns en bra möjlighet att Xi och Obama kommer bättre överens än vad var fallet med Kinas stela ex-president Hu Jintao, som under internationella konferenser ofta höll sig på hotellrummet då övriga ledare minglade runt med varandra.

Xi Jinping är helt annorlunda. Han talar engelska, gillar NBA-basket och har en dotter som pluggar på Harvard. Redan 1985 åkte han runt i USA på en forskarresa.

Vad man kan lägga märke till på gatorna i Peking, och runt om i Kina, är att kineser och amerikaner inte hyser något förakt för varandra då de i själva verket träffas. De blir ofta bra vänner, och ser ofta upp till varandras egenskaper som självförtroende och innovation (USA), eller flit och uppoffring (Kina).

Redan på mitt universitet här i Peking kunde man se att ju mer kineser och amerikaner umgicks, ju mer upptäckte de att de hade gemensamt, och ju nyfiknare och vänligare blev det gentemot varandra. Det vore inte otroligt om detsamma gällde även bland diplomater och presidenter.

Men till skillnad från vid mitt universitet här i Peking, så är kvalitetstid mellan politiker något mycket ovanligt i dag. Just därför är det fantastiskt att de båda presidenterna kan mötas på en semesterort, utan krav på framgång eller någon strikt agenda.

Jag ser helgens möte som början på några års förbättring i relationen Kina-USA, till de bådas fördel, samt hela omvärldens.

Handelskrig Kina-EU nu i full gång

Publicerat den 5 juni 2013 kl. 16:54

För ett par veckor sedan varnade jag här på Finansliv för att EU-kommissionen var i färd med att utlösa ett handelskrig med Kina, i och med planerna att inför strafftullar på kinesiska solpaneler och telekomutrustning.

Nu har detta krig börjat.

Under gårdagen klargjorde nämligen EU-kommissionen att dessa tullar nu bli verklighet, i alla fall vad gäller solpanelerna, som från och med i morgon beskattas med 11,8 procent extra fram till augusti i år.

Om ingen överenskommelse nås mellan Kina och EU innan dess (läs: om Kina inte frivilligt höjer priset på sina solpaneler), så kommer straffskatten höjas ytterligare, till nästan 50 procent. Om EU-kommissionens Karl de Gucht fick bestämma på egen hand, så skulle skatterna höjas med så mycket som 88 procent.

Kina har hela tiden – med rätt eller orätt – menat att dessa strafftullar är nonsens, eftersom man inte alls anser att landets solenergiföretag ägnar sig åt prisdumpning.

Den kinesiska reaktionen blev också snabb; redan i dag meddelades att en utredning skulle tillsättas för eventuella extraskatter på europeiskt vin som importeras till Kina.

Inga detaljer angående omfattning eller föreslagen skattesats har angetts om den kinesiska utredningen. Men landets myndigheter menar att inhemska vinproducenter klagar över att billigt europeiskt vin väller in till Kina allt fortare – vilket ju är fallet i motsatt riktning med solpaneler och telekomutrustning.

Det tog alltså bara en dag innan kineserna kom med sitt listiga drag.

Tyskland – och även Sverige – som högljutt motsatte sig straffskatterna på kinesiska solpaneler, drabbas knappt alls av eventuella åtgärder mot vinexport. Intressant är även att Hongkong kommer undantas från de kinesiska myndigheternas utredning, även fast staden är en stor importör av franska viner. Anledningen tros vara att det främst är brittiska företag som exporterar vin till Hongkong, och inte heller britterna var för strafftullar på kinesiska solpaneler.

Det rör sig alltså alldeles säkert om en hämnd. Det land som har mest att förlora är Frankrike, var vinexport till Kina har sexfaldigades under perioden 2007-2011.

Frankrike står nu för 71 procent av allt vin som exporteras från Europa till Kina (exklusive Hongkong); cirka 140 miljoner liter som varje år inbringar 546 miljoner euro till fransmännens handelsbalans.

Italien och Spanien står för en stor del av den återstående exporten, värd 77 respektive 89 miljoner euro för de båda länderna, vars ekonomi ju redan är i kris.

Det är knappast någon slump att Frankrike, Italien och Spanien alla var med och stödde förslaget om skatter på de kinesiska solpanelerna.

Med tanke på kinesiska varningar, kan ju denna svarsåtgärd inte ha kommit som någon överraskning för varken Frankrike eller EU-kommissionen. Icke desto mindre svarar de båda med bångstyrig ”tuffhet”.

Frankrikes president Francois Hollande uppmanade alla 27 EU-länder att träffas, och manade till solidaritet” från övriga medlemsländer då det gäller att enas i handelspolitiken gentemot Kina.

Frankrikes handelsministerium avfärdade den kinesiska utredningen som ”olämplig och klandervärd”. Man varnar till och med Kina för ett utökat handelskriget (sic), om Kina inte följer Världshandelsorganisationens regler.

Det är kaxigt och osmart av fransmännen. Som Reuters påpekar är detta bara en liten knäpp på nosen. Tänk vad det skulle få för effekter om kineserna införde strafftullar på högteknologiska varor, som exempelvis franska Airbus-plan.

Så om detta handelskrig fortsätter, vilka sektorer står näst på tur? Vilka företag kommer drabbas, eller tjäna, på konflikten?

En av vinnarna hittills är i alla fall den kinesiska vintillverkaren Changyu, vars aktie steg med över 6 procent under dagens handel.

Handelskrig på gång mellan Kina och EU

Publicerat den 20 maj 2013 kl. 17:41

Under den senaste veckan har EU-kommissionen med belgaren Karel de Gucht i spetsen riskerat skada Europas handelsrelation med Kina genom att i två onödiga och klumpiga fall hota till höger och vänster med utredningar och straffskatt.

Det började med att man efter en utredning nyligen kom fram till beslutet att införa en straffskatt på kinesiska solpaneler.

Solkraft är en storindustri i Kina, och tillika ett viktigt steg i ledet för landets planer att utöka andelen grön energi och minska sitt beroende av smutsiga kolkraftverk. Uppbyggnaden av denna sektor har gått fort, och landet exporterar i dagsläget solpaneler för nästan 200 miljarder kronor om året till Europa, vilket så klart hjälper även vår kontinent att frigöra sig från fossila bränslen.

Märkligt nog är det en utveckling som EU-kommissionen vill sätta stopp för. Man menar nämligen att kineserna prisdumpar sina solpaneler, vilket drabbar lokala tillverkare negativt. Därför ska nu en importskatt på upp till 68 procent införas på de solpaneler som kommer från Kina till Europa.

Jag känner det berättigat att fråga: I en tid av klimatkatastrof, är det viktigare att EU-kommissionen räddar något hundratal europeiska jobb, än att hela vår kontinent får tillgång till billiga solpaneler?

Det andra fallet är nästan identiskt och rör telekomindustrin, där Kina expanderar med rasande fart. I fjol fördubblade kinesiska telekombolaget Huawei sin marknadsandel i Europa. Tillsammans med den något mindre kinesiska aktören ZTE, har Huawei nu ungefär en fjärdedel av marknaden för telekomutrustning i Europa. Detta givetvis delvis på bekostnad av företag som Ericsson, Nokia-Siemens och Alcatel-Luacent.

EU-kommissionen anser således att Huawei och ZTE helt enkelt erbjuder för billiga varor och tjänster. Detta, menar man, måste bero på bidrag och subventioner från de kinesiska myndigheterna, och man vill nu ”skydda” en av Europas viktigaste industrier.

Därför meddelade Karel de Gucht i veckan att EU-kommissionens håll ”principiellt erkänner” tillsättningen av en utredning angående subventioner och prisdumping av kinesisk telekomutrustning.

Enligt Economist kommer denna utredning inte att påbörjas riktigt ännu, för att EU-kommissionen ”vill ge tid till förhandlingar”. Vad det ska förhandlas om är dock svårt att förstå. De kinesiska företagen menar nämligen å sin sida – med rätt eller orätt – att deras konkurrenskraftiga priser beror på innovation och billiga omkostnader. (Och visst, man kan ju jämföra snittlönen för de anställda i Huawei och Ericsson)

Och intressant är dessutom att de europeiska aktörerna själva motsätter sig EU-kommissionens ambition om straffskatt för de kinesiska företagen. Talesmän för såväl Ericsson som Alcatel-Lucent sade i veckan rätt ut att man inte vill se några handelshinder i form av skatter mot de kinesiska konkurrenterna.

Anledningen är enkel; de europeiska telekombolagen har större marknadsandelar i Kina än vad Huawei och ZTE har i Europa. Man är orolig för att EU-kommissionens så kallade ”skyddsåtgärder” kommer resultera i liknande straffskatter från Kinas håll.

Detsamma gäller även i fallet med solpanelerna. Tysklands ”ekonomiminister” Philipp Roesler sade under gårdagen att EU-kommissionen begår ett ”grovt misstag” genom att ta till hot snarare än att lösa eventuella problem med dialog och förhandlingar. Roesler varnar även för att dessa hot kan få oanade konsekvenser.

Och mycket riktigt så är kineserna upprörda. Kinesiska handelsministeriets talman Shen Danyang citerades i torsdag i statliga China Daily där han varnade EU för dessa åtgärder, och menade att ingen av sidorna kommer tjäna på detta.

”Inte bara de berörda industrierna kommer påverkas. Kina kommer vidta motåtgärder och resultatet kan till slut bara bli förluster för båda sidorna”, sade Shen och tillade att den skada som EU-kommissionens upprepade utredningar orsakar handelsrelationen mellan Kina och EU inte ska underskattas.

Jag misstänker själv följande koppling: Karel de Gucht är belgare. Det belgiska telekombolaget Option är en av de mest högljudda motståndarna till de kinesiska konkurrenternas framfart i Europa, förmodligen för att Option inte har några större affärer i Kina.

I januari 2011 skrev jag en artikel om hur Option, tillsammans med ett antal europeiska fackföreningar, drog Huawei och ZTE inför Europaparlamentet med anklagelser om prisdumpning och ”orättvisa lån” från de kinesiska myndigheterna.

Option drog sedan tillbaka anmälan, efter att ha fått 33 miljoner euro från Huawei i en överenskommelse om ”partnerskap” som påminde om en förlikning.

Kan det vara så att Karl de Gucht lyssnar på röster från hemmaplan? handlar Egenintressen och gammal hederlig lobbying?

Vad det än beror på, så snälla någon gör något! Låt inte EU-kommissionen förstöra vår tillgång på billig solkraft, samt den öppna handel som är vital för såväl EU:s som Kinas välstånd!

Anti-korruption minskar lyxförsäljningen i Kina

Publicerat den 10 mars 2013 kl. 11:19

Som ni säkert redan känner till, så är Kina den absolut hetaste och mest åtråvärda marknaden för många av världens lyxmärken.

Enligt Wall Street Journal stod Kina i fjol för hela 25 procent av hela världens shopping av så kallat ”luxury goods”, och många utländska tillverkare har upplevt en dramatisk tillväxt här de senaste åren.

Exempelvis ökade försäljningen av juveler och smycken i Kina med 56 procent 2010, och 45 procent 2011. Försäljningen av lyxklockor ökade också med 40 procent under 2011.

Många lyxtillverkare har inte varit sena att dra nytta av detta genom att rikta in sig särskilt mot kinesiska konsumenter. Inför det kinesiska nyåret i februari – då Kina enligt sin kalender gick in i ”ormens år” – gjordes specialkollektioner med orm-motiv på allt från smycken till spritflaskor och hela bilar. Vacheron Constantin passade på att tillverka en klocka med en orm ingraverad, som finns i begränsat antal och kostar en miljon kronor.

Det finns dock risk för att tillverkarna kommer bli besvikna. Lyxmärkenas smekmånad i Kina kan nämligen vara förbi.

Lyxförsäljningen i Kina har nämligen alltid varit beroende av ”gåvor” till tjänstemän och politiker, som ofta tar ofattbara proportioner; 2009 dömdes en politiker i staden Chongqing för korruption, efter att man i dennes hus funnit 200 par skor och 100 västerländska kostymer som alla kostade hundratusentals kronor stycket.

2009 uppskattades att denna slags ”gåvor” utgjorde omkring 50 procent av hela Kinas ”luxury sales”. Men! Under föregående höst lanserade Kinas nya toppolitiker en anti-korruptionskampanj, som verkar vara mer resolut och allvarlig än tidigare liknande försök att få bukt med landets epidemsika korruption.

I en takt som aldrig tidigare skådats, har politiker och tjänstemän som ägt dussintals fastigheter åtalats och förlorat sina jobb. Det mest kända exemplet är ”syster hus”, en kvinna anställd vid en statlig bank som myglat till sig fastigheter värda över en miljard kronor, bland annat 40 stycken bara i Peking.

Efter detta kommer rapporter om att personer som äger lyxfastigheter har börjat sälja av med dessa i förberedande syfte, för att slippa åtal.

Under de nationella politiska möten som nu pågår i Peking rapportera också att lyxhotell och lyxrestauranger har förlorat enorma summor i avbokade rum och banketter, då politiker som tidigare bokat rum och bord nu är rädda för att slösa med skattebetalarnas pengar.

Makrostatistiken visar tydligt att denna anti-korruptionskampanj negativt påverkar försäljningen av lyxvaror i Kina.

Försäljningen av smycken och juveler ökade under 2012 endast med omkring 16 procent. Och vad gäller de redan nämnda klockorna, så minskade exporten av lyxklockor till Kina med 27,5 procent under 2012 enligt Federation of the Swiss Watch Industry.

Året innan hade lyxklockorna sett en ökning i Kina med hela 40 procent. Sambandet blir extra tydligt om man beaktar att ”gåvor” står cirka för 60 procent av försäljningen av lyxklockor i Kina.

Värt att notera för lyxmärken som vill sälja till ”vanliga” kinesiska konsumenter är att dessa faktiskt ofta åker utomlands för att shoppa kända och dyra märken.

Kina har nämligen en inköpsskatt på lyxvaror som ofta gör dem 30-50 procent dyrare än i Hongkong, Europa eller USA. Enligt statliga tv-kanalen CCTV utgjorde 60 procent av de över 300 miljarder koronor som kineser 2012 spenderade på ”luxury sales” inköp i utlandet. Och enligt Global Blue, ett reseföretag med inriktning på shopping, spenderar kineser i snitt cirka 100 000 kronor under shoppingresor till Singapore, Hongkong eller Europa.

Kinesiska myndigheter har försökt komma åt detta ”problem”, och statlig media kallar det ”opatriotiskt” att handla lyxvaror utomlands eftersom kinesiska myndigheter då förlorar moms-inkomsterna. Nästan 80 miljoner kineser reste utomlands under 2012.

Kontentan: Lyxtillverkare som räknar med att basera sin tillväxt på framgångar i Kina riskerar blir besvikna, särskilt sådana företag som säljer dyra gåvor. Men de tillverkare som förstår kinesiska konsumenters beteende som att handla i utlandet kan fortfarande göra pengar på deras ökade köpkraft.

Kina nu världens största handelsnation. Eller?

Publicerat den 15 februari 2013 kl. 03:07

Nyligen rapporterades att Kina under 2012 passerade USA som världens största handelsnation, vilket bland annat på Sveriges radio kallades för ”en milstolpe”.

Det samlade värdet av Kinas totala import och export uppgick under 2012 till 3,87 biljoner dollar, jämfört med 3,82 biljoner dollar för USA.

Problemet är bara att det inte stämmer.

Det finns flera anledningar till detta, av vilka många tas upp i en analyserande artikel i South China Morning Post.

Till att börja med så förvrängs statistiken av kinesiska företag som skickar fram och tillbaka till Hongkong för att slippa olika slags skatter.

Som exportör av elektronik får man i Kina en skatterabatt på 17 procent av varans värde, även om det bara handlar om förädling. Samtidigt existerar inga tariffer på varor som importeras från Hongkong till det kinesiska fastlandet, om man som importör kan hävda att ens vara genomgått en värdeökning i Hongkong.

Tack vare detta skeppar kinesiska företag stora mängder varor till Hongkong, där värdet på varan skrivs upp med cirka 20 procent innan man ”återexporterar” varan tillbaka till Kina igen.

På detta vis får det kinesiska företaget skatterabatt då man sedan exporterar produkten utanför Kina och Hongkong. Dessutom frigör företag de extra 20 procenten som kapital vilket blir kvar i Hongkong, varifrån man kan investera i stadens fastighetsmarknad eller i utlandet – vanligtvis råder ju krångliga lagar som försvårar investeringar i utlandet med kinesiska yuan,

Statistik från Hongkong visar att staden i fjol ”återexporterade” varor värda 116 miljarder dollar till Kina, vilket innebär väl över 200 miljarder dollar i handelsstatistiken som är varor som bara skeppas över gränsen och tillbaka.

Redan då hamnar alltså Kina efter USA i handelsstatistiken. Men det finns mer förvrängning än så att beakta.

Statliga China Daily menar att olika kriterier har använts då man fått fram fjolårets handelssiffror för Kina respektive USA. Även Kinas eget handelsministerium förnekar uppgiften om att man passerat USA:

The ministry said, however, that China’s combined export and import volume from last year is below that of the US when the same method of measurement is used.

A ministry official, who wasn’t identified, said on Wednesday the Commerce Department released two sets of figures for US trade last year: $3.82 trillion based on the country’s international balance of payments, and $3.882 trillion based on a measurement similar to that used by the World Trade Organization. Only the smaller number was compared with China’s volume.

Dessutom citerar China Daily en amerikansk analytiker som mycket riktigt påstår att den förädling som kinesisk industri bygger på i själva verket förvränger handelsstatistiken.

Då en produkt vars komponenter importeras till Kina sätts ihop här, så räknas hela varans värde in i statistiken då den sedan väl exporteras från Kina.

Även South China Morning Post är inne på samma spår, och tar upp ett exempel från 2011 där det visade sig att Kinas ”andel” av en iPad som i USA säljs för 499 dollar, i själva verket bara är 8 dollar. Detta eftersom den bara sätts ihop här av lågavlönade arbetare. Delarna görs någon annanstans.

Men ändå är det 499 dollar per iPad som läggs på i handelsstatistiken.

South China Morning Post hänvisar också till statistik som menar att förädlingen utgör mer än en dubbelt så stor andel av den kinesiska exporten, som av USA:s export:

Overall, according to the trade in value added database compiled by the Organisation for Economic Co-operation and Development, the foreign value-added share of China’s exports amounted to 26 per cent of their face value in 2009. For US exports, the proportion was 11 per cent.

That makes a huge difference to the raw trade numbers. In 2009, the foreign value-added content of China’s exports was worth almost US$400 billion, compared with US$160 billion for US exports (see the second chart).

Nu vet jag i och för sig inte hur det ser ut med kryphål och skatterabatter i amerikanska företag. Men innan någon kan motbevisa ovanstående fakta, står det klart att amerikansk handel fortfarande är större än kinesisk.

Ni kan kolla själva, då Världshandelsorganisationen under den närmsta månaden kommer släppa den faktiska listan på världens största handelsnationer, där samma kriterier används för att få fram värdet av handeln i USA och Kina!